söndag 31 december 2017

Ett inlägg om tid

Anneli Lodéns foto.

Jag ger inga nyårslöften. Nyårsmål skrev jag ju däremot om för några inlägg sedan.
Man kan tycka vad man vill om att lova, krångla och göra sej till bara för att det är ett nytt år. Jorden snurrar i sin eviga bana kring solen och det där med dagar, veckor, månader å år är bara något vi människor hittat på.
Men jag tycker att det känns bra med nystarter och faktiskt så känner jag en viss tillförsikt om att det, trots att världsläget inte är det bästa osv, att det ska bli ett bra år.

Vad det gäller det där med nyårsmål där jag räknade upp allt ifrån att börja springa (igen) till att köpa en viss klänning så finns det vissa saker som känns mer angelägna och en sån sak är det här med att frigöra tid.
Av någon anledning så har jag brist på tid. Jag känner alltid att jag inte hinner

... ha städat hemma
... träffa dem jag älskar tillräckligt
... springa
... eller ens gå ut med hunden tillräckligt
... följa serier
... läsa böcker i den utsträckning jag skulle önska
... lära mej nya saker
... osv
Och när jag funderar på varför så har jag ingen aning. Eller jo, det har jag men jag förstår ändå inte hur all tid slukas.

Jag jobbar en rätt hög procentgrad för att jobba natt och eftersom jag sover dåligt så tillbringar jag väldigt mycket tid med att antingen ligga i sängen eller att gå runt som en zombie. Ofta är det så att jag ligger i ett mörkt rum (och svär över att jag inte sover) både hela dagen innan och hela dagen efter jag jobbat.
Jag lägger dessutom oceaner av tid på sociala medier. På att kolla uppdateringar av facebook, instagram och twitter utan att det egentligen ger mej någonting.
Det tvärtom stjäl både tid och energi.
Roligare är kanske wordfeud och 10i10 som jag spelar på telefonen men det slukar fortfarande tid.

Jag ska verkligen försöka att få bättre ordning på min sömn och jag ska drastiskt skära i min datortid. Jag vill inte släcka ner konton men jag ska verkligen göra mitt yttersta för att minska ner tiden vid datorn och med telefonen i handen.
Jag har försökt förr och misslyckats, varför är det egentligen så svårt?
Det jag tänker behålla är bloggen för den är det som ger mej mest energi.
Men jag tänker inte kolla 25 gånger om dagen om ni kommenterat något och jag skall försöka att inte lägga energi på att bli frustrerad när ni inte gör det.

Summa summarum så vill jag fördela om min tid till att leva mer i det verkliga livet och att göra saker som ger istället för tar.
Det låter enkelt... vi får väl se hur lätt det blir.

Gott nytt år kära läsare. Önskar er en härlig kväll och ett fantastiskt 2018.
Själv ska jag in i jobbubblan.

Puss/ Asta

fredag 29 december 2017

Så gick det med målen 2017

Anneli Lodéns foto.

1. Komma ut och gå varje dag. Egentligen räknas bara sjukdom å ond bråd död som ursäkt att slippa. tio minuter bör jag hinna i alla fall.
Fail. Det blev det inte mycket med. Faktiskt har jag varit ute mindre än någonsin. 

2. Komma igång och springa igen.
Fail. Till å från lyckades jag väl men nån etablerad vana har det inte blivit.

3. Väga... är nu snäll å högst rimlig... 65 igen. Det är 5 kg mer än i fjol och fyra kilo mindre än nu.
Superfail. Väger tvärtom mer än någonsin.

4. Känna ett någolunda lugn när jag går till jobbet i slutet av året (Som barnmorska, fattar ni... galet!)
Jepp. Det gör jag nog.

5. Inte börja med Zopiklon igen hur illa det än blir med sömnen när jag börjar med nattjänst.
Jepp. Det löftet har jag hållit. Är så glad för det.

6. Ligga med min man lite oftare.
Superfail här med.

7. Fortsätta vara den bästa mormorn och farmorn jag kan.
Jepp. Som med alla relationer känner jag att jag borde mer men på det stora hela så är jag både engagerad och kärleksfull.

8. Älska varje minut på Kos. Men oxå unna mej stunder när jag tänker att det inte är JAG som är småbarnsmamma.
Jepp. Det gjorde jag verkligen! Verkligen!

9. Komma igång med mitt hjälparbete, hur det nu ska se ut, men sätta tänderna i ideellt arbete.
Fail. Har inte haft ro. Har haft så oerhört mycket med mej själv som nu.

10. Försonas med pappa?
Jepp. Så skönt.

11. Tvätta bort sminket och borsta tänderna innan jag lägger mej.
Fail. Slarvat lika mycket som tidigare.

12. Shoppa mindre.
Fail. Inte precis.

13. Boka tid hos tandläkaren och laga mina andra hål med.
Fail. Inte gjort.

14. Boka tid hos veterinären och ta bort tandsten på Gotteman.
Fail. Inte det heller.

15. Fortsätta försöka bli en bättre kompis till mej själv.
Här blir varken misslyckat el lyckat jag har försökt men inte alltid lyckats.

16. Ta bättre hand om mina kompisar.
Fail. Nej det har jag väl inte direkt lyckats med.

17. Skaffa minst en ny vän.
Jepp.

18. Ta några vita månader under året.
Fail.

19. Njuta av sommaren.
Fail. Det blev inte så himla mycket sommar att njuta av.

20. Minst sex dejter med min man.
Fail. Vi fick kanske till 2 el 3 dejter. 

Sammanfattningsvis "si så där" men skam den som ger sej. Och jag har ju redan skrivit mål för 2018. Får se om jag klarar det bättre nästa år.
Skam den som ger sej, sikta mot stjärnorna vet ni... 


Hur gick det med era mål?

Puss/ Asta 

lördag 23 december 2017

Önskeinlägg från ett troll.

 

Ännu ett önskeinlägg. Ett kinderägg i rasistiskt tänkande.

Här får du önskeinlägg i julklapp. Hur känns det att vara ansvarit för fittjavåldtäkten? Önskar du att det var du? Hur många negrer har du knullat?
God jul önskar Anki


Ja, jag vet. Inte mata trollen. Jag har bara så förbannat svårt att låta sådana här rikspuckon stå oemotsagda.
Och jag vet inte vilket som är bäst? Besvara (förmodligen inte) eller markera Skräppost på kommentaren (förmodligen.)

Jag nöjer mej med att besvara "Ankis" tre frågor så här: 1.) Nej. 2.) Nej och 3.) Skit i det du. Jag tror nämligen det bara är att förbruka onödig energi. En människa som "Anki" är hopplöst förlorad. För korkad för sitt eget bästa.
Jag vänder jag mej istället till er andra. Vad ska man göra med den här typen av människor?
Alla är ju inte så... vad ska vi säga okamouflerat rakt på sak som frågeställaren här men väldigt många hyser de här tankarna.
Nämligen att våldtäkten i Fittja som utfördes av män av utländsk härkomst, (om de var svenskar och födda här har jag ingen aning om, säkert inte Anki och hennes folk heller). och att vi som står upp för en generös flyktingpolitik därför är medskyldiga. Och att invandringen måste stoppas för att skydda kvinnor.
Som om våldtäkter kom med män från andra länder, som om våra egna pojkar å män inte var kapabla till sån här skit och har varit i alla tider.
#metoo och #allavi visar med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.
Kvinnor genom hela samhället vittnar om att övergrepp begångna av män.
De flesta av oss har blivit utsatta av svenska män. Inte för att svenska män är värre än män av andra nationaliteter utan för att de är i majoritet här.
I England är engelska män i majoritet, i Indien indiska osv.

Jag tycker det är synnerligen tragiskt när en kvinna som livet redan farit tufft fram med först blir förnedrad i en trappuppgång, sedan i en domstol och därefter i den här typen av rasistiska agendor.
Har du inget hut i kroppen "Anki"?

#metoo som så många av oss är stolta å glada över kommer att vara ett luftslott och värt precis ingenting om vi inte får män och kvinnor som "Anki" att förstå det. Förstå att sopa framför egen dörr innan eller åtminstone samtidigt som vi tar itu med skit vi importerat. Att våga syna bjälken i det egna ögat. 
Jag tror... till skillnad från många av mina feministiska systrar... att vi behöver ha männen med på tåget. Män lyssnar mer på män.
Så hur når vi fram?

Puss/ Asta

Ps. Och för fan "Anki" lär dej stava, det är pinsamt hur dålig koll ni Svärjevänner har på ert eget språk.

Dan före dan

Anneli Lodéns foto.

Hej på er goa läsare!

Hur har ni det så här dan före dan?
Själv är jag i år otroligt avslappnad. Tror det har att göra med att jag varit oerhört mycket mer prestigelös i år och bara gjort förberedelser som jag absolut velat göra samt att vi för första gången på 23 år inte ska fira jul här.

Dagen har ägnats åt att jag drog en dammsug, vilket jag kunnat låta bli då det ändå inte syns längre och sedan var jag å Ängla på bio.
Egentligen var det meningen att Noah skulle med men han blev på årets olägligaste dag plötsligt sjuk. "Bacilluskan har kommit in i min mage" klagade han och när vi tog tempen på honom hade han 38,6 så det fick bli tjejmys på bion.
Vi såg Ferdinand som jag varmt kan rekommendera. Den var rolig, spännande och sorglig och jag njöt av varje minut. Ängla med tror jag.
Under tiden hade Noah kräkts.

Sedan har jag stått i köket det mesta av kvällen. När jag inte varit en elefant, en tiger, en dinosaurie, en mormor, en Noah, en hund, en katt, en flodhäst som alla haft oturen att bli dödad av ett testosteronstint lejon.
En potatisgratäng eftersom Mini inte äter anjovis, två janson och en gubbröra har det blivit. Skall hinna med och griljera den färdigkokta skinkan med.
Sen är det klart.
Tomten kan komma.

Ja på tal om tomten. Självklart har vi kokat gröt till tomten som Noah fått ställa ut.
Det har jag gjort den 23:e december varje år så länge jag varit mamma. När vi bodde i Götelaborg var det lite knepigare för tomten för då fick han klättra upp till balkongen på tredje våning. Men han är tydligen i god vigör för sin ålder (det är ju mer än en annan kan skryta med) för det var aldrig några problem.
Nu mera är det enklare och den står precis utanför altandörren. Eller den är faktiskt redan "uppäten".

God Jul på er alla. Tänk mindre perfektion och mer kärlek.

Puss/ Asta

torsdag 21 december 2017

Dummies för politiska nybörjare



Jag får ofta höra... ja, det är kanske den vanligaste politiska meningen... att det är ingen skillnad på höger och vänster. Alla ljuger, alla skor sej själva och alla lovar saker som de inte håller.
Jag blir väldigt irriterad på den typen av tyckande. Det odlar ett onödigt och farligt politikerförakt och jag tror (ja, men kalla mej naiv då) att de flesta politiker är politiker just för att de vill förändra och för att de brinner för det de tror på.

Om vi skulle ta och köra en liten dummies för nybörjare inom politiken och inte dra reformer eller partipolitik utan helt enkelt försöka tydliggöra en del skillnaden mellan blocken så kan man säga som så... 

Alliansen anser att klassklyftor är någonting positivt, ofta uttryckt som "Det är inte fult att tjäna pengar på hårt arbete" medan de röda tror att för stora klasskillnader skadar ett samhälle.

