lördag 22 juli 2017

En barnmorskas hemliga egenheter

 

Nu kan jag inte ta gift på att alla barnmorskor tänker/ känner så här.
Skulle nästan kunna ta gift på att de inte gör det.
Men jag...

Noterar vad Fiffi har för frisyr och blir ibland överraskad för att valet inte stämmer med övriga utseendet enligt mina fördomar.

Tänker på det gamla (o-roliga) skämtet "Du tar väl ett par extra stygn nu så det blir tajtare syster" när jag suturerar. Men gör det självklart inte.

Störs precis ingenting av kroppsvätskor eller bajs. Jag är en jävel på att stänga av snoken på inkommande odörer.

Noterar om den blivande fadern är snygg eller charmig.

Noterar än oftare att den blivande fadern är fullkomligt värdelös på att stötta sin kvinna. Ibland vill jag vråla "Stäng ner facebook för i helvete!" 

Tycker det är synd att så få födande kvinnor har med sin mamma/ syster/ bästis el doula. 


Tycker vissa par är roligare att hänga med än andra.

Gillar att sätta nålar. 

Vill förtvivlat gärna att kvinnan ska känna sej nöjd, inte bara med sin förlossning utan oxå med min insats, med min person.

Funderar på min andedräkt minst 10 ggr per förlossning.

Tycker inte alla bebisar är sockersöta men säger så till alla.

Blir ibland... skrämmande ofta... så betuttad i mammorna att jag vill att vi ska fortsätta vara polare eller ta med dom hem.

Tycker omföderskor är roligare än förstisar.

Tycker förlossningspatienter är roligare än passningspatienter. Det är förlossningsruset jag vill åt.

Efter varje förlossning känner jag en ökad respekt och beundran för det starkare könet. Jävlar vad kvinnor kan!

Undrar varför nästan ingen har skumpa nerpackad i väskan? På en av de största dagarna i sitt liv.

Har en närmast störd fascination över moderkakor.

Älskar mitt jobb så mycket att jag nästan hellre är där än ledig.

Puss/ Asta

onsdag 19 juli 2017

Min uppmaning till er i kväll



Jag har inte hunnit lyssna på så många sommarpratare än (lugn, lugn... det kommer) men Linnea Claeson ha jag sett till att lyssna på.
Handbollsspelare, juridikstuderande och framför allt opinionsbildare och ägare till instagramkontot Assholesonline. En stor förebild och tro mej, vi kommer få höra mycket om och av denna tjej i framtiden.

Linnea Claesons sommarprat borde vara obligatorisk lyssning med efterföljande diskussion i varje högstadieklass. Varenda människa borde lägga 90 minuter av sina liv på att höra detta program. Inte minst alla killar, pojkar, gossar, grabbar, snubbar, män, karlar, farbröder och gubbar.
Hon talar om feminism och om jämställdhet.
Hon berättar vad hon och hennes tjejkompisar konfronteras med i sin vardag.
Vad män skriver till henne.
Allt har inte jag upplevt men (allt för) mycket känner jag igen från mitt eget liv och från samtal med andra kvinnor.
Ryktesspridning, slampstämlande, tafsande, direkta övergrepp.
En hand om ett bröst, en hand i baken eller mot könet. En svettig kropp som trycker sej mot en. Förväntan på att kommentarer om mitt utseende skall bemötas med tacksamhet.
Rädslan för mörkret, för att lämnas ensam med en man man inte känner.
Äcklet över en man man faktiskt känner som tar sej friheter.
Det har varit en del av min veklighet sedan jag va 9 år och fick bröst.
Det är en del av de allra flesta kvinnors verklighet och Linnea pratar om det så bra.

Som att det jag beskriver ovan, det jag ha beskrivit förr... Om snuskgubbar äldre än mina föräldrar som bjöd på sprit, cigaretter och nånstans att hänga mot att de samtidigt såg porrfilm och försökte klämma på en när jag var 11-12. Släkting som körde tungan i min hals innan jag började mellanstadiet. Våldtäkterna av äldre killar i bekantskapskretsen (med helt svenska namn), han som jag liftade med som var fyrtio nä jag var tretton och som körde ut i skogen och vägrade köra vidare innan han fick en avsugning. Kompisars pappor som passade på att "känna lite", väninnors män som uttryckte begär osv osv.
Jag önskar att jag var ensam. Att mina kvinnliga vänner inte varit med om liknande.
Så är det inte. Tyvärr.
Och ändå finns det  ingen/få snubbe känner en våldtäktsman eller en man med taskig kvinnosyn. Trots att majoriteten av kvinnor vittnar om detta. Alla män känner bara fina män.
Är inte det jävligt märkligt?!
Ljuger vi kvinnor eller vill män... "hederliga snälla män"... inte se och erkänna vad de är en del av?

