fredag 31 mars 2017

Svenska värderingar

Bildresultat för sverige

Snubblade över listan som röstades fram förra året i vårt grannland Danmark om vad som är typiskt danska värderingar.

Så här såg den slutgiltiga listan ut. 

1) Välfärdssamhället
2) Frihet
3) Tillit
4) Likhet inför lagen
5) Jämställdhet mellan könen
6) Danska språket
7) Föreningsliv och frivillighet
8) Frisinne
9) Hygge
10) Det kristna kulturarvet

Jag funderade då vidare på vad som var typiskt svenskt, och här är det lätt att börja tänka på Jimmie Åkessons parodiska utspel om korsstygn och rotmos, jag ska försöka att inte gå i samma fälla.

När jag tittar på den danska listan så håller jag inte med om att åtminstone 1-5 plus nr 10 är "typiskt danskt." Det skulle precis lika gärna kunna stå för ex Sverige eller Norge. Jag skriver under på dem och tycker nog att Sverige har ännu högre svansföring i 1-5.

Här är min svenska lista (och jag kan omöjligt begränsa mej till 10.)

1) Bekämpande av klassklyftor
2) Jämställdhet
3) Solidaritet med andra länder
4) En tydlig röst internationellt
5) Ett "stort" exportland (allt ifrån bilar till vapen till musik och datorspel.)
6) Sekularisering
7) Allemansrätten
8) Miljömedvetenhet
9) Ett samhällerligt skyddsnät
10) Dansband
11) God djurhållning
12) Raggarkulturen
13) Hockeynation
14) Fika kulturen
15) Singelkulturen
16) Curlande föräldraskap
17) En sjukvård i världsklass
18) Skatter
19) Vemodet
20) Sexuellt frisinnade

När jag läser min lista så tänker jag att den är väldigt färgad utifrån den svensk som jag är. Hur jag vuxit upp, lever, min politiska hållning osv.
Vissa av dessa värderingar som har långa anor i vårt land håller på att utarmas.
Under förra regeringen växte klassklyftorna snabbare i Sverige än i något annat OECD land. Och den där solidariteten är inte helt lätt att uttala längre med tanke på den stränga asylpolitik vi har som skickar hem tonåringar till Afghanistan och som inte låter barn återförenas här med sina föräldrar.
Men det är värderingar vi haft här av tradition och i generationer och som jag hoppas kommer tillbaka.

Sverige är ett mångkulturellt land i dag. Svenskar inte per automatik blonda och blåögda. Jag har en svärson från Iran som bott här sedan han var tonåring, han arbetar, betalar skatt, vab'ar och talar perfekt svenska... men han har ju tex inte alls samma känslomässiga bindning till Astrid Lindgren som jag har och kanske de flesta som är etniska svenskar.
Listan över "Sverige" ser olika ut beroende på vilken svensk som skriver den.
Jag, min svärson, kronprinsessan Victoria, Zlatan... alla har vi vår egna bild av detta land som är vårt.

Det är fint. Det är så det ska vara. Det är så ett land utvecklas och byggs starkare!

Vad är svenskt för dej?

Puss/ Asta

tisdag 28 mars 2017

Pedofilernas religion.


Islam. Pedofilernas religion.
Det hör man ofta. Eller läser på facebook.
Människor som man kan förledas att tro är helt vanliga svenssons yttrar sådant med stöd i att man i vissa muslimska religioner tillåter barnäktenskap.
Barnäktenskap har vi ju inte här! Ja bortsett från de flyktingar som kommer hit där unga flickor redan är gifta... och tillåts bo!!!... med sina mycket äldre makar.
Sådant kan jag väl inte försvara rimligtvis?
Nej, självklart inte!
Svensk lagstiftning skall gälla, här är åldersgränsen 18 år och myndig, alla barn oavsett ursprung skall som asylsökande el medborgare tvingas inordna sej under lagen.

Men kan vi för ett ögonblick sluta upp med att kasta sten i glashus.
Vår lag och vår kultur gör att vi inte har barnäktenskap här. Att vuxna svenska män sexuellt intresserar sej för barn och tonåringar däremot.... det har vi inget skydd emot.
Hebefeli, sexuell dragningar till yngre tonåringar som kommit in i puberteten, är väldigt vanligt förekommande i vår kultur där kvinnor som åldras betraktas som något fult.
En hel del män förnekar/ skäms inte ens för det. "Det är väl klart att ungdom är vackert." Medelålders män som döms för våldtäkt, vilket det automatiskt klassas som om barnet är under femton år, skyller ifrån sej med att "Herre gud, jag trodde hon var sexton!"

Pornografin präglar och har länge präglat vår syn på sexualitet.
Pornografins uppgift är att ligga så nära de hemliga och lite förbjudna fantasierna som möjligt. Inom porren är det närmast mainstream att kvinnor skall se så unga ut som möjligt. Gärna ha "flickiga attribut" så som skoluniformer och hästsvansar. Toppiga små bröst och släta kön. Sminkas så oskuldsfulla och ungdomliga som möjligt. Då jävlar rycker det i baguetten hos Perra 47 år.

Ja för att inte tala om pedofilerna och herbefilernas paradis Thailand.
Landet dit västerländska lönnfeta män åker och skamlöst tar för sej av unga flickor och barn helt utan skam. Landet där var och varannan sverigedemokrat med lika taskig kvinnosyn som bukmuskelatur åker för att hämta sej en ung värnlös snärta hälften så gammal som han själv för att ha som "flickvän."

Problemet stavas därför... tyvärr... inte religion eller kultur. Tänk om det vore så väl! Tänk om hela världen kunde koncentrera sej på att bekämpa sexuellt och fysiskt våld mot kvinnor i något enstaka land, så mycket enklare allt vore.
Men problemet stavas män. Inte alla män men tillräckligt många för att göra livet surt för så många flickor å kvinnor jorden över.
Att dessa sista två meningar för så många är mer problematiska än övriga inlägget... ja, det är en sorglig gåta.
Vill avsluta inlägget med en så klok kommentar jag fick på ett inlägg lite längre ner...

Det är princip helt omöjligt att INTE göra det, lida av en smula mansförakt, alltså! Ja herregud, vad det är svårt för män att acceptera när vi som är kvinnor säger att sexualbrott begås av MÄN!
Jag blir också förbannad, vad är det för jävla värld vi lever i, där hälften av världens befolkning måste känna ständig oro över att bli utsatt för övergrepp och den andra hälften inte ens funderar på att detta är ett problem som är kopplat till det män och ingenting annat.. Flickor känner skuld, kvinnor känner skuld, men de som utsätter flickor och kvinnor, känner ingen skuld... Märklig och uppochnedvänd värld! Kram


Puss/ Asta

söndag 26 mars 2017

Jo, jag mår bra tack.



