lördag 10 juni 2017

Jag släpper dej mamma



Detta ständiga dåliga samvete!!!
För hur ska man egentligen må när man i princip bett någon som precis förlorat sitt barn sköta sej själv?

Min mamma är ingen ond människa.
Hon är trasig å sjuk å slav under alkoholen och tabletterna.
Jag tycker synd om henne. Jag oroar mej för henne. Jag är fullt medveten om att hon har haft ett jävla liv.
Jag tycker om henne även om jag inte älskar henne som jag borde, även om vi inte har det kit emellan oss som borde knyta samman mor å dotter. Vi har aldrig haft det.
Jag önskar det fanns ett sätt...

Men jag är inte beredd att sätta mer av min hälsa på spel för henne.
Mina barn och barnbarn kommer först.
Jag må vara en hård jävel men jag är inte beredd.
Jag tvingade henne att vara här i fem dagar när min lillebror dött.
Det var ett evigt tjat om att få åka hem. Det var eviga provaktioner från henne om att jag inte älskat min bror nog, inte brytt mej nog, inte funnits nog.
Det var evigt tjat om dödslängtan och påminnelser om att jag aldrig varit viktig för henne.
Plågsamt för oss alla.

Så åkte hon.
"För att vattna blommorna."
Men kom inte tillbaka.
Jag har tjatat, bönat, skällt.
Hon ringer fullare å fullare för var gång.
Och där någonstans fick jag nog.

Min mamma är inte intresserad av att vara nykter.
Hon är inte intresserad av att ta hjälp av mej och mina barn i ett försök att få ordning på sitt liv. Hon vill inte bo här hos mej och hon vill inte heller bo i en lägenhet i min stad där jag kan hjälpa henne.
Jag skulle kunna hämta henne. Tvinga henne några dar. Men vad tjänar det till?
Hon vill bo i Göteborg och hon vill supa skallen av sej tills hon dör.
Ingenting spelar nån roll för henne. Ingenting mer än min bror.
Lika lite nu när han är död som alla år han var sjuk. Som innan han var sjuk, när han var liten.
Det har alltid bara varit han.

Så jag släpper henne. Jag släpper begravningen. Jag släpper alltihop.
Jag orkar inte mer försöka tvinga på henne min hjälp och min tillgivenhet.
Jag orkar inte tjata på henne om att vilja leva.
Det är en jävla sorg! En förbannad jävla sorg men det är som det är.

Puss/ Asta


3 kommentarer:

  1. Kära du... ♡

    SvaraRadera
  2. Ibland är enda sättet att överleva precis det du gjort, att släppa taget och gå vidare. Det är inget man gör utan smärta men alternativet skulle göra ännu mer ont.

    Så svårt det är att inte få hjälpa där man vet att skillnad skulle ha kunnat göras. Men var och en av oss väljer våra respektive livsvägar och av kärlek och respekt för andra måste vi låta dem få välja sitt. Precis som du får välja det som är det bästa för dig och som du så klokt har gjort.

    Sen får man sörja det som kunde varit, det som borde ha varit. Att tillåta sig det, så långt det är möjligt, för att inte bara trycka undan och låta det sätta sig ännu mer i kroppen och skada på annat sätt.

    Att vara oförmögen att ta emot sitt barns kärlek... så otroligt sorgligt.

    Ta väl hand om dig. Varma kramar!

    /Annelie

    SvaraRadera
  3. Ack så ledsamt men tror du gör rätt som släpper taget. Det går inte att hjälpa den som ingen hjälp vill ha, hur gärna man än vill. Till sist och slut måste man tänka på sitt eget välmående och sin egen överlevnad, trots allt. Inget blir bättre om man utplånar sig själv ... men det är tusan så svårt att låta bli! Ta hand om dig så gott det går när allt är som det är - ingen rår på verkligheten, vi kan bara uthärda de svåra dagarna för att komma vidare. Allt blir bra till slut, ändå! En annan dag är himlen blå igen, snart!/Mormor

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare