torsdag 22 juni 2017

Medberoende och elefantbajs



Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

3 åringar och 23 åringar

Petronella Lodéns foto.

Det är lite känsligt att skriva detta inlägget för jag vet att olyckskorparna bara väntar på att få kraxa "Vad va det jag sa, vad va det jag sa" så innan jag fortsätter vill jag...åter igen... göra klart följande:
Jag ÄLSKAR att vi bor i generationsboende. Det är en förbannad ynnest att som mormor få följa sitt barnbarn dag för dag och Mini å jag har den varmaste vänskapen som går att få. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt.

Men!
Ibland blir jag matt. Treåringar har nämligen den effekten på människor.
Min söta rara väna lilla Noah som var två är nu en stor kille på tre år med väldigt mycket egen vilja och viljan sammanfaller ofta med hyss, sånt han vet att han inte får göra.
(Ex. hälla ut kattsanden på golvet, trycka ut all tandkräm i handfatet, hälla mjölk i min öl så fort han får tillfälle.)
Han är en orkan i att dra fram saker och på en halvtimma har han röjt ner så det tar mej mint tre timmar att återställa det.
Han har ett humör av inte denna värld och serverar allt i från lavetter till att slå ner det som han han har framför sej. Ofta nåt i glas eller porslin.
Han vrååålar NEEEJ!!! och JAG VILL INTE!!! allt som oftast.
Han ska med in på toa. Jag får aldrig duscha ifred. Och han väcker mej och kräver att jag inom tolv sekunder leker den lek han för närvarande vill leka. Om natten i mörkret trampar jag på  vassa plastgetter och min i min nybäddade säng hällde han äpplejuice bara för att det kändes logiskt i hans värld.
Och överallt, precis överallt, finns små kladdiga fingeravtryck.
Det finns stunder... jag erkänner... det finns stunder när jag i mitt huvud vrålar:
"Jag är fan för gammal för det här! Jag har redan gjort det här! Jag vill ha lugn å ro och va gammal kärring ifred!"
Ja. Så ler han det där leendet. Och säger "Jag är mommokille jag" och så är framstår de tankarna som fullkomligt horribla.

Även jag å Mini kan skava mot varann ibland. Särskilt om jag är trött eller irriterad av annan orsak. Som typ hela sommaren när munsåren står som spön i backen och det kliar i mina ögon varenda vaken (och sovande) stund.
Hon dräller med saker. Hon dumpar Noah på mej. Hon sitter med sin telefon mitt i kaoset och hon spelar alltid samma lista... högt... på Spotify. Alltid Ed Sheeran eller Håkan Hellström. När jag hört Hellström nio timmar känns det som om jag vill mörda någon med slö kniv vissa dagar.
Och jag kan tänka... "Ska hon aldrig bli lite mer vuxen" eller "Kan du inte flytta nångång?" ibland.
Fast så kommer jag på att jag saknar henne när jag varit iväg och handlat två timmar så det kanske inte vore en bra idé ändå.
Men alltså, handen upp på er som aldrig retar er på den ni lever ihop med?
Friktion hör till.
Jag hade dött tråkdöden utan dem i min vardag.

Puss/ Asta

Gulliga djurs foto.

Ska barn stävjas?



Så. Jag är precis klar med dammsugning och golvtorkning. Midsommartårtan till imorgon ä förberedd och ser inte alls ut som på Jennys matblogg utan mer som om en hel förskoleklass har hjälpts åt att skapa den (jämförelsebilder kommer imorgon för den som är intresserad. My God, vilken cliffhenger!)

Jag har hällt upp en liten pre-midsommardrink. Jo jo, här unnar vi oss. I parti å minut faktiskt. Det är ju ändå semester.
Läste ett inlägg (eller två faktiskt) inne hos Cissi Wallin om störiga ungar och föräldrar som låter ungar härja hänsynslöst medan de surplar på sitt kaffe.
Hon får medhåll och mothugg. Denna debatt pågår ju med jämna mellanrum på mammabloggar å  andra ställen med.
Jag tycker att diskussionen ofta blir svartvit. Just Cissis inlägg är nyanserade men det blir så polariserat. Som om det handlar om att barn inte ska få finnas och att de skall tyglas till tysta möss alternativt att föräldrar av idag uppfostrar minigangsters som aldrig kommer kunna fungera i den riktiga världen.

Själv har jag kanske mjuknat upp något sedan jag var småbarnsmamma själv men i princip så tycker jag att barnuppfostran i mångt och mycket handlar om att lära barn sociala koder.
Det är klart att ett litet barn på 2-3 år inte kan sitta som ett ljus på en restaurang i timmatal, det är klart de spiller på golvet å inte uppför sej enligt etikettreglerna hela tiden.
Men barn måste ändå få lära sej att visa hänsyn. På restaurang går människor som betalar mycket pengar för god mat och en trevlig kväll. Då är det inte okej att ungar springer runt å härjar bland borden eller sitter å skriker vid sin plats.
Det är okej att de misslyckas. Dom är små!
Men det är inte okej att föräldrarna skiter i att försöka stävja dem.
Barn skall stävjas i sådana situationer för omgivningens skull men framför allt för deras egen. För att människor runt omkring dem blir irriterade. För att sociala koder förväntas av oss alla.

Fast jag kan inte säga att jag särskilt ofta tycker att det är ett problem.
Små barn är nästan dem jag stör mej på minst. Pojkar i 10-12 års åldern som vrålar och utan hänsyn tar över en pool så småbarn flyger och solande vuxna dränks av vatten gör mej arg. Högljudda packade ungdomar eller ännu värre, berusade... hö hö hö... medelåldersmän är så mycket svårare att genomlida och även mycket mer vanligt förekommande än okontrollerade småbarn.
Jag är rätt bra på att stänga av barnskrik, en förmåga som utvecklades när jag hade fyra småbarn och som då var livsnödvändig om man ville undvika den psykiatriska världen. Jag kunde sitta mitt i kaos och koppla av, jag hörde det inte alls.
Fullt så bra är jag inte längre på att selektera bort ljud, dels är det ju ett par år sedan jag hade småbarn och efter min "nära väggen upplevelse" för ett gäng år sedan är jag generellt sätt mer stresskänslig. Men jag är nog fortfarande bättre än genomsnittet skulle jag gissa. Jag bara slutar lyssna på tjat!

Jag känner att jag har många inlägg i skallen om det här med barn å föräldrar.
Orkar ni läsa eller är ni fullt upptagna med att lägga in sill och plocka björkris?

Puss/ Asta

måndag 19 juni 2017

Kontrasternas sommar



Ja, det går ju inte att komma ifrån att det blev en ovanlig semester med min brors död och omhändertagandet till och från av mamma. Många känslor. Hela spektrat.
Men däremellan pågår faktiskt semesterlunken som nu gått in i vecka 2 av 3,  och jag har ingen som helst ågren eller stress över att "ingenting händer."

Jag har läst ett par böcker och jag har njutit utav det vackra vädret vi har haft senaste dagarna (samtidigt som jag svurit över pollenallergi och ett munsår i världsrekordstorlek.) 
Idag kände jag dock att min hud fått nog och behövde vila så vi drog in till stan en stund jag å min klan.
Jag var ute efter en rejäl fuktbomb till mitt ansikte som blivit lite bränt och både stramar och känns lite irriterad/ soleksemig.
Fastnade för Body shops Aloe Soothing rescue mask.
En ansiktsmask som man sätter på om kvällen och sover med.
Har bara haft den nån timma än men den känns fantastisk!
Huden har verkligen chillat ner.
Nån som testat den?

Maken är iväg på fackkurs (halleluja) så Mini å jag slog till med färska räkor, hetsås, vitt (livsfarligt) bröd och cava. Så jävla gott. Att inmundiga ute i solskenet.
Med Marabou Japp efteråt och sedan en stilla promenad med hunden.
Mitt i allt det svåra finns livsglädje och lycka.
Hade tänkt mej ett besök på Borås djurpark i veckan och ev hinna träffa lite vänner. Vi ska väl även dansa ett par varv kring en midsommarstång i ösregn.
Nästa vecka väntar läkarbesök (det kommer blod ur tutten på mej), begravning av en bror och parmiddag.
Kontrasternas sommar.

Puss/ Asta

Förälskad i dej



En vän skrev i en kommentar  till förra inlägget om en terapeut som blev kär i henne och jag hann tänka "Så klart han blev, vem blir inte kär i dej, jag blev kär i dej." 

Och det blev jag. Jag träffade henne på nätet och sedan en gång i riktiga livet och sedan dess har vi varit vänner. Hon är en av mina främsta förebilder som kvinna, min vapendragare, en ständig källa till att ge den där omtanken eller säga de där orden som får mej stärkt/ glad/ stolt/ full i skratt.
Hon är en alldeles fantastiskt varm, intelligent, modig OCH vacker kvinna min Cis.

Så jag vill inte förminska den där förälskelsen som uppstod inom mej när vi träffades men jag har relativt lätt för att bli kär. Och oftast i kvinnor.
Kvinnor är så otroligt mycket mer komplexa, starka och intressanta än vad män är. Och de är snyggare.
Men självklart beror det på vad man lägger in i ordet förälskad/ betuttad/ kär. Jag tror inte jag menar samma sak som de flesta andra.Jag har aldrig haft en homosexuell relation även om jag inte håller det för omöjligt i framtiden.
För mej handlar det ytterst sällan om en fysisk attraktion när jag säger att jag blir förälskad i en person. Det är inte så att jag vill ligga.
Nej, det är mer en bubblig, lycklig känsla av att se en person rosenskimrande.
Att älska allt det där roliga, vackra, smarta. Att vilja vara tillsammans. Att känna stolthet. Att vilja visa upp. "Kolla här, den här förträffliga människan å jag hör ihop."
Ja, egentligen allt som i traditionell mening innebär att bli betuttad minus suget i magen och pirret mellan benen.

