tisdag 31 januari 2017

Fundering

Bildresultat för hjärtinfarkt

Lyssnade på radion här om veckan där de talade om ljudhygien och vikten av tysta miljöer. Att det är viktigt att se på tystnad som en naturresurs precis som ren luft och friskt vatten som alla människor behöver. En forskare berättade att det årligen inträffar ett par hundra hjärtinfarkter i Europa endast till följd av bullriga miljöer.
Och då finns det förmodligen ett å annat stresstillstånd som inte leder så långt som till en hjärtinfarkt med.

Detta fick mej att fundera. Fundera över hur stenålderliga våra kroppar och hjärnor är och hur lång tid evolutionen faktiskt tar. Att vi ännu inte är anpassade till att utsättas för ljud 24/7.
Och hur är det då med annat?
Ja det jag närmast tänker på är uppkopplingen. Detta att vi skall vara nåbara och i interaktion varenda vaken minut.
Jag skulle verkligen behöva detoxa mej där. Jag som inte ens kan gå en entimmespromenad med hunden utan att kolla om någon läst mitt senaste blogginlägg, gillat någon bild på instagram eller skrivit nåt snärtigt om Anna Kindberg Batra på twitter. Jag som passar på att kolla facebook när jag nattkissar.
Men vad gör det med oss?

Vad gör det med våra kroppar och hur mår våra hjärnor av att vi ständigt går omkring med vår telefon som om den vore en kinkig och väldigt lättstött bebis? För ett tag sedan pratades det mycket om strålningen från mobiltelefoner kunde ge upphov till cancer. Detta dementerades väl vad jag förstått men kan mobilen påverka våra hjärnor på annat sätt?
Vår psykiska hälsa?
Den växande graden av utmattning?
Hur påverkas vi av att få in all världens nyheter... svält, krig, IS framfart och Donald Trumps senaste dårskaper om å om å om igen under dygnets vakna timmar? Hur påverkas vi av att följa hundratals människors tankar, bilder och middagar dag efter dag?
Tänk om det till å med är farligt?!
Kanske till å med farligare än att bo i en lägenhet vid en trafikerad väg som utsätter dej för konstant buller och risken för kardiologiska sjukdomar.
Kanske kommer vi få se hundratals hjärtinfarkter och psykiska utmattningstillstånd till följd av intensivt facebookande. Kanske ser vi det redan utan att begripa det.

Puss/ Asta

måndag 30 januari 2017

Tuffa tider

När jag ställs inför något som känns svårt rent praktiskt brukar jag tänka på när jag började övningsköra.
Jag var fullkomligt LIVRÄDD för att framföra denna enorma mördarmaskin, detta vapen som jag hade noll och ingen kontroll över och jag skulle dessutom... dessutom... växla samtidigt.
Min man sa att "snart kommer du göra detta utan att tänka, snart är det så naturligt och så vant att du kan fundera på annat under tiden."
Jag hade väääldigt svårt att tro honom. Eller ja, jag var faktiskt helt bergsäker på att det aldrig skulle bli så för mej.
Men så blev det förstås.

Jag försöker hålla denna känsla in i mitt nya yrke.
Jag är inne på min tredje veckas hospitering. Egentligen har jag bara ett pass kvar men min mentor har fixat så jag får fler. Jag är nämligen inte "där" ännu och det känns som en sådan vansinnig förnedring och ett så totalt nederlag.
Kognitivt förstår jag och håller med. Känslomässigt känner jag mej som den mindre vassa kniven i lådan. Den kollegor talar om bakom ryggen, den chefen oroligt funderar över om hon var en felsatsning, den som kanske sträckte sej efter mer än vad hon klarade av och har kapacitet för.

Jag måste säga att jag har haft en tuff start in i yrket.
Sex förlossningar och egentligen ingen glidarförlossning där en omföderska kommer in, har invändningsfritt CTG och föder lätt och bekymmersfritt. Sådana förlossningar som jag hade så många av under min praktik.
Nej det har varit patologiska kurvor och dåliga fosterljud till höger och vänster.
Jag har klippt fler gånger på dessa förlossningarna än på de 60 stycken jag hann med under praktiken.
Hemma. Hemma vet jag hur jag ska göra. I mitt huvud kan jag gå igenom agerandet. Lägesändra, stäng av ev dropp, ha god CTG kontakt, förbered för åtgärder, kontakta läkare osv.
Där i situationen är det som om det låser sej för mej och jag blir seg å trögtänkt. Jag vill bara backa och lämna över.

En barnmorska berättade att hon höll på att sluta fyra gånger första månaden som barnmorska. Så känner jag. En stor jävla osäkerhet och otillräcklighet har lagt en blöt filt över lusten, glädjen, euforin att inneha världens vackraste yrke.
Min bristande kunskap, min gigantiska oerfarenhet är så tung och så skräckfylld att bära att jag bågnar under den. Det känns som om jag hittills kommit undan med bara förskräckelsen. I natt var ett jobbigt pass...
En del av mej vill tillbaka, helst nu, och revanschera mej, men en större bit av mej vill bara sjappa och aldrig komma tillbaka.

Men jag lärde mej växla. Jag gjorde faktiskt det. Det är en jävla baggis att lägga in 4:an nu för tiden.

Puss/ Asta

måndag 23 januari 2017

Mod att våga

Hur hittar man modet att våga följa sin dröm? Tänker som du gjort med ditt barnmorskeri. Själv har jag också en dröm att få hålla på med förlossningar, doula är väl det som känns mest genomförbart. Men tänk om ingen vill ha mig som doula? Eller tänk om nån vill och det visar sig att jag är usel på det!
Hur vågar man fast man känner så här?
/Theresa


Vet du att jag heter Therese i andra namn? När jag var barn ville jag ha det som tilltalsnamn och kallas för "Tess", det tyckte jag var så coolt. 
Fina Therese, frågar du MEJ om mod?
Jag är förmodligen den räddaste människa du kommit i kontakt med.

Men visst, jag är envis med... och ibland... ger livet en en knuff på traven, så var det ju för mej när jag äntligen tackade ja till att läsa Barnmorskeprogrammet efter att ha tackat nej fyra gånger innan.

Ja hur gör man?
Jag skulle inventera fördelar och nackdelar. Inventera mina styrkor och formulera drömmen ordentligt för dej. Varför vill du? Varför känns det viktigt?
Varför just doula? Jag menar, att bistå kvinnor under förlossning kan man ju göra som både undersköterska och barnmorska. Vad är det i doularollen som du brinner för? Bli ordentligt klar med dina motiv där.
Sen brukar jag tänka, vad är det absolut värsta som kan hända?
Ja i ditt fall att du inte tycker det är så givande som du trodde eller att du inte passar för det (det tror jag inte kommer ske) men so what? Då har du ju i alla fall försökt. Vågat sträcka dej efter drömmen och då vet du att just det där var inte din grej, det är ju egentligen inte mer dramatiskt än så.
Som doula har du ju inget som helst medicinskt ansvar. Inget kan gå på tok för att du gjort fel.

Jag har nog förstått efter att jag började läsa hur "modigt" det var.
Alltså att andra tycker att det är särskilt märkvärdigt att omskola sej i min ålder. Jag har hört det från massor av håll och nog aldrig setts som så modig av så många.
Hade jag vetat det innan hade jag kanske blivit avskräckt, men på mitt gamla jobb slutade ju människor hela tiden (yngre då förvisso) för att vidareutbilda sej och jag kände mej väl som en av dem.
Egentligen förstår jag faktiskt inte fortfarande varför det är så jäkla mycket modigare att byta yrke när man är fyrtiosju jämfört med trettiofem? Det är ju inte så att jag är senildement ännu.

