måndag 30 oktober 2017

Kvinnor kan



Jag har haft oturen att träffa en jävla massa ruttna män i mitt liv men den värsta människa jag vet är en kvinna. Även om jag bara berättade hälften av vad hon har gjort mot mej men framförallt mot sina två barn så skulle ni tro att jag fabulerade.
Hon har hotat sina barn till livet regelbundet då de var små. Slagit dem. Utnyttjat dem sexuellt. Förnedrat dem. Till och med försökt ta livet av dem och helt klarat sej från straff. Samhällets straff alltså. Karma kom ifatt henne. Karma brukar göra det.

Denna kvinna är min moster och den som tveklöst har haft störst inflytande på vem jag är. På gott och ont.
Under tidiga tonår var jag väldigt mycket tillsammans med henne och hon behandlade mej som en jämlike och inte ett barn. Vi drack oändligt med kaffe, rökte en jävla massa cigaretter och pratade om livet. Pratade om allt, men framför allt hur man är en god människa. Det är från henne jag fått min politiska fostran och mitt patos för rätt och fel. Hon duperar människor och jag är långt ifrån ensam om att ha trott att hon var den där fina människan som alltid stod på den svagas sida.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag synade henne. Det skedde gradvis.
Sprickor i fasaden, enstaka händelser som jag kände av från att jag var 15-16 år fram till jag var i tjugoårsåldern när jag helt bröt med henne.

Jag kände länge en rädsla för henne. En befogad sådan eftersom hennes man och senare före detta man och älskare var dokumenterat farlig och hade mördat flera personer men oxå något annat, mer diffust, en rädsla för att hon hade en känslomässig makt över mej.
Hon var en gärningsman men även en släkting. Någon min mormor värnade om som sin dotter till hon dog trots att hon visste. Någon min mamma fortfarande pratar om med ömheten till en syster.
Egentligen försvann inte den rädslan helt förrän när jag återsåg henne efter många, många år på morfars begravning.
I ljuset spricker trollen. Jag mötte en nervös skröplig kvinna som stödde sej på sin son och på en käpp och kände att det finns ingenting, inte nåt, du kan göra mej längre.

Saknaden är svårare att erkänna. Detta är en kvinna som förgripit sej på mej sexuellt. Det är framförallt en kvinna som mitt under näsan på hela släkten, utan att vi förstod det på många år, förstörde livet för sina barn. Jag fick till slut veta, hela släkten visste om det, och den skammen och skulden är fortfarande tung att bära.
Och ändå fanns det en tid innan när hon var min älskade moster och bundsförvant.
Jag var en utsatt unge, utan kontakt med min pappa och med en värdelös relation till min mamma. Hon blev viktig där.
Hon är den som format mina värderingar till den jag är än idag. Den jag älskade och såg upp till sååå högt. Och så skammen över det. Oxå.
Men med åren har saknaden lagt sej. Jag kommer inte rycka på axlarna när hon dör.
Om jag kommer att känna något alls så kommer det att vara lättnad. För jorden blir, tveklöst, en bättre plats när hon är borta.
Idag skördar hon vad hon sått. Bokstavligen. Vilken annan människa som helst i hennes situation hade jag tyckt synd om. För henne känner jag... ingenting.
Eller, det är inte riktigt sant. Jag saknar den hon inte var. Eller den hon oxå var.
Men som Melissa Horn sjunger "Jag saknar dej mindre och mindre."
Och jag fascineras av hur hon blev den hon blev.

Ingredienser saknas inte. Hon fick massvis av stryk av sin pappa som barn.
Gifte sej väldigt ung med en med en psykiskt sjuk man som var våldsam i perioder och som vid flera tillfällen höll på att slå ihjäl henne. Kanske slog han sönder nåt i skallen på henne? Hon var besatt av honom till hans död.
Vi har aldrig pratat om det. Aldrig ens berört varför jag plötsligt bröt all kontakt. Jag har aldrig berättat. Hon aldrig vågat fråga. För jag förstår det nu, hon har varit rädd för mej oxå.
Hon skulle förneka in i döden. Jag hade länge en längtan efter det. Att få säga "Jag vet allt! Allt!" Behovet har bleknat med åren. Jag tänker väldigt sällan på henne numera.

Här om dagen pratade de på P1 om att många människor drömmer om att skriva en bok.
Ja, jag är inget undantag.
De intervjuade människor på stan och frågade vad de skulle skriva för sorts roman, vad det skulle vara för genre.
Om jag skulle skriva en bok skulle min moster vara huvudpersonen.
Jag skulle vilja fiktivt försöka förstå den hjärnan.

Så kvinnor kan. Det är inte tu tal om det.

Puss/ Asta


Insomnia



Har man jobbat med gamla människor fascineras man av deras fullkomliga besatthet över när de skötte magen sist.
Jag vet nu hur det känns att vara besatt av en kroppsfunktion för jag har blivit blivit fullkomligt belägrad av det här med sömnen.
Förstår att människor i min närhet blir trötta på mej då jag talar om det vääääldigt ofta... och då försöker jag ändå hålla igen på gnället.
Men det blir lätt så där när de där basala behoven inte tillfredsställs.

I går gick jag och la mej klockan sju på kvällen. Det har jag nog inte gjort sen jag var liten. Men jag hade vakat av efter tre nätter och bara sovit... slumrat... två timmar och jag var helt förbi av trötthet. Förbi av trötthet är jag ofta utan att för den saken skull kunna sova men igår somnade jag verkligen, typ nån timma efter jag la mej och sov sedan i ett sträck till klockan var fem. Alltså nio timmar!
Idag har jag känt mej som en helt annan människa.
Jag är så van vid att vara trött att jag inte riktigt reflekterar över det men idag har jag haft en helt annan klarhet i skallen och kvickhet i tanken. Ett helt annat tålamod med livet.
Alltså jösses... det är så här normala människor har det jämt?!

