torsdag 22 juni 2017

Medberoende och elefantbajs



Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

3 åringar och 23 åringar

Petronella Lodéns foto.

Det är lite känsligt att skriva detta inlägget för jag vet att olyckskorparna bara väntar på att få kraxa "Vad va det jag sa, vad va det jag sa" så innan jag fortsätter vill jag...åter igen... göra klart följande:
Jag ÄLSKAR att vi bor i generationsboende. Det är en förbannad ynnest att som mormor få följa sitt barnbarn dag för dag och Mini å jag har den varmaste vänskapen som går att få. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt.

Men!
Ibland blir jag matt. Treåringar har nämligen den effekten på människor.
Min söta rara väna lilla Noah som var två är nu en stor kille på tre år med väldigt mycket egen vilja och viljan sammanfaller ofta med hyss, sånt han vet att han inte får göra.
(Ex. hälla ut kattsanden på golvet, trycka ut all tandkräm i handfatet, hälla mjölk i min öl så fort han får tillfälle.)
Han är en orkan i att dra fram saker och på en halvtimma har han röjt ner så det tar mej mint tre timmar att återställa det.
Han har ett humör av inte denna värld och serverar allt i från lavetter till att slå ner det som han han har framför sej. Ofta nåt i glas eller porslin.
Han vrååålar NEEEJ!!! och JAG VILL INTE!!! allt som oftast.
Han ska med in på toa. Jag får aldrig duscha ifred. Och han väcker mej och kräver att jag inom tolv sekunder leker den lek han för närvarande vill leka. Om natten i mörkret trampar jag på  vassa plastgetter och min i min nybäddade säng hällde han äpplejuice bara för att det kändes logiskt i hans värld.
Och överallt, precis överallt, finns små kladdiga fingeravtryck.
Det finns stunder... jag erkänner... det finns stunder när jag i mitt huvud vrålar:
"Jag är fan för gammal för det här! Jag har redan gjort det här! Jag vill ha lugn å ro och va gammal kärring ifred!"
Ja. Så ler han det där leendet. Och säger "Jag är mommokille jag" och så är framstår de tankarna som fullkomligt horribla.

Även jag å Mini kan skava mot varann ibland. Särskilt om jag är trött eller irriterad av annan orsak. Som typ hela sommaren när munsåren står som spön i backen och det kliar i mina ögon varenda vaken (och sovande) stund.
Hon dräller med saker. Hon dumpar Noah på mej. Hon sitter med sin telefon mitt i kaoset och hon spelar alltid samma lista... högt... på Spotify. Alltid Ed Sheeran eller Håkan Hellström. När jag hört Hellström nio timmar känns det som om jag vill mörda någon med slö kniv vissa dagar.
Och jag kan tänka... "Ska hon aldrig bli lite mer vuxen" eller "Kan du inte flytta nångång?" ibland.
Fast så kommer jag på att jag saknar henne när jag varit iväg och handlat två timmar så det kanske inte vore en bra idé ändå.
Men alltså, handen upp på er som aldrig retar er på den ni lever ihop med?
Friktion hör till.
Jag hade dött tråkdöden utan dem i min vardag.

Puss/ Asta

Gulliga djurs foto.

Ska barn stävjas?



Så. Jag är precis klar med dammsugning och golvtorkning. Midsommartårtan till imorgon ä förberedd och ser inte alls ut som på Jennys matblogg utan mer som om en hel förskoleklass har hjälpts åt att skapa den (jämförelsebilder kommer imorgon för den som är intresserad. My God, vilken cliffhenger!)

Jag har hällt upp en liten pre-midsommardrink. Jo jo, här unnar vi oss. I parti å minut faktiskt. Det är ju ändå semester.
Läste ett inlägg (eller två faktiskt) inne hos Cissi Wallin om störiga ungar och föräldrar som låter ungar härja hänsynslöst medan de surplar på sitt kaffe.
Hon får medhåll och mothugg. Denna debatt pågår ju med jämna mellanrum på mammabloggar å  andra ställen med.
Jag tycker att diskussionen ofta blir svartvit. Just Cissis inlägg är nyanserade men det blir så polariserat. Som om det handlar om att barn inte ska få finnas och att de skall tyglas till tysta möss alternativt att föräldrar av idag uppfostrar minigangsters som aldrig kommer kunna fungera i den riktiga världen.

Själv har jag kanske mjuknat upp något sedan jag var småbarnsmamma själv men i princip så tycker jag att barnuppfostran i mångt och mycket handlar om att lära barn sociala koder.
Det är klart att ett litet barn på 2-3 år inte kan sitta som ett ljus på en restaurang i timmatal, det är klart de spiller på golvet å inte uppför sej enligt etikettreglerna hela tiden.
Men barn måste ändå få lära sej att visa hänsyn. På restaurang går människor som betalar mycket pengar för god mat och en trevlig kväll. Då är det inte okej att ungar springer runt å härjar bland borden eller sitter å skriker vid sin plats.
Det är okej att de misslyckas. Dom är små!
Men det är inte okej att föräldrarna skiter i att försöka stävja dem.
Barn skall stävjas i sådana situationer för omgivningens skull men framför allt för deras egen. För att människor runt omkring dem blir irriterade. För att sociala koder förväntas av oss alla.

Fast jag kan inte säga att jag särskilt ofta tycker att det är ett problem.
Små barn är nästan dem jag stör mej på minst. Pojkar i 10-12 års åldern som vrålar och utan hänsyn tar över en pool så småbarn flyger och solande vuxna dränks av vatten gör mej arg. Högljudda packade ungdomar eller ännu värre, berusade... hö hö hö... medelåldersmän är så mycket svårare att genomlida och även mycket mer vanligt förekommande än okontrollerade småbarn.
Jag är rätt bra på att stänga av barnskrik, en förmåga som utvecklades när jag hade fyra småbarn och som då var livsnödvändig om man ville undvika den psykiatriska världen. Jag kunde sitta mitt i kaos och koppla av, jag hörde det inte alls.
Fullt så bra är jag inte längre på att selektera bort ljud, dels är det ju ett par år sedan jag hade småbarn och efter min "nära väggen upplevelse" för ett gäng år sedan är jag generellt sätt mer stresskänslig. Men jag är nog fortfarande bättre än genomsnittet skulle jag gissa. Jag bara slutar lyssna på tjat!

Jag känner att jag har många inlägg i skallen om det här med barn å föräldrar.
Orkar ni läsa eller är ni fullt upptagna med att lägga in sill och plocka björkris?

Puss/ Asta

måndag 19 juni 2017

Kontrasternas sommar



Ja, det går ju inte att komma ifrån att det blev en ovanlig semester med min brors död och omhändertagandet till och från av mamma. Många känslor. Hela spektrat.
Men däremellan pågår faktiskt semesterlunken som nu gått in i vecka 2 av 3,  och jag har ingen som helst ågren eller stress över att "ingenting händer."

Jag har läst ett par böcker och jag har njutit utav det vackra vädret vi har haft senaste dagarna (samtidigt som jag svurit över pollenallergi och ett munsår i världsrekordstorlek.) 
Idag kände jag dock att min hud fått nog och behövde vila så vi drog in till stan en stund jag å min klan.
Jag var ute efter en rejäl fuktbomb till mitt ansikte som blivit lite bränt och både stramar och känns lite irriterad/ soleksemig.
Fastnade för Body shops Aloe Soothing rescue mask.
En ansiktsmask som man sätter på om kvällen och sover med.
Har bara haft den nån timma än men den känns fantastisk!
Huden har verkligen chillat ner.
Nån som testat den?

Maken är iväg på fackkurs (halleluja) så Mini å jag slog till med färska räkor, hetsås, vitt (livsfarligt) bröd och cava. Så jävla gott. Att inmundiga ute i solskenet.
Med Marabou Japp efteråt och sedan en stilla promenad med hunden.
Mitt i allt det svåra finns livsglädje och lycka.
Hade tänkt mej ett besök på Borås djurpark i veckan och ev hinna träffa lite vänner. Vi ska väl även dansa ett par varv kring en midsommarstång i ösregn.
Nästa vecka väntar läkarbesök (det kommer blod ur tutten på mej), begravning av en bror och parmiddag.
Kontrasternas sommar.

Puss/ Asta

Förälskad i dej



En vän skrev i en kommentar  till förra inlägget om en terapeut som blev kär i henne och jag hann tänka "Så klart han blev, vem blir inte kär i dej, jag blev kär i dej." 

Och det blev jag. Jag träffade henne på nätet och sedan en gång i riktiga livet och sedan dess har vi varit vänner. Hon är en av mina främsta förebilder som kvinna, min vapendragare, en ständig källa till att ge den där omtanken eller säga de där orden som får mej stärkt/ glad/ stolt/ full i skratt.
Hon är en alldeles fantastiskt varm, intelligent, modig OCH vacker kvinna min Cis.