Men jag tycker ofta saker är läskiga... och då gör jag det ändå.
Jag hoppar.
Ibland slår jag mej. Oftast går det bra.
Livrädd men oxå vansinnigt uttråkad när jag inte utmanas och jag har svårt att förstå människor som år in å år ut går till omotiverande jobb som de bara gnäller över och hatar. Människor som slösar bort sina liv med att längta efter helg och semester.
Fake it until you make it är mitt absolut bästa råd för att komma över rädslor.
Det har hjälpt mej såååå många gånger.
Att ge efter för rädsla skapar bara mer rädsla.

Så våga Therese. Sträck dej efter din dröm.
Men snälla bli inte en sån där doula som ser barnmorskan som sin fiende som hon måste försvara patienten ifrån. De finns. Tyvärr.

Puss/ Asta

Lycka och olycka



Vilka 3 ögonblick i livet var dina absolut lyckligaste och vilka 3 dina olyckligaste?

Klurig fråga från Nina.

Lycka är någonting märkligt, visst är det? Åtminstone för mej.
Jag kan känna en häftig känsla av lycka vid oväntade och enkla tillfällen.
Lycka kan oxå se olika ut. Bubblande, storslagen och full av skratt. Men den kan också vara blygsam, som en lugn varm känsla som fyller mitt inre och med en känsla av hopp och tillförsikt. Den sortens lycka är minst lika fin.
Jag vet vilka tre tillfällen av lycka som är de största men jag vill börja med att tänka på stunder som fastnat.

En sen kväll/ tidig natt när jag ensam badade naken i ett ljummet hav med Märta. Bara hon å jag å det svarta vattnet under en lysande fullmåne.

När jag sprang en motig jävla runda med stekande sol och ville ge upp knappt halvvägs men fortsatte och väl i stan öppnade sej himlen i ett sådant där varmt ösregn. Det var så befriande att jag sträckte armarna mot skyn för att bli våt på så stor del av kroppen som möjligt. Stan var full av turister och alla utom jag flydde under markiser och in i portar för att komma undan regent. Min glädje måste ha smittats för jag möttes av applåder, som ett enmanslopp, och jag fick en sådan enorm energi.

En kväll för kanske 8-10 år sen när vi hade fest med jobbet vid havet. Vi grillade, vi drack alldeles för mycket, vi hade vansinnigt roligt, va varann så nära och... jag var otroligt lycklig den kvällen/ natten.

Första gången jag lyckades känna öppningsgraden på en kvinnas livmodermun. Av nån anledning större än förlösandet.

Efter en kusinträff, när vi samlades några stycken av mina kusiner med deras respektive. Bland annat min favoritkusin som jag saknat många år. Min pappa som jag kände mej så nära den stunden. Vi satt och hade efterfest i en hotellbar och livet var bara så bra.

Lena och jag. När hon var sjuk och vi visste att ingenting gick att göra.
Vi låg en hel natt, nära nära, höll varann i handen. Pratade om allt, grät och skrattade i blandad kompott och trots att det var så oerhört, så outgrundligt ledsamt så är det en så vacker stund.

Men mina allra lyckligaste stunder lika självklara som förutsägbara.
Mina barn. Mina barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar.

Olycklig då...

Att vara olycklig är inte lika luddigt som lycka. Olycklig kan jag vara och det är förbannat tungt. När jag är lycklig så försvinner den lätt, suddas ut i konturerna så fort jag försöker greppa den eller analysera den.
Här börjar jag i andra ändan. Med det största. Det värsta. Det svåraste.

Det var att mista Märta. Sorg är svår att mäta och nog var det väldigt väldigt svårt när andra närstående dog. Lena framförallt (under hennes begravning fruktade jag för mitt förstånd) men oxå mormor å svärfar var svårt.
Men inte i närheten av Märta.
Hon VAR min ledstjärna. Utan henne är jag för alltid mer vilsen.
Det är utan konkurrens det värsta jag varit med om. Resten som varit jävligt är svårare att gradera.

Jag hade en depression som varade över ett år för 22 år sedan. En depression när jag varje dag önskade att jag skulle dö och fasade för att vakna. Det var fruktansvärt. Jag har mått dåligt både före och efter, men aldrig så. Aldrig så förtvivlat nattsvart.

Min bror. Jag har inget direkt datum, ingen direkt stund men att han är så sjuk och inte finns i mitt liv är en livssorg.
Samma sak är det med pappa.

Som barn var jag med om svåra saker. En våldtäkt. Andra övergrepp.
Att bli dumpad på ett ungdomshem med galler för fönsterna och möbler fastskruvade i golvet långt hemifrån som tolvåring.

Puss/ Asta

Vad är det bästa i ditt liv? Om vi inte räknar med barnen.

söndag 22 januari 2017

Lillebror å bästa vännerna

 Anneli Lodéns foto.

Hur lärde du känna "lillebror" och hur kom ni varandra så nära - som jag förstår det som genom vad du skriver på bloggen. Är han din bästa vän, eller vem är det? (Förutom dina hundar)
/ Helena


Det här med bästa vänner. Jag har egentligen bara "bästa vänner", ytliga bekantskaper är ingenting för mej. Jag har inte, å har aldrig haft, nåt behov av att ha en stor bekantskapskrets.
De få vänner jag har har alla en alldeles speciell och oersättlig plats i mitt hjärta och ingen går att ersätta med den andra. De har sina egna roller och de är bäst just på sitt vis, fyller olika funktioner.
De flesta vänner har jag haft under många många år och vi känner och accepterar varann som vi är.
Cissi, Marie, Carina och China. Men även Staffan, Malin och Maggan.
Mina barn, Gottfrid och min man.
Vänner som jag värdesätter väldigt väldigt högt å på olika vis <3

Vad det gäller Lillebror så är det på ett annat vis, inte bättre än med mina andra vänner, men annorlunda. För mej är han familj, om jag är det på riktigt för honom vet jag faktiskt inte?
Jag vet att han tycker om mej och att jag står honom nära. Han är en rolig å kärleksfull man med hög väldigt integritet, svår att lära känna, och det har tagit mej många år att närma mej mer känsliga områden och att bli insläppt där. Men om han ser mej som familj, jag vet inte det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag litar på hans lojalitet på ett annat vis.
Eller det är kanske fel ord, jag litar på alla mina vänner, men jag förväntar mej och kräver att han skall finnas för mej om och hur det än krisar precis som jag skulle göra för honom.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag kan bli arg/ ledsen/ besviken på honom men aldrig skulle fimpa honom för det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag känner mej stolt över honom för att han är en del av mej.
"Familjekänslan" sträcker sej i att han till skillnad från mina vänner är väldigt olik mej på alla sätt å vis. Vi förenas i någon slags grundvärdering och i vår humor men i övrigt är vi väldigt olika.
Lillebror är bäst på att veta vad jag behöver!
Han vet när han kan muntra upp mej, ingen kan få mej att skratta som han, men han vet oxå precis vad han ska säga för att lyfta mej när jag mår dåligt eller peppa mej när det behövs.

Jag lärde känna Lillebror på jobbet när hans å min avdelning slogs ihop.
Mitt första intryck var att han var rätt högdragen och arrogant.
Men vi hör ihop och det märkte vi ganska snart och vår relation utvecklades till goda kollegor, sedan vänner och slutligen... för min del åtminstone... familj.
Jag har saknat en syskon och en bror sedan min biologiska bror blev sjuk och "försvann" ur mitt liv. Och även om vår bakgrund och familjeförhållanden är olika så delar vi en slags ensamhet. Den ensamheten och det tomrummet har nog varit avgörande för hur det blivit.

Puss/ Asta

Bildresultat för vänner

Frågor om sjuksköterskeyrket.

Anneli Lodéns foto.

Hur var det när du var ny ssk? Om du kände dig rädd och osäker, vad var det som gjorde det? Hur länge kände du så? Har du några tips till en nybliven ssk?

och

Vart tycker du det är lämpligt att börja som ny ssk? Har du någon erfarenhet från kommunen?

Samma avsändare?

