måndag 26 februari 2018

Ett mörkt politiskt landskap.



Det var länge sedan jag skrev något om Sverigedemokraterna.
Luften har gått ur mej lite i frågan. Inte så att jag tycker de är mindre rasistiska eller att frågan är mindre viktig... nej mer så att jag tappar kraft.
På den gamla goda tiden här på Asta Pastassons blogg var mer än vart annat inlägg politiskt.
Men... man blir trött av att slåss mot väderkvarnar och jag är smärtsamt medveten om att få rasister bytt bana efter att ha läst min blogg.
Jag talar för de redan frälsta. Och kanske en å annan som är "ointresserad av politik". Hur man nu kan vara det?  Politik är ju typ bara allt i ens vardag och i det samhälle man lever i.

En orsak till att luften gått ur mej är att både Moderaterna och Kristdemokraterna i mångt och mycket kopierat Sd's politik och tonläge.
Antar att få har missat Moderaternas valpropaganda som cirkulerat under vintern. Filmer och affischer  som lika gärna kunde varit Sverigedemokraternas och som påminner väldigt mycket om den kritiserade valfilm fr 2014 med kvinnor i burka som rusar om svenska pensionärer och snor välfärden.
Då förfasade sej man från vänster till höger... nu var det visst inte så tokigt längre.
Och Kd som tar hjälp av rasistpampen Skara-Bert Karlsson.
Det behöver väl knappast ens förklaras varför det är ett lågvattenmärke?!

Även mitt eget parti har skruvat upp tonläget och ger folket vad folket vill ha.
Pratar om hårdare tag, fler poliser, en ansvarsfull flyktingpolitik (bland Europas hårdaste... det är alltså ansvar numera?)
Jag är MYCKET besviken över detta. Hur besviken jag är får jag känna efter fram till valdagen.
I övrigt tycker jag att Stefan Löfvens regering har lyckats med otroligt många bra reformer och med ekonomin för att bara ha styrt Sverige i dryga 2½ år med egen budget.
Allt kan inte ändras, rättas till och göras skitbra på några få år.

Men Sd då. Partiet vill nu ta sin rasistiska politik ett steg längre och nu när Jimmie Åkesson har åtminstone två partier med sej på banan vad det gäller att det är mer synd om oss att få hit en massa flyktingar än vad det är om flyktingarna som får bombas sönder där de bor så pratar han ivrigt om vad han tror å hoppas är nästa stora steg inom migrationspolitiken... återinvandring.
Detta är ju ingen nyhet. Mindre slipade sverigedemokrater har inte haft samma tålamod att invänta stämningar utan talat om detta ända sedan de inte försökte hymla med att de tillhörde vit maktrörelsen.
Allra helst vill de skicka tillbaka människor som kommit senare än 1970.
Ja eller "förmå dem återvända hem." Där de "hör hemma."
Det låter ju helt jävla verklighetsfrånvänt men jag känner mej inte alls säker på att det är det inom några år om det här nya troliga tredje blocket (M+Sd+Kd) får kuckelura ostört.
Om Löfven och resten fortsätter sätta upp fingret för att se vart vinden blåser.
Olof Palme sa "Politik är att vilja" och det är så jävla sant. Mona Sahlin använde ofta detta citat. Löfven är mer förhandlare än idealist. Tyvärr.
En trovärdig politiker skall inte försöka följa strömmen, hen ska leda den utefter övertygelse. Hen skall ha en idé och arbeta för det, inte ge folket det folket vill ha.
Jag känner mej nedslagen av Sd och M framgångar och av att det inte finns nån riktig motsats. Visst V och Fi i all ära och Mp gör väl vad de kan, men det ÄR ett stort politiskt parti som Socialdemokraterna som har muskler att möta dessa kalla främlingsfientliga vindar. Och de har ingen lust. De vill inte tappa väljare till Sd genom att vara obekväma. De orkar inte ta diskussionen om att parallellsamhällarna behöver annat och mer än fler poliser, hårdare tag och längre straff. Och det gör mej sorgsen.

Kanske är det därför jag tappar luft. En rasist är en rasist liksom, Jimmie varken förnekar sej eller förvånar men bristen på motstånd är... deprimerande.

Puss/ Asta

Inför bokrean


Kollade in Bokus och Adlibris vad som finns att vänta på årets bokrea som skall besökas med Ängla imorgon. Hittade inte så mycket... får väl klämma å känna lite... men dessa är absolut av intresse.


"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar."

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (inbunden)

"Omgiven av idioter." 

Omgiven av idioter : hur man förstår dem som inte går att förstå (häftad)

I brist på ny Backmanroman får jag köpa den här novellen jag ännu inte läst.
"Och varje morgon blir vägen hem längre och längre."

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre






"Hjärnstark" har jag redan läst och om inte den boken gör en peppad på fysisk aktivitet så finns det ingenting som gör det. Läste den som ljudbok och vill gärna äga den.

Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna (inbunden)

Har ni läst någon av dessa? Vill ni ha tips på böcker jag har läst som finns på bokrean?

Puss/ Asta

Ps. Förövrigt är jag fortsatt så himla frustrerad över att jag bara kom igenom halva Elena Forantes första bok. Ville så gärna älska den... och köpa hela sviten.




söndag 25 februari 2018

Sofia å jag




Jag var ute och gick min promenad med Gottfrid idag.
Även i dag sken solen, det var bitande kallt och vackert och i lurarna hade jag ett sommarprat med Sofia Helin, ni vet Saga Norén länskrim Malmö.
Eftersom min betagenhet i denna kvinna gått ganska fort (såg Brons samtliga säsonger på några veckor) så har jag helt missat detta sommarprat från 2014, inspelat efter andra säsongen av Bron.
Det var ett sommarprat om inre mörker, psykisk ohälsa och kärleken till terapi.
Samtalet utgick från henne själv och från farmor, hennes namne, som hon aldrig träffat men som genom livet led av svår psykisk ohälsa och var inlagt på sinnessjukhus till å från under fyrtio års tid.

Igen... skrev ju ett inlägg om det här om sistes... slås jag över hur mycket jag älskar dessa dessa skör-starka kvinnors berättelser. Hur mycket jag beundrar deras reflekterande och vilka starka kloka människor det gjort dem till.
För det ÄR inte lätt att vara människa och om man tycker det, ja då har man inte kontakt med sitt inre på riktigt. Då är man inte riktigt jordad... tror jag.
Att vara grubblande och i perioder skör inför livet är inte detsamma som att vara ständigt deprimerad, så menar jag inte. Depression är en sjukdom.
Sofia Helin är om möjligt än mer grubblande än vad jag själv är och till å med mer förtjust i terapi än vad jag är.

Jag blir ofta så trött på mitt eget navelskådande och på att jag själv... nödvändigtvis... alltid ska berätta om det för andra. Nästan oavsett om de vill lyssna eller inte. Min egen förklaring till det, efter många års funderande, är att det är för att jag vill bli älskad, omtyckt, accepterad för den jag är och aldrig i livet för någon andra tror jag är. Då är det lixom ingenting värt.
Och ofta blir jag trött på mej själv. Bannar mej själv i efterhand.

Samtidigt har jag oerhört svårt för glättiga personer, de som med iver och entusiasm hävdar att det är inte hur du har det, det är hur du tar det. Hela samhället är ju så där nu mera. Det är de personlighetsdragen som premieras. Framåt. Ambitiös. Självsäker. Och med ett rikt socialt umgänge som ständigt visas upp på Instagram.
Och beroende på hur väl jag köper den där obekymrade glättiga fasaden finner jag dom allt ifrån falska till ointressanta.
För jag ser ofta igenom det. Jag känner doften av sorg även om den aldrig uttalas. Intuition och förmåga att läsa det som inte sägs är mina starkaste begåvningar, ibland så det blir till en förbannelse.
Å ändå... ändå är det alltså det jag bannar mej själv för i perioder för att jag inte klarar av att leverera. Den starka, hela, lyckade kvinnan med sunda relationer och ett kritvitt samvete.
För att byken skall tvättas överallt, på bloggen och i personalrummet. I terapisoffan och med barnen.
Men jag tror... jag tror faktiskt att jag ska försöka börja se det som en styrka och en tillgång. Precis så som jag beundrar alla dessa skör-starka kvinnor.

