måndag 27 februari 2017

Lite yta på det


CARA klänning blå

Åh, jag är så himla sugen på vår och lite sol nu.
Och som alltid... särskilt vår å höst... så vaknar shoppinglusten.
Denna klickade jag hem alldeles precis nu. Har tittat på den några gånger och kan se mej själv strosa runt i den.
Inte för att jag på något sätt lider av klänningbrist.
Funderar faktiskt på om jag skulle ha en Bloppis med framför allt då klänningar, skulle ni vara intresserade av det?

Förutom klänningar som jag ALLTID är sugen på att shoppa så är jag sugen på nya skor, gärna några sköna ballerina som funkar att gå långt i och kanske nått vassare och högre med.
Jag är även sugen på nya glasögon. Hade två par, men tappade favoriten när jag cyklade i höstas och trivs inte riktigt i mina andra. Dessutom så tror jag det börjar bli dags för progressiva.
Har gått på synoptik innan men de ligger i grannstaden och är krångligt när/ om man behöver justera bågen. Var inne på Synsam och hittade flera par jag blev förälskad i.
Är även sugen på lite snygga solglasögon med kvalitet.
Bildresultat för ray ban solglasögon dam

Nagellack är ytterligare en produkt som jag ständigt har begär till.
Essie har fått nya vårdande lack som jag hittills bara läst om å ännu inte sett i butik.

Bildresultat för essie treat love color

Vad är du sugen på att shoppa?

Puss/ Asta

söndag 26 februari 2017

Inte alla män

 Bildresultat för våld mot kvinnor

Mäns hat mot kvinnor kostar!
Det kostar i lidande och det kostar i reda pengar.
Ca 14 kvinnor/ år som mördas av män de har eller har haft en relation med.
Ca 30 000 fall av kvinnomisshandel anmäls årligen.
18 100 sexualbrott anmäldes 2015.
97% av alla sexualförbrytare är män.
Den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i hemmet.
Mörkertalet beräknas vara mycket stort. Källa: BRÅ.

Kvinnor vet om detta.
De vet att de skall vara försiktiga med män. Det är inte nån liten inbillning.
Kvinnor får lära sej från tidig ålder att akta sej för olika situationer.
Bli för berusade, följa med okända killar, inte hoppa in i bilar med främlingar.
Inte gå för lättklädda, hålla sej i grupp, ha koll på sin drink på krogen, undvika bakgator.
Jag har själv förmanat mina döttrar. Förmanat och lagt en del av ansvaret för "hur män är" på dom. För att man är så jävla rädd om dom.
Och för att jag själv inte lyssnade på förmaningarna som ung och fick betala.
Jag har aldrig sagt till min son: "Nu går du inte ut å våldtar någon." 

Kvinnors hat mot män kostar inte mer än ett å annat sårat ego.
Män som blir så jäkla sårade och kränkta över denna generalisering att resten inte spelar någon roll och de lägger en jävla energi på att förklara detta men inte någon på det betydligt mer allvarliga... mäns hat mot kvinnor.
Där nöjer de sej med att konstatera att det inte gäller dem. Det är män från andra åldrar, andra länder, andra kulturer, andra sociala miljöer.
De skulle aldrig våldta eller slå en kvinna. De älskar ju kvinnor. Högaktar kvinnor. Uppvaktar kvinnor. (Ofta är det de verkliga slemmen som högljutt ska tala om hur mycket de äääälskar kvinnor.)
Men de är kanske dom som trycker sitt kön mot kvinnor på dansgolvet, de som passar på att känna på en kvinnas rumpa på en trång tunnelbanevagn, de som inte tar ett nej när de flirtar med en ensam kvinna vid en bardisk, de som passar på att utnyttja situationen när en kvinna är för berusad för att protestera, de som skojar högflabbade med polarna om grannens läckra femtonåring, de som viskande måste berätta för sin frus väninna hur jäääävla sexig hon är och hur gärna han skulle... , de som skickar dic picks, de som antyder att kvinnor fått för lite kuk för att hon är på ett visst sätt i sin attityd osv osv.

Att hata alla män handlar inte om individer. Det handlar om strukturer.
Det handlar om könsmönster. Att hata en patriarkal samhällsordning.
Även den argsintaste man i denna diskussion skulle inte råda sin dotter att hoppa in i en svarttaxi som körs av min man eller min son.
Varför inte? De är jättefina män. Åtminstone är de män som aldrig skulle våldta en kvinna. Men det vet inte den här pappan eller hur?
Lika lite som jag kan gå i god för din man eller son som jag inte känner.
Det här egenansvaret/ skuldbeläggandet finns på alla nivåer i samhället, till å med i vårt rättsväsende och i våra domstolar.
Vad hade du druckit? Hur var du klädd? Vittnen såg att ni kysstes tidigare på kvällen. Hoppade du in i bilen frivilligt? Har inte du anklagat en man för våldtäkt tidigare? 

Till skillnad från många inom den feministiska rörelsen så tror jag att feminismen behöver de goda männens röster och att vi bör välkomna och inkludera dem.
Visst, alla män är en del av problemet, män kan aldrig fullt ut förstå, det är vi kvinnor och kvinnokampen som gett oss segrar hittills och yada yada.
Jag förstår och håller delvis med. Men jag tror det är så tragiskt att män lyssnar mer på män. När en man på sin arbetsplats, i krogmiljö eller i bastun säger ifrån och tar ställning så får det större effekt än när kvinnor "gnäller."
Män har lättare för att påverka sina polare, kollegor, söner och fäder eftersom de själva är män.
Men det är patetiskt sällan man hör hur män ställer sej upp och säger ifrån utan bortförklaringar eller undanflykter.

Puss/ Asta

torsdag 23 februari 2017

Jag är på riktigt kränkt och så in i helvete förbannad.




Jag har fått lite reklam i brevlådan. Från Nordfront.
Och alltså lättirriterad har jag varit hela dagen men det gjorde mej alldeles jävla rasande. Brevlådan är MIN egendom, en del av MITT hem.
En liten äcklig nazist har promenerat genom mitt område och besudlat min brevlåda och jag känner mej ta me fan KRÄNKT!