Linnea talar om rasismen. Om mäns... plötsliga... intresse för sexualbrott mot kvinnor. Var fanns ni innan flyktingströmmarna kom när kvinnor tafsades på, förminskades, våldtogs?
Och "värna våra svenska kvinnor"...
Som Linnea säger, vi är inte era. Vi är våra egna. Och om ni nu älskar kvinnor och är så oroliga över mäns våld mot kvinnor, vart är ert engagemang för rumänska, afghanistanska, syriska kvinnor? När brydde ni er om kvinnorna från Somalia sist?

Linnea är briljant i sitt sommarprat och hon har valt fantastisk musik.
När hon i slutet håller sitt systerliga brandtal till alla kvinnor eller läser sin kärleksförklaring till jämställda vettiga män så kommer tårarna.

Lyssna. Bara lyssna!

Puss/ Asta

tisdag 18 juli 2017

Min själsfrände och min gudasände



Hon kom till mej när världen var upp å ner. Kaos. Förstörd.
En av mina absolut bästa vänner hade dött en vecka innan, inte ens 35 år fyllda, lämnat tre barn utan ordentliga fäder efter sej.
Hon kom när mitt äktenskap var i kaos och jag inte visste vilken minut det skulle explodera.
10 kg tung och med sylvassa tänder. 10 kg tung och med all sin personlighet.
10 kg tung och silkeslen.
Hon räddade mej. Bokstavligen.
Räddade mej.
Vi fick nästan åtta år tillsammans. År av hårt jobb, för hon var aldrig enkel.
Mycket var hon men aldrig det.
Okända såg henne som en bråkstake. Som skrämde barn, som slängde sej efter cyklister, som gjorde utfall mot andra hundar. Hon som blev utslängd fån valpkursen. Hon som grannarna ville polisanmäla. Hon som skämde skiten ur de flesta. Hon som hade ögon som kunde skifta från mjukt till granithårt på en halv sekund.
Men jag såg henne för den hon var. Mitt ankare.
Inte så himla vacker om vi ska vara ärliga men den klokaste, snällaste och modigaste själ som någonsin funnits.
Min bästa vän. Min stora kärlek. Min själsfrände.

 

Han kom när jag inte skulle ha någon valp. Och absolut ingen hane.
När jag inte hade pengar, inte hade tid.
Hans ögon mötte mina på facebook och jag var förlorad.
Han blev allt hon inte var. Lugn, tålmodig, vacker, lätthanterlig och oändligt snäll mot alla.
Han var min belöning.
Fem år har vi kamperat ihop och jag hoppas på många till för jag får aldrig en hund som honom igen.
Han är lätt... lätt... den både vackraste och stadigaste hund jag någonsin har mött.

 

Han blev min gudasände.
När hon dog, bara ett halvår efter han kommit, blev han min gudasände.
Min räddning.
Att förlora henne är det svåraste som någonsin hänt mej.
Hon dog i min famn i hallen och veckorna efter är ett töcken.
Jag blir aldrig den samma igen.
Men utan honom med all sin godhet å kärlek hade jag varit förlorad.
Han fanns där med sitt tålamod, sin livsglädje och sin tillgivenhet.
Krävde att bli sedd. Krävde att bli älskad.
Och att älska honom är så enkelt. Han är mannen i mitt liv.
Min stora stora stolthet.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

fredag 14 juli 2017

När en dörr stängs

Anneli Lodéns foto.

När en dörr stängs öppnas en annan. Jag kan bli så himla irriterad på den typen av klämkäck positivism, i synnerhet när det är jag som har drabbats av den där igenfarande dörren.
Men påfallande ofta så stämmer det faktiskt!

Bilden ovan är tagen under en strandpromenad en bit här ifrån. Det är lite otillgängligt att ta sej dit längs vattnet så därför går sällan jag å Gottfrid just där men här om dagen gjorde vi det.
Och här... precis här... stod jag våren 2015 (måste det bli?!) när min avdelning på medicin skulle stänga, min närmast chef placerat mina vänner på en avdelning och mej på en annan avdelning som jag absolut inte ville vara på.
Min närmaste chef som jag egentligen tyckte väldigt mycket om innan... och oxå efteråt... men som jag just då mer eller mindre bett fara åt helvete och framtiden kändes så läskigt oviss och mörk.
Och jag grät. Jag stod på just den här sanden och såg ut över just den här vyn och jag grät. En sån där hopplös gråt som kommer när man är så ledsen att man inte vet vad man ska ta sej till.