Jag fick den omtänksamma frågan på facebook "hur jag mår" efter inlägget jag skrev om mansförakt. Det var fint gjort tycker jag och jag blev glad.
Men jag mår faktiskt alldeles strålande idag.
Självklart har jag mina up's and down's men inte särskilt mycket mer än vad andra har tror jag och det beror nog i så fall mer på min personlighet.
Jag är grubblande lagd, men oxå sådan att jag har lätt för att glädja mej åt småsaker, se lyckan i det lilla och att resa mej efter smällar.
Det i min barndom och uppväxt som påverkat mej mest... eller värst... och som fortfarande hemsöker mej är inte sexövergrepp utan den bristfälliga relationen med mina föräldrar.

Sen är det klart.. jag litar inte särskilt mycket på män jag inte känner och med få undantag tror jag män om väldigt lite.
Huvudbudskapet med inlägget var egentligen inte att berätta om vad jag upplevt. Jag tog bara med utvalda "godbitar"... det finns tyvärr mer och jag har berättat om detta förut på bloggen. Jag skulle kunna berätta det för en trevlig främling på tåget med. Det är ingenting jag skäms för eller känner att jag behöver dölja. Huvudmeningen med inlägget var att mina upplevelser är inte unika. Var och varannan kvinna har upplevt det samma, liknande eller delar av det. Jag har fått ta del av så många kvinnoöden att jag ta med fan börjar gråta om jag tänker på det för mycket.

Men på det stora hela är jag en lycklig kvinna! En hel människa!
Och jag tänkte lista vad som har fått och får mej att känna så.

Så här gör jag. 

Jag är analytisk. Mer analytisk än jag önskar. Jag vänder å vrider på allt.

Jag har sammantaget gått åratal i terapi. Terapi borde alla människor unna sej med regelbundenhet oavsett hur man mår. Man lär sej oerhört mycket om sej själv och andra med en god terapeut.

Min familj. Jag har berikats med jordens fyra mest fantastiska individer till barn.
De är så mycket mer än jag någonsin förtjänat. (Om någon undrar så avgudar jag även min son av manskön så klart.) Och därefter har jag fått ett helt gäng med fantastiska barnbarn.
Vi tillsammans har byggt upp vad jag hela mitt liv saknat. En familj, en klan, där vi tar hand om varandra och där vi tjafsar om normala problem.

Min man. Bortsett från hur olyckliga vi är i perioder tillsammans.
Han har alltid funnits där. Han är ett substitut för allt vad jag i familjeväg saknat.

Jag har tränat mej i någon hemsnickrad variant av mindfulness .
Jag är bra på att vara närvarande i nuet, se det lilla, bli lycklig över en vacker blomma eller en söt fågel.

Gottfrid. Alla borde ha djur.
Alla kan så klart inte pågrund av olika saker men djur... och för mej i synnerhet hundar... är en ovärderlig lycko- och antistresskälla.
Faktiskt så är det under mina ensamma promenader med honom som jag upplever den största och starkaste känslan av lycka.

Min klassresa.
Nej jag syftar inte på att jag är först i släkten med att ha högskoleutbildning, bo i hus, ha bättre ekonomi eller inte ha skilt mej utan mer att jag bröt med allt och alla som var destruktiva för mej och gav mej och mina barn nya sundare referenser.

Ha lagom förväntningar.
När jag blir besviken och ledsen så är det just på att människor brister i mina förväntningar. När folk gör saker mot mej jag tycker är fel, vänner som inte hör av sej eller vad det nu kan vara. Därför jobbar jag mycket med den biten.
Andra kan man inte förändra men man kan förändra hur det får landa i en själv.
Så generellt så försöker jag att inte förvänta mej så mycket av andra och så blir jag istället positivt överraskad allt som oftast.

Frisk luft. Banalt, ja jag vet men det hjälper. Vi blir gladare av att röra på oss utomhus och tanka D-vitaminer. Och hav. Få problem är så stora att havet inte kan lindra.

Vara min egna bästa vän. Har skrivit om det i hundra blogginlägg.
Jag försöker att inte säga taskigare saker till mej själv om min kropp, mina prestationer, min person än vad jag skulle säga till en älskad polarinna.

Sen hjälper världens roligaste yrke, lyckopiller och en rejäl fylla då å då till :)

Puss/ Asta

Barcelona

Bildresultat för barcelona

Jag ska åka till Barcelona några dagar i maj ihop med maken och några goda vänner och tänkte så klart höra med världens bästa bloggläsare om det finns något vi absolut inte får lov att missa?

Måste erkänna att jag tyvärr inte är så kulturell.
Visst kan jag kika en stund på nån katedral men det som jag ser fram emot mest är att förhoppningsvis få lite sol på kinderna, dricka några glas cava och käka lite god mat.
Och shopping. Shopping är alltid kul.

Nån restaurang ni tycker vi ska besöka? Nån särskild rätt eller drink vi måste prova?
Nån affär vi inte får missa?

Ge mej dina bästa tips.
Hit me!

Puss/ Asta

Förlåt mitt mansförakt

Anneli Lodéns foto.

Jag har varit en usel bloggare sista tiden.
Av olika anledningar tog orden slut. Jag har känt mej trängd och skrivglädjen försvann. Det får va bra med det nu. Jag har saknat er och jag hoppas ni saknar mej med.

Den 1:a mars kom en spännande Instagramutmaning ut. Jag ångrar att jag inte hänkade på den. Men den är en bra inspirationskälla och jag tänkte använda den just så. Som underlag för kommande blogginlägg.
Är det någon särskild rubrik du skulle vilja att jag skrev om? 

Idag har jag valt nr 28. Mäns våld mot kvinnor.

Jag var åtta eller nio år. Det var hemma hos min moster och hennes familj och det hade varit kalas för någon av mina småkusiner. Jag skulle stanna kvar efter kalaset och övrig släkt var på väg att gå. Min moster stod i hallen och tog adjö av alla.
Under tiden i vardagsrummet tryckte min mosters man "kärleksfullt" upp mej mot väggen. Tog på mina knoppade förpubertala bröst, körde in tungan i min mun och viskade att jag var så sexig och att han inte kunde slita blicken ifrån mej.
Jag blev LIVRÄDD. Inte för händerna. Inte för kyssarna.
Jag blev livrädd för att jag frestat min mosters man och för att jag fått honom att vara otrogen. Livrädd att någon skulle ha sett det som precis hänt och bli jättearg på mej.

Jag var 12 år. Tolv år och väldigt medveten om mitt medelmåttiga utseende och min vacklande popularitet. Jag var väldigt förälskad i en av de populäraste killarna i området, en mörk kille som hette Glenn och som var 18 år.
Jag kunde inte tro min lycka när Glenn och hans kompis Niklas frågade om jag ville hänga med hem en stund.
Glenn bodde på första våningen, några gårdar ifrån mej. Hans mamma och pappa var hemma. Det var sommar.
Väl i pojkrummet började de tafsa och pussas och jag tramsade med i början men ångrade mej rätt snart. Hur förtjust jag än var i Glenn så tyckte jag inte om hans kompis.
Men under fniss och skratt band de mina händer och fötter, höll för min mun och hade därefter sex med mej om å om igen i tur och ordning.
Därefter ropade en av de populära tjejerna utanför på Glenn och han blev eld och lågor att få ut mej så snabbt det gick utan att tjejen skulle upptäcka mej.
Jag hade sår kring fötterna av repen.
Jag skämdes. Skämdes för så mycket.
För att jag låtit mej luras och inbillat mej... mitt nöt!!!... att en kille som Glenn verkligen kunde vara intresserad av mej. För att jag grät och tydligen inte stått pall för "vuxenhäng", för att Glenn så uppenbart var kär i den där andra tjejen.
Jag var länge livrädd att någon av killarna skulle berätta om det för någon och inte för än i vuxen ålder förstod jag att det de utsatte mej för var en regelrätt våldtäkt. På ett barn dessutom.

