tisdag 28 november 2017

Män som berättar hur det är att vara kvinna



I svallvågorna är #metoo kampanjerna som pågår i hela vårt avlånga land och aldrig verkar vilja tystna eller minska i raseri och omfattning finns det EN sak som upprör mej lite mer än allt annat.
Jag har tagit del av artiklar och diskussioner. Inte minst i gruppen #allavi på facebook som är ett kvinnorum där kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsklasser anförtror varandra fruktansvärda berättelser om vad män gjort mot dem genom åren.
Pappor, bröder, pojkvänner och makar, lärare, grannar, bekanta till familjen.
Män. Män. Män.
Trodde jag var rätt luttrad och cynisk i min syn på män men jag häpnar!
Det är en revolution som pågår och mitt i allt detta retar jag mej så in i bänken på...
män.
Och jag ska specificera, män som talar om för kvinnor hur det är.

Alltså män som berättar för oss kvinnor vilka som är farliga och vad vi bör vara rädda för. Män som berättar för oss vilka som är problemet och vilka som inte är det. Män som tydligen vet bättre hur det är att vara kvinna än kvinnor själva och bara MÅSTE få berätta det för oss. 

Nästan alltid (inte jämt men påfallande ofta) är dessa män rasister.
De är egentligen bara intresserade av att tala om våld mot kvinnor när det begås av invandrare. Gruppvåldtäkter utförda av unga män från Afrika eller Mellanöstern, DET vill de gärna tala om.
Våldtäkter och annat kvinnovåld utfört av svenskar det finns inte.
Alla dessa tusentals kvinnor som nu delat sina berättelser de hittar på.
Rasism, homofobi och kvinnohat hör ofta ihop. De är som ett Sverigedemokratiskt kinderägg med gemensam nämnare av kass människosyn.
Detta trots att vi VET (men här är de inte längre så sugna på statistik) att man måste kika på kriminella MC klubbar för att finna en grupp med lika dåliga kvinnosyn och lika många medlemmar dömda för brott (ofta mot barn och kvinnor) som inom Sd.

Män.
Män har aldrig upplevt känslan av att en kvinna som varit allmänt efterhängsen kanske följer efter dem hem på vägen från krogen. De har aldrig gått med nycklarna krampaktigt i handen och låtsats prata i telefonen när en kvinna går bakom dem i mörkret.
Män har aldrig behövt oroa sej att bli sexuellt utnyttjade om de är för berusade på en fest. Män har aldrig behövt backa, ta på sej en skuld de inte tycker att de har för att lugna ner situationen med en förbannad partner för att inte riskera få stryk.
Eftersom män inte levt med den utsatthet kvinnor... alla kvinnor... upplevt från att de varit små i olika situationer så har de heller ingen talan kring vad som är allvarligt och vad "som inte är så farligt." De ska ge fan i att stjäla luft kring vad som är något att skriva hem om i #metoo kampanjer och vad de anser bara är "spelet mellan man och kvinna."
Jag kan FÖR MITT LIV inte begripa hur varje sund man inte bara kan vara tyst och inse att nu är tid att lyssna och ta till sej av alla dessa berättelser.
Jag kan inte FATTA att de tycker efter att ha haft rösten sedan tidernas begynnelse att "Nu ska jag vara tyst en stund."

Det gör mej rasande!

Puss/ Asta

Bara se den.

Bildresultat för vår tid är nu

Idag har jag precis sett näst sista avsnittet av första säsongen på Svt's dramaproduktion "Vår tid är nu" och jag har problem med att få superlativen att räcka till.
Serien är sååå jävla bra.
Jag kan inte komma ihåg när jag varit så hookt up på en serie tidigare, jag ser ju knappt på tv längre, kanske var det när Lost hysterin var som värst.
Måndagar har kommit att bli min älsklingsdag och min längtan efter nästa avsnitt är lika stor varje gång när avsnittet tar slut.
Nu är det ett enda avsnitt kvar nästa måndag och sen kommer vi få vänta ända till nästa höst. Vem sjutton vet om man ens lever hösten-18???

För er som möjligen missat serien så se till att se den nu under pausen!
Sätt upp det på din Bucketlist NU.
Serien handlar om Familjen Löwander som driver Restaurang Djurgårdskällaren.  Den formidabla Susanne Reuter spelar matriarken Helga med sönerna Gustav och Peter och dottern Nina.
Den startar på fredsdagen 1945 och är planerad i tre säsonger som kommer att sträcka sej till -70 talet.
Serien handlar till stor del om Sverige med ransoneringar, klasskillnader, fackföreningar och hur folkhemmet byggdes efter kriget men självklart med en hel del kärlek, förvecklingar och intriger.

Se den. Bara se den! 

Puss/ Asta

söndag 26 november 2017

Min lilla tradition



Sedan många många år tillbaka har jag som tradition att ta semester första adventsveckan för att julstäda, pynta och dricka glögg.
Ja jävlar, det låter som en blogg skriven av en käck husmor 1965 eller så men det är faktiskt sant. På mitt gamla jobb var det typ jag och några av kollegorna som närmade sej pension som gjorde så.
Ta ledigt för att städa?!
Med åren har det nog blivit mer av glöggdrickande och mindre av skurande om jag ska vara sanningsenlig.

Min mamma adventsstädade som om livet hängde på det.
Hon arbetade och hade inte tid eller råd att ta semester för det så i min barndom var det adventshelgen hysterin inleddes som sedan varade ända fram till påska julafton.
ALLT skulle städas. Golv, väggar, tak. Lister på golv och i tak.
Allt tyg skulle tvättas och togs ren från skåp och lådor till tvättstugan.
(Sen skulle det manglas med.)
Mattor skulle piskas. Allt porslin (inklusive vaser och finservisen) skulle tas ur skåpen och diskas. Hyllplan skulle skuras.
Diska förresten.
Disk gick till så att skållhett vatten med en massa diskmedel fylldes i hon. Därefter lades lagom mängd disk i blöt. Denna skulle därefter skuras i X antal minuter för att sedan sköljas. Tre gånger.
Ja, det tog tid som ni förstår.
Jag har inte (medvetet) tagit efter min mamma i särskilt mkt men under många många år försökte jag att "städa ordentligt före jul."
Och hur mycket jag än städade kände jag ändå aldrig att det var nog.
Jag visste, trots att jag kunde ägnat ett helt dagsverk bara åt att skura köket vart jag fuskat.
Jag vet inte varför. Jag inbillade mej att barnen inte fick nån riktig jul annars.
Varifrån jag fått den befängda idén har jag ingen aning eftersom jag under hela min barndom avskydde det här storstädandet.

Som med så mycket annat i livet så har jag taggat ner på städningen under de senare åren. Numera är det så gott som en vanlig lite noggrannare städning.
Görs den på torsdag ser det ändå ut som kriget på lördag.
Numera är det där med "julstädsledigt" mest nåt exotiskt jag säger.
Jag kommer putsa köksfönstren, hänga upp julgardiner, få ordning på stakar och stjärnor och sen... framför allt... komma i stämning.
Kanske göra lite adventsgodis, kanske baka lussekatter, shoppa julklappar. dricka glögg, lyssna på julmusik, sova middag, läsa böcker.
Om jag bara överlever...

Två hot mot liv och hälsa har seglat upp på adventshimlen.

1. Jag är dyngförkyld. Snoken rinner och luftrören skallrar när jag hostar.
Känns inte det lite välbekant?

2. Jag har lovat Mini att vi ska åka till GeKås på onsdag. På onsdag... kan vi ta några minuter här när vi djupandas i fyrkant... några dagar efter löning en knapp månad före jul.
Hävdar alltid att ett sådant besök är som att komprimera ett psykiatriskt test, kommer du ut i dina sinnens fulla bruk utan att ha strypt någon dam på vägen, tryckt ner en sportjacka i halsen på kassörskan eller mejat ner ett par ungar i berått mod med shoppingvagnen så är du förmodligen stabiliteten själv.