Ofta går den där betuttelsen över relativt fort och precis som "vanlig förälskelse" blir till betydligt mer nykter vänskapsrelation eller försvinner ut i ingenting.
Men jag HAR träffat så många fantastiska människor kvinnor  som fått själen att jubla för en kortare eller längre stund, en del för livet.

Hur är det för dej?

Puss/ Asta

lördag 17 juni 2017

Bullar å terapitankar.

Anneli Lodéns foto.

När någon jag älskar är ledsen vill jag gärna mata den.
Jag vet inte om det är nåt mänskligt eller kanske snarare kvinnligt och moderligt. En kvarleva från när jag bar en baby i min famn och bjöd bröstet som mat, tröst och insomningsdryck.
Så fort mina barn kommer hem och är ledsna så tittar jag vad jag har i kylen. Reflexmässigt.
Jag gjorde det redan när de kom skrikande med skrapade knän. Tog upp i famnen, klappade om, blåste lite och sen... "Vill du ha en glass?"
Jag gör det fortfarande med mina helt vuxna barn. Minus blåser då.
Som om ingenting kan göra dem riktigt illa om de får sleva i sej en portion av mammas köttfärssås eller bullar.

Och likadant har jag gjort med mamma.
Matade henne. Bredde hennes smörgåsar. Lagade så god mat jag kunde. Hade fikapauser där de hemgjorda kanelbullarna tinades.
Det är klart att det inte hjälpte.
Jag hindrade henne från att dricka (nå väl, jag försökte i alla fall), jag portionerade ut ordinerad mängd av hennes lugnande och insomnande medicin, jag släpade med henne på motvilliga promenader, beordrade henne middagssiesta.
Det är klart att det inte hjälpte.
Gottit i magen hjälper kanske mot allt ifrån skrubbade knän till ensamhet men inte mot livssorger.
Ingenting verkar hjälpa mot det.

Min brors död indirekt och ett antal konfrontationer direkt med mamma har givit mej insikter.
Jag behöver terapi.
Jag trodde faktiskt att jag terapiat färdigt.
Att ingenting mer fanns att vrida å vända, att jag gråtit å snorat klart över det som varit men jag har insett att så inte är fallet.

Dels behöver jag hjälp att tackla mitt medberoende.
Den var väl ingen mindblower precis.
Det är en omöjlig ekvation att älska någon och att vara dess sista utpost men att inte kunna hjälpa, inte ens med milt tvång. Det är en omöjlig ekvation att släppa taget om den samma om det med stor sannolikhet innebär att det tar död på personen.
Jag behöver hjälp med de X:n och Y:a.
Men jag har oxå insett en annan sak. Min barndom/ uppväxt och saker i den gör att jag tar saker personliga som inte är det.
När jag inte blir vald så blir det samma sak som att vara bortvald.
När mitt sällskap inte räcker beror det på att jag inte duger i personens ögon.
När någon inte tar ställning för mej tar de den emot mej.
Det blir tydligt i min situation med mamma när jag "offrar" semesterveckor på att vårda, lyssna, trösta henne och hon bara ylar efter min bror.
Intellektuellt nåt helt naturligt, i min fuckade hjärna nåt annat.
Och det finns andra, inte lika självklara situationer, i vardagen där jag känner mej ratad utan att nödvändigtvis vara det.
Det måste jag göra nåt åt.

Allt handlar faktiskt inte om mej.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Störst av allt (inbunden)

Jag är inte särskilt förtjust i kriminalromaner. Bortsett från Roslund & Hellströms böcker har jag kanske läst en handfull.
"Störst av allt" är ingen klassisk kriminalroman.

En skolskjutning inträffar och alla i klassrummet är svårt skadade eller döda.
I kaoset, blodet och röken sitter artonåriga Maja från ett välbärgat hem.
Hon har inte en skråma. Runt omkring henne ligger hennes döda lärare, bästa vän och pojkvän. Klasskamrater hon känner väl och som alla gjort avtryck i hennes liv.
Efter ett dygn på sjukhus förs hon till häktet i väntan på en rättegång där alla vet hur det ska gå. Kvällspressen går bananas.

"Störst av allt" är en roman om en rättegång där vi får följa med in i en svensk domstol. Den berättas av Maja, sedd och uppfattad av henne.
Romanen är väldigt spännande och välskriven på ett enkelt språk.
Men det som är mest spännande är inte morden och rättegången i sej.
Det mest spännande är hur författaren synar vår empati, våra fördomar, våra ängsligt bortsopade förväntningar.
Den största effekten får det som inte skrivs. De tankar och frågor författaren mellan raderna tvingar mej som läsare att ställa.

Jag har läst en del recensioner av den här romanen.
Det finns de som tycker att den är skittråkig och andra som tycker den är fantastisk. Över lag har den tagits emot väl.
Jag finner inte superlativ nog till den här boken.
Senast jag blev så berörd av en roman var Backmans "Björnstad"
Den är väldigt väldigt bra och jag inte bara rekommenderar dej att läsa den, jag beordrar dej!
Du vill inte missa "Störst av allt." 

Betyg: En glänsande 5:a. 

Puss/ Asta

lördag 10 juni 2017

Jag släpper dej mamma



Detta ständiga dåliga samvete!!!
För hur ska man egentligen må när man i princip bett någon som precis förlorat sitt barn sköta sej själv?

Min mamma är ingen ond människa.
Hon är trasig å sjuk å slav under alkoholen och tabletterna.
Jag tycker synd om henne. Jag oroar mej för henne. Jag är fullt medveten om att hon har haft ett jävla liv.
Jag tycker om henne även om jag inte älskar henne som jag borde, även om vi inte har det kit emellan oss som borde knyta samman mor å dotter. Vi har aldrig haft det.
Jag önskar det fanns ett sätt...

Men jag är inte beredd att sätta mer av min hälsa på spel för henne.
Mina barn och barnbarn kommer först.
Jag må vara en hård jävel men jag är inte beredd.
Jag tvingade henne att vara här i fem dagar när min lillebror dött.
Det var ett evigt tjat om att få åka hem. Det var eviga provaktioner från henne om att jag inte älskat min bror nog, inte brytt mej nog, inte funnits nog.
Det var evigt tjat om dödslängtan och påminnelser om att jag aldrig varit viktig för henne.
Plågsamt för oss alla.

Så åkte hon.
"För att vattna blommorna."
Men kom inte tillbaka.
Jag har tjatat, bönat, skällt.
Hon ringer fullare å fullare för var gång.
Och där någonstans fick jag nog.

Min mamma är inte intresserad av att vara nykter.
Hon är inte intresserad av att ta hjälp av mej och mina barn i ett försök att få ordning på sitt liv. Hon vill inte bo här hos mej och hon vill inte heller bo i en lägenhet i min stad där jag kan hjälpa henne.
Jag skulle kunna hämta henne. Tvinga henne några dar. Men vad tjänar det till?
Hon vill bo i Göteborg och hon vill supa skallen av sej tills hon dör.
Ingenting spelar nån roll för henne. Ingenting mer än min bror.
Lika lite nu när han är död som alla år han var sjuk. Som innan han var sjuk, när han var liten.
Det har alltid bara varit han.

Så jag släpper henne. Jag släpper begravningen. Jag släpper alltihop.
Jag orkar inte mer försöka tvinga på henne min hjälp och min tillgivenhet.
Jag orkar inte tjata på henne om att vilja leva.
Det är en jävla sorg! En förbannad jävla sorg men det är som det är.

Puss/ Asta


torsdag 8 juni 2017

Asta recenserar "Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson

 Ditt liv och mitt (inbunden)

Jag har läst Majgull Axelssons senaste roman "Ditt liv och mitt" som kom helt nyligen.

Romanen handlar om Märit. Märit som är sjuttio år, änka och journalist.
Märit som på väg hem från sin dotter oplanerat stiger av tåget i Lund där hon inte varit på femtio år. Märit som inte bara bär sina egna tankar, känslor och förebråelser utan även sin syster som dog vid födseln. Omväxlande får vi följa systrarnas dräpande och sällan snälla dialoger.
När de två systrarna föddes föddes även en bror Jonas som finns i livet och som Märit har ett mycket svalt förhållande till. Ännu en bror fanns en gång för länge sedan. Lars som var autistisk, högt älskad av deras mor men som efter hennes död gömdes och glömdes bort på Vipeholm, en anstalt för sinnesslöa.
Romanen skildrar hur utvecklingsstörda sågs på och behandlades i ett inte helt avlägset Sverige.

Så här står det på bokomslaget: "Ditt liv och mitt" är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande berättelse om hämnd, familjehemligheter och skuld. 

Jag har läst många böcker av Majgull Axelsson, alla skulle jag tro?
Axelsson är en författare, kanske den främsta vi har i vårt land, som ledigt kan blanda knivskarp realism och samhälleliga skamfläckar med lekfullhet och saga. Hon suddar ut regler för hur en berättelse skall och kan berättas och när hon är som bäst gör hon det briljant. 

"Ditt liv och mitt" är inget undantag, tvärtom. Det är en av hennes absolut bästa romaner. Fullt i klass med debutromanen "Aprilhäxan" från 1997 som så många älskat.Trots en spännande och engagerande berättelse så stannar jag emellanåt upp å blir nästan störd i mitt läsande av att Axelsson är så fantastiskt skicklig med orden.

Romanen får en 5:a av mej.
Den är en riktig pärla som jag varmt rekommenderar.

Puss/ Asta

tisdag 6 juni 2017

Att outa en pedofil



De flesta som hänger ens lite på sociala medier har säkert inte undgått Patrik Sjöberg och Elaine Eksvärds engagemang för arbetet att hindra att fler barn blir sexuellt utnyttjade. Tre stycken barn i varje klass sägs det. Och Elaines arbete har namnet "Tre ska bli noll" (tror jag, är inte helt insatt.)
Såväl Sjöberg som Eksvärd har själva blivit utsatta som barn.