Hör ni, lyssna på Sofia Helins sommarprat. Det är väl investerad tid.
Du kommer bli klokare och lyckligare... och underhållen under tiden.

Puss/ Asta


lördag 24 februari 2018

Den lille på axeln

Anneli Lodéns foto.

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg, någonting vardagligt och utan större djup, om sånt som gör mej glad just nu.
Genast är den där Lille glädjedödaren på axeln och muttrar...
"Tänker du verkligen skriva om glädjen över bra nagelkvalitet när Martin har gått å dött? Känns det... tja smakfullt?"
"Tycker du det känns lämpligt att basunera ut lycka över minusgrader å en sol som faktiskt värmer när 2 av dina barnbarn behöver sjukhusvård... tycker du det, om du tänker efter?"
"Så alla relationer i din omgivning som krånglar spelar ingen roll för att du sett nåt bra på tv... märklig prioritering hör du."
  Osv.
Jag är inte särskilt religiös även om jag i perioder verkligen försökt komma närmare Gud och säkert kommer försöka igen men just den här Lille Glädjedödaren och jag har kamperat så länge jag kan minnas.

Den Lille Glädjedödaren gjorde mej redan som barn rädd för mina tankar.
När jag tänkte elaka saker om andra blev jag rädd att det faktiskt skulle hända dem. Ni vet, Be carefull what U wish for.
Han har oxå lärt mej att allt... visst och alltid kan bli värre... och ända sedan jag som barn såg Törnfåglarna (får jag upp scenen när "Meggie" säger att Gud redan har tagit allt han kan ifrån henne och hon inte har något mer att frukta. Och så dör sonen.) varje gång jag andas ut över något.
Den Lille Glädjedödaren talar ständigt om för mej vad jag har för fel och brister och påminner gärna om hur få människor jag har omkring mej som faktiskt tycker om mej.
När barnen var små kom han gärna smygande, klappade mej lite diskret på axeln och flåsade ångest i mitt öra varje gång som jag kände mej lycklig och tillfreds. När barnen var nybadade, deras fjuniga hår kammat, kropparna insmorda och rena pyjamasar påsatta. När de låg där i sina sängar, trygga och perfekta och kärleken svällde i bröstet så kom han. Påminde om att allt alltid är som vackrast innan tragedin slår till, påminde om att allt kan tas ifrån mej.
När olyckliga saker händer, som är helt bortom min kontroll, kan jag oroa mej över att det är på grund av mej. Kanske. På nåt sätt.
Jag har många gånger funderat på vem han är, han jag fruktar så.
Gud?
Ödet?
Jante?
Mej själv?

Hur som helst, jag tänker strunta i honom just nu. Jo det tänker jag... TYST på dej!
Jag ska berätta om små små pyttesaker som just nu gör mej glad.

Vädret. Efter att ha haft det grått och samma temperatur sen i mars förra året har vi äntligen lite kallt. Några minusgrader, lite vitt på marken och som sagt, en sol som faktiskt värmer när jag vänder ansiktet mot den.
Den lovar liv och nya tider. Värme och ljus (Och ja Lilla Glädjedödaren, jag vet att jag är allergisk från april-september och att doktorerna inte gärna skriver ut det enda som hjälper- kortison.) 

Jag har sedan någon månad tillbaka, igen, slutat med mina antidepressiva och mår än så länge stabilt. (Jo jo, det gick inte sist nä och jag är så himla skör så det kommer aldrig att gå och...)

Mina naglar, nu tar jag ytligheten till en helt ny nivå, växer och frodas och är starka som attans efter att ha hållit på att skiva sej och vara klena trots allt jag försökt med i åratal. (Vad har min vikt med saken att göra? Gå här ifrån!) 

Bron är slut... snyft. Såg alla säsongerna under ett par veckors tid bara och hann bli både bästa kompis med och förälskad i Saga Norén. Så himla härlig serie. Och så jäkla vacker danskan är. (Va?  Ja jag vet, Astrid å Mio är på sjukhus och jag har inte träffat varesej min mamma el min pappa sen i juli... men nu pratar vi väl tv serier?) 

Jag har äntligen beställt tid för att göra i ordning Gottfrids tänder. Det är svindyrt och han måste sövas men det kommer bli så himla skönt när det är över. (Ja självklart kommer han överleva narkosen, var det nåt mer? Mina tänder ja, jo det är sant... de har nog många hål och jag borde, jag vet.) 

Jag trivs bättre och bättre på jobbet. Det tar många år att bli en erfaren barnmorska men jag känner att jag är avslappnad, jag får väldigt fin cred av mina par och jag känner att jag kommit in i arbetsgruppen på ett bra sätt, att de faktiskt insett att jag kanske är lite udda men oxå lite halvskön. (Nä, jag vet inte vad de säger om mej när jag inte är där, det är korrekt, men det vet väl inte du heller? Eller?) 

Jag sover så himla bra sen några månader tillbaka (Ja, men för fan, jag VET att det kommer vända, men just nu... just nu kan jag väl få glädja mej för det.)

Rolandz gick vidare till finalen i Mello. Ja men det är så dåligt så dåligt i år med så många män utan sångröst som ska sjunga lite så där härligt latino så jag tycker fan Melodifestivalen är värd det. Skicka Ronaldz till Portugal och låt dom tro vi är seriösa. Få saker är så roliga som när man inte vet vem som driver med vem. (Va? Hade du inget taskigt att säga om detta. Du... Gud/ödet/ Jante eller vem fan du nu är gillar kanske dansband. Ha ha ha.  Är det så? Va? Går du igång på smäktande vibrato och paljettklädda byxben?) 

Jepp. Det var lite nonsens från mej till dej.(Ja Lille Glädjedödaren, de kommer förstå att jag inte är helt som jag ska med detta inlägg. Jag bjuder på det! Känn på den du.) 

Puss/ Asta


Sen sist

Anneli Lodéns foto.

Länge sedan sist.

Mitt liv går i sjukdomens tecken. Ja inte just jag då... influensamonstret flåsar mej i nacken men än har jag lyckats undkomma. Samma tur har inte de små hjärtanen i mitt liv haft.

Min äldsta dotters samtliga tre barn insjuknade i den jävligaste form av influensa som jag upplevt den 6:e februari.
Hög feber, sällan under 40 grader trots febernedsättande, snuva, hosta och allmänt medtagna.
De små änglarna är ju inte särskilt stora. En som blir 5 i sommar, en som blir 2 i sommar å så lilla Astrid på 5 månader.
Och det höll i. Och höll i. Och höll i. Pappan i familjen insjuknade oxå och det var allmänt kaosartat.
Själv undvek jag dem så gott det gick under konstant skitdåligt samvete.
Jag är astmatiker och influensan slår hårdare mot oss men hade jag bara haft mej själv att tänka på så hade jag struntat i det. Men nu ville jag inte smitta Noah. Tillslut fick jag ändå göra brandkårsutryckningar, och komma med glass, passa barn när den lilla skulle till akuten.
Det blev flera besök på vårdcentral och barnakuten i grannstaden där beskedet bara var att de skulle ha mycket dryck å att det snart vänder.

Förrförra tisdagen blev dottern dock inlagd med lilla Astrid. Hon fick sond, dropp och syrgas på barnavdelningen i Halmstad.
Men efter tre dagar försämrades hon kraftigt och fick intuberas och läggas i respirator medan det letades plats på tillräckligt avancerad barn iva.
Hon fick en plats i Göteborg och jag for dit tillsammans med dottern.
Det var oroliga dagar. Det första dygnet i Göteborg kritiskt.
Att se denna lilla docka med alla slangar, infarter och sonder uppkopplade till alla dessa maskiner och inte veta säkert att hon skulle klara sej var fruktansvärt.
Att se sin dotter, fullkomligt slut efter veckor av oro och vakande, var inte heller speciellt muntert.
Lilla Astrid hade en dubbelsidig lunginflammation. Virusbetingad så kroppen fick läka den själv. Mot virus biter inte antibiotika, även om hon fick det ändå för att inte dra på sej ytterligare smittor.

Jag var kvar till måndag kväll. Då var allt stabilt. På tisdagen togs hon ur respiratorn och på onsdagen fick de flyttas till Halmstads sjukhus igen.


Men även min dotters lilla kille Mio, han som blir 2 i sommar, började bli medtagen av all denna långvariga feber. Sedan några dagar tillbaka ligger även han inlagd med dropp.