Vi kan väl se på vad detta parti som kandiderar till riksdagen i nästa val vill.
Så här står det på bladet jag fick:

Norden behöver din hjälp-anslut dej och kom in i gemenskapen redan idag.
Gäller det alltså trots att jag är vänster, feminist, umgås med invandrare, har muslimer ingifta i släkten?! 

Nordisk motståndsrörelse vill:

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag skall inledas så fort som möjligt. På humanaste möjliga vis ska de återsändas till sina hemländer el närområden till dessa.
Alltså detta kommer bli ett långt inlägg för här står så mycket dumt att nästan varenda stavelse måste kommenteras. 
"Massinvandringen" är redan stoppad. Återsändande av merparten som inte är nordeuropéer är inte bara rasistiskt/ nazistiskt och fullkomligt inhumant med splittring av familjer mm mm Det skulle sätta landet i konkurs på en vecka. Ingenting skulle fungera. Arbetskraften skulle inte räcka till. Samhällen skulle få stängas igen av urholkningen. Skatteintäkterna skulle sina osv osv.


2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och militärt ockuperar större delen av vår värld.
Jo, jag lovar. Det står så! Med det menas alltså att judarna har makten över större delen av världen (tänk vad man lär sej varje dag) och med alla tillgängliga medel... en ny judeutrotning ska vi lösa detta lilla problem i världen. Alltså när vi slängt ut alla med mörkt hår ur vårt eget land.

3. Gemensamt med de övriga länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär utträde ur den Europeiska unionen och ev liknande folkfientliga sammanslutningar.
Folkfientliga sammanslutningar. Titta på bilden. Ja, de är idioter. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarsområde skall tilldelas efter kompetens och statens mål blir att arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefrihet ska vara omfattande.
Så fint! Inte ett öga är torrt. Antar att alla vi som inte är nazistsvin får lov att framföra den åsikten och kritiken även i fortsättningen då? Eller varför är feministsymbolen överstruken som i "förbjuden" på bilden om vi ska ha högt i tak?

5. Vår massmedia ska ägas av medborgarna i det nya Norden. Utländsk så väl som inhemsk media som agerar folkfientligt skall förbjudas. Ett allt för koncentrerat ägande måste motverkas.
Hur var det nu med den starka yttrandefriheten igen?

6. Skapa ett modernt samhälle med naturens lagar. Våra djurskyddslagar skall vara framtagna med tonvikt på etik istället för profit. Naturen och dess resurser skall brukas med förnuft och framtiden i åtanken. Allemansrätten ska värnas.
Ett modernt samhälle med doft av tyskt -30 tal alltså. Hitler gillade väl oxå schäferhundar och alpluft. 

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, så väl starka som svaga, och där alla ska ha möjlighet att nå sin fulla potential. Det skall finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgarna rättigheter men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidig företagsanda och innovationsanda skall uppmuntras.
Åhhh. Så vackert. Hjärta, hjärta, hjärta. Like, like, like eller vadå?
De skall alltså inte likt gammelnassarna gasa utvecklingsstörda eller missbrukare? Ja, det får vi väl se när de kommit igång med att ta i tu med punkt nr 2. Och vilka ska starta alla dessa kreativa, innovativa företagen... pensionärerna eller barnen? När de av annan etnicitet är utslängda finns det inte så många fler kvar. 


8. Återinföra värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare skall kunna bidra till försvaret av nationen mot så väl yttre som eventuella inhemska mot.
Skjuta bråkstakar på plats alltså! 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol skall upprättas med syfte att pröva svåra fall av folkförräderi.
Utbilda jurister. Lika inför lagen. Folkdomstol döma landsförrädare.
Underbart och idylliskt på samma gång. 

Den som kan sitt Sd känner igen väldigt mycket av det som skrivs här.
Kanske inte vad Jimmie står och säger på bästa sändningstid i tv men definitivt vad kommunpolitiker och fotfolket skanderar.
Detta är det Sverigedemokraterna vi skulle få om de hade makten till det, var inte naiva och inbilla er nåt annat. 


Är det lagligt att dela ut sån här skit där det inte ens är omskrivet att de vill återsända människor som är svenskar och som bott här halva eller hela sina liv.
Lagligt att skriva att vi ska ta i tu med judeproblemet med alla stående medel och att en folkdomstol skall kunna döma för landsförräderi efter nya lagar?!
Jag tänker ringa polisen imorgon och ta reda på detta!

Fy fan, jag känner mej smutsig.

Puss/ Asta

"Men kvinnor då"

Vardagsrasismens foto.

Jag minns faktiskt inte när det började men det är inte så länge sedan.
För några år sedan störde jag mej nog ungefär lika mycket på män och kvinnor, eller nästan mer på mitt eget kön. (Skäms där!)
Men nu är det som om jag fått upp ögonen för mäns hopplöshet och jag kan inte stänga av det igen.
Jag retar mej på män, mansrollen, patriarkatet varenda dag och näst intill konstant.

Nåt som är så jävla störigt med män är att de "alltid vet hur det ligger till", de vet ta me fan alltid bäst. Till och med när det handlar om kvinnors problem och känslor så vet de bäst.
Jag har många gånger diskuterat med män... inte minst min egen... och jag läser på nätet i kommentarsfält  H E L A  tiden hur män snackar emot kvinnor om deras egna upplevelser!
Ja jag vet! Det är ta me fan obegripligt men inte mindre sant för det.
Män som inte håller med om att de flesta kvinnor varit utsatta för sexuella övergrepp eller upprepade trakasserier.
Män som inte tror på att varje kvinna blir ofredad på krogen eller som tycker att det i så fall är ett problem.
Män som menar att kvinnor inte skulle vara hjälpta av kvoteringar.
Män som i diskussioner om våld/ hot/ sexuella övergrepp/ slut shaming vrålar "Men kvinnor då! De slåss och våldtar de med. Sluta dra alla män över en kam för några få idioter."
Och när kvinna efter kvinna efter kvinna efter... berättar om sina erfarenheter på krogen, i arbetslivet, i relationer berättar så "är det inte sant."
Gha!!!