Den händelsen gav mej sparken i rumpan att ta tag i min mångåriga dröm som jag gett upp, att läsa till barnmorska. En annan avdelningschef på medicin, tillika barnmorska i botten, gav mej ytterligare en knuff att läsa när jag sökte en tjänst hos henne. Hon hjälpte mej även till min första sommar som semestervikarie på BB.
Och nu, när jag stod på den här platsen här om dagen med alla starka känslomässiga minnen så kom jag att tänka på just den där klyschan. När en dörr stängs...
En bättre dörr öppnades. Dörren till drömyrket.
Det har verkligen inte varit lätt, är inte lätt, kommer inte att vara lätt att vara ny i yrket men barnmorska ÄR världens häftigaste yrke.
Så numera är jag så tacksam mot den där chefen som jag var så arg på, och som jag egentligen tycker så mycket om, för hade det inte varit för henne, hade hon gett mej vad jag bett om så hade jag fortfarande arbetat som sjuksköterska.
Ett jobb jag var rätt less på.

Och lite samma sak är det med att min bror dog. Tragiskt så klart. Ledsamt, sorgligt och allt det där.
Men det ledde till att min pappa å jag la ner vapnen och började prata med varann igen.
Jag ska inte skiva så mycket om det där för jag vet att han inte är helt bekväm med att jag blottar saker om honom men vi hade en fantastisk dag... verkligen en helt underbar dag tillsammans i Göteborg.
Förlorade en bror. Vann kanske tillbaka en pappa.

Uttrycket om stängda och öppna dörrar må vara klyschigt men det är en stor fördel med att bli äldre. Man vet att det mesta kommer att lösa sej en dag.
Kanske inte så som man tänkt men det löser sej.
Och ibland, ibland blir det bättre.

Puss/ Asta

torsdag 13 juli 2017

Är du en god människa?

Anneli Lodéns foto.

Apropå mitt inlägg nedan om krav på moralisk kompass hos vännerna... hur står det till med din egen moral?
Är du en "god människa" ?
Och vad är ens att vara en god människa?

Jag anser mej vara en hyfsat god människa.
Inte förmer eller bättre än vad du är men någorlunda empatisk och omtänksam. Jag står för en humanistisk värdegrund.
Ändå har jag brutit mot samtliga av de 10 budorden med undantag för mord... så här långt i alla fall.
Vår moraliska kompass är olika inställd, det som jag tycker inte är nåt särskilt att orda om kanske du tycker är rent förkastligt och tvärtom.
Någon ser ner på nedkissade alkoholister men stå upp för att vi ska ta emot flyktingar.
Någon hånglar med kollegan trots att de båda är gifta men blir upprörd över dom som fuskar till sej några extra kulor på deklarationen. Någon stjäl ett nagellack på Coop och föraktar sverigedemokrater. Någon åker alltid kollektivt och har slutat äta kött för allas vår framtid men exkluderar medvetet en kollega på jobbet. Någon snackar konstant skit om sin omgivning men tar hand om övergivna katter som annars skulle gått mot en säker död. Andra örfilar sina barn i affekt samtidigt som de betalar många pengar till allt från Rädda barnen till Amnesty.
Få av oss är oskyldiga lamm på alla områden.

Nåt som jag funderat över är det här som vi alla säger. Åtminstone vi goda människor. Att alla människor är lika mycket värda.
Det är ju sånt bullshit.
Ingen tycker på riktigt att Adolf Hitler och Moder Theresa var lika mycket värda. Jag skulle garanterat inte bli lika ledsen om Kent Ekroth mördades som jag blev när det hände Anna Lindh.
Skulle ditt och mitt barn hålla på å drunkna och du bara kunde rädda ett barn så skulle du rädda ditt eget.
Att någon mördas på min gata berör mej mer än om någon mördas på andra sidan jordklotet.
Att vi alla skulle vara lika mycket värda är lika mycket en kollektiv lögn som att vi säger till små barn att tomten finns eller till småpittade män att storleken inte ha någon betydelse.
Det är inte sant, men vi har lärt oss att så tycker goda människor.
Få av oss är oskyldiga lamm.