Här hemma har maken varit isolerad sedan i tisdags när han fick feber.
Igår fick Noah feber. Jag är tveksam till om han har influensan. Han har inte lika hög feber och är rätt pigg å glad ändå.

Summa summarum är att det har varit en jävla februari!
Men oxå att min tacksamhet över att vi lever i Sverige och har den skattefinansierade välfärd vi har.
Det är i stunder som denna man på riktigt inser vad man får för sina skattepengar och vad som hänt om vi inte haft den kunskap och kompetens som idag finns.
Min son hade en rejäl lunginflammation när han var 6 månader som han fick antibiotika intravenöst för. Om jag och min dotter levt för 100 år sedan... alternativt i något U-land idag... så hade både hon å jag fått gå igenom erfarenheten och smärtan av att mista ett barn.

Vad har ni pysslat med sen sist då?

Puss/ Asta

måndag 12 februari 2018

Livet

Anneli Lodéns foto.

Här om dagen när jag var ute med hunden lyssnade jag på Mia Skäringers vinterprat på P1. Har ni lyssnat?
Det handlar om döden. Men oxå om livet, kärleken och om att vara människa och mamma.
Och hon är ju så bra. Så alldeles utomordentligt strålande och begåvad med orden. Jag funderade på varför jag alltid föraktat den sköra sidan hos mej när jag så ofta tycker att den är vacker hos andra.
När jag gick där och lyssnade på Mias berättande om sin mormor på dödsbädden så kom tankarna på egna förluster och egen sorg.
Lena. Svärfar. Mormor och Märta. Framför allt Märta.
Och tårarna började rinna. Fulgråten satte in. Salta tårar blandades med snor och jag orkade inte dölja eller ens se bort vid möten.
Jag blev så väldigt berörd och det kändes skönt att få känna... känna på riktigt.

När man summerar livet så här (förmodat) drygt halvvägs eller med dödens vingar flaxande vingar omkring sej så framträder det som varit extravagant mest. Det som gjort en mest lycklig och det som orsakat störst sorg.
Och ändå, ändå är ju livet framför allt allt det där andra. Alla grå dagar i januari när ingenting händer.
Mitt livs största stunder är när barnen föddes. Var å en av dessa fyra, mina mirakel, det största som hänt mej.
Mitt första graviditetsbesked.
Första gången jag fick veta att jag skulle bli mormor. Mötet med nyfödda barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar och när jag mött dem för första gången.
Då morfar lärde mej cykla och hjulen bar. Eller när han lärde mej simma och slog vad om att jag skulle klara att simma 100 meter och jag simmade det dubbla.
Mitt livs svåraste är när Märta dog i min famn i hallen. När jag tappade begreppet om norr och söder för alltid. Att tvingas leva utan min själsfrände. Det går men det är att ständigt vara lite vilse. Det är 5 år sedan. Sorgen tar aldrig paus. Den tar aldrig slut.
När Lena dog var mitt näst värsta moment. Sista avskedet. När hon vaknade till ur morfindimmorna och fantasierna, stadigt såg mej i ögonen och sa att hon älskade mej för evigt å lovade att hon alltid skulle vara med mej... bara inte här och i fysisk form.
Begravningen när jag trodde jag skulle bli sinnessjuk av sorg.
Då mormor dog känd jag lättnad. Nästan glädje över att hon slapp i från. Över att hon så starkt uttryckt att hon var klar och skulle till morfar.
Sorgen har kommit senare. Saknaden. Tomheten.
När Jonas (min bror) dog, när mamma och jag varit och tagit farväl på rättsmedicin i Lund och vi började gräla... tokgräla... på parkeringen utanför.
Jag som skrek, grät rakt ut. Rasade. Mamma mimik lös, hård, anklagande. Död i blicken.
Ett helt livs sorg över kärlekslöshet och brist på närhet som blandades med detta fruktansvärda, att min bror var mördad.
Mina föräldrars skilsmässa, en barndom av saknad efter pappa. Våldtäkterna.
Mina postpartumdepressioner. Vid en av dem höll jag på att bli Jehovas vittne, vid en annan hamna under ett tåg.
Ett liv. Fyllt av dagar som är varken bra eller dåliga. Dagar som bara passerar.
Och så dagarna av bottenlös sorg och bejublad lycka.