Jag var 13 år. Det fanns en kille i utkanten av bekantskapskretsen som var... jag tror 26? Han var så jävla ball i tajta jeans, skinnjacka, solglasögon.
Han hade bil å egen lägenhet. Egen fästmö med. Han hette Tero och spelade i ett rockband. Bas tror jag.
Hur som helst fick han höra talas om mitt intresse och på nåt vis stämde vi träff.
Vi möttes utomhus, han hämtade upp mej i bil och vi åkte till Systembolaget.
Jag hade nog aldrig känt mej så stolt som när jag gick bredvid honom där  han bar kassar med öl och vi åkte hem till honom.
Han fyllde mej med öl. Kanske med något annat oxå för jag var verkligen HELT borta. Jag minns sexakten och hur han vände och vred på mej i alla möjliga och omöjliga lägen.
Efteråt satte han mej på en spårvagn, från stans ruffigaste förort helt själv, uppenbarligen helt likgiltig för vad jag skulle kunna råka ut för.
Jag minns ingenting. Lyckligtvis för mej klev en kille jag kände på senare, såg mej, tog hand om mej och såg till att jag kom hem.
Jag väntade med klappande hjärta i månader på att "rockstjärnan" skulle ringa mej igen.
Även här var jag vuxen innan jag insåg vad som hände i den där lilla lägenheten egentligen.

Var jag fjorton? Hur som helst blev jag hemskjutsad av min kompis pappa.
Han var en mönsterpappa. Bättre familj än jag kom från, bättre i den meningen att de bodde fint, höll ihop, han hade ett välavlönat chefsjobb, en rar fru och min kompis avgudade sin pappa.
Han körde mej hem genom en regnig eftermiddag, höst och skymning i sin fina trygga volvo.
När vi stannade utanför mej frågade han efter en kram. En rimlig begäras för skjuts minns jag att jag tänkte. Men det blev ingen faderlig kram, istället tryckte han sej mot mej och flåsade i mitt öra att han velat knulla mej hur länge som helst.
Jag sprang därifrån och skämdes inför kompisen.

Jag var arton år. Jag hade en bebis där hemma och mitt första jobb. Ett svartjobb på en lunchrestaurang. Morfar passade min dotter fem timmar om dagen och jag fick 50 kr i timman för kallskänkejobb.
Ägaren var en fd steward som öppnat eget. Han var i dryga sextioårsåldern och hade en fru med grått hår och en dotter som var närmare min mamma i ålder än mej.
Strax efter att jag började jobba där försvann hans plånbok. Jag blev tillfrågad om jag stulit den, nekade och blev tagen för mitt ord. Men plånboken återfanns senare, tömd på pengar, i mitt bostadsområde.
Han brukade smyga upp bakom mej när jag stod och rörde ihop rhodeirlandsås eller hackade grönsaker. Då tog han mej på brösten, kysste mej i nacken, knådade mina skinkor.
Han var alltid "snäll" men lät mej förstå att om jag skvallrade skulle han göra polissak av den där plånboken. Dessutom fick jag cigaretter ibland utöver mina 250 kr/ dag.
Jag tror att det var mer skam än pengarna som gjorde att jag stannade kvar i ett halvår.

När det här med mitt svartjobb skedde hade jag hunnit vara med om flera regelrätta övergrepp och många, måååånga sexuella trakasserier.
Man är inte så jävla stor när man är 18. Inte ens om man har en liten dotter där hemma. Jag kände att jag... uppenbarligen... hade något som tog fram dem sämsta hos män. Att jag genom min utstrålning och mitt sätt att vara framkallade detta hos män. Att jag var "billighetsmärkt" på något sätt och att män kunde se det.
Den inställningen om mej själv bar jag med mej under många många år.
Jag blev oresonligt arg över antydningar om att jag "lockade" män, att jag var "flirtig" i min framtoning, om att jag "ville bli sedd" av män.
Det väckte så mycket skuld att raseriet inte fick proportioner.

Jag tror att det... hur jävla sorgligt det än låter... var först efter fyrtio som jag insåg till fullo hos vem skulden hör hemma.
Att jag är i min fulla rätt att klä mej urringat, skratta, flirta lite utan att bli utsatt för handlingar. Att min kropp är min och att så oändligt många av motsatt kön är svin. Svin som tar för sej av kvinnor och flickor helt utefter egen lust.
"Styrs av kuken", "tänker med det han har mellan benen" ses inte ens som en anklagelse utan som ett lite skojigt skämt.
Ja se karlar.
Boys will be boys.


Jag har hört oändligt... ja, o ä n d l i g t  många kvinnor berätta liknande saker som det jag skrivit om ovan. Berättelser om övergrepp. Berättelser om män som hatar kvinnor.
Det kostar. Det kostar kvinnors liv, hälsa och självkänsla.

Så förlåt att jag lider av en smula mansförakt.

Puss/ Asta

tisdag 14 mars 2017

Kvällens ytlighetsportion, dofter and stuff

Bildresultat för clean skin parfym

Jag byter väldigt sällan parfym. Jag växlar sällan mellan olika utan kör med samma. Tycker om hur lukten liksom blir ens signum.
När jag prövar nya parfymer så brukar... eller jag gör alltid så... jag spraya på mej lite på en sminkaffär och pröva hur doften uppför sej.
Parfymer luktar ju olika på olika människor.
En doft som är tilltalande vid första sprayen känns ofta för tung och påträngande när jag haft på den en stund. Jag är rätt kräsen och blir sällan doftförälskad.
Men idag var det tvärt om. Hade läst gott någonstans om Clean- skin och prövade den på handleden när jag var på Kicks.
Kände direkt att "Nää, det var inget för mej."
Men så gick timmarna och jag har gått å sniffat på den hela eftermiddagen och kvällen och tycker verkligen om den.
Den doftar inte som mina parfymer brukar göra men den doftar underbart!
Det kan kanske bli nåt...
Just nu använder jag kusinen. Clean- Warm cotton som jag oxå är helt kär i.

Bildresultat för clean warm cotton

Köpte som sagt ingen parfym men däremot en ny mascara.
Egentligen har jag redan en favoritmascara... Bobbie Brown men den säljs inte i stan och det är lite knöligt. Särskilt när man vill ha en NU!!!
Är oxå väldigt förtjust i Dior och Lancomé men de kostar en slant.
Billiga mascaror har jag alltid blivit så besviken på.
Jag tycker att man får vad man betalar för när det gäller mascaror. Det gäller inte allt övrigt smink.
Min senaste mascara fick jag som present och hade stora förhoppningar på.
Idun. Tyvärr så klickade vi aldrig. Den gav mest färg men inte så där dramatiska ögonfransar som jag är ute efter.