Jag har haft sömnsvårigheter så himla länge nu att jag inte riktigt minns när det började. Innan det började hade jag en helt fantastisk sömn och var nästan lite känd för att kunna somna när som helst och var som helst.
Men nu är det många år sedan. Kanske tio-tolv år sen eller så.
Och jag har verkligen försökt med ALLT.
Naturläkemedel. Sömnhygien (kan allt det där med att undvika stimuli, dricka varmt, ha motionerat mm) Lyssna på musik och rogivande ljud. Alkohol. Onani. Räknat får. Andats på olika vis. Tejpat munnen. Akupunktur. Kognitiv beteendeterapi vilket skall vara väldigt effektivt mot just sömnproblem.
Och så åt jag under en väldig massa år insomningstabletter och under alla de åren sov jag hyfsat bra. Slutade för 1½ år sedan vilket var ett litet helvete.
Min sista giv har varit att pröva Melatonin men trots trippel dos kände jag ingenting.
Det sägs att den som har haft ordentliga sömnproblem under en tid i livet alltid löper större risk än andra att få tillbaka besvären. Ungefär på samma sätt som att den som haft en djup depression har en högre risk än den som alltid varit psykiskt frisk.

Men sista tiden, det började sista veckorna innan skolan slutade så i ungefär 10 månader, har det varit illa på riktigt. Värre än någonsin. Hela vakna nätter ( eller dagar då om jag jobbat natt) flera gånger i veckan. Varannan natt minst kan jag räkna med att knappt sova alls. I natt lär det inte bli kul med andra ord...
Jag inser att problemen ligger i min besatthet. I min rädsla över att inte få sova.
Det är ju inget fysiskt fel på mej, allt sitter i huvudet och det är så frustrerande.
Har dessutom börjat fundera på om inte min viktuppgång och att jag aldrig blir fri från förkylningen kan ha med utebliven sömn att göra?
Dessutom blir jag socialt isolerad (orkar inte träffa folk) och en grinig jävel att ha omkring sej.
Det är en desperation. En terror. Något jag möjligen skulle önska min värsta ovän.
Ibland känner jag mej så desperat att jag faktiskt funderar på att be en doktor skriva ut insomningstabletter igen, men nej... jag vill inte det.
Vågar inte ens pröva. Jag vet att jag kommer sova och att jag kommer att gilla det.

En bra sömn står högst upp på önskelistan av tomten.
Det och en resa till Grekland. Det är väl inte för mycket begärt?

Puss/ Asta

Daddys girl



Vi fortsätter på temat #metoo rörelsen ännu ett inlägg.
Något jag har fruktansvärt svårt att förhålla mej till är alla dessa kvinnor som förminskar offrens upplevelser/ tar männens parti eller ska börja gnälla om att kvinnor minsann kan bete sej de med.
Jag blir dubbelt så arg, dubbelt så ledsen, dubbelt så upprörd... dubbelt allt faktiskt... när kvinnor skriver/ säger sånt som när män gör det. Vilket inte är riktigt rättvist men så är det.


Det finns mej veterligen ingen tongivande i debatten som påstått att kvinnor är änglar. Självklart bedrar, ljuger, mobbar, kladdar även kvinnor.
En av mina sexuella förövare och en av de absolut vidrigaste människor jag vet, den som kanske svikit mej värst, är just kvinna men nu är det inte det som #metoo handlar om.
Kvinnors våld mot män är absolut förkastligt och avskyvärt på det personliga planet men det ÄR inget samhällsproblem. Det sker inte systematiskt och upprepat och på alla strukturer i samhället.
Kvinnors manshat är verkligen inget problem, det är en reaktion, på mäns kvinnohat. Ett hat som bevisligen våldtar, misshandlar och mördar kvinnor i parti å minut. Män blir kränkta av hatet. Kvinnor sargade eller döda.
Ser ni verkligen inte skillnaden?

Men visst. Jag har oxå sett kvinnor bete sej illa på krogen. Jag har sett kvinnor kladda på kända och okända män. Jag har under ursäkten "skämt" säkert bidragit till det där med.
Men inte heller här går det att jämföra på samma dag.
Dels inte i kvantitet. För män händer det nångång, för kvinnor varenda jävla gång de går ut. Dels finns inte rädslan med i spelet. En man blir inte rädd för en efterhängsen kvinna. Det blir ofta kvinnor. Av den uppenbara anledningen att män är större, starkare och betydligt oftare förövare till grova sexualbrott.

Jag blir så less på kvinnor som säger att det bara är att slå tillbaka.
Bli arg. Ge en örfil.
"Vad är problemet, varför springa och skvallra eller gråta ut på facebook, ge honom en örfil så är det bra med det."
Alla vågar inte. Många är uppfostrade i att inte bära våld på andra.
Det är inte din sak att värdera. Passivitet är en väldigt vanlig reaktion hos kvinnor som utsätts för hot om våld eller våldtäkt.
Det är att förminska kvinnor, att lägga skulden där den inte hör hemma att säga så.
Som om en kvinna som slår tillbaka är bättre.
Det gör mej rasande!

Det finns kvinnor som beter sej illa. Jag hajar det.
Vad jag inte hajar är vad kvinnor tror sej vinna på att förminska andra kvinnor, försvara männen, vända perspektivet. Daddys girl. De tror sej vinna männens respekt. Men de förlorar sina systrars.
#metoo är en sällan skådad rörelse. En våg av berättelser och vrede.
Sluta upp med att stjäla den stunden.
Män har i sekel tagit för sej av kvinnor. Det är deras tur att lyssna nu.
Det är deras tur att tänka efter. Av att känna skam, skuld, ånger och rädsla.
Vi kvinnor ska verkligen inte spela tillbaka bollen till dem ännu.

Läs förövrigt Underbara Claras krönika här som är spot on.