Alliansen ser på A-kassa, pensioner och sjukersättningar som bidrag och något som skall göras så ofördelaktigt som möjligt medan de röda ser på det som inarbetad lön och försäkringar.

De röda vill genom lagar, rekommendationer och reformer styra människor mot ett samhälle de vill ha, ex jämställdhet medan Alliansen anser att människor skall få bestämma själva.

De röda vill genom ett högre skattetryck se till att försöka värna alla sina medborgare och istället genomföra reformer som gör viktiga saker som tandvård, fackföreningsavgifter (via höjd a-kassa och slopat avdrag), läkemedel billigare medan Alliansen sänker skatten höjer kostnaderna och låter individen själv bestämma om ex facket är nåt de vill betala för.

Alliansens partier driver en politik för hårdare lagar och fler poliser medan de röda ser vidare, hur kan man förebygga innan.

Alliansen tror på att sänka lönerna för de som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, sk låglönejobb. De röda tycker det är fel väg, att det skapar A och B lag och vill istället utbilda bort arbetslösheten.

De röda ser till kollektivet, Alliansen till individen.

Alliansen tycker att marknaden skall styra, De röda i högre grad att viktiga funktioner skall styras via skatten och/ eller vara statligt ägt.

Lägg gärna till eller dra ifrån. :)

Puss/ Asta

Önskeinlägg kring klass och klassresor

Det kom ännu ett önskeinlägg.

Jag har också ett önskeinlägg. Du har berört ämnet förut, men ändå.
Häromdagen kom hantverkaren förbi och Mike berättade om några saker han pratat med en annan snickare om. Så diskuterade de lite om offerter och fakturor. Och jag blir så otroligt obekväm! Vi pratade om det, jag och min man, att jag tycker att alla situationer där jag köper en tjänst är besvärande. Det spelar ingen roll om det är frisör el restaurangbesök eller hantverkare. Att någon ska "tjäna" mig (även om jag betalar ganska mkt pengar för det!) gör mig stressad. Så pratade vi om det handlar om klass. Att min arbetarklass sitter i ryggmärgen på mig, som delvis gör mig obekväm med att bli "uppassad" och delvis får mig att tänka "inte ska väl jag". Tänker ibland att jag vill ha städhjälp i framtiden, när barnen går i skolan och man jobbar mer. Men jag vet inte om jag"skulle kunna med". Vi sa det att det ju mest är överklassen som har ex städhjälp. Mike menade på att det är för att de har ju råd. Men jag tror att det handlar mycket om traditioner.
När man kommer från arbetarklassen så har man ju mindre vana att köpa tjänster än överklassen. Så även om vi gör en klassresa, så är vi otränade på detta. Ex kan ju just hantverkare faktiskt tjäna väldigt mycket pengar, men skurar ändå sitt eget golv liksom. Vad har du för tankar kring klass, köp av tjänster och klassresa?


Åh! Detta var ett jäkla spännande ämne!


Klass och klassresor.
Jag är uppvuxen och sprungen ur arbetarklassen.
Med en frånskild mamma som kämpade med att ta hand om två ungar, arbeta långa dagar, lämna och hämta på dagis, studera på kvällstid och däremellan hinna med sej själv. Mormor var vårdbiträde. Morfar svetsare på varvet. Förorten med synliga missbrukare och sociala problem men också med stor gemenskap och mycket omsorg om varandra.
Ett pusslande med pengar och två decimeter för långa byxor för att "man skulle ha å växa i." 
Arbetarklassen sitter i min märg och mitt blodomlopp och även om jag bor i hus, inte lever på gröt sista dagarna före lön och har en akademisk utbildning så kommer jag aldrig att identifiera mej annorlunda.

Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har fostrat det svenska folket och det är det som vi kallar svenskt. Historiskt sett har vi ju haft korta instickare av borgliga regeringar. Kampen för att jämna ut klasskillnaderna, jämställdhet, ett ett solidariskt skyddsnät och ett visst mått av jante, kort sagt uppbyggnaden av folkhemmet är arvet och det som under lång tid varit svenskt.
Med det menar jag att även de som inte röstar rött till stor del är fostrade så här. Det är nationens själ. Något som är på väg att förändras.

Det här med att vara arbetare har ju förändrats med åren.
Idag tjänar ofta arbetare betydligt mer än många akademiker.
Svetsare, rörläggare, snickare. Samtliga har bättre löner å flottare boenden än vad ex en lärare, en kurator eller för all del en barnmorska har.
Att vara arbetare är inte längre per automatik att ha risigt ekonomiskt.
Inte heller är arbetare samlade under Socialdemokraterna och socialistiska värderingar längre med samma självklarhet. En del arbetare röstar på Moderaterna men de allra flesta manliga LO anslutna röstar på Sverigedemokraterna. Gissa om det gör ont i mitt arbetarklasshjärta?
Sd som är så mycket av det arbetarrörelsen inte står för, inte minst det fackfientliga.
Så vad är det då? Vad innebär det att tillhöra arbetarklassen idag?
Jag kan inte säkert svara på det.
Men jag tror att du har rätt i din analys om att arbetarklassen tänker annorlunda kring att köpa tjänster. Jag känner precis som du, en lätt genans kring att få vissa tjänster utförda åt mej, är obekväm i att passas upp.
Jag tycker för egen del att det är en stor skillnad i att köpa tjänster som jag inte har kompetens för mot tjänster jag inte har lust till.
Det är för egen del alltså skillnad på att betala för ett frisörsbesök eller en ombyggnad jämfört med att någon skall städa mina skitiga toaletter.

Det sägs ibland att det finns ett förakt hos medel och överklassen för arbetarklassen. Jag tror att den är ömsesidig. Jag har själv en hel del fördomar mot "rika" och har alltid känt stor stolthet över min egen klasstillhörighet.
En del av mej kommer alltid att känna mej mer hemma i förorten och med de koder som finns där.
Det kanske förändras om nu Sd allt mer kommer att betraktas synonymt med arbetarväljare. Då kanske jag kommer att distansera mej och mer göra anspråk på min akademiska identitet. För vem vill betraktas som historielös, opåläst, rasistisk och korkad?
För mej har det alltid varit så att jag har betraktat arbetare i princip i synonym med Socialdemokraterna. Med att vara solidarisk, rejäl, ansvarstagande, jordnära, generös mot sämre bemedlade. Någon som tagit hand om sin egen skit.

Sverige är i förändring. Ingenting är vad det varit på gott och ont.
Men under de 8 åren landet styrdes av Alliansen såg vi klassklyftorna öka.
Vi såg de rika bli rikare och de fattiga fattigare. Vi fick ett samhälle som drog isär och fick se konsekvenserna av detta. Och om nån borglig läsare nu opponerar sej så nej... det är inget tyckande, det finns siffror bla från OECD som visar att våra inkomstklyftor ökade mest av alla dessa länder.
Utanförskap föder och har alltid fött våld, kriminalitet och missbruk.

Puss/ Asta

onsdag 20 december 2017

Mål å strävan med 2018




* Göra klart min barnbarnstatuering.

* Gå på Lars Winnerbäck konsert.

* Komma igång att springa igen, helst få in en rutin på tre gånger i veckan.

* Bli bättre på mitt jobb. Suga åt mej av mina erfarnare kollegors kunskap.

* Lägga mer tid på promenader med Gottfrid.

* Läsa fler böcker. Hit med tips!

* Träffa Nina

* Sova bättre

* Öppna upp hjärtat för nya vänskaper och ett mer socialt liv.

* Försöka träffa mina gamla vänner oftare.

* Resa till Grekland.

* Gå ner några kilon så jag kommer i mina kläder

* Köpa den där jäkla snygga klänningen (se ovan.)

* Påbörja renoveringen av huset. (Här ser ut som fan.)

* Äta mindre kött/ bättre kött

* Skratta mer

* Slå mindre på mej själv.

* Göra skillnad för någon annan människa

Hmm. Om ett år får vi se hur det gick.
Vad har du för mål med 2018?

Puss/ Asta


Önskeinlägg, att vara ny barnmorska

 Anneli Lodéns foto.

Det kom en liten eftersläntrare till Önskeinlägg (så glad för det.)
Du som läsare kan alltid fråga eller önska inlägg, glöm inte det!

Hej! Jag heter Jessica Sabel och läser till barnmorska, är klar om fyra veckor. Jag började följa dig när du hade din blogg när du plugga till bm och den var så spännande att läsa :).
Min fråga är nu när du har jobbat som bm i snart ett år, är det som du har förväntat dig? Bättre, sämre? Hur känns det?


Först Jessica!
Grattis till världens bästa och häftigaste yrke. Jag har aldrig träffat en barnmorska som ångrat sitt yrkesval eller är trött på sitt jobb, de finns ju tyvärr bevisligen eftersom en ganska stor procentdel av utbildade barnmorskor arbetar med annat men jag har aldrig träffat någon. Tvärtom, det är kvinnor är väldigt olika, ser lite olika på professionen, arbetar inom olika område men alla är oerhört stolta. Och det är så häftigt att se barnmorskor som arbetat i yrket 20-30 år och som fortfarande får rosor på kinderna efter en fin förlossning.
Förlossningsrosor.
Jag hade gärna fortsatt skriva min barnmorskeblogg efter att jag kom ut i arbetslivet för jag tror att det finns ett behov, ett starkt sådant, hos blivande kollegor att få ta del av hur känns det sen och även få bekräftat att jag är inte dum i huvudet eller olämplig för yrket att jag känner si eller så.
Jag sökte själv efter den typen av blogg när jag läste till barnmorska.
Men av olika anledningar fungerade inte det.

Ja nu har jag snart arbetat som barnmorska i förlossningsvården i ett år.
Jag har hunnit förlösa 59 kvinnor på detta år.
Det är delvis som jag förväntat mej och delvis inte alls.
Hur det känns att komma ut som nyfärdig barnmorska tror jag beror väldigt mycket på vem man är som person. Hur man är lagd, vad man har för erfarenheter, vilken ålder man har.
Min första handledare jag hade inom förlossningskonst, älskade Johanna, sa att hon var inte särskilt nervös när hon skulle börja jobba och hon upplevde inte första året som särskilt läskigt.
Men Johanna är oxå en väldigt trygg person.
De flesta säger nog ändå att det är en tuff tid det här första året, eller kanske till å med de första åren.

Jag har aldrig känt mej rädd eller egentligen nervös när jag åkt till jobbet.
Jag har däremot blivit både nervös och rädd i vissa situationer.
Vid några tillfällen har jag tänkt att Nu går jag å kommer inte tillbaka mer.
Rätt många gånger har jag känt mej fullständigt värdelös.
För mej har det varit tuffare än vad jag förväntat mej.
Jag känner mej fortfarande väldigt väldigt grön.
Jag har absolut haft nytta av mina många år som sjuksköterska. Även om det är olika yrken så har jag många patientkontakter bakom mej, jag är bra på att se lugn och trygg ut även om jag blir stressad, jag är duktig på att våga möta rädslor och jag är skulle jag vilja säga mycket bra på att snabbt skapa en relation till patienten. En tillit.
Det är sånt som ligger i personligheten men också ett resultat av att ha hanterat många patienter med smärta eller rädsla eller ångest.
Det är oxå en annan kultur på den klinik där jag arbetar med en hel del fler interventioner än vad vi blev lärda i skolan där det predikades mycket kring naturlig förlossning och oxå delvis mot den klinik där jag praktiserade.
Samtidigt arbetar jag på en av de populäraste förlossningskliniker i landet som får höga betyg av patienter och där tempot ändå är drägligt mot på andra ställen och det är ju förstås jätteroligt att få vara en del av.

