måndag 25 september 2017

Kitty och tankar om tolerans



Sporadiskt läser jag Kitty Jutbrings blogg. Här om veckan skrev hon ett inlägg om när hon åkt tunnelbana och en person satte sej bredvid henne. Du kan läsa inlägget här. Hon sa då (jag citerar): ”Asså, jag pallar inte när du luktar så mycket rök, jag är ledsen men jag måste flytta mig.”
Och sen frågade hon sina läsare om hon gjort rätt som sa till. Hon fick väldigt mycket medhåll, men jag var en av de få som tyckte att det var riktigt dyngtaskigt gjort.
Det här med att lukta illa är för de flesta otroligt pinsamt och om det varit mej som hon sagt till (nu röker inte jag till vardags) så hade jag känt mej tillintetgjord och det hade sänkt hela min dag. Jag hade... faktiskt... blivit ledsen.
Det går faktiskt utmärkt att flytta på sej utan kommentarer om man nu känner att man inte pallar sitta kvar.

För så här är det ju. Vi frotteras med främmande människor jämt å hela tiden.
Särskilt om vi bo i en större stad och åker kollektivtrafik. Men även på krogen, caféer, på våra arbeten, i affären möter de flesta av oss en stor mängd människor vi inte har valt. Och människor luktar, låter, ser ut hela tiden.
Men man måste inte gilla allt för att faktiskt bete sej. Vara lite snäll.
Att säga åt en främmande människa att den luktar illa är inte att vara ärlig, det är att vara taskig.

Överlag tycker jag att många verkar ha så lätt att döma sina medmänniskor.
Läser titt som tätt hur människor gnäller om sina medmänniskor. Föräldrar som låter barn äta skräp på tåget, barn som låter, tonåringar som fnissar eller vad det nu må vara. Jag hamnade i en ilsken diskussion med en bekant som kräktes galla över en mamma som gett sitt barn chips till frukost. Hon var urusel olämplig människa som inte borde ha barn. Och kommentarerna höll med.
Usch å fy.
Alltså, vad vet vi om hur andra människor har det?
Varför den här ungen åt chips till frukost? (Hur vet vi ens att det var frukosten?)
Vem vet hur deras morgon sett ut eller vad de hade att vänta av dagen?
Ingenting.
Kan vi inte bara vara lite... lite snälla?

Tycker du Kitty gjorde rätt som sa ifrån och vad tänker du om min text?


Puss/ Asta

torsdag 21 september 2017

Att vara mamma till vuxna barn

Anneli Lodéns foto.

Bild: Mina mellanongar. 

Jag följer en hel del mammabloggar. Eller njä, jag följer en hel del kvinnor som har småbarn och som ofta skriver om föräldraskapet. Om mammaskapet. Om otillräcklighet, trötthet, dåligt samvete, livspussel.
Det är en del igenkänning. En del saker är lixom universella. Gäller alla mammor, i alla länder, genom alla tider. En del är olikt sedan jag var där... i småbarnsträsket... nu mera finns på gott å ont andra begrepp. Egentid tex. Jag kan lätt räkna på en hand som jag hade barnvakt, ska jag ta med när mannen var "barnvakt" får jag kanske använda båda nävarna.
Och sen har man ju så klart glömt. Förträngt. Hjärnan sparar framför allt det vackra. Nybadade barn med kvällsmat i magen som doftar tvål och har pyjamas.

Däremot läser jag mer sällan kvinnor som bloggar om att ha vuxna barn.
Jag har funderat på det och jag tror att det finns många anledningar till det varav ett av de viktigaste kanske inte är så vackert. Små barn är mer okej att lämna ut.
Att sucka över. Fota mitt i ett vredesutbrott. Ventilera öppet.
Vuxnas integritet är vi mer rädda om.



 Anneli Lodéns foto.

Bild: Med min stora flicka.

Men visst är det så att föräldraskapet fortsätter hela livet.
Mamma kommer jag att vara tills jag dör. En skillnad är kanske att min mammaroll numera i första hand granskas av barnen själva och inte av utomstående.
Och tillkortakommandet finns kvar där, fast nu gäller det kanske inte att man glömt skicka med matsäck på utflykten utan snarare att man inte passat barnbarnet på x antal veckor.
Det dåliga samvetet om att jag umgås mest med ett barn (hon bor ju här men... ) och kanske därmed upplevs finnas mer för henne.
Som mamma till vuxna barn är det lätt att tänka att vi är alla vuxna och alla får ta ansvar för relationen men det där samvetet säger ändå att det är jag som ska ha koll så alla lever, mår bra och inte behöver något.
Det är inget krav mina barn uttalat, det finns där ändå. Mammasamvetet som mal på lika mycket när ungen är sju som tjugosju år.

Anneli Lodéns foto.

Bild: Pose med lillan. 

Två av mina barn söker ofta mitt sällskap eller min hjälp. Råd av något slag.
Två av dem gör det inte på samma vis och då slår ohjälpligt den där rösten till "De vet väl att jag älskar dem, att jag finns här?" 
Och med stora barn kan det oxå vara så att man som mamma inte bara ska finnas till/ vara tillgänglig. Man ska också ge space, visa respekt för att de lever egna liv.
En inte alltid lätt ekvation.

Som sagt. Relativt sällan läser man om den vuxna relationen mamma-barn.
Oftare, både på sociala medier och i bokform om den vuxna konstellationen från barnens håll. Synen på en bristande förälder. En mamma som inte håller måttet. En pappa som svikit.  Eller tvärtom, en hyllning till en fantastisk förälder.
Men mammor till vuxna barn...inte så ofta.
Och det är både märkligt och synd tycker jag. För det ÄR precis lika glädjefyllt och precis lika svårt när de blir större, äldre, vuxna (förmodligen oxå medelålders.)
Å det fortsätter vara så viktigt. Jag brukar säga att mina barnbarn är det bästa som hänt mej, att ingenting gjort mej så lycklig. En kärlek som är lika stor som till de egna barnen men utan alla krav å förpliktelser.
Men det är ändå som mamma jag först och främst definierar mej.
DET har i över trettio år varit min viktigaste roll. Det kommer det att vara tills jag lägger skorna på hyllan.

Tankar?



Puss/ Asta

Ps. Förövrigt vill jag tillägga att JAG råkar ha fått de vackraste, smartaste och allra gulligaste ungarna av dem alla.

Pps Här om dagen sa jag till min son, "Du vet väl om att jag älskar dej mest i hela världen?"
Och han fortsatte att pilla med det han höll på med och svarade utan att titta upp "Ja, jag vet."
Och jag blir full i skratt. Och lycklig. Jag har ingen människa som så villkorslöst älskar mej. Det känns bra att han (å den övriga hopen förhoppningsvis) vet det.

Stulen höstlista

Anneli Lodéns foto.

1. Beskriv din kommande höst i tre ord.
Kom solen kom.

2. Vilka är dina bästa minnen av sommaren 2017?
Dejten med pappa. Kosresan. Liseberg.

3. Vad är det bästa med hösten?
Färgerna. Luften. Lugnet. Och att allergin försvinner helt.

4. Vad är det sämsta med hösten?
Att vintern kommer efteråt.

5. Hur höstmyser du?
Jag drar ner tempot. Unnar mej att boa mer. Sänker kraven på det mesta.

6. Vilka böcker har du planerat läsa?
Ska försöka ta mej av Elena Ferrantes första bok igen. Hört så mkt gott om den, men åtminstone första tredjedelen jag läst var rätt trist.
Ska även klippa Jojo Moyes senaste bok och Roslund & Hellströms absolut sista bok "Tre minuter." 
Höstens bästa bok har jag redan läst, "Vi mot er." av Backman.
Nåt tips?

7. Dina tre bästa hösttips?
Utnyttja dagens ljusa timmar. I övrigt njut av färre krav å ett mer påklätt, bylsigt mode.

8. Hur ser din höstoutfit ut?
Tja, eftersom jag knappt kommer i några jeans så mkt strumpbyxor och klänningar. Bekvämt. Mysigt. Lager på lager.

9. Har skol/jobbstarten fört med sej några insikter?
Att det är långt till nästa semester?

10. Vad har du på to do listan att göra nu?
Just i detta nu ska jag packa för en liten minitripp med Lillebror och goda vänner.

11. Hur botar man bäst höstdeppighet?
Jag har ju ingen höstdeppighet. Hösten är den tid på året när jag brukar vara som mest stabil. Men att utnyttja dagsljuset och att käka lite extra D-vitamin är ingen dum ide. Att boka en resa är heller inte dumt.

12. Två nya grejer du vill lära dej i höst?
Bli säkrare på mitt yrke och... tja, finna någon form av karaktär?

13. Serier du rekommenderar?
Har själv blivit rekommenderad den norska serien Nobel som jag tänkte börja se nästa vecka. "Bonde söker fru" är ju annars koncentrerad feel good.

14. Vilket instagramkonto rekommenderar du att följa?
Följer en mängd inspirerande konton. Många kroppspositiva vilket VERKLIGEN är ett tips årets alla årstider. Någon jag vill slå ett extra slag för är Notondietanymore som är några år äldre än mej. Världen behöver se och höra kvinnor som varken är trådsmala, superfita eller under tjugofem.

15. Tre favoritdrycker om hösten?
Om hösten blir det mer rödvin igen. Sommaren är ölens tid.
Och te. Höst är tetider.

16. Planerar du nån resa?
Till Ystad imorgon, annars inget roligt dessvärre planerat. Hoppas kunna jobba öve en jävla massa och boka resa för nästa september istället.

17. Hur förbereder du dej inför vintern?
Jag förtränger den så gott jag kan. Januari-februari är vidriga månader.

18. Vad skriker din höstgarderob efter?
Ett par jeans som jag faktiskt kommer i kanske?

19. Hösten 2017 stora begivenhet?
Har redan hänt i form av sjunde barnbarnet. En ljuvlig liten flicka som heter Astrid. 

20. Äter du annorlunda på hösten mot sommaren?
Mindre med grillat å glass. Mer av grytor å sådant.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr

Ljuset vi inte ser (pocket)

Jag har precis avslutat tegelstensromanen (nästan 600 sidor) "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr.
En prisad och omtalad roman som nu har några år på nacken och som legat etta på många topplistor.
Men det är långt ifrån alltid jag faller för de där stora internationella succéerna.

"Ljuset vi inte ser" utspelar sej i huvudsak åren innan och under Andra världskriget.
Växelvis får vi följa två barn som blir till tonåringar.
I Tyskland finns Werner, pojken som tillsammans med sin syster växer upp på barnhem och som är fantastiskt tekniskt begåvad och kan laga vilken radio som helst.
Marie-Laure som är blind och lever med sin pappa i Frankrike som arbetar på ett museum. Hon är vetgirig kring det mesta men framförallt intresserad av snäckor och litteratur.
På museumet finns en ovanlig och mytomspunnen diamant som blir till en röd tråd genom romanen.
Flickan som flyr. Pojken som utbildas för att delta i strid.

Jag har läst ett oändligt antal böcker som utspelar sej under Andra världskriget.
"Ljuset vi inte ser" spar på grymheterna. Visst finns även här godsvagnar med fångar, grannar med judestjärnor,explosioner och granater men det är inte det som står i fokus, det är människorna och framförallt dessa två ungdomar.
Det är en riktig roman på alla sätt. Den har tyngden, tråden, det vackra språket.
Det är en sådan där långsam bok som man mer njuter av att läsa än vill veta slutet på om ni förstår hur jag menar.
Anthony Doerr behärskar verkligen skrivandet och berättandets konst och alla priser är välförtjänta.
 "Ljuset vi inte ser" är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.




Den får betyg: Stark 4:a av mej.

Puss/ Asta


måndag 18 september 2017

Historien om Monica Lewinsky



Igår lyssnade jag på en P3 dokumentär om Monica Lewinsky.
Den unga kvinna som i åratal sågs som en beräknande slampa i stora delar av världen och som det skämtades om i gud vet hur många talk shower.

Monica Lewinsky var 21 år när hon kom till Vita huset som praktikant.
Hon var en ung, lovade. smart kvinna, dotter till en känd läkare i USA.
Känner ni några tjugoettåringar? Har ni varit tjugoett själv?
Hon inledde 1995 en relation med världens mäktigaste man, USA s president känd som ett politikens underbarn och redan tidigt i sin karriär ökänd kvinnokarl.
Clinton var gift och hade en tonårsdotter.
För Monica Lewinsky var det en kärleksrelation (det räcker nästan att se hennes blick här), för Bill Clinton inte ens en sexuell relation eftersom det enligt honom aldrig handlade om penetrerande sex. Vad det än var så pågick affären mellan Bill och Monica i två år innan allt exploderade inför hela världens ögon i det som kom att kallas för Lewinskyaffären.

Monica Lewinsky dömdes hårt. Hon var vid det här laget tjugofyra år.
Känner ni några tjugofyraåringar? Har ni varit tjugofyra själv?
Hennes lovande karriär fick ett abrupt slut. Hon fick flytta runt då hon jagades å förföljdes av massmedia och knäppskallar. Hon fick dryga advokatkostnader. president. Bill Clinton klarade sej undan i riksrätt.Hon satt kvar som president. Hans äktenskap överlevde.
Jag var redan då, när det begav sej, på det klara med var jag tyckte skulden låg
Rik, gift, äldre, etablerad karriär, världens mäktigaste man v/s ung kvinna på 22 år.
Men efter att ha lyssnat till P3 mycket välgjorda radiodokumentär är jag ta med fan upprörd på nytt.

I svensk press på den tiden framställdes förvisso Clinton som en kvinnotjusare och en smula omdömeslös medan den unga Monica utmålades som kallhamrad lycksökerska. Hon hade sparat en klänning med presidentens sperma och sålde deras berättelse och hemlighet till alla som ville veta.
Så var det aldrig.
Monica Lewinsky var... som så många kvinnor före henne... förälskad och ytterst lojal mot Clinton. Hon lydde hans minsta vink, hon trodde allt om deras "kärlek", hon köpte presenter till honom, hon satt hemma och vaktade telefonen. Levde under två år sitt liv för korta stunder med honom.
Hon höll tyst och anförtrodde sej bara till en enda människa, den äldre väninnan Linda Tripp som uppmuntrade hennes känslor å ena sidan men å andra sidan i hemlighet spelade in samtliga telefonsamtal för att så småningom, när mateialet var tillräckligt, sälja ut sin vän.
När fällan slogs igen lurade Linda Trapp Monica till en lunchdejt men väl där väntade istället FBI som under 11 timmar på ett mörklagt hotellrum konfronterade Monica med över 5 timmars förtroendefulla telefonsamtal och hårda förhör.
Som sagt, har du varit 24 år?
Hur skulle du ha hanterat att din kärlek föraktfullt och inför en hel väld tog avstånd från dej samtidigt som din förtrogna vän bedragit och utnyttjat dej och du därpå blev förhörd i nästan ett halvt dygn i sträck. Vettskrämd.

När sanningen äntligen gick upp för Lewinsky vittnade hon slutligen mot löfte om fullständig åtalsfrihet. Den blå klänningen blev ett avgörande bevis.
Bill Clinton friades i riksrätt från att under ed ha ljugit om sin relation med praktikanten genom att trolla med begreppet "sexuell relation." Enligt honom hade han under två ås tid passivt tagit emot oralsex och därmed ansåg inte han att det var en relation och han hade då inte ljugit när han förnekat det.
Vita mäktiga män klarar sej alltid.

Monica Lewinsky. Hon har inte kommit in från kylan ännu. Hon är inte ensam.
Kvinnor har i alla "tvivelaktiga" relationer i alla tider fått skulden. Oavsett om kvinnan varit lös och ledig och mannen den med förpliktelser. I vissa länder stenas kvinnor. I vår civiliserade, jämställda värld tas heder å ära av henne för all framtid.

Puss/ Asta

fredag 15 september 2017

Slog du henne?



 Anneli Lodéns foto.

Provade en kjol två dar i rad. Sen slog jag till. På en plastkjol.
Kan vi begrunda detta en stund?
Jag äger ingen mer kjol. Jag, som går i klänning årets alla årstider, känner mej ruskigt obekväm i kjol och blir gammal på ett dåligt sätt.
Kjol kan vara skitsnyggt på andra, jag har provat hundratals å hängt tillbaka, men denna... svarta plastkjolen... kunde jag alltså inte släppa.
Provade den en snabbis igår men hängde tillbaka, när ska jag ha den lixom? och sen låg jag fan sömnlös av rädsla att stl 40 (som jag knappt fick igen) skulle ta slut.


Jag provade den igen idag å klev ut ur provrummet för att visa en myyyyycket skeptisk dotter och då stod tre affärsbiträden och mumlade hänfört.
"Såååå snygg på dej."
"Tycker ni? Tycker ni det på riktigt?" frågade jag trots att jag vet att ett "Nej för helvete" aldrig skulle vara aktuellt hur jävligt det än såg ut.