De flesta av oss har säkert hört sägnen om den lilla indianpojken som sitter med indianhövdingen.
Hövdingen berättar att alla människor har två vargar inom sej som slåss, en god varg som stå för tolerans, förlåtelse, generositet, omhändertagande, kärlek och en elak varg som står för motsatsen.
Den lilla pojken frågar: Vilken varg vinner?
Och hövdingen svarar: Den som du matar.
Det må vara en floskig berättelse men jag tänker ofta på den som helt sann.
Det finns inga "goda människor." Vi är sammansatta av gott å ont, av bra å dåliga egenskaper och det enda vi kan göra är att arbeta med oss själva, reflektera över våra val å att göra vårt allra bästa.
Och i mötet med en medmänniskas fel å brister minnas detta...
Få av oss är oskyldiga lamm.

Inte jag i alla fall.

onsdag 12 juli 2017

En riktigt bra dag

Anders Norrmans foto.

Igår hade jag en alldeles fantastisk dag!

Det hade man kanske inte kunnat tro när den startade 04:30 av att Noah kissade ner sin säng och därefter... strålande piggelin... tyckte det var en utmärkt idé att gå in till mormor å fortsätta sova där. Vilket han så klart inte gjorde alls utan tvärtom la han in lek å busväxeln direkt.
Var vaken med honom till nio ungefär och somnade sedan om för att vakna kl 12:05.

Kl 12:05 var en särdeles kass tid att vakna om man betänker att jag skulle befinna mej på mammografin i Varberg kl 13 för att på eftermiddagen å utan att åka hem emellan möta upp ovanstående godingar på lite party.
Särskilt olämpligt blev det att ha cirkus 6 minuter på mej innan jag skulle sitta i bilen med tanke på att jag inte tvättat håret på två veckor.
Ja, ni läste rätt, på två veckor.
Jag hade... kan man ju lugnt säga... en dålig hårdag.
Men med sminkväskan nedpackad kom jag iväg och sedan var resten av dagen en succé.

Mammografin visade ingenting konstigt, ett ultraljud av bröstet såg oxå helt normalt ut och när jag skulle trycka fram blod ur tutten, som jag haft åtminstone i 1½ månad, så kom bara vanlig råmjölk. Och råmjölk har jag haft i tuttarna sedan jag slutade amma för 22 år sedan.
Inväntar fortfarande svar på vad den där vätskan innehöll vilket tar nån vecka men nu känner jag mej helt lugn.

Därefter hade jag ett gäng timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp de andra.
Det var hyfsat väder så jag strosade runt på stan i alla möjliga å omöjliga affärer med vätskestopp för öl här å där.
Köpte en helt fantastisk klänning på Indiska ( bild nedan) som jag spanat in både på Indiskas hemsida och hos Big Ass fashion.
Det fanns EN klänning kvar och den var i just min storlek så det måste ha varit meningen.

Så möttes vi upp då. Drack ett glas bubbel och satt å tjötade nån timme innan vi gick vidare till vårt reserverade bord på Helllsburger.
Det var första gången jag var där men madremia vad trevligt!
Fantastiskt goda hamburgare och klockrena gin& tonics.

Var hemma vid ett tror jag. Härligt påtankad av kärlek och gemenskap med dessa underbara människor.
En bra dag alltså. En riktigt bra dag.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

Krav på moralisk kompass hos vänner



Cissi Wallin skriver ett spännande inlägg om vilka krav vi har på våra vänners moraliska kompass. Du kan läsa det här.

Jag och min make är väldigt olika i vårt förhållande till det här med vänskap.
Han har lättare än vad jag har för att umgås med "vem som helst" och med att överse med människors dåliga drag. Han menar att det är bara att ignorera just det som stör en. Det kan vara ett fint drag med, lite förlåtande så där.
Men själv har jag ganska höga krav på människor som jag kallar vänner och jag blir sämre och sämre på att tolerera bullshit.
Kanske för att jag med åren blivit mindre social. Jag är tröttare. Umgås inte lika mycket med folk som förr och då vill jag ha kvalitet tillsammans med dem som jag kallar vänner.

Sedan är det där med moral och "att vara en god människa" olika saker för oss alla, även för mej å min man. Vi tar olika lätt på olika saker.
Otrohet bland vänner å bekanta exempelvis.
Där är det jag som stör mej minst.
Eller ja, som tycker att det har jag inte med att göra. Det kan finnas tusen olika anledningar i deras relation som jag inte vet någonting om. Jag kan tänka ett å annat men jag skulle aldrig lägga mej i, skvallra eller kräva av den "skyldiga" att lägga korten på bordet.
Jag har märkt att maken tenderar till att förstå manliga bekantas otrohet bättre än kvinnliga och jag gör nog lika dant fast tvärt om.

Däremot har jag svårt för kass människosyn i allmänhet.
Rasism, homofobi och bonnig inskränkthet.
Eller det vanligare, lite allmänt kass kvinnosyn där det skojas om sex och kroppsdelar på ett nedlåtande sexistiskt vis.
Och i de sammanhangen betraktas jag ofta som "bråkig", rabiat eller "så jävla Pk" om jag säger ifrån.
Att säga ifrån är inte alltid helt lätt. Öppet rasistiska kommentarer låter jag väldigt sällan passera men det där chauvinistiska kan vara svårare.
Jag har märkt att en bra strategi om man inte orkar vara den där störiga jäveln är att bara låta bli att skratta och allvarsamt fråga "Hur tänkte du nu?"
 

Så var går gränsen då?
Gränsen mellan att bemöta och vara obekväm till att faktiskt fimpa personerna ur sitt liv och kalla dem för fd vänner?
Cissi Wallin drog ett exempel där en man i deras bekantskapskrets öppet stoltserade med att han gick på porrklubb. Efter diskussioner kring det tog deras vänskap slut.
Det skulle den gjort för min del med.
Att köpa en annan människa och dessutom inte förstå problematiken med det är mer än vad jag skulle klara av och på samma nivå som om en vän röstade på Sd för att annars kommer Sverige förvandlas till ett kalifat eller att någon aldrig skulle acceptera att deras son blev en bögjävel.
Sådana människor behöver jag inte i mitt korta enda liv.

Hur ser det ut för dej? Vad triggar dej och var går din gräns?

Puss/ Asta

måndag 10 juli 2017

Taxfreedrömmar

Om cirkus 45 dagar är det dags för att åka utrikes.
Än så länge är det bara "längt längt" men tids nog kommer jag att börja oroa mej för allt från salmonella till världskrig till att mannen verkligen skall klara av att hålla liv i min hund en hel vecka. Har på känn att han kommer att dö tråkdöden om inte annat.

Men som sagt, än är det bara positiva känslor och jag har så smått börjat dregla över taxfreebutiken.
Förutom alkoholhaltiga drycker får dessa varor gärna hamna i min shoppingpåse.

Rengörande ansiktsmask från Bodyshop som jag prövat och som var superbra.



Min nya favoritmascara från Lancome.



Även denna ögonbrynsgelen har jag testat och tyckte var fantastiskt bra.



Inte testat detta solpuder, men mitt är slut och detta ser fantastiskt lyxigt ut. Snyggt när man är brun.



Dessa glasögon har jag ägt en gång. Ja alltså inte precis dessa men denna modellen från Rayban. Hade dem (å älskade dem) i 3-4 år innan jag svirade bort dem. Har saknat dem sedan dess.


Självklart kan jag hitta mer som jag vill ha och som jag nästan kommer döden dö av att inte köpa men jag har varken tid eller ork för ett bankrån i sommar.
Troligen får jag prioritera ner denna lista med om mannen inte ska få stroke.

Brukar du shoppa loss på taxfree när du reser? 

Puss/ Asta

måndag 3 juli 2017

Nej, fy jag säger som Sd...

Vardagsrasismens foto.


Det är Almedalsveckan och jag tror inte jag hängt med/ följt det så dåligt på många många många år.
Jag som alltid är intresserad av politik, det är klart att det är extra spännande valår men jag brukar alltid sluka politik och politiska nyheter.

Men jag säger som Sverigedemokraterna och deras svans... "Sverige har sjangserat." Ungefär där upphör väl våra likheter.
Sverige och det politiska landskapet är sej inte likt längre. 
I gemytliga Almedalen på underbara Gotland har det öppet nazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen NMR fått tillstånd att uppehålla sej och hålla tal. Sprida sin dynga. Skrämma meningsmotståndare. I demokratins tjänst.
Ett parti som vill stoppa invandringen, skicka tillbaka människor och deras barn som varit här sedan 1975, ett parti som vill fängsla journalister och andra "Sverigefientliga" och som vill införa dödsstraff. Ett parti som hyllar Adolf Hitler och förnekar att förintelsen skulle ha ägt rum.
Ett parti vars polare stavas Sverigedemokraterna.
Hur... ursäkta min franska... FAAAN är ett sådant parti lagligt i en demokrati?

Sd är något mer finslipade. Det innebär i det här sammanhanget att de är farligare.
Om du erbjuds att äta tre dagar gammal uppstekt blodpudding skulle det kanske inte varit lockande?
Men om du väljer mellan bajs och tre dagar gammal uppstekt blodpudding då?
Nja, inte så farligt.
Historielösa, köksbordsrasistiska skitstövlar som vill säga n*boll och skicka ut alla muslimer är kanske inte heller så illa jämfört med dem som vill giljotinera Aftonbladets chefredaktör. Hell no, de framstår som så rimliga att de kan sitta i Sveriges absoluta finrum... Riksdagen. 