Jag minns praktikerna som hemskt mycket jobbigare än att faktiskt börja arbeta som sjuksköterska.
När jag väl började arbeta på 4 A som då var en medicinavdelning med huvudinriktning på diabetes, KOL och njursvikt så hade jag gjort flera praktikplaceringar där inklusive min sista slutplacering på sex veckor.
Inhospiteringen tog vid där praktiken slutade och blev flytande.
Jag hade en grym handledare på denna avdelning som de första åren fungerade som oskriven mentor för mej. Hon ingöt självförtroende och tillförsikt i mej och hon försvarade mej mot orättvisa angrepp från kollegor.

Under min praktik och utbildningstid minns jag att jag grät och tvivlade inne på toaletten för allt och ingenting. Jag hade verkligen ingen tilltro till att jag skulle fixa det. Självförtroendet byggdes mödosamt upp och raserades sen av ingen anledning alls.
Jag har ofta tänkt på en äldre klasskamrats ord (hon hade varit undersköterska i massor av år på den avdelningen där jag började.) Hon sa: "Men Asta, patienterna är gamla å sjuka och ska ändå snart dö" när jag nojade för att ha ihjäl nån första passet. Mest på skoj så klart. Men visst känns ansvaret tyngre å allvarsammare nu när det handlar om unga mammor och små bebisar. 

Som nyfärdig sjuksköterska pirrade det i magen när jag gick till jobbet under några veckors tid. Sen pirrade det otäckt vid särskilda tillfällen... om jag hade en extra dålig patient, på helgen när man ansvarade för dubbelt så många patienter, om jag skulle rapportera till någon jag visste var nitisk och grinig osv.
Efter ett par månader pirrade det allt mer sällan och efter ungefär ett år kände jag mej någorlunda varm i kläderna. Duktig och van sjuksköterska tog det säkert fem-sex år innan jag fick till känslan av. Mer ändå kanske.

Jag har ingen erfarenhet av kommunen.
Jag kan tänka mej att det är frestande när man är ny. Det är ett lugnare tempo, det är friare och det är bättre betalt. Jag skulle dock avråda nya syrror från det.
Även om det är betydligt lugnare att arbeta inom kommunen än på vårdavdelning så krävs det en bredare kunskap och en trygghet i bedömningarna. Annars blir det sällan bra.
Som ny tycker jag man skall kasta sej in på en medicinavdelning!
Där får man en bra bredd och kunskap om  diagnoser som många äldre människor har i kommunen. Hjärtsvikt, infektioner, kärlkramp, diabetes, sårvård, smärtproblematik. Där får man yrket i händerna genom att ta mycket prover, sätta nålar, blanda dropp, ge injektioner. Där har man kollegor och doktorer på armlängds avstånd att fråga om råd.

Mitt råd blir alltså till nyfärdiga sjuksköterskor att välja en avdelning med bredd, gärna med gott rykte. Ett annat råd är att acceptera att du är ny. Ingen i världen kan kräva erfarenhet av dej, en klinisk blick tar längre tid än tekniska färdigheter att utveckla.  Vårdyrken är ett ständigt lärande. Du är aldrig ensam! Kollegor finns till för att hjälpa dej och den dagen det hettar till med en riktigt dålig patient så får du hjälp. Vid ex ett hjärtstopp kommer den som är mest erfaren att ta befälet oavsett vems patient det är.

Njut av yrket. Det är fantastiskt!

Puss/ Asta

Svar på de första tre frågorna, de om relationer.




Efter att ha levt med samma man (min pappa!) typ hela livet, i ett äktenskap som går upp och ner... kan du sakna och kanske längta efter känslan av att vara nykär? Hur tror du att det hade varit att börja om och gå in i en ny relation som vuxen?
Puss Emelie.


Förr gjorde jag absolut det. Ofta.
Längtade efter den berusande känslan och kanske även efter att få göra ett vuxet val, välja en partner som jag faktiskt passade med av mej själv och inte som jag jämkats ihop med, slipat av kanterna mot så som jag gjort med min man som jag varit tillsammans med sen jag var femton vårar.
Känslan av att vara nyförälskad är ju galen och något av det absolut härligaste och förfärligaste man kan uppleva. 
Tänker hen på mej? Varför sa hen så? Varför sa hen inte så? Varför ringer hen inte? När får jag se hen igen? Kan jag ringa? Ta på mej. Snälla ta på mej. Ta på mej för i helvete för annars dör jag.
Alltså, har man någon gång varit med om den känslan så minns man den för alltid. Den är psykotisk. Egoistisk och man skiter egentligen i allting utom den känslan.
Men nu? Nää. Jag känner mej för gammal. För blasé. För less å luttrad på män och för bekväm för att ge mej ut på den berg o dalbanan igen. Har ingen längtan alls kvar i mej. Och det finns absolut nåt vackert och härligt i en mogen relation med där man känner varann innan å utan.

Skulle min man å jag någonsin skiljas så skulle jag leva ensam. Det kan locka mej ibland däremot.
Jag har gjort "mamma-pappa-barn grejen" och jag tror inte längre på att Mr Right finns. Engagera mej i en ny relation, blir kär, bli besviken, gå isär igen... alltså, orka! (som ungarna sa på nollnolltalet.)
Nej, efter en eventuell skilsmässa så skulle jag leva ensam. Lägga min energi på det som får mej må bra. Barnbarn, hundar, jobb.
Jag kanske skulle dejta för skoj skull. Utforska om det finns nån bisexualitet i mej. Eller träffa helt andra män än de som i hela mitt liv attraherat mej. Eller nä, nej det skulle jag inte. Jag skullle i såna fall dejta en kvinna.
Men som sagt, nä... känner ingen längtan alls.

Vad anser du om att man håller ihop ett dåligt äktenskap/förhållande för barnens skull? Bra eller dåligt?

Åh. Jag tycker det är en skitsvår fråga.
Leva i ett dött och olyckligt äktenskap bara för barnen... nej.
Kyla och ständiga gräl kan inte vara bra för barn att växa upp i. Olyckliga föräldrar ger dåliga föräldrar.
Men att leva i ett förhållande där man kanske inte är jättekär och där alla ens drömmar förverkligas för att inte utsätta ungarna för skilsmässa, varannan vecka boende och kanske sämre levnadsvillkor... ja, kanske.
Det måste vara upp till var och en att bedöma.

Jag kan bli lite trött på egoismen hos vuxna människor.
Jag, jag, jag.
Att vara vuxen och ha barn är att ta ansvar. Ta ansvar även för de val man har gjort. Och livet är inte roligt och stimulerande jämt. Vissa perioder är det skittråkigt att gå till jobbet och andra stunder är det inte så kul att leva med den partner man valt.
Herre gud, jag hör hur jag låter. Som hon överklasskkärringen i "Mona-Lisas leende" som kör hem sin förtvivlade dotter som kommer till barndomshemmet efter att hon fått veta att hennes man bedrar henne. "Ditt hem är med din make nu."
Riktigt så menar jag förstås inte.
Men alla förhållanden går upp å ner. Så har det varit i mitt äktenskap. Vissa perioder har det funnits  helt andra drivkrafter än pur kärlek som hållit oss samman.
Ekonomi. Huslån. Bostadsbrist. Rädsla. Bekvämlighet och annat oromantiskt. Och tids nog har det vänt och blivit bättre igen.

Skilsmässor sätter nästan alltid ärr i barns själar och om inte deras föräldrar varit direkt osunda med varann så vill nästan alla barn att deras föräldrar ska vara tillsammans. Och handen på hjärtat, få av oss vuxna skulle vilja  byta hem varannan vecka och kanske acceptera att leva under olika regler och förhållningssätt.

Hur trivs din make med att din dotter och barnbarn bor hemma fortfarande? Hur länge ska ni ha det så? Känns som om du inte klippt navelsträngen med henne ännu.

Jag har svårt att tolka din kommentar som annat än korkad och i ett försök att trycka till mej. En trollkommentar helt enkelt. Men eftersom jag är en vän och generös människa så ska jag svara ändå.