Bildresultat för clinique chubby mascara


Nu prövar jag Clinique Shubby lash som är ny och som hade det helt resonabla priset 180 kr. Har haft en annan mascara från Clinique tidigare som jag var hyfsat nöjd med.
Ska bli spännande att testa imorgon.

Japp, det var allt från ytlighetsfronten idag.

Vad luktar du och vad har du för oumbärligt tips i sminkdjungeln?

Puss/ Asta

Schyffert v/s maken

Bildresultat för var inte rädda

Jag och maken var iväg på utflykt förra helgen till vår grannstad.
Vi skulle sova på hotell (Grand) och se Henrik Schyfferts standup-show "Var inte rädda."
Jag hade både låga och höga förväntningar på resan.

Mina förväntningar på Henrik Schyffert var enorma.
Jag har alltid gillat honom men särskilt på senare år. Hans The 90s- Ett försvarstal var briljant och med tanke på hur politisk han blivit på senare år så hade jag förhoppningar om att detta skulle vara i samma klass... eller bättre.
Mina förväntningar på resan i övrigt var ganska låga.
Jag hade jobbat natt innan, fick gå upp rätt tidigt och visste att jag skulle vara trött.
Jag kände förväntningar om romantik, fest och älskog och var väl inte direkt upplagd för det för att uttrycka det försiktigt.
Maken och jag... ja, vi har inte haft vår bästa tid tillsammans sista halvåret precis. Så... nja.

Men det blev precis tvärt om!
Standup'en som varade 90 minuter fick godkänt av mej.
Det var roligt. Jag log en hel del även om det var få gapskratt.
Det fanns viss igenkänning, en del pedagogiska grepp kring att förklara den ökade främlingsfientligheten och hur dum den är men på det stora hela var det rätt mycket könshumor. Bäverfittor kan vara roligt men det var väldigt mycket mer av den varan än vad jag förväntat mej.
En kul show men inte mer än så.

Maken å jag hade däremot fantastiskt trevligt.
Vi drack vin å drinkar. Vi pratade till punkt. Lite allvar och mycket som var "bara trevligt." Vi skrattade. Vi älskade. Och vi åt magisk hotellfrukost.
Maken var kort sagt den stora behållningen och det kändes både överraskande att vi kunde ha så trevligt i varandras sällskap som välbehövligt.

Nu ska man bara hålla liv i den där känslan med.
Det är lättare sagt än gjort bland duplolego, matkladd och ungefär 0 minuter egentid i veckan.
Men jag ska försöka.

Puss/ Asta

Det är inte lätt att vara fåfäng människa.

Mila bikiniöverdel Mörkblå

Idag har jag genomfört den årliga premiären i bikiniprovning.
Få saker prövar ens positiva tänkande lika mycket som att i mars... när man är som absolut blekast å glåmigast... prova bikini.
I år är jag dessutom större än någonsin förr. Jag har varit fyllig under decennier men inte tjock. Inte som nu.
Magen har putat men i år hänger den över linningen. Hängbuk har jag aldrig tidigare haft.
Bikinin... den här ovan... var verkligen jätte söt men den gick till C kupa som  tyvärr är lite för liten.
Om jag står/ ligger still funkar det men jag planerar busa runt med ungar på stranden i sommar och då kommer behagen att trilla ur.

Som jag nämnt ett par gånger tidigare så följer jag kroppspositiva människor på Instagram dagligen. Det har verkligen både utbildat och utvecklat mej.
Blottat mina fördomar men oxå hjälpt mej att bli den där "bästa kompisen" till mej själv.
Mitt måtto är att verkligen verkligen sträva efter att inte säga taskigare saker till mej själv än vad jag skulle göra till en älskad vän.
Det är svårt. Det kräver träning och det kräver ständig medvetenhet.
Mothugg mot de elaka tankarna varje gång de dyker upp.
När jag ser andra fylliga/ mulliga/ tjocka kvinnor så kan jag tycka att de klär i det. Att det är vackert med olika former och att det där mjuka å runda är kvinnligt och estetiskt.

Med mej själv är det inte lika lätt.
Och sedan är det en rent ekonomisk fråga med.
Jag har helt enkelt inte råd att gå upp i den här takten som jag gör nu.
Det var inte alls länge sedan, några veckor sen kanske, som jag stuvade undan alla för små jeans och köpte mej två par i större storlek än någonsin.
Jeans jag fick plats i. Var fin i. Som inte gjorde ont.
Det kändes bra. Nu klämmer de med.
Så kan jag inte fortsätta, hur kroppspositiv jag än försöker vara.
Så nu försöker jag hålla igen. Unnar mej allt men inte varje dag.
Daglig öl och dagligt godis sätter sina spår och jag måste åtminstone stanna upp i vikt.

Och allra helst vill jag ha bort den där hängbuken. För den ÄR inte snygg alltså.
Jag trivs verkligen inte med den.
Och då händer det konstiga!
Då känner jag mej plötsligt misslyckad för att jag är så dålig på att vara kroppspositiv. Känner mej lite som en hycklare inför mina nya kroppspositiva vänner på nätet vars bilder jag gillar, hjärtar och skriver glada tillrop åt men sen så håller jag på och suckar på min kammare... eller i Intersports provrum... åt mej själv ändå.
Det är fan inte lätt att vara kvinna alltså. Att inte passa in riktigt i något läger.
Men å andra sidan handlar det kanske inte om att man måste älska varje gram av sin kropp varje minut. Det handlar om acceptans, om att se hur vansinnigt obetydligt 10 kg övervikt är i en värld som vår med riktiga problem och att komma ihåg det där viktiga. Inte säga något till mej själv som jag inte skulle sagt till en bästa vän.

Hur går tankarna hos er inför "blotta-bar-hud-säsongen" som ligger framför oss?

Puss/ Asta 

onsdag 8 mars 2017

Fem hjältinnor i min vardag på Internationella kvinnodagen.


Idag är det internationella kvinnodagen. Vad betyder den för dej?

Jag ska vara ärlig och säga att det egentligen är under de sista åren jag reflekterat ordentligt över den. Jag har inte hunnit skaffa mej några traditioner, varken av att dricka skumpa, demonstrera eller något annat heller.
För min del är det okej med gratulationer idag, även om jag inte tycker att det är någon slags födelsedag utan mer en dag för reflektion och eftertanke över alla orättvisor som kvinnor världen över tvingas stå ut med.
Men det ena behöver inte utesluta det andra, det kan få vara okej att hylla sina kvinnliga förebilder och varandra en dag som denna.