Faran med Sd är att de blivit rumsrena.
Mätningar visar att de kan få upptill var 5:e röst vid nästa val.
Kanske vill 20% av alla som få rösta lägga sitt val just där?
På ett parti som gör skillnad på vi och dom varesej vi nu tala om invandrare, kvinnor, bögar eller låginkomsttagare.
Som skriker sej hesa om att de vill förbättra för pensionärerna "På riktigt" och sen röstar precis tvärt om.
Ett parti som tycker att vi ska ge bort skatteinvesterade pengar till bolag som investerar vinster på nån paradisö och som vill ha medborgarskap av olika grad.
Kent Ekeroths parti. Har ni sett ögonen på den mannen?
Där behövs inte direkt nån "liten sinnesundersökning" för att säga hur det står till.

Birro, Janouch, Heberlein och andra offentliga personer uttalar offentligt dynga idag som för bara tio år sedan varit fullkomligt omöjligt.
Idag är rasismen normaliserad. Idag är "lite bruna rötter" ingenting att uppröras över. Det kan man twittra om å fortsätta vara populär författare.

Jag borde verkligen vara mer intresserad av politik än någonsin.
Det är viktigare än någonsin.
Men jag är bara... trött.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Hjärnstark" av Anders Hansen

Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna

Jag har läst, eller lyssnat på Anders Hansens "Hjärnstark".
En med rätta väldigt omtalad bok.

Först. Jag tycker om att LÄSA böcker. Bläddra i dem. Känna doften av dem.
Detta är min första ljudbok. Jag utnyttjade Bookbeats erbjudande om att testa gratis i två veckor just för att jag hade på känn att denna typ av litteratur... populärvetenskaplig litteratur... blir lättare att ta till sej som ljudbok.

Anders Hansen är psykiatriker och författare.
Hjärnstark handlar om hjärnan och om motionens betydelse för denna.
Och den ÄR häpnadsväckande.
Nästan alla känner väl till att det ä bra för psyket och för kroppen att röra på sej. Många av oss har upplevt hur det känns när endorfinerna strömmar till efter en joggingtur men väldigt få av oss vet vilken enorm effekt motion har på vår viktigaste muskel, den som är vårt jag, och varför det är så.
Vad som händer i hjärnan vid tillfällig och vanemässig motion och varför.
Och varför bristen på den samma orsakar en massa problem för oss, inte minst psykiska och känslomässiga.
Det är mer än "frisk luft gör susen", vi får veta hur de stressbekämpande delarna i hjärnan växer sej större av motion. Osv.

På ett hyfsat enkelt och underhållande sätt berättar Hansen om det mest komplexa människan känner till... vår egen hjärna.
Han berättar om hur dopamin, serotonin och noradrenalin. Han berättar om amygdala, frontala cortex, hipocampus på ett enkelt och intressant sätt.
Han förklarar om varför vår hjärna fortfarande befinner sej på savannen genom att förklara hur lång tid evolutionen tar och vad det betyder.
Allting redovisas med seriös forskning som stöd.

Motion är ingenting annat än en mental uppgradering av hjärnan och det är sannerligen fascinerande när man får del i hur och varför.
Motion gör oss mer koncentrerade, mer fokuserade. Det lindrar vid ADHD, det föryngrar en åldrande hjärna, skyddar mot demens, det är minst lika effektivt mot depression och ångest som medicinsk farmaka. Det gör oss till å med smartare.

Kapitel efter kapitel med bevisföring.
Som imponerar men som till slut tröttar ut. Jag tror det känts mer "wow" om han bara visat på hur det hjälper mot depression, ångest eller stress.
Nä vi gå vidare bland schizofreni, alzheimers, mattebegåvningar så blir det till slut "ja ja, det hjälpe mot allt, I see." Det blir överväldigande lixom. 
Därför va i alla fall jag tvungen att pausa ibland.
Höra bara nåt eller några kapitel åt gången.

Men det är sannerligen en fantastisk "hemlighet" han berättar för oss.
Och det är galet att varenda människa inte känner till detta med tanke på hur enkelt det råder bot på några av våra svåraste hälsoproblem idag helt gratis.
Att det ÄR gratis med motion är en stor anledning till att det talas så lite om denna övertygande och massiva forskning menar Hansen. Pengar.
Läkemedelsbolagen tjäna massor av pengar på att lindra depression.