Mia Skäringers sommarprat handlade mycket mödraskap.
Att förstå sin mamma. Sluta fred med sin barndom. Förlåta sej själv sina tillkortakommanden.
I hela mitt liv har min mammaroll varit det som varit absolut viktigast för mej.
I den skulle jag revanschera för allt jag själv alltid saknat, det som jag själv aldrig fått.
Och min allra viktigaste mission som mamma har varit ovillkorligheten.
Att alltid älska, alltid finnas oavsett.
Jag har aldrig drömt om karriär eller pengar. Aldrig längtat till fjärran länder eller spektakulära händelser. Men jag har alltid velat vara en god mor. Ja mer, den bästa av mödrar.
Och den bilden av mej själv har på senare tid fått sej en törn. Blivit ifrågasatt. Kritiserad. Det har gjort förbannat ont men jag hoppas å tror att det kommer något gott ur det med.

Lova mej att lyssna på Mia om du inte har gjort det.
Lova mej att låta orden få fäste i dej och väcka de känslor som behöver väckas.
Det är gott. Det är rent av... livet.

Puss/ Asta

Tar det aldrig slut?

Anneli Lodéns foto.

Denna utseendehets och jakten på att duga, tar den aldrig slut?
Av en slump snubblade jag över ett konto på instagram för några dagar sedan som jag började följa. Det var en kvinna på 53 år med en kropp som en perfekt tjugoåring och ett ansikte som om hon vore max trettio och jävligt snygg.
Jag antar att jag blev... fascinerad.
Hon är verkligen jättevacker och ingenting på hennes bilder skvallrar om att hon är trettio år äldre än hon ser ut.
Hennes flöde fylls av fördelaktiga bilder på sej själv. Oskuldsfull men sexig blick, oändligt med hud, flertalet bilder tagna i underkläder. Fast byst och platt mage, tajta lår och putig häck.
Hon tränar förstås en del... mest hela tiden verkar det som och av det hon visar upp av sin kost så är det fettsnålt, litet och nyttigt.
Och någonstans gick fascinationen över denna ungdom över i något helt annat.
Medlidande kanske?
Tar det aldrig slut?

Jag tycker att jag har kommit långt i att hiva komplexen och utseendehetsen över axeln. Jag fyller 49 år om 3 månader. Men jag inser oxå att jag aldrig blir helt befriad, att en del av mej och min självbild är störd så som den är hos de flesta kvinnor jag mött.
Jag väger 10 kg mer än vad jag gjorde för tre år sen. Jag har en sådan där 10 års dagbok så jag ser ju hela tiden vad jag gjorde och funderade på bakåt i tiden.
När jag vägde 10 kg mindre höll jag på med samma som jag periodvis gör nu.
Drömde om att gå ner X antal kilon, pysslade med en mängd dieter, suckade över "problemområden" med min kropp. Kände mej tjock.
10 kg senare och kanske två klädstorlekar större så inbillar jag mej... skrattretande ofta... att mitt liv skulle bli så mycket bättre om jag tappade de där tio kilona igen.

Jag följer kroppspositiva konton på sociala medier. Jag följer inte sådana kvinnor som triggar mitt självförakt. Jag rättar konsikvent mina nedlåtande tankar om min kropp med positiva diton, jag har börjat tänka annorlunda om andra människor med övervikt. Jag tar inte längre för givet att tjocka människor är ohälsosamma och jag har slutat att ha synpunkter på hur de bör klä sej. Jag tar ofta diskussionen med människor som  resonerar om tjocka som jag gjorde förr.
Jag tänker att livet är för kort och för viktigt för att lägga energi på att vara smal och snygg. Det måste finnas roligare och viktigare saker att fundera på och göra med sitt enda liv. På min dödsbädd kommer vikten inte spela nån roll.
Och jag har egentligen alltid varit mer lat än fåfäng.
Jag har kommit långt...
Men jag tänker fortfarande på det jag stoppar i munnen som en fiende. Jag vet hur många kalorier en öl, en pizza, en halv påse chips eller för all del en apelsin innehåller.
Jag kan inte låta bli att summera veckan om jag varit "duktig" eller inte när det kommer till maten.
Jag håller fortfarande "igen" i perioder och intalar mej att det inte alls handlar om yta utan om att slippa nya klädinköp, leva lite sundare, orka lite mera.
Och jag har fortfarande någon slags dröm om att när jag fyller 50... då ska jag vara stunning och i mitt livs form.
Och så tittar jag på min nya instagram vän på femtiotre och ser vad som är möjligt med lite vilja. (Läs: Med självsvält, träningshysteri, ett å annat lyft och goda gener.)