Jag hade en diskussion med ett antal män i ett kommentarsfält kring det här med att kvinnor får kukbilder skickade till sej.
Reaktionerna från män var... om vi kategoriserar dem... tre.
"Men kvinnor då!" (Eric Saade hade tydligen fått bilder på lättklädda tjejer.)
"Jag hade bara blivit glad."
Och ännu störigare...
"Det får dom inte alls!" 

Kvinnor i långa rader beskrev vad de fick för kukbilder och otäcka sexuella anspelningar skickade till sej och män svarade "Nej, det tror jag inte på."
En man anspelade på att jag var för gammal och kanske även för ful genom att ifrågasätta om det verkligen hänt mej de senaste tjugo åren.
Som om dick pics handlar om attraktion och uppvaktning och inte om kränkning och makt.
I en annan diskussion kring våldtäkter försökte en man förolämpa mej genom att säga att jag knappast behöver oroa mej för att bli våldtagen, det är den unga, vackra kvinnans problem.
Ehhh?! Hur ska jag reagera på det? Ska jag bli sårad över att män inte finner mej knullbar nog att våldta eller vad? Sen när började förövrigt våldtäkt handla om lust och sex?

Om nästan alla kvinnor kan berätta om allt ifrån sexuella trakasserier i skolan, på jobbet, bland bekantskapskretsen, vänners pappor, väninnors män till rena våldtäkter så handlar det knappast om "några sjuka jävlar."
Det handlar heller knappast om etnicitet och ursprung.
Det är ett mansproblem!!!
Det är en uppfuckad mansroll och mansattityd som jag fan inte står ut med längre.
Hatar jag män? Hat är ett starkt ord för mej. Jag är mer less.
Jag har gått från irriterad till uppgiven till just less.

Min nästa relation ska bli lesbisk eller inte alls.

Puss/ Asta

03:15



Jag arbetade natten till idag.
Somnade vid nio och sov till klockan fyra... trots att jag skulle vaka av.
Ändå var jag trött på kvällen och lyckades somna kring elva men sen vaknade jag nån timma senare som om jag sovit middag.
Klarvaken så klart. Och här sitter jag nu, mer er, och äter skinksmörgås med stark senap och dricker oboy.

Jag har kommit på bättre fot med mina sömnsvårigheter sedan jag började natten. Det är aldrig samma stress att somna längre, det är väldigt sällan jag måste gå upp tidigt.
Nattens tystnad är ofta vilsam. I alla fall när jag mår väl.
Jag minns när vi flyttade till Falkenberg. Jag hade så himla svårt att somna i denna fullkomligt öronbedövande tystnad. Om man börjar lyssna på absolut tystnad så blir det nästan som ett vacum i huvudet. Ingen trafik som brusade på i bakgrunden, inga spårvagnar som startade och stannade, inga rop utifrån gatan eller grannar som spolade i rören. Bara tystnad, som då var obehaglig men som nu är vilsam.

I alla fall så låg jag där uppe i min säng efter att ha vaknat i natt, i sängkläder som luktade lite för starkt och stickigt av tvättmedel och lyssnade på tystnaden, sökte efter minsta snarkning, minsta knak i trappan, minsta råttdans i väggarna (jo, jag tror vi har råttor där) men ingenting.
Jag tänkte på att februari snart är slut och vad händer då? Jo då kommer mars.
Booom.
1:a mars ska Gottfrid lämnas in för operation av sitt diskbråck.
I tystnaden som var lämnades kvickt som en vessla pinkar plats för föreställningen om min sövda hund, skalpeller genom hud och muskler, borrande av kotor...
Jag försökte värja mej. Tänkte nej nej nej nej... backa, backa tanken, tänk på nåt annat, inte tänka på det nu, inte på natten, inte i tystnaden.
Men ni vet hur det är med tankar? Hur "lätt" det är att avleda dem när inget annat lockar intrycken?
Och då visste jag. Det är kört!
Jag somnar inte om.

Jag avskyr veterinärer. Nej, inte veterinärer i sej men att gå till veterinären.
Det är värre än tandläkaren.
Dyrt och ångestladdat.
Jag känner mej som värsta svikaren som inte "skyddar" mitt djur/ vän mot obehaget och rädslan de känner där. Som ens tar dem dit. Jag avskyr att se hundar sövda, det ser ut som om dom är döda.
Jag minns varje historia jag hört om sövningar och operationer som gått snett och att operera ett diskbråck känns verkligen riskfyllt där bland nerver å bråte.
Jag har varit m y c k e t   tveksam till om jag verkligen ska operera. Gottfrid har ju mått bra och varit smärtfri flera veckor utan medicin nu.
Här om dagen hade jag så gott som bestämt mej för att avvakta när jag under bus skakade lite i hans rumpa och han skrek till. Fan.
Sen dess... ingenting.
Ena minuten tänker jag att jag avvaktar.
Nästa att det är lika bra, då kanske jag kan slippa oroa mej för ny smärta, han kan leva ett aktivare liv osv.
Och kanske är det bra att operera i ett lugnt skede när det inte är inflammerat och svullet, nån som vet?
Usch, usch, usch. Jag älskar ju den grabben. Han är mannen i mitt liv.

God natt eller kanske mer troligt, Godmorgon på er.

Puss/ Asta


fredag 17 februari 2017

Till dej jag satte spiral på.

 Bildresultat för tacksam

"Hög igenkänningsfaktor, alla har vi väl varit nya på jobbet och bara velat gömma oss under skrivbordet på expeditionen och velat kasta in handduken och gå hem. Men hejja dig! Har följt din blogg under din utbildning och du är ju en fighter���� Tänk bara när du smacka in en spiral på mig under din praktik som om du aldrig hade gjort annat?!
Snart förlöser du bebisar bättre än en automatväxlad bil växlar����"



Denna kommentar var skriven i slutet av januari och hade av nån anledning sorterats ut som skräppost så jag såg den först nu och blev så oresonligt glad.
Jag lyfter in den i eget inlägg för att skribenten ska få en möjlighet att se den och för att jag ska få säga TACK!

Alltså ni börjar bli många, ni som på olika sätt hör av er och som varit min patient under praktiken. Trots att jag bloggat så länge och läsare gett sej till känna i de allra märkligaste situationer så vänjer jag mej aldrig riktigt utan blir lika förvånad över hur liten världen är varje gång.
Att en liten blogg med 500-800 läsare om dagen ändå kan generera i så många möten, både på nätet och irl. Det är rätt mäktigt!

Flera gånger har folk på stan sagt "Är det Asta?"
En gång på ICA hade jag glömt mitt betalkort och den gulliga kvinnan bakom erbjöd sej att betala. När jag skrev om detta på bloggen visade det sej vara en bloggläsare.
En gång vårdade jag en döende patient och en anhörig säger plötsligt "Jag har läst Astas blogg i flera år."
Och så nu då. Spiralbärare och nyförlösta som haft mej under sin studenttid och hör av sej med värme, kärlek och pepp.

Jag... Jag vill bara säga att jag är så himla hedrad och lycklig över er allihop.
Tack!  Tack som fan!

Puss/ Asta

torsdag 16 februari 2017

Mer om att reflektera sin mammaroll

Anneli Lodéns foto.

Bild: Jag å sonen för ett gäng år sen.

Trodde nog mina rader några inlägg längre( eller här) ner när jag granskade mitt föräldraskap skulle röna fler tankar hos er än det gjorde, två kloka kvinnor kommenterade, och jag tycker ämnet är spännande så jag kör det ett varv till.

Det var inget "gråta ut inlägg" om hur usel morsa jag varit utan mer ett inlägg om reflektion. Och jag känner en glädje och tacksamhet över att jag är en människa som ständigt värderar och omvärderar saker och ting, inklusive mej själv och min egen insats.

Det här med kritik mot sitt föräldraskap är ju det känsligaste som finns.
Åtminstone för oss mammor. Ingenstans gör kritik så ont som just kring det och därför är det lätt att slå ifrån sej och att komma med ursäkter.
Förklaringar till vad som brast finns absolut för oss alla.
Vi är dem vi är, med begränsade resurser inom oss och vi växer och läker förhoppningsvis under hela livet.
Vi har de förebilder vi har och det är det.
Självklart är det skillnad på att ex växa upp som sin pappas prinsessa och att växa upp med en pappa som valt bort en. Självklart har ett barn som mötts av intresse och tålamod lättare att bli just en sådan förälder än en som vuxit upp med hugg å slag... ja, för att dra några exempel så ni förstår hur jag menar.
Sen förändras tiden med.
När mina föräldrar växte upp på -50 talet fick de stryk av sin pappa när de varit olydiga. Så var det... för många... då.
När föräldrar skilde sej under -70 talet då jag var barn försvann pappan. Så var det... för många... då.
Nu känns båda alternativen rätt långt borta. Och hur mycket kan man döma sej själv för att man var en produkt av livet där å då.
När mina barnbarn är vuxna kommer det finnas saker deras föräldrar gjorde eller sa som är otänkbara då.
Barnen är alltid en annan produkt än deras föräldrar.
Min bristande genusuppfostran har sina förklaringar alltså.

Jag har funderat på hur mycket av mina tillkortakommanden som mamma som berodde på att jag var ung. Att det har påverkat barnen på gott och ont är självklart.
Men att jag var en annan mamma när jag fick barn som tjugofemåring än som sjuttonåring berodde nog framförallt på erfarenheten. På att det är skillnad att få första barnet och att få fjärde.
Och jag är säker på att både jag och barnen även vunnit en massa på att vi är så nära i åldrar.

Men likväl. Att reflektera och att få nya insikter är alltid bra.
Det får mej att växa som människa. Och förhoppningsvis kompenserar det barnen åtminstone lite grann.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Bismak


Bildresultat för amelia adamo

Jag lyssnade på P1's söndagsintervju med Amelia Adamo här om dagen när jag var ute och sprang.
Jag har alltid gillat Adamo och det lilla jag vet om henne. Askungesagan som dotter till en italiensk piga som invandrar i Sverige och som blir en av våra stora publicister. Jag har gillat hennes utstrålning, hon har en sensuell, intelligent å busig utstrålning. Hon är väldigt mycket girlpower och av den anledningen förknippar jag henne med en vän till mej, Cis, som utstrålar ungefär samma sak.
Att jag med åren blivit allt mer tveksam till de tidningar som förknippas med henne är en annan sak.

Jag lyssnade på intervjun och sedan dess har någonting inom mej skavt som jag har svårt att sätta ord på.
Amelia berättade om när hon arbetade på Aftonbladet och fick i uppdrag att locka fler kvinnor. Hon gjorde då om helgbilagan, la till skönhetstips, bantning och massor av sex. Hon beskrev att kvinnor är inte intresserade av reportage om isbrytaren Norden och liknande som tidigare fyllde bilagan.
Hon beskrev hur hon lyckades därför att hon kände så många kvinnor ur arbetarklassen och visste hur de tänkte och vad de var intresserade av.
Vid samtal om tidningen Amelia och dubbelmoralen den anklagats för med budskap som "Dug som du är" uppblandat med massor av "Så går du ner 5 kg innan påsk" viftade hon bara bort.
Hon menade att Amelia är den tidskrift som betytt mest för att utbilda kvinnor men om kvinnor skall läsa artiklar som "Så planerar du din pension" så måste den gömmas in bland skönhetstips, sexnoveller och modereportage.
Annars läser inte kvinnor. I synnerhet inte kvinnor med låga inkomster och utbildningar vars lön är slut den 18:e varje månad.

Det i kombination med beskrivningarna hon gav av sej själv, hur hon med hög arbetsmoral, driv och självförtroende arbetat sej uppåt gav mej en besk känsla av elitism som många högerfeminister ofta utstrålar och förmedlar.
En slags tro att driv och vilja är det enda som krävs för att lyckas och en nedlåtande attityd mot dem som inte gör det. De som egentligen bara är intresserade av nageltips och sex vars lön inte räcker månaden ut.