Puss/ Asta

söndag 29 oktober 2017

Tv snickarn, tidningsmannen, svt profilen och komikern



Som sist på bollen och trögast i stan möjligtvis fick jag precis veta vem "Komikern som anklagas för upprepade våldtäkter och sexuella övergrepp" är och jag kan säga att mitt hjärta dog en smula. Jag skriver inte ut hans namn här för jag vill inte riskera att bli anmäld för förtal men baskunskaper i googling hjälper dej om du vill veta. Vilket jag inte alls är säker på att du vill.
Jag är och har varit rätt många år rätt desillusionerad vad det gäller män men uppenbart inte tillräckligt. Inte nog på långa vägar.

Den ena kändisen efter den andra anklagas nu.
Först ut var Martin Timell som jag alltid har trott vara en hal jävel. Rykten har gått om honom och vägrat dö i åtminstone tio år hur han behandlat kvinnliga medarbetare och domderat över manliga. Upprepade gånger har han fått dementera genom åren att han slår sin fru.

Sen kom Virtanen. Honom har jag "känt till" några år innan Cissi Wallin offentligt namngav honom.
Men innan dess och trots det på nåt skruvat vänster så har jag uppskattat hans texter, hans åsikter och civilkurage gentemot "Svärjevännerna."
Och det blir så mycket svårare än med Timell...
Inte för att jag på nåt sätt försvarar honom eller misstror de som råkat ut för honom, karln är ju uppenbarligen ett as men... alltså när det är någon man för övrigt allierat sej med innan. Någon som man trott stod på samma sida om ni fattar vad jag menar.
Det svider till av någon konstig besvikelse som självklart inte drabbat mej om Virtanen vore Birro eller nån av de grabbarna.

Kronér och jag är uppvuxna i samma hoods. Han är äldre än mej så vi rörde oss inte i samma gäng men i varandras bekantskapskrets utkanter. Han var kompis med min kompis brorsa. Typ så.
Kronér är av min generation Göteborgare känd so
m en uppskattad och duktig gatumusikant när han var ung och innan han slog igenom och jag kände nån konstig stolthet över det. Att ha varit med och följt denna sympatiska kille från början. Från innan början.
I samband med att anklagelser mot honom blev kända i media så fick jag inside information från trovärdig källa om att han varit ett kräk även på andra sätt som inte framkommit i media (ännu) och dånet var öronbedövande när han kraschade från den där piedestalen. Lasse... vår goa glada Göteborgsgrabb lixom.

Och så får jag då slutligen kännedom om den här komikern, och ja, det är som jag skrev inledningsvis... hjärtat dog en smula.
Om han?! Vilken man i hela jävla vida världen kan man då lita på?!
Vem är egentligen the good guy? Finns han överhuvudtaget eller handlar det för alla män om tillfälle och hur stark rädslan är för att åka dit?


Tänk om allt är lögn och smutskastning då?
Samtliga dessa herrar är anklagade från flera av varandra oberoende håll. Att en kvinna ljuger om sexuella övergrepp och våldtäkt är mycket ovanligt. Att flera kvinnor ovetandes om varandra skulle göra det är osannolikt.
Domstolar dömer, det gör inte sociala medier. Och det vet vi ju alla hur det brukar gå i domstol. 1 fall av 10 anmälda våldtäkter leder till åtal. De som döms är försvinnande få. Och då anmäls inte ens en bråkdel, säkerligen för att kvinnor känner till de här siffrorna och har hört om hur deras moral, klädsel, sexuella historia kommer att dissekeras av polis och domstol.
Men den brinnande vreden och besvikelsen är lik väl tänd hos många många av oss och i brist på fängelsestraff så kan ett demolerat varunamn och en sabbad karriär få stå som betalning då.

Puss/ Asta

Har du sunt förnuft?



Sunt förnuft.
Det är något man hör ofta. "Använd ditt sunda förnuft" eller "Det är sunt förnuft att..."
Men vad är egentligen sunt förnuft?
Ja enligt Wikipedia är det "en sund och normal förstånds och omdömesförmåga."
Det kan även innebära en intuitiv uppfattning om rätt och fel.
Det blev man inte mycket klokare av va?

Jag använder mej själv av begreppet då och då, men allt mer sällan för jag har kommit att fundera över det.
Sunt förnuft är... enligt min uppfattning... ens samlade erfarenheter och ett ihopkok av de värderingar som man vuxit upp med.
Sunt förnuft kan med andra ord vara helt olika saker för dej och mej.

Jag tycker det är sunt förnuft att inte skicka tillbaka unga människor till ett land de flesta av oss inte skulle besöka frivilligt en vecka om vi så fick 100 000 kr.
Du är kanske av motsatt uppfattning? Uppfyller man inte de kriterier som satts upp som asylskäl ska man lämna.
Sunt förnuft kan för mej vara att små barn ska sova hos sina föräldrar för så gör vi däggdjur. Du kanske hänvisar en annan åsikt till det sunda förnuftet?
Värna om vuxenrelationen, göra barn självständiga eller vad det nu kan vara.
Jag tror att NMR och Sd tycker sej vara proppfulla av sunt förnuft medan jag och majoriteten av befolkningen tycker de är idioter.

Ett annat uttryck och utbredd föreställning är det här med magkänsla.
"Min magkänsla säger mej att..." "Lita på din magkänsla."
Jag tänker själv så en hel del. Jag är nämligen väldigt intuitiv. Bra på att snabbt läsa av människor, grupper och stämningar i ett rum. Men det är något annat.

Men de flesta av oss är inte alls så synska som vi tror oss vara. Magkänsla är ofta ingenting annat än vår samlade livserfarenhet och vårt psykiska mående.
Min magkänsla säger ofta åt mej att låta bli. Det kan gälla allt från att byta jobb till att bryta upp relationer till att resa utomlands.
Hade jag lyssnat på min magkänsla hade det inte blivit mycket gjort!
Magkänslan är min rädsla och den har jag gång på gång fått köra över med vilja och förnuft... och det har gått alldeles utmärkt.
Jag är av typen som kan och klarar mycket mer än vad jag tror. Det finns motsatsen med. De som tror lite väl mycket om sej själv och som kanske borde ignorera magkänslan och bromsa ibland istället. Jag kände en gång en kvinna som hade just så där otroligt höga tankar om sej själv och ständigt hänvisade alla sina hundraen projekt till just magkänslan. En kvart senare sa magkänslan nåt annat typ.