Idag har Patrik Sjöberg på sitt instagramkonto gjort något som jag har all förståelse för, som jag förstår och känner sympati för. Han har publicerat namn och bild på en pedofil som är lärare och handbollstränare och bett sina följare att reposta bilden. Mannen ifråga är inte dömd, men han har erkänt brotten mot en flicka som pågått under flera års tid men som enligt mannen är "ett misstag."
Hur nu misstag kan vara flera år?!
Mannen håller sej undan polisen och om han lyckas med det i ytterligare sex dagar så kommer han undan med grovt sexuellt utnyttjande av minderårig och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

Jag förstår och delar raseriet.
Jag har själv varit utsatt för dessa svin till män som ung flicka.
Det är fruktansvärt och man blir arg, rycks med men...

... Generellt är jag emot att publicera bilder på icke dömda personer.
Nu verkar kräket ha erkänt och är väl så ledes skyldig vilket gör det något mer okej men jag tänker att det drabbar andra, andra som inte är skyldiga.
Framför allt tänker jag på pedofilens barn. Jag har ingen aning om deras ålder men en sådan här publicering kan förstöra deras liv. Vänner kan ta avstånd, de kan uteslutas ur sina gemenskaper och mobbas. Pedofili är kanske världens mest föraktade brott. Det blir ett tungt ok som helt enkelt inte är deras att bära.

Vad tänker du? 

Puss/ Asta

måndag 5 juni 2017

Gubbar



Mamma berättade något igår som jag hade glömt. Att min lillebror skrev brev till Astrid Lindgren när han var liten och fick svar.
Oj oj oj, det slår högt i vår familj, Astrid Lindgrennördar som vi är.

Mitt eget "brev till en kändis" som barn blir en riktig lättviktare i förhållande till det.
Själv skrev jag till Lasse Berghagen när jag var åtta-nio år.
Jag var nämligen inte som andra barn. Jag var betuttad i gubbar.
När mina kompisar hade heta idolplanscher på tvålfagra Luke suktade jag istället efter hans farbror, den hårdpermanentade Zeb Macahan som jag tyckte var superhet.

Men i alla fall, jag skrev alltså ett brev till Lasse Berghagen där jag förklarade min stora kärlek till honom och där jag upplyste honom om att om han bara väntade tills jag blivit vuxen så ville jag gifta mej med honom.
Och även jag fick svar!
Han måste blivit ordentligt rörd över den förvirrade lilla flickstackarn för han skickade typ allt han hade i sin idolshop. Planscher, nyckelringar, kort mm med sej själv på. Dessutom skrev han ett brev som jag inte minns så mycket av mer än att han skrev att han var smickrad över frieriet men att han trodde att jag skulle ändrat mej när jag blev vuxen.
Och det hade han ju faktiskt helt rätt i, kanske var han synsk eller nåt.
Tyvärr har jag inte kvar brevet idag. Det vet i sjutton vart det tog vägen.

Inspiration till det här inlägget fick jag via ett inlägg som Lady Dahmer skrev där hon och andra diskuterat pinsamma crush de haft... eller har.
Idag har jag ingen pinsam crush. Jag tycker visserligen... inte helt tvålfagra män... som Lassgård och Jack Nicholson har nåt visst å går mer igång på utstrålning än tvålfagra män men det känns inte pinsamt.
Pinsamt vore väl om man gick igång på Helge Fossmo eller om jag suktat efter nån het sjuttonåring. Eller nja, drömde jag våta drömmar om Carl Biltd så vet i fan om jag kunnat med å erkänna det.

Har du haft eller har nån pinsam crush? Berätta. 

Puss/ Asta

söndag 4 juni 2017

Att vara ny

 Anneli Lodéns foto.


Nu har jag jobbat som barnmorska i 4 månader. Jag har förlöst 28 bebisar på den tiden. Jag är extremt nykläckt i min nya yrkesroll. Det sägs att det tar upp mot fem år att bli en någorlunda erfaren barnmorska så jag är bara precis i början på den här vandringen.
Det är oxå 4 månader sedan jag började ett nytt jobb i betydelsen nya kollegor och under den här tiden har jag funderat mycket på vem jag var som erfaren sjuksköterska och en del av inventariet på min gamla arbetsplats.
Det ÄR tufft att vara ny. Att finna sin plats i flocken.

Avdelningen där jag arbetade som sjuksköterska var under de sista åren i ständig kris. Egentligen var det till stor del så på hela Medicin men värst på min avdelning.
Arbetsbelastningen var galen med ständiga överbeläggningar. Topparna och dalarna som det så ofta talas om inom sjukvården hade försvunnit och det var i princip alltid fullt av patienter.
Svårt hjärt- och njursjuka vårdades ihop med dementa, heltossiga, patienter.
Arbetsbelastningen gjorde att väldigt stor del av den erfarna personalgruppen slutade. Det kom nya. Som slutade efter ett kort tag. Det kom nya. Som oxå slutade.
Sista året och sen när det beslutades att avdelningen skulle stänga var vi tre-fyra erfarna sjuksköterskor kvar. Det innebar att vi tre i det väsentliga hade hand om om ansvaret för studenter och inhospiteringar av denna ständiga strida ström av nya kollegor.

Hur var jag då?
Det är så klart bättre att fråga "den nya" om men om ni frågar mej så försökte jag vara välkomnande och finnas behjälplig så mycket jag hann.
Men jag minns att det tröttade. Att det fanns en uppgivenhet i att vara välkomnande och inkluderande, ta halva den nyas jobb och sen när man väl lärt känna varann så gick de vidare. Jag minns att lusten att lära känna och inkludera med tiden blev mindre.
Sen är det ju sånt där som bara "är."
Som att det är roligare att göra ett arbetspass med sina gamla kollegor.
Att det är tryggare att arbeta med folk man vet vad de går för.
Att man lyser upp när en favorit kommer och att det inte var lika kul att tjänstgöra en helg med bara de nya.

Att bli en i gruppen tar tid.
Och om jag inte till fullo insåg hur det är att vara ny och osäker, både yrkesmässigt och i det sociala sammanhanget på en ny arbetsplats då så gör jag det nu.
Min nya arbetsplats har den förmånen att det inte har varit samma turbulens bland personalen. Där finns vi som är riktigt gröna men oxå dem som arbetat i massor av år.
Jag måste säga att de allra flesta varit snälla mot mej. Jag kan fråga om jag är osäker, jag kan be om hjälp om jag inte hinner, jag visas hänsynen att inte få för mycket att hantera samtidigt.
Det är det viktigaste för ingen ny blir ett dugg bättre av att utsättas för saker de inte behärskar eller att få känna att de inte räcker till.
Och jag känner tillförsikt i att på sikt finna min plats i flocken och finna kollegor som tycker det är kul att just jag jobbar deras pass.

Puss/ Asta

lördag 3 juni 2017

Asta recenserar "Gräspojken" av Christer Lundberg.

Gräspojken (pocket)

Ni måste få vila från mina sorgeinlägg, jag lovar å svär att bloggen inte skall förvandlas till en gråtblogg så här bryter vi av med en bokrecension.

Jag har läst "Gräspojken" av Christer Lundberg.

Det är en hyllad, skruvad berättelse till debutroman Lundberg fått till.
Superlativen i olika bokrecensioner haglar.
Boken handlar om Kalle 12 år som blir halvt föräldralös när hans olyckligt gifta mamma får nog av sin alkoholiserade karl och drar till Indien.
Av en slump väcks Kalles intresse för cannabisodling och under världens kortaste bilsemester i Amsterdam får Kalle möjligheter att införskaffa både frö och armatur som behövs för sin nya hobby.
Detta leder till en hel del problem kan man säga...

I början av boken fnissade jag högt på var och varannan sida men rätt snart blev den så skruvad att jag knappt mäktade med den. Ändå var den lite spännande, jag ville absolut veta hur det skulle gå med både det ena å det andra.

Romanen igenom undrade jag över huvudkaraktären.
Eller snarare hur författaren tänkt där?
Om han bara gjort Kalle något äldre... säg 15-16 så hade jag kanske kunnat köpa den på ett annat sätt. Jag var visserligen som mest galenpanna när jag var tolv, men jag är tjej och var extremt tidig i puberteten.
Men när en skötsam pojk utan tidigare skumma kontakter på eget bevåg börjar odla och röka gräs, rullar runt i sänghalmen med sin ett år äldre flickvän och tar en "efter sex cigarett", hanterar knarklangare och gangsterdrottningar... nja, då blir det FÖR skruvat.

Romanen är "utan pekpinnar" står det. Nej, det kan man väl säga.
Den är tok-drogliberal. Och eftersom jag läste slutet av boken när min brorsa slutligen dött till följd av dessa jävla droger gav den ännu sämre smak i munnen.

Visst underhållningsvärde ändå, så romanen får en 2:a.

Har du läst? Håller du med eller hör du till en av alla dom som älskade den?

Puss/ Asta

En annan känsla

Anneli Lodéns foto.

Bild: Jag 5 år, lillebror 2 år- 1974

Mitt i all sorg över min lillebrors död så ryms en annan jävligt jobbig känsla med den som stjäl så mycket energi. Tankar som hela tiden återkommer.
Känslan stavas rädsla.

Jag och min bror har samma föräldrar och samma uppväxt men på många sätt helt olika barndom.
Så klart vet man aldrig säkert vad som ryms i en annan människa, alldeles hur nära man står varann men när jag ser på det utifrån...

Han var lillebror. Ni ser ju själva, så fantastiskt söt!
Jag minns honom som så solig, alltid ett så nöjt och okomplicerat barn.
Min mamma sa alltid "Tänk om du kunde vara som Jonas, men du ska alltid sura och krångla."
Jonas gjorde aldrig det. Han var glad. Han var nöjd.
Mamma älskade honom villkorslöst. Alla älskade honom.
Han hade massor av kompisar.
Han lärde sej allt på direkten. Cykla, åka skatebord, spela fotboll.
Han var ett A-barn i skolan, duktig, intelligent, en bra kompis.
Han hade helt enkelt så många resurser och så mycket som talade för att det skulle gå bra för honom.
Jag var typ lika dan som barn som jag är nu. Krånglig, rädd för allt, lite halvutanför i skolan.
Jag trodde jag skulle bli knarkare som stor när jag var barn.
Min bror trodde att han skulle bli läkare.

