lördag 28 april 2018

En lista om dagen som gått

Anneli Lodéns foto.

Vad har du på dej idag?
Svarta ofancy underkläder, ljusa jeans, vit tisha där det står Always be Kind på.

Smink?
Inte ett dugg.

Vad har du gjort?
Sprungit, promenerat, lagat mat, passat barn, tvättat, bloggat och tagit ett glas vin.

Hur har dagen varit idag?
Både ock. Mest minus ändå.

Vilken är ditt mood idag?
Det har varit bra större delen av dagen även om jag känt mej trött men jag känner mej mer down nu

Nåt särskilt som gör dej glad/ ledsen?
Gottfrid skämde ut sej och mej idag och nu verkar han ha ont i sin rygg igen. Ständig källa till oro det där.

Vad lyssnar du på idag?
Lyssnat lite på Nellas skvalmusik, inget eget.

Vad tittar du på idag?
Funderade på om jag skulle dra på en film men tror inte att jag orkar faktiskt, får kanske bli en bok istället.

Vad har du ätit för middag idag?
Fläskfilé i gräddsås med mkt vitlök och ugnsstekt potatis.

Hur ser planerna för resten av helgen ut?
Att sova länge imorgon för jag ska jobba natten imorgon.

Vad längtar du efter?
Värme. Harmoni. Kan det fixas?

Puss/ Asta

Snart fyller jag år


Då önskar jag mej...

 * Porträtt på barn, hund och barnbarn.

* Renoverat vardagsrum

 * Dessa skor från Ten Points i rött eller möjligen svart

 sandaler-ten-points-801sandaler-ten-points-801sandaler-ten-points-801

 * Presentkort bokhandeln

 * Fotvård

 * Bubbel

 

 * Fotohalsband. Finns Flera olika att välja på

 * Presentkort Lindex eller Indiska

 * Hänge till mitt Thomas Sabo armband

 

* Presentkort Kicks

* Nytt koppel till Gottfrid

* Jessica Frey klänning

 

Puss/ Asta

Steg jag minns



Det är den 5:e våren och sommaren som jag springer nu. Jag lyckas aldrig hålla i det när mörkret och kylan kommer.
Idag när jag kom hem efter rundan satt jag och funderade över springturer man minns. Kanske kan även ni som avskyr att springa ha behållning av några av dessa.

Största triumfen... den absolut häftigaste känslan... var första gången jag sprang 5 km. En hel jävla halvmil. Det trodde jag aldrig!
Och trots att jag relativt fort kom upp i en mil efter det så har ingenting hittills lyckats slå det.

Roligaste rundan var när jag var ute och sprang en sommardag. Det var varmt å motigt och fullt av pollen i luften och jag ville bara ge upp hela tiden. Men jag sprang vidare, in i stan som var full av turister och när jag kom in där öppnade sej himlen i ett skyfall.
Alla... utom jag... flög in under markiser och i portar men jag sprang och det var en sån lycka å välsignelse mitt i värmeslaget med regnet. Förmodligen syntes min lycka för folk började le och klappa händer och tjoa och det kändes som om jag vann ett lopp. Sprang hem i ren eufori.

Första året jag sprang hade jag inga träningskläder utan sprang i jeansshorts och t-shirt. Blev bra hånad för det på jobbet. Så en dag lånade jag yngsta dotterns minishorts (inte större än ett par rejäla trosor), till det hade jag bara en tränings bh. Jag hade ju inte precis kropp för en sådan utstyrsel men tänkte att det är ingen som möter mej på den här rundan.
Det var det! Flera stycken! Och som de stirrade på denna porriga tant som älgade fram.

Under en period blev jag alltid och hur jag än bar mej åt bajsnödig så fort jag kommit några hundra meter hemifrån. Fick vänja mej vid att göra nr 2 ute flera gånger i veckan. Och ja, jag hade hundens bajspåsar med mej.

Tänk när jag köpte ett löpband efter faktiskt noga övervägande, släpade hem schabraket och sprang... 1 gång på det. Herre jävlar vad tråkigt. Livet är för kort för att pyssla med sånt.

Jag har mindre roliga minnen med. Män som krypkört efter mej och ropat saker, knän som bråkat efter ngn kilometer, döttrar som typ springer två veckor och sen springer både längre och snabbare hur enkelt som helst.

En gång var jag väldigt nära att bli påkörd. Sprang med musik i öronen och skulle snedda en väg när jag inte såg mej för. En bil fick tvärbromsa och gira undan och jag fick bara min höft mot bilen.
Det var kvällen före min yngsta dotters student och den första tanken som dök upp var "Men allt, mat och tårtor och annat var i alla fall klart."
Som om det blivit nåt studentkalas om jag dött där å då.

Nu har jag sprungit 6 gånger i år. Jag ökar långsamt distansen. Idag sprang jag 3,7 km. Tror att jag inom nån vecka eller två kommer klippa halvmilen igen.
Det är ungefär där jag vill vara, 5- 6 km räcker gott. Tar lagom med tid.
Eftersom jag lyckats med det fyra år tidigare vet jag att jag med tiden kan.
Jag har ett annat springsjälvförtroende än jag hade första året.
För det är ju så att det som man gör ofta blir man bra på, det som man är bra på blir roligt (eller i alla fall roligare.)
Tre gånger i veckan SKA jag springa. Blir det mer är det bara bonus.
Jag märker redan effekter! Psyket kommer först. Sen lungfunktionen. Sen den tajtare rumpan.

Hänger ni med mej på min resa?

Puss/ Asta

torsdag 26 april 2018

Min mjuka kille

Petronella Lodéns foto.

Jag har sju barnbarn men Noah lever jag med och han är den jag känner bäst.
Han har hunnit bli fyra år... det är blandade känslor av att det har gått hur fort som helst till att jag inte kan minnas hur livet var innan riktigt.
Eftersom vi bor ihop så lever ju även jag småbarnsliv.

Jag är annorlunda mot vad jag var när jag själv hade småbarn, på gott och ont.
Men något jag funderar mycket på nu är det här med genus och på att jag önskar att mina barnbarn ska få vara dem de är utan en massa roller å skit de måste uppfylla.
Noah är verkligen världens finaste och en riktigt smart unge.
Han tänker avancerade tankar, han lär sej snabbt... kan en massa saker mina barn inte kunde i hans ålder, han har stor humor och han är väldigt mjuk och kärleksfull. Har en utvecklad empati.
Och det är det där sista, att han är mjuk och kärleksfull, som jag förvisso är väldigt glad över men som oxå väcker en viss oro.
Han är än så länge ointresserad av bilar, sport och annat "pojkigt" utan leker helst rollekar eller med sina djur, sitt lego och sina dinosaurier. Han tycker om läsa sagor, höra historier och att kramas.
För ska man klara sej, och i synnerhet som kille, så måste man vara tuff.
Det är ett hårt klimat där ute.
Jag kan fortfarande känna, om inte rädsla men obehag, av att gå förbi pojkar i grupp i en viss ålder. Det kan komma en boll, en snöboll eller ett glåpord i nacken.

Noah leker mest för sej själv på föris.
På egen hand eller med fröknarna (jo, jag vet att det egentligen heter pedagogerna.)
Inte en enda gång när jag hämtat har han interagerat med andra barn.
Han är för sej själv och verkar nöjd med det.
Och ihop med barn han känner, sina kusiner, så är han med men tar aldrig befälet eller styr leken.
Han är ödmjuk, snäll och har inget behov av att hävda sej.
Fina egenskaper, men egenskaper som samtidigt oroar.