Ja. Det var lite tankar jag hade så här innan sänggång när jag arbetat min tredje natt på rad och ska gå å sussa. Ha en fin söndag och var försiktig med det sunda förnuftet.

Puss/ Asta

lördag 21 oktober 2017

Räcker det nu?



Opps, mitt sista inlägg verkar ha självcensurerats bort av bloggen.
Well, det var en lista om att vara människa men inte något litterärt mästerverk precis.

Till  detta inlägg...
Jag har suttit med kvinnor och diskuterat det här med hur män tar sej rättigheter över kvinnor där min samtalspartner initialt sagt att hon aldrig varit med om något övertramp. Men under samtalets gång så kommer det ändå fram. Hon har bara inte reflekterat över det i de banorna.
Jag skulle vilja påstå att ingen kvinna på denna jord klarat sej undan.
Det är klart att det finns gradskillnader i helvetet.
Det är klart att det är skillnad på att bli gruppvåldtagen av fem främlingar och att ens make tar en på brösten fastän man sagt nej.
Det är klart att det är skillnad på att bli förföljd av en främling mitt i natten på väg hem mot att en välkänd kollega säger att "du gör mej kåt."
Skillnad på att en taxichaffis plötsligt kör en omväg och föreslår diverse sexuella aktiviteter och en berusad man som vägrar lämna ert tjejgäng på krogen trots att ni bett honom.
Självklart. Det är därför det är olika straffskalor på olika sexualbrott.
Men ingenting av det är okej.

Idag uppstod en hetsig diskussion här hemma där min man tyckte att "Nu räcker det!"
Inte räcker med att män tar sej friheter över kvinnors kroppar utan det räcker med gnäll från kvinnor för småsaker.
Min make hör till typen som tycker att det inte är så himla farligt att nypa nån i baken, att tjata om sex från en partner som sagt nej tack och upprört deklarerar att "nu är det förbjudet att flirta alltså."
Nej, jag lämnar inte ut min man. Jag tar upp ett fenomen som den överväldigande majoriteten av män delar.

Men nej, det räcker inte! Det räcker inte på långa vägar!
Det har faktiskt precis börjat.
Kvinnor har hållit tyst i så många år... sen begynnelsen... och klagat i nån vecka typ.
Pandoras ask öppnades och berättelserna väller fram.
Och ju mer vi berättar, ju mer vi lyssnar på andra, desto mindre kan vi backa.
Nog är nog. Nog är nog nu!
Om män inte förstår skillnaden på flirtande/ raggande och på övergrepp så ska de kanske ägna sej åt någonting annat tills de gör det. Frimärkssamling eller att titta på gulliga kattklipp på Youtube exempelvis.

Män ska överhuvudtaget inte lägga sej i när och var gränsen går för kvinnor.
De ska ge fan i att ifrågasätta. De har inte levt som flicka och kvinna en enda dag och de har därför ingen aning.
När jag tänker på det första övergreppet jag minns, har berättat om det tidigare flera gånger, men det var när jag var 8-9 år och på ett släktkalas. Jag skulle sova hos min moster och alla andra stod i hallen och var på väg hem.
Min mosters man klämde upp mej mot en vägg, tog på mina begynnande bröst under tröjan, kysste mej med tunga och allt... verkligen allt jag minns... var skammen!
Rädslan att någon sett. Att någon skulle anklaga mej för att ha förfört honom.
8-9 år gammal tog jag redan fullt ansvar för en vuxen man (och släkting!) sexualitet och lust. Att han inte kunde tygla sej.
Och det, det mycket mer än själva händelsen, bränner fortfarande i mej.
Älskade lilla barn.
Jag har hört många många kvinnor berätta samma sak. Och jag har känt skammen över liknande händelser även som vuxen. Men att ett litet barn, en flicka som inte ens nåt puberteten, känner denna skam är så förfärligt.
Jag hoppas att mina döttrar om det hänt dem när de var små högljutt skulle ropat "Mamma, vet du vad X gjorde mot mej!" men jag är inte säker. Jag är tyvärr inte alls säker.

Män ska sitta still i båten och lyssna. De ska lyssna tills de förstår.
Det räcker fan inte än!

torsdag 19 oktober 2017

Ett maskrosbarn



Ni är (åter) kassa på att kommentera här inne men jag har fått många värmande kommentarer på inlägget om hur institutioner för unga ser ut nu och då på andra håll. Tack.
Rätt ofta får jag kommentarer att jag är stark som klarat mej genom livet, att jag skulle vara ett maskrosbarn.

Och visst, jag har sett en del som kanske inte alla barn gör. Jag har kanske (förhoppningsvis?) råkat ut för fler övergrepp än vad genomsnittet gör men det är oxå så att jag kanske skriver om det som fastnat (varit jobbigt) och oftast i sammanhang när jag vill belysa något annat. När jag använder mej själv som exempel i diskussioner.
Jag har många ljusa barndomsminnen oxå och för mej är ett maskrosbarn någon som verkligen klarat sej i livet trots noll förutsättningar eller stöd.
Jag tror att mycket av det som varit svårt i mitt liv är något jag delar med många andra. Komplicerade nära relationer, frånvarande fäder, missbruk i periferin, utanförskap och så vidare.
Alla människor bär på sina historier och alla människor har sina kors att bära.
Det som varit svårt för mej är kanske en bagatell för dej och tvärtom.

Vad har räddat mej?
Svårt att säga. Många faktorer tror jag. Starkt driv och vilja är nog det minsta.
Tur till stor del. Min feghet som jag så ofta förbannat höll mej från att göra saker... testa saker... som jag kanske annars gjort.
Min man absolut. Vi träffades unga, bara femton, och kom båda från varsin rätt dysfunktionell familj, vi var båda på gränsen till att balla ur. Att vi fann varann och för varandra ersatte mycket av det som alltid fattats betydde en hel del.
Att vi blev föräldrar tidigt likaså. Vi var sjutton år, men vi har båda alltid satt barnen först fast på olika vis.