Hos mej var det förutom fascinerande och intressant också lite "dåligt samvete framkallande" och budskapet kändes emellanåt elitistiskt då inte alla människor kan förmår sej att gå promenader 5 ggr/ vecka eller springa tre gånger.  Anders Hansen tar upp dessa känslor oxå.

Jag tror faktiskt inte jag kommer att glömma denna boken och oavsett om jag lever som jag nu lärt så tror jag att jag kommer att tänka på den återkommande resten av livet.
En sån bok kan bara få 5 i betyg.

Puss/ Asta

lördag 1 juli 2017

God jul(i)

Anneli Lodéns foto.

Sommarmånadernas sommarmånad är här. Juli. Den somrigaste av dem alla.
Den vi drömmer om där när vi famlar oss fram i det kompakta januarimörkret.
Då när vi ska bli vårt fulla potential. Snygga. Sociala. Roliga å kära.
31 dagar som vi ska leva på resten av året. Den är här nu. Enjoy.

Jag har en mörk och ironisk humor. Jag tror (nej vet) att väldigt många tolkar texter tänkta att vara roliga som näst intill självmordsbenägna.
Här om dagen tex när jag skrev på facebook att jag är packad och därför hoppar att skriva ett blogginlägg då det riskerade bli allt för ärligt.
Istället skulle jag ägna mej åt att se Orange is the new black och hade fångarna på Hinseberg sett ut som de gör i serien så skulle jag begått ett bankrån aws.
Jag fick massor av "tänker på dej" kommentarer och ledsna emojs.
Hallå?! Hur skulle jag kunna råna en bank, den var stängd.

Nej, men allvarligt talat. Det är klart att jag uppskattar omtänksamhet och det är klart att att det finns en mylla till all sarkasm men på det stora hela håller jag ihop. En del är intelligenta, andra kreativa... jag är bra på att hantera tunga grejer.
Jag ses ofta som empatisk och känslig. Det ä två av mina kanske mest utmärkande personlighetsdag men jag bär oxå på en rätt stor dos egocentrism och det räddar och har räddat mej genom livet.

Så. Inledningen i inlägget var självklart med syftning till det URUSLA jobb vädergudarna åter igen gjort med juli här i norr. Vi har snart samma väder året om.
Men trots det så är det ganska... okej.
Det regnar inte. Det doftar underbart. Åtminstone tror jag det, min näsa är igenslabbad med allergisnor. Jag ska ha goda vänner över på middag ikväll. Hunden å jag tog en fantastisk promenad och nu snarkar han så där som han gör efter ansträngning och ingenting fyller ens mattesamvete med så stor tillfredsställelse som att ens älskling fått rejält med motion.
Jag har en å annan synpunkt på livet i stort och sommaren i allmänhet men på det stora hela är det okej. Det kunde verkligen ha varit sämre. Ett par miljoner födda samma årtal som jag drog sämre lott i livets tombola.

Puss/ Asta

fredag 30 juni 2017

2017 års upplaga av sommarsemestern.

Anneli Lodéns foto.

Alltså denna semester.
Sommaren 2017 års upplaga kommer inte att kvala in som någon av de bättre jag upplevt.
Jag hade sådana förhoppningar på den efter att inte ha varit ledig så här länge i följd på på tre år men...
Jag försöker verkligen att inte vara bitter här... att inte framstå som fullkomligt egocentrisk och gnällig... men jag måste ändå medge att begravningar, seklets familjegräl, babysitta morsan, munsår under 4 veckor (å inte läkt än), diverse hudåkommor på hunden, den jävligaste allergin i mannaminne, cancerskräck efter att det kommit blod u tutten och... och... skitväder inte stod på min önskelista när jag i februari drömde om semester.
Och nu är den slut.
Nästa vecka är det jobb igen. Fem nätter på sju dar. Hey.
Jag känner mej tröttare än någonsin.

Vi sammanfattar den med en liten ja eller nej lista på somriga saker. 

Varit på stranden:
Inte som i "sola å bada på stranden" nej.

Gjort nån resa:

Till Borås djurpark, räknas det?

Blivit brun:
Nja, brunare än jag var innan semestern men det är mer mitt pigments fötjänst än solgudarnas.

Grillat:
Tre-fyra gånger kanske, å då har jag inte varit supernogräknad med att det ska vara toppenväder.

Varit på/ haft sommarfest:
På Änglas fyraårskalas och en begravning.

Träffat vänner:
Tre st vänner tror jag jag hunnit träffa. Jag är inte populäraste bruttan i la stada länge tydligen. Eller vadå längre?

Tagit middagslurar:
Hell yes.

Läst böcker:
Två böcker. Båda superbra så sen kom jag av mej. Men jag har lyssnat på en halv ljudbok å sett 2½ säsong av Orange is the new black. 