Hur mycket ska man egentligen lära en fyraåring att "ta för sej"?
Hur mycket ska man propsa på att han ska hävda sin egen rätt, att inte låta sej köras över?
Hur hjälper man ett barn till att bli mer mer social?
Måste han bli mer pojkig? Mer klassiskt pojkig för att vinna respekt och intresse i barngruppen?
Och hur sjukt är det inte ens att tänka att en fyraåring inte är tillräckligt "tuff"?
Men man vill ju att han ska ha kompisar och tillhörighet, att han ska bli accepterad.

Hur tänker ni med små söner el små pojkbarnbarn?

Puss/ Asta

Det värsta

Bildresultat för brustet hjärta

Jag har inte lyssnat särskilt mycket på Avici och jag erkänner att jag, åtminstone i början, inte riktigt förstod hans storhet. "Det är ju inte han som sjunger."
Men jag, precis som många andra, blev enormt tagen av hans död.
Och redan när beskedet kom förstod man ju nästan att det var överdos alternativt självmord.

Idag har hans familj gått ut med ett öppet brev om att deras Tim valt att avsluta sitt liv. Att han sökte frid och inte mäktade med livets krav.
Det är fullständigt fruktansvärt!
Inte för att han var känd, begåvad och hyllad utanför att han var så ung, lika gammal som min egen son, och någons barn.
Varenda mammahjärta måste ju känna en smärta idag.
Varenda mamma måste ju tänka "tänk om det var min unge!"
Att mista ett barn... alltså det vet i fan om jag överlevt det, om jag ens varit intresserad av att överleva det trots att jag har tre till... men att ens barn tar livet av sej...
Jag kan inte föreställa mej.

Mina tankar går till Tims familj och närstående.
Må de finna tröst i något eller någon.

Puss/ Asta

Personlighetsklyvning

Bildresultat för löpning

Jag hade tänkt skriva ett peppigt inlägg om löpning och vad jag redan efter 5-6 gånger känner att den ger mej i form av endorfiner och lugn men jag har så satans ont i huvudet att jag tappade lusten.
Jag får för övrigt ofta ont i huvudet när jag sprungit, inte av vätskebrist för jag dricker på bra, utan förmodligen för att det fortfarande är såpass tungt att jag spänner nacken för mycket. Det är i alla fall min teori.

Jag får ofta höra... när jag gnäller om hur tungt, jobbigt, motigt det är att komma igång att springa... att jag ska göra något annat. Något mer lustfyllt, något roligare och att promenader oxå är bra.
Och jag förstår hur ni tänker, det ÄR lättare att göra roliga saker och promenader är bra av en mängd anledningar.
Men löpningen HAR en massa som annat inte har.
Det förbättrar min astma och mitt psyke på ett helt annat sätt än vad powerwalk gör och det ger ett sådant rus av lycka och lugn när det är avklarat.
Jag känner bokstavligen hur bra för min hjärna löpningen är.
Igår var första gången på denna omgång som jag kände det där riktiga ruset efteråt. Känslan av att jag vill ut igen, en gång till!
Den är svårslagen.
Idag när jag sprang hade de klippt gräset i hela området och då sa kroppen snarare jag får fan inte luft.
Inte en fullt lika fantastisk känsla!

Att springa är däremot ingen njutning. Möjligtvis väldigt korta stunder i stöten.
Faktum är att min personklyvning... ni vet, jag är motsägelserna personifierad... verkligen kommer i full blom under löpturer.
Jag springer korta rundor ännu, runt 3 kilometer, och även om jag springer långsamt så tar det inte särskilt lång tid.
Men jag hinner tänka/ känna...

Fan så jobbigt det här är, varför gör jag det?!
Det går bra nu, nu går det bra, det går så jävla bra!
Jag är för gammal. För tung. För lungsjuk.
Idag är det lätt!
Idag är det tungt!
Om jag skulle ta och springa en omväg, utmana mej lite.
Finns det nån genväg?
Nä, nu går jag! Det gör du inte! Jo! Nej! Jo! Nej"
Jag kan! Jag kan faktiskt!
Å herre gud, tänk om jag får en hjärnblödning?!
Snart kan jag nog ta en halvmil.
Jag kommer aldrig kunna springa en mil igen.
Alla andra kan ju...
Du är fan så mycket bättre än de som aldrig springer.


Ja, ni hör. Växlar mellan fullständig hybris till att tänka att jag är värdelös.
Men bortsett från helt överlägsna egenskaper hos just löpning så gillar jag två saker med det.
1. Att identifiera mej som en som springer. Tills för fem år sedan trodde jag att det med alla mina år som rökare och med min svåra astma var en omöjlighet.
2. Lättillgängligheten. Jag hinner inte ångra mej. Jag tar på mej kläderna, snör på skorna och sen är jag iväg.

Puss/ Asta

söndag 22 april 2018

Knasiga grupper på facebook



Jag är med i en knäpp grupp på facebook som heter "Sen avnavling-barnets födslorätt."
Där skriver kvinnor om graviditet och förlossning och lite om spädbarnstiden och vaccineringar.
Jag är med av två anledningar, en sund och en mindre sund.
Den sunda är att jag vill ha ett finger i luften för att känna hur vinden blåser.
Alltså ta del av tankar, attityder och annat kvinnor som jag möter kan ha.
Fast särskilt representativ kan jag inte tycka att den är ändå.
Den mindre sunda anledningen är att det är kul att reta upp sej.
Lite destruktivt så där. Gå igång på galenskap. För det finns det där, med råge!

Jag tycker det är intressant att ta del av kvinnors tänk.
Jag är med i flera grupper som antingen är kvinnoseparatistiska eller där kvinnor är i sådan majoritet för att ämnena som avhandlas inte ses som intressanta för män.
Man behöver inte hålla med om allting, men man kan ofta lära sej av andra som inte tänker som en själv. Ibland är argumenten så bra att man tänker om men även om det inte är så så är det spännande med andras tankar.

Fast i den här gruppen är det mycket dårskap.
Och något jag har extremt svårt för är dumhet. Att saluföra förenklade sanningar så som fakta eller egna erfarenheter som generell kunskap.
Det blir farligt när människor som formulerar sej trovärdigt eller med stor emfas tillåts att just göra sin sanning till allmän.
I gruppen finns en enorm skepticism till sjukvården och ffa till oss barnmorskor.
Vi framställs ofta som diaboliskt onda och som att vi högaktningsfullt skiter i den födande kvinnan, det väntade barnet och evidensbaserad forskning av... tja, elakhet eller annan oklar anledning. Det gäller för den födande kvinnan att bevaka sina rättigheter, gärna med hjälp av en påstridig partner eller doula för vi kommer göra allt i vår makt att få köra vårat race och tvinga på dem så mycket mediciner och annat som möjligt.
Jag tänker att jag skulle blivit livrädd för vården om jag varit ung och oerfaren förstföderska om jag läst alla de där trådarna.

Senast idag var det en stackars kvinna i latensfas som frågade om hon kunde ta paracetamol för sina jobbiga pinvärkar. Barnmorskan hade sagt att hon kunde.
NEEEEJ!!! löd de samstämmiga svaren med hänvisningar till diffusa forskningsresultat på musungar som fått regelbundna höga doser av paracetamol och där vissa ogynnsamma effekter kanske kunde visa sej.
Jag har inte jobbat länge men jag har sett många av dessa helt urlakade stackars förstföderskorna som inte kan sova och som går där med sina sammandragningar som inte påverkar livmodertappen alls.
Det känns så elakt att förvägra den hjälp som finns att få i form av smärtlindring och hänvisa till varma duschar och lavendelolja pga rent nonsens.
Ska man hårdra det är allt farligt. Det finns faktiskt studier som visar att smärta hos mamman inte heller är bra för barnet. Eller att en uttröttad mamma har sämre förlossningsutfall än en pigg.
Jag la mej i och kommenterade. Brukar försöka sitta på mina händer och hålla tand för tunga men idag kunde jag bara inte.

