måndag 31 juli 2017

Jag prövar.

Anneli Lodéns foto.

Jag har käkat antidepressivt läkemedel i åtminstone sju år, troligen längre.
Skillnaden i mitt mående, i min förmåga att tackla livet, blev så påtaglig att jag aldrig egentligen tänkt tanken på att sluta med dem.
Jag fick dem efter samtal med både läkare och psykolog, efter diverse tester, som alla kom fram till samma sak. Jag led inte av någon depression men jag hade höga, skyhöga, poäng gällande ångest. En ångest som var så väl lättriggad som gastkramande.
Cipralex skulle kanske hjälpa. Om jag ville fick jag prova?
Jag hade haft svåra och långa perioder av ångest innan, säkert både en och två slängar av depression med men hårdnackat vägrat psykofarmaka.
Nu ville jag verkligen... jag menar verkligen... pröva.
Och halleluja vilken skillnad det blev. I synnerhet initialt när jag gick från ett vandrande nervvrak till totalt avstängd känslomässigt.
Någon skulle kanske säga att det vore läskigt eller åtminstone tråkigt att inte känna någon känsla alls genuint men för mej var det raka sträcket, den grå massan himmelen.
Aha, det är så här det är för alla andra? De kan tjafsa med en kollega och sen bara lägga det bakom sej, inte noja natt å dag i två veckor.
Tyvärr var den här slätstrukenheten bara inledande biverkan och rätt snart kände jag alla känslor igen, bara lite mer nyanserat.

Och sedan dess har jag ätit dem. Ett litet piller varje dag.
En liten dos av trygghet. Jag märker inte av dem alls. Enda biverkan som möjligen kan härstamma från dem är minskad sexlust, men efter sju år... minst... har det blivit vardag.
Ändå så kom, från ingenstans, lusten att sluta för ett tag sedan.
Sen några veckor tillbaka har jag tagit pillerna varannan dag istället för varje.
Planen var att jag därefter skulle äta en halv tablett varannan dag ett tag, men jag känner absolut ingen skillnad alls så därför har jag sedan tre-fyra dagar fimpat dem helt.
Vi får se hur det går.
Det är ingen som helst prestigeförlust för mej om jag måste börja med dem igen, det skulle jag absolut göra om ångestnivån steg plötsligt.
Men min känsla är att jag är starkare, stadigare och helare än någonsin tidigare i mitt liv så när om inte nu skulle jag annars försöka?

Jag ÄR känslosam. Jag är lättrörd, har lätt till empati, lätt till tårar, lätt till ängslan, ha lätt för att bli rädd. Men jag är oxå jävligt tuff och allt det där är ingenting som per automatik måste medicineras. 
Jag är en late bloomer. Jag känner mindre ängslan över att bli omtyckt, passa in, bli bekräftad. Jag ä mitt bästa jag just nu.
Jag är rundare och rynkigare och antagligen fulare nu än tidigare men känner mej snyggare än någonsin för mitt värde ligger inte längre i andras blick.
Jag har... som Fredrik Backman uttryckte det i sitt excellenta sommarprat... riktigt risigt självförtroende och total hybris på samma gång.

Det måste vara tanten i mej som tittat fram.

Puss/ Asta

söndag 30 juli 2017

Hallojsan


Anneli Lodéns foto.

Länge sedan mina vänner.
Livet är som det är. Jag jobbar mycket, sover massor och håller på att sluta med mina antidepressiva som jag ätit hur länge som helst.
Sommarsverige lämnar en del att önska men på det stora hela är livet gott å snällt just nu.
Ni är inte så många som läser bloggen längre, jag har gått från 7-800 om läsare om dagen till nåt hundratal och får skylla mej själv. En blogg som sällan uppdateras är inte allt för upphetsande att följa.

Men nu är jag här å ni undrar förstås om jag är det för att kommentera Alliansens löjeväckande agerande sista tiden/ Stefan Lövfens statsmannamässiga dito eller om jag kanske tänker skriva om Trumps senaste bravader men nej.
Fel fel fel som Brasse skulle ha sagt. Jag vill prata nagellack.

Jag är ju som trogna läsare känner till lite av en nagellacksfetischist.
Och jag har provat de flesta märken, allt ifrån svindyra till de som kostar en tjuga.
Jag kan inte påstå att jag märker någon direkt skillnad.
Nya lack håller bättre än gamla. Sedan skiljer det mellan nyanser, ett lack kan vara superba i en nyans men håller skitdåligt i en annan.
Storsäljande hippa OPI tycker jag tyvärr ofta gör en besviken.