Läser du min blogg sällan? Jag har nämligen skrivit så många inlägg att jag nästan känner mej tjatig kring vilken glädje vi tycker det är med generationsboende och vilka fördelar det ger oss alla egentligen.
Därför har vi inga planer att sluta upp med det... bara för att normen i Sverige inte ser ut så. Generationsboenden är väldigt vanliga i många andra länder, anser du att alla dessa människor inte klippt navelsträngen?
För upplysning är min dotter en väldigt självständig, kompetent, ung kvinna var hon än bor.
Och min man? Vad har han med det att göra? Gillar han inte läget och vi andra gör det så får han väl flytta. Men?! Uppenbart bor han kvar.
Om du vill skulle jag kunna köra ett inlägg där jag redogör för vad min man tycker om att jag har hund, tycker om att blogga, har gått upp i vikt, känner mej vilsen inom socialdemokratin och annat med. Vore det av intresse?

Puss/ Asta

fredag 20 januari 2017

Cissi Wallin har frågestund och jag tänker inte vara sämre.

Anneli Lodéns foto.

Jo, alltså jag fattar...
Jag skulle oxå tycka det vore väldigt mycket mer spännande att få svar på hur ex Jonas Gardell eller Mia Skäringer tycker och tänker än Bettan från Ö-vik men ni kan väl bjussa lite här nu!
Visa att även på en liten blogg kan man köra denna typ av inlägg.
Visa att även mina läsare är nyfikna och kreativa.

Så bomba mej med frågor om precis vad som helst.
Just frågor om hur man enklast fixar en överliggande kamaxel på en Saab från -94 är kanske inte någon större idé att ni frågar men annars vad ni vill!
Kan jag så lovar jag att svara.

Puss/ Asta

torsdag 19 januari 2017

Tillbaka till 2002.

 Bildresultat för panic

Tredje passet som BARNMORSKA avverkat och första förlossningen som jag stod som ansvarig för. Det borde kännas allt igenom fantastiskt men det är väldigt mycket 2002 över det hela.

År 2002 i juni tog jag examen som Legitimerad Sjuksköterska.
Och faktiskt är det lite som med mina förlossningar... jag har kommit ihåg att det var läskigt, men inte HUR läskigt.
Men töser, ni vet hur det är när värkarna drar igång med unge nummer 2 el 3 el 4. DÅ minns man. Då plötsligt kommer man ihåg precis hur det kändes.

Saker som är väääldigt 2002 nu.

Funderingarna på vad det är för fel på att jobba på posten eller i kassan på ICA och hur dum i huvudet man är som inte väljer det upptar många timmar av min dag. 

Livet känns ängsligt när handledaren/ mentorn "bara ska iväg ett ärende." När standin'en sen säger att hon ska iväg på snitt får jag använda all min kraft för att behålla pokerfacet och säga lite nonchalant "visst."

Handledaren/ mentorns "bra jobbat" gör mej glad som en skolflicka och jag funderar på om jag ska köpa ett rött äpple till henne för att fjäska till nästa pass. 

Vi presentation med patienten "Asta- barnmorska här idag", känns det som om jag leker/ härmar nån förebild och som om det står FEJK skrivet i pannan på mej.

Jag blir plötsligt lättad över att kunna sätta en pvk (typ nr 100 000 i mitt yrkesliv.)

Tröttheten är förlamande. Samtidigt så speedar kroppen. Ingen lyckad kombo.

När kollegor pratar en bit bort med sänkta röster funderar jag på om de diskuterar hur ODUGLIG jag är. 

Tröttheten som infinner sej när jag ser tilliten som överläkaren har till handledaren/ mentorn, samma tillit som jag rönt av mina överläkare på medicin, och som kommer ta mej typ... fram till pensionen att återerövra här.

Väl hemma funderar jag på minsta detalj som jag gjort och om jag kunde gjort den annorlunda/ bättre.

Jag får tvinga mej själv att inte ringa till BB för att höra om mor och barn fortfarande lever (överlevt.) Hur många gånger har jag inte under mina år som syrra flinat åt nya kollegor som gör så?

Skämt å sido, visst har jag en viss grundtrygghet i mina år som syrra.
En hel del har jag nytta av. Bemötande. Till viss del klinisk blick. Medicinteknik.
Och jag är äldre. Tryggare i mej själv.
Men förvånansvärt mycket ÄR tillbaka på ruta ett och jag vidhåller känslan jag haft varje gång en klasskompis nöjt konstaterat att "Phu, snart är vi färdiga, gud vad skönt"... Studentlivet är en picknick i parken jämfört med det/ dom första hundåren som ny och osäker barnmorska.

Nu ska jag lägga mej. Sova kan jag fetglömma.
Och imorgon skall jag förhoppningsvis bli klar med kompletteringarna på uppsatsen. Sen är åtminstone DET gjort.

Puss/ Asta

söndag 15 januari 2017

Skyldiga och oskyldiga

 Foto: Privat

Jonas Gardell hann före i att skriva, mina tankar, men det gör ingenting, för han gör det så förbannat bra! Här kan ni läsa hans debattartikel i Expressen.

Pojken Ahmed blev mördad här om dagen i Malmö. Han kom från stadsdelen Rosengård. Ett namn, en ålder, ett bostadsområde. Det räcker för att vi alla ska förstå hur det har gått till. Han var kriminell förstås. Ännu ett gängbråk. Självsanering i den undre världen.
Vanliga människor som du å jag tänker så, pratar så. Journalister skriver artiklar som resonerar så. På presskonferenser med polisen haglar den typ av frågor.
Och faktiskt... nästan lite lustigt om det inte varit för att det är tragiskt allt sammans så tänkte jag EXAKT Jonas formulering. "Skyldiga och oskyldiga offer."
Händelsen omnämns nästan inte ens som mord, trots att en sextonåring som nyss levde inte längre gör det för att någon valde att avsluta hans liv.
Det benämns som "änuu en skjutning i Malmö."

Nu är det ju bara det att pojken inte fanns i polisens register.
Inte så konstigt tänker kanske ni, han var sexton år och har bara varit straffmyndig i ett år. Men familjen fanns inte i socialtjänstens papper heller.
Han var en helt vanlig kille. Omtyckt i skolan, gillade att träna, hade bra kompisar, var omtänksam och skötsam, hade inga fiender. Han var rädd för mörkret läste jag att hans mamma sagt och mitt hjärta krampade till för denna unga människa, ännu ett barn, som inte fick fortsätta leva.

Föreställ er att killen hetat Jonas Andersson. Att en blond, svensk, sextonårig kille var på väg hem efter fotbollsträningen och i ett välmående villakvarter blev skjuten till döds med tre skott. Föreställ er att era kollegor å grannar, poliser i tv och journalister på stora tidningar skrivit "Var han inte lite kriminell ändå? Vad hade han egentligen gjort? Ja suck, dessa gängkrig."
Det är helt otänkbart, eller hur?

Kanske blev Ahmed skjuten av misstag? Någon förväxlade honom med en annan?
Kanske har vi en ny rasistmördare som Lasermannen som precis knäppt sitt första offer?
Kanske var Ahmed verkligen i onåd hos fel killar?
Oavsett, Jonas Gardell säger det så klokt, det är som om vi inte vill slösa tårar i onödan. Inte på riktigt beklaga eller vara ledsna över att ett barn, i Sverige, 2017 blir mördad utomhus, inte förän vi faktiskt VET att han var oskyldig.
Riktigt, riktigt, riktigt oskyldig.

Jag tycker det är vidrigt!

Puss/ Asta

Varför? Kanske därför.