Jag, och alla kollegor jag känner till försöker att tillmötesgå den födande kvinnan. Det är hennes förlossning och den ska bli så som hon vill ta den.
Jag förklarar allt jag gör. Jag ger information om biverkningar. Jag inväntar medgivande.
Sen kan även jag tycka att alla patienter behandlas som riskpatienter och att en hel del av det vi gör kanske inte är nödvändigt.
Det finns absolut saker å ting att ifrågasätta inom förlossningsvården.
Men därifrån att vi skulle utsätta mamma/ barn för medvetna risker eller arbeta på ett sätt som bara gynnar oss själva och att vi egentligen bara vill köra över kvinnans åsikter är jäkligt magstarkt.

Är du oxå med i en knasig grupp?

Puss/ Asta


Tre gånger i veckan

Bildresultat för your speed doesn't matter forward is forward


Då har jag avverkat årets två första joggingrundor.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana.

Det är väl fjärde eller femte året som jag försöker mej på att springa nu.
I år började jag betydligt senare än vad jag brukar, det har varit en sen vår, och jag har oxå känt ett betydligt större motstånd och skepticism till att det ska gå i år.
Jag har bestämt mej för (hm, blir ofta prestationsinriktad och ungarna säger... trots att jag inte håller med... att jag är så tävlingsinriktad gentemot dem) att springa utan tidtagning.
Det behöver varken vara långt, snabbt eller vackert men det ska göras tre gånger i veckan!

Två gånger hittills som sagt var.
Ungefär 2,8 km.
Jobbigt som satan på alla nivåer.
För flåset. För musklerna. För pannbenet.
Men jag sprang... långsamt och nästan i gåtempo... hela rundan.
Och hela tiden pessimistiska Britta instängd i huvudet som ropade:
Det GÅÅÅR inte!
Alltså varför gör vi det här?!
Du kommer ändå snart tröttna. Du fullföljer ju aldrig.
Du är för gammal. I för dålig form.
Men sluta spring!


Och jag HAR svårare att motivera mej i år. Men motiven är som alltid:
- För mitt psykes skull
- För mina lungors skull
- För min häcks skull
- För att orka med vilda barnbarn på det sätt jag vill orka.

Nån som är sugen på att följa min resa här eller tycker ni att det där, det kan jag faktiskt sköta privat?
Anledningen är ju att jag... 50 årig tant som aldrig motionerat men storrökt under många många år med astma och övervikt... kan och att det kanske kan motivera även dej?

Puss/ Asta

80 minuters terapi



Vaknade och hade svårt att andas. Ångestmonstret satt på min bröstkorg.
Det fick bli 80 minuters terapi. Här ser ni en del av den.

Musöron

Anneli Lodéns foto.

Ser ni krokodilerna? Titta noga. De är så jäkla bra på att gömma sej.

Anneli Lodéns foto.

Äntligen. Vitsippor. Det ultimata beviset på att Bore är besegrad.

Anneli Lodéns foto.

I hela mitt liv har jag fascinerats över gärdsgårdar. 

Anneli Lodéns foto.

Känner ni? Lusten att klättra

Anneli Lodéns foto.

Typiskt snyggt bara

Anneli Lodéns foto.

Ett stycke träd.

Anneli Lodéns foto.

Och ett stycke stig.

Anneli Lodéns foto.

Här skryter jag mest över kameran om jag ska va ärlig.

Anneli Lodéns foto.

Resultat? Tja, det är bättre.

Puss/ Asta

Älskade, älskade, älskade du



Om ungefär en månad har min lillebror varit död 1 år.
Jag fällde några tårar i samband med beskedet, några när jag såg honom på rättsmedicinska i Lund alldeles kylskåpskall och några på begravningen men på det stora hela har jag inte sörjt... jag menar sörjt... honom.

På så många sätt är jag tacksam över att han fått slippa.
Han levde ett så skoningslöst hårt liv. Så mycket ångest, jakt på droger och hot från alla möjliga håll. Så stor tomhet, sådan oerhörd ensamhet.
Det var inte värdigt. Det var utan hopp.
Under många, många år hoppades jag ju. Väntade på mirakel.
Att han skulle bli kär, frälst eller bara hamna på ett jävligt bra behandlingshem.
Men under sista åren var hoppet ute, fanns inte mer.
Han levde som hemlös sista två åren i Malmö/ Köpenhamn.
Ett liv så kantat av misär att det inte går att ta in.
Jag är glad att han slipper och jag tänker att oavsett vad som sker efter döden så är allting bättre. Någon form av frid har han fått.

Men jag saknar min lillebror.
Jag saknar den han var när han var liten och jag saknar den han aldrig fick bli.
Jag sörjer att ingenting och ingen kunde hjälpa honom.
Att hjälpen kom för sent.
Det rister i bröstet hur han dog. Mordet var inte nog.

Min mamma bär den största sorgen. Han var, från att han föddes, hela hennes värld. Hennes stora stora kärlek.
Genom hans missbruk har hon brutits ner, skurits av från allt annat tills ingenting mer än sorgen och oron fanns kvar.
Sorgen har tagit livet av henne... själsligt. Sorgen har oxå gjort att hon inte tycker att någon annan än hon förtjänar att få sörja. Sorgen är bara hennes!
"Du brydde dej aldrig om honom." "Vad gjorde du för honom egentligen." "Du ville inte ens träffa honom.!
Hon har sagt det så många gånger under året som varit att jag tror på det själv.
Att tårarna fastnar i bröstet, för vem är jag att komma nu?
Var finns min rätt?
En inre röst säger att jag hycklar. "Gråta nu? Det är så dags."
Jag har inte träffat honom på... 15? år.

Men jag saknar honom. Jag sörjer honom.
Mer hans liv än hans död.
Allt som han inte fick känna, leva, vara.
Allt han fick utstå, plågas, våndas.
Min lilla lillebror. Som jag älskade så när jag var barn.
Denna känsliga, vänliga ömtåliga själ som alkoholen och drogerna förvred.
Älskade, älskade, älskade du... vila i frid.

Och den där jäkla gråtkranen... den passar jag mej för jäkligt noga.
Den kommer svämma över om den öppnas.

Puss/ Asta

lördag 21 april 2018

Vad är normalt och vem är normal?



Jag åt den antidepressiva tabletten Cipralex under ca 5 års tid. Trogna läsare tycker kanske jag upprepar mej, men en å annan ny kanske slinker in här.
Slutade för... jag minns inte, 3-4 månader sedan kanske.
Märker ingen dramatisk skillnad men visst är jag mer hudlös, mer lättriggad och med en känsla av att vara mer oskyddad än tidigare.
Fem år är ganska lång tid, man hinner lixom glömma vem man var innan och hur livet kändes då.
Dagligen funderar jag på om jag reagerar... normalt?

Jag känner mej, förhållandevis ofta, lite nedstämd.
Det är som om jag numera har en grundton inom mej som, inte alltid men väldigt ofta, är lite ledsen.
Jag kan å andra sidan känna att jag HAR många anledningar att vara ledsen.
Att mitt liv inte ÄR enkelt. Jag kan tänka "andra skulle oxå varit ledsna för det här" men likväl blir jag ofta förvirrad och undrar "är det normalt, reagerar jag brukligt eller är det att jag är utan och kanske behöver medicinen ändå?"
Är min känsla uttryck för att jag är jävligt klen psykiskt eller är det en helt sund och adekvat reaktion på X antal orosmoment och problem?
Och varför... varför... spelar det nån roll? Hur andra skulle ta det.