Detta lack från Depend kostade en tjuga ungefär.
Det är i nyans nr 461 och i vekligheten lite dimrosa/ grått.
På bilden har jag haft det i en vecka. En vecka med disk, jobb, trädgårdsarbete.
Jag är så imponerad att jag raskt köpte ännu en flaska. Bunkra är aldrig dumt när man hittar nåt bra, i synnerhet inte nåt bra som är billigt.

Vilket lack vill du tipsa om?

Puss/ Asta

lördag 22 juli 2017

En barnmorskas hemliga egenheter

 

Nu kan jag inte ta gift på att alla barnmorskor tänker/ känner så här.
Skulle nästan kunna ta gift på att de inte gör det.
Men jag...

Noterar vad Fiffi har för frisyr och blir ibland överraskad för att valet inte stämmer med övriga utseendet enligt mina fördomar.

Tänker på det gamla (o-roliga) skämtet "Du tar väl ett par extra stygn nu så det blir tajtare syster" när jag suturerar. Men gör det självklart inte.

Störs precis ingenting av kroppsvätskor eller bajs. Jag är en jävel på att stänga av snoken på inkommande odörer.

Noterar om den blivande fadern är snygg eller charmig.

Noterar än oftare att den blivande fadern är fullkomligt värdelös på att stötta sin kvinna. Ibland vill jag vråla "Stäng ner facebook för i helvete!" 

Tycker det är synd att så få födande kvinnor har med sin mamma/ syster/ bästis el doula. 


Tycker vissa par är roligare att hänga med än andra.

Gillar att sätta nålar. 

Vill förtvivlat gärna att kvinnan ska känna sej nöjd, inte bara med sin förlossning utan oxå med min insats, med min person.

Funderar på min andedräkt minst 10 ggr per förlossning.

Tycker inte alla bebisar är sockersöta men säger så till alla.

Blir ibland... skrämmande ofta... så betuttad i mammorna att jag vill att vi ska fortsätta vara polare eller ta med dom hem.

Tycker omföderskor är roligare än förstisar.

Tycker förlossningspatienter är roligare än passningspatienter. Det är förlossningsruset jag vill åt.

Efter varje förlossning känner jag en ökad respekt och beundran för det starkare könet. Jävlar vad kvinnor kan!

Undrar varför nästan ingen har skumpa nerpackad i väskan? På en av de största dagarna i sitt liv.

Har en närmast störd fascination över moderkakor.

Älskar mitt jobb så mycket att jag nästan hellre är där än ledig.

Puss/ Asta

onsdag 19 juli 2017

Min uppmaning till er i kväll



Jag har inte hunnit lyssna på så många sommarpratare än (lugn, lugn... det kommer) men Linnea Claeson ha jag sett till att lyssna på.
Handbollsspelare, juridikstuderande och framför allt opinionsbildare och ägare till instagramkontot Assholesonline. En stor förebild och tro mej, vi kommer få höra mycket om och av denna tjej i framtiden.

Linnea Claesons sommarprat borde vara obligatorisk lyssning med efterföljande diskussion i varje högstadieklass. Varenda människa borde lägga 90 minuter av sina liv på att höra detta program. Inte minst alla killar, pojkar, gossar, grabbar, snubbar, män, karlar, farbröder och gubbar.
Hon talar om feminism och om jämställdhet.
Hon berättar vad hon och hennes tjejkompisar konfronteras med i sin vardag.
Vad män skriver till henne.
Allt har inte jag upplevt men (allt för) mycket känner jag igen från mitt eget liv och från samtal med andra kvinnor.
Ryktesspridning, slampstämlande, tafsande, direkta övergrepp.
En hand om ett bröst, en hand i baken eller mot könet. En svettig kropp som trycker sej mot en. Förväntan på att kommentarer om mitt utseende skall bemötas med tacksamhet.
Rädslan för mörkret, för att lämnas ensam med en man man inte känner.
Äcklet över en man man faktiskt känner som tar sej friheter.
Det har varit en del av min veklighet sedan jag va 9 år och fick bröst.
Det är en del av de allra flesta kvinnors verklighet och Linnea pratar om det så bra.