Jag har alltid varit intresserad och road av det skrivna ordet.
Ja mer än så faktiskt, det är den enda hobby vid sidan av hundintresset som jag har hållit vid liv sedan jag var barn.
Ändå sedan jag började första klass i skolan har jag skrivit för nöjes skull. Tegelstenstjocka brev, noveller, början på "den stora romanen", insändare och bloggar.
Att skriva för mej är mer än ett intresse, det är min säkerhetsventil, min livsluft, mitt enda sätt att existera.
Och jag är bra på att skriva!
Det man gör ofta blir man bra på, så enkelt är det ju. Jag tror även det till viss del är en talang, mitt lilla bidrag till släktens konstnärliga ådra.

Kritiken på D-uppsatsen gjorde mej med anledning av det...lite förvånad.
Jag har ett högt självförtroende kring att skriva och att skriva bra. Jag är därtill analytiskt lagd och det är alltid bra när uppsatser skall skrivas.
Kanske var det en anledning till att just denna motgång tog så hårt.
Mitt styrkeområde och jag dög inte.
Och jag har funderat på vad det var som gjorde att jag inte lyckades bättre.

Självklart är det mycket formalia, referenssystem och annat som jag inte lagt tillräckligt med krut på att lära mej under utbildningens gång. Men jag tror det är mer.
Allt mitt skrivande, hela livet i stort sätt, har fram till D-uppsatsen handlat om att skriva så beskrivande, målande, detaljrikt som möjligt. Det är det som skapar inlevelse och målar upp bilder hos läsaren.
Att skriva uppsats är torrt. Det är trist, formellt och diffust.
Det är en skrivform som jag är ovan vid och kanske blir MER ovan vid än de flesta, än mina klasskamrater, just eftersom jag faktiskt producerar så mycket övrig text.

Idag lägger jag sista handen på de kompletteringar min examinator bad mej genomföra. Jag hoppas hon blir nöjd. Och imorgon börjar jag JOBBA, det är sjukt läskigt å pirrigt men samtidigt så ofantligt roligt och spännande!

Resan börjar nu!

Puss/ Asta

torsdag 12 januari 2017

Mått förjävligt.

söndag 8 januari 2017

Löpinlägg. Sänk farten.

Bildresultat för joggingskor

Idag var det dags att springa igen. Har inte sprungit sedan i onsdags.
Det tog emot, såg kallt ut när jag tittade genom fönstret. Och jag behövde ju faktiskt plugga, städa, färga håret (är outstanding på ursäkter.)
Men jag klädde på mej, satte på ett avsnitt av Ring P1 i lurarna och gav mej ut.
Isgata.

Förr när jag sprang regelbundet så sprang jag 5 km på ca 33-35 minuter.
Jag har aldrig varit snabb. De gånger jag sprungit nu har jag sprungit 3 km på 20 minuter, dvs långsammare.
Idag var det glashalt ute och jag mer el mindre stapplade fram. Var osäker på om det ens skulle gå men gav det ett försök. Sprang på 8,16-8,19 km/h... det vill säga marginellt snabbare än vad jag går. Men jäklar vilken skillnad det gjorde!
Jag orkade med i flåset och i benen. Jag sprang 5 kilometer idag och hade kunnat springa längre men vill skynda långsamt och inte dra på mej skador.
Varken snabbt eller snyggt alltså men WOW känslan av att orka en halvmil lätt.

I löpgrupper jag varit med i under åren påtalas ofta just detta av dem som är bra på att springa och har mycket erfarenhet... de flesta nybörjare går ut för hårt, springer för snabbt. Blir du andfådd... sänk farten. Springer du redan långsamt och blir andfådd ändå... sänk farten ännu mer.
Dagens halka innebar en rejäl aha upplevelse för mej.

Och denna endorfinkick man får efter ett löppass som gått bra.
Outstanding. Religiös upplevelse.
Jag vill frälsa varenda människa just för att jag ÄR den där kvinnan som aldrig motionerat, alltid haft en skitkondition, aldrig funnit något som helst roande eller trevligt med någon som helst fysisk aktivitet.
Men känslan när man lufsar på och det släpper är... bättre än sex. Bättre än ett bra shoppingfynd. Bättre än allt.
Jag lovar!

Puss/ Asta

lördag 7 januari 2017

Rätten till sin kropp. Rätten till kejsarsnitt.

Bildresultat för sectio

I en av de riktigt stora feministgrupperna på facebook diskuterades det kring om kvinnor själva ska få välja mellan vaginal förlossning eller kejsarsnitt.
"Rätten till sin egen kropp."
Det blev en lång och hetsig tråd med hundratals inblandade men den övervägande majoriteten, kanske 80 %, tyckte det var självklart... att kvinnor skulle få välja snitt utan någon medicinsk indikation. Ja, de flesta tyckte rent av att kvinnor självklart skulle välja kejsarsnitt eftersom det är så rent livsfarligt att föda på det vanliga sättet. Drabbades man inte av ond bråd död så fick man posttraumatiskt stressyndrom och sprack från A till Ö med fistlar och ett sabbat sexliv som följd.
Typ.
Många av kvinnorna gick rätt hårt åt mej och några andra som hade en avvikande åsikt, och då försökte jag ändå hålla tand för tunga och vara pedagogisk i min åsikt. Jag anser nämligen att medbestämmande i vården främst innebär att kunna neka vård, inte att kunna kräva stora operationer i onödan.
Det finns en mängd skäl till varför vaginal förlossning är att föredra för mor och barn (och även ekonomin.)

Jag blev lite irriterad av den där diskussionen först. Blev irriterad över hur tonförande dominanta kvinnor i gruppen gjorde sanning av åsikter och förkastade allt annat.
Ska vi vara sanningsenliga så är Sverige, trots att det krisar i förlossningsvården, fortfarande ett av världens absolut tryggaste länder att föda barn i där mödradödlighet och barndödlighet är väldigt, väldigt låg. Där flertalet bristningar är okomplicerade och läker och inte ens sfinkterrupturer behöver betyda problem i framtiden.
Ska vi vara ärliga är kejsarsnitt, även om det går bra i nästan alla fall, en stor öppen bukoperation med betydligt fler risker för komplikationer för mor å barn,
Men!
Det var inte ett fåtal kvinnor som stred för den här åsikten på forumet och alla som önskar ett snitt utan indikation är inte med där.
Det är något som förlossningsvården måste ta på allvar!
Våga lyssna på denna rädsla och inte avfärda den eller gå den till mötes.
Var kommer denna enorma rädsla ifrån och varför hyser de en sådan misstro till barnmorskor?

Jag tror att svaren är många.
En anledning är att alla de kvinnor som föder barn, känner sej lyssnad på av vården, allt går bra, de åker hem med en frisk bebis har inte samma behov av att ventilera som de där det inträffar komplikationer. Tidningarna är inte lika intresserade att skriva om en normalförlossning på sex timmar där det behövdes sättas två stygn i vänster blygdläpp efteråt som av sfinkterrupturerna. Och i synnerhet de missade sfinkterrupturerna.
En annan anledning är förstås platsbristen som märks allra mest i våra storstäder. Att höggravida kvinnor i födslovärkar hänvisas hit å dit för att det är fullt. Eller att de tvingas vara ensamma större delen av förlossningen för att deras barnmorska är och förlöser flera samtidigt.
Men jag tror oxå att en väldigt stor anledning är att dagens generation av födande kvinnor är en generation van vid att få välja, styra, ställa och tycka.
Inte inordna sej i led som alla ser ungefär likadana ut.
Enligt både sjukvårdslagen och patientlagen har patienten medbestämmande kring sin egen vård. Patientens vilja står således egentligen över vårdens PM.
Födande kvinnor har olika behov, olika kapacitet och olika önskemål.
Men vården ser likadan ut.
Jag har några förlsag till våra politiker.

One to one vård. En födande patient per barnmorska borde ta me fan vara lag.
All forskning visar att kontinuerligt stöd sänker behovet av smärtlindring, leder till färre akuta kejsarsnitt, färre klockförlossningar och nöjdare kvinnor.
Se till att platserna räcker!

I Danmark är hemförlossningar betydligt vanligare än i Sverige. Så även i Holland. Utan att man kompromissat med säkerheten. Det finns forskning som visar att för en frisk omföderska med normal första förlossning och normal graviditet är det mindre farligt att föda hemma än på sjukhus!
Jag tror rätt få kvinnor skulle välja att föda hemma ändå. Jag tror rätt få barnmorskor skulle välja att jobba med hemförlossningar. Men alternativet borde finnas!
Mej veterligen är det bara Stockholm som erbjuder kompensation på 20 000 kr  till kvinnor som vill betala en hembarnmorska. I övriga Sverige är det en klassfråga. Varför det? Varför kunde inte detta gälla hela Sverige där det fungerar rent geografiskt? Förlossningen kostar ju ändå, även om den sker på sjukhus, betydligt mer än 20 000 kr.

BB Sophia var en barnmorskeledd förlossningsenhet som var mkt populär.
Populärast i landet faktiskt. Där kunde kvinnor, som inte ville föda hemma men ändå mer under egna villkor föda.
Nu är den nerlagd.
Det är djupt tragiskt att man inte satsar mer på den typ av verksamhet.
En verksamhet där man går på kontroller under graviditet och sedan förlöses på samma ställe av förhoppningsvis samma barnmorska. Tryggt för föräldraparet, givande för barnmorskan.

Sen finns det kvinnor som vill föda och känner sej som allra tryggast i sjukhusliknande miljö. Medveten om att snittsalen är ett par meter bort och att de har tillgång till all möjlig smärtlindring.
Det är inte finare eller större att föda barn utan ryggbedövning än med.
Det finns ingen prestige i att inte ta all den smärtlindring man önskar.

Men det borde finnas valmöjligheter. Vi borde i vårt land kunna erbjuda kvinnor en vård där de vågar tro på att de kan föda barn istället för att fortsätta in på den väg som leder till att fler och fler kvinnor beviljas kejsarsnitt av rent humanitära skäl som förlossningsrädsla.  

Vad tycker du? 

Puss/ Asta

fredag 6 januari 2017

Vi är gravida

Bildresultat för gravida

Ibland märks det tydligt att jag hör till en annan generation än de yngre, de som blir föräldrar idag.
På många sätt har jag ändrat mej vad det gäller synen på barn och barnuppfostran men det finns saker jag fortfarande inte förstår.

En sån sak är det här med att det numera inte är kvinnan som är gravid.
Nej, det är paret!
"Vi är gravida."
I min värld så väntar paret barn ihop men det är knappast båda två som är gravida. Och det fortsätter. Pappor hos barnmorskan eller på BB säger ofta "Vi har tänkt att amma." Jahaaa, verkligen?! Hur då?!

Jag förstår att det har med jämställdhetstänk att göra och det är väl fint så, men jag hade blivit rasande om han påstod att "vi" var gravida när jag släpade runt på stor mage, svullna ben, foglossning och andra gravidrelaterade glädjeämnen.
Han hade fått sej en smäll om han sagt som många pappor gör när de ringer förlossningen "Hej, vi ska föda barn..." Vi?! Det är väl JAG som ska genomgå alla helvetes kval och balansera på en smärtgräns jävligt nära att ta kål på mej medan DU ska sitta bredvid och äta ostmackor till kaffet och säga "Andas älskling!"
Samma med amningen? Inte fasen gjorde "vi" det, det var jag som hade en bebis vid bröstet 24/7 i 6-7 månader. Han gick till jobbet.

Numera, åtminstone på den klinik jag ska jobba, får partnern sova över på BB och stanna tills familjen skall åka hem. Jag är inte dum, jag ser klara fördelar med det, i synnerhet för förstagångsföräldrar. De får bounda samman och öva på att vara en liten familj i lugn och ro med uppbackning, mat och stöd.
Säkert jättebra men tveksamt om det är ända vägen till ett jämställt föräldraskap.
Något går förlorat mot på "min tid" när alla pappor åkte hem och man sov tillsammans med andra mammor. När jag fick första barnet sov jag på en fyrsal, med de andra en tvåsal.
Det blev en kvinnovärld på ett annat sätt och man talade väldigt öppet om intima saker som inte riktigt kändes okej med andra. Man delade upplevelsen av graviditet, förlossning, smärtor, bristningar, ömmande blödande underliv, stinna värkande bröst, tredagars blues, oro för barnet och sin egen mammaroll.
Numera hör det till ovanligheten att mammor talar med någon anna än personalen och sin partner.
Det är synd för kvinnovärldar krymper allt mer i vårt samhälle.

Jag är övertygad om att även om inte "vi" är gravida, föder, brister, får sy, ammar utan att faktiskt kvinnan får göra det med partnerns support så kan vi skapa mer jämställda föräldrarelationer. Varför inte börja med att dela på föräldraledigheten eller ta ut vartannat vabtillfälle. Det gör nog mer susen än att låtsas att båda har en livmoder med ett barn i.

Eller? 

Puss/ Asta

Monarki eller republik? Ett önskeinlägg.

Bildresultat för victoria och daniel

Här har vi ett ämne jag sällan skriver om och där svaret kan tyckas givet för alla som vet någonting om min övriga syn på samhället. Jag är feminist och åtminstone tidigare socialdemokrat (de senaste åren har varit vilsna.)

Egentligen är det väl självklart att kungahuset överlevt sej själv.
Det blå blodet tunnas ut och nuvarande prinsar och prinsessor är gifta med amerikansk OCH katolsk miljonär, en kvinna med tidigare modelluppdrag och deltagande i en av de minst ansedda realitysåpor som finns och den tredje raggade upp en gymägare från Ockelbo.
Som feminist och röd så tycker man förstås att ingen skall födas in i en ställning eller ett uppdrag som innebär någon form av inflytande.
En president väljs och avsätts av folket. Det känns aningen mer modernt.
Och så där har jag alltid resonerat. Att de har apanage och kostar skattepengar har jag däremot aldrig brytt mej om. Slott och dylikt behöver underhållas och de representerar Sverige. Det finns andra, betydligt "orättvisare" pengar att dra in i så fall som inte borde subventioneras av skatter.

Men jag har ändrat mej. Och även om jag kanske inte är en lika hängiven rojalist som min Lillebror så är jag glad och stolt över vårt kungahus.
Den huvudsakliga anledningen ser ni på bilden.
Jag tycker Kronprinsessan Victoria är fantastisk!
Ser just nu den engelska prisbelönta serien The Crown som handlar om Drottning Elizabeth. Hon fick ingen utbildning. Inte ens grundskoleutbildning.
Hon fick lära sej vett och etikett, konstitutionen och att hålla tyst. Det var allt!
Hon ger i serien (som är mkt autentisk) uttryck för hur underlägsen och dum hon känner sej i möten med vetenskapsmän, politiker och andra inflytelserika män(niskor.)
Vår blivande drottning har en gedigen allmänutbildning och utbildning, kan föra sej i alla sammanhang och är superproffsig i sitt uppdrag att representera Sverige. Hon och Prins Daniel är folkliga, älskade och generösa mot press och vårt land. (Dessutom för betydligt mindre skattepengar än vad en president skulle kostat.)
Hon gör ett strålande jobb som Kronprinsessa och jag ser fram emot att hon ska bli vår Drottning. Vacker, smart, vänlig och genuin.

Och är det inte lite empowering att vi i Sverige förmodligen kommer ha en drottning som regent långt efter våra liv tar slut?!

Vad tycker ni om Kungahuset och monarkin? Hiss eller diss?

Puss/ Asta

Bildresultat för victoria sverige

tisdag 3 januari 2017

Helt perfekt


Emelie Danforsens foto.


Den 4:e januari-1987 kl 11:52 på Sahlgrenska universitetssjukhus föddes denna flicka som är min förstfödda.
Jag var sjutton år och hade kämpat hela natten i något min mamma sagt skulle kännas som "kraftig mensvärk" men som var något helt annat.
Jag var inte ens myndig och jag behövde min mammas underskrift för att få prenumerera på Vi Föräldrar men när de la denna lite torra, mörkhåriga baby med klämd näsa på mitt bröst så läktes ett sår inom mej.
Det låter kanske sentimentalt, men precis så var det.
Hon hade fattats mej jämt, jag hade alltid varit vilsen, nu var hon här och jag blev hel.
Hon gjorde mej hel.
Hon gav mitt liv en mening, ett högre syfte, en större kärlek än jag någonsin snuddat vid. Jag tyckte hon var perfekt!

Det tycker jag fortfarande.
Men alltså, vad fan... trettio år i morgon. När man är trettio är man... inte längre ung.
Då hade jag hunnit få åtskilliga gråa hår, mina första rynkor och hängbröst sedan länge. Då hade jag, som var så jäkla seg i starten, börjat läsa till Sjuksköterska.
Fullvuxen. Nästan medelålders. Och om mitt barn är allt det där... vad är då jag?
Nej, nej... svara inte! Det var en retorisk fråga.

Hon är kvinna, tvåbarnsmor, hustru, Sjuksköterska, feminist och min dotter.
Jag ser mej själv i hennes sätt att vara. Ser min mormor. Ser min man.
Och i all denna mix blir hon sin egen. Helt perfekt!

GRATTIS på stora dagen älskling!

Puss/ mamma

Vi kör en till...

Petronella Lodéns foto.

Vi fortsätter lite på temat träning-exponering-utseendehets.

För inte alls särskilt länge sedan tänkte jag per automatik på tjocka människor som ohälsosamma och lite lata. Lata åtminstone när det kommer till fysisk aktivitet.
Sedan dess har jag läst på och ny forskning visar att ett stillasittande liv är betydligt farligare och ökar risken för förtidig död, ungefär dubbelt så farligt alltså.
Kraftig övervikt påverkar så klart hälsan negativt på en massa sätt fortfarande, men inte lika dominerande som man tidigare har trott.
Tjocka människor vet att de är tjocka. Ingen behöver upplysa dem om det "i omtanke kring deras hälsa."
Alkohol i måttlig mängd står oxå för en massa cancerfall och folk springer inte runt och varnar måttlighetsdrickarna.
Att vara smal är inte per automatik att vara hälsosam.
Denna sköna bönan ovan är min yngsta dotter. Hon är smal. Norm smal.
Hon slopar oftast frukost, gärna middag med och lever med fördel på chips, kakor och coca cola. (Det kunde absolut varit värre, hon använder inte tobak och hon är näst intill nykterist.)
Men eftersom hon ser ut som idealet (snygg som fan) ifrågasätter ingen hur hälsosam hon är.

Att röra på sej (20 minuters pulshöjande promenad/ dag räcker om vi pratar hälsa) är alltså skitviktigt!
Allt som kan ge inspiration till det är bra tycker jag.
Och jag tror... men nu gissar jag bara... att precis som jag blir mer inspirerad till att köpa en snygg bikini som sitter på en tjej med "vanlig" kropp (lite löst här å där, några kilon för mycket) än när det sitter på en modellkropp så blir många mer inspirerade av att läsa om att jag tvingar på mej skorna och går ut och springer en pluttesträcka framför när någon fit tjej som tränat hela livet bränner av ett Göteborgsvarv som ingenting.
Kan hon så kan jag lixom.

Jag instämmer i min äldsta dotters kommentarer till inläggen nedan att det inte är helt problemfritt när vältränade el normaltränade människor lägger ut bilder på sej själva i träningssituationer.
För även om det poppar upp kroppspositiva konton på instagram så möts vi hela tiden, jämt å ständigt, av en viss typ av kropp. I film, i reklam, i tidningar, bland kändisar... överallt. Tänk på unga växande småtjejer... typ i 10 årsåldern.
Tänk hur många sådana budskap de hinner se på en dag.
På väg till skolan, på busshållplatsen, i affären, i tv, i tidningar.
Hjärntvätt är ju ett ganska milt uttryck här.
Och vi ÄR inte förskonade. Hur mycket vi än tror att vi rakar benen, sminkar oss, bantar för vår egen skull så beror det på nåt. Jag brukar själv tänka att jag inte sminkar mej för någon annan än mej själv, jag skiter i vad min man tycker (tror inte han ser det ändå), jag skiter vad andra män tycker, jag gör det för att jag tycker det är kul och för att det ger mej en annan säkerhet.
Säkerhet sa jag? Hur tänker jag där?
Ja, jag blir tryggare, rakare i ryggen, tar min plats när jag är... kanske inte snygg men i alla fall inte ful.
Ja, men då är det ju för nån annan/ nåt annat ändå, eller hur?
Jag skulle knappast gjort det under en semester 20 mil in i urskogen där bara me, my self and I höll till.
Vi behöver reflektera över det där.

Puss/ Asta

Vem är jag om jag inte presterar?

Fick en kommentar från min äldsta dotter som är värd ett eget inlägg.
Läs gärna föregående inlägg med kommentarer först.
Emelie skrev en lång kommentar men det jag fastnade särskilt för var...
Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar.

Mmm.
Så ÄR det ju onekligen. För min del framför allt för mej själv. Jag funderar inte så mycket på om andra människor tänker så, åtminstone inte när det gäller löpning, men inför mej själv.
Jag känner mej fantastisk, stark, på gång, oövervinnerlig när jag lyckats starta upp med löpningen. I min släkt har vi inte precis traditioner av att motionera eller leva sunt. Så jag känner mej banbrytande å fantastisk.
Minns känslan av när jag för första gången sprang en kilometer, första 5 km och första milen. Milen! Jag... astmatiker, gammal rökare, som alltid haft kondition som en hjärtsjuk sjuttiofemåring.
Och sen...
När motivationen rinner ut i sanden. Livet blir för intensivt. Latmasken vinner allt fler segrar ja då är man inte lika fantastisk längre.  Om man inte med fantastisk syftar på fantastiskt oduglig och sopig.

Jag har skrivit om det många gånger.
Mitt självförtroende är hyfsat inom en mängd områden men min självkänsla rätt så skräpig. Och det är ju det här det handlar om, självkänsla, att duga även när man inte presterar. Att ha sitt okränkbara värde utan att ha gjort ett skit.
Men jag tror att det är så för nästan alla människor, jag tror att det är högst mänskligt att känna så, åtminstone i vår del av värden som är så prestationsinriktad.
"Och vad jobbar du med?" är nästan alltid en av de första frågorna man ställer till en ny människa. Inte "Vilken blomma tycker du är vackrast?" eller "Vilket språk skulle du vilja kunna om du fick det gratis på postorder?"
Jag tror att det är lika för män och kvinnor. Kvinnor har i samhällets ögon dessutom sitt utseende att "stå till svars för" men prestationer och framförallt icke prestationer värderas lika.

Går det att komma bort från något mänskligt?
Vissa föräldrar hävdar ju att man skall låta bli att berömma barnet för saker de gjort. Inte säga "Oj vad högt du kan bygga" eller "Vilken vacker teckning du ritat" för att man då skapar barnet en känsla av att prestera för att bli sedd.
Jag förstår tanken och tycker den är fin även om jag inte alls har det naturligt i men att byta "fin teckning" mot "ok, du har ritat en säl som simmar."
Människan har strävat efter att prestera och konkurrerat och därmed utvecklats i alla tider.

I min dotters kommentar ingick även att genom att lägga upp träningsbilder och träningstider bidrar man till hälso och utseendehetsen som många mår dåligt av.
Jag förstår och håller delvis med.
Samtidigt vet jag att det finns läsare som blir motiverade. Motiverade just därför att jag inte är fit och sportig utan som dom... lat och småtjock. Jag funderar likadant, att likasinnade inspirerar!
Men kanske skulle jag kunna triggervarna i rubriken att det handlar om löpning, vad tror ni om det? Så kan ni som är ointresserade eller mår dåligt av sånt bara hoppa över just det inlägget? Hiss el diss på det? 

Puss/ Asta


måndag 2 januari 2017

Visa upp sina motionsansträngningar, är det fult?



Det debatteras överallt och jag tänkte ge min syn på saken.
Detta med synlig träning. Med bilder och träningsprestationer på sociala medier.
Att tigga beröm/ bekräftelse. Att skryta. Att utmåla sej själv som bättre och de som inte tränar som lata å sämre. Ge dåligt samvete. Att vara tråkig/ ointressant.
Jag vet inte, men jag tänker att det mesta på sociala medier handlar om att söka bekräftelse. Vare sej man visar upp en söt hund, en snygg partner, ett sminkat face, en god måltid, en vanlig kropp i kroppsaktivism. Vare sej man målat en tavla, sprungit en mil, lekt med barnen i snön.

Jag har ju precis börjat träna igen (skrev jag å började skratta för mej själv då det hänt EN gång och knappast är så mycket till en början.)
Jag har sprungit förr och lagt upp en del statusuppdateringar och bilder kring det.
För att?
Tja. Jag är stolt över min prestation, som är en prestation bara för mej. Inte gentemot den som hatar att springa och aldrig skulle göra det om inte livet hängde på det eller gentemot den som springer marathons jämt och ständigt å tycker det är en baggis. En prestation för mej.
För att få pepp och hejarrop.

Jag tycker löpning (som faktiskt är mest lufsning för mej) är rätt tråkigt. Det tyckte jag även för några år sedan när jag sprang regelbundet. Det är olidligt att ta sej ut. Men känslan av resultat... min astma blev bättre, min sömn och mitt psykiska likaså. Det är numera bevisat att pulshöjande regelbunden träning är lika effektivt mot nedstämdhet och ångest som antidepressiva läkemedel. Det påverkar serotoninet i hjärnan på liknande vis. Löpning ger en överlägsen endorfinkick inget annat gett mej. Att mitt arsle blev tajtare var en (inte helt oviktig) bonus.
En patient jag mötte som en gång varit en storrökande soffpotatis med fem olika slags antidepressiva/ lugnande läkemedel som var långtidssjukskriven hade blivit en riktig motionsnörd. Hon cyklade. Långt. Snabbt. Jämt. Hon hade slutat röka. Slutat med mediciner. Arbetade och hade gått ner 30 kg övervikt
Jag berättade om min "löparkarriär", om resultaten men oxå om olusten och oviljan och hon sa då nåt jag tänkt på sedan dess. För att kroppen skall utveckla ett behov av något så behöver man göra det ofta. Två gånger i veckan är för sällan. Fyra-fem gånger i veckan krävs för detta.
Jag tänkte att jag ska utforska den teorin.

Jag tycker inte det är fult att känna sej stolt över det och att ta plats för det. Den som är ointresserad kan scrolla förbi.

Puss/ Asta

söndag 1 januari 2017

Jag såg en Boing.

Bildresultat för stjärnhimmel

Ni är väl för söta!
Tack för alla era kommentarer. Jag älskar ju er. Och bloggen. Om ni kommenterar nån gång ibland så lovar jag att svara på de kommentarer jag ändå får. Okidoki?

Jag var precis ute på en kvällsrunda med Gottfrid. Luften är så där krispbiten här nu och det är alldeles stjärnklart.
Jag älskar att böja huvudet bakåt så långt det går och titta uppåt på en stjärnklar himmel. När man håller huvudet så där försvinner det mesta ur periferin och himlen lixom omsluter en. För mej blir det en hypnotisk känsla. En lugnande känsla. Ungefär som att titta ut mot ett stormigt hav.
Någonting med det där överväldigande stora gör mej så liten. Och om jag är så liten så måste mina problem och mina känslor vara ännu pluttigare. Det skänker perspektiv och det finns något tryggt i det.
I alla fall, när jag stod där och stirrade upp på stjärnhimmelen tyckte jag mej se en stjärna falla. Kvickt som attan knäppte jag mina händer och bad för det jag önskar mej mest i mitt liv... bara för att halvminuten senare komma på att det förmodligen var ett flygplan och då kändes det rätt fånigt att ha investerat andligt hopp i en Boing 765.
Strax därpå föll nog ändå en stjärna precis framför oss men då gick det så fort så det bara passerade utan att jag inträtt i nåt hokuspokusmood.

Känslor är märkliga ting.
En känsla som jag kan känna lite då å då, inte alls så ofta som förr men fortfarande då å då är ensamhet.
Som igår. När vi var ensamma på nyår.
Jag hade nog faktiskt inte velat gå någonstans, inte egentligen, men just att ingen frågat fick mej att känna mej... ensam.
Även igår kväll var jag ute och gick med hunden och på vägen passerade jag två av våra vänners hus. Det lyste så hemtrevligt där inne och jag kände ett styng av att inte vara tillfrågad. Av att ingen velat fira med mej.
Stämningen mellan maken å mej är inte tipp topp sen en tid tillbaka, jag fick inte räkorna jag suktat efter och inte heller nåt bubbel så jag kände mej en aning besviken. Medveten om att många andra har det mycket värre men ändå.
Människor i min bekantskapskrets la upp bilder på sociala medier med sina vackra dukningar, fina festklänningar, glada gäster och annat trevligt och själv byggde jag lego, badade unge, läste sagor i tält.
Det är det bästa jag vet att hänga med den lilla mannen så det gick verkligen ingen nöd på mej men ändå... lite synd tyckte jag om mej ett tag igår.

Men i morse vaknade jag helt fri från baksmälla och jag har lovat mej själv att tycka lite mindre synd om mej själv i år och istället satsa på att välja glädje.
Kan man det? Inte en aning faktiskt, men jag ska försöka.

Glädjepoäng detta året so far:
Era fina kommentarer.
Löprundan som gick fint.
Gottemans och min promenad.
Tre sega och bortglömda skumtomtar i skåpet.

Puss/ Asta

Hade NI en bra kväll igår? Ni FÅR lov att säga att ni var på en magisk fest.

Dags att avsluta bloggen? Allt har sin tid.



Årets första inlägg. Då borde man förstås skriva nåt smart och engagerande. Men om det jag vill/ skulle behöva ventilera kan jag inte skriva av hänsyn till annan och i övrigt är det rätt blankt i skallen. Trots att jag är 100 % icke bakfull efter en nykter nyårsafton.

Min blogg är inte en av de stora, men den läses dåliga dagar av ca 300 läsare och bra dagar av 7-800 läsare och ändå är det så gott som ingen som längre tycker till om inlägg som jag (ofta) anstränger mej för att roa, uppröra eller entusiasmera med. Inga troll som hittar hit, men heller ingen (el väldigt få och väldigt sällan) som tycker något, önskar något ämne, inleder en diskussion.
Och jag börjar faktiskt ledsna på er tystnad. Inspirationen tar slut.
Jag får se hur jag gör med bloggen, den känns varken rolig eller självklar längre när ingen av er hundratalsläsare ger feedback om någonting.
Det är ingen uppläxning... det är mer att monolog inte funkar i oändlighet.

Idag på det nya året vågade jag mej ut att springa jogga lufsa.
Har varit sugen länge på att komma igång men rädd för att bara orka 200 meter innan luften eller vristerna tog slut.
Första 10 gångerna är en prövning och handlar om rent mod för mej.
Lufsade 2,7 km med Mini och det kändes faktiskt bra!
Enorm eufori efteråt som är löpningens stora belöning.
Tyvärr dödades den av det oskrivbara.
Men nu jäklar skall jag försöka våga snart igen. Försöka ta tag i det här.
Jag har kunnat innan. Jag kanske kan igen.

Jag får se när jag återkommer. VILL ni att jag ska återkomma får ni fanemej säg det!
Hur som helst, ett gott 2017 önskar jag er alla.

Puss/ Asta