Så jag vill inte förminska den där förälskelsen som uppstod inom mej när vi träffades men jag har relativt lätt för att bli kär. Och oftast i kvinnor.
Kvinnor är så otroligt mycket mer komplexa, starka och intressanta än vad män är. Och de är snyggare.
Men självklart beror det på vad man lägger in i ordet förälskad/ betuttad/ kär. Jag tror inte jag menar samma sak som de flesta andra.Jag har aldrig haft en homosexuell relation även om jag inte håller det för omöjligt i framtiden.
För mej handlar det ytterst sällan om en fysisk attraktion när jag säger att jag blir förälskad i en person. Det är inte så att jag vill ligga.
Nej, det är mer en bubblig, lycklig känsla av att se en person rosenskimrande.
Att älska allt det där roliga, vackra, smarta. Att vilja vara tillsammans. Att känna stolthet. Att vilja visa upp. "Kolla här, den här förträffliga människan å jag hör ihop."
Ja, egentligen allt som i traditionell mening innebär att bli betuttad minus suget i magen och pirret mellan benen.

Ofta går den där betuttelsen över relativt fort och precis som "vanlig förälskelse" blir till betydligt mer nykter vänskapsrelation eller försvinner ut i ingenting.
Men jag HAR träffat så många fantastiska människor kvinnor  som fått själen att jubla för en kortare eller längre stund, en del för livet.

Hur är det för dej?

Puss/ Asta

lördag 17 juni 2017

Bullar å terapitankar.

Anneli Lodéns foto.

När någon jag älskar är ledsen vill jag gärna mata den.
Jag vet inte om det är nåt mänskligt eller kanske snarare kvinnligt och moderligt. En kvarleva från när jag bar en baby i min famn och bjöd bröstet som mat, tröst och insomningsdryck.
Så fort mina barn kommer hem och är ledsna så tittar jag vad jag har i kylen. Reflexmässigt.
Jag gjorde det redan när de kom skrikande med skrapade knän. Tog upp i famnen, klappade om, blåste lite och sen... "Vill du ha en glass?"
Jag gör det fortfarande med mina helt vuxna barn. Minus blåser då.
Som om ingenting kan göra dem riktigt illa om de får sleva i sej en portion av mammas köttfärssås eller bullar.

Och likadant har jag gjort med mamma.
Matade henne. Bredde hennes smörgåsar. Lagade så god mat jag kunde. Hade fikapauser där de hemgjorda kanelbullarna tinades.
Det är klart att det inte hjälpte.
Jag hindrade henne från att dricka (nå väl, jag försökte i alla fall), jag portionerade ut ordinerad mängd av hennes lugnande och insomnande medicin, jag släpade med henne på motvilliga promenader, beordrade henne middagssiesta.
Det är klart att det inte hjälpte.
Gottit i magen hjälper kanske mot allt ifrån skrubbade knän till ensamhet men inte mot livssorger.
Ingenting verkar hjälpa mot det.

Min brors död indirekt och ett antal konfrontationer direkt med mamma har givit mej insikter.
Jag behöver terapi.
Jag trodde faktiskt att jag terapiat färdigt.
Att ingenting mer fanns att vrida å vända, att jag gråtit å snorat klart över det som varit men jag har insett att så inte är fallet.

Dels behöver jag hjälp att tackla mitt medberoende.
Den var väl ingen mindblower precis.
Det är en omöjlig ekvation att älska någon och att vara dess sista utpost men att inte kunna hjälpa, inte ens med milt tvång. Det är en omöjlig ekvation att släppa taget om den samma om det med stor sannolikhet innebär att det tar död på personen.
Jag behöver hjälp med de X:n och Y:a.
Men jag har oxå insett en annan sak. Min barndom/ uppväxt och saker i den gör att jag tar saker personliga som inte är det.
När jag inte blir vald så blir det samma sak som att vara bortvald.
När mitt sällskap inte räcker beror det på att jag inte duger i personens ögon.
När någon inte tar ställning för mej tar de den emot mej.
Det blir tydligt i min situation med mamma när jag "offrar" semesterveckor på att vårda, lyssna, trösta henne och hon bara ylar efter min bror.
Intellektuellt nåt helt naturligt, i min fuckade hjärna nåt annat.
Och det finns andra, inte lika självklara situationer, i vardagen där jag känner mej ratad utan att nödvändigtvis vara det.
Det måste jag göra nåt åt.

Allt handlar faktiskt inte om mej.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Störst av allt (inbunden)

Jag är inte särskilt förtjust i kriminalromaner. Bortsett från Roslund & Hellströms böcker har jag kanske läst en handfull.
"Störst av allt" är ingen klassisk kriminalroman.

En skolskjutning inträffar och alla i klassrummet är svårt skadade eller döda.
I kaoset, blodet och röken sitter artonåriga Maja från ett välbärgat hem.
Hon har inte en skråma. Runt omkring henne ligger hennes döda lärare, bästa vän och pojkvän. Klasskamrater hon känner väl och som alla gjort avtryck i hennes liv.
Efter ett dygn på sjukhus förs hon till häktet i väntan på en rättegång där alla vet hur det ska gå. Kvällspressen går bananas.