Som att det jag beskriver ovan, det jag ha beskrivit förr... Om snuskgubbar äldre än mina föräldrar som bjöd på sprit, cigaretter och nånstans att hänga mot att de samtidigt såg porrfilm och försökte klämma på en när jag var 11-12. Släkting som körde tungan i min hals innan jag började mellanstadiet. Våldtäkterna av äldre killar i bekantskapskretsen (med helt svenska namn), han som jag liftade med som var fyrtio nä jag var tretton och som körde ut i skogen och vägrade köra vidare innan han fick en avsugning. Kompisars pappor som passade på att "känna lite", väninnors män som uttryckte begär osv osv.
Jag önskar att jag var ensam. Att mina kvinnliga vänner inte varit med om liknande.
Så är det inte. Tyvärr.
Och ändå finns det  ingen/få snubbe känner en våldtäktsman eller en man med taskig kvinnosyn. Trots att majoriteten av kvinnor vittnar om detta. Alla män känner bara fina män.
Är inte det jävligt märkligt?!
Ljuger vi kvinnor eller vill män... "hederliga snälla män"... inte se och erkänna vad de är en del av?

Linnea talar om rasismen. Om mäns... plötsliga... intresse för sexualbrott mot kvinnor. Var fanns ni innan flyktingströmmarna kom när kvinnor tafsades på, förminskades, våldtogs?
Och "värna våra svenska kvinnor"...
Som Linnea säger, vi är inte era. Vi är våra egna. Och om ni nu älskar kvinnor och är så oroliga över mäns våld mot kvinnor, vart är ert engagemang för rumänska, afghanistanska, syriska kvinnor? När brydde ni er om kvinnorna från Somalia sist?

Linnea är briljant i sitt sommarprat och hon har valt fantastisk musik.
När hon i slutet håller sitt systerliga brandtal till alla kvinnor eller läser sin kärleksförklaring till jämställda vettiga män så kommer tårarna.

Lyssna. Bara lyssna!

Puss/ Asta

tisdag 18 juli 2017

Min själsfrände och min gudasände



Hon kom till mej när världen var upp å ner. Kaos. Förstörd.
En av mina absolut bästa vänner hade dött en vecka innan, inte ens 35 år fyllda, lämnat tre barn utan ordentliga fäder efter sej.
Hon kom när mitt äktenskap var i kaos och jag inte visste vilken minut det skulle explodera.
10 kg tung och med sylvassa tänder. 10 kg tung och med all sin personlighet.
10 kg tung och silkeslen.
Hon räddade mej. Bokstavligen.
Räddade mej.
Vi fick nästan åtta år tillsammans. År av hårt jobb, för hon var aldrig enkel.
Mycket var hon men aldrig det.
Okända såg henne som en bråkstake. Som skrämde barn, som slängde sej efter cyklister, som gjorde utfall mot andra hundar. Hon som blev utslängd fån valpkursen. Hon som grannarna ville polisanmäla. Hon som skämde skiten ur de flesta. Hon som hade ögon som kunde skifta från mjukt till granithårt på en halv sekund.
Men jag såg henne för den hon var. Mitt ankare.
Inte så himla vacker om vi ska vara ärliga men den klokaste, snällaste och modigaste själ som någonsin funnits.
Min bästa vän. Min stora kärlek. Min själsfrände.

 

Han kom när jag inte skulle ha någon valp. Och absolut ingen hane.
När jag inte hade pengar, inte hade tid.
Hans ögon mötte mina på facebook och jag var förlorad.
Han blev allt hon inte var. Lugn, tålmodig, vacker, lätthanterlig och oändligt snäll mot alla.
Han var min belöning.
Fem år har vi kamperat ihop och jag hoppas på många till för jag får aldrig en hund som honom igen.
Han är lätt... lätt... den både vackraste och stadigaste hund jag någonsin har mött.

 

Han blev min gudasände.
När hon dog, bara ett halvår efter han kommit, blev han min gudasände.
Min räddning.
Att förlora henne är det svåraste som någonsin hänt mej.
Hon dog i min famn i hallen och veckorna efter är ett töcken.
Jag blir aldrig den samma igen.
Men utan honom med all sin godhet å kärlek hade jag varit förlorad.
Han fanns där med sitt tålamod, sin livsglädje och sin tillgivenhet.
Krävde att bli sedd. Krävde att bli älskad.
Och att älska honom är så enkelt. Han är mannen i mitt liv.
Min stora stora stolthet.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

fredag 14 juli 2017

När en dörr stängs

Anneli Lodéns foto.