Jag vill idag hylla kvinnor som jag känner/ känner till och beundrar.
Jag har valt ut fem stycken bland så många bra som inspirerar mej lite extra.
Alltså inte de stora välkända namnen utan kvinnor som är sanna hjältar i det lilla. Jag kommer helt hänsynslöst och fräckt att knycka bilder från nätet, den som misstycker säger självklart ifrån och så tar jag bort.
Samtliga kvinnor är i mitt liv en stor inspirationskälla för helt olika sorters mod.
Jag har heller inte valt mina döttrar i det här inlägget även om de... självklart... är de främsta superkvinnorna i mitt liv.

Först ut är Nina. 

Nina Tobins foto.

Nina är från början en trogen läsare av min blogg som blev till något mer och större. Jag räknar henne som en vän.
När Nina väntade sitt andra barn upptäckte hon en knöl i sitt ena bröst, en knöl som hon trodde hörde graviditet och svullna mjölkkörtlar till men som visade sig vara en aggressiv cancer. Hon genomgick operation, cellgifter och strålningar och ett tag såg allt bra ut.
Tills det plötsligt kom en knöl i andra bröstet och cancern visade sej vara spridd till levern. Det andra bröstet togs bort det med. Ny cytostatika och strålning men denna cancern är obotlig och kommer så småningom om att ta hennes liv.
Nina är den modigaste och mest levnadsglada människa som jag känner.
Hon har självklart tunga dagar men hon passar på att njuta av livet, uppleva så mycket som möjligt och att skapa så många minnen åt barnen som det bara går.
Nina bejakar lusten, livet och det friska på ett så fantastiskt sätt att flertalet av friska människor jag känner ligger i lä och ömkar sej själva mer.
Hon är en sann uppvisning i kvinnokraft och mod.

Nästa kvinna är Helena

Helena Nyrën- Lundqvists foto.

Även hon är en gammal blogg och facebookvän.
En kvinna med tre egna söner som arbetar som lärare med ungdomar som nyss kommit till Sverige.
Helena ser potentialen och styrkan hos dessa barn och hon är inte bara den bästa "fröken" de kan ha, hon engagerar sej på ett samhälleligt plan för dessa barn där många riskerar att utvisas.
Hon är en ledande röst i "Vi står inte ut" som arbetar mot regeringens stränga och inhumana asylpolitik och hon lever som hon lär när hon talar om hur viktigt personligt engagemang, solidaritet och egen integration är.
På senare tid har hon skaffat sig vänner från olika hörn på jorden där hon tar del av deras kultur och ger dem av vår.
Hon är ett sant föredöme vad det innebär att vara medmänniska.

Cis

Cecilia Sahlströms foto.

Cis är en kvinna jag beundrat i många år och av lika många skäl. 
Av någon anledning får jag alltid upp djungelbokens "Du, jag vill va som du. Jag vill se ut som du, gå som du..." när jag tänker på Cis.
Cis har bland annat verkat inom polisen i många år, hon har varit chef.
Hon föreläser, driver eget företag och gav här om året ut sin första deckare "Vit syren". Nu skriver hon på uppföljaren. Därtill är hon hängiven mamma, hustru och vän.
Cis är påläst, vältalig och har ett jäkla patos. Henne är det ingen som sätter sej på, men trots denna tuffhet finns det oerhört mycket omtänksamhet och kärlek hos henne.
Hon finns alltid där när man behöver henne och hennes kloka ord bär jag med mej långt efter att hon uttalat dem.
Hon är ren girlpower denna kvinna.

Anna 

Anna Perlestams foto.

Anna är en ny bekantskap på framför allt Instagram.
Hon är en kvinna i min egen ålder och som jag känner igen mej väldigt mycket i.
Vi har på många sätt gjort... och gör... den feministiska resan och upptäckten på samma vis.
Anna pysslar med kroppsaktivism och på Instagram följer jag en hel drös med starka, modiga, vackra kvinnor som oxå gör så.
Det som blir speciellt med Anna är att hon är i min egen ålder till skillnad från flertalet av de andra, att vi lever likartade liv, med liknande tankar, rädslor och drömmar. Det behövs starka kvinnor som tar plats i olika åldrar och Anna representerar den medelålders kvinnan med bravur.
Känner jag mej plufsig, rynkig och gammal så tittar jag på Annas bilder.
Anna som precis som jag själv inte är size zero och som har en kropp som har levt men som med sin livsglädje, sin busiga blick och sitt mod tar sin rättmätiga plats. Och som hon strålar! 

China

Christina Nilssons foto.

China har åtta ungar! Hon har säkert 250 barnbarn.
Hela hennes liv har i över trettio år handlat om att ha massor av småbarn runt omkring sej. Och med så där många barn blir det som att driva ett litet företag av Familjen AB.
Det har inte hindrat henne från att starta ett eget framgångsrikt företag i städ och omsorgsbranschen.
Hon är en boss på alla plan i livet.
Därtill har China under många år haft problem med hälsan och tvingats till en mängd bukoperationer men hon är som en kvinnlig Foppa och inom några dagar är hon "på is" igen och roddar både karriär och familjeliv.

Vilka medsystrar inspirerar dej?
Vilken kvinna i det vardagliga ser du upp till?


Puss/ Asta

tisdag 7 mars 2017

Fenomenet Martin

Bildresultat för fredrik hallgren


Ser ni på Felix Herngrens "Bonusfamiljen" som går varje måndag på Svt?
Jag tycker den är hur härlig som helst och veckans absoluta tvmåste.
Älskar alla karaktärerna, i synnerhet Petra Mede som är briljant.
Och så den här snubben. Fredrik Hallgren, i serien frånskilda bittra "Martin."

Det är säkert meningen att man ska tycka att "Martin" är hopplös.
Han ÄR hopplös. Bor hemma hos morsan. För över sin bitterhet mot exfrun på barnen. Är oansvarig och lynnig.
Och jag smälter som smöret i solen!
"Martin" är precis den typ av man som jag faller för.
Och då är det kanske inte i huvudsak det bittra som jag går igång på utan mer de ledsna hundögonen, den mörka humorn, pojkigheten, det sårbara.
Och vilka leenden han kan fira av! Han är ju löjligt söt.

Typen "Martin" är välbekant för mej.
Och så är det för väldigt många av oss tror jag. Vi går igång på det vi kan, det som är hemtamt. Trots att vi kanske något år in i relationen är löjligt trött på pojkigheten som blir till oansvarlig, på humorn som nu bara är fånig, på det sårbara som bara irriterar.
Arbetargrabben som alltid blir för full på kvarterets kräftskiva och som sätter sina egna känslor före ungarnas.
Men lik förbannat så fastnar man för ett exet look alike nästa gång med trots att man lovat sej själv att nästa man ska ha helt andra kvaliteter. En intellektuell, mogen, klok man.
Jag har behållit drummel nr 1 men känslan är ändå den att om jag gjorde mej av med honom skulle nästan snubbe... snart... visa sej vara snarlik.

"Martin" får mej att sitta och le förälskat på måndagskvällarna.
Jag tycker "Lisas" nya är en tönt trots att han... uppenbart... är en mycket bättre man.

Är män lika knäppa tro?

Puss/ Asta

måndag 6 mars 2017

Jordgubbar å sånt.

Bildresultat för jordgubbe

"Hur vet man att någon är pollenallergisk?
Svar: De talar inte om något annat." 