"Störst av allt" är en roman om en rättegång där vi får följa med in i en svensk domstol. Den berättas av Maja, sedd och uppfattad av henne.
Romanen är väldigt spännande och välskriven på ett enkelt språk.
Men det som är mest spännande är inte morden och rättegången i sej.
Det mest spännande är hur författaren synar vår empati, våra fördomar, våra ängsligt bortsopade förväntningar.
Den största effekten får det som inte skrivs. De tankar och frågor författaren mellan raderna tvingar mej som läsare att ställa.

Jag har läst en del recensioner av den här romanen.
Det finns de som tycker att den är skittråkig och andra som tycker den är fantastisk. Över lag har den tagits emot väl.
Jag finner inte superlativ nog till den här boken.
Senast jag blev så berörd av en roman var Backmans "Björnstad"
Den är väldigt väldigt bra och jag inte bara rekommenderar dej att läsa den, jag beordrar dej!
Du vill inte missa "Störst av allt." 

Betyg: En glänsande 5:a. 

Puss/ Asta

lördag 10 juni 2017

Jag släpper dej mamma



Detta ständiga dåliga samvete!!!
För hur ska man egentligen må när man i princip bett någon som precis förlorat sitt barn sköta sej själv?

Min mamma är ingen ond människa.
Hon är trasig å sjuk å slav under alkoholen och tabletterna.
Jag tycker synd om henne. Jag oroar mej för henne. Jag är fullt medveten om att hon har haft ett jävla liv.
Jag tycker om henne även om jag inte älskar henne som jag borde, även om vi inte har det kit emellan oss som borde knyta samman mor å dotter. Vi har aldrig haft det.
Jag önskar det fanns ett sätt...

Men jag är inte beredd att sätta mer av min hälsa på spel för henne.
Mina barn och barnbarn kommer först.
Jag må vara en hård jävel men jag är inte beredd.
Jag tvingade henne att vara här i fem dagar när min lillebror dött.
Det var ett evigt tjat om att få åka hem. Det var eviga provaktioner från henne om att jag inte älskat min bror nog, inte brytt mej nog, inte funnits nog.
Det var evigt tjat om dödslängtan och påminnelser om att jag aldrig varit viktig för henne.
Plågsamt för oss alla.

Så åkte hon.
"För att vattna blommorna."
Men kom inte tillbaka.
Jag har tjatat, bönat, skällt.
Hon ringer fullare å fullare för var gång.
Och där någonstans fick jag nog.

Min mamma är inte intresserad av att vara nykter.
Hon är inte intresserad av att ta hjälp av mej och mina barn i ett försök att få ordning på sitt liv. Hon vill inte bo här hos mej och hon vill inte heller bo i en lägenhet i min stad där jag kan hjälpa henne.
Jag skulle kunna hämta henne. Tvinga henne några dar. Men vad tjänar det till?
Hon vill bo i Göteborg och hon vill supa skallen av sej tills hon dör.
Ingenting spelar nån roll för henne. Ingenting mer än min bror.
Lika lite nu när han är död som alla år han var sjuk. Som innan han var sjuk, när han var liten.
Det har alltid bara varit han.

Så jag släpper henne. Jag släpper begravningen. Jag släpper alltihop.
Jag orkar inte mer försöka tvinga på henne min hjälp och min tillgivenhet.
Jag orkar inte tjata på henne om att vilja leva.
Det är en jävla sorg! En förbannad jävla sorg men det är som det är.

Puss/ Asta


torsdag 8 juni 2017

Asta recenserar "Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson

 Ditt liv och mitt (inbunden)

Jag har läst Majgull Axelssons senaste roman "Ditt liv och mitt" som kom helt nyligen.

Romanen handlar om Märit. Märit som är sjuttio år, änka och journalist.
Märit som på väg hem från sin dotter oplanerat stiger av tåget i Lund där hon inte varit på femtio år. Märit som inte bara bär sina egna tankar, känslor och förebråelser utan även sin syster som dog vid födseln. Omväxlande får vi följa systrarnas dräpande och sällan snälla dialoger.
När de två systrarna föddes föddes även en bror Jonas som finns i livet och som Märit har ett mycket svalt förhållande till. Ännu en bror fanns en gång för länge sedan. Lars som var autistisk, högt älskad av deras mor men som efter hennes död gömdes och glömdes bort på Vipeholm, en anstalt för sinnesslöa.
Romanen skildrar hur utvecklingsstörda sågs på och behandlades i ett inte helt avlägset Sverige.

Så här står det på bokomslaget: "Ditt liv och mitt" är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande berättelse om hämnd, familjehemligheter och skuld. 