När en dörr stängs öppnas en annan. Jag kan bli så himla irriterad på den typen av klämkäck positivism, i synnerhet när det är jag som har drabbats av den där igenfarande dörren.
Men påfallande ofta så stämmer det faktiskt!

Bilden ovan är tagen under en strandpromenad en bit här ifrån. Det är lite otillgängligt att ta sej dit längs vattnet så därför går sällan jag å Gottfrid just där men här om dagen gjorde vi det.
Och här... precis här... stod jag våren 2015 (måste det bli?!) när min avdelning på medicin skulle stänga, min närmast chef placerat mina vänner på en avdelning och mej på en annan avdelning som jag absolut inte ville vara på.
Min närmaste chef som jag egentligen tyckte väldigt mycket om innan... och oxå efteråt... men som jag just då mer eller mindre bett fara åt helvete och framtiden kändes så läskigt oviss och mörk.
Och jag grät. Jag stod på just den här sanden och såg ut över just den här vyn och jag grät. En sån där hopplös gråt som kommer när man är så ledsen att man inte vet vad man ska ta sej till.

Den händelsen gav mej sparken i rumpan att ta tag i min mångåriga dröm som jag gett upp, att läsa till barnmorska. En annan avdelningschef på medicin, tillika barnmorska i botten, gav mej ytterligare en knuff att läsa när jag sökte en tjänst hos henne. Hon hjälpte mej även till min första sommar som semestervikarie på BB.
Och nu, när jag stod på den här platsen här om dagen med alla starka känslomässiga minnen så kom jag att tänka på just den där klyschan. När en dörr stängs...
En bättre dörr öppnades. Dörren till drömyrket.
Det har verkligen inte varit lätt, är inte lätt, kommer inte att vara lätt att vara ny i yrket men barnmorska ÄR världens häftigaste yrke.
Så numera är jag så tacksam mot den där chefen som jag var så arg på, och som jag egentligen tycker så mycket om, för hade det inte varit för henne, hade hon gett mej vad jag bett om så hade jag fortfarande arbetat som sjuksköterska.
Ett jobb jag var rätt less på.

Och lite samma sak är det med att min bror dog. Tragiskt så klart. Ledsamt, sorgligt och allt det där.
Men det ledde till att min pappa å jag la ner vapnen och började prata med varann igen.
Jag ska inte skiva så mycket om det där för jag vet att han inte är helt bekväm med att jag blottar saker om honom men vi hade en fantastisk dag... verkligen en helt underbar dag tillsammans i Göteborg.
Förlorade en bror. Vann kanske tillbaka en pappa.

Uttrycket om stängda och öppna dörrar må vara klyschigt men det är en stor fördel med att bli äldre. Man vet att det mesta kommer att lösa sej en dag.
Kanske inte så som man tänkt men det löser sej.
Och ibland, ibland blir det bättre.

Puss/ Asta

torsdag 13 juli 2017

Är du en god människa?

Anneli Lodéns foto.

Apropå mitt inlägg nedan om krav på moralisk kompass hos vännerna... hur står det till med din egen moral?
Är du en "god människa" ?
Och vad är ens att vara en god människa?

Jag anser mej vara en hyfsat god människa.
Inte förmer eller bättre än vad du är men någorlunda empatisk och omtänksam. Jag står för en humanistisk värdegrund.
Ändå har jag brutit mot samtliga av de 10 budorden med undantag för mord... så här långt i alla fall.
Vår moraliska kompass är olika inställd, det som jag tycker inte är nåt särskilt att orda om kanske du tycker är rent förkastligt och tvärtom.
Någon ser ner på nedkissade alkoholister men stå upp för att vi ska ta emot flyktingar.
Någon hånglar med kollegan trots att de båda är gifta men blir upprörd över dom som fuskar till sej några extra kulor på deklarationen. Någon stjäl ett nagellack på Coop och föraktar sverigedemokrater. Någon åker alltid kollektivt och har slutat äta kött för allas vår framtid men exkluderar medvetet en kollega på jobbet. Någon snackar konstant skit om sin omgivning men tar hand om övergivna katter som annars skulle gått mot en säker död. Andra örfilar sina barn i affekt samtidigt som de betalar många pengar till allt från Rädda barnen till Amnesty.
Få av oss är oskyldiga lamm på alla områden.

Nåt som jag funderat över är det här som vi alla säger. Åtminstone vi goda människor. Att alla människor är lika mycket värda.
Det är ju sånt bullshit.
Ingen tycker på riktigt att Adolf Hitler och Moder Theresa var lika mycket värda. Jag skulle garanterat inte bli lika ledsen om Kent Ekroth mördades som jag blev när det hände Anna Lindh.
Skulle ditt och mitt barn hålla på å drunkna och du bara kunde rädda ett barn så skulle du rädda ditt eget.
Att någon mördas på min gata berör mej mer än om någon mördas på andra sidan jordklotet.
Att vi alla skulle vara lika mycket värda är lika mycket en kollektiv lögn som att vi säger till små barn att tomten finns eller till småpittade män att storleken inte ha någon betydelse.
Det är inte sant, men vi har lärt oss att så tycker goda människor.
Få av oss är oskyldiga lamm.

De flesta av oss har säkert hört sägnen om den lilla indianpojken som sitter med indianhövdingen.
Hövdingen berättar att alla människor har två vargar inom sej som slåss, en god varg som stå för tolerans, förlåtelse, generositet, omhändertagande, kärlek och en elak varg som står för motsatsen.
Den lilla pojken frågar: Vilken varg vinner?
Och hövdingen svarar: Den som du matar.
Det må vara en floskig berättelse men jag tänker ofta på den som helt sann.
Det finns inga "goda människor." Vi är sammansatta av gott å ont, av bra å dåliga egenskaper och det enda vi kan göra är att arbeta med oss själva, reflektera över våra val å att göra vårt allra bästa.
Och i mötet med en medmänniskas fel å brister minnas detta...
Få av oss är oskyldiga lamm.

Inte jag i alla fall.

onsdag 12 juli 2017

En riktigt bra dag

Anders Norrmans foto.

Igår hade jag en alldeles fantastisk dag!

Det hade man kanske inte kunnat tro när den startade 04:30 av att Noah kissade ner sin säng och därefter... strålande piggelin... tyckte det var en utmärkt idé att gå in till mormor å fortsätta sova där. Vilket han så klart inte gjorde alls utan tvärtom la han in lek å busväxeln direkt.
Var vaken med honom till nio ungefär och somnade sedan om för att vakna kl 12:05.

Kl 12:05 var en särdeles kass tid att vakna om man betänker att jag skulle befinna mej på mammografin i Varberg kl 13 för att på eftermiddagen å utan att åka hem emellan möta upp ovanstående godingar på lite party.
Särskilt olämpligt blev det att ha cirkus 6 minuter på mej innan jag skulle sitta i bilen med tanke på att jag inte tvättat håret på två veckor.
Ja, ni läste rätt, på två veckor.
Jag hade... kan man ju lugnt säga... en dålig hårdag.
Men med sminkväskan nedpackad kom jag iväg och sedan var resten av dagen en succé.

Mammografin visade ingenting konstigt, ett ultraljud av bröstet såg oxå helt normalt ut och när jag skulle trycka fram blod ur tutten, som jag haft åtminstone i 1½ månad, så kom bara vanlig råmjölk. Och råmjölk har jag haft i tuttarna sedan jag slutade amma för 22 år sedan.
Inväntar fortfarande svar på vad den där vätskan innehöll vilket tar nån vecka men nu känner jag mej helt lugn.

Därefter hade jag ett gäng timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp de andra.
Det var hyfsat väder så jag strosade runt på stan i alla möjliga å omöjliga affärer med vätskestopp för öl här å där.
Köpte en helt fantastisk klänning på Indiska ( bild nedan) som jag spanat in både på Indiskas hemsida och hos Big Ass fashion.
Det fanns EN klänning kvar och den var i just min storlek så det måste ha varit meningen.

Så möttes vi upp då. Drack ett glas bubbel och satt å tjötade nån timme innan vi gick vidare till vårt reserverade bord på Helllsburger.
Det var första gången jag var där men madremia vad trevligt!
Fantastiskt goda hamburgare och klockrena gin& tonics.

Var hemma vid ett tror jag. Härligt påtankad av kärlek och gemenskap med dessa underbara människor.
En bra dag alltså. En riktigt bra dag.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

Krav på moralisk kompass hos vänner



Cissi Wallin skriver ett spännande inlägg om vilka krav vi har på våra vänners moraliska kompass. Du kan läsa det här.