Det är då. Den yngsta av de butiksanställda (kanske 26?) säger:
"Man kan tro att denna bara är för unga men du är skitsnygg i den."
Tystnad. Den varar bara några sekunder men alla känner den.
Det var jag, dottern och tre butiksanställda som stod där och alla blev tysta.
Ålder. Att antyda att någon är gammal är i vårt land en av de värsta förolämpningarna.
Flackade med blicken. Snärtan som kläckte repliken blev högröd i ansiktet.
Den äldsta av de anställda fokuserar mej med blicken och säger "Den klär dej verkligen."


La ut bilden och beskrev händelsen kortfattat på instagram.
En kollega frågade "Slog du henne?"
På skoj så klart.
Jag svarade henne "Nej. Jag är barnmorska. Hon är i fertil ålder. Jag tänker, min tid kommer." 

Jag äger som sagt ingen kjol. Ingen innan denna. Men jag vägrar inordna mej i "hur man ska föra sej" bara för att jag inte är tjugofem längre. Ålder är ingen sjukdom å det jag trivs i det trivs jag i oavsett vad designern hade för tanke om bäraren när den skapades. Snarare är det nog så att jag som tjugofemåring inte vågat sticka ut med något så udda som denna kjol.
Min tid är nu! Vi måste sluta vara så jäkla rädda för ålder.

Puss/ Asta

Det är bra nu på en stund Asta

Anneli Lodéns foto.

Nu jävlar är det shoppingförbud för denna här.
Jag har banne mej inte gjort annat sedan jag drog iväg på resan för tre veckor sedan än att valla det där kreditkortet som om jag var miljonärska eller som om det inte fanns någon morgondag.
Köpte mej en hel del fin-smink i taxfree'n.
Unnade mej en klocka från Pilgrim på flyget hem. Köpte höstskor. Gjorde fransar.
Den senaste veckan har jag köpt en jumpsuit (till! hur många behöver man?!) från Monki, en plastkjol från Lindex (nån sån hade jag förvisso inte innan, inget ens i närheten... bortsett från just mina plastpåsar då) och ett broderi från... ja, från nån handarbetsfirma på nätet.
Nu får det vara bra på ett tag. Det finns en väldigt massa jag villhöver men absolut ingenting som jag behöver.

Jag har lite lätt att dras iväg i shopping. Handlar sällan för tusentals kronor på en dag, men kan... som nu... sprida ut det på en vecka, på samma lön utan problem.
Jag skyller på min missbrukargen lite slarvigt så där men faktiskt så tror jag att vissa människor går igång mer... blir beroende av kickarna... som ett nytt plagg eller pryl kan ge.
Det här med att shoppa eller för all del försöka låta bli att shoppa känns ungefär som att försöka sluta med socker eller följa nån diet. Det går bra ett par dagar, kanske nån vecka... sen börjar det suga i tarmen och jag inbillar mej att jag är så förskräckligt deprimerad att jag bara mååååste få handla just det där.
Jag har så lätt att inspireras av likasinnade och som ett barn gnälla inför mej själv "Men hon köper ju!"
Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska ha ett shoppingfritt kvartal men misslyckats på typ fjärde dagen.

Denna gången sätter jag inte upp nåt förbud eller nån tidsgräns utan i första hand försöker jag tala förstånd med mej själv. Det är bra nu på en stund Asta, det är vi överens om eller hur?
Vi får se hur det går.
Innan jag åkte till Grekland lovade jag maken (med fingrarna i kors bakom ryggen) att jag inte skulle propsa på utlandsresa nästa år. Att pengarna skall läggas på huset.
Nu har jag hittat ett kryphål å vi får väl se hur långt det tar mej.
Av vanliga lönen och att skatteåterbäringen skall det bara sparas till huset.
Men jag tänker öppna ett konto och där sätta in min övertid. Här ska raggas kvalnätter! För dom pengarna ska jag resa, vad tror ni... tar det ett år eller tio år?

Puss/ Asta

måndag 11 september 2017

Havet å hunden

Anneli Lodéns foto.

Havet å min hund, de två levererar i princip alltid.
Livet leker kanske inte när rundan är slut men det känns alltid väldigt mycket bättre, så även denna gång.
Fast idag fick jag allt gå där i blåsten rätt länge 😉
Nåt jag kom fram till var att idag är ingen bra dag att fatta några som helst beslut.
Jag är förvisso bättre i min förkylning men fortfarande väldigt sliten. Blir trött för ingenting. Allting är antagligen präglat av det, den här enorma tröttheten.
Vi hade ett par fina timmar där i blåsten min prins å jag.

I princip alltid när jag skriver om min relation till någon av mina föräldrar så hör folk av sej via mail och messenger. Idag var inget undantag.
Så många vuxna människor det finns, till synes välfungerande och harmoniska, som bär på en jäkla massa trauma till sina föräldrar.
Och så jäkla många som lever mer eller mindre som medberoende till anhöriga med missbruksproblem. En partner, ett barn, ett syskon eller en förälder.
Sorgligt förstås men samtidigt precis som titeln på Anna Gavaldas utmärkta genombrottsroman... tillsammans är man mindre ensam.

Ibland kan jag känna en viss tveksamhet till att lämna ut mej så här som i inlägget nedan. Jag tycker... rätt eller fel.. att jag lämnar ut å blottar mer av mej själv än av min mamma. Särskilt känsligt har det blivit sedan jag bytt arbetsplats och mina kollegor inte känner mej eller vet vad jag går för på samma sätt.
Men jag tror på öppenhet. Och jag tror egentligen inte att det är en svaghet att vara ledsen eller att ha gått igenom tuffa saker. Jag tror att det gör mej själv till en mer inkännande kvinna... och barnmorska. Och andras mail är ett bevis på att det behövs pratas om.

Ikväll har jag tankat Noah tid. Den lilla gossen tror allt om mej.
Många av hans lekar går ut på att han möter spöken, monster och jättar.
Men alla är de rädda för hans mormor. I hans ögon finns det ingenting som rår på mej.
Det är något vilsamt i det, att få vara någons hjälte. En liten människas anledning till att solen går upp.
Som barn minns jag att jag själv trodde det, att vuxna inte var rädda för någonting.
Jag längtade efter den superkraften.

My lord så blåst jag blev.

Puss/ Asta


Jo då, själv?



Jag mår inte bra. Det är lite för många relationer som krisar och skaver just nu.
Därav denna samling av ytliga och lite fåniga inlägg.
Om jag inte orkar eller kan skriva om det som är svårt å gör ont, då blir det ytligt i stället.
IRL varianten till det blir när människor frågar mej, så där slentrianmässigt som man gör, "Hur mår du?" och jag inte orkar eller det inte är läge att säga som det är har jag svårt att ljuga och svara "Bra." Då blir det ofta "Jo då, själv?"Det är en liten bortmanövring. 

Igår ringde min mamma. Jag har inte talat med henne på över två veckor. Jag hade varit hemma 10 dagar från Grekland och hon hade inte ringt, inte svarat.
Jag vet att för er med helt normala relationer är det inget konstigt alls, jag pratar inte alltid med mina barn varje vecka.
Men med någon som lever så på gränsen som min mamma, som skulle kunna dö precis när, som helst och som dessutom normalt ringer mellan 5-10 ggr per dag blir det oroligt.
Igår morse innan hon ringde, när jag än en gång ringt å hamnat direkt hos telefonsvararen, tänkte jag att jag ger det fyra dagar till. Då var det två veckor, då ringer jag polisen.
Jag har hunnit tänka rätt många tankar om hur hon ligger där på golvet, död.
Dag efter dag.
Men jag har ingen nyckel och kommer inte in.
Så ringer hon plötsligt. Full. Sluddrig. Talar knappt hörbart. Och hennes första ord är: "Jag saknar Jonas så mycket."
Det brast. Det brast för mej då.

All samlad oro över henne. Alla tankar jag haft.
Och så mitt liv. Jag har varit sjuk i 2 veckor. Jag har det trassligt i mitt äktenskap.
Hunden har varit sjuk och det togs prover för att utesluta cancer, nu var det tack å lov bara en infektion. Noah har börjat förskolan. Min äldsta dotter har fått barn.
Massor har hänt och hon tänker som vanligt, som alltid, på sej själv.
I trettio år har samtliga våra samtal inletts med att hon är arg/ orolig/ledsen/ rädd kring min lillebror. Varesej hon är nykter eller full. Alltid honom. Alltid hennes problem.
Och det brast. Jag bad henne fara å flyga för att göra ett långt samtal monolog kort.

Hur många gånger kan man göra slut med sina föräldrar?
Jag vet. Jag gör slut å tar tillbaka.
Min äldsta dotter sammanfattade denna ambivalens så fint att jag styrs både av mitt inre barn och mitt vuxna kloka jag. Av förnuft och känsla.
Av vetskapen att jag inget kan göra för min mamma och att hennes problem oxå blir mina och samtidigt ansvarskänslan då hon är svårt sjuk. Sorgen av minnet att inte bli älskad, sedd, vald och vreden när det sker igen.

Jag tar henne säkert tillbaka igen. Säkert. Men just nu är numret blockat och jag måste försöka resa mej upp. Det är som sagt inte bara mamma. Det är inte bara hon. Jag känner mej rätt ensam.

Puss/ Asta

söndag 10 september 2017

Mina vänners nostalgi



Minns ni de där "Mina vänner böckerna" man hade som liten.
Jag älskade dem. Jag önskade mej nya hela tiden och fyllde alltid i dem minst en gång per bok själv. Jag hade inte så himla många kompisar när jag var liten.
Minns att jag gjorde en egen sådan av en anteckningsbok när jag gick på komvux. Lite barnsligt men alla tyckte det var kul att fylla i och det var roligt att läsa svaren.
Får ta att rota rätt på den igen.

Jag tänkte jag skulle skriva ett sådant inlägg nu. Trogna läsare "kan" kanske alla svaren men det tillkommer ju nya hela tiden så...
Om det är nån som känner sej manad får ni gärna hänka på, i egen blogg eller här i kommentarsfältet.

Namn: Inte Asta

Ålder: 48 år.

Utbildning: 9 år grundskolan. 2 år komvux. 15Hp Kreativ svenska. Sjuksköterskeprogrammet. Barnmorskeprogrammet.

Yrke: Barnmorska

Drömde om att bli som liten:  Trodde att jag skulle bli narkoman. Ville bli journalist eller advokat.

Familj: Make. 4 vuxna barn. 3 svärbarn. 7 barnbarn. Hund och katt.

Favoritmat: Pizza

Favoritdryck: Kaffe. Öl. Gin o tonic. 

Favoritbok: "Björnstad" av Fredrik Backman

Favorit på tv: Hockey och "Bonde söker fru."

Favoritfilm: Mej äger ingen.

Favoritbloggare: Lady Dahmer Cissi Wallin Big ass fashion och Nina.

Intressen: Resa. Shoppa. Hänga med barnbarnen. Hänga med vänner. Hundar. Politik. Samhällsfrågor. Människor.

Favoritplats: Havet. Alltid havet.

Favoritartist: Lars Winnerbäck.

Favoritlåt: Just nu "En vän i solen." Mia Skäringers svenska cover på "Halleluja."

Favorittid på året: Maj. September. Advent.

Framtidsdröm:  Bli en klokare, tryggare, starkare människa.

Politisk hemvist: Röd

Skrattar åt: Dumma sverigedemokrater, en del stand up och vardagens dråpligheter.

Favoritcitat: "Livet är en strid- och sen dör du." Mest som en motvikt mot alla carpe diem citat som sköljer över en. En mer sann och väldigt "mej" är "Summan av alla laster är konstant." 

Innan året är slut ska jag: Börja springa. Tatuera in de nya barnbarnen. Boka nästa sommars resa.

Puss/ Asta


lördag 9 september 2017

Bloggtankar

Anneli Lodéns foto.

Jag funderar över bloggens varande. Om jag skall satsa mer eller mindre.
Jag har ju bloggat, i stort sätt dagligen om man bortser från sista halvåret när det blivit lite glesare, under snart 10 års tid. Jag har haft lite olika bloggar, varav en var nischad om hur det var att studera, byta yrke, vara ny men i stort sätt har jag skrivit om sådant som intresserar mej. Politik, samhällsfrågor, relationer, mode, hundar och barn.
Jag har alltid skrivit i första hand för mej själv, men för den sakens skull är ni läsare inte oväsentliga.
Jag har genom åren både hyllat å skällt på er läsare. Hyllat för att jag har så gott som bara snälla läsare. Jag ser ju på andra ställen, de som under vartenda inlägg får kritik mer eller (oftast) mindre välförtjänt. Under perioder när jag skriver mkt skit om rasisterna i allmänhet och Sd i synnerhet har även jag fått min slev av gröten vad det gäller puckade kommentarer och ett å annat hot.
Men på det stora hela sköter ni er. Är snälla å rara.
Skällt på er har jag gjort i omgångar för att ni inte deltar, inte kommenterar, diskuterar eller tycker. Jag ser ju att ni är här. Jag vet att många följt mej under åratal och jag kan tycka det är en smula ofint att bara ta och inte ge nåt tillbaka.
Jämt när jag gnäller så här så brukar de som ändå kommenterar då å då höra av sej. Men ni behöver inte ta åt er. Det är inte er jag skriver till.

Hur som helst. Jag kan inte tvinga er att engagera er i kommentarsfältet.
Som alltid är det så att den enda man kan ändra på är sej själv.
Jag måste ta ställning till om det är värt jobbet att blogga dagligen och kanske få en kommentar var 5:e dag. Om jag skriver bloggen tillräckligt mycket för min egen skull. 

Sedan ett tag tillbaka är jag så himla sugen på att starta nya bloggar.
Bloggar som jag inte kommer att promota på något sätt. Anonyma bloggar där detaljer övervägs såpass noga att ingen kan känna igen mej om en bekant råkar läsa.
Jag skulle gärna vilja ta upp min barnmorskeblogg igen exempelvis.
Jag skulle även vilja ha en blogg där jag skriver om kluriga, jobbiga, ångestframkallande saker inom mina närmsta relationer. Sådant jag inte kan skriva nu av hänsyn till närstående. Jag skulle vilja berätta, dela, älta eller ventilera sådant som är jobbigt och tar mycket av min tankekraft utan att trampa någon jag delar liv med på tårna.
Kanske borde jag göra det i stället för det här?
Jag vet inte. Jag får fundera.

Jag skulle oxå vilja hitta nya bloggar att följa. Just nu har jag kanske tre stycken jag följer med glädje och resten i brist på bättre. Slängde ut frågan om tips på bloggar på min facebook för ett tag sedan. Fick en hel del svar som gick ut på samma sak... att de inte läser bloggar. Nej. *ler* Det var jag kanske inte så intresserad av.

Så. Jag har lite frågor till er.

Har ni tips på bra bloggar att följa? Motivera gärna varför du tycker den är bra.
Vill ni ha kvar den här bloggen?
Finns det något du önskar mer av eller mindre av på min blogg? 


Jag får fundera vidare och inte ta några beslut här å nu.

Nu ska jag gå å sova igen. Herre gud, när ska den här skiten vända?
Sover 16 timmar per dygn och är dödstrött åtminstone hälften av den vakna tiden.
Ni andra får ha en fortsatt härlig lördagskväll.

Puss/ Asta

Händelsen



Den här videon har ni med instagramkonto säkert inte kunnat undgå.
En liten kille rusar fram och smackar till den vuxna kvinnan i rumpan.
Åsikterna om "händelsen" har rasat på nätet sedan dess.
Lady Dahmer bland annat har skrivit om det HÄR (det är även från henne jag lånat bilden.)

"Händelsen" är ingenting konstigt eller ovanligt.
Vi har alla varit med om det eller hur?
Alla vi som är flickor/ tjejer/ töser/ damer/ kvinnor/ tanter/tjejer/ brudar har upplevt det från att vi var små.
Och resonemanget från omgivningen, varesej det varit förskolefröknar eller nån på parmiddagen är "Han tyckte nog att du var fin!" Alltså underförstått, "Va inte en sån surpotta, bli glad istället." 

Jag har svårt att känna nån större ilska mot den här killen på 7-8 år.
Det är självfallet inte hans fel. Vuxna människor måste sakligt förklara att det är inte okej att ta på någon annan utan att be om lov. Det finns ingenting coolt med att springa fram och vidröra en flicka/ kvinnas bröst, underliv eller rumpa.
Noll å nada. Så gör bara töntar.
Jag känner en större ilska mot alla dessa vuxna män som diskuterar saken på Instagram i termer som "Vilken pimp!", "Min framtida son!", "Kung!" osv.
För det säger något om vårt samhälle. Det förklarar varför en liten kille på 7-8 år får för sej att göra nåt så här tokigt. Han har förebilder i form av vuxna män som fostrar honom.