Det har varit tufft tycker jag att axla flera utmaningar samtidigt.
Den nya yrkesrollen. Allt det nya men även att gå från erfaren till färsking och samtidigt bli en del av en ny gemenskap bland kollegor. Finns sin plats. Vinna sin respekt. Bli omtyckt.

Ja! Jo! Jag tycker absolut att det är ett superroligt jobb och att det är en ära och ett privilegium att få vara med på två människors stora dag i livet, den när de blir föräldrar, den när de möter sitt livs kärlek.
Men när jag praktiserade tyckte jag att det var det häftigaste som fanns att få förlösa, jag ville inte gå hem när jag var ledig ville jag bara tillbaka. Igen. Igen. Igen.
Riktigt så känner jag inte som färdig barnmorska. Jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt, kanske att oket av ansvar ligger över mej som klar på ett annat sätt än när jag var student.
Jag känner mej inte övertygad om att jag kommer att jobba inom förlossningsvården resten av mitt yrkesliv även om jag vill göra det ett tag till.

Mitt råd är att tro på dej själv. Du har genomgått och klarat den här utbildningen. Du är så redo någon människa kan begära av någon som är ny i sin yrkesroll. Lyssna, titta på dina kollegor, se och lyssna framför allt på de födande kvinnorna, ta till dej det som känns bra från dina kollegor och strunta i resten. Barnmorskeri kan bedrivas på många olika sätt.
Undrar du nåt ytterligare är det bara att fråga igen.

Puss/ Asta

tisdag 19 december 2017

Astas smått berömda Årskrönika 2017

Välkomna till Astas Årskrönika:

Anneli Lodéns foto.

Januari

Årets första månad överskuggades så klart av tre stora ting. Ro D-uppsatsen i land Sluta skolan. Börja jobba.
Den 13:e slutade skolan med cermoni och broschutdelning och dagen därpå  hade jag samlat mina barn och allra närmaste vänner på stans bästa restaurang och det blev en underbar kväll.
Men D-uppsatsen slet jag med ytterligare några veckor och det var verkligen blod, svett å tårar.
Gång på gång fick jag tillbaka den för tillfixning här å tillfixning där. Om det inte vore för min klasskamrat och numera kollega Maria vet i tusan om jag inte suttit här än och ändrat. Tack som fan för pepp, tro, genomläsning och tips. 
Den 16:e januari tog jag mina första darrande kliv ut som Legitimerad Barnmorska och samma pass tappade jag min barnmorskebrosch.
Bild: Helt ny barnmorska

Anneli Lodéns foto.

Februari

Gottfrid var sjuk i sin rygg och jag kämpade på mellan hopp å förtvivlan med den nya yrkesrollen.
Bild: Den sanna kärlekskyssen
 Anneli Lodéns foto.

Mars

Första vårmånaden. Fortfarande mycket kring nya yrkesrollen så klart, kämpa med tankar på att inte räcka till och av att inte höra till.
Jag och maken var i Halmstad och såg Henrik Schyfferts show "Var inte rädd" som så klart var bra men inte så bra som jag föreställt mej. Vi... maken å jag... hade dock himla mysigt.
Jag var även iväg med mina vänner Lillebror och Marie i Göteborg där vi inte gick till Gretas men väl åt mat på en fantastisk restaurang och drack smarriga drinkar i Posthotellets bar.
Benådades med ännu ett litet barnbarn och var faktiskt på jobbet när det skedde. Dock fick jag nöja mej med att passa barnbarn istället för att förlösa.
Bild: Goda vänner.

Anneli Lodéns foto.

April

Jag var på mammografi och hade friska tuttar. Jag gick grundutbildningen i akupunktur. Var på besök hos Bh-Pia och köpte mitt livs dyraste bikini.
Jag sprang lite smått igen. Var rätt duktig denna månaden faktiskt.
Bild: Löpning. Dock inte min.

Bildresultat för löpning

Maj

Var i Barcelona på min födelsedag med maken å goda vänner. Fantastisk stad. Fantastisk födelsedag och minisemester.
Gottfrid fyllde 5 år och blev därmed helt å hållen min. Hade foderavtal med uppfödaren innan. Sverige blev världsmästare i hockey.
Min lillebror blev mördad på Mors dag den 28:e och trots all insikt om att han levde ett farligt liv så kom det som en chock för oss alla.
Bild: Barcelona

Anneli Lodéns foto.

Juni

Den 2:a juni var jag och tittade på min döda bror på Rättsmedicin i Lund. Det var första gången på många många år som jag såg honom. Jag slogs av att han var sej så lik och att han hade så mycket av min pappa över sej.
Efter det följde begravningsförberedelser och mycket oro över mamma.
Jag gick på semester i juni. Sträcksåg alla säsonger av Orange is the new black.
Den 17:e var det Pride i vår lilla stad och jag var som vanligt där med Lillebror Mini och Noah. I år hade vi tur med vädret.
Bild: Jag på begravningen.

Anneli Lodéns foto.

Juli

Min bror begravdes. Det var bara jag, maken, mamma och mina döttrar där.
Ändå blev det väldigt fint och värdigt.
Jag träffade pappa, vi började prata igen efter att inte haft kontakt på över ett år när Jonas dog och vi hade en fantastiskt fin dag tillsammans i Göteborg.
Maken å jag följde vår tradition att åka räkbåten M/S Trubadur och sova på hotell. Lika mysigt i år som alla andra år.
M/S Trubadur kan jag verkligen rekommendera för alla som gillar skaldjur, underhållning och storslagen utsikt.
Det var tänkt att jag äntligen skulle springa stadsloppet men träningen kom av sej och jag hade helt enkelt inte fixat en mil.
Bild: På båten

 Petronella Lodéns foto.

Augusti

Hela sommaren var det rätt kasst väder. Augusti var inget undantag.
Den 24:e drog Mini, Noah och jag till Kos och hade... trots förkylning... en helt magisk vecka. God mat, drinkar, ljumna bad, sol, kärlek och bra böcker.
Precis som en semester skall vara.
Läste Fredrik Backmans "Vi mot er" där som släpptes två dagar innan vi drog.
Bild: Mormors hjärta fixar lite

Anneli Lodéns foto.

September

Lilla Astrid föddes i bilen på väg till förlossningen.
Gottfrid var sjuk.
Vi var sjuka. Förkylning nr 1 av 6-7 stycken som fortsatt sedan dess.
Regnig och tråkig höst.
Jag gjorde fransar en gång och de var fina men jag beslöt ändå att vänta till i vår med att ta upp den ovanan igen.
Jag var med Lillebror och Marie i Ystad och sov på vandrarhem. Vi hade en fantastisk fredag-lördag där. Åt den godaste burgaren jag ätit typ ever.
Bonde söker fru drog igång och jag köpte nya glasögon.
Bild: Lillebror å jag


Anneli Lodéns foto.


Oktober

Försökte börja springa igen men varje gång jag startade om fick jag ont i halsen. Fast som bäst sprang jag faktiskt nio dagar på raken. Fan vad jag kan om jag vill!
"Vår tid är nu" drog igång och kom ju att bli årets stora tvhändelse och snackis. Alla bara älskade den.
Bild: Tant springer.

Anneli Lodéns foto.

November

Ett töcken av regn, grått och förkylningar.
Var och tittade på mitt äldsta barnbarn när hon hade uppvisning i isdans.
Så stolt!
Broderade som en tok för att hinna klart med Noas julkalender.
Tufft med nära relationer.
Bild: Månadens känsla

VILLFARELSERs foto.

December

Fortsatt tuff månad rent privat. Fortsatt regn och fortsatt förkylt. Var sjukskriven två veckor.
Och däremellan har jag handlat julklappar, pyntat och skrivit brev.
Fått en ny (brev)vän som jag är mycket glad för. Fast henne fick jag nog i november? Nja, jag har skrivit mycket brev i alla fall.
Äldsta dottern flyttade in i sitt nya hus bara nån kilometer från mej och jag har varit barnvakt lite extra med anledning av det.
Bild: Mycket innesittande och legobygg har det blivit. 

 Anneli Lodéns foto.

Hur var ditt år?

Puss/ Asta

söndag 10 december 2017

Lita på det man känner


När jag var riktigt ung, 12-23 år, lät jag mej utnyttjas av pojkar och män.
Jag var verkligen inte särskilt intresserad av sex men jag var intresserad av att bli sedd och kanske till å med älskad.
Jag kunde även ha sex med någon efter att ha kramats och pussats lite.
Jag tyckte mej inte ha rätt att säga nej hur gärna jag än ville det,
jag hade ju lovat.
Jag respekterade inte mina egna gränser.
Egentligen är det fortfarande på samma sätt nu även om det inte längre handlar om sex och även om det inte är lika destruktivt.

Jag har nog i hela mitt liv aldrig riktigt litat på mina egna känslor.
Eller rättare sagt, jag har alltid förminskat mina egna känslor.
Tagit ifrån mej rätten att känna dem.
Hur ska jag förklara?

När människor negligerat mej. Behandlat mej illa eller respektlöst så har jag kunnat bli vansinnigt arg över det... initialt... men till slut funnit felet och orsaken hos mej själv.
Sökt och alltid funnit fel jag har gjort/ sagt.
När jag känt mej lämnad och ensam har även det till slut kommit att handla om mej och mitt beteende.
Vad jag gjort eller inte gjort. Vad jag kunde gjort mer eller låtit bli.

Eller också har jag tagit ifrån mej rätten att känna.
"Det är nog inte så. Du är ju så överkänslig, krävande, känslig, hysterisk."
"Det är bara som du inbillar dej. Du är lite labil just nu."


Jag ska sluta med det nu.
Det kan nog mycket väl leda till att jag blir den ensammaste och bittraste kärringen i Halland men må så vara då. Jag ska börja lyssna på vad JAG känner.
Ingen annan har större skyldigheter gentemot mej än vad jag själv har och om inte ens jag själv respekterar mej så varför skulle nån annan göra det?

Puss/ Asta

lördag 9 december 2017

Hur i helvete?



Alltså, det är så gräsligt det här med våldtäkten i Fittja att jag inte vet hur jag skall stå ut. Jag får liksom inte plats i mitt eget skinn. Jag blir så arg och så ledsen och så vansinnigt frustrerad.
En kvinna, missbrukare vad jag förstått, kommer till adressen för att köpa droger.
Där blir hon under flera timmar våldtagen i alla hål av en grupp män.
I en trappuppgång!
Ett tjugotal män står och tittar på. En granne kommer förbi, hälsar på killarna och går in till sej.
Ingen i trapphuset ringer polisen.
Kvinnan kan uppvisa skador. Har en trovärdig berättelse. Men i väntan på dom är tre män släppta vilket talar för att de kommer att frikännas.
Hur i helvete är detta möjligt!
Jo, jag frågar igen... Hur i helvete är detta möjligt?
I Sverige? År 2017?
Jag förstår inte.

Det sägs att undersökningar visar att 45% av alla män tycker att #metoo har gått för långt.
I Sverige våldtas mellan 5900-6700 kvinnor varje år. Detta är alltså anmälda våldtäkter, det faktiska antalet kan vi bara spekulera i. Men kanske det dubbla?
Av de anmälda fallen går bara en liten del till åtal och de som fälls räknas till några få procent.
Det är med andra ord jävligt riskfritt att vara våldtäktsman.
Det gäller inte bara i Sverige, det är riskfri business att vara våldtäktsman världen över.
En del av det säger sej självt tyvärr och är svårt att ändra på.
Detta är ett brott som ofta sker där bara två människor finns närvarande.
Där ord kommer att stå mot ord.
Men hur  helvete är det möjligt att våldtäktsmän frias när en våldtäkt skett i en trappuppgång med tjugotal vittnen och offret har både skador och DNA till sin "fördel." Hur i helvete är det möjligt?
Vad har nämndemän och domare för tro egentligen på kvinnors sexuella preferenser?
Tror de att det finns kvinnor som vill bli påsatta analt och vaginalt och oralt samtidigt som de blir slagna i en trappuppgång medan en hord av män står å hejar på och oxå vill smaka kakan? Tror dom det???

Ja. Jag har oxå hört att just dessa gärningsmän har utländskt påbrå.
Jag tror den här kvinnan skiter fullständigt vad de här kisseslangarna hade för nationalitet. För henne är kränkningen lika stor vad gärningsmännen än hette och kom från.
Det cirkulerar ett brev på facebook skrivet av en förtvivlad pappa.
Hans dotter blev grovt och våldsamt våldtagen av en man som dessutom misshandlade och bet henne.
I sviterna av detta har hon fått operera underlivet sex gånger, har fått ätstörningar och självmordstankar. De hade Elisabeth Mazi som advokat, Sveriges kanske skickligaste advokat inom dessa brott, men förlorade ändå.
Det gick tydligen inte att bevisa att hans dotter inte var med på härligheten.
Flera andra kvinnor har oxå anmält denna man efter att ha blivit våldtagna på samma råa sätt utan att mannen åkt dit.

Den mannen heter Hampus Lund. Klingar rätt svenskt va?
Vår tids värsta våldtäktsmän heter Niklas x 2.
Männen i Fittja kom från en annan del av världen.
Deras gemensamma nämnare stavas: man.

Kom fan inte å säg att "metoo gått för långt!

Puss/ Asta

fredag 8 december 2017

Önskeinlägg 3. Från Cis.

 Anneli Lodéns foto.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är den tredje önskningen. Från en av de häftigaste, smartaste, starkaste kvinnor jag känner. Jag tänker och uppfylls av dej så gott som dagligen vackra Cis.

Om hur du blev du! Alltså, vad har gjort dig till den du är? Hur blev du så stark, egensinnig (obs positivt att vara egensinnig) och vad gjorde att du har förmågan att flytta dig framåt som människa?
Puss Cis


Men oj vilken svår fråga!
Jag har så mycket lättare att lokalisera vad mina dåliga sidor kommer ifrån.
Mitt bekräftelsebehov, som jag med åren jobbat bort rätt bra, mina rädslor, min bristande självkänsla. Alltså det där med självkänsla är så svårt...
Självförtroende har jag en hel del knep å trix för att erövra inom många sammanhang... det är väldigt mkt fake it until u make it... men bortom mina prestationer å handlingar, mitt eget värde. Det är klurigt.
Det känns som att antingen har man det eller också inte, eller hur tänker ni?

Jag är född i en släkt av envisa kvinnor. Min gammelmormor, min mormor, min mamma. Likadant med mina barn. Männen blir liksom bifigurer, det är kvinnorna som har och har haft den reella makten över familjen.
Jag är, och har varit sedan jag var liten, en grubblande och analytisk varelse.
Redan när jag gick i första klass sa fröken "Asta är nog inte dum men hon är en sån drömmare."
Jag har alltid analyserat och överanalyserat min omgivning och ännu mer mej själv.
Alltid burit en liten Jante på axeln som har ifrågasatt mej (på ett bra men jobbigt vis) varför jag gör så, känner så, reagerar så. Det har gjort mej ödmjuk för att man kan vara människa på väldigt många olika sätt och att mitt sätt bara är just det, mitt.

Ni vet ju, när jag var liten var jag rädd för att bli missbrukare.
Jag var inte alls gammal när jag var säker på att det var min lott i livet.
Och så höll det ju på att bli. Jag påbörjade den vägen med att leva destruktivt som väldigt ung.
När jag blev gravid innan jag hunnit fylla sjutton så gav jag mej fan på att bli en bra människa, att bryta med min släkts förbannelse. Att flytta från stan och lägga distans till just släkten var mer avgörande för mej och för mina barn än vad jag förstod då.
Människors misstro mot mej har alltid sporrat mej till framsteg och förändring.
Det är väl den där envisheten. Att ingen jävel ska säga att jag inte kan!
Socialsekreteraren som inte trodde jag var mogen att bli mamma när jag blev gravid. Samma socialsekreterare som placerat mej på hem med orden att "Det kommer aldrig bli nåt av dej" (sagda till en 12 åring!!!)
Henne ville jag överbevisa. Och jag var ett under av präktighet som småbarnsmamma. Hade aldrig barnvakt, pysslade och bakade, lagade alltid hemmagjord mat.
Handläggaren på arbetsförmedlingen som dömde ut mej som arbetslös, utan  utbildning el erfarenhet och körkort med fyra ungar till att ta tag i utbildning.
Brukshundsklubbsinstruktören som sa att min Märta inte var frisk och borde avlivas till allt mitt slit (å oj vad jag lärde mej på vägen) som ledde till en fungerande å underbar hund.
Chefen som vägrade lyssna och fick mej att säga fuck off till sjuksköterskejobbet och börja plugga.
Och så vidare.

Men rädd för att bli missbrukare är jag fortfarande. It ain't over till the fat lady sings. Vi kan alla drabbas om livet far fram för hårt med oss.
Som Lasse säger: Jag ber till gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur. 

Puss/ Asta

Önskeinlägg. En liten nätt fråga.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är den andra önskningen. Från Nina. Från början bloggläsare, numera god vän och min stora idol. Denna bruden, mina damer, hon vet hur livet skall levas. Ni hittar henne här. 

Jag vet inte om jag behöver presentera mig då jag hängt här så länge och du vet rätt mycket om mig.Men jag undrar vad du tror händer efter döden?
Och om du fick göra EN sak ogjord i ditt liv - vad skulle det vara?Kram på’re


Det var ju en liten nätt fråga. Nina är alltså småbarnsmamma med obotlig cancer.
Vad som händer efter döden?
Oj.
Jag vet inte... ingen vet eller hur?... men jag tror på någon form av fortsättning.
Jag tror på någon form av... att vi måste lära oss om olika saker, förstå olika ting, uppnå en viss klokhet.
Jag tror att vi följs åt i energier och att det finns en anledning att man omedelbart känner sej besläktad med vissa själar (människor el djur) medans andra är rena ark.
Om vi förtjänar vårt nästa öde är jag mer tveksam till, lika så att vi klättrar i någon slags hierarki. Det skulle ju innebära att de som har det eländigt har det av en anledning.
Jag tror mer på att vi behöver samla på oss någon samlad visdom, att vi ska ha gått igenom ett visst antal kriterier. Sen? Ingen aning.

Min Märta, för er som inte läst så länge var min förra hund, hon var min ledstjärna.
Mitt ankare. Min tvillingsjäl. Min bästa vän. Min trygghet.
När hon dog rasade jag på ett sätt som inga tidigare sorger kunnat rubba mej.
En "spådam" bekräftade det jag redan visste. Märtas och min själ var för evigt förbundna. Vi hade levt massor av liv, i nära relationer till varandra.
När hon dog förlorade jag ett fotfäste och en riktning.
Hon var så väldigt mycket mer än en (rätt besvärlig) hund.
Det har gått snart 5 år och jag saknar henne fortfarande. Varenda dag är hon närvarande och saknad. Jag tittar på facebook på valpar, söker efter att Märtas själ skall lysa igenom. Ibland tänker jag att hon lever i Noah. Jag tittar honom djupt in i ögonen för att se om hon ÄR där och hans mamma skäller på mej.
"Nej, det är mitt barn och inte din stora själsfrände genom evigheten."
Och så tror jag att det är. De som dör dyker upp igen. I nya viktiga roller i de käras liv.

Nina jag hoppas du får leva länge än. Men när du dör är jag säker på att du på ett eller annat sätt kommer kunna följa och vaka över dina barn och fortsätta spela en viktig roll i deras liv.

Och så din nästa fråga då. Om jag fick göra en sak ogjord i mitt liv...
O jävlar. Jag har så många.
En del saker kan man inte ångra för man har lärt eller fått nåt gott ur det.
Men jag har en del dåligt samvete.

1.) De som jag mobbade under mellan och högstadietiden... det vill jag ha ogjort.
En tjej har jag bett om ursäkt och fått förlåtelse av, en är död och en kunde inte förlåta.
Om jag bara bara kunde varit lite klokare, hanterat min egen osäkerhet och rädsla annorlunda eller på nåt sätt rätta till det jag orsakade då... Jag skulle gett vad som helst för det.

2.) Min hund Baron. Jag uppfostrade honom som jag blivit lärd. Med hot och dominans. En gång bet jag honom i nosen. Många år senare när vi avlivade honom strök jag över det där ärret. Så mycket okunskap, så mycket fel... om jag bara vetat.
Jag har tillägnat mina hundar efter dej... Märta å Gottfrid... nåt helt annat, för deras skull, för min skull, men oxå för att gottgöra dej.
Vilken hund du kunnat bli! Om jag bara tillåtit dej. Tack för all kärlek. Förlåt all min okunskap.

3.) Mina barn. För allt jag inte visste. För allt jag inte förstod. För allt jag inte mäktade med. För allt jag inte förmådde.

Puss/ Asta

torsdag 7 december 2017

Önskeinlägg 1. Svensk politik.

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är första önskningen. Från en av mina döttrar ( my god, de är så smarta) ...

Okej, jag önskar ett inlägg om dina tankar inför valåret. Vad hoppas/tror du blir de viktigaste frågorna? Vilka vallöften hoppas du kunna se? Vad spår du för resultat, åker KD ur? Kommer Fi in? Hur tänker du kring din röst? Nu när MP äntligen levererat? Osv

Mmm.
Valår är ju för oss politiskt intresserade vad OS år är för de sportintresserade.
Jag tycker att regeringen vi haft i dryga tre år som styrt med sin egen budget dryga två år, gjort ett oerhört bra jobb!
Det är inte bara jag som säger det, och inte heller bara Stefan Löfven, utan utomstående säger så... OECD, arbetsförmedlingen, svenskt näringsliv mfl.  Skolresultaten stiger igen, arbetslösheten sjunker klasskillnaderna har jämnats ut, svensk ekonomi går bra, så bra att vi både kan satsa på stora välfärdsreformer och betala av skulder.
Självklart ordnas inte allt över en natt... eller över två år... men regeringen har gjort ett imponerande arbete så här långt.
Frågan är, kommer de att belönas för detta?

Jag tror och hoppas att invandringen inte får fullt lika stor roll som förra valet och som det haft senaste åren.
Jag tror att det blir ett klassiskt höger eller vänsterval.
Sänkta skatter och individens frihet kontra ökad välfärd och ett mer finmaskigare skyddsnät.
Integration. Polisen. Vården. Försvaret. Pensionerna tror jag får stor roll.
Om Fi fått delta i debatterna hade #metoo kampanjen fått utrymme, nu tror jag inte att det blir så. Inte heller tror jag att miljön får särskilt stort utrymme.
Tyvärr.