Jag och min make är väldigt olika i vårt förhållande till det här med vänskap.
Han har lättare än vad jag har för att umgås med "vem som helst" och med att överse med människors dåliga drag. Han menar att det är bara att ignorera just det som stör en. Det kan vara ett fint drag med, lite förlåtande så där.
Men själv har jag ganska höga krav på människor som jag kallar vänner och jag blir sämre och sämre på att tolerera bullshit.
Kanske för att jag med åren blivit mindre social. Jag är tröttare. Umgås inte lika mycket med folk som förr och då vill jag ha kvalitet tillsammans med dem som jag kallar vänner.

Sedan är det där med moral och "att vara en god människa" olika saker för oss alla, även för mej å min man. Vi tar olika lätt på olika saker.
Otrohet bland vänner å bekanta exempelvis.
Där är det jag som stör mej minst.
Eller ja, som tycker att det har jag inte med att göra. Det kan finnas tusen olika anledningar i deras relation som jag inte vet någonting om. Jag kan tänka ett å annat men jag skulle aldrig lägga mej i, skvallra eller kräva av den "skyldiga" att lägga korten på bordet.
Jag har märkt att maken tenderar till att förstå manliga bekantas otrohet bättre än kvinnliga och jag gör nog lika dant fast tvärt om.

Däremot har jag svårt för kass människosyn i allmänhet.
Rasism, homofobi och bonnig inskränkthet.
Eller det vanligare, lite allmänt kass kvinnosyn där det skojas om sex och kroppsdelar på ett nedlåtande sexistiskt vis.
Och i de sammanhangen betraktas jag ofta som "bråkig", rabiat eller "så jävla Pk" om jag säger ifrån.
Att säga ifrån är inte alltid helt lätt. Öppet rasistiska kommentarer låter jag väldigt sällan passera men det där chauvinistiska kan vara svårare.
Jag har märkt att en bra strategi om man inte orkar vara den där störiga jäveln är att bara låta bli att skratta och allvarsamt fråga "Hur tänkte du nu?"
 

Så var går gränsen då?
Gränsen mellan att bemöta och vara obekväm till att faktiskt fimpa personerna ur sitt liv och kalla dem för fd vänner?
Cissi Wallin drog ett exempel där en man i deras bekantskapskrets öppet stoltserade med att han gick på porrklubb. Efter diskussioner kring det tog deras vänskap slut.
Det skulle den gjort för min del med.
Att köpa en annan människa och dessutom inte förstå problematiken med det är mer än vad jag skulle klara av och på samma nivå som om en vän röstade på Sd för att annars kommer Sverige förvandlas till ett kalifat eller att någon aldrig skulle acceptera att deras son blev en bögjävel.
Sådana människor behöver jag inte i mitt korta enda liv.

Hur ser det ut för dej? Vad triggar dej och var går din gräns?

Puss/ Asta

måndag 10 juli 2017

Taxfreedrömmar

Om cirkus 45 dagar är det dags för att åka utrikes.
Än så länge är det bara "längt längt" men tids nog kommer jag att börja oroa mej för allt från salmonella till världskrig till att mannen verkligen skall klara av att hålla liv i min hund en hel vecka. Har på känn att han kommer att dö tråkdöden om inte annat.

Men som sagt, än är det bara positiva känslor och jag har så smått börjat dregla över taxfreebutiken.
Förutom alkoholhaltiga drycker får dessa varor gärna hamna i min shoppingpåse.

Rengörande ansiktsmask från Bodyshop som jag prövat och som var superbra.



Min nya favoritmascara från Lancome.



Även denna ögonbrynsgelen har jag testat och tyckte var fantastiskt bra.



Inte testat detta solpuder, men mitt är slut och detta ser fantastiskt lyxigt ut. Snyggt när man är brun.



Dessa glasögon har jag ägt en gång. Ja alltså inte precis dessa men denna modellen från Rayban. Hade dem (å älskade dem) i 3-4 år innan jag svirade bort dem. Har saknat dem sedan dess.


Självklart kan jag hitta mer som jag vill ha och som jag nästan kommer döden dö av att inte köpa men jag har varken tid eller ork för ett bankrån i sommar.
Troligen får jag prioritera ner denna lista med om mannen inte ska få stroke.

Brukar du shoppa loss på taxfree när du reser? 

Puss/ Asta

måndag 3 juli 2017

Nej, fy jag säger som Sd...

Vardagsrasismens foto.


Det är Almedalsveckan och jag tror inte jag hängt med/ följt det så dåligt på många många många år.
Jag som alltid är intresserad av politik, det är klart att det är extra spännande valår men jag brukar alltid sluka politik och politiska nyheter.