Sen fanns det vuxna människor i min omgivning som såg mej, platser som var trygga, familjer som visade hur det kunde vara.
Min morfar var en sådan person. Nästan alla mina lyckligaste barndomsminnen är tillsammans med honom. Han lärde mej simma, han lärde mej cykla, jag var med utomlands varje sommar, han visade mej... varje dag när jag var liten... att jag var hans prinsessa. Den finaste som fanns i hans värld.
Vi fick en mer komplicerad relation när jag blev tonåring men jag var alltid morfars flicka ända till demensen tog honom och han inte längre kände igen mej.
Jag miste honom, precis som med min bror, flera år innan han döden dog på riktigt.
Min mormor var på alla sätt min riktiga mamma. Hon och jag hade en än mer komplicerad relation och det finns stunder å minnen som är svåra att uthärda och där hon bär "skuld" till att jag blev den jag blev. När hon blev arg straffade hon med skuld och med att överge. Hon kunde hota med att ta livet av sej pga mej, hon kastade ut mej på gatan upprepade gånger. Hon gjorde mycket som är oförlåtligt mot ett barn.
Men hon var oxå den varma, den kärleksfulla, den jag ringde när livet blev svårt.
Hon var den som strök mej över kinden, som i hela mitt liv pussade mej på munnen och som alltid ryckte ut (knorrande ibland) när det behövdes.
Den som bannade och förmanade men som älskade mej. Kanske älskade mej mest.
Jag saknar henne så oerhört.
De allra varmaste relationerna är inte per automatik de enklaste.

Så nej, jag är inget maskrosbarn. Jag är nog väldigt mycket som du.
Bara lite mer melodramisk och med blogg :)

Puss/ Asta

Paybacktime...



Det verkar onekligen vara så. Åtminstone för somliga.
Tiden har kommit. Klockan har slagit. Den feta damen har sjungit.
Paybacktime för två kända män som enligt en mängd vittnesmål visat sej vara sexistiska, kvinnohatade drägg.
Fredrik Virtanen (Aftonbladet) har valt att ta timeout enligt sin arbetsgivare idag.
Martin Timell (Tv 4) är tills vidare satt ur tjänst.
Mmmm.
Man skulle bra gärna vilja vara en liten fluga på de där herrarnas väggar.
Jag känner med deras familjer, med fruar och barn, men vad det gäller karlslokarna så ska de bara ha det. Det å mer taggtråd där till.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven. Jag tror på kvinnorna som pekat ut de båda herrarna, det är inte det...
Jag är normalt emot uthängningar på nätet.
Det är domstolar som skall döma och de skall döma efter bevis. Var och än är oskyldig tills motsatsen bevisas. Så måste en rättsstat fungera.
En människa skall inte godtyckligt dömas av folket utefter rykten och hörsägen, sånt pysslar stater med som vi inte gärna vill identifiera vårt rättssystem med.
Å andra sidan. Män som Virtanen och Timell har det ryktats om i åratal.
Cissi Wallin polisanmälde våldtäkten flera år efter att den begåtts och Virtanen friades... så klart. Så lång tid efter står ord mot ord å det har ingen hamnat i finkan över.
Timell har varit på tapeten vad det gäller snack om sexuella trakasserier och misshandel av sin fru fler gånger än Äntligen hemma har haft säsonger.
Nån gång måste de straffas för vad de utsatt alla dessa kvinnor för.
Och blir det inte med fängelse så får det väl bli genom att deras goda namn dras i smutsen då.
Fel med folkliga domstolar ja. Men hur fel är det inte att kräva att brottsoffer dessutom ska tiga still?

Jag har själv många många gånger dagdrömt om att konfrontera en del av de män som utsatte mej som ung. Tyvärr vet jag inte vad de heter. En del av dem hade förnamn då, en del var främlingar.
Men jag har drömt om att ringa på dörren mitt i fredagsmyset eller dyka upp på jobbet på eftermiddagsfikat och bara "Tjena! Minns du mej?"
Jag förstår behovet av hämnd. Av att slå tillbaka.
Men för min del är det oxå... åtminstone i ett par av fallen... en genuin undran.
Förstår han nu vad han utsatte mej för? Har han tänkt på det någon gång? Har det på något sätt plågat honom senare i livet?
Tyvärr tror jag svaret på frågorna är nej.

Puss/ Asta

tisdag 17 oktober 2017

På et igen


Anneli Lodéns foto.


Idag var första gången som jag sprang efter förkylningen. Har kvar en del slem i luftvägarna och därmed en del hosta men värst är det med motivationen.
Inte alls lika pepp som när jag tvingades till vila för 1½ vecka sedan.
Jag tog min kortaste runda, 3 km och jag sprang den långsamt, och ja det funkade men var inte alls så där kul som sist. Jag får helt enkelt ligga i och hoppas att det vänder snart. Alla de där fördelarna och vinsterna jag såg då finns ju kvar.

Paulo Roberto säger rätt mycket dumt. Men han brukar säga något i stil med att om man bara ska träna när vädret är fint och man själv utvilad å sugen så blir det inte många tillfällen.
Det gäller alltså att hålla i även de blåsiga, kalla, regniga, trötta, sura dagarna.

Jag är ordentligt klen i kroppen. Jag har aldrig varit vältränad men så här ur form har jag aldrig varit. Trots att det bara blev stillsamma tre kilometer idag (och sen fyra kilometer hundpromenad) känner jag mej trött i ryggen. Inte ont direkt mer sånt där "febermol" ni vet. Riktig träningsvärk kan vara så där lite gottont.
En smärtsam påminnelse på att man varit duktig. Men detta får mej bara att känna mej klen och usel.
Det i sej blir en sporre. Jag är faktiskt inte 80 år och jag vägrar bli så här gammal i förtid.
Jag tror, att om man skall genomföra en förändring (och särskilt om det är en motig en) så gäller det att ha ordentligt klart för sej varför. Varför det är viktigt och vart man vill nå. Vad målet med förändringen är.
Och jag HAR det där klart för mej.