Fortsättning följer...

Puss/ Asta

lördag 25 november 2017

Den jag är

Anneli Lodéns foto.

Facebook är en plats som ofta leder till irritation tycker jag. Jag har gradvis minskat ner min tid och mitt engagemang där.
Men ibland är det fint med.
Jag har sett flera dela statusen "Berätta varför du tycker om mej så ska jag berätta varför jag tycker om dej" och gjorde det samma.
Alltså ibland har man för mycket tid och jag kan oxå tycka att sådant är tramsigt om det blir för mycket men hellre typ sånt här än rena kedjebrevsinlägg.
Hur som helst så fick jag så himla många fina svar. Tycker det är så fint att människor tar sej tid att tänka efter och ge alla dessa härliga svar.
Många uppfattar mej som stark, det är intressant.


Här om dagen hade vi utbildningsdag och då var det en väldigt go tjej som sa till mej att jag inte ska tro så lite om mej själv, att jag snackar ner mej själv, är för hård mot mej själv.
Samma dag säger en annan (oxå rar kvinna) att jag utstrålar pondus och självsäkerhet.
Motsatserna alltså.
Och ingen av dem har nog fel, de ser bara olika sidor, jag besitter absolut både pondus och en kanske allt för kritisk självbild. 
Mänsklig kommunikation är ju dessutom endast till 10 % verbal, resten är kroppsspråk och där har man kanske mindre kontroll över vad man sänder ut.

Jag är absolut känslig. Och lite rädd.
Och jag är stark. Och rätt modig.
Jag har höga krav på min omgivning. Och ännu högre krav på mej själv.
Jag är framförallt analytisk, både gällande mej själv och min omgivning, och har en intuition som kan vara allt ifrån en styrka till en förbannelse.
Det finns dem som uppfattat mej som synsk men jag har inga övernaturliga förmågor. Livet har lärt och tvingat mej att läsa av situationer och det kan jag aldrig stänga av. Jag uppfattar det mesta av det som aldrig uttalas, av stämningar i rummet. Jag ser när någon ljuger även om jag inte låtsas om det.
Det kan bli jävligt obehagligt när jag "känner" att någon ex hyser agg till mej trots att de inte är något annat utåt än vänliga, hjälpsamma och kamratliga. Svårt att hantera ibland.
Jag vet att många uppfattar mej som oerhört öppen, några säkert som lite gränslös, men jag väljer vad jag berättar och har egentligen en oerhört hög integritet.
Oerhört få... om någon?... känner mej helt å hållet.

Om jag fick önska mej ett par egenskaper...
Ingen av de som skrev på facebook skrev att jag var snäll. Det försöker jag att vara, snällhet är en oerhört underskattad egenskap å nåt som jag själv värderar väldigt högt hos andra, men jag behöver absolut öva mer.
Tålamod och förnöjsamhet är två andra saker jag önskar jag hade mer av.
Handlingskraft är en tredje sak. Jag snackar mkt mer gör väldigt lite.
Många av de kvinnor jag beundrar är sådana som får saker gjorda och jag vill vara lite mer sån.

Vad väcker inlägget hos dej? 

Puss/ Asta

Istället för kungar och drottningar

 

Kungar, drottningar och krig i all ära men det finns annan historia som talar mer till mej. Litteratur som har betytt något. På riktigt. Historia som lär oss och gör oss till bättre människor idag.

När jag gick Komvux skrev jag ett specialarbete om Kristina.
Wilhelm Mobergs Kristina. Karl-Oskars hustru. Den kvinnliga huvudrollen i Utvandrarna.
Inför det läste jag hela Mobergs utvandrarepos, de fyra böckerna. Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige.
Och jag läste dem många gånger, i synnerhet avsnitten om Kristina.
Jag kan fortfarande långa stycken utantill.