Men jag säger som Sverigedemokraterna och deras svans... "Sverige har sjangserat." Ungefär där upphör väl våra likheter.
Sverige och det politiska landskapet är sej inte likt längre. 
I gemytliga Almedalen på underbara Gotland har det öppet nazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen NMR fått tillstånd att uppehålla sej och hålla tal. Sprida sin dynga. Skrämma meningsmotståndare. I demokratins tjänst.
Ett parti som vill stoppa invandringen, skicka tillbaka människor och deras barn som varit här sedan 1975, ett parti som vill fängsla journalister och andra "Sverigefientliga" och som vill införa dödsstraff. Ett parti som hyllar Adolf Hitler och förnekar att förintelsen skulle ha ägt rum.
Ett parti vars polare stavas Sverigedemokraterna.
Hur... ursäkta min franska... FAAAN är ett sådant parti lagligt i en demokrati?

Sd är något mer finslipade. Det innebär i det här sammanhanget att de är farligare.
Om du erbjuds att äta tre dagar gammal uppstekt blodpudding skulle det kanske inte varit lockande?
Men om du väljer mellan bajs och tre dagar gammal uppstekt blodpudding då?
Nja, inte så farligt.
Historielösa, köksbordsrasistiska skitstövlar som vill säga n*boll och skicka ut alla muslimer är kanske inte heller så illa jämfört med dem som vill giljotinera Aftonbladets chefredaktör. Hell no, de framstår som så rimliga att de kan sitta i Sveriges absoluta finrum... Riksdagen. 

Faran med Sd är att de blivit rumsrena.
Mätningar visar att de kan få upptill var 5:e röst vid nästa val.
Kanske vill 20% av alla som få rösta lägga sitt val just där?
På ett parti som gör skillnad på vi och dom varesej vi nu tala om invandrare, kvinnor, bögar eller låginkomsttagare.
Som skriker sej hesa om att de vill förbättra för pensionärerna "På riktigt" och sen röstar precis tvärt om.
Ett parti som tycker att vi ska ge bort skatteinvesterade pengar till bolag som investerar vinster på nån paradisö och som vill ha medborgarskap av olika grad.
Kent Ekeroths parti. Har ni sett ögonen på den mannen?
Där behövs inte direkt nån "liten sinnesundersökning" för att säga hur det står till.

Birro, Janouch, Heberlein och andra offentliga personer uttalar offentligt dynga idag som för bara tio år sedan varit fullkomligt omöjligt.
Idag är rasismen normaliserad. Idag är "lite bruna rötter" ingenting att uppröras över. Det kan man twittra om å fortsätta vara populär författare.

Jag borde verkligen vara mer intresserad av politik än någonsin.
Det är viktigare än någonsin.
Men jag är bara... trött.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Hjärnstark" av Anders Hansen

Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna

Jag har läst, eller lyssnat på Anders Hansens "Hjärnstark".
En med rätta väldigt omtalad bok.

Först. Jag tycker om att LÄSA böcker. Bläddra i dem. Känna doften av dem.
Detta är min första ljudbok. Jag utnyttjade Bookbeats erbjudande om att testa gratis i två veckor just för att jag hade på känn att denna typ av litteratur... populärvetenskaplig litteratur... blir lättare att ta till sej som ljudbok.

Anders Hansen är psykiatriker och författare.
Hjärnstark handlar om hjärnan och om motionens betydelse för denna.
Och den ÄR häpnadsväckande.
Nästan alla känner väl till att det ä bra för psyket och för kroppen att röra på sej. Många av oss har upplevt hur det känns när endorfinerna strömmar till efter en joggingtur men väldigt få av oss vet vilken enorm effekt motion har på vår viktigaste muskel, den som är vårt jag, och varför det är så.
Vad som händer i hjärnan vid tillfällig och vanemässig motion och varför.
Och varför bristen på den samma orsakar en massa problem för oss, inte minst psykiska och känslomässiga.
Det är mer än "frisk luft gör susen", vi får veta hur de stressbekämpande delarna i hjärnan växer sej större av motion. Osv.

På ett hyfsat enkelt och underhållande sätt berättar Hansen om det mest komplexa människan känner till... vår egen hjärna.
Han berättar om hur dopamin, serotonin och noradrenalin. Han berättar om amygdala, frontala cortex, hipocampus på ett enkelt och intressant sätt.
Han förklarar om varför vår hjärna fortfarande befinner sej på savannen genom att förklara hur lång tid evolutionen tar och vad det betyder.
Allting redovisas med seriös forskning som stöd.

Motion är ingenting annat än en mental uppgradering av hjärnan och det är sannerligen fascinerande när man får del i hur och varför.
Motion gör oss mer koncentrerade, mer fokuserade. Det lindrar vid ADHD, det föryngrar en åldrande hjärna, skyddar mot demens, det är minst lika effektivt mot depression och ångest som medicinsk farmaka. Det gör oss till å med smartare.

Kapitel efter kapitel med bevisföring.
Som imponerar men som till slut tröttar ut. Jag tror det känts mer "wow" om han bara visat på hur det hjälper mot depression, ångest eller stress.
Nä vi gå vidare bland schizofreni, alzheimers, mattebegåvningar så blir det till slut "ja ja, det hjälpe mot allt, I see." Det blir överväldigande lixom. 
Därför va i alla fall jag tvungen att pausa ibland.
Höra bara nåt eller några kapitel åt gången.

Men det är sannerligen en fantastisk "hemlighet" han berättar för oss.
Och det är galet att varenda människa inte känner till detta med tanke på hur enkelt det råder bot på några av våra svåraste hälsoproblem idag helt gratis.
Att det ÄR gratis med motion är en stor anledning till att det talas så lite om denna övertygande och massiva forskning menar Hansen. Pengar.
Läkemedelsbolagen tjäna massor av pengar på att lindra depression.

Hos mej var det förutom fascinerande och intressant också lite "dåligt samvete framkallande" och budskapet kändes emellanåt elitistiskt då inte alla människor kan förmår sej att gå promenader 5 ggr/ vecka eller springa tre gånger.  Anders Hansen tar upp dessa känslor oxå.

Jag tror faktiskt inte jag kommer att glömma denna boken och oavsett om jag lever som jag nu lärt så tror jag att jag kommer att tänka på den återkommande resten av livet.
En sån bok kan bara få 5 i betyg.

Puss/ Asta

lördag 1 juli 2017

God jul(i)

Anneli Lodéns foto.

Sommarmånadernas sommarmånad är här. Juli. Den somrigaste av dem alla.
Den vi drömmer om där när vi famlar oss fram i det kompakta januarimörkret.
Då när vi ska bli vårt fulla potential. Snygga. Sociala. Roliga å kära.
31 dagar som vi ska leva på resten av året. Den är här nu. Enjoy.

Jag har en mörk och ironisk humor. Jag tror (nej vet) att väldigt många tolkar texter tänkta att vara roliga som näst intill självmordsbenägna.
Här om dagen tex när jag skrev på facebook att jag är packad och därför hoppar att skriva ett blogginlägg då det riskerade bli allt för ärligt.
Istället skulle jag ägna mej åt att se Orange is the new black och hade fångarna på Hinseberg sett ut som de gör i serien så skulle jag begått ett bankrån aws.
Jag fick massor av "tänker på dej" kommentarer och ledsna emojs.
Hallå?! Hur skulle jag kunna råna en bank, den var stängd.

Nej, men allvarligt talat. Det är klart att jag uppskattar omtänksamhet och det är klart att att det finns en mylla till all sarkasm men på det stora hela håller jag ihop. En del är intelligenta, andra kreativa... jag är bra på att hantera tunga grejer.
Jag ses ofta som empatisk och känslig. Det ä två av mina kanske mest utmärkande personlighetsdag men jag bär oxå på en rätt stor dos egocentrism och det räddar och har räddat mej genom livet.

Så. Inledningen i inlägget var självklart med syftning till det URUSLA jobb vädergudarna åter igen gjort med juli här i norr. Vi har snart samma väder året om.
Men trots det så är det ganska... okej.
Det regnar inte. Det doftar underbart. Åtminstone tror jag det, min näsa är igenslabbad med allergisnor. Jag ska ha goda vänner över på middag ikväll. Hunden å jag tog en fantastisk promenad och nu snarkar han så där som han gör efter ansträngning och ingenting fyller ens mattesamvete med så stor tillfredsställelse som att ens älskling fått rejält med motion.
Jag har en å annan synpunkt på livet i stort och sommaren i allmänhet men på det stora hela är det okej. Det kunde verkligen ha varit sämre. Ett par miljoner födda samma årtal som jag drog sämre lott i livets tombola.

Puss/ Asta