onsdag 15 februari 2017

Om man inte varit good enouth med barnen då?



Bild: Ett av mina fyra barn.

Med fyra barn, även fyra vuxna barn, är det sällan helt lugnt och harmoniskt i lägret. Det är nästan alltid något av barnen som inte mår bra, som har någon form av problem eller mår dåligt på något sätt.
Jag är verkligen ingen curlande mamma men jag är inte heller typen som inte försöker lösa/ fixa/ trösta trots att de är vuxna och mitt mammahjärta går sönder när någon av dem har det svårt.
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer heter det och det ligger väldigt mycket sanning i det. Självklart kan små barn bli svårt sjuka eller på annat sätt väcka stor oro men i det vardagliga.
Jag vet hur jag ska göra livet bra igen när Noah är otröstlig. Med de stora så finns inte alltid nån qvick fix och det är förbannat svårt att vara mamma då.

Jag har på senare tid funderat mycket på min mammaroll under åren och omvärderat den.
Tidigare har jag alltid sagt att jag gjorde det bra, att jag var good enough.
På många sätt var jag det.
Jag har alltid sagt att jag gjort så gott jag kunnat, utifrån mina resurser och att jag lyckats betydligt bättre än mina föräldrar, och det är sant.
Men det gör det inte tillräckligt för det.
Jag har alltid varit fysisk med barnen, pussat och kramat dem mycket och ofta.
Berättat att jag älskar dem. Sagt förlåt om jag varit dum. Varit mycket med dem, massor av kvantitetstid. Bakat. Picknickat. Pysslat. Läst för dem. Diskuterat med dem. Lärt dem visa hänsyn, argumentera för sin sak, uppföra sej.
Men med tiden har jag förstått att jag brustit i så mycket annat.

Det är svårt att sätta fingret på var jag felat men livet handlade för mycket om mina behov och för lite om deras. Var jag arg så var jag arg... och skällde å gormade.
Var maken och jag förbannade så grälade vi, våldsamt och högljutt.
Var jag på dåligt humör stod de i skottgluggen.
Jag var inte tillräckligt lyhörd, räckte inte riktigt till och gav dem inte tillräcklig egen tid.

Min stora flicka fick vara för stor. Hon fick stå tillbaka för mycket gentemot de yngre. Hon fick ta mycket ansvar men framför allt fick hon aldrig vara liten.
Min dotter nr 2 som är väldigt lik sin pappa fick alltid höra att hon var "pappas flicka." Även om inte det var min mening skapade det kanske henne en känsla av att hon var mindre betydelsefull för mej.
Min son såg jag inte hur ensam och utsatt han var som liten och han uppfostrades helt utan genustänk.
Min lilla som alltid varit omhuldad och sedd lyckades jag ändå inte ingjuta någon stark självkänsla i.
De har allihop blivit fina människor ändå, och jag hoppas att de vet om att jag älskar dem precis lika mycket men samtidigt unikt utifrån vilka de är.
De är underbara... men kanske inte tack vare mej utan nästan trots mej.

Att älta tjänar inte mycket till.
Allt man kan göra är att faktiskt värdera och analysera sin föräldraroll, det är man skyldig sina barn. Allt man kan göra är att bli bättre, för förälder är man hela livet.
Det sägs att det är aldrig för sent för en lycklig barndom. Jag gör vad jag kan för att ge dem den nu.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Hej,
    Jag förstår precis vad du menar, den känslan av tillkortakommanden kanske alla föräldrar har, jag vet inte, men jag har den! Flyttade ju med barnen långt från sin pappa. Jag vet inte hur mycket det har skadat dem, men nog har det skadat deras relation till sin pappa i vart fall. På olika sätt och bland annat. Jag tyckte att jag gjorde rätt och så här i efterhand kanske jag faktiskt gjorde det också. Men något har det ju gjort med barnen. Det vet jag. Och får ont i magen av ibland.
    Ändå har jag också faktiskt kämpat. För barnens skull. Orkat massor. Mycket mer än om jag hade stannat kvar där deras pappa bor. Och jag har gett dem allt jag kan av mig själv.
    Jag tänker att vi måste förlåta oss själva för det som inte blev så bra. Någonstans i botten vet vi ju att vi är bara det vi är. Människor med allt vad det innebär av gott och mindre bra. Sen är det ju faktiskt så att barnen är sina egna individer, de har genuppsättningar som skiljer sig från våra egna, eftersom de är en blandning av sina föräldrars och sina förfäders gener. Det betyder att de också är olika varandra och har olika förutsättningar.
    Jag är ändå ganska så övertygad om att dina barn har haft en fin barndom. Har du frågat dem?
    Att vara en bra människa innebär inte att allt man gör är perfekt eller bäst. Det är vad som rör sig inne i människan, all den kärlek som hen rymmer, som är det viktigaste. Det hoppas jag iallafall.

    Kram Cis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka tankar som alltid av dej Cis. Vi får bara svaren på det vi väljer, aldrig om det faktiskt blivit bättre el sämre om vi valt annorlunda. Vi kan bara gissa. Jag gjorde mkt som var bra och viktigt för mina ungar. Bröt mönster, stod pall, älskade, var närvarande mm. Men jag brast oxå på många sätt. I att inte bejaka dem tillräckligt var för sej, i tålamod, i ett äktenskap som inte var så sunt. Suck jag.
      Men reflektion är bra. Kram

      Radera
  2. Svåraste 'jobbet' i världen. Hur man än gör blir det fel ganska ofta. Mina barn är ju små så dom kan inte utvärdera mig än.
    Mina egna föräldrar gjorde oxå massa 'fel'. Men vi blev ju 4 hyfsat trevliga individer ändå. Då är väl det 'good enough'?
    För good enough är ju inte att förväxla med perfekt. Och perfekt är så tråkigt!
    Även om dina barn hade velat ha delar av sin uppväxt annorlunda har den ju liksom format dom till precis dom som dom är idag, och det tycker jag absolut verkar vara good enough!
    Kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det. Det svåraste (och härligaste) jobbet som finns. Och alla barn har synpunkter. Så är det med. Jag lyckades åtminstone med att göra dem till kloka och empatiska människor. Klapp på axeln för det. Men oj vad jag skulle gjort mkt annorlunda om jag varit den jag är idag då. Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare