Tacksamhetsutmaning och tunn hud

På Instagram följer jag just nu en utmaning som heter #21dagaravtacksamhet och där jag varje dag lägger ut en bild med något jag är tacksam över just idag.
Ingenting är för stort eller för smått.
Tänkte att när utmaningen är över ska ni få ta del av min lista.

Jag har pysslat med tacksamhetstankar och tacksamhetslistor i omgångar i många år.
Det är förvånansvärt effektivt. Det är BRA att bryta negativa tankar och att en stund på dagen, kanske när man ska sova, fundera ett par varv över vad man är tacksam över med just denna dagen. Och då inte välja typ barnen, fred, mat på bordet varenda dag utan tvingas tänka till och inse att även en jävla skitdag rymmer något som är fint och något som man kan känna tacksamhet över.

Jag är idag inne på dag 13 på min instagramutmaning.
Vissa dagar har det känts betydligt lättare att komma på negativa saker.
Typ, detta-avskyr-jag-idag-lista.
Jag är nog lite melankoliskt lagd och har lixom närmare till att komma på det negativa. Men i och med att jag övat mej på liknande tankar innan går det ändå ganska lätt att bryta det som tar energi och fokusera på det som är fint.

Idag har jag gått av efter att ha jobbat tre nätter. Sovit hyfsat 5 timmar men är seg i kroppen, lynnig och kortstubinad. Och relativt lättrörd.
Tex fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen när jag under promenad lyssnade på kändisar som hyllade bortgångna Lill-Babs.
Ja, jag har faktiskt alltid tyckt mycket om henne. Hon sjöng kanske inte min typ av låtar men man kände hennes värme och omtänksamhet. Alla som stod henne nära vittnar ju om hur hon älskade andra människor, hur hon ömmade för alla.
Jag tycker det är fantastiska egenskaper hos en människa. Underskattade egenskaper men något jag själv skulle vilja bli bättre på och det kan inte finnas något finare att bli ihågkommen för.
Men bli full i gråt... det skulle jag kanske inte blivit om jag inte gått av natten.
Min mamma ringde, nykter för en gång skull, och var ändå sitt sämsta jag.
Självömkande, egoistisk och rent av elak. Sa saker som att jag aldrig brytt mej om min bror, att hans missär och hans död inte betydde något för mej och att hon älskade en enda människa bortsett från Jonas och det är min yngsta dotter.
Jag är så jäkla van vid att bli exkluderad på det viset från hennes kärlek, hon har sagt sådant sedan jag var barn, aldrig räknat in mej bland dem hon älskar eller de som betyder något för henne.
Jag la på luren. Pulsen slog högt och argt, nån 40 år gammal sorg rispades på, sen blockade jag hennes nummer och tog ut min hund på en runda.
Jag kommer avblocka. Jag behöver bara några dagars tystnad från henne.
Fy jävlar vad hon skäl energi den kvinnan. Särskilt när jag gått av natten.
När skinnet är tunnare.
Jag kan inte ens föreställa mej att säga nåt sånt till mina barn, att känna så.
Och jag tänker på vilka uppsträckningar jag kan få i min mammaroll som ändå försöker och som uppskattar varenda cell av de där fyra avkommorna.
Varför säger man sånt till sin unge? Om å om igen från att de är små till att de är gamla tanter? Och varför bryr sej gamla tanter om det?

Men nu är jag på banan igen. Jag har gått en promenad. Andats frisk luft. Umgåtts med de mina. Sett lite Robinson. Jag är okej. Och jag har delar bild 13 av vad jag är tacksam över på instagram.
Snart dags att sova.

Puss/ Asta