En hel del vallöften har vi ju redan sett.
Har här bäst koll på den röd-gröna sidan. Höjda pensioner. Höjda barnbidrag.
Se över LSS lagarna, större inflytande fördelat till landsbygden, stora miljösatsningar. Fokus på utbildning och på att människor skall få den kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Nej till högerns krav på låglönejobb och skattesänkningar.
Jag tror det blir mer av den varan av klassisk höger och vänster politik.


Jag tror Kd åker ur riksdagen (halleluja), jag tror inte Fi kommer in och jag tror tyvärr det finns en reell risk att Miljöpartiet åker ur.

Min egen röst?
Jag är socialdemokrat i själ och hjärta som föregående val röstade på Miljöpartiet för att jag ville se en röd regering men med en mer progressiv invandrings och miljöpolitik än den jag trodde att S var kapabel till och villiga att driva på egen hand.
Jag var initialt besviken. Mycket besviken.
Svårt att vara annat när vi fick EU hårdaste asylpoitik och sålde ut kolet.
Med tiden har jag förstått det omöjliga för Miljöpartiet.
De är så små, så små jämfört med Socialdemokraterna att det blir Goliats kamp.
De skulle få skit om de inte visade sej regeringsdugliga och de har fått skit för sina stora kompromisser.
Vänsterpartiet som står utanför har en helt annan position i att vara tuffa och i att ställa krav. De sitter inte i en regering.
På senare tid, inte minst när det kommer till de ensamkommande från Afghanistan har Mp visat på musklerna som jag tror vinner tillbaka en hel del förtroende från deras väljare. De har även fått igenom väldigt mkt grön politik som kommit bort bland alla deras tillkortakommanden men som likväl är politik som annars inte skulle ha förts.

Så. Jag vet inte. Tills rätt nyligen sneglade jag på Vänstern men var rätt säker på att jag skulle komma att lägga min röst på Socialdemokraterna som gjort ett förbannat bra jobb.
Nu vacklar jag lite, jag vill väldigt gärna behålla Miljöpartiet i regeringen men trots att jag gillar deras miljö och flyktingpolitik så är de inte pålitliga vad det gäller en av landets största frågor... klasskillnaderna och därmed även integrationspolitiken.
De skulle... om de fick igenom rätt frågor... kunna sätta sej i en Alliansregering.
Så nja...

Jag ser fram emot valrörelsen. Ser fram emot att Sverigedemokraterna åker på än mer däng och så bestämmer jag mej slutligen efter den. Men idag så här så lutar det mot att Stefan Löfven får min röst.

Hur tänker du så här ca 9 månader till valet?

Puss/ Asta

Önskeinlägg



Det är ett år sedan jag frågade er om önskeinlägg. Ett år sedan!
Tiden går så jäkla fort.
Det känns som om det är dags igen, samtidigt är jag lite skraj för ett sådant interagerandekrävande inlägg. Ni är "så där" på att kommentera just nu och det typ finns inget pinsammare för en bloggare än att ha den här typen av inlägg och ingen kommenterar!
Det är som att tro att man är nån... å inte vara det.

Samtidigt är det kul... inspirerande rent av... och jag tror gott om mina läsare, att ni faktiskt önskar inlägg nu och låter mej slippa sitta här som en idiot med skägget i brevlådan.

Är det nån typ av inlägg du saknar?
Något du undrar om Asta Pastasson?
Något du vill veta min syn på saken om?
Kanske önskar du ett inlägg om hur jag fostrar... host... Gottfrid?
Eller vad jag tänker om medberoende? Undrar du över hur jag så kallhamrat fimpat min mamma?
Funderar du över hur jag ser på att raka bort hår? Operera nya tuttar? Lägga på mascara?
Det bästa önskeinlägget jag fått och fortfarande minns är "Vad skulle jag gjort om jag fått ännu ett år med Märta", det inlägget tänker jag fortfarande ofta på. Det bör finnas om du söker här.
Kanske undrar du hur det är att vara barnmorska kontra mina drömmar?
Ja, eller nåt helt annat.

Kom med önskeinlägg och samtidigt får du gärna, även om det inte är ett tvång, presentera dej.

Puss/ Asta

Resdrömmar och gräsänka



Min man har åkt för att roa sej.
Han ska till Danmark med en kompis fredag-lördag och drog till kompisen redan idag. De ska åka till ett badpalats där.
Min man gillar inte att bada det är ju onekligen ett litet krux.
Jag funderar på vad som finns på ett badpalats  (öl säger maken men det finns ju på pubar och hotell med) som drar?
Inte kan det väl ha nåt att göra med lättklädda damer... väl?
Själv bunkrade upp med en bag in box schysst rödvin och tänker mej ha ett par riktigt lugna och behagliga dagar.
Det infinner sej ett särskilt lugn när vi brudar är allena och Gottfrid får agera "karln i huset", han gör det alltid med bravur.
Inte så att min make är stökig och högljudd inte alls, det är bara väldigt gott med lite space ibland.
Så gott att jag inte gnatade i det olämpliga att unna sej dyra aktiviteter veckorna före jul när ekonomin redan är ansträngd.

Jag skulle oxå vilja resa.
Jag skulle vilja åka till New York, gärna vid denna tiden på året.
Det är nästan den enda platsen på jorden som jag känner att jag måste se innan jag dör.
Jag skulle vilja boka nästa års sommarresa. Mini och jag var ense om att Kosresan var bra nog, det var inte det bästa hotellet vi varit på men sammantaget... maten stranden, poolerna, drinkarna, bamseklubben, servicen mm... så blev betyget väldigt bra och vi var sugna på repris.
När vi tittade på resan i september kostade den dryga 22 000 kr för oss. Då är det all inclusive. Nu kostar samma resa nästan 27 000 kr.
Jag vet faktiskt inte om jag löser det. Skulle behöva en massa extra kvalnätter för det och sådana verkar det vara ont om.
Och det känns jätte jätte jätte trist.
London är oxå en stad jag aldrig varit i men som jag gärna skulle vilja åka till.
Precis som med New York hade det varit häftigt att åka nu i juletider.
Insupa stämningen, köpa en massa roliga julklappar, springa på olika pubar mellan affärerna.
Tyvärr känner jag mej lite skraj för London med alla terrorhot. Kanske inte tillräckligt skraj för att avstå om jag fick möjligheten men det är galet att ens behöva känna så.
Firade den bästa födelsedagen i mitt liv i Barcelona i maj och det skulle jag gärna göra repris på. Vilken häftig stad! En stad som har allt. Hav och puls i ett.
Till sommaren skulle jag gärna vilja hyra en liten stuga vid havet själv.
Eller ja, med Gottfrid då.
Salta bad. Karga klippor. Pinfärska räkor och kalla öl.
Me my self and I. Det är något jag längtar efter å behöver.

Men idag, ikväll ska dottern och jag nog se på Enkelstöten från igår.
Det och ett glas Tomasi är inte fy skam det heller.

Puss/ Asta

Handskrivna brev

Bildresultat för handskrivna brev

Åhhh grr vad irriterande, skrev precis ett inlägg som var långt och kanske inte revolutionerande men småtrevligt och så sparades det inte!
Det blir aldrig lika bra när man gör om det, men... vi försöker. Ska bara stampa sju gånger hårt i golvet först!
Så... 


Jag har fått en ny brevvän. Sånt händer väl knappt längre 2017?

Ända sedan jag upptäckte magin med bokstäver har jag älskat att skriva brev.
Jag har allt sedan dess övat, övat, övat utan att någonsin tröttna på att lära mej behärska både språket på ett så personligt och intressant sätt som möjligt och på att skriva med vacker handstil. Och att skriva vackert behärskar jag även om jag sällan tar mej tiden.
Jag skulle inte vilja säga att jag är begåvad men utan att jämföra med någon annan än mej själv så är det här min konstnärliga ådra ligger. Att uttrycka mej i skrift.
Det här med att skriva intressanta brev är en konst.
Det handlar betydligt mer i hur man skriver än vad man skriver, det handlar mer om att behärska orden än att leva ett spännande liv.

Jag fick min första brevvän när jag var 7-8 år.
Hemma i min gammelmormors höghus bodde en annan flicka, jag tror hon var något eller några år äldre och hette Helen men jag är inte säker.
Vi brukade leka när jag var hos gammelmormor men ännu hellre skrev jag brev.
Knåpade ihop mina rader, prydde med utklippta tidningsbilder, la i kuvert och pilade ner några trappor för att lägga det i Helens brevlåda.
Sedan följde nån timmes väntan innan ett svar damp ner i min brevlåda som jag genast satte mej för att besvara. Och så där höll vi på.
Jag minns att jag även sökte och besvarade brevvänsannonser i tidningar.
Det fans gott om sådana på den tiden.
I annonserna stod det alltid om att man ville pennfajtas och hur många jordsnurr man var.
De avslutades alltid med ett stort utskrivet S där det utmed s'et stod typ änd nart var nälla öta å kall var ändas. :)
Nån som minns?
Även senare i livet skrev och besvarade jag sådana annonser. Fast då inte ur Starlet och Acke utan i typ Allas och genom åren har en mängd brevvänner passerat.
Funnits i mitt liv kortare eller längre stunder.

Jag minns en tjej som låg med sin kompis man. Och en annan tjej som bodde i Pajala och aldrig sett havet. En som blev kär i doktorn på barnavårdscentralen. En som ville skriva mest om sex.
Trogna läsare har säkert läst om min vän Lena som jag avgudade men som tyvärr dog i cancer för... ja, gud det måste vara typ 13 år sen nu?
Lena och jag började som brevvänner. Vi lärde känna allt hos varandra. Allt vi gjort, sagt, tänkt och behövt. Hon skrev fantastiska brev. Prydliga, finurliga. Nästan alltid med blyertspenna.
En annan vän jag har China, som jag lärde känna i ungefär samma veva för ca 25 år sedan skriver jag till ännu. Ibland låter vi det gå lång tid mellan breven men vi ser till att inte tappa bort varandra.
Tänk när vi började skriva var vi i tjugoårsåldern och levde småbarnsliv. Vi ville båda bli barnmorskor. Jag blev det, China blev istället framgångsrik företagare och jag är så glad över vår vänskap.
En tredje tjej, Anna, började jag oxå skriva till vid den här tiden. Hon var sjuksköterska och blev barnmorska samma dag som jag blev sjuksköterska.
Jag tycker att vi hade en fin kontakt, vi skrev i ungefär tjugo år. Sista åren skrev jag väldigt sporadiskt och hon sa hela tiden att det var okej.
Tills det plötsligt inte var okej längre och hon tog bort mej som vän på facebook utan ett ord.
Jag kände mej länge väldigt ledsen över det, över att inte ens fått ett avsked.
Ja, många har passerat men denna fina trio är de som betytt mest.

Och nu har jag alltså fått en ny brevvän. En Annelie som jag är så glad över.
Än så länge har vi bara växlat varsitt brev men det känns väldigt lovande.
Kanske ses vi någon gång så som jag träffat flera av er bloggsystrar och läsare och där några av er mer känns som vänner nu än just det.
Kanske fortsätter vi att skriva och om vi gör det så finns det inget bara med det.
Genom att skriva brev, om man behärskar den konsten, så lär man känna varandra på ett djupare och mer innerligt sätt än när man träffar någon i det verkliga livet.
Det går fortare att komma nära och på djupet, att dela de där tankarna som i vanlig vänskap tar många år att komma fram till.

Jag kan verkligen rekommendera det här med handskrivna brev!
Samtidigt som man skriver till någon så skriver man även för sej själv.
Tankarna blir långsammare och mer genomreflekterade. Det blir som en slags terapi.
För att inte nämna då hur underbart det är att finna ett efterlängtat brev i brevlådan bland räkningar, reklam och annat trist.
Det är underbart!

Pröva!

Puss/ Asta


Ska vi ta oss en liten lista?

Anneli Lodéns foto.

Ska vi ta oss en liten lista om året som varit?
Mer utförliga årsgenomgångar kommer närmare årsslutet.

Bästa boken du läst i år?
"Vi mot er" av Fredrik Backman tror jag.

Bästa filmen du har sett?
Har The Notebook i fräscht minne

Hur många gånger har du varit på bio i år?
Tre tror jag. Nu senast "Solsidan."

Följt någon ny serie i år? 
Flera, vilket är olikt mej, bäst är ju "Vår tid är nu", det var många år sen jag var så hookt.

Har du fått några nya vänner under detta år?
Jag har fått många bekantskaper som djupnat och som skulle kunna bli vänskap. Och jag har precis "träffat" en kvinna som golvade mej med sin charm. Det skulle nog kunna utvecklas till en riktig vänskap.

Några nya ovänner då?
Nej. Ingen jag känner. Har som vanligt gått hårt åt idioter på nätet men har ingen i min privata sfär som avskyr mej vad jag vet.

Har du tagit tag i det där som du tänkte att du skulle ta tag i vid den här tiden förra året?
Åh, borde så klart gå in och kolla vad jag skrev förra året nu men antar att det står nåt om löpningen. Vikten med kanske. Fail på båda där.

Vilken är den lyckligaste stunden om du inte tänker efter, utan tar det första som poppar upp?
Kos. Absolut. Det var en ljuvlig vecka.

Gjorde du något 2017 som du inte gjort innan?
Förlöste på egen hand.

Bästa köpet i år?
Åh har jag gjort nåt bra köp i år? Mest onödig skit tror jag tyvärr.

Vad var det viktigaste du inte gjorde?
Det behåller jag själv.
Men jag har inte heller bokat nån resa till nästa år och det svider som fan.

Vad önskar du att du hade gjort mer eller bättre?
Många saker. Allt egentligen. Varit en bättre mamma, mormor/farmor, dotter, fru vän, barnmorska.
Sen borde jag sprungit mer, jag måste ta tag i det nu.
Jag slutade med min antidepressiva medicin i maj-juni men fick återuppta den i november för livet var för svårt. Fånigt nog känns det som ett stort misslyckande.

Vad har du gjort mer i år än tidigare?
Nattarbetat. Broderat. Lekt med lego.

Har du blivit kär i år?
Inte som i romantiskt kär.

Fått nya barn i år?
Nej (tack å lov), men två nya barnbarn. En marsflicka och en septembertös.

Flyttat i år?
Nix.

Hur många bröllop och begravningar blev det?
0 bröllop och en begravning. Begravde min bror i juni.

Årets låt?
Perfect med Ed.

Var du gladare eller ledsnare detta året än förra?
Både ock tror jag. Det har varit ett ojämnt år. Jag har skrattat och gråtit mycket i olika perioder.

Något du önskade dej som du inte fick?
Ja. Sömnen bland annat. Träningsmotivationen. Harmonin.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Var i Barcelona med mannen och goda vänner. En magnifik och svårslagen födelsedag. Kanske den bästa någonsin.

Vad tror du att du senare fortfarande, om typ 10 år,  kommer minnas av 2017?
Att pappa och jag försonades efter 1½ år utan kontakt och att min bror avled.

Vad önskar du av 2018?
Jag tar personligt och hoppar världsfreden å sånt.
Skulle säga att jag kan tänka mej två vägar. Harmoni och att vila i det eller förändring av det mesta. Vi får se.
Å så vill jag sova gott och springa milen utan ansträngning.

Du då?

Puss/ Asta

tisdag 28 november 2017

Män som berättar hur det är att vara kvinna



I svallvågorna är #metoo kampanjerna som pågår i hela vårt avlånga land och aldrig verkar vilja tystna eller minska i raseri och omfattning finns det EN sak som upprör mej lite mer än allt annat.
Jag har tagit del av artiklar och diskussioner. Inte minst i gruppen #allavi på facebook som är ett kvinnorum där kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsklasser anförtror varandra fruktansvärda berättelser om vad män gjort mot dem genom åren.
Pappor, bröder, pojkvänner och makar, lärare, grannar, bekanta till familjen.
Män. Män. Män.
Trodde jag var rätt luttrad och cynisk i min syn på män men jag häpnar!
Det är en revolution som pågår och mitt i allt detta retar jag mej så in i bänken på...
män.
Och jag ska specificera, män som talar om för kvinnor hur det är.

Alltså män som berättar för oss kvinnor vilka som är farliga och vad vi bör vara rädda för. Män som berättar för oss vilka som är problemet och vilka som inte är det. Män som tydligen vet bättre hur det är att vara kvinna än kvinnor själva och bara MÅSTE få berätta det för oss. 

Nästan alltid (inte jämt men påfallande ofta) är dessa män rasister.
De är egentligen bara intresserade av att tala om våld mot kvinnor när det begås av invandrare. Gruppvåldtäkter utförda av unga män från Afrika eller Mellanöstern, DET vill de gärna tala om.
Våldtäkter och annat kvinnovåld utfört av svenskar det finns inte.
Alla dessa tusentals kvinnor som nu delat sina berättelser de hittar på.
Rasism, homofobi och kvinnohat hör ofta ihop. De är som ett Sverigedemokratiskt kinderägg med gemensam nämnare av kass människosyn.
Detta trots att vi VET (men här är de inte längre så sugna på statistik) att man måste kika på kriminella MC klubbar för att finna en grupp med lika dåliga kvinnosyn och lika många medlemmar dömda för brott (ofta mot barn och kvinnor) som inom Sd.

Män.
Män har aldrig upplevt känslan av att en kvinna som varit allmänt efterhängsen kanske följer efter dem hem på vägen från krogen. De har aldrig gått med nycklarna krampaktigt i handen och låtsats prata i telefonen när en kvinna går bakom dem i mörkret.
Män har aldrig behövt oroa sej att bli sexuellt utnyttjade om de är för berusade på en fest. Män har aldrig behövt backa, ta på sej en skuld de inte tycker att de har för att lugna ner situationen med en förbannad partner för att inte riskera få stryk.
Eftersom män inte levt med den utsatthet kvinnor... alla kvinnor... upplevt från att de varit små i olika situationer så har de heller ingen talan kring vad som är allvarligt och vad "som inte är så farligt." De ska ge fan i att stjäla luft kring vad som är något att skriva hem om i #metoo kampanjer och vad de anser bara är "spelet mellan man och kvinna."
Jag kan FÖR MITT LIV inte begripa hur varje sund man inte bara kan vara tyst och inse att nu är tid att lyssna och ta till sej av alla dessa berättelser.
Jag kan inte FATTA att de tycker efter att ha haft rösten sedan tidernas begynnelse att "Nu ska jag vara tyst en stund."

Det gör mej rasande!

Puss/ Asta

Bara se den.

Bildresultat för vår tid är nu

Idag har jag precis sett näst sista avsnittet av första säsongen på Svt's dramaproduktion "Vår tid är nu" och jag har problem med att få superlativen att räcka till.
Serien är sååå jävla bra.
Jag kan inte komma ihåg när jag varit så hookt up på en serie tidigare, jag ser ju knappt på tv längre, kanske var det när Lost hysterin var som värst.
Måndagar har kommit att bli min älsklingsdag och min längtan efter nästa avsnitt är lika stor varje gång när avsnittet tar slut.
Nu är det ett enda avsnitt kvar nästa måndag och sen kommer vi få vänta ända till nästa höst. Vem sjutton vet om man ens lever hösten-18???

För er som möjligen missat serien så se till att se den nu under pausen!
Sätt upp det på din Bucketlist NU.
Serien handlar om Familjen Löwander som driver Restaurang Djurgårdskällaren.  Den formidabla Susanne Reuter spelar matriarken Helga med sönerna Gustav och Peter och dottern Nina.
Den startar på fredsdagen 1945 och är planerad i tre säsonger som kommer att sträcka sej till -70 talet.
Serien handlar till stor del om Sverige med ransoneringar, klasskillnader, fackföreningar och hur folkhemmet byggdes efter kriget men självklart med en hel del kärlek, förvecklingar och intriger.

Se den. Bara se den! 

Puss/ Asta

söndag 26 november 2017

Min lilla tradition



Sedan många många år tillbaka har jag som tradition att ta semester första adventsveckan för att julstäda, pynta och dricka glögg.
Ja jävlar, det låter som en blogg skriven av en käck husmor 1965 eller så men det är faktiskt sant. På mitt gamla jobb var det typ jag och några av kollegorna som närmade sej pension som gjorde så.
Ta ledigt för att städa?!
Med åren har det nog blivit mer av glöggdrickande och mindre av skurande om jag ska vara sanningsenlig.

Min mamma adventsstädade som om livet hängde på det.
Hon arbetade och hade inte tid eller råd att ta semester för det så i min barndom var det adventshelgen hysterin inleddes som sedan varade ända fram till påska julafton.
ALLT skulle städas. Golv, väggar, tak. Lister på golv och i tak.
Allt tyg skulle tvättas och togs ren från skåp och lådor till tvättstugan.
(Sen skulle det manglas med.)
Mattor skulle piskas. Allt porslin (inklusive vaser och finservisen) skulle tas ur skåpen och diskas. Hyllplan skulle skuras.
Diska förresten.
Disk gick till så att skållhett vatten med en massa diskmedel fylldes i hon. Därefter lades lagom mängd disk i blöt. Denna skulle därefter skuras i X antal minuter för att sedan sköljas. Tre gånger.
Ja, det tog tid som ni förstår.
Jag har inte (medvetet) tagit efter min mamma i särskilt mkt men under många många år försökte jag att "städa ordentligt före jul."
Och hur mycket jag än städade kände jag ändå aldrig att det var nog.
Jag visste, trots att jag kunde ägnat ett helt dagsverk bara åt att skura köket vart jag fuskat.
Jag vet inte varför. Jag inbillade mej att barnen inte fick nån riktig jul annars.
Varifrån jag fått den befängda idén har jag ingen aning eftersom jag under hela min barndom avskydde det här storstädandet.

Som med så mycket annat i livet så har jag taggat ner på städningen under de senare åren. Numera är det så gott som en vanlig lite noggrannare städning.
Görs den på torsdag ser det ändå ut som kriget på lördag.
Numera är det där med "julstädsledigt" mest nåt exotiskt jag säger.
Jag kommer putsa köksfönstren, hänga upp julgardiner, få ordning på stakar och stjärnor och sen... framför allt... komma i stämning.
Kanske göra lite adventsgodis, kanske baka lussekatter, shoppa julklappar. dricka glögg, lyssna på julmusik, sova middag, läsa böcker.
Om jag bara överlever...

Två hot mot liv och hälsa har seglat upp på adventshimlen.

1. Jag är dyngförkyld. Snoken rinner och luftrören skallrar när jag hostar.
Känns inte det lite välbekant?

2. Jag har lovat Mini att vi ska åka till GeKås på onsdag. På onsdag... kan vi ta några minuter här när vi djupandas i fyrkant... några dagar efter löning en knapp månad före jul.
Hävdar alltid att ett sådant besök är som att komprimera ett psykiatriskt test, kommer du ut i dina sinnens fulla bruk utan att ha strypt någon dam på vägen, tryckt ner en sportjacka i halsen på kassörskan eller mejat ner ett par ungar i berått mod med shoppingvagnen så är du förmodligen stabiliteten själv.