Okej, okej. Ni som eventuellt tycker att det här är väl inget att tjafsa om.
Jag kan hålla med om att tongångarna går bananas när det skrivs om att han "kränker" kvinnan. Jag tror inte hon blev särskilt kränkt av en snabb klapp från en sjuårshand. Men om han gjort det samma på en jämnåriga flicka då?
Handen upp på alla som blivit fasthållna på förskolan eller i skolan av killar och klämd på?
Men min fråga är, hur gamla ska killar vara när vi lär dem att det är fel att ta på tjejers kroppar? När bör vi reagera och inte fnissa, tycka det är sött och kalla honom "Kingen"?
Vid 10 år? 13 år? 18 år? 37 år? 56 år?
När exakt slutar det att vara kul?
Det ÄR aldrig kul. Pojkar skall lära sej det från start!
Vi MÅSTE sluta med boys will be boys mentaliteten nu.
För alla flickors skull men oxå för att den här sjuåriga (ish) killen ska slippa sitta på nätet om trettio år och skämma ut sej när han kommenterar en liknande händelse med "Vilken pimp." 

Vad tycker ni? 

Puss/ Asta

Ps. Jag må vara en surkärring nu med sjuka å allt men jag börjar bli less på ert bristande engagemang. 0 kommentarer på inlägg efter inlägg.
Jag ser ju att ni läser! Färre än förr men ca 500 st om dan ändå.
Tycker ni jag skriver om tråkiga ämnen så kom med förslag då. Jag börjar ledsna på denna envägskommunikationen.

Plus size




Det här är så sjukt!
Nog för att jag känt höggradigt tvivel till HM innan med tanke på deras oförmåga/ ovilja att ta tag i urusla arbetsvillkor för dem som syr deras kläder men detta är ännu nåt som gör mej tokig.
Bruttorna på bilden visar plus size mode. Det är deras stora modeller.
Opps, så gick man å blev en plus size. De där tjejerna är inte ett dugg större än vad jag är som drar stl 38-40 och som ser mej som högst normalviktig.
Vad sänder det för signaler till unga tjejer som tillhör HM's trognaste kundkrets?
Vilka skall de som drar stl 24 och uppåt identifiera sej med? Hur ska de benämna sej? Om detta är plus size? "Storvuxna modeller."

Dessvärre... om vi skall vara helt sanningsenliga... är inte HM enda klädkedjan som gör så här.
Jag är så trött på det. Jag skulle vilja se en mångfald bland modeller, åtminstone bland de modeller som arbetar för företag som säger sej vända sej åt mångfald.
Jag vill se yppiga modeller och jag skulle oxå önska att få se äldre modeller.
Inte enbart som en rättvisefråga utan för att jag bättre vill kunna avgöra om det är ett plagg jag skulle kunna bli sugen på.
Det är svårt att avgöra om ex en "håll in trosa" skulle kunna funka för mej när den visas av en tjugoettårig flicksnärta på 49 kg. Lika dant antar jag att en kvinna i stl 48 känner när modellen väger under 60 kg.

Och för övrigt. Som sagts så många gånger förr. Hur jäkla svårt ska det vara att slopa plus size sortimentet helt å hållet? Varför skall det behövas egna skämsavdelningar med egna plagg för. Hur svårt kan det vara att tillhanda hålla samtliga plagg i stl 34 och uppåt? Åtminstone hos de stora kedjorna.
Överviktigt är något som blir allt vanligare, inte bara i Sverige.
Det kan ju klädmakare och affärsägare tycka vad de vill om men så är det. Överviktiga har oxå jobb, plånböcker och klädintresse.
Jag antar att de vill tjäna pengar?

Blir så trött.

Puss/ Asta

fredag 8 september 2017

Kanske det gnälligaste ni någonsin läst




Eländes. Eländes. Elände.
Jag tror banne mej att jag, bortsett från seklets jävligaste förkylning (inne på dag 12 nu), ådragit mej nån form av microdepression sedan jag kom hem från Kos.
Humöret underlättas förstås inte av att jag hostar sönder nätterna, är andfådd som en emfysempatient och har ork som om jag vore 100 år, det gör det inte men det är mer...

Detta satans jävla regnandet som ska hålla på... typ forever.
Jag som älskar hösten och särskilt september. Det är min tid! Soliga dagar, hög luft, klara färger, murriga dofter och mörka kvällar.
Nu känns det som januari. Hatmånaden. Jo västkustjanuari.
Maken har oxå varit förkyld, vi kommer i luven på varandra hela tiden. Allt från muttrande till blixtsnabba världskrig. Om å om å om igen.
Jag är less på allt å alla och jag har inte ens kunnat åka och titta på mitt nya barnbarn eftersom jag är... just det, sjuk.
Fick sjukskriva mej hela helgen och bortsett från att jag alltid känner mej som en skolkare när jag är sjukskriven utan 39 graders feber innebär det karens jag inte har råd med.
Bajs!
Kan faktiskt inte minnas när jag kände mej så här piss i motvind under så många dagar i rad sist. Så här arg, sur och bitter (och ganska ledsen) från att jag vaknar till att jag somnar.

Jag vill bara tillbaka till Grekland. Till kalla öl i swim up baren. Till GT på altanen under småprat med trevliga grannar, till att hoppa bland vågorna i Medelhavet och att busa med Noah i poolen.
Jag vill tillbaka till värme och sol och jag vill bara gråta alt. ta livet av maken när han säger med myndig stämma som om han vore min farsa el nåt att "nästa år ska pengarna läggas på huset och ingen utlandsresa." 

Nä hä. Nu har jag suttit uppe i gått å väl en å en halv timma så nu säger kroppen att det är HÖG tid att vila. Trevlig helg hör ni.

Puss/ Asta

torsdag 7 september 2017

Asta recenserar "Arvet efter dej" av Jojo Moyes

Arvet efter dig (pocket)

"Arvet efter dej" är fortsättningen på den omåttligt populära "Livet efter dej" som oxå blev framgångsrik film. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha läst den första boken men det underlättar och gör upplevelsen bättre.

När boken tar sin början är det 18 månader sedan Will avslutade sitt liv på självmordskliniken och Lou kämpar på med att finna livsglädjen hon lovade Will att finna.

Jag vill att du ska leva ett bra liv. Jag vill att du ska leva.
Med all in kärlek. Will.


Hon har rest runt i Europa men är nu hemma i London igen, bor i en opersonlig lägenhet och har ett jobb hon avskyr. Hon flyter runt, överlever men lever inte.
En dag ramlar hon ner från sin uteplats. Vaknar upp full av frakturer och får kort därpå en bångstyrig och destruktiv tonåring på halsen.
Märkligt nog kanske det är början på en förändring Lou behöver via svåra val, en kronisk påsättare och en sorgegrupp med en brokig skara människor.


Jag har läst samtliga av Jojo Moyes böcker utgivna på svenska förutom den sista "Toner i natten" som ligger å väntar.
Jag gillar Moyes. Hon är ett pålitligt kort, man vet vad man får.
Även om historierna växlar är tonen den samma. De innehåller alltid en sympatisk huvudkaraktär, lite humor, lite vemod och "Arvet efter dej" är inget undantag.
Hon skriver inga hisnande och oförglömliga romaner, det är svårt att säga vilken av hennes böcker jag tycker bäst eller sämst om men de håller alltid en pålitlighet.
Ett löfte om att man kommer få en trevlig läsupplevelse.
Betyg: 3+

Puss/ Asta

måndag 4 september 2017

Hösten och förändringssuget



Hösten är den årstiden som jag alltid är mest sugen på omstarter och förändring.
Jag vet inte varför, det har alltid varit så. Och alltid på ett kravlöst å roligt sätt, inte alls den där ångesten jag känt vissa år över att bikiniformen behöver fixas å trixas med.
Kanske för att hösten är min tid? När allergin släppt och jag känner mej fri.
Kanske för att jag alltid tyckt att höstmodet är det snyggaste.
Hur som helst har det alltid varit så och är i år med.

Normalt brukar jag sukta efter nya jeans och det borde jag kanske göra i år med, särskilt med tanke på att jag bara med nöd och näppe kanske kommer i två av de jag äger men hullet å mullet får mej att tappa lusten. Känner nästan panik över att bära nåt som trycker å håller in å spänner.
Har en hel del klänningar som funkar på vintern med så jag tror att jag istället satsar på lite färgglada strumpbyxor och ett par tajts av bättre kvalitet och kör efter bekvämlighet. Långkoftor över. Här på västkusten blir det ändå sällan några vargavintrar.