MÅLET är denna gång inte att tappa X antal kilon, nå en viss distans eller en viss tid. Målet är att få in träning till en naturlig del i vardagen. Att det ska bli självklart för mej att springa tre gånger i veckan.
Just tre gånger/ vecka tror jag är genomtänkt och bra.
Det är tillräckligt ofta för att ge resultat och för att det inte hinner gå för lång tid emellan. Men det är oxå realistiskt, fler gånger kommer jag inte att fixa alla veckor eftersom jag jobbar rätt mycket. Och jag vill inte ha ett mål jag ständigt misslyckas med. Att lyckas är viktigt.

ANLEDNINGEN är just det jag skrev om ovan i första hand. Jag är fyrtioåtta, inte sjuttioåtta. Och sjuttioåtta är nog mer sanningsenligt om man skall mäta min nuvarande fysiska ålder. Det är viktigt för mej att orka vara en aktiv mormor/farmor och jag är ju dessutom förälskad i den stora rasen Dogue de Bordeaux som kräver en viss fysik. Ska jag orka ytterligare en eller två sådana efter Gottfrid så är det skärpning som gäller.
Dessutom vet jag att jag behöver det mentala skyddet som löpning ger.
Jag vill bygga styrka inifrån och ut. Bli en starkare människa på alla sätt.

Då och då swishar fåfänga tankar förbi. Dotterns kommentar från Greklandsresan om att jag "fått en tantkropp" kan fortfarande bränna till.
Jag försöker att ignorera de tankarna. Ignorera tankarna på hur löpningen kan forma om min kropp.
Jag fastnar lätt i en ond kroppsföraktsspiral där jag drar in på mat och nojar över kilon på vågen.
Och ytan är för mej flyktig motivation. Skulle jag springa för att bli smal så skulle jag inte orka hålla i många veckor så nej fokus på det viktiga... mental och kroppslig styrka.

Vill du förändra någonting? Ska vi kämpa ihop?

Puss/ Asta

Under statens vingar.



Jag var tolv år, hann fylla tretton, när jag placerades på ett ungdomshem några mil från min hemstad. Jag placerades där enligt LVU, det vill säga Lagen om vård av unga och varken jag eller min vårdnadshavare hade något att säga till om.
Min mamma blev informerad om att antingen kommer jag dit frivilligt eller så blev jag hämtad av polis.
Tillsammans med min mamma och en socialsekreterare åkte jag dit.
I och med detta tog staten tillfälligt över vårdnaden om mej.
Blev min mamma och pappa. Blev den som skulle sörja för att mina behov av alltifrån mat till uppfostran tillgodosågs.
Det gick så där milt uttryckt.
De andra intagna på hemmet var i huvudsak killar. Samtliga flera år äldre än mej.
Jag har aldrig, varken förr el senare, sett så mycket droger.
Där placerades alltså en ung destruktiv tjej, ett barn.
Möblerna i våra rum var fastskruvade i golv och väggar.
Fönsterna fick inte att öppna.
Det utbröt ofta bråk mellan de intagna. Ibland våld från personalens sida.
Jag fick en sömntablett som hette Mogadon till natten. Den är vanebildande. Nämnde jag att jag precis skulle fylla tretton?
Staten tog över min vårdnad. Staten tog över ansvaret för mej.
Och inom institutionens väggar rökte jag hasch och utnyttjades sexuellt av äldre intagna killar. Inte en gång. Regelbundet.
Man behöver inte precis vara nobelpristagare för att räkna ut sårbarheten hos en ung ensam flicka som hamnar i ett gäng av äldre killar med betydligt mer erfarenheter av droger och kriminalitet.
Visst fanns det eldsjälar bland personalen. Jag minns en äldre man som tog med mej hem till sej å sin fru korta stunder så jag fick gosa med hans hundar och sitta ner i deras hemtrevliga kök. Jag minns en annan manlig vårdare som lärde mej bugga. En kvinnlig vårdare som blev som en jourhavande storasyster som jag kunde anförtro mej åt och som stod upp för mej på ett sätt få vuxna hade gjort innan.

Jag hade vänner som liksom jag varit på olika behandlingshem för unga.
Jag har släktingar.
Alla berättar samma historia. Den om hur staten tar över ansvaret från föräldrarna och sedan bokstavligen suger på att göra jobbet.Faktiskt är jag själv den enda som jag känner till som klarat sej hyfsat och som inte blivit ytterliga förstörd av denna "vård och behandling."
Det borde väl ändå  vara ett rimligt minimikrav? Att ungarna inte ska må sämre där än i sitt hem? Att de ska vara bättre rustade när de kommer ut än när de kom in?
Att jag klarade mej så bra har jag delvis min unga ålder att tacka för. Jag var för liten... fick inte hänga med på mycket dumt som hittades på. Som när hela gänget stal en bil, rymde och drog iväg på en brottsturné. Då lämnades lilltjejen kvar.

Detta var -82 om jag räknat rätt. Uppenbarligen har ingenting förändrats.
Med förfäran läser jag om alla självmordsförsök som inträffat på svenska ungdomshem. 18 stycken bara i år. En trettonårig flicka som efter häkteslik behandling slutligen tar sitt liv. Under statens ansvar och beskydd!
Om staten inte lyckas bättre vore det kanske en idé att frånta dem ansvaret och helt enkelt stänga igen denna typ av verksamhet.
Jag förstår själv att det inte är rimligt men det är å andra sidan lika orimligt att de får fortsätta göra ett lika uselt jobb som de gör nu och har gjort i decennier!

Jag blir så förbannad!