Jag ser på mina barnbarn.
Lika söta, vackra, soliga och underbara som min bror var och här kommer rädslan.
Vad ryms i deras framtid?
Hur ska deras liv bli?
Vilka inre demoner kommer de få kämpa mot?
Alltså, jag vill skydda dom mot ALLT, blotta tanken på att de inte ska få kompisar i skolan gör mej livrädd och tänk om nån av dem har fötts utan det där... utan tilliten till sej själva och förtröstan till att allt en dag ska bli bra.

Alla trasiga själar, hur bråkiga å för jävla jobbiga de än kan framstå,  har en gång varit små barn. Och alla trasiga själar har inte haft en miserabel uppväxt.

Puss/ Asta



Det är min sorg.

Anneli Lodéns foto.

Lillebror 2 år- 1974

Man kan tro att en gemensam sorg förenar människor men så är det inte alltid.
Utan att ha några siffror så säger min magkänsla mej att det tvärtom är ganska vanligt med motsatsen. Att sorg sliter isär. 
För även om två människor bär sorg med samma ursprung så sörjer de av helt privata anledningar.
Sörjande människor är inte heller alltid väna, timida och snälla.
Sorg väcker alla känslor och trösklarna för att visa dessa känslor sänks.

Jag vill inte lämna ut min mamma för mycket men kan säga så mycket att det är tufft nu. Hon å jag. Som egentligen aldrig haft en relation. Vi två ska nu samsas under samma stingsliga, nedstämda tak.
Hon och jag.
Hon sörjer hans död.
Jag hans liv.
Hon behöver ha någon att anklaga. Den någon blir jag. Jag står i perfekt skottglugg.
Mamma bör inte vara ensam. Så är det.
Men både hon å jag (och resten av familjen) måste överleva detta plötsliga och påtvingade kollektiv med. Vill så väl, men mäktar jag med och vad får det kosta?
Nog om det, jag kan inte prata mer om det här.
Lilla mamma. Om jag ändå kunde göra hennes liv det alla minsta lilla enklare men det verkar omöjligt.

Idag fick vi då ta farväl.
Jag har inte sett min bror på över tjugo år.
Jag skulle känt igen honom i en folksamling på tusentals.
Han är sej så lik och ännu mer lik pappa än förr.
En hårdare kargare version av min pappas yttre.
Samma kroppsbyggnad, samma läppar, ögon, käkben, hårfäste.
Så kall men inte alls så blek som jag föreställt mej. Som döda brukar vara.
Samma känsla som när jag sett döda hundratals gånger i tjänsten... han var inte där. Det är en kropp, ett skal, men han är inte där.
Jag kysste hans kind, mest för att det förväntades av mej.
Kylskåpskall.
Han var inte där.
Men när den fina, fina kvinnliga sjukhuspastorn bad en så fin bön så grät jag.
Ute i friska luften grät jag ännu mer. Snor-fulgrät.

Men mammas och min sorg är olika.
Mamma sörjer hans död. Jag hans liv.
Mamma är så ledsen över att han inte finns mer. Att allt hon kämpat för ett halvt liv är över.
Den sorgen... förlusten av min bror... tog jag stora tuggor av för många år sen när han försvann ur mitt liv.
Jag är istället så ledsen över hur den söta soliga pojken som en gång fanns fick ett så svårt liv. Så mycket ångest, så stor ensamhet. Så mycket han missat och som han fått kämpa.
En ständig jakt på att döva hålet inom sej och allt elände som följde i den jaktens spår.
Ett sånt slöseri. Varför kunde ingen av oss hjälpa honom?
Livet kunde blivit så annorlunda för honom, för oss alla.
Och varför han å inte jag?
Det var jag som var den besvärliga. Han som var den snälla och enkla.
Honom mamma älskade. Han som var den populära.
Mej soc tanterna pratade allvarligt om.
Varför klarade jag mej och inte han?
Varför blir hela livet en strid för vissa människor?
Jag hade önskat honom allt. DET är min sorg.

Men jag är ändå stolt över mej själv idag. 
Jag bär ta me fan det här. Jag körde tur å retur till Lund. Jag som innan studietiden var så rädd för att köra bil.
Jag tog farväl.
Jag tar hand om mamma och även om jag är ledsen så känner jag att det går.
Det måste gå och då gör det det.
För det klappar jag mej själv på axeln.

Jag har något som min bror tyvärr aldrig hade.
Något som är livsviktigt för att våga leva.
Jag har förtröstan.

Puss/ Asta

torsdag 1 juni 2017

Och så kommer alla känslorna på en och samma gång


Det är äntligen tyst i huset.
Mamma sover. Eller håller sej åtminstone på sitt rum. Trots att timmen är sen tassar jag upp. Jag behöver återerövra mitt hem, jag behöver få sitta ner i tystnad.
Jag läser era kommentarer. För första gången idag tillåter jag mej att känna å vara. Tårarna rinner. Jag kan äntligen vara ledsen. För allt som var och allt som inte blev. För det outhärdliga våldsamma slutet, om han ändå bara fått somna?!
Om jag får tid över snart ska jag tacka er var och än. Just nu gör jag det här. Tusen tack för varma ord och kärleksfulla tankar, här, på facebook och instagram, i mail och på messinger. Av kolleger och chefer. Tack!

Jag vet inte vad jag ska göra. Var jag ska börja. Hur jag ska hantera det.
Mamma är fullständigt ur spel till att göra något alls, till att fatta minsta beslut.
Hon gråter inte. Hon är förvirrad, ser drogad ut. Pratar osammanhängande, upprepar samma sak om å om igen. Går fram å tillbaka som en osalig ande.
Svarar "Jag vet inte" på allting.
Jag blir orolig... ångesten äter upp allt syre i huset hur jag än vädrar..., jag blir trött... så oändligt att jag knappt orkar sitta upprätt..., irriterad, rädd och hela spannet där emellan.

Jag är "äldst." Inte i ålder men det är på mej allt vilar. Allt som skall göras, alla beslut som skall fattas. Allt faller på mej. Det finns ingen hjälp.
Ta mamma till Lund (köra dit och framför allt... köra hem efteråt) för att ta avsked, begravningsbyrån mm. Ska mamma flytta till min stad eller bo kvar? Ska han i så fall begravas här eller där?
Jag saknar mormor. Jag känner mej inte redo att hålla ihop allting själv.

Mitt i allt detta minns jag min bror sittande på sin säng. Han trycker en älskad efterlängtad LP skiva mot bröstet medan hans favoritlåt från den spelas om å om igen. Han är 12 år, jag är 15. Det är 1984. Än är det tre år kvar innan allt ska braka lös.

Forever young,
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever, and ever


Forever young
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever young


Älskade Lillebror. Som jag svurit på och förbannat. Som jag oroat och ängslats.
Som jag hoppats och förtvivlat. Som jag saknat. Som jag gråtit tillsammans med i telefonen. Som jag inte har träffat på tjugo år.
I natt är det bara kärlek. Bara saknad. Bara sorg.
För allt som var. Och allt som aldrig blev.
Vila i frid. Vila äntligen i frid.

Puss/ Asta

onsdag 31 maj 2017

Samtalet

Anneli Lodéns foto.

Så kom då samtalet. Samtalet jag visste skulle komma. Samtalet jag väntat på i decennier. Ett samtal som ändå inte går att förbereda sej på.
Min bror är död.

Trettio år av missbruk och med fler liv än en katt.
Han har överlevt att bli skjuten, han har överlevt att bli knivhuggen.
Han har överlevt otaliga överdoser, en natt kom han in två gånger till akuten med överdos.
Han har överlevt ett brustet aortaaneurysm. Som han sen misskötte.
Han har överlevt att försöka hoppa upp från sjunde våningen. Överlevt självmordsförsök med tabletter och el. Han överlevde en mordbrand.
Han har druckit sej fullkomligt alkoholförgiftad på handsprit och injicerat kaktussaft.
Och detta är bara det vi vet om.

Men i söndagsnatt tog det slut. På ett torg i Malmö blev han huggen med något, förmodligen en kniv, i både rygg och hals och dog strax efter han kom till akuten. Ett fyrtiofemårigt liv, till större delen ett rent helvete med väldigt få stunder av glädje eller ens lugn, är över.

Jag grät av beskedet.
Efter det är ögonen snustorra. Jag är tom invändigt. Tom å tung.
All min energi går åt till att få mamma att överleva. En mamma som levt 45 år genom honom och bara honom. En mamma som blivit sjuk och gått sönder av rollen som anhörig till en blandmissbrukare. Som blivit misshandlad, hotad, rånad. Men som oxå älskat, oroat sej och under trettio års aktivt missbruk ständigt sökt hjälp, ständigt försökt skydda, alltid älskat, aldrig gett upp.
Jag är imponerad att hon står upp. Att hon kan andas.
Det vet i fan om jag klarat av.
Mina känslor är avstängda. Nedsläckta. Allt fokus är på henne nu. Timme för timme.
Jag har aldrig varit någon vidare bra dotter. Av goda skäl förvisso men ändå.

Tids nog får jag ta i det här.
Soliga minnen av min lillebror som barn. Han var så söt, så älskad.
Ta i att vi bara haft mycket sporadisk kontakt under hans missbruk.
Ta i att jag inte kunde hjälpa honom. Att jag valde mej och mina barn först.
Tids nog får jag konfronteras med de där inre bilderna av hans sista timma i livet som pockar på men trycks bort.

Inte idag. En annan dag.
Vila i frid lillebror. All din ångest är över.

Puss/ Asta

fredag 26 maj 2017

Snart så

Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna

Om två veckor... eller sex arbetspass... går jag på sommarsemester.
Lite tidigt, jo jag vet, men vi har tre perioder och jag blev lottad att välja sist och då var juni kvar. Så de tre sista veckorna i juni ska jag tanka kraft för ett år framåt.

Jag hoppas så att jag har vädret med mej. Juni kan ju vara jättefint. Jättefult med dessvärre. Det är det som ÄR med den svenska sommaren. När den är fin är den bäst i världen men dessvärre vet man aldrig. Vi svenskar är unikt väderfixerade, vilket inte är så konstigt. Under några få veckor väcks drömmar om ett socialt uteliv, när vi ska grilla/ bada/ umgås/ dricka rosé/ leva upp och ut. Tanka D-vitamin och bränna så vi klarar ett halvår i nästan kompakt mörker.
Att inte få sol å värme på sin semester är lite av en katastrof men i värsta fall så har jag ju alltid den där veckan på Kos i augusti när jag VET att solen kommer att skina och havet vara ljummet.

Jag längtar faktiskt efter semester.
Visst har jag haft enstaka veckor lediga, senast nu när vi var i Barcelona, men tre veckor i stöten var flera år sedan jag hade.

Jag tänker framför allt hinna med...

Läsa mkt böcker. Lagom till semestern skall jag utnyttja Bookbeats erbjudande om två veckor gratis. Jag är läsartypen som gillar riktiga böcker men nu ska jag ge ljudboken en chans. Oxå. Jag tänker läsa riktiga böcker med.

Umgås med vänner. Spontanträffar på stan. Vinkvällar på altanen. Nån fest må hända. Jag behöver se om mina vänner. Jag hoppas hinna träffa lite avlägsna vänner som världens bästa handledare Johanna och kanske min superhero Nina.

Sola. Jag vill nyttja mina snygga bikinis och bli brun.

Springa. Jag tänker mej att jag skall förena ljudboksambitionen med springambitionen. Första boken jag tänker lyssna på är en som jag hört mycket gott om. "Hjärnstark". Om motions påverkan på hjärnan.

Allmän vardagslyx. Ni vet... sovmorgon. Middagslur. Grilla allt från ekoentrecote till hotdogs.

Umgås med barnbarn. Mitt äldsta barnbarn skall gå på simskola så jag hoppas kunna avlasta hennes mamma med att antingen gå dit eller oxå passa småsyskonen under tiden. 

Bada är väl dessvärre inte att tänka på, jag doppar mej ogärna om det är under 20 grader och Winnerbäck har ingen turné i sommar så där blir det torrskott men nån liten utflykt skall jag väl få till.

Vad ska du göra på semestern?

Puss/ Asta


En till

Anneli Lodéns foto.

Jag har köpt ännu en bikini. Trots att jag fick en jättefin och dyr från Bh-Pia i födelsedagspresent så sent som i mitten av maj. Till er av ungarna som var med och bidrog till den, jag älskar den, den är klassisk och jag kommer kunna ha den i trettio år... eller till jag gått upp för mycket i vikt.
Men jag var ändå... var hela tiden... sugen på nåt i färg, gärna grönt.

Och som så många gånger förr lockade mej Louise som har bloggen Big Ass Fashion in i fördärvet. Hon visade denna bikini från Twilfit och jag föll som en fura. På vinst och förlust beställde jag en via nätet och den passade superbra.
För... som jag sagt tidigare, en bikini är en bikini, alldeles oavsett hur bra/ dyr/ snygg den är och ingen plastikoperation.
Med det menar jag att att vi ofta... jag i alla fall... har orimliga förväntningar när vi provar just bikini.
"Men va fan, det valkar ju sej här", "hänger där", "bullar ut  si eller så."
Ja! Det är så min kropp ser ut. För att jag inte är tjugo år, inte lyft och fettsugit, inte hårdbantat och tränat stenhårt. Så ser den ut och det duger för mej.
Att avstå glass, pizza på en solig uteservering, kall öl på altanen å annat av livet och särskilt sommarens goda är för mej inget alternativ.
Då så. Då har jag valt.
Och kroppen min ställer upp dag efter dag utan större krångel.

Ja det tror fan att den ska prydas av en (två!) snygg bikini.

Puss/ Asta

lördag 20 maj 2017

En minnesbild hemsöker mej



På onsdagen gjorde vi alltså Barcelona. Åkte hoppa på/ hoppa av bussen.
Ett av stoppen var mitt i smeten där de flådiga butikerna som Michael Kors, Armani och Tiger of Sweden trängdes med Zara å andra butiker med mer humana priser.
Ett fenomen med Barcelona var de många hemlösa med hundar.
Alla jag såg verkade väldigt ömsinta med sina pälsklingar. De låg skedandes på gatan, hunden på husses el mattes trygga arm med en vattenskål  bredvid.
Värmande i hjärtat på nåt vis trots att utsatthet alltid är tragiskt.
De hundägare jag sett i Sverige som är hemlösa är ofta hänsynslösa och aggressiva mot sina hundar, men här var det så tydligt att det var bästa kompisar.

Men jag såg nåt annat och jag kan inte förlåta mej mitt agerande.
Mitt på gatan satt en kvinna, i tjugo-tjugofemårs åldern, och grät.
Inte lite stillsamt, hon grät som om jorden gått under.
Hon skakade och hulkade och tårarna forsade för kinderna.
Jag erkänner att jag kände mej lite stressad av sällskapet jag var i men var det hela sanningen. Jag såg henne och kände förfäran men gick bara förbi.
Ni vet som i filmer som visas på facebook där man undersöker omgivningens empati och har en skådespelare som är i nöd... och alla bara passerar.
Efteråt kunde jag inte släppa henne och jag kunde framför allt inte släppa vem jag varit.
Varför gick jag inte fram å frågade hur det var fatt? Vad som felades henne? Om jag kunde hjälpa på nåt sätt?
Varför passerade jag bara så som hundra, nej tusen andra människor gjorde?
Kunde jag hjälpt henne på nåt vis? Kunde en smula omtanke ha lindrat åtminstone lite av hennes nöd?
Jag kan inte fatta att jag bara gick förbi och jag kan inte sluta tänka på det.
Det var en medmänniska. Det kunde varit min dotter.
Jag kan inte förlåta det där och jag återkommer hela tiden till kvinnan i mina tankar. 


Har du oxå gjort något liknande? Vänt bort blicken? Gått förbi utan att agera?
Intellektuellt kan jag förstå, jag känner obehag över varje tiggare jag möter.
Orättvisan över att jag är född här och du där är så uppenbar och skulden blir tung. Men jag BRUKAR möta blickar, ge en slant, ta i hand, mötas en kort stund trots att det vore enklare att inte se.
Men här gjorde jag inte det. Här stukades min självbild rejält.
Att vara den som bara passerar...

Puss/ Asta


Barcelona



Hej älskade läsare

Japp då var man tillbaka i kalla Svedala. Underbart är som bekant förbaskat kort. Måndag-torsdag var vi i den stora staden Barcelona och vi hade det strålande. Ni som är vän med mej på facebook eller instagram har sett en del bilder.

Vi bodde på ett fantastiskt trevligt hotell med underbar personal som verkligen gjorde allt för att vi skulle trivas å ha det så bra som möjligt. Som ett extra plus blandande de fantastiska drinkar och sådana drack vi måååånga.
Ett litet poolområde men å andra sidan var där sällan många gäster, solstolarna räckte gott och en trevlig terrass med pubmat att beställa.
Frukosten var underbar!
Enda egentliga minuset var att där inte fanns balkonger och det är rätt viktigt tycker jag. Där kan man umgås, spela spel, dricka fördrinkar eller sängfösare å bara må gott. Nu blev det att vi satt på terrassen istället vilket kostade sköna slantar.

Vi kom på måndagen och var rätt möra efter som vi rest mitt i natten. Vi tog det ganska lugnt den dagen och utforskade hotell och omgivningar.
Jag tog ett dopp i medelhavet, ingen aning om temperatur men jag har med åren utvecklat riktiga badkruke skills och jag fixade det lätt. 18-19 grader kanske.
Tisdagen var min födelsedag och då fick jag bestämma... bestämde poolhäng hela dagen å på kvällen tog vi taxi in till den berömda turistgatan La Rambla där vi åt gott. Jag valde paella.
Onsdagen var det dags att se lite.
Mitt bästa tips om du ska till Barcelona är att köpa biljett på turistbussarna. De kostade 29 euro för en hel dag, de går var 5:e minut och du kan hoppa av å på hur mkt du vill. På bussen får man hörlurar att plugga in och  sen kan man välja sitt språk och få guidning på hela turen.
Vi drog vi elva på förmiddagen och var hemma vid midnatt, vi hade en del stopp å hann se väldigt mycket... men ändå bara en bråkdel av Barcelona.
Staden är enorm!
På torsdagen var det hemresedag och vi tog lite sista gin och solsken innan vi drog till flygplatsen.

Resan var fantastisk. Vi hade mellan 23-26 grader vilket var perfekt, gott å varmt men ändå så man inte blir såsig av värmen.
Det funkade jättebra med vårt resesällskap och konstigt vore det väl annars, vi har känt varann i evigheter. Jag hade lätt stått ut med att stanna tre dagar till vilket kanske varit mer lagom med tanke på stadens storlek, men å andra sidan så hade jag på torsdagen börjat längta väldigt mycket efter dom där hemma, så det kändes ändå helt okej att åka hem.
Jag ska definitivt tillbaka!

Och för er som undrar, ja jag gick upp 2,5 kg på 4 dagar. Rökte 1 paket cigg per dag som ickerökare. Rätt starkt jobbat.

Puss/ Asta

lördag 13 maj 2017

Hej


 

Jösses! vad jag har blivit kass på att blogga. Förr skrev jag tre inlägg/ dan nu inte ens ett i veckan. Nån gång ska det bli ändring, jag lovar.
Men jag lever fortfarande, jag är gift med samma gubbe och har inte hunnit få varken fler barn eller barnbarn. Jag kämpar på med min ofullkomlighet som barnmorska, träffar sällan vänner, har tappat 5 kg och mina julstjärnor lever ännu vilket är ett smärre mirakel.