Wilhelm Mobergs Utvandrarepos valdes till 1900 talets svenska litteratur.
Han skrev om en viktig händelse i vår historia när 1,5 miljoner svenskar lämnades fäderneslandet för att söka lyckan i Amerika. De flydde fattigdom och religiöst förtryck, de sökte någonting bättre och någonting mer för sig och de sina i en tid när Sverige var de röda stugorna och de stora barnkullarnas land.
Wilhelm Moberg beskrev i sitt epos en unik och för tiden jämställd kärlekshistoria mellan Kristina och Karl-Oskar.

Vem var Kristina?
Kristina var av enkel börd och under hela hennes liv hade hon fyra kärlekar.
En till Karl-Oskar. En till sina barn. En till sin hembyggd och en till Gud.
När Kristina mist ett barn, lämnat sitt land och läkaren säger att hon inte kan bli gravid igen för då kommer hon att dö känner hon det som att även hennes man tas ifrån henne och hon ifrågasätter sin gudstro.
Om Gud inte finns.
I musikalen Kristina från Duvemåla gestaltas det så vackert av Helene Sjöholm i sången "Du måste finnas."

Och jag tänker att även om detta skedde i vår historia från mitten av 1800 talet och en bit in på 1900 talet så är historien så rykande aktuell.
Att tappa sitt språk. Att sakna sina rötter. Att aldrig mer få återse sitt hemland och de som lämnats kvar.
Idag är det inte vi som flyr fattigdom och religiöst förtryck. Idag är vi landet man flyr till.

Tvära kast. Nutidshistoria.
Jonas Gardells epos över bögpesten på -80 talet.
Torka aldrig tårar utan handskar.

En berättelse om hur en generation av homosexuella unga män insjuknade, skrumpnade ihop och dog. Hur unga män bokstavligen bar varandra.
Begravda i skam, under smussel med tankar till "cancerfonden."

Gardells beskriver Rasmus och Benjamins kärlekshistoria. Han beskriver den excentriske Paul som älskar att leva "sitt enda liv"  som får sitt "homospektakel" till begravning. En orgie i transor och Jehovas vittnes schabloner.
Jag har sett den scenen flera gånger ikväll och den är lika vacker varje gång.
Och lika viktig. För vi får aldrig glömma. Aldrig glömma de som älskade mest och som frosten tog först.

Det är historia på riktigt.

Puss/ Asta

fredag 17 november 2017

Som sist på denna planet...



Som typ sist i världen såg jag  "The Notebook" från 2004 med Ryan Gosling och Rachel Mc Adams i huvudrollerna.
Den var så himla fin!
Gillar ni kärleksfilmer med lite komplikationer och mot förmodan inte har sett filmen så MÅSTE ni göra det. Den är så vacker och jag vill typ se den igen NU.

Därefter såg jag Lasse Hallströms "Dear John", från 2010.
Också en jättefin film. Säkert hade den varit än finare om jag inte precis sett "The Notebook."
Det ÄR svårt att se en bra film eller för all del läsa en bra bok och sen raskt gå över på nästa. Samma sak med vin. Öppnar man en ny flaska av annat märke efter att ha druckit en första smakar den, åtminstone initialt, lite konstigt.
Dessa båda filmer har dessutom mycket gemensamt. Stor kärlek. Klasskillnader. Förhinder. Nu fästman. Innerliga brev.

Bara Nina har här svarat på mitt inlägg lite längre ner om vilken film som förändrat ert liv. På facebook fick jag massor av svar men jag tror att ni missförstod mej en del. Jag frågade inte efter den bäste film ni sett eller den film ni sett flest gånger utan om det finns en film som förändrat ert liv.
Själv valde jag ju "Turner and Hooch" med en ung Tom Hanks i huvudrollen.
Det är en lättsam bagatell. En komisk dussinfilm.
Det som var med den filmen var att jag fick upp ögonen för hundrasen Dogue de Bordeaux som kom att bli "min ras", något jag inte kan leva utan.
Men självfallet har jag sett bättre filmer. Både svenska och utländska.