Min arbetarklassidentitet är oerhört stark!
Jag är uppvuxen i förorten där det bara bodde ensamstående morsor och deras ungar, där fäderna för länge sedan dragit vidare.
Jag har själv levt livet där pengarna var slut den 18:e, ibland tidigare, och man fick gå till pantbanken med de få saker som fanns av värde för att sätta mat på bordet till ungarna.
Min morfar var svetsare utomhus på Arendalsvarvet och mormor slet ut sin kropp som vårdbiträde.
Jag känner inte alls igen mej i de där kvinnorna Adamo beskriver.
Kvinnorna ur min barndom och fortfarande genom mej och mina döttrar i min familj är de som är drivande, pålästa, viljestarka och som gärna läser mer djupblodade reportage i tidningen. Jag behöver inte alls lockas med en sexpalt och mamma hade åtminstone innan hon blev sjuk i sitt missbruk en jävla koll på ekonomi, både den egna och landets.

Sen sa hon nåt annat i intervjun med som gjorde mej illamående.
Hon sa att Amelia var den tidning som visat upp flest "annorlunda kroppar" som svar på kritiken att tidningen var med och drev på ett ouppnåeligt skönhetsideal.
Jag har läst tidningen Amelia under många år (ja, det är preskriberat nu) så jag vet vad hon menade. De brukade i varje nummer ha några sidor om kvinnor som utmålades som "lite konstiga." De kanske lät håret växa under armarna, de kanske var överviktiga, lesbiska eller gillade tatueringar.
Att kalla dem annorlunda och att sedan ta cred när övriga 78 sidor visade släta, vackra, unga kvinnor med BMI på 19 är förmätet. Mer. Det visar att man inte förstått problematiken. Alls.

Synd på så rara ärtor. Gillar fortfarande Adamo. Men som sagt, med en viss bismak.

Puss/ Asta

onsdag 15 februari 2017

Antingen eller



Häng på så kör vi antingen eller.
Skriv dina val i egna bloggen eller här i kommentarsfältet. Du får inte välja båda och du måste välja nåt. Okej?
Vad stämmer bäst in på dej?

Höger eller vänster i politiken

Identifiera sej som arbetarklass eller medelklass

Hundmänniska eller kattmänniska

Godis eller snacks

Kaffe eller te

Sova sked eller sova själv

Vår eller höst

Slarva eller pedant

Krogen eller hemmakväll

Ligga med Bert Karlsson eller Donald Trump (Svårt, tänker att han har mer cash)


Helkväll med partnern eller bästa vännen

Kött eller fisk

Rött vin eller vitt vin

Facebook eller Instagram

Politik eller sport

Solresa eller skidresa

Bo i stan eller bo på landet

Få barnbarn eller möta den stora passionen

Vara tjugo eller fyrtio

Game of Thrones eller Bonde söker fru

Winnerbäck eller Hellström

Gudrun Schyman eller Annie Lööf

Puss/ Asta 


Om man inte varit good enouth med barnen då?



Bild: Ett av mina fyra barn.

Med fyra barn, även fyra vuxna barn, är det sällan helt lugnt och harmoniskt i lägret. Det är nästan alltid något av barnen som inte mår bra, som har någon form av problem eller mår dåligt på något sätt.
Jag är verkligen ingen curlande mamma men jag är inte heller typen som inte försöker lösa/ fixa/ trösta trots att de är vuxna och mitt mammahjärta går sönder när någon av dem har det svårt.
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer heter det och det ligger väldigt mycket sanning i det. Självklart kan små barn bli svårt sjuka eller på annat sätt väcka stor oro men i det vardagliga.
Jag vet hur jag ska göra livet bra igen när Noah är otröstlig. Med de stora så finns inte alltid nån qvick fix och det är förbannat svårt att vara mamma då.

Jag har på senare tid funderat mycket på min mammaroll under åren och omvärderat den.
Tidigare har jag alltid sagt att jag gjorde det bra, att jag var good enough.
På många sätt var jag det.
Jag har alltid sagt att jag gjort så gott jag kunnat, utifrån mina resurser och att jag lyckats betydligt bättre än mina föräldrar, och det är sant.
Men det gör det inte tillräckligt för det.
Jag har alltid varit fysisk med barnen, pussat och kramat dem mycket och ofta.
Berättat att jag älskar dem. Sagt förlåt om jag varit dum. Varit mycket med dem, massor av kvantitetstid. Bakat. Picknickat. Pysslat. Läst för dem. Diskuterat med dem. Lärt dem visa hänsyn, argumentera för sin sak, uppföra sej.
Men med tiden har jag förstått att jag brustit i så mycket annat.

Det är svårt att sätta fingret på var jag felat men livet handlade för mycket om mina behov och för lite om deras. Var jag arg så var jag arg... och skällde å gormade.
Var maken och jag förbannade så grälade vi, våldsamt och högljutt.
Var jag på dåligt humör stod de i skottgluggen.
Jag var inte tillräckligt lyhörd, räckte inte riktigt till och gav dem inte tillräcklig egen tid.

Min stora flicka fick vara för stor. Hon fick stå tillbaka för mycket gentemot de yngre. Hon fick ta mycket ansvar men framför allt fick hon aldrig vara liten.
Min dotter nr 2 som är väldigt lik sin pappa fick alltid höra att hon var "pappas flicka." Även om inte det var min mening skapade det kanske henne en känsla av att hon var mindre betydelsefull för mej.
Min son såg jag inte hur ensam och utsatt han var som liten och han uppfostrades helt utan genustänk.
Min lilla som alltid varit omhuldad och sedd lyckades jag ändå inte ingjuta någon stark självkänsla i.
De har allihop blivit fina människor ändå, och jag hoppas att de vet om att jag älskar dem precis lika mycket men samtidigt unikt utifrån vilka de är.
De är underbara... men kanske inte tack vare mej utan nästan trots mej.