Idag är det dan före dan. Söndag natt lämnas det Pastassonska hemmet för lång vägs färd mot Barcelona. Till ev inbrottstjuvar kan jag meddela att huset kommer vara bebott av flera vuxna barn och av Mr Gottfrid him self. Du vill INTE komma objuden.
Till alla er andra kan jag däremot meddela att jag så smått börjar få lite resfeber.
Jag är inte särskilt flygrädd. Då är jag i så fall mer rädd för att köra i halka, byta jobb och möta främmande män på folktomma platser. Flyget har dessutom den fördelen att man kan muta nerverna med en Gin & Tonic, det passar sämre ihop med vinterkörning och jobb.
Ändå är det en liten oro i magen. Jag är inte van vid att umgås så intensivt å länge med maken, ibland blir det bra och trevligt, ibland blir det långt ifrån bra.
Jag har heller aldrig varit ifrån Noah i fyra dagar tidigare. Är övertygad om att han överlever med sin mamma men vi kommer längta efter varandra.
Ja, fast jag ska inte gnälla. Det ska bli jätte skönt att få lite sol och miljöombyte, leva lite lyxliv.

Har en del förberedelser kvar. Ska färga håret. Raka här å där. Noppa bryn å ett å annat hakstrå. Måla naglar.
Välja bland mina 111 klänningar, hur många är rimligt att ha med sej egentligen? Göra om proceduren med skor.
Packa.

Rätt lustfyllt ändå.
Puss/ Asta

söndag 7 maj 2017

Asta recenserar "Svenska gummistövlar" av Henning Mankell

Svenska gummistövlar (inbunden)

I perioder läser jag väldigt mycket. Andra perioder inte alls. Ibland har jag svårt att finna ron att läsa. Men lusten återkommer alltid, förr eller senare.
Framförallt sommarhalvåret läser jag mycket. En god bok, eller till å med en halvdan bok, erbjuder en avkoppling som är svår att få på annat sätt.

Nu har jag läst Henning Mankells "Svenska gummistövlar" som är en fristående fortsättning på "Italienska skor" som jag inte läst. Men det fungerade fint ändå.
Jag har läst ett antal böcker av Mankell tidigare och gillar honom bäst när det inte är deckare. Kanske för att jag över lag inte gillar den genren.

"Svenska gummistövlar" handlar om den pensionerade läkaren Fredrik som bor ute i skärgården. En natt vaknar han av att huset är övertänt. Han flyr ut med bara ett par omaka gummistövlar på sej. Allt annat går förlorat i branden.
Romanen handlar att åldras, att fortfarande längta efter kärlek och närhet, relationen till dottern Louise som Fredrik fick kännedom om först när hon var vuxen men oxå om mysteriet med branden som visar sej vara anlagd.
Fredrik blir själv misstänk och snart brinner det igen.

Det är en stillsam roman som inte gör något större väsen av sej.
Den var inte någon favorit men ändå en berättelse att uppskatta i stunden.
Jag ger den 3+ i betyg.

Puss/ Asta

tisdag 2 maj 2017

Ensam

Anneli Lodéns foto.

Jag lever ett ganska ovanligt liv för att vara snart 48 år på det sättet att jag fortfarande har småbarn omkring mej varje dag.
Inte så många i min ålder snubblar över bilar å legobitar å plastgetter å rrosa kastrullset å kramdjur till förbannelser dagligdags. Inte många hör småbarnstjatter, trotsskrik, ständiga "vad är det", "vad betyder det", "varför det."
Men jag ÄLSKAR det!
Det är en välsignelse att få se ännu en liten avkomma utvecklas och växa i sin vardag.

Jag är sällan själv. Det kan jag sakna.
Jag kan dra mej upp till mitt rum för treåringen är inte mitt yttersta ansvar men det här med att ha huset för sej själv... det har jag sällan.
Idag är en sådan dag.
Maken är på jobbet, Noah hos sin pappa, Mini hos tatueraren så jag å Gotteman huserar fritt här nu.
Det är underbart! Jag är en hyfsat social person men jag har stort behov av egentid och tystnad.

Jag har precis ätit frukost, tagit en lång dusch och målat tånaglarna.
Om en liten stund ska jag gå en runda med min fyrfotade prins och så småningom bege mej på det där bikiniäventyret som jag skrev om för två inlägg sen.
På vägen hem tänker jag köpa mej en flaska vitt mousserande vin att avnjuta i solen för ÄNTLIGEN har ju den riktiga våren... den med sol å bara (likbleka) ben kommit.

... och där kom min stora flicka. So long...

Puss/ Asta

Ps. Så klart jättemysigt att få egentid med dom med.

fredag 28 april 2017

Bröst, tuttar, boobisar

Bildresultat för tecknade bröst

Min brösthistoria: 

Mina bröst började växa när jag var nio år. Samma år som jag fick min mens.
Jag hade awesome tuttar som tonåring. Vid den tiden hade jag komplex för allt, i synnerhet min stora mun och mina tjocka lår (vägde typ 50 kg) men egentligen allt var fult... utom mina bröst. De var en perfekt 70 C kupa och väckte till min stora förtjusning stor uppmärksamhet hos motsatta könet.

Så fick jag första barnet vid sjutton och efter det var den perfektionen över om man säger så. I snabb takt fick jag tre ungar och var vid det laget 21 år.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung.
Mina bröst hade vid den här tiden obefintlig fyllning, med all hud fyllde jag med nöd å näppe upp en B kupa. Dessutom var de randiga av bristningar.
Jag avskydde dem. Hatade dem. Skämdes för dem.
Så till den milda grad att jag hade bh eller tröja på när jag hade sex med min man och grät i duschen när jag såg dem.
Varje vaken sekund drömde jag om att kunna operera dem. Återställa brösten och min värdighet. Men för det fanns inga pengar. Jag hade inget jobb och fick inget lån.
Min desperation drev mej till landstinget där jag hört att "särskilt ömmande fall" kunde få operationen gratis.
Jag som inte ens blottade brösten för min man fick klä av mej i ett undersökningsrum och sitta och vänta på läkarens dom.
Han kom in och var självklart ung å snygg.
Med kritisk blick klämde och kände han, tog fram ett måttband och mätte från nyckelbenet till tuttarnas slut, mumlade nåt om att de satt 8 cm för långt ner,  bara för att sen konstatera att det är endast dem med stor tung byst som orsakar ryggbesvär som får operationen betald.
Han hade alltså utsatt mej för denna totala förnedring som jag grät mej igenom helt i onödan.

När vände det?
Jag vet inte. Successiv var processen.
Kanske i trettioårsåldern när mina jämnåriga oxå börjat få hängbröst?
Kanske senare.
Från något mindre skam, lite färre destruktiva tankar till acceptans till på senare år utblommad kärlek.
Jag vet att mina bröst inte är estetiskt vackra. Inte yppiga och toppiga och ungdomliga men de är likväl fantastiska!
De har utan några som helst problem försett fyra ungar med bröstmjölk så länge jag önskat. De har än längre skänkt dem mjukhet, värme och tröst.
De har alltid varit friska.
De är två mirakel.
Vi kvinnor är ta me fan mirakel allihop. Tänk vad våra kroppar kan som motsatta könet inte är i närheten av. Skapa liv, uthärda smärtor som skulle tagit livet av vilken karl som helst, föda ut en annan människa genom ett hål mindre än munnen och sen skapa perfekt mat alldeles av sej själv.
Wow!

Jag älskar bröst!
Jag älskar mina och dina!
Jag älskar små, bulliga, stora, hängiga, toppiga, strimmiga, platta, generösa bröst och jag kan inte låta bli att i smyg kolla in dem överallt å ingenstans.
Förmodligen mer än den mest tuttfixerade karl.

Puss/ Asta

torsdag 27 april 2017

Stundande bikiniprovning

Nästa tisdag ska jag göra något jag ser fram emot jätte mycket!
Jag ska prova bikinis!
Har hon fått dåndimpen tänker ni?
Nej, ni har rätt, jag brukar avsky att prova bikinis och 2017 är egentligen inget undantag men på tisdag ska jag hem till Pia och prova badkläder.
Pia? tänker ni.

Bh-Pia är ett företag som finns hyfsat i mina trakter och som jag bara har hört superlativ om. Det är en kvinna som säljer bättre underkläder och endast efter personlig rådgivning.
Man får således boka tid, en timma, och sedan på tu man hand med Bh-Pia prova sej igenom sortimentet för att finna sin storlek, passform och favorit.

Jag har kikat och tyvärr så var det inte så där väldigt mycket färg, åtminstone inte i min smak, så de som jag föll för på nätet var dessa med den översta som favorit och de övriga utan inbördes ordning. Den översta är svart-grå vilket inte syns på denna lilla bilden. Bh'n kostar 619 kr och trosorna 475 kr.
Mycket pengar men jag skall få den i present av familjen till jag fyller år.
Jag ska va sååå rädd om den och ha den i många år hoppas jag.
Vilken tycker du var snyggast?

Har du köpt årets bikini än?

Puss/ Asta
Montreol Bikini BH Svart/Grå

Pier Halterneck Bikini Svart/Vit

Deco Swim Bikini BH Svart

Montreal Bikini BH Lila

Bondi Sweetheart Bikini BH Grå/Svart





fredag 21 april 2017

Nej vi snackar varken amfetamin eller kontaktlim nu

 Bildresultat för bulle

Lady Dahmer skriver just nu inlägg på inlägg om... ja, vad ska vi kalla det? Tjockishetsen och vad tjocka människor får utstå. De är riktigt riktigt bra.
Det är inte alls länge sedan jag själv kunde skriva välmenta rader om att "övervikt är inte särskilt hälsosamt." Men sedan dess har jag läst, både bloggar och fakta och tagit till mej. Omvärderat många av mina tidigare åsikter. Blivit en bättre barnmorska och människa.
Det kan du oxå göra! Sjas in å läs med dej.
Bland annat lade Lady Dahmer för några dagar sedan upp en bild med en påse gifflar och en pucko, en flygande fläng lunch och folk har gått BANANAS över det.
Alltså, vi måste snacka lite om det här känner jag...