Här är mina (så som jag minns det här å nu ikväll) bästa filmer
Mig äger ingen
Mona-Lisas leende
Love Actually
Torka aldrig tårar utan handskar
Boktjuven
En officer och en gentleman
Ömhetsbevis
Pulp fiction
Inglourius bastards
Änglagård 1 och 2.
The green mile
Thelma och Louise
The Notebook



Här är de filmer (så som jag minns det här å nu ikväll) som jag sett flest gånger
Grease
Love Actually
Turner and Hooch
Änglagård 1 och 2
Pretty women
Dirty dancing


Puss/ Asta

Himlen har fått en ny vacker stjärna idag


Bildresultat för richard wolf änglagård



Det är lite småsorg i det Pastassonska hemmet i kväll när Richard Wolf har avlidit 59 år gammal i lungemfysem.
Vidrig sjukdom. Vidrig sjukdom som drabbar framför allt rökare. Jag minns en föreläsare när jag läste på sjuksköterskeprogrammet som sa, "De som dör i cancer till följd av rökning har haft tur, emfysem är det jävligaste sättet som finns att dö på."
Efter det har jag ju vårdat massvis av patienter med lungcancer och emfysem och jag håller med. Emfysem är kvävningsångestens död.

Richard Wolf. Han slog ner som en bomb 1992 för den breda publiken i filmen Änglagård. När jag såg honom sitta där i sitt skinnställ, med kajal kring ögonen och coola brillor var jag 23 år gammal och blev förälskad i karaktären Zack.
Jag har sett Änglagårdsfilmerna, ffa 1:an och 2:an hur många gånger som helst och älskat dem. Yngsta dottern heter Fanny i andranamn efter Helena Bergströms roll och när jag köpte Gottfrid ville jag ge honom ett namn så som jag önskade han skulle bli. Han är döpt efter Günters rollfigur och blev precis så... stor, snäll och öppen för nya intryck.
De filmerna har betytt mycket för mej och framförallt är det Richard Wolf som brunnit klarast där.

Det finns några få kändisar man önskar att man fått vara vän med.
Jonas Gardell är en sådan för mej. Mia Skäringer en annan. Jag tror vi skulle gillat varann. Richard Wolf är oxå en sådan person. Överallt vittnar idag vänner och kollegor om samma sak, använder samma ord. Han var så snäll. Han älskade livet. Han tog hand om sina vänner.
Jag saknar honom redan oerhört och mina tankar är hos vännerna och familjen.

Vila i frid Richard. Sitt på din måne. Tack för allt du gav.

Puss/ Asta

Relaterad bild

onsdag 15 november 2017

Vilken är ditt livs viktigaste film?



Det låter kanske banalt och dessutom inte ett dugg överraskande för trogna läsare men den viktigaste filmen i mitt liv har inte vunnit eller ens nominerats till några Oscars.
Den viktigaste... överlägset viktigaste filmen i mitt liv... är en komedi med en ung Tom Hanks i rollen från 1989.
Jag såg den typ 1990, mitt hjärta stannade och mitt liv förändrades.
För alltid.
Turner & Hooch.

 

Några minuter in i denna poliskomedi kommer filmens huvudaktör i bild.
Han rusar fram på den brygga.
Han är atletisk, han är imponerande, han är det vackraste jag någonsin sett.
Han är en Dogue de Bordeuax, i filmen kallad för Hooch och när jag ser honom förändras allt för alltid.
En sådan hund MÅSTE jag bara ha! Jag har aldrig i mitt liv känt något så starkt som det. Aldrig träffats så.

1990 var jag, som av en händelse, på jakt efter min första egna hund.
Vi hade satt upp oss på ett hus i Falkenberg och jag var redo.
Men Dogue de Bordeauxer fanns inte i Sverige på den tiden och importer var inte alls lika vanligt som nu.
Jag försökte "kompensera" och besökte ett gäng Bullmastiff uppfödare, raserna är någorlunda lika exteriört, men tikarna gick tomma så det blev nåt helt annat.
Det blev en brukshund. En Bouvier des Flandres som levde i fjorton år.

För tretton år sedan fick jag möjlighet att skaffa min första Dogue de Bordeaux.
Min Märta.
När jag var och tittade på de sex veckor gamla valparna möttes jag vid grinden av en vuxen tik, den första Ddb jag någonsin sett irl och jag blev förälskad.
Så förälskad att jag ännu inte hämtat mej.
För än idag så tycker jag, hur jag än vrider och vänder på det, att ingen ras kommer i närheten av Ddb skönhet och personlighet.
Då 2004 visste jag bara att det var den överlägset vackraste hundras jag någonsin sett. Nu vet jag att ingen annan hundras ens kommer i närheten av dess personlighet och mentalitet, den har ALLT jag önskar av en hund, och så länge jag orkar rent fysiskt ska jag ha en Dogue de Bordeaux vid min sida.
Rasen är, bortsett barn å barnbarn, mitt livs stora kärlek.

En banal Hollywoodkomedi förändrade mitt liv för alltid.

Puss/ Asta

 

torsdag 9 november 2017

Sitt ner i båten nu gubbar



I bloggar och på sociala medier lägger kvinnor ut sina "Sexuella övergrepp CV" som ofta startar i barndomen, långt före puberteten. #metoo debatten vägrar att dö och det tycker jag är fantastiskt.
Ofta framställs tafsande, sexuella övergrepp och våldtäkter som ett nytt fenomen och där  i huvudsak män ger förklaringar som att det är importerat från andra kulturer (dvs att det är invandrarmän) alternativt att dagens unga män inte fått någon uppfostran och kan föra sej.
Mannerström gick för ett tag sedan ut och sa att han inte känner igen den här attityden från krogvärlden och oändligt många män i min ålder och äldre förnekar att det någonsin varit så här tidigare.
Jag lyssnade på lördagsintervjun i P1 med jämställdhetsminister Åsa Regnér där det talas om att anmälningarna ökar och det framför allt sker från unga kvinnor och hur har det kunnat bli så?

Jag tror inte alls att det ökar. Jag tror att huvudanledningen till ökade anmälningar, till #metoo och allt prat är medvetenhet. En medvetenhet som tidigare inte fanns om vad ett övergrepp är och att det inte är okej.
Så har det varit för mej. Väldigt mycket av det jag utsattes för som tonåring förstod jag först som vuxen att det var övergrepp och ibland rena brott.
Toleransen för klappar å kläm, för efterhängsenhet å snusk har förändrats hos mej bara under senaste året. Från att ha sett det som "nåt fulla män gör", en naturlag, ett normaltillstånd till att bli heligt förbannad över att inte respekteras.
Lagar och attityder förändras hela tiden. Det är inte så vansinnigt länge sedan det inte räknades som våldtäkt om det skedde inom äktenskapet och inte heller länge sedan som det krävdes penetration för att kallas våldtäkt.
När jag var ung tyckte nog de flesta, både killar å tjejer, att var man så dyngrak att man inte kunde säga "Ja tack, jag tar gärna lite samlag här" så gick det bra ändå. Att man var precis lika överberusad för att säga "Nej, låt bli" spelade ingen roll.
Och jag tänker att då är det inte så konstigt att medelålders män med Mannerström som frontfigur inte "sett" eller reagerat.
Att det i deras värld passerat som flirt, spelet mellan man å kvinna, jargong och högt i tak.
Har man inte varit utsatt... hela jävla livet... så är kanske radarn lite för högt inställd?
Det är inget konstigt, inget jag blir förbannad över. Men det som jag blir sur över är när de inte vill lyssna på det som de får berättat för sej. När de tar sej rätten att tolka vad kvinnor blir utsatta för och hur de ska reagera på det.
Nej! Sluta! Sitt still i båten och lyssna nu alla män. Att lyssna och att förstå är första och enda steget till förändring. 

Berättelserna från #metoo och sexuella övergrepps CV'n är ingenting nytt.
Det har förekommit i alla tider och överallt. Ja till å med på Mannerstöms restauranger och på din pappas fester.
Det drabbar kvinnor från att de bara är barn och det begås av män från alla länder och alla samhällsklasser. Män måste börja där. Med att förstå det.

Jag ser många män som protesterar och menar att nu har det gått för långt.
"Förr eller senare kommer någon oskyldig att anklagas" ylar min egen man med tårar i ögonen.
Jaaa. Jo. Så är det förstås. Den risken finns.
Men i dagarna har 465 svenska kvinnliga skådespelare skrivit under ett uppror kring alla sexuella trakasserier och övergrepp de råkat ut för titt som tätt och då vore det väl klädsamt att som man åtminstone reflektera över  hur mycket tystnad det funnits hos kvinnor under så många år och vad den har kostat.
Varför tänker rättviseivrarna så väldigt lite på det? På halva befolkningen?

Puss/ Asta

Vad sjutton håller min kropp på med?

Anneli Lodéns foto.


Jag tänkte skrivit ett inlägg igår efter att ha varit ute och sprungit för andra gången denna vecka att "Nu jävlar är jag på gång" och eftersom jag idag har en helt blank dag så hade jag tänkt springa idag med.
Planen är ju att tre gånger i veckan SKA jag träna, blir det ytterligare någon gång är det bonus och lök på laxen men inget jag egentligen ska sträva efter.
Den huvudsakliga anledningen till att springa tre gånger i veckan just nu är varken flås eller muskelstyrka utan att skaffa mej den där vanan.
Den åtråvärda vanan. Det eftersuktade begäret till att få springa.

Så jag sprang (joggade, lufsade fram) igår och idag har jag svinont i halsen!
Så där så att man grimaserar när man sväljer sitt egna spott (men inte kan låta bli att göra det hela tiden.)
Jag tycker så förbaskat synd om mej själv och jag undrar vad fan det är som händer?!
Varför uppför sej kroppen så här, jag känner inte igen den?
Jag har börjat-pausat, börjat-pausat träningen hur många gånger som helst under hösten och efter ett-två-tre träningspass så får jag ont i halsen. Hela tiden.
Vad ÄR det?!

Jag vill ju träna för att ta hand om min kropp. Jag vill bli starkare och friskare.
Men jag är i grunden jäkligt lat och det tär på motivationen att jag håller mej frisk så länge jag sitter i soffan å häckar men blir förkyld så fort jag anstränger mej.

Denna hösten har varit helt exceptionell. Hösten är normalt min årstid, då jag är som friskast fysiskt och mår som bäst psykiskt.
I år har det inte varit så. Jag håller inte i huvudet längre hur många gånger vi varit förkylda. Jag har haft extremt svårt med sömnen (vilket är något bättre de senaste veckorna) och jag har mått väldigt dåligt psykiskt.
Kropp å själ hänger ihop. Så långt är allt logiskt men hur sjutton man kan få halsont av att springa en stund får jag inte ihop med mina patofysiologikunskaper.
Förkylning får man ju av virus och bakterier. Inte av frisk luft och pulsökning.
Jag börjar till å med bli lite orolig. Finns det nåt underliggande? Nån orsak till att jag har immunförsvar värre än en tvååring som börjat på förskolan?
Det är ju fan inte normalt att bli krasslig jämt. Jag som normalt är förkyld en gång om året max.