Att älta tjänar inte mycket till.
Allt man kan göra är att faktiskt värdera och analysera sin föräldraroll, det är man skyldig sina barn. Allt man kan göra är att bli bättre, för förälder är man hela livet.
Det sägs att det är aldrig för sent för en lycklig barndom. Jag gör vad jag kan för att ge dem den nu.

Puss/ Asta

tisdag 14 februari 2017

Årets första bikinitanke

Bildresultat för hm draperad bikini plus size

Jag handlar i stort sett aldrig på HM av olika skäl men fick upp denna bikini med tillhörande modell i mitt facebookflöde och tänkte "Wow, vad sund hon ser ut för att vara hm modell, riktigt snygg bikini oxå."
Men nästan genast började tanken mala "... för inte kan det väl vara? Kan det vara deras plus size modell som är snäppet smalare än mej?"
Jag var tvungen att gå in på HM's hemsida och jo visst fasen var det så.
HM förnekade sej inte... detta året heller.

Jag tycker så satans synd om alla tjejer som är unga!
Om JAG... som fyller fyrtioåtta om några månader och som verkligen arbetat med mej själv vad det gäller kroppsacceptans då å då faller tillbaka i själväckel och späkningsplaner så hur är det inte att vara ung?
Hur är det att vara ung när modellen på bilden anses vara en tjock tjej.

Det är ju inte så att det är ont om snygga tjocka tjejer.
Jag menar, Hm... och för all del, nästan varenda jävla annan klädaffär med, borde knappast ha svårt att finna plus size modeller värda namnet.
ÄR det så att de har det så kan jag tipsa om ett dussin eller två.

Bildresultat för hm bikini

Nu ska vi inte jämföra kroppar. Alla kroppar är bra kroppar och är de bara friska så ska vi vara så JÄVLA tacksamma för det är minsann inte självklart men jag kan ändå låta bli att undra...
Reklam handlar väl ändå om att locka kunder till att vilja handla produkten.
För butiken att tjäna pengar.
En viktig del i den lockelsen är förutom en schysst vara identifikation.
Hur många av oss dödliga identifierar oss med flickan ovan?
Jag känner kanske en... på sin höjd två... med en sådan kropp.
Well, uppenbarligen går det bra ändå.

Puss/ Asta

onsdag 8 februari 2017

Tro(s)lös på jobbet



Förlåt.
Jag ljög för er i inlägget nedan. Eller ja, jag maskerade sanningen lite, närmare bestämt med den här meningen "hör ni töser, det har sina fördelar att bli gammal, innan demensen och inkontinensen slår till så uppnår man ett visst mått av klokskap."

Det har redan hänt.
Jo jag är klok. Det är jag faktiskt.
Inte särskilt intelligent, men klok som sjuttsingen, det där är två helt skilda ting.
Men jag är dessutom liiite liiite inkontinent och inte lika lite glömmen.

Inkontinensen sträcker sej till att jag ibland, när jag är jätte kissenödig, kissar en liten liten skvätt preeecis när jag drar ner blixtlåset i jeansen eller kavlar ner strumpbyxorna. Oavsett hur länge jag varit kissnödig och hur länge jag hållit mej är det precis DÅ det kan ske.
Samma sak kanhända i duschen. Att jag inte är ett dugg kissnödig när jag kliver in men blir akut och ohållbart kissnödig när det varma vattnet träffar mej.
Mmmm, precis. Slarvat med de där geisakulorna ja.
Det händer att jag kissar ner mej mer än "lite grann" men det beror på slarv och sker alltid på toa. Antingen drar jag inte ner trosorna tillräckligt så de blir blöta eller oxå kissar jag för fort och inte klart och reser mej upp och får resterna ner i trosan. Så jäkla irriterande. Särskilt när det sker på fest eller på jobbet.
Det händer inte precis jämt men tillräckligt ofta för att jag ska ha fått erfarenheten att "stå ut med kissiga trosor" är ingen bra idé. Kiss luktar ganska starkt av just... kiss. Så av den anledningen... och BARA... av den anledningen har det hänt att jag gått troslös på både arbetet och i sociala sammanhang.
Onödigt spännande (på ett otrevligt sätt) känns det kan jag säga.

Demensen är lite mer utbredd.
En allmän förvirring. Glömmer vad jag ska säga, vad jag ska hämta när jag går från ett rum till ett annat, berättar samma sak för människor flera gånger osv.
Men mest illa är det med att jag blandar ihop folks namn. Även... eller kanske särskilt... familjemedlemmarnas namn. Gottfrid får således ofta heta Noah och vise versa. Ibland får han till och med heta Baron som min hund för 14 år sedan hette. Döttrarna byter namn med varandra och det är inte ovanligt att jag hinner dra igenom alla deras namn innan jag hittar rätt.
Denna namndemens har vi alla kvinnor i min släkt. Mormor, mamma, jag och döttrarna. Väldigt märkligt.
Min mamma gav en julklapp till sitt barnbarnsbarn Ängla i julas. På paketet stod det "God jul Märta (döda hunden) från mamma."
Hmm, otroligt att det kom rätt.

Det är nu ni ska avslöja lite av era pinsamheter så jag kan känna mej lite mindre... udda.

Puss/ Asta

Bekräftelsekåt



Ibland skäller jag på er, för att ni inte kommenterar, tycker och interagerar på bloggen utan bara läser. Det sista har ni verkligen skärpt till er och många nya har hört av sej och skrivit några rader... det är superroligt.
Jag eftersträvar inte 60 kommentarer per inlägg som Cissi Wallin men nån tanke här å där, att "se" liv på bloggen är så himla kul.