Medelålders å ännu där. Det är fan deprimerande. Det är ett fattigt liv.
Det finns minst 436 saker som är roligare än att räkna kalorier eller bry sej om vad vågen visar.
Så jag jobbar på. Arbetar med mina tankar.
Men över, det är det fan inte.

Puss/ Asta

fredag 2 februari 2018

Jag

Anneli Lodéns foto.

Jag funderar så mycket. På vem jag är. Vem jag inte är. På vad jag har för bra och för dåliga egenskaper. Hur jag reagerar, varför jag gör det.
Jag vet att det finns många flickor, kvinnor, tanter som lägger en massa energi på sitt utseende. Jag gör det med emellanåt, men det är framför allt det inre som är ständigt under lupp.
Bra dagar kallar jag mej för analytisk. Det är ju nåt bra! Stark självkännedom!
Toppen.
De flesta dagar skulle jag nog snarare kalla mej för neurotisk. För det finns något neurotiskt i att ständigt navelskåda den egna personen.

Jag skulle inte kalla mej för en bra människa.
Dom har jag en hyfsat bra inre bild av hur de ser ut och vilka egenskaper dom besitter.
Men jag skulle inte heller säga att jag är en dålig människa. Absolut inte.
Jag är en produkt av gener, uppväxt och någonting eget och (eftersom jag då lägger några timmar om dan på det här) har jag en hyfsat bra bild av vad som är vad. Alltså varifrån jag fått mina svagheter, mina rädslor, mina brister.
Jag har jobbat oerhört hårt med dem och en del saker fått riktigt bra pli på, annat inte rått på ett dugg.
Mitt bekräftelsebehov från män att de finner mej attraktiv och knullbar har i princip helt försvunnit. Kanske har bekräftelsebehovet bara bytt skepnad och flyttat sej från "män" (vilka som helst) till människor i min innersta krets.
Kroppsliga komplex är jag så botade som det går att bli ifrån i ett patriarkalt västerländskt samhälle där ungdom och yta är närmast heligt. Jag är i princip aldrig avundsjuk på någon. Jag ser gott i människor. Jag försöker förstå.
Jag har ett bättre tålamod.  Jag är... ha ha tro det eller ej... psykiskt stabilare.

Men vissa saker rår jag inte på. Min ångest för att bli övergiven är en sådan sak. Min skräck för att inte räcka till. Min konstanta oro som alltid mal tyst inom mej att inga segrar någonsin är vunna utan att allt lurar på mej.
Vilka segrar undrar kanske ni?
Ja alltså rädslan för missbruk har jag ju burit sedan jag var barn.
Att bryta förbannelsen av såriga relationer mellan mor och döttrar som funnits i min släkt i vart enda jäkla led sedan hedenhös.
Att bli ensam. Att bli avslöjad som fejk.

Jag hade en kollega på medicin. Hon var som en mamma för mej (Hej hej mammsen om du läser.) Hon sa ofta "Du grunnar för mycket flicka, det är inte bra att tänka så där mycket." Men det är helt enkelt sådan jag är (och alltid har varit), och jag tror att det ibland uppfattas som mer depressivt än vad det är.
Mitt vemod och min svärta går lixom hand i hand med min humor och mitt bus.
Jag är en dubbelbottnad person och det tror jag de flesta är.

Hur uppfattar du som läser mej?

Puss/ Asta


Gravsnack

Bildresultat för märta asta pastasson

Min mamma ringer hundra gånger om dan.
Jag svarar en gång i veckan.
I kväll var en sån gång och vi talade så innerligt om liv och död.