I vår tid har snabba kolhydrater... socker och vitt mjöl... blivit vad amfetamin och kontaktlim i en påse var på min tid.
Det har ju tappat ALLA proportioner.
Var och varannan människa säger sej vara sockerberoende och beskriver det ungefär som om de vore i slutstadiet av ett heroinmissbruk.
De pratar om avvänjning, abstinens, skador, livslångt beroende osv in absurdum.
Socker är socker. Mjöl är mjöl. Gamla hederliga livsmedel vi använt sedan Hedenhös och som i rätt mängd och för de allra flesta inte är något som helst problem.
"Sockerstinna ungar" som blev rabiata och helt ohanterliga pratades det länge om (och görs väl i sina kretsar än idag) ända till forskningen visade att det var en myt. Ungar blir inte höga och galna enkom på lördagsgodis. De blev det inte på -60 talet och dom blir det inte nu.

En facebookvän skrev för ett tag sedan en status om hur en mamma gett sin unge Pringels chips och läsk till frukost. Min facebookvän blev så arg å äcklad att hon höll på att börja gråta.
Och kommentarerna under henne var inte nådiga mot denna "tunnelbanemorsa from hell." Det uttrycktes or. Ilska. Förtvivlan. Vrede. "Sådana skulle inte få vara föräldrar." "Fy fan, vilken idiot som helst får skaffa barn." "Ta ifrån henne ungen." "Barnmisshandel."
Och jag bara, men för faaaan, chilla!
Det föll inte i god jord.
Men allvarligt talat. Vad vet vi om den här mamman? Om barnet?
Precis ingenting. Hon kanske alltid utfodrar sitt barn med chips å läsk till frukost (kanske inte helt käckt) men det kan oxå vara så att de haft en helvetesmorgon, att frukosten var slut, att barnet var sjukt och inte ville äta och mamman fick muta med det populäraste av det populäraste.
Vi vet inte. Måste vi vara så jävla snabba med att döma då?
Det var inte så att barnet fick T-röd och en John Silver utan filter till frukost.

Jag har i hela mitt liv druckit läsk, ätit en bulle då å då, gillat mackor (jag ääälskar mackor.) Mina barn likaså. Ibland har de fått bullar på en onsdag och glass på en torsdag. Ingen av oss är sockerberoende och då besitter vi ändå en beroende gen som heter duga.
När jag kämpar med vikten är det framförallt chips/ ostbågar och alkohol jag har svårt att avvara.
Där vrålar ingen STOPP och VARNING i parti å minut.
Tvärt om, när jag tog ett vitt halvår blev jag konstant ifrågasatt och sedd som lite underlig.

Och en vuxen människa måste absolut kunna äta en påse gifflar och dricka en flarra pucko till lunch utan att bli lynchad av halva blogg-Sverige.
Socker är inte knark. Vitt mjöl är inte kontaktlim i en plastpåse.
Sluta upp att låtsas som det. Ägna er åt riktiga problem istället!

Puss/ Asta

torsdag 20 april 2017

Varning. Löpning.

Bildresultat för löpning

Jag ÄLSKAR att springa. Jämt och hela tiden. Utom precis innan jag ska ge mej ut och under själva rundan. Det är allt ifrån okej till en pina.
Men annars, älskar att springa. Älskar att vara en springare.
Varför ska jag komma till längre ner.

För er som inte vet är jag en exceptionellt lat människa!
Jag rör ogärna på mej i onödan och kan tillbringa dagar i sängen om jag fick.
Jag har aldrig hållit på med någon sport om man inte räknar en termin på tantgympa när jag var i trettioårsåldern, tre-fyra tillfällen jag prövade judo i min barndom, några år i en simklubb i mellanstadiet och ett år på gym för ungefär 15 år sen.
Sprungit har jag aldrig gjort och trodde faktiskt inte att jag kunde.
Jag har varit storrökare i väldigt många år och jag har astma, rätt ordentlig sådan, sedan jag var liten.
Under mina år som hundägare har jag vant kroppen vid att gå, både långt och fort, men bara jag sprang 10 meter så började hjärtat bulta okontrollerat och jag fick andnöd.

Inspirationen kom från Martina Haag som så roligt beskrev på radion hur hon började springa. Tre minuter i början. Som blev sju. Som blev ett maraton.
Jag läste hennes bok och bestämde mej för att försöka. Detta var väl... fyra år sen tror jag.
I början så sprang jag mellan lyktstolparna. 25 meter kanske och gick sedan flåsande tills jag klarade av att göra om det. Och ganska fort såg jag resultat!
Resultat om man med det menar att kunna klara av att springa tre minuter i sträck. Sju minuter. En kvart.
Jag minns min första kilometer, mina första fem kilometer och min första mil som något stort och fantastiskt. Något jag trott var omöjligt.
Sen dess har jag vår-sommar sprungit. Olika bra och rutinmässigt.
Jag har aldrig klarat av att hålla i när höststormarna och regnet kommit.
Och förra sommaren blev det inte så många rundor.
Men nu är jag på g igen!

Jag försöker att inte tänka hastigheter och längd utan bara att faktiskt komma ut men det är svårt. Och det är trögare i år än tidigare år.
Kanske för att jag är äldre eller tyngre, kanske för att det inte blev så mycket förra sommaren.
Är i alla fall uppe i 5 km nu och vill upp till milen.
Har lovat en vän att vi skall springa statsloppet på 1 mil i juli och då vill jag vara säker... ha lite marginal... till att jag grejar det.
Jag har tidigare år kunnat öka distansen fortare när jag väl kommit över 3 km gränsen men i år är det tungt och går med nöd å näppe 5 km.
Det går oxå långsammare i år än tidigare, har aldrig varit snabb men tidigare kanske sprungit 5 km på 33-34 minuter, nu är det snarare på 38-39 minuter.
Frustrerande.

Jag känner stor motivation.
Jag VET att löpningen ffa har två fantastiska effekter på mej.
1.) Min astma blir bättre.
2.) Mitt psykiska mående blir bättre
(Och 3.) min häck blir snyggare.)

Och när jag kan springa en mil tänker jag klicka hem det här setet från Stronger. HUR snyggt?!

Kan JAG springa, då kan alla!

Puss/ Asta


Bildresultat för stronger kläder vietnamn

onsdag 19 april 2017

Varning. Viktinlägg- onödigt ärligt.

Bildresultat för kurviga kvinnor
Bild: En snygg tjej.


Jag fortsätter min resa med kaloriunderskott... ja, men låt oss kalla skiten för vad den är- min bantning-... men är så jäkla ambivalent.
Ett tecken på hur kluven jag är i frågan är att jag följer ungefär lika många kroppspositiva konton som viktnedgångskonton på Instagram och jag lägger ner orimligt mycket tid på att fundera vad jag står, tycker och vill innerst inne.

Jag är, som jag sagt innan, jäkligt bra på allt eller inget i livet.
Älskar i övrigt lagom... är väldigt svensk på det viset... men just när det kommer till förändringar av mej själv har jag svårt för en medelväg.
Jag tror att det gäller väldigt många kvinnor tyvärr när det kommer till kilon och vikt.
Min beroende gen (särskrev för ordet ser ju inte klokt ut ihopskrivet) kräver snabba resultat, annars tröttnar jag. Men för de flesta människor tar förändring tid. En taskig kondition skaffade man sej inte på en vecka och en övervikt skedde ofta stegvis över tid, till å med jag kan ju då inse att jag inte kan springa milen lätt som en plätt vid tredje försöket eller att 10 kg ska vara väck på en kafferast där bullen avstods.

Mina resultat hittills?
Det går väldigt segt. Är väl inne på vecka 6 eller 7 nu. Startade på 70 kg och väger nu 65,5 kg. Ser resultat ffa över magen och känner lite grann på kläderna. 

Jag har relativt lätt för att leva på få kalorier. Att äta kring 1000 kcal per dag.
Problemet är att jag inte orkar det jämt och när jag frångår rutinen, som igår och tog en pizza med dottern, öppnar helvetetsgapet och ALLT slinker ner.
Avslutade väl gårdagen på 3000 kcal eller nåt sånt efter att ha kompletterat med både bärs och choklad och rostmackor med ost.
Och duktiga dagar ger allt mej dåligt samvete. Då kan jag stå och tveka på en extra Fin crisp. "Måste jag verkligen ha tre, två räcker väl utmärkt?" och det är så jävla stört.
Stört att nästan femtio år gammal lägga ner energi på sånt... sånt trams.

Om jag granskar mina argument då?

Jag vill vara stark. Sund. Orka med ett tungt jobb, barnbarn och ha biffig hund.
Fast för det behöver jag väl inte väga 60 kg?

Jag vill vara snygg.
Är bara väldigt smala tjejer snygga?

Jag vill inte att omgivningen ska titta på mej och tänka att jag gått upp en massa i vikt och börjar bli tjock.
Exakt vad händer då som är så farligt?

Jag vill känna mej bekväm i bikini till sommaren?
Bekväm, igen... för vem då?

Jag vill inte hålla på och byta garderob för att jag inte kommer i mina kläder.
Fair enouth.

Jag vill inte, så som kvinnliga släktingar, hamna kring 100 kg för vid en sån vikt tar kroppen stryk.
Oxå godtagbart, fast de två sista argumenten behöver man ju inte leva på sallad and sallad only för att uppnå.

Jag tycker att särskilt äldre kvinnor både mår bra av och ser bättre ut med lite övervikt.
What?! Vad sysslar jag då med.

Ja, ni hör. Och här fick ni. Ett onödigt ärligt inlägg.  Men jag tror det är så det är, vi är alla offer för en slags rådande norm som är svår att bryta med även om man kan syna den för vad den är.

Puss/ Asta

tisdag 18 april 2017

Tre år

Petronella Lodéns foto.