Sen är jag sugen på skor. Har sett ett par promenadskor från Rieker som jag inte riktigt kan avgöra om de är fula eller supercoola, de är blanka, svarta och med reptilmönster. Framförallt är de dö sköna.
Jag köpte ett par svarta fodrade kängor förra året som fungerar i år med och skulle vilja ha ett par nättare stövlar eller stövletter med.

Håret klippte jag nyss och jag är nöjd med den här frisyren men ett par nya glasögon hade jag gärna slagit till på. 

Har du handlat några fina höstplagg ännu och vad riktar du in dej på? 

Puss/ Asta


Tomas Maier TM0014O 001 5021

söndag 3 september 2017

Jag har varit otrogen, jag tror inte jag kommer vara det igen



Det är lite mer än ett år till valet och det ser ut som om den från start dödsdömda minoritetsregeringen med sossar och miljöpartiet kommer att klara sej mandatperioden ut... men särskilt lätt har de inte haft det.
Snart tuffar alltså det nya valåret igång. För oss som är intresserade av politik är det som OS år för den sportintresserade.
Förra gången det begav sej övergav jag det parti som jag näst intill fick i mej med modersmjölken, Socialdemokraterna för Miljöpartiet.
Jag önskade mej en röd regering men med modiga idealistiska inslag av grönt.
Jag övergav mitt långvariga äktenskap med sossarna för att vänsta med de lite snajsigare Miljöpartiet.
Det kommer inte att ske igen.

Tvärtom är jag så här ett år före valet mer övertygad än på länge om att jag kommer att återgå till "Partiet" om inget uppseendeväckande sker. Jag kan inte tänka mej vad det skulle vara.
Miljöpartiet har jag under de gångna åren känt mej mer än lurad å bedragen av när det kommer till de stora anledningarna till att jag hoppade över skalkarna... invandringspolitiken och miljöfrågan.
På senare tid har jag dock mjuknat i min kritik. Miljöpartiet är pyttelitet i förhållande till Socialdemokraterna och har därefter att säga till om.
Deras val var att försöka mildra smällarna av obekväma beslut eller agera idealister och för lång framtid få en dom på sej som opålitliga och regeringsodugliga.
Samma öde och pest eller kolera val, skulle förmodligen, eller alldeles säkert, drabba ex Vänstern som nu istället framgångsrikt fått igenom en hel del av sin hjärtepolitk i oppositionsställning.
Dessutom har regeringen tagit många bra miljöbeslut som antagligen Mp ska ha cred för.

Nej, mitt beslut om att återgå till rötterna handlar om att jag är förbannat imponerad av hur Stefan Löfven klarat av de gångna tre åren, första året utan sin egen budget.
Stefan Löfven är ingen perfekt partiledare, framför allt ingen god talare eller skicklig debattör. Han är präglad av sin gamla roll som medlare och och förhandlare inom fackföreningsrörelsen. Men alldeles säkert ä det oxå de erfarenheterna som gjort att han klarat av det. Han kan vara otydlig och svävande, ha väl mycket "utsträckta händer" men han är varken arrogant eller hetlevrad som så många före honom. Han är en ärlig, hårt arbetande man, driven av det han tror är bäst för landet.
Jag håller inte med Socialdemokraterna i alla deras beslut, tycker inte allt de gjort är bra, framförallt är jag besviken på hur hårda asylregler vi fortfarande har och hur vi skickar tillbaka människor till Afghanistan som uppenbarligen inte är säkert nånstans. Det... det... är en skam.

Men, eftersom sossarna är ett stort parti som spänner över många åsikter och åsiktsskillnader och eftersom inget parti är i närheten av att göra det bättre så kommer Stefan Löfven få min röst i september 2018 med hopp om förnyat förtroende. 
Vad än alla rasisttroll och alternativ media än säger så står vi inte inför någon systemkollaps. Arbetslösheten minskar. Ekonomin beundras av andra länder. Särskilda satsningar på kvinnohälsovård genomförs. Barn får nu gratis glasögon.
Pensionerna får billigare tandvård och lägre skatt. Stora och viktiga reformer inom skolan är genomförda. Nu höjs barnbidragen äntligen, makt flyttas från Stockholm ut i landet, vinsttak i välfärden, stora å viktiga steg inom miljöpolitiken för att nämna något. Miljöbudgeten har ökat med 73 % under denna mandatperiod.
Sverige tuffar på som tåget trots att Alliansen och Sd gör allt för att få det att framstå som motsatsen och köra fulspel å bråk så fort de kommer åt.

Allt kan inte genomföras på tre år, särskilt inte som de bara haft sin egen budget i två år. Alliansens åtta år vid makten hade raserat mycket av vår gemensamma välfärd och gjort att klasskillnaderna ökade snabbast av alla OECD länderna.
Men mycket är gjort. Många bra beslut genomförda. Många lovande står i frontline.
Tänk vad ännu en mandatperiod skulle kunna göra möjligt!

Puss/ Asta

Asta recenserar "Våra bästa år" av Hilary Boyd

Våra bästa år (pocket)


Ja jag fortsätter att envisas med att lägga ut bokrecensioner, trots att jag kan se i besöksstatistiken att det är den typen av inlägg som ni läser allra minst.

Denna gång har jag läst "Våra bästa år" av Hilary Boyd. Det är den första roman jag läser av denna författare. Jag köpte boken strax före Grekland då jag efter att ha läst på baksidan tyckte den verkade lagom lättsam för att kunna tålas att lägga ifrån sej för alla hundratals pauser på en timma när badet eller baren lockade eller barnbarnet behövde tillsyn. Jag hade fem böcker med mej men lästa bara fläckvis ur min bok av Kerstin Thowall och med betydligt större besatthet "Vi mot er" av Backman.
Men nu, nu har jag alltså läst ut "Våra bästa år." Det tog mej två kvällar.

Författaren Joanna blir efter 40 års äktenskap plötsligt, som av en klar blixt, lämnad av sin make som hon trodde sej leva i en trygg relation med. Han har förälskat sej i en kollega, en man,,, den vackra och karismatiske Arkadij.
Plötsligt är han borta och Joanna lämnas i sitt stora hus där barnen Nicky och Cassie vuxit upp å nu är utflugna från.
Att ställa om och börja leva singelliv i sextioårsåldern är inte det lättaste.
Hur ska hon gå vidare?

Evening Standard skriver på omslaget: Beroendeframkallande.
Det vet jag inte om jag kan hålla med om. Den lunkar på. Vissa delar av historien är vansinnigt förutsägbara, andra mer överraskande.
Det finns en moralisk ton som jag antar har att göra med att författaren kommer från ett annat land och med en annan kultur än min. Ämnen som skilsmässor, homosexualitet, aborter, äktenskap känns gammalmodigt och fördomsfullt skrivet kring. Det gör att jag får lite svårt att enbart hålla mej till berättelsen.
Men för all del, boken var just så lättsam som jag inbillade mej när jag valde den och den höll mej tillräckligt intresserad för att jag skulle läsa ut den.
Däremot känner jag inte direkt någon lust att läsa något mer av Hilary Boyd.

Betyget blir en 2:a.
Hur det gick? För jag antar att recensionen inte får er att rusa till bokaffären, ha jag fel så sluta läs här.
Jodå, Joanna inleder en sexuell romans med sin sons vän den vackra och mer än tjugo år yngre Travis (rätt förutsägbart när han flyttade in) men går i slutet tillbaka till sin ångerfulla make... troligen i alla fall. Det här med homokärlek visade sej inte vara något för honom trots allt.

Puss/ Asta

Det kom en kommentar

Jag fick en kommentar...

Det är så svårt tycker jag! Tror att du kan känna igen dig i min känsla... att uppskatta sin kropp som den är och inte klanka ner på sig själv handlar inte bara om att nära den egna psykiska hälsan, utan det är även ett politiskt, feministiskt ställningstagande. Ett statement! "Här står jag och duger". Och precis som offentliga matdagböcker och eviga träningsredovisningar inte bara handlar om att "motivera dig själv" eller "inspirera", så blir även det ett statement. "Jag duger inte! Därför ska jag förändra mig själv att passa bättre in i den patriarkala mallen". Samtidigt som det självklart gör gott för hjärna, kropp och själ att träna och hålla en balanserad kost. Men det blir slitningar inom oss. Som alltid när det kommer till vad som är bra för oss kontra förmåga att nå dit, samt politik tanke kontra att bara vara människa. Vi som har döttrar har ju, som du också är inne på, ett ansvar gentemot dem! Ytterligare en börda att bära. En aspekt att ta hänsyn till. Att vara kvinna kontra mamma. Ja... vi får kämpa på helt enkelt.
Puss Emelie.