Vi talade om min bror. Han är ännu inte begravd så vi pratade om hur och när och var han ska begravas.
Och jag sa att om... om jag dör före henne... så vill jag begravas i en enkel pappkista (jag tycker det är horribelt att köpa träkista för 7-10 000 kr som eldas upp), det som går skall doneras, min Märta ska med mej i urnan och blandas med min (hur kriminellt det än blir), Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då"  och psalmen "Blott en dag" ska spelas och jag vill ha vita liljor på min grav. Därefter skall jag ha ölkalas.
Mamma krånglade å stod i, sa att hon kommer dö 20-30 år före mej men hon lovade att om... OM... det händer så ska hon se till att det sker. Framför allt Märta delen.



Min mamma älskade Märta. Hon var  mycket speciell Märta. Hon var bråkig och störig, rent av farlig mot många men hon älskade sin flock. Och i Märtas flock ingick min mamma.
Minnesbilderna av dem två gör ont. Det var så mycket kärlek. Ingenting gjorde Märta så lycklig som när mormor kom. Märta tyckte inte om människor utom familjen, mamma tyckte inte om hundar men dom två... dom två älskade varandra.
Mamma bekände för mej idag, att näst Jonas är Märta hennes svåraste förlust i livet.
Värre än när hennes föräldrar dog. Hon hade ett sådant inflytande på oss som hon älskade.
Om min mamma dör före mej... vilket är väldigt mycket mer troligt... så kommer hon få en del av Märta med sej i graven. En uppoffring. Det är den ultimata kärleksförklaringen från mej till min mamma, den största gåvan. Men en rättvis sådan.

Jag mår inte bra. Ni som känner mej vet varför. Och i stunder som denna är saknaden efter mitt ankare större än annars. Så om jag dör, ta för fan inte fel hund (jag har aska efter två hundar i bokhyllan.)

Puss/ Asta

torsdag 1 februari 2018

Den ovillkorliga kärleken

 Anneli Lodéns foto.

Jag grunnar mycket över föräldraskapet i dessa dagar. Alltså det föräldraskapet till det vuxna barnet.
Lotta Grey alias Vimmelmamman skrev på sin instagram:  "Det bästa som hänt mej. Så säger vi ofta om vårt föräldraskap. Ibland tänker jag att det är övermäktigt att bära. Att de inte får vara själva anledningen till att vi existerar. Vi måste alltid ha huvudrollen i våra egna liv."

Om det är sant så har jag misslyckats. Jag har misslyckats där.
Mina barn är HELA min värld. Jag växte upp med dysfunktionella föräldrar och inget mål har någonsin varit så stort för mej, så självklart, som att mina barn ska känna att de ÄR just hela min värld.
Jag har älskat dem villkorslöst, på fyra olika sätt, men lika mycket och lika högt och jag har någonstans förväntat mej samma ovillkorliga kärlek tillbaka.
Jag inser nu att jag saknat den mer än jag trott. Mina föräldrars ovillkorliga kärlek och att jag trott mej kunnat förhandla mej till den av mina barn. Att de skulle kunna laga ett hål.
Men den enda som faktiskt kan ge ovillkorlig kärlek är föräldrar. Barn kommer alltid ha en annan och högre prioritet.

Jag var sjutton år när jag blev mamma. Sjutton år och jag hade inte sett ett spädbarn på vykort. När min förstfödda lades kladdig på mitt bröst efter en förlossning som kändes bra mycket mer än den mamma utlovat som mensvärk läkte ett hål i mej.
Jag var så ung men hade ändå väntat ett helt liv på henne.
Det är stort alla gånger man får barn, men mamma för första gången blir man bara en gång. Den där "aha upplevelsen" om hur stor kärlek som är möjlig får man bara en gång.

Jag är 48 år och mina barn (och barnbarn) är anledningen till min existens. Långt mer än de flesta jag känner.
Det är fint och gott men det får inte vara nog.
Jag måste finna fler anledningar till att leva och att skratta.
Jag är mamma med hela min existens och långsamt börjar jag komma till insikt att det kanske inte är det bästa. Att jag i min jakt att kompensera en olycklig barndom går för långt i den ovillkorliga kärleken.
Jag har en karriär.
Jag har vänner... jag vill ha fler.
Jag har en hund
Jag har (oopps) en man.
Jag är jag. Oxå. Inte bara mamma, mormor å farmor.

Puss/Asta