Ja, med risk att jag jag tar tillbaka allt jag sagt när jag snorat, kliat, väst mej igenom några veckor av spröd grönska så... alltså fasen vad jag längtar efter våren!
Vintern börjar kännas evighetslång och jag är så blek att jag ständigt måste röra på någon kroppsdel ute bland folk för att de inte ska tro att jag är ett lik.

Här har vi ingen snö, men jag har sett på facebook att den finns bara några mil bort. Fast ska vi se det positivt så spelar det ingen roll. Det är mars... på västkusten är det inget ovanligt att vintern kommer först i februari-mars.
Men Kung Bore har redan förlorat och han vet om det, hur mycket snö han än skickar åt vårt håll så kan det inte vara. Jorden snurrar och solen kommer närmare. Dagarna KOMMER bli längre och värmen KOMMER att komma.

Jag längtar efter... 

Att föräta mej på grillat i alla dess former.

Att åka till Barcelona i maj och fira in min 48:e födelsedag.

Sitta på uteserveringar i coola solbrillor och dricka iskall öl.

Sippa på ett glas rödvin på altanen.

Bada ljumna sommarkvällar i viken nedanför mej med Gottfrid och/eller barnbarn.

Gå barfota i gräset.

Vara mera social, träffa folk, umgås.

Komma igång med löpningen. Skall springa statsloppet i år.

Åka till Kos med Mini å Noah i augusti å äntligen få doppa fötterna i Medelhavet igen.

Använda min nya coola jumpsuit och alla klänningar.

Slippa frysa.

Gå på någon härlig konsert. Lasse har ännu inte andats om någon turné dessvärre.

Ha semester.

Ligga på stranden och lyssna till tjatiga föräldrar som förmanar sina ungar om att "inte sanda ner filten"

Äta mängder av jordgubbar

Få färg på min bleka lekamen.

Käka glass på stan.

Gå på pride. 

Vad ser du fram emot sommaren 2017?

Puss/ Asta

I lust och olust

Bildresultat för olust

På instagram pågår just nu en fantastisk utmaning under #5ininstagram där det skrivs om olika ämnen ur ett feministiskt perspektiv. Det resulterar i sin tur även i blogginlägg på samma teman hos flera bloggare jag följer. Nakna, utlämnande, starka, viktiga texter om hur det är att vara kvinna.
Dagens tema (eller om det var gårdagens) var Sex i gråzonen där flera diskuterat lusten... eller närmare bestämt bristande lust.

Sexlivet är ett känsligt ämne att blogga om för min del eftersom det inkluderar min partner som inte är lika okej med att grannen eller hans kollega möjligen läst bloggen och tagit del av intima detaljer.
Jag håller det därför mer generellt och/ eller med perspektiv på mej och mitt.

Under dagens hashtag diskuteras bland annat husfridsknull och hur svårt det kan vara att säga nej till sex trots att man inte är ett dugg sugen.
Ojämnt fördelad lust i parförhållanden är ju ingenting ovanligt, det verkar vara mer regel än undantag att den ena vill oftare än den andra och att det måste hanteras på något sätt. Ofta... men inte alltid... är det mannen som har störst behov, huruvida det är ett resultat av hormoner, sociala förväntningar eller könsroller kan vi lämna det här inlägget.
Och hur gör man då i ett monogamt förhållande?
Tja, kring det tvistar de lärda.
En del menar att man bara ska ha sex om man verkligen vill och känner sig sugen. Sex utan lust skapar än mer olust och blir som flera instagrammare beskriver till en självvåldtäkt.
Andra, inte minst många sexologer menar att lust föder lust och att det inte är nödvändigt att vara sugen innan utan att man får försöka ge sej hän ändå och så blir det så att säga, kul på vägen.
Hur det än förhåller sej med den saken så har jag hört måååånga kvinnor beskriva hur de känslomässigt utpressas till att ha sex.
Av rädsla att han ska tröttna och lämna annars. För att partnern blir sur och vresig annars. Eller kanske ledsen. För att tjatet är så outhärdligt att det blir enklare att "släppa till."

Vi skulle inte bli privata här, men så mycket kan jag säga att jag alltid haft mer eller mindre problem med sviktande lust och att det genom åren väckt både skuld och ångest hos mej. Jag har alltid känt att "nåt är fel på mej" och försökt analysera varför.
Jag har prövat på den ädla sporten husfridsknull , jag har fejkat orgasmer och jag har blåljugit om "hur skööönt" det var. Absolut inte varje gång men tillräckligt ofta för att det ska väcka ångest. Inte ens bra sex har någonsin känts så fantastiskt att jag inte kan leva utan det och det handlar om mej... och bara om mej... vilket kan vara svårt för en partner att tro på och förstå.


Jag tror att det är superviktigt att vi talar öppet om lust och olust.
Och min högst personliga tro är att husfridssex sällan leder till ökad intimitet men kan leda till förvärrad olust.
Lust kan möjligen tränas upp genom att läsa/ se sensuella eller erotiska berättelser och att "leka med sex själv." (Eller klittra... ÄNTLIGEN har kvinnor fått ett eget ord för sin onani.)
Sex finns överallt. I reklam, filmer, tv serier, musik, kvällstidningar och på nätet.
Sex genererar inget mer än en gäspning längre, det finns inga tabun kvar.
Men att tala om olust är svårare och betydligt mer skambelagt.
Det i sej gör problemet större. Eller gör något som kanske är rätt naturligt till ett problem överhuvudtaget.


Hur ser du på husfridsknull? Vad är dina tankar om lust å olust?
Har ni ojämnt fördelad lust i ditt förhållande och hur hanterar ni i så fall det? 


Puss/ Asta

Ska vi tala om underliv?

Bildresultat för fitta

Hej!

Jag tänkte vi skulle tala om underliv idag.
Jag "hänger" i feministiska kretsar på nätet och där är det i stort sätt allmänt vedertaget att kalla det kvinnliga könsorganet för fitta alternativt fitty.
Jag vet inte om det har med att jag är några år äldre än flertalet, jag anser mej inte pryd i andra sammanhang, men för mej är fitta ett fult ord.
Snudd på vulgärt.
Och vulgära ska ju vi kvinnor absolut inte vara, nej fy på sej.
Jag försöker vänja mej, smaka på ordet, och kanske erövra det så småningom men för mej är det fortfarande obekvämt att använda.
Ett ord män använder som skällsord.

Jag måste säga att jag genom åren har haft svårt att finna ett vettigt namn på det kvinnliga könet... och tyvärr är jag inte ensam.
Snopp/ penis och kuk är allesammans helt acceptabla benämningar på det manliga könsorganet. Där råder inga konstigheter.
Men för flickor/ kvinnor är det inte så.
Jag har använt underliv i vissa sammanhang, fiffi eller muttan i andra. Framstjärten när jag vill skoja till det.
Nu mera har jag bestämt mej för snippan som känns minst kliniskt och samtidigt inte fånigt.
Det är det minst dåliga, men lite för sött å näpet.

Jag minns när jag kom in i puberteten, när snippan upphörde att vara vilken kroppsdel som helst. Började med sex alldeles för tidigt, fysiskt en kvinna, i huvudet ett barn.
Jag tyckte snippan var så pinsamt ful, vanskapt rent av. Den såg ut som en uppochnedvänd tuppkam med blygdläppar som krullade sej ut utanför. Inte alls som min enda referens av  snippor, de jag sett i porrtidningar. De snipporna var släta, rosa och ingenting stack ut, de var som en barnstjärt och hur kunde jag veta att det inte var mer rätt än utseendet på min?
Sexualundervisningen i skolan var under all kritik och internet fanns ju inte så som idag när det går att googla på gott å ont.
Jag hade våldsamma komplex för det här och hade jag varit ung i den tid vi har nu hade jag säkert hakat på intimkirurgi så som många unga kvinnor gör idag.

Som ung vuxen kom jag över det där. Ja, den är ful men den visas ju inte upp på torget heller  typ.
Det var först på senare år... nån gång efter trettio kanske... som jag insåg att alla ser olika ut å det är helt okej. Det har ingen som helst påverkan vare sej på funktion eller på att attrahera en partner.
Och inte för än jag mer uttalat och genomtänkt blev feminist insåg jag vilken kraft snippan har. Vad den kan! Den kan klämma ut en hel jäkla människa och sedan återgå till att bli... nå ja... nästan som innan.

För mej är snippan symbolen för kvinnlighet och vad det står för.
Styrka, power och anpassningsbarhet.
För att kvinnan är det starkare könet!

Puss/ Asta


lördag 4 mars 2017

Asta recenserar "Öppnas i händelse av min död" av Liane Moriarty

 Bildresultat för öppnas i händelse av min död

"Tänk dej att din man har skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig att brevet innehåller hans mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan rasera inte bara det liv ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det där brevet när din man fortfarande lever."

Öppnas i händelse av min död är en roman som legat på New York Times bästsäljarlista i över 50 veckor. Jag har läst idel rosande recensioner.
Författaren Liane Moriarty är från Australien och detta är hennes genombrottsroman.

Romanen handlar om Cecilia som är lyckligt gift med den brevskrivande John-Paul. Ja tills hon öppnar brevet då...
Den handlar även om två andra kvinnor, Rachel och Tess, och om människorna kring dem i en intrig som vävs samman.
Jag har läst ett par böcker av australienska författare innan som lämnat samma känsla hos mej som denna roman gör.

Romanens karaktärer som skall vara nutid känns för mej som svensk läsare gammaldags. Könsroller är okritiskt förlegade, kvinnor duktiga och flitiga som familjens projektledare och männen som barnkramande men med lynnigt humör "vilka män har inte det."
Läsarna antas hålla med och känna igen sej. Förstå hur duktig "Duktiga Cecilia" är. Tillfälligt sex beskrivs som lösaktigt, pappor som vaktar över sin sjuttonårings sexualitet som något naturligt och fint. Tjocka människor är per automatik oattraktiva, ömkansvärda och ointressanta. En tjockis som går ner i vikt plötsligt snygg och någon att räkna med.

Dessutom räknade jag ut hur allting hängde ihop och vad som skulle hända efter typ en tredjedel av boken.
Men visst, den var lättläst, underhållande för stunden och precis vad man orkar med vid magsjuka.
Sista kapitlet var ett intressant grepp, det får jag ge den.

Betyg: Stark 2:a Knappt godkänd.

Puss/ Asta


torsdag 2 mars 2017

Ett av alla mina neurotiska beteenden.



Jag tänkte säga att jag är väldigt ärlig.
Men vid närmare eftertanke är jag inte alls det, det var inte ordet jag for efter.
Tvärtom är jag nog mer lögnaktig än de flesta och kan dra iväg halvsanningar och förbannad dikt både för att skydda mej själv och för att inte göra illa andra.
Jag försöker... försöker sa jag... leva efter devisen, har du inget snällt att säga så håll tyst. Undantaget är nättroll, rasister och taskmörtar.

Nej ordet jag for efter är öppenhetstourettes.
Jag har ett behov, som jag försöker hålla efter men sällan lyckas, att visa mej precis så som jag är.
Jag bara MÅSTE berätta när något känns läskigt, svårt, ensamt, oklart.
Det får som resultat att jag säkert uppfattas som nervösare, osäkrare, mindre självständig än de flesta medans min tes är att jag bara vädrar sådant som andra håller tyst om.
Jag har försökt förstå varför jag håller på så här?
Suck, visst är det konstigt att man inte alltid begriper sej på sej själv?
I synnerhet när jag inbillar mej att jag är ganska bra på att förstå mej på andra.
Jag tänker att det har framförallt två skäl.
1. Jag vill bli älskad/ respekterad/ omtyckt för den jag ÄR och inte för den jag låtsas vara. För då blir det ju bara på låtsas? Då är det ju inte mej de gillar eller känner respekt för.
2. Jag har själv väldigt väldigt svårt för självsäkra... som i meningen kaxiga och självgoda... människor. Kunde ex i skolan bli galen på de klasskompisar som alltid gav sken av att ha så stor koll och så mycket kunskap när de var lika mycket gröngölingar som jag. För mej är ödmjukhet inför den gigantiska oerfarenheten man besitter viktig och livsnödvändig.

Och då verkar det ju ganska... rimligt?
Men ändå får jag känslan av att det är inte så här sociala sammanhang fungerar. Det är inte så flertalet människor fungerar.
Och då blir det plötsligt jag som är fel... med alla mina goda intentioner.
Jag som verkar så mycket knasigare å mer neurotisk än alla andra.
Så i nya sammanhang, absolut inte bara yrkesmässiga, min touretts dyker upp i tid å otid, brukar jag tänka att jag ska vara lite mer som andra.
Att jag skall noja hemma i min egna trygga vrå med människor som känner mej på riktigt och låtsas att jag är en sån där härligt cool katt som har koll på läget och plenti av självförtroende å dölja allt det där neurotiska.
Framhäva mej själv så där lite lagom. Och tvärtom, inte alltid protestera eller argumentera när nåt skaver utan ta lagom med plats.
Ängslighet kan ju vara så... så jobbigt.
Men lik förb... så blottar jag både strupe å anklar väl där. Varje gång.
Tvångsmässigt.

Undra om det finns nåt färgglatt piller för sånt där?

Puss/ Asta

onsdag 1 mars 2017

Livets läxa

Anneli Lodéns foto.

Livet/ världen skulle inte fungera om vi alla gick omkring och inbillade oss att vi var Guds gåva till mänskligheten. Att vi alla trodde att ingen är så vacker, stark, smart som mej och ingen är så älskad som jag är. Alla älskar mej, alla beundrar mej, alla vill se på mej... helst hela dagarna.