Det handlar förstås till stor del om bekräftelse.
Att söka bekräftelse, det är nåt fult... eller hur? Det vet vi alla.
Så har åtminstone jag alltid tänkt och jag har i hela mitt liv sökt och behövt mycket bekräftelse. Tror absolut det har med barndomen att göra, men vi grottar inte ner oss i det i detta inlägg. Bekräftelsekåt har jag varit hela mitt liv OCH skämts för det.
Men på senare tid har jag kommit till insikt och ro med det som med så mycket annat (hör ni töser, det har sina fördelar att bli gammal, innan demensen och inkontinensen slår till så uppnår man ett visst mått av klokskap.)
Bekräftelse är något vi alla behöver. Det är lika naturligt som att vi behöver kärlek och skratt i våra liv. En del behöver mer, andra mindre, men alla har vi en viss längtan och strävan även efter bekräftelse.

Mitt bekräftelsebehov rörde sej länge kring att vara snygg nog.
Att män skulle finna mej attraktiv. Inte nödvändigtvis för att jag ville ligga med dem (jag har alltid varit ganska asexuell... ja, herre gud, på tal om DET så har jag en rolig historia där som kanske inte hör hit) utan mer... att jag ville duga.
Utseendemässigt duga. Efter barnår som den fula knubbiga ungen med för stor underläpp så var manlig bekräftelse det ljuvligaste av allt.
Idag betyder den rätt lite (kanske för att jag är gammal, tjock å rynkig ha ha) men mitt bekräftelsebehov har flyttat på sej.
Jag blir lycklig av bekräftelse från ungarna och barnbarnen på att jag är en bra (helst bäst) morsa och mormor/ farmor.
Men jag blir oxå väldigt väldigt lycklig när jag bekräftas inom de två områden som just nu är viktigast för mej rent intressemässigt... mitt jobb (älskar mitt jobb) och bloggen.

Era kommentarer, och särskilt kommentarer om att jag berör, att jag får er att våga, får er att skratta, får er att känna er mindre ensamma i en känsla är värd precis HUR mycket som helst.
Jag har via sociala medier, på instagram och messinger, fått meddelanden av inte mindre än fem mammor som jag förlöst under min tid som student på SÄS. Av en slump har vi varit medlemmar i samma grupper, följt samma konton och liknande och de har "hittat mej". Hittat mej och skriver de allra finaste saker om vad jag betytt under deras förlossningar. Och det är balsam på en osäker nybliven barnmorskesjäl ska jag säga.
Barnmorskeyrket är ju just så. Ensamt. Oerhört mycket cred och tacksamhet till barnmorskan om det går bra, dubbelt upp av skuld att ensam bära om det (må gud förbjude) går dåligt.

Den bekräftelsen behöver jag och vet ni, jag tänker banne mej inte skämmas en enda sekund till i mitt liv över det!
Så om du trånar bekräftelse för att du är en bra mamma, en duktig läkare eller butiksförsäljare, har en snygg kropp, ett vasst intellekt eller vad det nu må vara... låt det VARA. Du är mänsklig, och det är väl rätt skönt?

Puss/ Asta

måndag 6 februari 2017

Herre gud, är det där jag?



Jag reagerar med förvåning nästan varje dag som jag ser mej i spegeln eller på en närgången selfie. När blev jag så himla gammal? Jag pratar inte om rynkorna utan om hänget, all lös hud kring ögonen. Det är en äldre kvinna som blickar tillbaka mot mej och jag känner knappt igen henne.
Okej okej att jag inte är tjugofem längre (tack å lov) men jag är ju faktiskt inte sextio år heller.
Men det är mer med förvåning än med obehag jag noterar dessa förändringar av mitt yttre. Att det kan gå så himla fort!
Är det gener? Bekymmer? Gamla synder av hårt solande och lika hårt rökande?
Eller är det mina fem (snart sex) barnbarn? Livet fixar lixom... mormor/ farmor måste se gammal ut!

Även till det inre är jag förändrad fast den förändringen har varit mer smygande, mer lite fram å tillbaka.
Jag är lugnare numera, på alla sätt... mindre rädd, mindre arg, har mindre ångest, suktar mindre efter det jag saknar.
Jag är tjockare men friskare och jag känner mej hyfsat stark.

Jag fyller 48 år i maj.
Kvinnor i Sverige har sin sista menstruation i genomsnitt när de är 51,5 år.
Då har klimakteriet redan pågått ett tag, kanske många år, men minskande ägglossningar och allt lägre fertilitet.
Det är oxå främst före menopaus som de flesta symtomen kommer.
Oregelbundna blödningar, vallningar, svettningar, torra slemhinnor, en ökad psykisk skörhet, förändrad lust osv.
Jag har hormonspiral så blödningarna slipper jag. Jag har ingen aning om ifall jag är i klimakteriet, men rimligen borde jag vara där å nosa även om jag inte har så mycket symtom.
Jag har kanske en liten ökad benägenhet att bli varm ibland, jag som alltid har varit frusen. Det är inga vallningar och jag svettas inte men allt oftare säger jag att det är supervarmt inne medan övrig familj absolut inte håller med.
Kanske börjar det bli lite vajsing på termostaten.

Jag har alltid varit rädd för klimakteriet. Alltså rädd redan i tjugofemårsåldern.
Jag hade en fruktansvärd pubertet och de där sakerna hänger ofta ihop även om det är tvärt om. Då massor av hormoner. Nu brist på den samma.
Men sedan jag gjorde min D-uppsats om Klimakteriet, intervjuade alla dessa kvinnor och läste ännu fler studier så känner jag mej inte lika rädd.
En stor del av förändringen en ung människa tror ska ske pang bom har i själva verket skett gradvis och redan bearbetats bit för bit.
Massor av saker kan man göra själv för att må bättre genom klimakteriet och hjälper inte det så räds jag inte hormoner. Det är verkligen inte så livsfarligt som allmänheten tror.

Jag får lära mej att leva med den där spegelbilden. Lyft och diverse nervgifter finns inte för mej. Alla måste inte tänka så, var å en blir lycklig på sin tro, men för mej är det ett feministiskt statement att det är okej att åldras och att mitt värde inte sitter i det (även om jag skall erkänna att jag googlat priser.)

Det finns värre saker än att bli äldre, glöm aldrig det.