Fortsättning följer...

Puss/ Asta

lördag 25 november 2017

Den jag är

Anneli Lodéns foto.

Facebook är en plats som ofta leder till irritation tycker jag. Jag har gradvis minskat ner min tid och mitt engagemang där.
Men ibland är det fint med.
Jag har sett flera dela statusen "Berätta varför du tycker om mej så ska jag berätta varför jag tycker om dej" och gjorde det samma.
Alltså ibland har man för mycket tid och jag kan oxå tycka att sådant är tramsigt om det blir för mycket men hellre typ sånt här än rena kedjebrevsinlägg.
Hur som helst så fick jag så himla många fina svar. Tycker det är så fint att människor tar sej tid att tänka efter och ge alla dessa härliga svar.
Många uppfattar mej som stark, det är intressant.


Här om dagen hade vi utbildningsdag och då var det en väldigt go tjej som sa till mej att jag inte ska tro så lite om mej själv, att jag snackar ner mej själv, är för hård mot mej själv.
Samma dag säger en annan (oxå rar kvinna) att jag utstrålar pondus och självsäkerhet.
Motsatserna alltså.
Och ingen av dem har nog fel, de ser bara olika sidor, jag besitter absolut både pondus och en kanske allt för kritisk självbild. 
Mänsklig kommunikation är ju dessutom endast till 10 % verbal, resten är kroppsspråk och där har man kanske mindre kontroll över vad man sänder ut.

Jag är absolut känslig. Och lite rädd.
Och jag är stark. Och rätt modig.
Jag har höga krav på min omgivning. Och ännu högre krav på mej själv.
Jag är framförallt analytisk, både gällande mej själv och min omgivning, och har en intuition som kan vara allt ifrån en styrka till en förbannelse.
Det finns dem som uppfattat mej som synsk men jag har inga övernaturliga förmågor. Livet har lärt och tvingat mej att läsa av situationer och det kan jag aldrig stänga av. Jag uppfattar det mesta av det som aldrig uttalas, av stämningar i rummet. Jag ser när någon ljuger även om jag inte låtsas om det.
Det kan bli jävligt obehagligt när jag "känner" att någon ex hyser agg till mej trots att de inte är något annat utåt än vänliga, hjälpsamma och kamratliga. Svårt att hantera ibland.
Jag vet att många uppfattar mej som oerhört öppen, några säkert som lite gränslös, men jag väljer vad jag berättar och har egentligen en oerhört hög integritet.
Oerhört få... om någon?... känner mej helt å hållet.

Om jag fick önska mej ett par egenskaper...
Ingen av de som skrev på facebook skrev att jag var snäll. Det försöker jag att vara, snällhet är en oerhört underskattad egenskap å nåt som jag själv värderar väldigt högt hos andra, men jag behöver absolut öva mer.
Tålamod och förnöjsamhet är två andra saker jag önskar jag hade mer av.
Handlingskraft är en tredje sak. Jag snackar mkt mer gör väldigt lite.
Många av de kvinnor jag beundrar är sådana som får saker gjorda och jag vill vara lite mer sån.

Vad väcker inlägget hos dej? 

Puss/ Asta

Istället för kungar och drottningar

 

Kungar, drottningar och krig i all ära men det finns annan historia som talar mer till mej. Litteratur som har betytt något. På riktigt. Historia som lär oss och gör oss till bättre människor idag.

När jag gick Komvux skrev jag ett specialarbete om Kristina.
Wilhelm Mobergs Kristina. Karl-Oskars hustru. Den kvinnliga huvudrollen i Utvandrarna.
Inför det läste jag hela Mobergs utvandrarepos, de fyra böckerna. Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige.
Och jag läste dem många gånger, i synnerhet avsnitten om Kristina.
Jag kan fortfarande långa stycken utantill.

Wilhelm Mobergs Utvandrarepos valdes till 1900 talets svenska litteratur.
Han skrev om en viktig händelse i vår historia när 1,5 miljoner svenskar lämnades fäderneslandet för att söka lyckan i Amerika. De flydde fattigdom och religiöst förtryck, de sökte någonting bättre och någonting mer för sig och de sina i en tid när Sverige var de röda stugorna och de stora barnkullarnas land.
Wilhelm Moberg beskrev i sitt epos en unik och för tiden jämställd kärlekshistoria mellan Kristina och Karl-Oskar.

Vem var Kristina?
Kristina var av enkel börd och under hela hennes liv hade hon fyra kärlekar.
En till Karl-Oskar. En till sina barn. En till sin hembyggd och en till Gud.
När Kristina mist ett barn, lämnat sitt land och läkaren säger att hon inte kan bli gravid igen för då kommer hon att dö känner hon det som att även hennes man tas ifrån henne och hon ifrågasätter sin gudstro.
Om Gud inte finns.
I musikalen Kristina från Duvemåla gestaltas det så vackert av Helene Sjöholm i sången "Du måste finnas."

Och jag tänker att även om detta skedde i vår historia från mitten av 1800 talet och en bit in på 1900 talet så är historien så rykande aktuell.
Att tappa sitt språk. Att sakna sina rötter. Att aldrig mer få återse sitt hemland och de som lämnats kvar.
Idag är det inte vi som flyr fattigdom och religiöst förtryck. Idag är vi landet man flyr till.

Tvära kast. Nutidshistoria.
Jonas Gardells epos över bögpesten på -80 talet.
Torka aldrig tårar utan handskar.

En berättelse om hur en generation av homosexuella unga män insjuknade, skrumpnade ihop och dog. Hur unga män bokstavligen bar varandra.
Begravda i skam, under smussel med tankar till "cancerfonden."

Gardells beskriver Rasmus och Benjamins kärlekshistoria. Han beskriver den excentriske Paul som älskar att leva "sitt enda liv"  som får sitt "homospektakel" till begravning. En orgie i transor och Jehovas vittnes schabloner.
Jag har sett den scenen flera gånger ikväll och den är lika vacker varje gång.
Och lika viktig. För vi får aldrig glömma. Aldrig glömma de som älskade mest och som frosten tog först.

Det är historia på riktigt.

Puss/ Asta

fredag 17 november 2017

Som sist på denna planet...



Som typ sist i världen såg jag  "The Notebook" från 2004 med Ryan Gosling och Rachel Mc Adams i huvudrollerna.
Den var så himla fin!
Gillar ni kärleksfilmer med lite komplikationer och mot förmodan inte har sett filmen så MÅSTE ni göra det. Den är så vacker och jag vill typ se den igen NU.

Därefter såg jag Lasse Hallströms "Dear John", från 2010.
Också en jättefin film. Säkert hade den varit än finare om jag inte precis sett "The Notebook."
Det ÄR svårt att se en bra film eller för all del läsa en bra bok och sen raskt gå över på nästa. Samma sak med vin. Öppnar man en ny flaska av annat märke efter att ha druckit en första smakar den, åtminstone initialt, lite konstigt.
Dessa båda filmer har dessutom mycket gemensamt. Stor kärlek. Klasskillnader. Förhinder. Nu fästman. Innerliga brev.

Bara Nina har här svarat på mitt inlägg lite längre ner om vilken film som förändrat ert liv. På facebook fick jag massor av svar men jag tror att ni missförstod mej en del. Jag frågade inte efter den bäste film ni sett eller den film ni sett flest gånger utan om det finns en film som förändrat ert liv.
Själv valde jag ju "Turner and Hooch" med en ung Tom Hanks i huvudrollen.
Det är en lättsam bagatell. En komisk dussinfilm.
Det som var med den filmen var att jag fick upp ögonen för hundrasen Dogue de Bordeaux som kom att bli "min ras", något jag inte kan leva utan.
Men självfallet har jag sett bättre filmer. Både svenska och utländska.

Här är mina (så som jag minns det här å nu ikväll) bästa filmer
Mig äger ingen
Mona-Lisas leende
Love Actually
Torka aldrig tårar utan handskar
Boktjuven
En officer och en gentleman
Ömhetsbevis
Pulp fiction
Inglourius bastards
Änglagård 1 och 2.
The green mile
Thelma och Louise
The Notebook



Här är de filmer (så som jag minns det här å nu ikväll) som jag sett flest gånger
Grease
Love Actually
Turner and Hooch
Änglagård 1 och 2
Pretty women
Dirty dancing


Puss/ Asta

Himlen har fått en ny vacker stjärna idag


Bildresultat för richard wolf änglagård



Det är lite småsorg i det Pastassonska hemmet i kväll när Richard Wolf har avlidit 59 år gammal i lungemfysem.
Vidrig sjukdom. Vidrig sjukdom som drabbar framför allt rökare. Jag minns en föreläsare när jag läste på sjuksköterskeprogrammet som sa, "De som dör i cancer till följd av rökning har haft tur, emfysem är det jävligaste sättet som finns att dö på."
Efter det har jag ju vårdat massvis av patienter med lungcancer och emfysem och jag håller med. Emfysem är kvävningsångestens död.

Richard Wolf. Han slog ner som en bomb 1992 för den breda publiken i filmen Änglagård. När jag såg honom sitta där i sitt skinnställ, med kajal kring ögonen och coola brillor var jag 23 år gammal och blev förälskad i karaktären Zack.
Jag har sett Änglagårdsfilmerna, ffa 1:an och 2:an hur många gånger som helst och älskat dem. Yngsta dottern heter Fanny i andranamn efter Helena Bergströms roll och när jag köpte Gottfrid ville jag ge honom ett namn så som jag önskade han skulle bli. Han är döpt efter Günters rollfigur och blev precis så... stor, snäll och öppen för nya intryck.
De filmerna har betytt mycket för mej och framförallt är det Richard Wolf som brunnit klarast där.

Det finns några få kändisar man önskar att man fått vara vän med.
Jonas Gardell är en sådan för mej. Mia Skäringer en annan. Jag tror vi skulle gillat varann. Richard Wolf är oxå en sådan person. Överallt vittnar idag vänner och kollegor om samma sak, använder samma ord. Han var så snäll. Han älskade livet. Han tog hand om sina vänner.
Jag saknar honom redan oerhört och mina tankar är hos vännerna och familjen.

Vila i frid Richard. Sitt på din måne. Tack för allt du gav.

Puss/ Asta

Relaterad bild

onsdag 15 november 2017

Vilken är ditt livs viktigaste film?



Det låter kanske banalt och dessutom inte ett dugg överraskande för trogna läsare men den viktigaste filmen i mitt liv har inte vunnit eller ens nominerats till några Oscars.
Den viktigaste... överlägset viktigaste filmen i mitt liv... är en komedi med en ung Tom Hanks i rollen från 1989.
Jag såg den typ 1990, mitt hjärta stannade och mitt liv förändrades.
För alltid.
Turner & Hooch.

 

Några minuter in i denna poliskomedi kommer filmens huvudaktör i bild.
Han rusar fram på den brygga.
Han är atletisk, han är imponerande, han är det vackraste jag någonsin sett.
Han är en Dogue de Bordeuax, i filmen kallad för Hooch och när jag ser honom förändras allt för alltid.
En sådan hund MÅSTE jag bara ha! Jag har aldrig i mitt liv känt något så starkt som det. Aldrig träffats så.