Det är precis så där små barn är.
Noah pratar oavbrutet och tycks tro att vi aldrig har något annat för oss än att lyssna på honom. Han skall ständigt uppträda, dansa eller klä ut sej och "kräver" entusiastisk respons på det. Och vi "wow'ar", applåderar och fnissar förtjust åt hans upptåg.
Han visar med sin kropp hur mycket person efter person älskar honom. "Mamma älskar mej så häääär mycket" och så sträcker han sej allt vad han kan. "Mormor älskar mej så här högt" och så ställer han sej på tå och sträcker händerna mot taket. "Mosse (hans ord för morfar) älskar mej..." osv.
Hans svar på "Jag älskar dej" eller "Du är min prins" eller "Du är bäst Noah" möts oftast med ett självklart  "Jag vet."
Enkelt och självklart lixom. Han vet att han är anledningen till att solen går upp för oss.
Och så ska det vara. Det önskar jag varje barn. Oändlig kärlek.

Men nu börjar det krackelera. Inte ens tre år så börjar hans värld växa och fler kommer att inkluderas i den. Igår sa han tex till sin äldsta kusin Kaylie "Älskar du mej så här mycket?! följt av att han visade med sin kropp.
Kaylie tittade lite ointresserat på honom och svarade "Näää."
Man SÅG förvåningen i hans ögon. Ingen har någonsin låtit bli att bekräfta kärlek till honom.
Eller när han senare körde en liten show och blicken bara vändes bort.
Samma sak när han på stan hälsar på folk... han gillar särskilt ungdomar, till dem kan han ropa "Hej hej" och när han möts av ignorans blir han helt perplex.
Än så länge går han inte på förskola, han är ständigt med oss som ohämmat beundrar honom men snart börjar det riktiga livet.
Förskola. Skola.
Finna sin plats. Konkurrera.
Möta andra barn som oxå levt i tron att de är helt unikt speciella.

Han kommer att möta stressade förskolelärare. Barn som utesluter, som kanske till och med är dumma. Hårda kommentarer. Han kommer bli varse om att han kanske inte är absolut bäst i världen på precis allting.
Och bit för bit kommer den där fantastiska självkänslan och tron på den egna förmågan att naggas, så som den... mer eller mindre... gjort med oss alla.
Livet kräver samarbete. Laganda. Alla kan inte vara primadonnor.
En egenkärlek som är oerhört gullig hos en tvååring blir jäkligt irriterande hos en vuxen och till å med hos ett äldre barn.
Men ändå, det är lite sorgligt.

Jag jobbar aktivt med att försöka vara en bättre kompis till mej själv.
En inte fullt så dömande röst till det egna jaget.
Men lik förbannat så får både de kroppsliga och det mentala sina kängor dagligdags. "Gå inte runt här å dug för fan!"
"Du är för tjock, för falsk, har för dålig karaktär, sa det där onödiga, gjorde bort dem, kommer aldrig att fixa osv." Senast idag tänkte jag på att jag brutit samtliga Guds ord utan att döda och så har jag MAGE att tänka att nån annan är orättvis eller dum.
Jag kan inte minnas den tid... om den fanns för mej... när omgivningen betraktade mej så som vi betraktar Noah och när jag hade all den där tilliten till min person.

Alla människor borde åtminstone ha det självklara, att de spelar en älskad huvudroll i sin egen film. Och någonstans på vägen tas det ifrån oss.

Puss/ Asta

Hiss el diss?

Jumpsuit  Army   Ajlajk 0

Alltså, hur snygg är inte den här?
Kanske vore den ännu snyggare i svart men svart är slut.
Den kostar dryga 900 kr med frakten... lite dyrt för ett sånt här plagg... men å andra sidan kan jag se mej själv typ BO i den här från april till september.
Finns i army grönt och kittfärgat...

Jumpsuit  Kitt 0

Hiss eller diss?

Puss/ Asta

Utan skam i kroppen.



Till er som tänker "Men Gud, har hon ingen självbevarelsedrift som visar sej halvnaken på nätet, tror hon att hon är snygg eller?!" har jag följande svar:
a. Jag har massvis av självbevarelsedrift. Självbevarelsedrift är kanske inte samma sak för dej som mej.
b. Jag är inte halvnaken, jag är mer rekorderligt klädd är på stranden där det vistas massvis av okända människor.
c. Jag tror inte att jag är särskilt snygg och det är en stor del av hela det här inlägget.

Så. Med det sagt vill jag fråga vad ni tycker om kroppsaktivism och/ eller kroppspositivism? (som väl är typ samma sak.)
Om du inte har hört talas om det innan så ska du inte sitta där å skämmas utan då ska jag förklara för dej, hur jag uppfattat det i alla fall.
Det går ut på att alla människor har rätt till sin kropp och till att alla kroppar skall få finnas och synas utan att kritiseras eller bedömas. Alltså, ungefär motsatsen till vad Katrin Zytomierska ständigt deklarerar.
Det är en växande rörelse och en allt större kraft och massvis av kvinnor i alla åldrar, storlekar och skepnader lägger ut bilder på sej själva för att skapa en förståelse för att kroppar ser olika ut.
Jag skulle precis skriva att det är normkritiskt, men ska man vara ärlig är väl min kroppsform mer vanligt förekommande än idealet och zize zero.
Kolla in vilket badhus eller vilken strand som helst.
Men skit samma. Alla kroppar skall få synas och finnas utan att ständigt bedömas och kritiseras.

Det är inte så länge sedan jag tyckte att idén var ganska fånig. Eller mer så här, jag ifrågasatte varför kvinnors kroppar alltid måste visas upp.
Numera vet jag att det både behövs och förändrar människors sätt att tänka.
Själv känner jag inget behov av att dagligdags visa upp mina valkar. Jag är fortfarande lite obekväm med det, och det är dessutom relativt nyligen jag gick upp alla de här extrakilona.
Däremot följer jag... dagligen... kanske ett tiotal kroppspositiva kvinnor på Instagram som lär mej hur mycket som helst och som får mej att ifrågasätta fördomar jag haft (och ibland delvis fortfarande har) om tjocka människor eller om kvinnor som visar sej i underkläder i tid å otid.
De har fått mej att känna en större kärlek till min egen kropp men framförallt omvärderat hur jag ser på andra som inte är som jag.
Och DET är fantastiskt! Att gamla hundar kan lära sej sitta.

För ni vet, jag har sagt det så många gånger förr...
Fejk it to U make it. Hjärnan är rätt lättlurad.
Om du istället för att dagligen nypa i valkar med en trött min, sucka tungt över bröstens förlorade spänst, surt konstatera nya rynkor talar om för din hjärna att du duger! Att du är kapabel! Frisk! Stark! Snygg till å med då tror hjärnan på det till sist. Du måste bara kväva den där elaka rösten i sin linda snabbt som en kobra och sen ihärdigt uttrycka beundran för vad din kropp klarat av.
Burit barn, fött barn, sprungit en mil, tjänat dej troget varenda jäkla dag.

För övrigt mår kroppen väl av att vara lite smårultig.
Fysisk aktivitet dagligen är betydligt viktigare för hälsan än platt mage är.
Underhudsfettet är en reserv om vi är sjuka, håller om varm i fjällhöga nord och i klimakteriet producerar det en del östrogen som ger dej mindre besvär!

Puss/ Asta