Jag har läst många böcker av Majgull Axelsson, alla skulle jag tro?
Axelsson är en författare, kanske den främsta vi har i vårt land, som ledigt kan blanda knivskarp realism och samhälleliga skamfläckar med lekfullhet och saga. Hon suddar ut regler för hur en berättelse skall och kan berättas och när hon är som bäst gör hon det briljant. 

"Ditt liv och mitt" är inget undantag, tvärtom. Det är en av hennes absolut bästa romaner. Fullt i klass med debutromanen "Aprilhäxan" från 1997 som så många älskat.Trots en spännande och engagerande berättelse så stannar jag emellanåt upp å blir nästan störd i mitt läsande av att Axelsson är så fantastiskt skicklig med orden.

Romanen får en 5:a av mej.
Den är en riktig pärla som jag varmt rekommenderar.

Puss/ Asta

tisdag 6 juni 2017

Att outa en pedofil



De flesta som hänger ens lite på sociala medier har säkert inte undgått Patrik Sjöberg och Elaine Eksvärds engagemang för arbetet att hindra att fler barn blir sexuellt utnyttjade. Tre stycken barn i varje klass sägs det. Och Elaines arbete har namnet "Tre ska bli noll" (tror jag, är inte helt insatt.)
Såväl Sjöberg som Eksvärd har själva blivit utsatta som barn.

Idag har Patrik Sjöberg på sitt instagramkonto gjort något som jag har all förståelse för, som jag förstår och känner sympati för. Han har publicerat namn och bild på en pedofil som är lärare och handbollstränare och bett sina följare att reposta bilden. Mannen ifråga är inte dömd, men han har erkänt brotten mot en flicka som pågått under flera års tid men som enligt mannen är "ett misstag."
Hur nu misstag kan vara flera år?!
Mannen håller sej undan polisen och om han lyckas med det i ytterligare sex dagar så kommer han undan med grovt sexuellt utnyttjande av minderårig och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

Jag förstår och delar raseriet.
Jag har själv varit utsatt för dessa svin till män som ung flicka.
Det är fruktansvärt och man blir arg, rycks med men...

... Generellt är jag emot att publicera bilder på icke dömda personer.
Nu verkar kräket ha erkänt och är väl så ledes skyldig vilket gör det något mer okej men jag tänker att det drabbar andra, andra som inte är skyldiga.
Framför allt tänker jag på pedofilens barn. Jag har ingen aning om deras ålder men en sådan här publicering kan förstöra deras liv. Vänner kan ta avstånd, de kan uteslutas ur sina gemenskaper och mobbas. Pedofili är kanske världens mest föraktade brott. Det blir ett tungt ok som helt enkelt inte är deras att bära.

Vad tänker du? 

Puss/ Asta

måndag 5 juni 2017

Gubbar



Mamma berättade något igår som jag hade glömt. Att min lillebror skrev brev till Astrid Lindgren när han var liten och fick svar.
Oj oj oj, det slår högt i vår familj, Astrid Lindgrennördar som vi är.

Mitt eget "brev till en kändis" som barn blir en riktig lättviktare i förhållande till det.
Själv skrev jag till Lasse Berghagen när jag var åtta-nio år.
Jag var nämligen inte som andra barn. Jag var betuttad i gubbar.
När mina kompisar hade heta idolplanscher på tvålfagra Luke suktade jag istället efter hans farbror, den hårdpermanentade Zeb Macahan som jag tyckte var superhet.

Men i alla fall, jag skrev alltså ett brev till Lasse Berghagen där jag förklarade min stora kärlek till honom och där jag upplyste honom om att om han bara väntade tills jag blivit vuxen så ville jag gifta mej med honom.
Och även jag fick svar!
Han måste blivit ordentligt rörd över den förvirrade lilla flickstackarn för han skickade typ allt han hade i sin idolshop. Planscher, nyckelringar, kort mm med sej själv på. Dessutom skrev han ett brev som jag inte minns så mycket av mer än att han skrev att han var smickrad över frieriet men att han trodde att jag skulle ändrat mej när jag blev vuxen.
Och det hade han ju faktiskt helt rätt i, kanske var han synsk eller nåt.
Tyvärr har jag inte kvar brevet idag. Det vet i sjutton vart det tog vägen.

Inspiration till det här inlägget fick jag via ett inlägg som Lady Dahmer skrev där hon och andra diskuterat pinsamma crush de haft... eller har.
Idag har jag ingen pinsam crush. Jag tycker visserligen... inte helt tvålfagra män... som Lassgård och Jack Nicholson har nåt visst å går mer igång på utstrålning än tvålfagra män men det känns inte pinsamt.
Pinsamt vore väl om man gick igång på Helge Fossmo eller om jag suktat efter nån het sjuttonåring. Eller nja, drömde jag våta drömmar om Carl Biltd så vet i fan om jag kunnat med å erkänna det.