Kort sammanfattat har jag kanske fyra grundproblem som tär.
-Relationsproblem
-Oron över och konflikten till min mamma
-En obearbetad sorg över min bror
-Sömnsvårigheter

Jag märker att jag är mentalt trött.
Att konflikter... pyttiga och små och medelstora... tar orimligt med energi.
Och att jag numera snarare blir ledsen snarare än min naturliga reaktion, den att bli irriterad/ förbannad.
Ilska är något jag har mer naturligt i min person än att jag blir ledsen, men nu är det inte så.
Jag gråter väldigt sällan men jag känner att det finns mycket gråt inom mej.
Det känns som om jag öppnar den kranen kommer jag inte kunna sluta.
Jag kommer få sjukskriva mej och gråta dygnet runt i veckor.
Så jag vaktar noga på mej.

Jag har, ända sedan jag var ung tonåring, velat skapa avstånd till min släkt.
När jag pratar om "min släkt" så är det mammas sida jag menar.
Där finns så mycket sjuka familjeförhållanden, missbruk och annat som jag velat bryta med. Sluta att identifiera mej med. Skapa nytt.
I mångt och mycket har jag gjort det.
Jag har varit en hyfsad förälder. Fått välartade barn. Jag har hållit ihop mitt äktenskap. Jag har körkort. Högskoleutbildning. Är ekonomiskt självständig.
Men ibland känns det som om jag på djupet inte kommit någonstans.
Som om allt bara är fernissa.

Puss/ Asta

torsdag 19 april 2018

Upgrade to Galaxy

Anneli Lodéns foto.

Jag antar ni sett reklamen. En iphonesnubbe som i det dagliga livet jämför sin telefon med flickvännens Samsung och  åker på däng hela tiden... för att slutligen köpa en egen Samsung. Upgrade to Galaxy.
Den reklamen fastnade hos mej. För det är jag som är iphonetjejen.
Iphonetjejen som tröttnade på att den är gjord av glas och ömtålig som fan, som lackade ur på att den stänger av sej i kyla och att det inte får komma nåt vatten på den. Osv.
Så när det var dags att byta telefon funderade jag läääääänge (med reklamen i bakhuvudet) och valde slutligen Samsung Galaxy S9 framför Iphone 8.
Alltså jag kan inte förklara vilket litet minitrauma det varit!
Allt funkar annorlunda. Frustrerande som fan. Iphoneanvändare är ju "mitt gäng" och jag har våldsamt svårt att byta lag vad det än gäller.
Sakta men säkert börjar vi ändå förstå varann.
Det som övervägde i bytet var 1.) kameran 2.) Glasprylen.
Och kameran är... löjligt bra. Systemkameravibbar.
Jag kan inte svära på att jag inte byter tillbaka nästa gång det är dags men i nuläget känner jag mej ändå ganska nöjd.

Idag har jag haft en bra dag. Sover ju bara varannan natt numera och i natt sov jag som en sten i 13 h. Kan inte sluta att fascineras över vilken skillnad det gör.
Jag har varit pigg, glad och harmonisk hela dan.
Gjort ärenden, storhandlat, lagat mat, sprungit (premiär), gått promenad med hunden och trots huvudvärk varit positiv och lugn i själen.
Att sova gör verkligen under! Gud, vad jag är avundsjuk på er som gör det varenda natt. Jag är jäkligt sällan avundsjuk men DET är jag väldigt avundsjuk på.

Dagens insikt: Var i blomsteraffären. Diskuterade pelargon med ungt affärsbiträde. Sa:
När jag var ung tyckte jag pelargon var en riktig kärringblomma men nu älskar jag den.
(Två sekunders eftertanke) Fast å andra sidan, jag har kanske hunnit bli kärring...

Puss/ Asta

Berätta gärna om era telefoner, pelargoner, sovvanor eller annat.




söndag 15 april 2018

Tik eller hane. Hane eller tik.

Anneli Lodéns foto.

Så smått har jag börjat fundera på "nästa hund."
Vill gärna att Gottfrid ska vara med och sätta sin prägel och fostran på nästa valp.

Ett tag var jag väldigt inne på att byta ras.
Dogue de Bordeaux är ingen hund för alla, men det är min hund, och jag kan inte tänka mej en vackrare eller personligare hund än den.
Det som talar till dess nackdel är hälsan och att de inte blir så gamla ens om de får vara friska. De är inte vuxna för än kring 4-5 år och de blir sällan äldre än 7-8 år.
Funderade främst på...
Leonberger
Old english bulldog
Cane corso
Jag vill ha en hund som vaktar och som jag kan känna mej trygg med ute på kvällen eller om natten. Därmed föll andra favoriter som...
Fransk bulldog
Bullterrier
Am staff bort.
Nu har jag ändå bestämt mej att det BLIR åtminstone en Dogue de Bordeaux till.
Sen, när jag inte längre mäktar med fysiken, får det bli en bulle kanske el en Old english bulldog.

Tik eller hane då?
De har båda för och nackdelar.
Den oerfarna hundägaren tänker kanske "står jag ut med löpet", en massa blod överallt.
I min ras, och många andra, upplever jag att tikarna är något vassare.
Slåss de så slåss de mer på liv och död.
Tikar är ofta mer familjära. Kloka. Inkännande. "Vuxna" i sitt sätt.
Jag saknar det sjukt mycket.
Det är som att "vi kvinnfolk" förstår varann.
Har en speciell kontakt.
Hanar är mer bebisar hela livet. Mer enkelspåriga.
"Brudar å mat" typ.
Men med tiken har du inte bara EN hund. För blodandet är verkligen det minsta problemet.
Med Märta hade jag en hund innan löp, en annan under löp, en tredje vid skendräktighet och en där emellan. Väldigt mycket hormoner och väldigt mycket att anpassa sej efter.
Hanarna har sitt revirpinkande. Ibland inomhus. Min dotter menar att jag har ingen aaaaning om hur jobbigt det är eftersom det aldrig är på mina prylar han pinkar.
Men annars, "brudar å mat."

De har alltså olika fördelar och olika prövningar.
För mej... tror jag... överväger slutligen hälsan.
Hanen kan drabbas av sitt men jag är livrädd för livmoderinflammation och juvelcancer.
Jag tror att även nästa hund blir en hane.



Puss/ Asta

Det tidiga



Jag är inte typen som läser självhjälpsböcker i konsten att få bättre självkänsla eller att arbeta med sina mentala spärrar. Jag tycker den typen av böcker är olidligt tråkiga, allt för generaliserande och att det är saker som är allt för komplexa för att lösas med hjälp av anteckningsblock och käcka övningar 15 minuter före läggdags.
Men jag är en smula motsägelsefull (här med) för jag tror mycket på hjärnans makt och att den i vissa hänseenden är dummare än vad man kan tro.
Jag är fullt och fast övertygad om att det går att lura hjärnan, sk fake it to you make it, dvs det som hjärnan får höra tillräckligt ofta det tror den på.
Där till är jag en analyserande själ. Det kommer knappast som en överraskning för någon som varit här inne på bloggen tidigare.

Vi kan ändra mycket men de ärr vi fått med oss genom barndomen är svårare.
Dels för att det kan vara svårt att helt skaka av sej barnets blick när vi ser på en situation eller händelse som starkt påverkat oss. Ofta är det kanske inte EN händelse som satt starka spår utan mönster av händelser genom barndomen.
Och dels så har de här ärren fortsatt att prägla oss genom åren, genom händelser och i möten med andra. De har integrerats med oss och blivit en del av vårt DNA.

Här om veckan sårade jag utan uppsåt en vän som jag ännu "bara" känner brevledes. Egentligen finns ingenting bara med det för vi skriver och anförtror om djupa saker som tar åratal i bästa fall att komma fram till när det är vänner som man träffar rent fysiskt. 
Jag bekände fula tankar/ fördomar för henne. Mitt syfte var nog... förtroende.
En kärlekshandling. Låter det löjligt?
Alltså sådant som är svart eller åtminstone fult och som jag skäms för å absolut inte vill att andra ska veta.
Och däribland de bekännelserna fanns det en sak som triggade en öm och smärtsam punkt hos henne. Som rörde vid ett tidigt sår.
I det skakade hennes förtroende för mej.
Hon skrev, nej jag ska inte alls lämna ut det, men en del av kontentan var att hon inte längre ville träffa mej. Vilket vi innan haft som en möjlighet. Hon ville inte träffa någon som tänkte/kände så.
Och bang... där mitt ibland dåligt samvete å ångest träffade det en öm och smärtsam punkt hos mej. Rörde vid ett tidigt sår, nämligen det att bli övergiven. Att "nu är du inte bra längre så nu vill jag inte vara med dej."
Och i det skakades mitt förtroende för henne.
Ni ser, same same but different.
(För den nyfikna tror... tror... jag att vi kommer lösa detta.)

Många som känner mej, eller trogna läsare, skulle kanske förknippa denna rädslan för att överges till mina föräldrars skilsmässa och att jag "övergavs" av min pappa.
Det är en pusselbit men jag har andra bitar i min barndom å uppväxt med avstånd och hot om avstånd som nog satt djupare spår därför att de inträffade upprepat om å om igen. 
Relationen, eller bristen på relation till mamma, som då inträffade någon gång efter skilsmässan.
Relationen till min mormor.
Att jag under så många år av min uppväxt blev utslängd av en mamma å en mormor när jag inte "uppförde" mej eller var som de ville att jag skulle vara.
Att de inte bara blev arga, kanske örfilade till mej utan faktiskt SA att de inte ville ha mej i sitt liv, att jag inte fick bo kvar, att jag skulle packa å dra åt...
Och att det faktiskt var så i min släkt. Att människor föll i onåd. Å sen pratade man aldrig mer med eller om dom.

Vi är alla produkter av våra upplevelser och gener.
Det låter konstigt när man talar om människor men för oss som ex är hundintresserade är det ju inget konstigt. Ingen erfaren hundmänniska skulle köpa en valp utan att ha träffat åtminstone valpens mamma först. Gärna pappa med. Gärna tala med ägare till hundar från samma tik om det finns.
Skillnaden är att vi människor har ett medvetande och ett ansvar.
Vi kan inte hela livet skylla på en taskig barndom, det kan vara en förklaring men aldrig en ursäkt, i synnerhet inte i relation till egna barn.
Min äldsta dotter och jag hade ett samtal om det.
Hon är "hårdare", mer svart el vit än vad jag är. Som man kanske är när man är yngre.
Vi talade om min relation till min mamma. Om mina känslor av kärlek, ansvar och ibland brist på dem samma för henne.
Och hon menade att "Man får skörda det man sått."
Jag menar att alla föräldrar gör det de förmår.
Ibland är det inte tillräckligt. Ibland är det så illa att samhället behöver gå in och frånta vårdnaden. Men ingen förälder gör med berått mod sin avkomma illa.
Men barnet... alla barn... får leva med sina föräldrars issues.
Och försöka förmå... mer.

Puss/ Asta

torsdag 12 april 2018

#21 dagar av tacksamhet



Dag 1 Att fortfarande få vara barnslig och ha leksinnet i behåll

 Anneli Lodéns foto.

Dag 2 Få beröm av en kollega man själv beundrar

Dag 3 Att ha pengar nog att unna mej det lilla extra, så som helgbuketten.

Dag 4 Mina fyra barn och sju barnbarn. Utan er vore jag ingenting.

Dag 5 Att jag kom hem. Trots att jag var dödstrött tog jag mej hem.

Dag 6 Tack Lasse (Winnerbäck) som finns med mej i livets alla skiftningar

Dag 7 Att ha fått sova. Nio timmar. En ny människa

Dag 8 Att få läsa saga för nån man tycker om

 Anneli Lodéns foto.

Dag 9 En egen säng. Ett hem. En trygg plats. Det är tyvärr ingen självklarhet.

Dag 10 Citronvatten

Dag 11 Att orka promenera mellan nätter. Att det är ljust ute

Dag 12 Inte glömt vantar när rutor skall skrapas 07:17 efter 10 timmars jobb

Dag 13 Att ha dragit vinstlotten i livets tombola och fötts i Sverige

Dag 14 Vår å promenad utan jacka

Dag 15 Enkelnatt och ledig helg som stundar

Dag 16 Bloggen, som ger terapi och utrymme för kreativitet

Dag 17 Närheten till havet som alltid ger kraft och vila


Dag 18 Gottfrid, min Gudasände prins

Anneli Lodéns foto.

Dag 19 Filmen Turner and Hooch. Genom den upptäckte jag "min" ras Ddb.

Dag 20 Vänner. Har några få guldkorn. Träffar dem för sällan. Men älskar dem.

Dag 21 Ett tomt hus. En stund av ensamhet. Med öppen altandörr.


 Anneli Lodéns foto.

onsdag 11 april 2018

On the edge

Anneli Lodéns foto.

"Att gå in i väggen" är populärt i våra tider. "Drabbas av utmattningssyndrom."
Jag har sagt det förr men säger det igen, jag tror det är en av samtidens med överdiagnostiserade sjukdomar.
Det är oxå något folk säger. Utan att en doktor har ställt diagnosen.
De "känner sej lite utbrända."
Lite utbränd kan stå för allt ifrån till att faktiskt vara det till att vara någonstans i spannet av vintertrött till ordentligt deprimerad.
Att ha en depression klingar inte alls lika vackert som att ha utmattningssyndrom. Utmattad blir den som arbetat hårt (det hörs ju på namnet), den som varit lite för duktig, lite för ambitiös.
Deprimerad... det blir ju bara psyksjuka. Taskiga gener och en klen själ.
Eller?
Nä! Inte riktigt men det är tillspetsat de attityder vi ser i ett samhälle där mental styrka och självständighet är viktiga egenskaper för att ses som en lyckad samhällsmedborgare.

Jag håller inte på att gå in i väggen. Inte heller är jag deprimerad.
Men jag känner av att det ÄR mycket för lilla mej just nu.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt som blivit för mycket.
Jag tror det är en cocktail av en mängd saker.
Bristande sömn.
En lång vinter.
Eviga förkylningar.
Krånglande nära relationer där jag inte kan berätta så mycket av hänsyn till andra.
Avverkande av ett år som ny i ett yrke, ny i en personalgrupp med allt det innebär.
En vilsenhet i vem jag är, vart jag är på väg, vilken väg jag ska välja.
Och att jag inte längre har skyddet av antidepressiv medicin.