Jag har vandrat som en vilsen stenstaty.
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly.
Det här är slutet på resan och början på en ny.
Med dej. Med dej. Med dej. 


Den här lille mannen fyller tre år idag.
Tänk att det bara är just så... tre år sedan jag såg honom, höll honom, för första gången. Det känns som om han har funnits jämt och som om mitt liv måste ha varit jämngrått före honom.

För det är klart att han betyder något alldeles extra den här gossen.
Jag älskar alla mina barnbarn men den här killen ser jag och lever med varje dag.
Den här killen har haft 1095 dagar på sej att nästla sej in i mitt hjärta och jag har följt honom och burit honom från att han låg i min famn och mest kunde andas å bajsa hela den långa vägen till den busiga, trotsiga, mjuka, kärleksfulla och smarta kille han är idag.
Och han ger mej så mycket huvudbry...

Jag har en annan medvetenhet och insikt idag än när jag fostrade min egen son.
Jag vill inte erbjuda honom ett sätt att vara gosse å bli man på utan hundratals, hela regnbågens färger.
Och samtidigt... vad händer om ett barn inte fostras att passa in i gängse modell? Vill jag utsätta honom för det?

Han är en mjuk och känslig kille. Han blir ledsen om nån är dum istället för att slå tillbaka. Han blir ledsen även om det inte gör så ont för han blir så kränkt.
Han är blyg inför andra barn och kikar mest på dem på håll under lugg.
Än så länge lever han hemma med sin mamma men vad händer när han börjar förskola och skola? Kan han få fortsätta vara den där försiktiga och känsliga filosofen? Bör han uppmuntras till nåt annat?
Bör vi pressa på honom bollsporter å annat om han fortsätter att vara bollrädd och försiktig? Bör vi hjälpa honom att inordna sej i ledet så han får kompisar och blir en i gänget?
Ska man ens behöva tänka så här med en treåring???
En liten kille som fortfarande ammas och tycker tuttis är det mysigaste som finns och som hellre vill leka med sin bästa kompis mormor istället för de andra barnen på lekplatsen. Är det nån fara?
Jag känner att jag kommer bli en rasande tiger om någon är dum mot honom. Om han inte får va med. Om de andra barnen inte förstår honom.

Noah. Med all sin humor. All sin kärlek och omtanke.
Noah. Med sitt skarpa intellekt och sin motoriska klumpighet.
Noah. Med sin stora svada. Sina lockar. Sitt skratt.
Jag älskar honom så det gör ont.
Jag vill ge honom allt. Skydda honom mot allt.

Och idag är han tre år. Tre år å enligt egen utsago "mommos kille."
Jag hoppas att han alltid kommer att vara det.

Puss/ Asta

lördag 15 april 2017

Ologiskt och rent åt helvete orättvist

Bildresultat för Barnfonden

Cissi Wallin skrev ett intressant inlägg om det här med att skänka pengar till sämre förmedlade.
Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.
Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.
Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.
Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?
Vad tycker du?
Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?

Om just detta kom jag och en mej mycket närstående vän ihop oss för nåt dryga halvår sedan. Hon ansåg inte att Sverige kunde eller skulle ta emot några som helst flyktingar för pensionärerna och de sjukskrivna (dit hon själv tillhörde) hade det så vansinnigt dåligt ekonomiskt. Hon delade dessutom en nazistisk sajt med detta budskap. Det var så det kom på tal.
Jag påpekade då sarkastiskt att om man har råd med två nyare bilar, motorcykel, shopping flera gånger i veckan, snajsigt vin varje helg och minst en utlandsresa om året så lider man ingen direkt nöd. Då är det faktiskt fräckt att jämföra sej med människor som förlorat precis allt utom sina liv.
För den åsikten tog vår vänskap slut. En vänskap som jag tagit för givet skulle hålla hela livet.

Jag tillhör dem med konstant dåligt samvete (så ädelt) men som inte gör så mycket åt det (mindre ädelt.)
Jag har två fadderbarn via Barnfonden (rekommenderas för övrigt varmt!), vi skänker pengar till Greenpeace och till Läkare utan gränser. På Melodifestivaler och galor ringer jag alltid på det dyra numret och jag ger en titt som tätt till tiggare.
Jag är absolut inte rik, snarare har både jag och min man rätt mediokra löner, men vi HAR två löner och bor billigt så det går verkligen ingen nöd på oss.
Vi kan betala alla räkningarna varje månad, vi äter oss mätta varje dag, vi dricker vin i hundrakronorsklassen och jag... jag shoppar ju som bekant en del.
Jag har absolut råd med de åtaganden jag har via ovanstående hjälporganisationer.

Men! Världen och livet är för jävla orättvist.
Ologiskt å rent åt helvete orättvist.
Och jag tycker egentligen att det därmed vore rimligt att vi som har, vi som har mer än mat för dagen, solidariskt borde dela med oss.
Det vore egentligen rimligt att vi skänkte bort vårt överskott. Allt det vi inte behöver efter att mat och räkningar är betalda men få är beredda att ge bort sin guldkant. Och då vore det väl verkligen helt superrimligt att åtminstone skänka bort lika mycket som man köper guldkant för.
På det viset skulle en klänning på Indiska inte kosta de 500 kr som står på prislappen utan 1000 kr, vinet hade inte köpts loss för 98 kr flaskan utan för 196 kr, Spanienresan inte 20 000 utan det dubbla. 
Det hade blivit en win-win situation, mer pengar till dem som verkligen behöver och mindre slitande på jordens resurser i form av lustinköp.
Jag TYCKER att det är jävligt rimligt och ändå har jag ännu inte infört det???
För DET får jag dåligt samvete.

Vad tycker du? Hur resonerar du kring dessa frågor?

Puss/ Asta

Bildresultat för robin hood disney

Porr å sånt.


 Bildresultat för trafficking

Önskeinlägg: skulle gärna läst om Trafficking och specifikt om ECPATS arbete. Vilken impakt har gemene man i en av världens största industrier, går detta att stoppa?
Ett superstort ämne, tungt och fullt av livsöden - horribelt och viktigt!


Ännu ett önskeinlägg som jag först blev lite ställd inför.
Visst är det ett otroligt angeläget ämne men det är ingenting som jag har några specialkunskaper kring. Jag är en helt vanlig barnmorska och mormor som lever i en skyddad värld från sådana fasansfullheter.
Men kommentaren lämnade mej ingen ro och därför så tänkte jag att jag ville närma mej det på något sätt. Utan större kunskap om ämnet än de flesta andra.

Ända sedan jag läste Roslund & Hellströms Box 21 som handlar om trafficking har jag funderat då och då på ämnet. För er som inte känner till ovan nämnda författare så skriver (eller skrev, för Hellström är tyvärr död nu) deckare av en alldeles särskilt sort.
Roslund & Hellström skrev romaner men med oerhörd mkt fakta bakom.
Roslund har ett förflutet som kriminaljournalist och Hellström som buse.
De visste mycket och hade kontakter både inom polisen och den undre världen.
Samtliga deras romaner avslutas med ett kapitel om problemet i verkligheten.
I Box 21 gick det till slut väl för huvudpersonen som var en kvinna utsatt för trafficking men författarna beskrev hur det varje dag kom nya kvinnor till färjeterminalerna från Baltikum bland annat, hitlurade i tron om att de skulle få arbete som barnflicka, städerska eller något annat oskyldigt men som istället hamnade inom porr och prostitution. Hållna som slavar. Bundna av bojor eller av ekonomiska skulder.

Ett hett ämne att diskutera inom feminismen är pornografin.
I takt med att vi i Sverige blivit allt mer jämställda har det blivit mer okej för kvinnor att erkänna att de gillar och konsumerar porr.
När porrtittande kritiseras talas det om att kvinnor skammas dubbelt.
Det pratas även om bra porr, rent av feministisk porr och stort inom pornografin är "hemmaporren."
Vanliga människor som har sex och filmar detta för att sedan lägga ut på nätet.
Låt mej först säga, att bli upphetsad av porrfilmer är ingenting konstigt!
Porrbranschen är en av de allra mest lukrativa av branscher och det är klart att det finns en anledning att det är så. Det kittlar något djupt mänskligt hos oss, det tror jag väldigt många kan känna igen att titta på en sexakt som ligger lite på gränsen, flirtar med det förbjudna eller vulgära.
Men själv tar jag ändå avstånd från porr av den enkla anledningen att det inte går att veta vad som är bra porr och vad som inte är det. Den skitiga porren med kvinnohandel, utnyttjande av trasiga kvinnor överväger.
En taskig kvinnosyn med kvinnor som mänskliga behållare för allsköns kroppsvätskor dominerar.
Risken är överhängande att jag sitter å kåtar upp mej på ett övergrepp!
Att detta inte skulle kunna ske inom "hemporrsvarianten" är ju direkt naivt att tro. Det är klart att det förekommer minst lika mycket skit där.

Att vägra titta på porr och att debattera frågan när den kommer upp är mitt lilla bidrag mot den vidriga kvinnohandeln.
För mej är att köpa en annan människa, varesej det handlar om en lapdance på en svensexa eller betalning för ett regelrätt samlag är för mej det lägsta av det lägsta.
Mycket skulle jag kunna förlåta (och förstå) min man för men aldrig det.
En man som varit med en prostituerad har gjort något långt mycket värre än varit otrogen, han har pissat på en annan människas människovärde.
Köpt ett stycke kropp för sin egen perversa lust. Det borde vara ordentliga fängelsestraff för den typen av brott.
Porr tangerar prostitution. Det finns jävligt få lyckliga själsligt sunda sexarbetare. Visst, en å annan glad exhibitionist, men hur kan du veta?
Det är så stor sannolikhet att det faktiskt handlar om ett övergrepp, en våldtäkt eller en smygfilmning (som ju oxå blir ett övergrepp.)
Men porr verkar vara varje vit mans rättighet och det vet i fan hur vi i en patriarkal värld skall komma till rätta med det?
Kanske handlar det om jämställdhet och nedmontering av sjuka könsideal?
Jag vet inte.

Puss/ Asta