Hon är klok hon min dotter, det är hon verkligen, men kommentaren väckte många tankar.
Det här med att inte tala vikt eller så förakt över den egna kroppen till sina barn är ett av områdena jag misslyckats med mest som förälder.
Till mitt försvar var det delvis andra, mindre upplysta tider, när mina barn var små men jag talade och gnällde ofta över min kropps alla brister högt och ljudligt när de var små. Till mej själv och ihop med mina väninnor.
Det var valkar hit och dit men framförallt mitt dåvarande favorithatobjekt... brösten.
Jag talade om bantning och om operationer jag drömde om.
Och för det där har jag väldigt dåligt samvete.

Min dotter har rätt i det hon skriver. Att som kvinna vara nöjd med sin kropp, acceptera sin kropp även om man inte älskar den alla dagar är ett feministiskt statement. Här står jag... för i helvete... och duger!
Men samtidigt kan jag känna att det blir ännu ett krav, ännu något som vi kvinnor ska leva upp till. Ett på sitt sätt skittufft statement, människan har i alla tider bejakat skönhetsideal därför att det gynnar fortplantningen. Alla däggdjur och en hel del fåglar, insekter och annat levande gör det med. Putsar sina fjädrar, blåser upp sej, kvittrar ljuvt för att attrahera en ev partner och röja undan konkurrensen.
Att finnas bara för sin egen skull, att stå oberörd inför omgivningens tankar om ens knullbarhet... det är inte enkelt därför det finns inprogrammerat i oss. 
Och att göra det för andra, att vara den där förebilden hela tiden, det är nästan lika svårt det.

Jag tycker att jag har kommit väldigt långt. Jag mäter mej inte med andra nu för då må det hända vara pyttesteg, jag mäter mej med mej själv.
Idag skulle jag aldrig, trots att jag nog skulle kunna skrapa ihop pengarna, operera en frisk kropp. Min gräns för att korrigera och dölja åldrande har passerats långt före botox och fillers. Den går vid hårfärgningsmedel och smink. Hårfin skillnad menar somliga, kanske men var å en får sätta upp sina gränser.
Jag har, som jag skrev i inlägget som förekom denna kommentar att jag aktivt arbetar med att få en sundare syn på kroppar. Jag följer inte kvinnor och sidor på sociala medier som får mej att känna mej ful eller fel, jag köper inte tidningar som Amelia eller Tara som på ena sidan har recept på smarriga desserter och på nästa ger tips om hur du tappar tio kilo innan du hinner säga gräddglass.
Istället följer jag massvis med kloka starka kvinnor som stolta visar upp sina naturliga kroppar och låter dem inspirera mej.
Jag har slutat att bära för små kläder. Gick igenom min garderob igår och konstaterade att jag kanske har ett eller två par jeans jag fortfarande kommer i men som sitter åt och tänker att... ja, men då får jag väl ha klänning och strumpbyxor då för jag vägrar att straffa mej själv med linningar som skär in och gör ont.
Jag försöker att i skrift inte benämna mej själv som tjock när det står för synonym med ful eller fel.
Jag uppskattar fylliga kvinnor, kan vända mej om och finna dem vackra.
Samma sak med åldrande kvinnor där rynkor, mjuk hud och grått hår ses som vackert.
Jag har slutat upp med att tänka när jag ser en tjock människa med e magtröja eller kort kjol "varför gör hon så där mot sej själv, varför klär hon sej inte lite fördelaktigt" och tänker istället "vad modig hon är, vad fint att hon känner sej bekväm."
Hon ja. För trots mina framsteg är det fortfarande främst kvinnliga kroppar som bedöms och värderas.

Jag ha kommit långt, jag har lät mej så fantastiskt mycket, synat mina fördomar av alla fantastiska kvinns jag följer. Jag korrigerar mina nedlåtande tankar om den egna koppen regelmässigt och nästan automatiskt. Den tjocka magen blir den goa mjuka magen som burit de fyra mest fantastiska människor i min värld på denna jord.
Jag läste någonstans att kvinnor tänker... det är alltså inte bara jag... hundratals elaka tanka om sitt utseende varje dag. En suck här en pust där över allt som inte är perfekt. Det låter mycket men ta en dag och räkna hur ofta du drar i klänningen, noterar den där nya rynkan, suckar över att byxorna spänner, tänker att håret är hopplöst och vad gula mina tänder är!
Vilken jävla hjärntvätt!
Och förstå kraften, förstå makten, när du hundratals gånger per dag gör motsatsen och tänker generösa, gillande, stärkande tankar.
Hjärnan fungerar så. Det som den matas med mycket tror den på.
Det är därför "fejk it until you make it" fungerar.
Men som sagt, jag faller tillbaka. Samhällets norm, patriarkatets ordning, alla tusentals retuscherade bilder vi ser på en vecka av redan unga, redan smala, redan perfekta kvinnor som ändå inte dög påverkar.
Det och den där parningsbiologin jag nämnde ovan.
Och då kan det räcka med en oskyldig kommentar strax efter man själv noterat en slapp hängig bak med gropar i att "Du ha fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist" för att riva inte allt men en hel del av all den där klokheten man mödosamt byggt upp.

Lika lite som jag försöker att inte döma den tjocka tjejen bakom mej i icakön som kanske just idag handlat mest chips och läsk försöker jag låta bli att döma de som arbetar som fan med sin yta och sitt yttre.
Jag tänker att vi är alla offer och man kan kritisera och ifrågasätta fenomen men inte enskilda individer.
Jag vill tappa några kilon, jag vill få tillbaka kondisen så jag kan springa 10 km och jag vill ha den där tajta häcken igen. Det är främst en hälsopryl men det finns en fåfäng parameter som jag inte har lust att försöka dölja.
Det måste få vara så. Trots att jag ä mor till tre vuxna döttrar.
Jag är förebild men oxå en del av det här vi kallar... livet.

Puss/ Asta

 Ps. Varsågod. Jag lägger upp en "fulbild", för att utmana mej själv. För att kanske stärka nån annan. Det var efter att dottern tog det här kortet hon fällde den där tantkroppsrepliken. Jag förstår ju hur hon fick den tanken.
Men det är oxå en bild av en mormor som leker med sitt barnbarn i ljuvligt vatten och som faktiskt... jo men faktiskt... är rätt lycklig där å då.
 Anneli Lodéns foto.

lördag 2 september 2017

Asta recenserar "Vi mot er" av Fredrik Backman

Vi mot er

Så kom den äntligen. Fredrik Backmans fristående fortsättning på "Björnstad".
Jag beställde den samma dag som den släpptes på förlaget och jag hann få den innan jag åkte till Kos på semester.
Och "Vi mot er" ihop med solen var en fantastisk kombo.

"Vi mot er" är alltså del två av tre om det lilla samhället Björnstad djupt in i skogen någonstans i Norrland.
En stad där livet är hårt och där vintern håller sitt grepp över människor och djur nio månader om året. En stad där hockeyn står i centrum och berör alla, både ung å gammal.
Boken börjar några månader efter där den förra slutade.
Människorna i samhället skall gå vidare våldtäkten som utfördes av stadens stora stolthet, den begåvade hockeytalangen mot flickan Maya, dottern till hockeyklubbens sportchef och de svallvågor som följde av svek å lojalitet.
"Vi mot er" tar sin början på sommaren och månaderna framåt.
Vi får följa alla karaktärer från första boken och ytterligare några introduceras för oss.
Någon blir förälskad, en stor vänskap prövas, någon dör, en hemlighet exploderar och konkurrensen mullrar upp till ett farligt hat mellan städerna Björnstad o Hed.
"Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här." 

Precis som i den första delen i serien har karaktärerna en sammansättning av gott och ont som gör dem begripliga och lätta att ta till sina hjärtan. Precis som i första boken plockar författaren upp diskussioner om vad mod, manlighet, vänskap, lojalitet är och låter dessa liksom sväva över eller parallellt med historien.
Han gör det strålande.

Betyget då...
Jag hade oerhörda förväntningar på denna boken. Kanske större än vad jag haft på någon bok. Trots att jag avgudat Backmans samtliga romaner innan tog "Björnstad" mej med storm och förvåning just för att den är så mycket mörkare än hans tidigare berättelser.
Den överraskningseffekten var ju borta nu. Jag visste vad jag hade att vänta och vad jag hoppades på. Och även om jag nog fortsätter att hålla "Björnstad" högst, kanske för att det var en så stor förälskelse, jag hittar egentligen inget som är sämre i "Vi mot er" så levererar verkligen Backman. Betyget kan inte bli annat än en strålande 5:a.
Jag längtar ihjäl mej efter tredje delen.

Puss/ Asta


fredag 1 september 2017

Man ska inte hånskratta åt ungdomlig kaxighet men...



Vid baren i Kos tjuvlyssnade jag på en ung man.
Han var svarthårig, brunbränd och med långa ögonfransar kanske arton och jag förstår att han väckte en viss uppståndelse bland jämnåriga tjejer.
Vid detta tillfället stod han med två töser och jag hörde honom prata om sex.
Eller mer specifikt, sin egen insats som sexatlet.
Faktum var... förstår ni kära läsare... att denna unga man hade aldrig haft en tjej som fejkat en orgasm, Och inte nog med det, hans sexpartner brukade få tio orgasmer vid ett å samma tillfälle.
Flickorna fnissade förtjust och generat över hans öppenhet och jag blev så full i skratt att jag bara med stora svårigheter lyckades kväsa det, ta min drink och gå.

Men jag hade önskat att jag stannat kvar. Att jag lagt mej i. Att jag sagt ungefär så här:
Men wow... jag måste säga att jag är imponerad. Jag har legat med karlar i åtminstone trettiofem år och min upplevelse är att de flesta män SUGER i sängen.
De är självcentrerade, egotrippade och så upptagna med att stirra på sin lilla kisseslang att de glömmer allt annat. Min mångåriga erfarenhet efter att ha talat med hundratals andra kvinnor är att vi alla fejkar orgasmer nu å då.

Jag ville fortsätta med...
Du förstår, jag är barnmorska och lite av expert på sexuell och reproduktiv hälsa.
Min erfarenhet säger att kvinnor har svårt att få orgasmer och att det kräver jobb som män inte är beredda att lägga ner. Men du får alltså kvinnor att komma inte en eller två gånger på ett ligg utan tio. My lord, du måste vara lite av sexakternas Zlatan. Ett proffs, ett orakel.  Snälla berätta hur du gör!

Jag ville förgöra honom nertill fotknölarna och jag ville ge tjejerna medel att genomskåda.
Men jag sa ingenting, jag hånlog bara å drog. 

Nån kväll innan log jag inte. Oxå då hämtade jag en drink vid vid baren och hörde en annan mycket solbränt svarthårig ung man med långa ögonfransar tala till en yngre lite småmullig tjej. Jag hade sett honom tidigare på dagen när han log å solade med sina föräldrar och tänkt att "Nu ha jag aldrig varit en tjej som går igång på det perfekta, men om jag varit det, och varit femton skulle jag inte släppt honom med blicken.
Han var rapp och småflirtig och jag såg... jag kände igen... hennes lycka över att nån så åtråvärd, nån så i en annan liga gav henne uppmärksamhet.
Osäker lycka stod skriven över hela hennes ansikte nä han sa saker som "Men hej, ska du gå nu? Är du helt värdelös på att dejta eller?
Och hon fnissade, högröd och lycklig och de hade följe.
Det visade sej att den unga mannen var mer intresserad av hennes vän.
Hans uppmärksamhet mot den första flickan fullkomligt dog när de kom fram till kamraten.
Han körde samma kaxiga charm till henne "Jag ä här nu, så vad vill du?!" följt av ett mycket närgånget kroppsspråk.
Blicken i flicka nr 1 bara dog när det gick upp för henne att hon bara var ett medel att nå väninnan. Flicka nr 2 flackade med blicken, osäker då han stegrade innanför hennes privata space, kanske generad mot sin kompis som uppenbart hoppats så hårt.
Och jävlar vad jag kände igen mej. I både flicka 1 och 2. Mindes skammen. Mindes osäkerheten. Mindes hoppet. Mindes hela det där jävla spelet som ägs och domineras av unga män som tro sej vara gudagåvor till kvinnor och som bara tar vad de vill ha.
Jag ville örfila honom. Jag ville ropa till kvinnorna att sök nåt bättre, skitstövlar som den här kommer bara göra er besvikna, och om ni har otur inte bara på er själva utan på på varandra.
Ja jävlar vad jag ville klappa till den här ungtuppen som så fullständigt och så likgiltigt körde över flickorna.

Fy fan. Att vara kvinna ä inte lätt. Att vara ung kvinna är ännu värre.

Puss/ Asta

Hon med tantkropp


Jag är 48 år fyllda. Min bästa tid är nu. Jag har insett vad som är viktigt, vad jag skall lägga ner fokus på och vad som gör mej lycklig. Jag har dumpat det där med komplex. Jag är stark, fri och klok!

Ha ha ha... host... ha ha ha.
Något av det värsta jag vet vad det gäller min person är när jag tror att jag nåt ett mål. När jag inbillar mej att jag lagt dumheter bakom mej och när jag är så där jävla skitstolt över vad jag har åstadkommit med min från början rätt uppfuckade hjärna... och så visar det sej inte stämma. Det är hundra gånger värre än hjärnspöken jag är medveten om att jag inhyser.
Jag ber i förväg om ursäkt för inlägget, blottar magen och hoppas ni inte dömer mej för hårt.

Det senaste året har jag kommit långt vad det gäller att släppa komplex jag burit hela livet och att acceptera min kropp så som det är och ser ut.
Drömmen om platt mage har ersatts med drömmar om kondition. Saknaden efter en fast byst har ersatts med önskan om starka armar. Celluliter och häng har fått minimal uppmärksamhet och ersatts med tacksamhet om att jag är frisk.
Vägen dit har varit krokig och mina segrar kommer sej av en ökad klokhet med åren men även av hårt jobb och målmedvetna val. Jag har slutat följa sidor och personer på sociala medier som får mej att känna mej ful, fet å kass och i stället fokuserat på att följa en mängd starka kvinnor från ungt till medelålders som kämpar för kroppspositivism och att alla typer av kroppar skall få synas utan att värderas.
En kropp är en kropp. Vackert så.

Inför resan till Kos vägde jag mer än vad jag brukade och jag var dessutom mindre tränad (jag säger tränad, för vältränad har jag aldrig varit.)
Och en dag, i början av semestern, säger Mini... jag minns inte påtal om vad... att
"Du har fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist."
När jag stirrar på henne. Alltså, jag lever inte i nån förnekelse , men det var så rub it in så svarar hon "Ja, men du ÄR väl tant, du är mormor å farmor flera gånger om och snart femtio!"
Och JÄVLAR vad det sved. Jävlar vad det rev varsamt uppbyggda murar mot fåfängan och jävlar vad jag inte kunde släppa det. Så jag höll in den där magen. Drog i min bikinibakdel. Hukade inför andras blickar. Som om jag vore 15½ igen.
Så barnsligt. Så dumt. Så utomordentligt fånigt men jag blev ledsen.
Jag skämdes. Jag jämförde mej om å om igen med var enda kvinna i samtliga åldrar jag mötte om jag låg på plus eller minus i knullbarhetsskalan. Pustade ut inför någon som var större, fick bekymmersrynka över slät platt hud. 
Jag försökte... försökte bryta det hela tiden... och tänka på min yngre vän som snart ska dö från sina små barn och som förmodligen skulle vara jävligt tacksam över en hängröv och valkmidja.
Jag talade strängt till mej själv om å om igen men jag föll tillbaka lika många gånger.
Det tog kanske tre fyra dagar innan det ens släppte lite grann.
Ingenting är ju så föraktat som plufsiga medelålders tanter. De står längre ner på rankingen än tjocka fertila kvinnor.

Och detta ska ni veta gör ont på mer än ett sätt.
Inte bara att jag har en "tantkropp." Det gör ont för att framstegen inte är så stora som jag stoltserat över. Att det rivs så lätt. Det gör ont att jag lägger energi på något så vansinnigt banalt som yta... fortfarande... under mitt enda liv. Jag TYCKER samtidigt att det är så rasande fånigt. Patetiskt.
Jag känner att jag sviker mina döttrar. Unga kvinnor som behöver rejäla förebilder. Sviker mina kroppspositiva systrar.

Så hårt är vi präglade från vi är små. Så noga inpräntade är vi vad som duger och vad som inte gör det. Så hårda är förväntningarna att inte ens tanter kommer undan. Så förbannat lång är vägen att gå.
Tankar?

Puss/ Asta