Som sagt, normalt är jag förkyld någon gång om året.
Jag käkar slarvigt, men det har jag alltid gjort.
Jag sover dåligt, men det har jag gjort länge.
Skillnaderna i mitt liv i år jämfört med tidigare år är vad jag kan komma på...
- Jag jobbar på förlossningen (men jag har alltid jobbat med sjuka människor, här är de friska)
- Jag jobbar natt
- Jag äter inte längre antidepressiva
- Noah har börjat förskolan (men jag har varit förkyld fler gånger än han.)
Kan förklaringen finnas här?


Trist inlägg. Ville mest gnälla av mej lite. Och kanske finns det någon som har en klok tanke om vad det kan bero på att min kropp... plötsligt... verkar allergisk mot träning?

Puss/ Asta

lördag 4 november 2017

Feed up med bullshit



Jag känner att jag har tystnat. Det som finns i mina tankar kan jag inte skriva om och därefter är det tomt.
Jag har det tufft just nu. På många plan. Livet är verkligen inte alltid enkelt.
Jag har grinat så mycket sista veckan att huden kring ögonen är inflammerad och jag ser ut som sjuttio åttio.

Ikväll ska vi hur som helst ha ett par över på middag.
Jag har förberett middagen och till å med gjort dessert.
Det är vänner sedan evigheter och det känns bra och tryggt. Ungefär vad jag mäktar med. Jag märker att jag drar mej undan sociala sammanhang i nya sammanhang som after worker och jobbfester för att orken inte finns och så värst mycket "gamla kompisar" har jag inte kvar.
Länge... åratal... har jag haft dåligt samvete över att jag hör av mej så sällan, föreslår träffar så sällan men inte längre. Mina vänner hör av sej än mer sällan... för att inte säga aldrig... och då är det kanske inte så jäkla mycket bevänt med den där vänskapen. Då har den kanske ebbat ut till ingenting längre.
Jag är ledsen för det, det finns ett par tre stycken som jag verkligen räknat som nära, nästan som familj, men skilsmässor sker i de bästa familjer hur jävla ont det än gör.
Jag orkar inte ha dåligt samvete när de inte en enda gång hör hur jag mår eller frågar om jag vill ses. Och jag tänker inte fråga fler gånger heller.
Jag antar att det är mitt övriga mående och mitt... det jag inte skriver om... som gör att min tolerans för ytterligare bullshit sjunker.
Jag är precis lika ensam utan att ta den ställningen. Varesej jag uttalar det eller inte är summan av kardemumman den samma.

Men min ensamhet plågar mej. Det gör den. Jag är ingen sån där efterhängsen person som måste ses varje vecka och höras varje dag men jag vill veta att jag är sedd och att nån bryr sej om hur jag mår. I stunder som denna, när livet svajar på alla fronter känns det ensamt.
Jag är en hyfsat social person. Jag är en bra vän och en människa som är rolig (ibland åtminstone) att vara med. Jag är lojal och jag är empatisk.
Jag skulle velat vara kompis med mej.
Men jag har kanske blivit lite för djup, lite för feministisk, lite för krånglig för vänner jag haft.
Jag kan känna att jag är medelålders och lever bara genom barn och barnbarn.
Det är inte rättvist mot dom. Och det blir märkligt att vara bästis med en treåring och bra mycket mer knäckt när han är hos sin pappa än vad hans mamma är.

Jag tror att 2018 blir en rannsakningens år. Ett år av stora förändringar och när jag gör upp med mycket som alltid varit självklart. Ett sorgeår. Ett läroår men ett år som jag kommer stärkt ur.
Jag brukar känna vemod och en viss rädsla inför nya år men känner i år istället tillförsikt och beslutsamhet.

Hur är det med dej? Har du nära vänner? Nån du kan ringa-mitt-i-natten-vän?
Är du social?

Puss/ Asta