Puss/ Asta

Precis som vanligt

Bildresultat för en centimeter

I dag när jag var inne på ICA var jag såå här nära att inhandla en sån
här

Bildresultat för blonderingsfärg för mörkt hår

... för att därefter slänga i en sån här. Jag tänkte "Hur jävla fel kan det bli?" men min frisör Elin säger alltid att jag är strängligen förbjuden att göra något sådant.

Bildresultat för röd färg håret

Så här sitter jag. Och ser ut preeecis som vanligt.

Puss/ Asta

fredag 3 februari 2017

Bloggkris å vårmode



Jag har den värsta bloggkris jag haft sedan jag började blogga för evigheter sedan. Med det menar jag inte brist på idéer till inlägg eller skrivtorka utan något betydligt allvarligare. Jag kan inte skriva om det just nu... för jag vet inte hur jag ska formulera mej, jag har försökt säkert ett dussin gånger.
Jag vill inte uppträda provokativt eller ilsket just nu och förklaringarna som tangenterna slår ner är just det... ilskna.

Hur som haver känner jag mej mycket hämmad att skriva om något som har det allra minsta betydelse. Och en blogg som inte har någon betydelse?!
Tja, vi får se.
Sorg i hjärtat men vi får se.

Jag börjar tröttna på vintern och har länge känt mej sugen på att shoppa vårkläder. Lite grann har kommit ut i butikerna även om det fortfarande är hyfsat vinterbetonat.
Jag var inne på skoaffären och provade ett par ljusa skimrande Tamarispumps med rimlig klack men stl 37 satt åt som fasen och stl 38 glappade så det fick vara.
På Lindex fastnade jag för ett par jeans. Det var rätt välbehövligt för det är inte många jeans jag ens kommer i längre av de jag har. Jag går mest i strumpbyxor och slappa klänningar.
Men idag köpte jag ett par midjehöga jeans i "rätt" storlek och en glansig marinblå topp till. Var lite sugen på klänningen på bilden med, men får fundera ett par dagar till på den.
Är den hiss eller diss tycker ni?

Puss/ Asta

Ps. Har ni handlat nåt vårigt?

Pps. Visst ÄR det fult med broderier som kommer på jeans och jeansjackor stort nu?

onsdag 1 februari 2017

Måttlig köksbordsångest å andra åkommor.

 Anneli Lodéns foto.

Att tala om psykisk ohälsa är fortfarande inte helt lätt och jag har funderat över det där många gånger varför det är så.
Själv känner jag massor av människor som lider av psykisk ohälsa på olika sätt, många kreativa, häftiga, starka människor som jag känner stor beundran för och där jag inte på något sätt ser ner på dem eller klappar dem överseende på huvudet för att de har en psykisk diagnos eller för att de kämpar med ångest eller diverse sociala fobier.
Men det är en annan sak med en själv...

Jag hade på komvux en fantastisk lärare i psykologi. Hon arbetade hela dagarna med dem som mådde psykiskt dåligt och hon undervisade i ämnet. För henne var antidepressiv medicin lika självklar som antibiotika till någon med lunginflammation. Tills hon själv fick en depression. Och åkte till grannstaden för att hämta ut sin medicin för att hon inte ville riskera att någon kände igen henne.
Mmm.
Vad beror det där på?
I vårt fina toleranta samhälle där vi har pridefestivaler i snart sagt varje stad och där (många av oss) värnar om människor från andra länders rätt att utöva sin tro och religion. Vad är det som får individer med psykisk ohälsa att skämmas?
Jag skulle tro att det har med vår kultur att göra.
I Sverige är det väldigt väldigt viktigt att vara högpresterande och arbetsam.
Egenskaper som självständighet, förmåga att prestera under stress, driv och höga ambitioner efterfrågas på snart sagt vilken arbetsintervju du än går på. Varesej du söker ett jobb på Mc Donald eller som atomforskare.
Med vår öppna och toleranta syn på omgivningen kan vi därför mycket väl känna med den som brakar ihop i en ångestattack på jobbet men vi vill absolut inte vara den personen själv.

Jag har i hela mitt liv, så långt bak i barndomen jag kan minnas, haft perioder av ångest och oro. Jag har lätt för att bryta ihop (även om jag sen har hyfsat lätt att sitta upp i sadeln igen.) Om det beror på barndom, gener eller att jag bara har den där känsligheten vet jag inte. Alla tre alternativen är möjliga och troliga.
Jag har ätit antidepressiv medicin under många år och jag har suttit åtskilliga timmar i terapi i ett försök att om nu inte bota ångesten så lära mej hantera den.
Dit har min insikt kommit nu. Det är en del av min person och jag kommer aldig bli av med den. Ångesten kan inte fixas. Den kan bara bli mer hanterbar.

Ångest är en jävla skitkänsla.
Hos mej hälsar den på när jag ska göra nya saker, när jag ställs inför konflikter eller bara plötsligt, mitt i idyllen, utan anledning. I perioder ofta, i andra perioder med långa mellanrum.
Hos mej ger den ett obehagligt sug i magen, uppdragna axlar (som snart gör ont), en sämre förmåga att tänka och agera snabbt, värk i fingerlederna och ibland kortvarig livsleda. Inte livsleda som i att vilja dö, men livsleda som i att inte vilja någonting annat än låsa in mej på rummet å avsäga mej precis allt.
Men ångest är aldrig farligt. Det känns så, den drar igång kroppens larmsystem och den är nedbrytande men aldrig farlig. Det går över, alltid. Kroppen har inte ångest längre än vad den pallar med. Hos mej känns det tydligt när ångesten bryts med något som närmast kan beskrivas som likgiltighet.

Jag har alltid hatat min ångest. Om det fanns något jag helt magiskt skulle kunna ta bort från mej själv... poooff... så skulle övervikten bli kvar och ångestbenägenheten ryka. Men det är dubbelt, för samtidigt VET jag att det är just den som gör mej till en bättre lyssnare, en mer empatisk medmänniska och barnmorska. Och okomplicerad människor som haft för enkla liv är sällan intressanta.

Vad är din erfarenhet av psykisk ohälsa?

Puss/ Asta