Har du haft eller har nån pinsam crush? Berätta. 

Puss/ Asta

söndag 4 juni 2017

Att vara ny

 Anneli Lodéns foto.


Nu har jag jobbat som barnmorska i 4 månader. Jag har förlöst 28 bebisar på den tiden. Jag är extremt nykläckt i min nya yrkesroll. Det sägs att det tar upp mot fem år att bli en någorlunda erfaren barnmorska så jag är bara precis i början på den här vandringen.
Det är oxå 4 månader sedan jag började ett nytt jobb i betydelsen nya kollegor och under den här tiden har jag funderat mycket på vem jag var som erfaren sjuksköterska och en del av inventariet på min gamla arbetsplats.
Det ÄR tufft att vara ny. Att finna sin plats i flocken.

Avdelningen där jag arbetade som sjuksköterska var under de sista åren i ständig kris. Egentligen var det till stor del så på hela Medicin men värst på min avdelning.
Arbetsbelastningen var galen med ständiga överbeläggningar. Topparna och dalarna som det så ofta talas om inom sjukvården hade försvunnit och det var i princip alltid fullt av patienter.
Svårt hjärt- och njursjuka vårdades ihop med dementa, heltossiga, patienter.
Arbetsbelastningen gjorde att väldigt stor del av den erfarna personalgruppen slutade. Det kom nya. Som slutade efter ett kort tag. Det kom nya. Som oxå slutade.
Sista året och sen när det beslutades att avdelningen skulle stänga var vi tre-fyra erfarna sjuksköterskor kvar. Det innebar att vi tre i det väsentliga hade hand om om ansvaret för studenter och inhospiteringar av denna ständiga strida ström av nya kollegor.

Hur var jag då?
Det är så klart bättre att fråga "den nya" om men om ni frågar mej så försökte jag vara välkomnande och finnas behjälplig så mycket jag hann.
Men jag minns att det tröttade. Att det fanns en uppgivenhet i att vara välkomnande och inkluderande, ta halva den nyas jobb och sen när man väl lärt känna varann så gick de vidare. Jag minns att lusten att lära känna och inkludera med tiden blev mindre.
Sen är det ju sånt där som bara "är."
Som att det är roligare att göra ett arbetspass med sina gamla kollegor.
Att det är tryggare att arbeta med folk man vet vad de går för.
Att man lyser upp när en favorit kommer och att det inte var lika kul att tjänstgöra en helg med bara de nya.

Att bli en i gruppen tar tid.
Och om jag inte till fullo insåg hur det är att vara ny och osäker, både yrkesmässigt och i det sociala sammanhanget på en ny arbetsplats då så gör jag det nu.
Min nya arbetsplats har den förmånen att det inte har varit samma turbulens bland personalen. Där finns vi som är riktigt gröna men oxå dem som arbetat i massor av år.
Jag måste säga att de allra flesta varit snälla mot mej. Jag kan fråga om jag är osäker, jag kan be om hjälp om jag inte hinner, jag visas hänsynen att inte få för mycket att hantera samtidigt.
Det är det viktigaste för ingen ny blir ett dugg bättre av att utsättas för saker de inte behärskar eller att få känna att de inte räcker till.
Och jag känner tillförsikt i att på sikt finna min plats i flocken och finna kollegor som tycker det är kul att just jag jobbar deras pass.

Puss/ Asta

lördag 3 juni 2017

Asta recenserar "Gräspojken" av Christer Lundberg.

Gräspojken (pocket)

Ni måste få vila från mina sorgeinlägg, jag lovar å svär att bloggen inte skall förvandlas till en gråtblogg så här bryter vi av med en bokrecension.

Jag har läst "Gräspojken" av Christer Lundberg.

Det är en hyllad, skruvad berättelse till debutroman Lundberg fått till.
Superlativen i olika bokrecensioner haglar.
Boken handlar om Kalle 12 år som blir halvt föräldralös när hans olyckligt gifta mamma får nog av sin alkoholiserade karl och drar till Indien.
Av en slump väcks Kalles intresse för cannabisodling och under världens kortaste bilsemester i Amsterdam får Kalle möjligheter att införskaffa både frö och armatur som behövs för sin nya hobby.
Detta leder till en hel del problem kan man säga...

I början av boken fnissade jag högt på var och varannan sida men rätt snart blev den så skruvad att jag knappt mäktade med den. Ändå var den lite spännande, jag ville absolut veta hur det skulle gå med både det ena å det andra.

Romanen igenom undrade jag över huvudkaraktären.
Eller snarare hur författaren tänkt där?
Om han bara gjort Kalle något äldre... säg 15-16 så hade jag kanske kunnat köpa den på ett annat sätt. Jag var visserligen som mest galenpanna när jag var tolv, men jag är tjej och var extremt tidig i puberteten.
Men när en skötsam pojk utan tidigare skumma kontakter på eget bevåg börjar odla och röka gräs, rullar runt i sänghalmen med sin ett år äldre flickvän och tar en "efter sex cigarett", hanterar knarklangare och gangsterdrottningar... nja, då blir det FÖR skruvat.

Romanen är "utan pekpinnar" står det. Nej, det kan man väl säga.
Den är tok-drogliberal. Och eftersom jag läste slutet av boken när min brorsa slutligen dött till följd av dessa jävla droger gav den ännu sämre smak i munnen.

Visst underhållningsvärde ändå, så romanen får en 2:a.

Har du läst? Håller du med eller hör du till en av alla dom som älskade den?

Puss/ Asta

En annan känsla

Anneli Lodéns foto.

Bild: Jag 5 år, lillebror 2 år- 1974

Mitt i all sorg över min lillebrors död så ryms en annan jävligt jobbig känsla med den som stjäl så mycket energi. Tankar som hela tiden återkommer.
Känslan stavas rädsla.

Jag och min bror har samma föräldrar och samma uppväxt men på många sätt helt olika barndom.
Så klart vet man aldrig säkert vad som ryms i en annan människa, alldeles hur nära man står varann men när jag ser på det utifrån...

Han var lillebror. Ni ser ju själva, så fantastiskt söt!
Jag minns honom som så solig, alltid ett så nöjt och okomplicerat barn.
Min mamma sa alltid "Tänk om du kunde vara som Jonas, men du ska alltid sura och krångla."
Jonas gjorde aldrig det. Han var glad. Han var nöjd.
Mamma älskade honom villkorslöst. Alla älskade honom.
Han hade massor av kompisar.
Han lärde sej allt på direkten. Cykla, åka skatebord, spela fotboll.
Han var ett A-barn i skolan, duktig, intelligent, en bra kompis.
Han hade helt enkelt så många resurser och så mycket som talade för att det skulle gå bra för honom.
Jag var typ lika dan som barn som jag är nu. Krånglig, rädd för allt, lite halvutanför i skolan.
Jag trodde jag skulle bli knarkare som stor när jag var barn.
Min bror trodde att han skulle bli läkare.

Jag ser på mina barnbarn.
Lika söta, vackra, soliga och underbara som min bror var och här kommer rädslan.
Vad ryms i deras framtid?
Hur ska deras liv bli?
Vilka inre demoner kommer de få kämpa mot?
Alltså, jag vill skydda dom mot ALLT, blotta tanken på att de inte ska få kompisar i skolan gör mej livrädd och tänk om nån av dem har fötts utan det där... utan tilliten till sej själva och förtröstan till att allt en dag ska bli bra.

Alla trasiga själar, hur bråkiga å för jävla jobbiga de än kan framstå,  har en gång varit små barn. Och alla trasiga själar har inte haft en miserabel uppväxt.

Puss/ Asta



Det är min sorg.

Anneli Lodéns foto.

Lillebror 2 år- 1974

Man kan tro att en gemensam sorg förenar människor men så är det inte alltid.
Utan att ha några siffror så säger min magkänsla mej att det tvärtom är ganska vanligt med motsatsen. Att sorg sliter isär. 
För även om två människor bär sorg med samma ursprung så sörjer de av helt privata anledningar.
Sörjande människor är inte heller alltid väna, timida och snälla.
Sorg väcker alla känslor och trösklarna för att visa dessa känslor sänks.

Jag vill inte lämna ut min mamma för mycket men kan säga så mycket att det är tufft nu. Hon å jag. Som egentligen aldrig haft en relation. Vi två ska nu samsas under samma stingsliga, nedstämda tak.
Hon och jag.
Hon sörjer hans död.
Jag hans liv.
Hon behöver ha någon att anklaga. Den någon blir jag. Jag står i perfekt skottglugg.
Mamma bör inte vara ensam. Så är det.
Men både hon å jag (och resten av familjen) måste överleva detta plötsliga och påtvingade kollektiv med. Vill så väl, men mäktar jag med och vad får det kosta?
Nog om det, jag kan inte prata mer om det här.
Lilla mamma. Om jag ändå kunde göra hennes liv det alla minsta lilla enklare men det verkar omöjligt.

Idag fick vi då ta farväl.
Jag har inte sett min bror på över tjugo år.
Jag skulle känt igen honom i en folksamling på tusentals.
Han är sej så lik och ännu mer lik pappa än förr.
En hårdare kargare version av min pappas yttre.
Samma kroppsbyggnad, samma läppar, ögon, käkben, hårfäste.
Så kall men inte alls så blek som jag föreställt mej. Som döda brukar vara.
Samma känsla som när jag sett döda hundratals gånger i tjänsten... han var inte där. Det är en kropp, ett skal, men han är inte där.
Jag kysste hans kind, mest för att det förväntades av mej.
Kylskåpskall.
Han var inte där.
Men när den fina, fina kvinnliga sjukhuspastorn bad en så fin bön så grät jag.
Ute i friska luften grät jag ännu mer. Snor-fulgrät.

Men mammas och min sorg är olika.
Mamma sörjer hans död. Jag hans liv.
Mamma är så ledsen över att han inte finns mer. Att allt hon kämpat för ett halvt liv är över.
Den sorgen... förlusten av min bror... tog jag stora tuggor av för många år sen när han försvann ur mitt liv.
Jag är istället så ledsen över hur den söta soliga pojken som en gång fanns fick ett så svårt liv. Så mycket ångest, så stor ensamhet. Så mycket han missat och som han fått kämpa.
En ständig jakt på att döva hålet inom sej och allt elände som följde i den jaktens spår.
Ett sånt slöseri. Varför kunde ingen av oss hjälpa honom?
Livet kunde blivit så annorlunda för honom, för oss alla.
Och varför han å inte jag?
Det var jag som var den besvärliga. Han som var den snälla och enkla.
Honom mamma älskade. Han som var den populära.
Mej soc tanterna pratade allvarligt om.
Varför klarade jag mej och inte han?
Varför blir hela livet en strid för vissa människor?
Jag hade önskat honom allt. DET är min sorg.

Men jag är ändå stolt över mej själv idag. 
Jag bär ta me fan det här. Jag körde tur å retur till Lund. Jag som innan studietiden var så rädd för att köra bil.
Jag tog farväl.
Jag tar hand om mamma och även om jag är ledsen så känner jag att det går.
Det måste gå och då gör det det.
För det klappar jag mej själv på axeln.

Jag har något som min bror tyvärr aldrig hade.
Något som är livsviktigt för att våga leva.
Jag har förtröstan.

Puss/ Asta

torsdag 1 juni 2017

Och så kommer alla känslorna på en och samma gång


Det är äntligen tyst i huset.
Mamma sover. Eller håller sej åtminstone på sitt rum. Trots att timmen är sen tassar jag upp. Jag behöver återerövra mitt hem, jag behöver få sitta ner i tystnad.
Jag läser era kommentarer. För första gången idag tillåter jag mej att känna å vara. Tårarna rinner. Jag kan äntligen vara ledsen. För allt som var och allt som inte blev. För det outhärdliga våldsamma slutet, om han ändå bara fått somna?!
Om jag får tid över snart ska jag tacka er var och än. Just nu gör jag det här. Tusen tack för varma ord och kärleksfulla tankar, här, på facebook och instagram, i mail och på messinger. Av kolleger och chefer. Tack!

Jag vet inte vad jag ska göra. Var jag ska börja. Hur jag ska hantera det.
Mamma är fullständigt ur spel till att göra något alls, till att fatta minsta beslut.
Hon gråter inte. Hon är förvirrad, ser drogad ut. Pratar osammanhängande, upprepar samma sak om å om igen. Går fram å tillbaka som en osalig ande.
Svarar "Jag vet inte" på allting.
Jag blir orolig... ångesten äter upp allt syre i huset hur jag än vädrar..., jag blir trött... så oändligt att jag knappt orkar sitta upprätt..., irriterad, rädd och hela spannet där emellan.

Jag är "äldst." Inte i ålder men det är på mej allt vilar. Allt som skall göras, alla beslut som skall fattas. Allt faller på mej. Det finns ingen hjälp.
Ta mamma till Lund (köra dit och framför allt... köra hem efteråt) för att ta avsked, begravningsbyrån mm. Ska mamma flytta till min stad eller bo kvar? Ska han i så fall begravas här eller där?
Jag saknar mormor. Jag känner mej inte redo att hålla ihop allting själv.

Mitt i allt detta minns jag min bror sittande på sin säng. Han trycker en älskad efterlängtad LP skiva mot bröstet medan hans favoritlåt från den spelas om å om igen. Han är 12 år, jag är 15. Det är 1984. Än är det tre år kvar innan allt ska braka lös.

Forever young,
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever, and ever


Forever young
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever young


Älskade Lillebror. Som jag svurit på och förbannat. Som jag oroat och ängslats.
Som jag hoppats och förtvivlat. Som jag saknat. Som jag gråtit tillsammans med i telefonen. Som jag inte har träffat på tjugo år.
I natt är det bara kärlek. Bara saknad. Bara sorg.
För allt som var. Och allt som aldrig blev.
Vila i frid. Vila äntligen i frid.

Puss/ Asta