1990 var jag, som av en händelse, på jakt efter min första egna hund.
Vi hade satt upp oss på ett hus i Falkenberg och jag var redo.
Men Dogue de Bordeauxer fanns inte i Sverige på den tiden och importer var inte alls lika vanligt som nu.
Jag försökte "kompensera" och besökte ett gäng Bullmastiff uppfödare, raserna är någorlunda lika exteriört, men tikarna gick tomma så det blev nåt helt annat.
Det blev en brukshund. En Bouvier des Flandres som levde i fjorton år.

För tretton år sedan fick jag möjlighet att skaffa min första Dogue de Bordeaux.
Min Märta.
När jag var och tittade på de sex veckor gamla valparna möttes jag vid grinden av en vuxen tik, den första Ddb jag någonsin sett irl och jag blev förälskad.
Så förälskad att jag ännu inte hämtat mej.
För än idag så tycker jag, hur jag än vrider och vänder på det, att ingen ras kommer i närheten av Ddb skönhet och personlighet.
Då 2004 visste jag bara att det var den överlägset vackraste hundras jag någonsin sett. Nu vet jag att ingen annan hundras ens kommer i närheten av dess personlighet och mentalitet, den har ALLT jag önskar av en hund, och så länge jag orkar rent fysiskt ska jag ha en Dogue de Bordeaux vid min sida.
Rasen är, bortsett barn å barnbarn, mitt livs stora kärlek.

En banal Hollywoodkomedi förändrade mitt liv för alltid.

Puss/ Asta

 

torsdag 9 november 2017

Sitt ner i båten nu gubbar



I bloggar och på sociala medier lägger kvinnor ut sina "Sexuella övergrepp CV" som ofta startar i barndomen, långt före puberteten. #metoo debatten vägrar att dö och det tycker jag är fantastiskt.
Ofta framställs tafsande, sexuella övergrepp och våldtäkter som ett nytt fenomen och där  i huvudsak män ger förklaringar som att det är importerat från andra kulturer (dvs att det är invandrarmän) alternativt att dagens unga män inte fått någon uppfostran och kan föra sej.
Mannerström gick för ett tag sedan ut och sa att han inte känner igen den här attityden från krogvärlden och oändligt många män i min ålder och äldre förnekar att det någonsin varit så här tidigare.
Jag lyssnade på lördagsintervjun i P1 med jämställdhetsminister Åsa Regnér där det talas om att anmälningarna ökar och det framför allt sker från unga kvinnor och hur har det kunnat bli så?

Jag tror inte alls att det ökar. Jag tror att huvudanledningen till ökade anmälningar, till #metoo och allt prat är medvetenhet. En medvetenhet som tidigare inte fanns om vad ett övergrepp är och att det inte är okej.
Så har det varit för mej. Väldigt mycket av det jag utsattes för som tonåring förstod jag först som vuxen att det var övergrepp och ibland rena brott.
Toleransen för klappar å kläm, för efterhängsenhet å snusk har förändrats hos mej bara under senaste året. Från att ha sett det som "nåt fulla män gör", en naturlag, ett normaltillstånd till att bli heligt förbannad över att inte respekteras.
Lagar och attityder förändras hela tiden. Det är inte så vansinnigt länge sedan det inte räknades som våldtäkt om det skedde inom äktenskapet och inte heller länge sedan som det krävdes penetration för att kallas våldtäkt.
När jag var ung tyckte nog de flesta, både killar å tjejer, att var man så dyngrak att man inte kunde säga "Ja tack, jag tar gärna lite samlag här" så gick det bra ändå. Att man var precis lika överberusad för att säga "Nej, låt bli" spelade ingen roll.
Och jag tänker att då är det inte så konstigt att medelålders män med Mannerström som frontfigur inte "sett" eller reagerat.
Att det i deras värld passerat som flirt, spelet mellan man å kvinna, jargong och högt i tak.
Har man inte varit utsatt... hela jävla livet... så är kanske radarn lite för högt inställd?
Det är inget konstigt, inget jag blir förbannad över. Men det som jag blir sur över är när de inte vill lyssna på det som de får berättat för sej. När de tar sej rätten att tolka vad kvinnor blir utsatta för och hur de ska reagera på det.
Nej! Sluta! Sitt still i båten och lyssna nu alla män. Att lyssna och att förstå är första och enda steget till förändring. 

Berättelserna från #metoo och sexuella övergrepps CV'n är ingenting nytt.
Det har förekommit i alla tider och överallt. Ja till å med på Mannerstöms restauranger och på din pappas fester.
Det drabbar kvinnor från att de bara är barn och det begås av män från alla länder och alla samhällsklasser. Män måste börja där. Med att förstå det.

Jag ser många män som protesterar och menar att nu har det gått för långt.
"Förr eller senare kommer någon oskyldig att anklagas" ylar min egen man med tårar i ögonen.
Jaaa. Jo. Så är det förstås. Den risken finns.
Men i dagarna har 465 svenska kvinnliga skådespelare skrivit under ett uppror kring alla sexuella trakasserier och övergrepp de råkat ut för titt som tätt och då vore det väl klädsamt att som man åtminstone reflektera över  hur mycket tystnad det funnits hos kvinnor under så många år och vad den har kostat.
Varför tänker rättviseivrarna så väldigt lite på det? På halva befolkningen?

Puss/ Asta

Vad sjutton håller min kropp på med?

Anneli Lodéns foto.


Jag tänkte skrivit ett inlägg igår efter att ha varit ute och sprungit för andra gången denna vecka att "Nu jävlar är jag på gång" och eftersom jag idag har en helt blank dag så hade jag tänkt springa idag med.
Planen är ju att tre gånger i veckan SKA jag träna, blir det ytterligare någon gång är det bonus och lök på laxen men inget jag egentligen ska sträva efter.
Den huvudsakliga anledningen till att springa tre gånger i veckan just nu är varken flås eller muskelstyrka utan att skaffa mej den där vanan.
Den åtråvärda vanan. Det eftersuktade begäret till att få springa.

Så jag sprang (joggade, lufsade fram) igår och idag har jag svinont i halsen!
Så där så att man grimaserar när man sväljer sitt egna spott (men inte kan låta bli att göra det hela tiden.)
Jag tycker så förbaskat synd om mej själv och jag undrar vad fan det är som händer?!
Varför uppför sej kroppen så här, jag känner inte igen den?
Jag har börjat-pausat, börjat-pausat träningen hur många gånger som helst under hösten och efter ett-två-tre träningspass så får jag ont i halsen. Hela tiden.
Vad ÄR det?!

Jag vill ju träna för att ta hand om min kropp. Jag vill bli starkare och friskare.
Men jag är i grunden jäkligt lat och det tär på motivationen att jag håller mej frisk så länge jag sitter i soffan å häckar men blir förkyld så fort jag anstränger mej.

Denna hösten har varit helt exceptionell. Hösten är normalt min årstid, då jag är som friskast fysiskt och mår som bäst psykiskt.
I år har det inte varit så. Jag håller inte i huvudet längre hur många gånger vi varit förkylda. Jag har haft extremt svårt med sömnen (vilket är något bättre de senaste veckorna) och jag har mått väldigt dåligt psykiskt.
Kropp å själ hänger ihop. Så långt är allt logiskt men hur sjutton man kan få halsont av att springa en stund får jag inte ihop med mina patofysiologikunskaper.
Förkylning får man ju av virus och bakterier. Inte av frisk luft och pulsökning.
Jag börjar till å med bli lite orolig. Finns det nåt underliggande? Nån orsak till att jag har immunförsvar värre än en tvååring som börjat på förskolan?
Det är ju fan inte normalt att bli krasslig jämt. Jag som normalt är förkyld en gång om året max.

Som sagt, normalt är jag förkyld någon gång om året.
Jag käkar slarvigt, men det har jag alltid gjort.
Jag sover dåligt, men det har jag gjort länge.
Skillnaderna i mitt liv i år jämfört med tidigare år är vad jag kan komma på...
- Jag jobbar på förlossningen (men jag har alltid jobbat med sjuka människor, här är de friska)
- Jag jobbar natt
- Jag äter inte längre antidepressiva
- Noah har börjat förskolan (men jag har varit förkyld fler gånger än han.)
Kan förklaringen finnas här?


Trist inlägg. Ville mest gnälla av mej lite. Och kanske finns det någon som har en klok tanke om vad det kan bero på att min kropp... plötsligt... verkar allergisk mot träning?

Puss/ Asta

lördag 4 november 2017

Feed up med bullshit



Jag känner att jag har tystnat. Det som finns i mina tankar kan jag inte skriva om och därefter är det tomt.
Jag har det tufft just nu. På många plan. Livet är verkligen inte alltid enkelt.
Jag har grinat så mycket sista veckan att huden kring ögonen är inflammerad och jag ser ut som sjuttio åttio.

Ikväll ska vi hur som helst ha ett par över på middag.
Jag har förberett middagen och till å med gjort dessert.
Det är vänner sedan evigheter och det känns bra och tryggt. Ungefär vad jag mäktar med. Jag märker att jag drar mej undan sociala sammanhang i nya sammanhang som after worker och jobbfester för att orken inte finns och så värst mycket "gamla kompisar" har jag inte kvar.
Länge... åratal... har jag haft dåligt samvete över att jag hör av mej så sällan, föreslår träffar så sällan men inte längre. Mina vänner hör av sej än mer sällan... för att inte säga aldrig... och då är det kanske inte så jäkla mycket bevänt med den där vänskapen. Då har den kanske ebbat ut till ingenting längre.
Jag är ledsen för det, det finns ett par tre stycken som jag verkligen räknat som nära, nästan som familj, men skilsmässor sker i de bästa familjer hur jävla ont det än gör.
Jag orkar inte ha dåligt samvete när de inte en enda gång hör hur jag mår eller frågar om jag vill ses. Och jag tänker inte fråga fler gånger heller.
Jag antar att det är mitt övriga mående och mitt... det jag inte skriver om... som gör att min tolerans för ytterligare bullshit sjunker.
Jag är precis lika ensam utan att ta den ställningen. Varesej jag uttalar det eller inte är summan av kardemumman den samma.

Men min ensamhet plågar mej. Det gör den. Jag är ingen sån där efterhängsen person som måste ses varje vecka och höras varje dag men jag vill veta att jag är sedd och att nån bryr sej om hur jag mår. I stunder som denna, när livet svajar på alla fronter känns det ensamt.
Jag är en hyfsat social person. Jag är en bra vän och en människa som är rolig (ibland åtminstone) att vara med. Jag är lojal och jag är empatisk.
Jag skulle velat vara kompis med mej.
Men jag har kanske blivit lite för djup, lite för feministisk, lite för krånglig för vänner jag haft.
Jag kan känna att jag är medelålders och lever bara genom barn och barnbarn.
Det är inte rättvist mot dom. Och det blir märkligt att vara bästis med en treåring och bra mycket mer knäckt när han är hos sin pappa än vad hans mamma är.

Jag tror att 2018 blir en rannsakningens år. Ett år av stora förändringar och när jag gör upp med mycket som alltid varit självklart. Ett sorgeår. Ett läroår men ett år som jag kommer stärkt ur.
Jag brukar känna vemod och en viss rädsla inför nya år men känner i år istället tillförsikt och beslutsamhet.

Hur är det med dej? Har du nära vänner? Nån du kan ringa-mitt-i-natten-vän?
Är du social?

Puss/ Asta