Puss/ Asta 

#me too



Numera avhoppade Sverigedemokraten Hanna Wighs anklagelser om sexuella övergrepp och trakasserier från partimedlemmar blottar på ett utmärkt sätt svensk kvinnosyn 2017.
I oändligt många trådar på nätet och diskussioner framkommer den ena obehagligheten efter den andra. Det är inte bara av män. Och det är inte att bara är Sverigedemokrater.
Misstro. Teorier om varför hon "säljer ut" en partikamrat.
Att hon blivit dumpad. Är svartsjuk. Som ren hämnd, detta hitte på.
För självklart är det inte sant. I så fall skulle hon väl ha gått till polisen och anmält.
Eller skött det internt, de hade ju ändå haft en relation.
Jag kräks.

Hollywoodmogulen Harvey Weinstein visar sej ha kladdat, tafsat, trakasserat och våldtagit halva den kvinnliga skådespelareliten over there.
När en kvinna vågade berätta öppnades en kran av ord och redogörelser.
Branschen måste ha vetat. Precis som Sverigedemokraterna visste.
När det är Angelina Jolie som berättar har folk valt att förfäras. När Hanna Wigh berättar ljuger hon.

Precis nu exploderar Cissi Wallins offentliggörande av den man som i hennes ungdom drogade och våldtog henne. Ni som läst Wallins blogg el följt henne på andra forum vet att det har hänt, hon har berättat historien vid flera tillfällen.
Nu har hon även sagt vem det är.
Fredrik Virtanen. Då hipp å cool mediakomet, nu etablerad och en av Aftonbladets stora skribenter.
Det återstår hur hans arbetsgivare kommer att hantera det här. Om de är lika sugna på att skriva om detta som om Hanna Wigh och Angelina Jolie.
Cissi Wallin har min fulla kärlek och respekt!
Men redan nu ha facebook och instagram exploderat i hashtagen #me too.
Mina flöden är fulla.
Kvinna, på kvinna, på kvinna, på kvinna berättar att oxå de har blivit utsatta.

Jag har tidigare berättat på min blogg flera gånger om ett urval av de sexuella trakasserier och värre övergrepp som jag blivit utsatt för. Som barn, som tonåring, som kvinna.
Det är ett axplock av händelserna och kanske sådant som jag vet att flertalet håller med om är just övergrepp.
Men jag har varit med om mycket mer och som kvinna är man aldrig säker på att det inte ska hända igen.

Det ÄR något med attityden mina vänner.
Få bortförklarar våldtäkter men en näve som klämmer om en bak, en kik ner i en urringning, en kropp som pressas mot en i en hiss mellan två våningar.
Jag har upplevt en hel del sådant. Det har de flesta kvinnor jag mött.
På tidigare arbetsplatser och inom bekantskapskretsen och jag har hört hur det ursäktas av andra, även bland kvinnor, att jag skulle ha en flörtig attityd. Att jag skojar. Skrattar.
Underförstått... att jag bjuder in. Min uppsyn bjuder in till att bli fastklämd och viskad snuskigheter till i en hiss.

En vän sa det till mej en gång. Jag blev vansinnigt ledsen. Arg. Kände mej förrådd.
Det stampade på saker, grövre saker jag upplevt som ung och där jag fått skylla mej själv.
Det är många år sen. Vi har pratat om det. Vi är vänner än. Men det finns kvar inuti mej, en skärva tillit som gick förlorad.
Och till min väns försvar så måste jag säga att det ändå ÄR så. Finns en sådan attityd hos väldigt många av oss. Den att det inte är så farligt, att det bara var på skoj, att det är en komplimang eller "om du bara inte hade..."
Skulden läggs i kvinnans knä. Det är jävligt hög tid att lägga den där den hör hemma!

Puss/ Asta

fredag 13 oktober 2017

Vad är tant för dej?

Anneli Lodéns foto.


Jag titulerar mej ofta som Tant.
Fyrtioåtta år gammal har jag rimligen levt levt mer än halva livet även om jag skulle ha turen att bli en gammal kvinna.
Jag är alltså gott å väl medelålders, det är man i ordets verkliga mening i halvlek, vilket för svenska kvinnor torde bli vid fyrtiotvå eftersom kvinnor i genomsnitt blir åttiofyra år i Sverige.
Få nyblivna fyrtioåringar jag känner är bekväma med att kalla sej medelålders.
Medelålders är snarare de i sextioårsåldern får man en känsla av men så är det alltså inte.
Och är man medelålders så borde man väl rimligen vara... tant?

Vad står tant för? Alltså, vad väcker ordet hos dej?
Jag måste erkänna att jag själv har lite problem med det.
Eller det är som med så mycket annat, det är okej så länge jag äger ordet, så länge det är jag som kallar mej själv för tant. Det är oxå okej om barn tilltalar mej så, för små barn är ju alla kvinnor över tjugo tant.
Men om andra, vuxna människor, antyder det... att jag skulle vara just tant... så kan jag känna att det skaver.

Tant används ju på så olika sätt.
Åtminstone jag lägger olika betydelse i ordet.
Det kan vara väldigt positivt. En äldre, eller åtminstone inte purung kvinna, som tar för sej, vägrar ta skit, säger ifrån, står för den hon är och det hon tror på. 
Men klangen kan även vara negativ. Någon som är tråkig, moraliserande, lite präktig så där.
Tant kan vara något man växer i med stigande ålder precis som jag resonerade i början av inlägget men tant kan även vara något man är näst intill född med när det då kommer till de där negativa egenskaperna. Trist, inskränkt, förveten och skvallrande. Vi har väl alla mött typen? Den finns i alla åldrar.
Den typen av tant hoppas jag aldrig att jag blir. Det är mer en karaktär än en ålder.