Jag märker det på att jag är känsligare för stimuli.
Känsligare för malande på radion, när Noah får sina trött-och-trots-gråt-anfall, för gnäll och tjat. Känsligare för stöket omkring mej, disk, tvätt och leksaker överallt.
Jag märker att jag är oroligare, att rädslan biter hårdare och att ältandet blir djupare. Allt ifrån i det privata till ren världspolitik. Att Trump hotar Putin med raketer har inte precis landat mjukt i min själ om vi säger så.
Jag har i hela mitt liv, sedan jag varit litet barn, varit extremt rädd för krig.
Så rädd att jag ibland funderat på om det är rimligt? Om det är en psykisk åkomma eller om jag upplevt krig i ett tidigare liv.
"Tröttheten" eller vad vi ska kalla den märks i tankarna och oron över döden.
Jag märker det på att jag pallar inte konflikter. Inte ens små konflikter.
Min yngsta dotter å jag rök ihop härom kvällen om stöket... det var över på tio minuter och egentligen ingenting men jag kände mej sååå ledsen, trött och tömd när jag drämt igen dörren å åkt till jobbet.
Ännu ett tecken är ständigt dåligt samvete. Jag har hela tiden dåligt samvete mot minst 2-3  3-4 personer i min närhet. Ständigt. Känner mej dålig och otillräcklig.

Jag fick ju diagnosen utmattad för nu rätt många år sedan. Jag tror snarare att jag var deprimerad. Eller att jag kanske har nån ångestsjukdom av nåt slag som blossar upp och lugnar ner sej i skov.
Vad det än var så känner jag ju igen symtomen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att vända det. Jag bara hoppas att solen, ljuset och värmen ska hela mej igen. Ge mej krafter tillbaka.
Frisk luft, promenader och att skeda med min hund om natten får vara en början.

Hur mår ni? 

Puss/ Asta

lördag 7 april 2018

Ett festligt inlägg



Det sista har jag börjat tänka på och frukta döden så mycket.
Vilken festlig start på ett lördagsinlägg va?
Men det är så och jag vet inte... jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det.
Egentligen fruktar jag mer att livet ska vara över än själva döden.

Kanske har det med ålder att göra, någon slags livskris över att jag kan se en ende på det här vi kallar livet. En ålderskris.
Jag tror det, för lika mycket som jag funderar på döden lika mycket funderar jag på vad jag egentligen gör av livet.
Jag är strax ett år från femtio. Om tio år är jag nästan sextio.
Hur fort gick inte de senaste tio åren?
Det sa swish och så hade de gått.
Kanske har det med att göra att människor i min omgivning har dött eller är allvarligt sjuka. Att påminnas om att alla inte blir nittio år, dör på hemmet, hjärtligt trötta på att finnas till.

Jag tänker mer och mer på döden. Varje dag.
Tänker på hur det blir när jag inte längre är kvar. Hur det ska gå för dem jag älskar, vilka barnbarnen kommer att bli, hur länge man kommer att komma ihåg mej och för vad. Jag känner någon desperation i det, att inte få vara med.
Jag önskar att jag trodde på en paradisisk fortsättning men jag gör nog inte det egentligen.
Detta livet är det enda vi får och jag har redan blåst 2/3 av det.

Jag har alltid tänkt att jag kommer att bli en gammal människa.
Att jag kommer dö av ålder när jag är närmare 90. Nu är jag inte längre lika säker.
Nåt år innan Märta dog så kände jag det, att hon var påväg bort.
Jag kan inte förklara hur men det var som om något lösgjordes och trots att hon var frisk å stark så kände jag att hon inte skulle fylla 8 år. Hon dog en dryg månad innan. Efter kort sjukdom.
Och jag tänker att det kanske är likadant nu, att döden är så närvarande och upptar så mycket av mina tankar för att det närmar sej. Att det är något slags varsel.

Tänker ni på döden? Tror ni på varsel?

Puss/ Asta

fredag 6 april 2018

Blogghistorik

Anneli Lodéns foto.

Det är onekligen tråkigt att ni inte kommenterar. (Å nej då menar jag inte Nina, Annanas och Cis. Ni gör det, det är inte er jag vänder mej till.)
Särskilt tråkigt är det när det inläggen handlar om någon form av tyckande/ debatt. Jag erkänner att jag blir sjukt avundsjuk på bloggare där kommentarsfältet sjuder av liv och åsikter.  Hos mej säger sällan nån ens "Så rätt du har Asta."

Men jag ÄR inte världens roligaste bloggare heller längre, jag får ge er det.
Det får jag verkligen!
Förr skrev jag lätt 30-40 inlägg på en månad, jag hade 7-800 läsare om dagen.
Nu mäktar jag med att skriva knappt hälften och ni som läser är en tredjedel (och har jag en känsla av, mest sådana jag känner privat.)
Så är det att vara bloggare med någon som helst ambition, jo för jag vet att ni finns, ni som struntar i om ni bara har 15 besökare/ dag och som skriver lysande inlägg för det. Men man är aldrig bättre än sitt senaste inlägg.

Allra minst populära är mina bokrecensioner. Så har det alltid varit. I alla år.
Det är synd tycker jag. Jag har oerhört god smak på skönlitteratur... he he he (skrattar så där skrifttöntigt) och skriver bra recensioner. Och ofta vill jag ha sagt nåt viktigt och personligt utöver själva tyckandet om boken.
Men de inläggen har ni aldrig gillat nåt vidare, inte ens när ni var åttahundra läsare per dag. Själv älskar jag bokrecensioner!

Jag har så många minnen av er läsare.
Mest bra. Jag är en tillräckligt liten bloggare för att inte drabbas av allt för mycket skit.
Hat och hot har jag egentligen bara mött när jag skrivit intensivt om Sverigedemokraterna. En gång var det en av höjdarna (numera avhoppad och tillhörande Alternativ för Sverige som kommenterade.) Det är väl så nära kändislivet min blogg hamnat. Jag blev inte starstucket.
Om man bortser från när jag hamnade i onåd hos Lady Dahmer och hon vigde ett helt inlägg åt hur pantad jag var och jag fick elaka kommentarer från hennes svans både på bloggen och privat. Nu mera tycker jag ju som LD i det mesta, jag förtjänade det säkert. Jag tror inte du läser min blogg, men om... tack som fan för alla insikter genom åren.
På tal om bloggiganter. En gång blev min blogg vald som "månadens blogg" eller nåt liknande hos Apan satt i granen. DÅ blev jag starstucket.

En gång skrev jag ett inlägg om hur underskattat de där naturliga funktionerna är. Som att äta när man är jävligt hungrig. Eller att bajsa när man håller på att skita på sej.
I ett inlägg, flera månader senare, när jag på nåt sätt häcklade min man fick jag en anonym (förstås) kommentar om hur vidrig jag var som fru som tom föredrog att skita framför att ha sex med min man.
Ha! Du hade rätt. Att bajsa bajsenödig är hundra gånger bättre än vilket sex som helst.  Och jag är rätt säker på att jag vet vem du är.

Flera gånger har läsare kommit fram i mitt privata.
Märkligast (för mej) var när jag var sjuksköterska och vårdade en döende patient och hans anhörig plötsligt säger "Visst är det du som är Asta Pastasson", alltså känslan av att hon visste allt det där om mej där å då... min pappalängtan, min ångest, min mammakonflikt mm var... märklig.

En gång stod jag på ICA och när jag skulle betala hade jag glömt plånboken.
En okänd kvinna bakom mej erbjöds sej att betala. Jag tackade nej men var full av tacksamhet. Skrev om det i bloggen och en trogen läsare bekände att det var hon, att hon inte var en barmhärtig samarit som hjälpte vem som helst utan att hon visste vem jag var.

Min lilla blogg spred sej ända till Finland. En läsare hörde av sej och berättade att hon haft tjejkväll och att det där diskuterats vilka usla presenter ( t-shirtar i stl XXXL och kepsar ingen normalbegåvad skulle gå i närheten av) Astas make hade med från Vegas när hon kom ut från köket med drinkarna.

Ja påtal om att sprida sej, bloggen spred sej ändå till Australien och till ljuvliga Nina. Som gick från bloggläsare till vän. Som inte ska ha dåligt samvete över att hon inte kommenterar för det gör hon. 
Jag har fått många vänner genom bloggen. En del har jag kvar. Andra har försvunnit. Jag hamnade i gräl med ett helt gäng på en gång om nån rasistpryl, jag undrar om nån av dem finns kvar här än?
Det vore sååå roligt om du/ ni gav er till känna i så fall. Jag tänker ofta på er. Jag var dum jag med.
Fina Nellie som blev min vän fick cancer och dog. Jag hoppas familjen repat sej och att du har det gott i din himmel. Jag saknar dej.

Puss/ Asta

För vems skull?

Anneli Lodéns foto.

Lady Dahmer skriver om sminkning och vad det gör med barnen och som alltid är hon spot on. Du kan läsa inlägget här.

Jag har sminkat mej på i stort sätt daglig basis sedan jag var 10-11 år.
Jag tycker ofta att det är ett nödvändigt ont men ibland, särskilt om jag gått osminkad hemma ett par dar, att det är rätt kul. Jag kan sakna att sminka mej om sommaren när jag ändå är brun och har gjort fransförlängning och egentligen inte behöver smink för att ge ett "alert" intryck.
Jag ÄR så som de allra flesta kvinnor snyggare med smink än utan.

Och alltså, visst kan man säga att man gör det för sin egen skull men det är hyfsat analyslöst. Lika analyslöst som det är att säga att man rakar sej på kroppen för sin egen skull. Jag tappar lite respekten för människor som inte kan tänka utanför sin egen box.
Det känns ju så. Jag håller med.
Jag tänker inte en enda gång att "Nu jäklar ska jag bli snygg för han, hon el hen", nej jag tänker att jag vill vara min bästa version för mej. Smink har blivit en del av hygienen och påklädningen, jag känner mej naken och lite oanständig utan. Och jag märker att jag blir bemött på ett annat sätt de få gånger jag vistas bland andra människor utan smink. Sämre bemött.
Sminket blir en rustning, en förutsättning för att jag skall kunna agera självsäkert.

Men varför är det så?
Jo självklart för att flickor, kvinnor och till å med gamla tanter värderas efter sitt utseende i första hand. Ses för sitt utseende före prestation.
Vi har alla fått lära oss det från att vi var små och tultade runt i tyllklänningar att "Herre gud, så näpen" och uppmärksamhet vill vi alla ha.
Män värderas oxå efter utseende men inte alls i samma utsträckning.
De värderas för styrka och prestation.
Att vara snygg... eller som jag brukar ursäkta mej med, "se respektabel ut" är viktigt för kvinnor, där i ligger en så stor del av vårt värde, både gent emot män men också andra kvinnor.
Om jag levde på en öde ö så skulle jag förmodligen bara sminkat mej som tidsfördriv nån enstaka gång då och då och jag skulle verkligen inte ha rakat benen.
Egentligen är det inte konstigt. Alla däggdjur beter sej så här på något sätt.
Hos människan signalerar skönhet ungdom och ungdom fertilitet.
Det är egentligen DET vi vill signalera varje dag när vi kladdar på mascara som kostar flera tiotusen kronor/ litern. Jag är fortfarande att räkna med! 

Men vad sänder det för signaler till små barn och i synnerhet döttrar när mamma står framför badrumsspegeln och sminkar sej innan hon går ut? 
Ja inte fan signalerar det "Du duger som du är" i alla fall, alldeles oavsett vad du säger. Barn är inga dumhuvuden.
Å andra sidan vet i tusan om det skulle hjälpa att du lät bli, ingen familj är en ö, och ungen får de influenserna från tusen andra håll varje dag ändå.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Asta recenserar "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg.

Mig äger ingen

Jag har dragit mej för att läsa den här boken.
Jag såg nämligen filmen för flera år sedan (sedan dess har jag sett den ytterligare några gånger) och det är en av mina absoluta favoritfilmer.
Mikael Persbrandt som pappa och huvudperson gör sin, i mina ögon, största skådespelarinsatser. Han är lysande som den alkoholiserade och av arbete hårt märkta ensamstående pappan i en bruksort på 1970 talet.
För mej som växte upp då och som även sett missbruket på nära håll blev det plågsamt nostalgiskt med alla detaljer som var så på pricken med mycket i min barndom.
Jag älskar den här filmen och därför drog jag mej för att läsa boken, grunden till filmen, Åsa Linderborgs (Aftonbladet)  barndom och uppväxt.
Kunde jag bli annat än besviken?

Så här står det på baksidan av boken.
Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa, härdare på Metallverken i Västerås.
En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda.
Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall. 


Och allt det där handlar den om.
Men framförallt handlar den om hur Åsas mamma lämnar sin dotter hos sin alkoholiserade pappa när hon inte längre står ut, hur mamman visste att hon gjorde honom så illa att hon gav honom det finaste hon hade- Åsa.
Den handlar om Åsa och hennes pappas vardag tillsammans.
Om pappas yrkesstolthet... härdarmästare minsann... om en kropp som värker, om en ångest som pyr och hur allt ihop lindras med alkohol och mera alkohol.
Åsa får se sin pappa bakfyllekräkas i vasken varje morgon, hon får skämmas för sin pappa i massor av situationer, hålla hemligheter inget barn ska behöva hålla, hon lär sej hantera lönehelgen genom att vistas hos olika släktingar för just den där helgen är pappa extra berusad.
Men det är oxå en berättelse om hur Åsa sover tätt intill sin pappa med ett stadigt grepp om hans starka tumme, hur pappan för långa samtal med sin dotter om världen så som han ser den. Hur stolt han är i alla sammanhang över sin tös.
Det är en berättelse om hur pappan skådespelar och förställer sej och får Åsa att skratta, hur han pyntar fönsterna mot gården för att förbipasserande ska tro att där uppe, där bor ett rekorderligt fruntimmer. 
Det är en varm historia om en trasig man som är en pappa som älskar sin dotter över allt annat. De två är bästis och bundis. Och jag är glad att jag såg filmen först, för jag ser hela tiden Persbrandt framför mej när jag läser.

Jag fnissade en del när jag läste boken. Han är rolig Åsas pappa, härdaremästare Leif Andersson. Jag grät ännu mer. Det är gripande och sorgligt och fint. Den gör ont på sina ställen, när alkoholismen tar över och skammen blir större än kärleken.
Boken och filmen håller samma klass. Det kan inte bli annat än en lysande 5:a.
Jag hade gett den mer om jag kunnat.

Boken väcker så mycket inom mej. Åsas uppväxt var inte lätt. Mycket av det hon var med om skall inget barn behöva uppleva... se eller känna.
Men kärleken mellan Åsa och hennes pappa är jag avundsjuk på.
Att som liten flicka bli sedd... verkligen sedd... av sin far som hon blev är ovanligt och var det framför allt på 1970 talet. Trasig och märkt gjorde han ett så mycket bättre jobb än de flesta.
Kanske är det därför den väcker så mycket och så svåra känslor inom mej.
Kanske är det för att det är en jävligt väl berättad historia.
Förmodligen både ock.

Puss/ Asta

onsdag 4 april 2018

En poweregenskap att utveckla eller Varför jag avstår att skriva kontaktannons.