Att jag så ofta använder ordet tant om mej själv är att jag vill återerövra det.
Jag vill fylla ordet med mitt. Och min tant kan vara livsbejakande, snygg, fräck, rolig men hon ska ha det där draget av att gå sin egen väg, av styrka och av jävlar anamma.
Jag är fyrtioåtta år och ja, alltså gott å väl medelålders men jag tror att jag delvis identifierar mej äldre för att jag i hela mitt liv varit tidig och därför "hunnit med" mer än många i min ålder.
Det finns ju kvinnor som bara är fyra-fem år yngre än mej som föder barn.
Jag läste att Titiyo väntar barn å hon är femtio!
Jag har vuxna barn, herre gud min äldsta är över trettio och jag har sju barnbarn.
Nästa år, om jag fortfarande är gift och om jag fortfarande lever, firar jag silverbröllop. Där är inte så många i min ålder.
Och det är klart att det gör något med ens självbild om man identifierar sej som småbarnsmamma eller mormor/farmor.

Vad väcker ordet hos dej? Är du tant å när blev du i så fall det?

Puss/ Asta

Bild från i september. Fan vad mycket snyggare man är med lite solbränna.
Känner mej tio år äldre idag.

torsdag 12 oktober 2017

Min blogghistorik. Eller systrar jag minns.

Anneli Lodéns foto.

När jag en gång i forntiden började blogga gjorde jag det på plattformen Amelia.
Det var på ren impuls, min äldsta dotter å jag hade pratat om Blondinbella med flera som då blev kända och stora genom att visa vad de fikat å shoppat under dagen.
Kunde dom så kunde ta med fan jag... tänkte jag och satte fart.
Min tanke var att jag skulle skriva genomtänkta blogginlägg i krönikerform men det sprack rätt snart. Två-tre inlägg om dagen med den ambitionen höll inte.
Så jag blev den jag blev. Asta Pastasson.
Och Blondinbella gick jag aldrig om.

Jag minns Ameliatiden i ett romantiskt skimmer.
Det var mer av en damklubb än ett renodlat bloggforum.
Vi som skrev där blev väldigt tajta.
Flera av dem har jag träffat. Några få har jag fortfarande kontakt med då och då över nätet.
Under ett stort gräl kring att dela rasistiska sidor splittrades jag från många av dem. Jag har genom åren gjort "uppoffringar" av det slaget. Vissa har svidit mer än andra.

Ibland tänker jag på de bloggsystrar jag hade som jag inte längre har kontakt med.
Pipan... briljant med texter. Briljant på många andra sätt.
Bullmamman... som var den jag kände mej närmast på olika plan.
En kvinna som hade dalmatiners... glömt hennes nickname men tror hon hette Camilla? ... men vi utbytte mycket hon å jag och kändes i grunden väldigt lika. 
Beata Morot... en kvinna som gång på gång gjort mej tokig (och jag henne) men vi återkommer ständigt till varann för vi har nåt som är svårt att sätta fingret på.
Vi har följts genom åren. Ilska har bleknat och kvar finns en grundkärlek som jag tror är ömsesidig.
Maria som jag bråkat med, försonats å bråkat igen. Som gör mej vansinnig. Men som jag kan sakna.
Det finns en saknad efter dessa bruttor och fler som jag inte nämnt vid namn. 
Elina, Cis, Ergo sum, Annanas, Nina har jag fortfarande kontakt med och ser mer som mina vänner. Vi har överlevt lång tid ihop.

Bloggandet har givit mej massor. Även om jag aldrig kom i närheten av Blondinbella. Som mest hade jag kring 1000 läsare/ dag, numera är det tappra 250-350 ungefär. Det har utvecklat mitt skrivande. Hjälpt mej att bearbeta. Givit mej vänner. Ovänner med dessvärre.
Och fantastiska möten med er läsare.

Det är väldigt mycket mer än en hobby.

Om nån av er fortfarande läser vore det kul att höra av er.

Puss/ Asta

tisdag 10 oktober 2017

Sällskapa mej en kvart



Åtta dagar varade mitt nya liv när jag sprang varenda dag.
Sen blev jag förkyld. Igen. Är inte det förbannat typiskt?
Har jobbat hela helgen trots skav i halsen och hosta men idag flexade jag ut strax före kl 03.
Väldigt få verkar ha idkat oskyddade samlag i januari i min del av landet för det har varit extremt få förlossningar sista arbetspassen.
Skönt tycker säkert de som jobbat ett tag med lite stiltje.Trist tycker jag som vill förlösa på mina arbetspass.

Jag har beställt en ny almanacka. Beställer alltid (säkert sedan 6-7 år) från personligalmanacka.se som har de bästa!
Den jag haft i år är ett kollage av bilder, 16 småbilder fram å 16 bak på mej, barnbarn, hund å lite annat. I år hittade jag inget sådant program utan blev tvungen att begränsa mej till att välja två bilder. Fram å bak.
Med sju barnbarn blir det lite snävt då jag inte vill favorisera någon så det fick bli bilder på det näst finaste jag har... Gotteman. Bilden ovan ska jag ha på framsidan.
Ser fram emot att få den nästa vecka nån gång.
Det är nåt av det mysigaste jag vet med en ny kalender och få sitta å fylla i födelsedagar å annat. Planera för kommande året.

På tal om planera så har jag börjat tänka lite på jul.
Var helt säker på att jag skulle åka på att jobba julafton i år men blev tilldelad juldagens natt och nyårshelgen.
Det känns fantastiskt bra. Hoppas bara att vi får ha Noahliten hemma på jul.
Hans pappa firar både julafton och juldan så förhoppningsvis går det lika bra med juldagen för hans hel.
Min äldsta flicka bygger hus och för första gången sedan Mini föddes kommer vi fira jul nån annanstans än här. Det känns bra!
Skönt att för en gång skull inte vara värdinna och ha huvudansvaret även om det bara bara är barnen med familjer som kommer. Eller döttrarna. Sonen och hans sambo vill vara med hennes mamma på julafton.
Är jag smart sätter jag fart med julklappsköpandet snart. Har ni börjat?

Nä, klockan är 04. Ska försöka sova då.
Inte världens mest genomtänkta inlägg, ville mest ha sällskap medan jag tog nattamackan.

Puss/ Asta