Lill-Babs gick bort här om dagen, 80 år gammal och efter mer än sextio år i rampljuset.
Jag har ett sådant tydligt minne av när jag var 14 år och av någon outgrundlig anledning tittade på "Här är ditt liv" där Lill-Babs var gäst och min mormor ilsket spottade ur sej "Hon är en riktig hora, usch."
Det var så typiskt min mormor. Jag minns att vi tjafsade om det där.
Hon har haft en massa karlar... tyckte mormor.
Det gör en knappast till hora... tyckte jag.
Att vara avundsjuk på de som var vackra och folkliga och i hop med sin höga sexuella moral stod Lill-Babs för allt mormor inte tyckte om.
Själv har jag alltid tyckt att Lill-Babs verkar vara en underbar människa.
Nu kände ju inte jag henne. Men det hon utstrålade är ju i mångt och mycket det vi hört vänner, familj och kollegor säga om henne det här dygnet.
Att hon hade en sådan omtanke om andra människor. En så stor kärlek till sina medmänniskor. Att hon alltid brydde sej om allt å alla.

Jag kan inte tänka mej finare egenskaper eller att bli ihågkommen för något större än närvaro, kärlek och omtanke.
Lill-Babs var ju självklart bra på så mycket mer men det är för just det där som jag kommer att minnas henne.
Det är egenskaper som jag själv vårdar, är stolt över och framför allt vill bli mycket mycket bättre på. Typisk "kvinnliga" egenskaper men oxå riktigt starka personlighetsdrag. Powerwoman lixom.

I övrigt är jag inte särskilt kvinnligt lagd.
Ibland kan jag komma på mej själv med att tänka att jag verkligen inte är nåt hustrumaterial. Jag är hyfsad på att laga mat men tycker det är tråkigt, jag är rätt usel på att baka, tycker det är aptrist att städa och har hög tolerans för sandiga golv och jag är rätt ointresserad av sex :)
Men jag gillar att sippa vin och ha mysiga hemmakvällar... fast helst ifred då så inte ens det hade jag kunnat skriva i en kontaktannons.
Och då har jag inte ens nämnt min stora dreglande hund och att det dräller leksaker på alla golv i värsta "Familjen annorlunda stilen."

Lika bra att inte skriva nån kontaktannons. Det hade blivit bökigt om nån knäppskalle svarat. Jag är ju lixom gift. :)

Puss/ Asta

tisdag 3 april 2018

Tacksamhetsutmaning och tunn hud



På Instagram följer jag just nu en utmaning som heter #21dagaravtacksamhet och där jag varje dag lägger ut en bild med något jag är tacksam över just idag.
Ingenting är för stort eller för smått.
Tänkte att när utmaningen är över ska ni få ta del av min lista.

Jag har pysslat med tacksamhetstankar och tacksamhetslistor i omgångar i många år.
Det är förvånansvärt effektivt. Det är BRA att bryta negativa tankar och att en stund på dagen, kanske när man ska sova, fundera ett par varv över vad man är tacksam över med just denna dagen. Och då inte välja typ barnen, fred, mat på bordet varenda dag utan tvingas tänka till och inse att även en jävla skitdag rymmer något som är fint och något som man kan känna tacksamhet över.

Jag är idag inne på dag 13 på min instagramutmaning.
Vissa dagar har det känts betydligt lättare att komma på negativa saker.
Typ, detta-avskyr-jag-idag-lista.
Jag är nog lite melankoliskt lagd och har lixom närmare till att komma på det negativa. Men i och med att jag övat mej på liknande tankar innan går det ändå ganska lätt att bryta det som tar energi och fokusera på det som är fint.

Idag har jag gått av efter att ha jobbat tre nätter. Sovit hyfsat 5 timmar men är seg i kroppen, lynnig och kortstubinad. Och relativt lättrörd.
Tex fick jag en klump i halsen och tårar i ögonen när jag under promenad lyssnade på kändisar som hyllade bortgångna Lill-Babs.
Ja, jag har faktiskt alltid tyckt mycket om henne. Hon sjöng kanske inte min typ av låtar men man kände hennes värme och omtänksamhet. Alla som stod henne nära vittnar ju om hur hon älskade andra människor, hur hon ömmade för alla.
Jag tycker det är fantastiska egenskaper hos en människa. Underskattade egenskaper men något jag själv skulle vilja bli bättre på och det kan inte finnas något finare att bli ihågkommen för.
Men bli full i gråt... det skulle jag kanske inte blivit om jag inte gått av natten.
Min mamma ringde, nykter för en gång skull, och var ändå sitt sämsta jag.
Självömkande, egoistisk och rent av elak. Sa saker som att jag aldrig brytt mej om min bror, att hans missär och hans död inte betydde något för mej och att hon älskade en enda människa bortsett från Jonas och det är min yngsta dotter.
Jag är så jäkla van vid att bli exkluderad på det viset från hennes kärlek, hon har sagt sådant sedan jag var barn, aldrig räknat in mej bland dem hon älskar eller de som betyder något för henne.
Jag la på luren. Pulsen slog högt och argt, nån 40 år gammal sorg rispades på, sen blockade jag hennes nummer och tog ut min hund på en runda.
Jag kommer avblocka. Jag behöver bara några dagars tystnad från henne.
Fy jävlar vad hon skäl energi den kvinnan. Särskilt när jag gått av natten.
När skinnet är tunnare.
Jag kan inte ens föreställa mej att säga nåt sånt till mina barn, att känna så.
Och jag tänker på vilka uppsträckningar jag kan få i min mammaroll som ändå försöker och som uppskattar varenda cell av de där fyra avkommorna.
Varför säger man sånt till sin unge? Om å om igen från att de är små till att de är gamla tanter? Och varför bryr sej gamla tanter om det?

Men nu är jag på banan igen. Jag har gått en promenad. Andats frisk luft. Umgåtts med de mina. Sett lite Robinson. Jag är okej. Och jag har delar bild 13 av vad jag är tacksam över på instagram.
Snart dags att sova.

Puss/ Asta

Projekt just nu



Så var det april då men våren verkar låta vänta på sej. Idag har åtminstone den mesta snön regnat bort, men för övrigt är det ruggigt, grått och ganska kallt.
Så här års svämmar löpsedlar och sociala medier över med sista minuten tips å råd om att komma i form till bikinisäsongen.
Och även om jag arbetar med mej själv och har gjort så rätt länge så är jag inte oberörd inför det.

Mer ur form än någonsin känner jag ändå att jag bryr mej allt mindre.
Men jag är ändå än projektperson. Med projektperson menar jag att jag med jämna mellanrum får för mej att vissa saker måste förändras i mitt liv.
Jag har mina ständiga projekt.
Och som ni vet är jag en "allt eller inget människa," jag har svårt för att göra lite grann.
Saker jag funderar på nu:
Dricka mindre alkohol
Äta mindre godis
Komma ut å gå varje dag
Börja springa
Gå ner i vikt
Ha bättre matvanor
Ha bättre sovvanor
Shoppa mindre

Jag vill ta tag i allt NU och göra det till 100% men av erfarenhet vet jag att det inte fungerar. Det blir för jävla tråkigt och då struntar jag i allt istället. Jag har så sjukt låg karaktär så det är tveksamt om jag klarar en sak.
Men jag tänker i alla fall börja med att röra på mej. Fokusera på det.
Dagliga promenader och om det bara slutar regna och blir nån grad varmare börja springa igen.
Jag tänker att DET är det viktigaste och påverkar flest områden.
Det gör mest för min fysiska och psykiska hälsa.
Frisk luft och lite puls gör underverk för mitt psyke. För allas psyke.
Förhoppningsvis bidrar det till att jag tänker lite sundare kring alkohol, snacks och mat (och att jag kanske tappar nåt kilo.) Å kanske får det mej att sova lite bättre. Om inte så är det ändå det som känns mest angeläget. Rörelse.
Jag märker... efter att ha tagit dagliga långa promenader nån vecka nu... stor skillnad på hunden med. Att det är jag och inte Mini som tar honom.
Att vi får vår dagliga kvalitetstid ihop.

Har du projekt på G? Och hur har du det med karaktären?

Puss/ Asta