Druckit goda drinkar:
Mer öl

Semesterromantik:
Jodå, skedade med Gottfrid i morse.

Flirt:
Va?!

Älskat utomhus:
Vad för nåt?

Badat:
Till knäna. Nä jag sprang i för att fånga Noah å hindra honom från att drunkna.

Kommit igång med löpningen:

Har den jävligaste allergin i mannaminne sa jag ju. Jag orkar inte springa 200 meter med de här luftrören.

Liseberg:
Nej.

Lars Winnerbäck konsert:
Nä.

NÅN konsert:
Men det var ett jäkla tjat! Nej!!! rub it in.

Jordgubbar:
Jaaaa. Massor.

Men det verkar ju ändå som om jag inte har cancer (håll tummarna), alla jag älskar lever ( ja, förutom brorsan nu då), jag går tillbaka till ett jobb jag gillar.
Det kunde varit värre. Det kunde det absolut. 

Och... om 54 dagar och 18 timmar drar jag till Grekland och då jäklar!

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.

fredag 23 juni 2017

Cliffhangern



Fr  Jennys matblogg
Anneli Lodéns foto.


Fr Astas kök.

Kass bildkvalitet men inte så dumt va? Faktum är att min tårta faktiskt va nog så snygg och mycket somrigare. Himmelskt god var den med. Inte så ofta jag får till tårtor.
Och innan dess åt vi förstås sill å potatis. Sveriges nationalrätt.

Det har varit en helt okej midsommar här.
Regnet står förvisso som spön i backen men det var uppehåll till halv fyra eller nåt sånt så barnbarnen hann dansa kring midsommarstången.
Nä vi dansade kring midsommarstången var där en hel del människor med utländsk bakgrund, min stad må vara liten men den ä mångkulturell.
Jag funderade på om det var någon som var nytillkommen och vad de i så fall tyckte om svensk folkdans? Om små grodorna och om tredje versen på samma sång, små elefanterna.
Dans och sångledaren tog i för full hals när hon sjung: Små elefanterna, små elefanterna ä lustiga att seeee, små elefanterna små elefanterna ä lustiga att seeee, båd öron, båd öron och snabel hava de. Båd öron, båd öron och snabel hava de.
Och sen sa hon INTE tut tut tut tut utan istället nån form av skrik "Ihhhhhh" som elefantljud medan hon slängde med armen från näsan var på flera hundra i ringen gjorde samma sak.
Ja jösses. På tal om märkliga kulturer.
Men barnen tyckte det var roligt.

Och nu har äldsta dottern med familj åkt hem. Mini ha gått upp å lagt Noah och maken sa precis att det hade varit roligt med en vuxenfest nu.
Nääää!!! känner jag. Jag är så nöjd och orkar inget mer socialt idag.
Jag tror att jag ska se mitt livs första avsnitt av Orange is the new black å ta ännu en bira.

Hoppas ni har haft och har en bra dag.

Puss/ Asta

torsdag 22 juni 2017

Medberoende och elefantbajs



Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

3 åringar och 23 åringar

Petronella Lodéns foto.

Det är lite känsligt att skriva detta inlägget för jag vet att olyckskorparna bara väntar på att få kraxa "Vad va det jag sa, vad va det jag sa" så innan jag fortsätter vill jag...åter igen... göra klart följande:
Jag ÄLSKAR att vi bor i generationsboende. Det är en förbannad ynnest att som mormor få följa sitt barnbarn dag för dag och Mini å jag har den varmaste vänskapen som går att få. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt.

Men!
Ibland blir jag matt. Treåringar har nämligen den effekten på människor.
Min söta rara väna lilla Noah som var två är nu en stor kille på tre år med väldigt mycket egen vilja och viljan sammanfaller ofta med hyss, sånt han vet att han inte får göra.
(Ex. hälla ut kattsanden på golvet, trycka ut all tandkräm i handfatet, hälla mjölk i min öl så fort han får tillfälle.)
Han är en orkan i att dra fram saker och på en halvtimma har han röjt ner så det tar mej mint tre timmar att återställa det.
Han har ett humör av inte denna värld och serverar allt i från lavetter till att slå ner det som han han har framför sej. Ofta nåt i glas eller porslin.
Han vrååålar NEEEJ!!! och JAG VILL INTE!!! allt som oftast.
Han ska med in på toa. Jag får aldrig duscha ifred. Och han väcker mej och kräver att jag inom tolv sekunder leker den lek han för närvarande vill leka. Om natten i mörkret trampar jag på  vassa plastgetter och min i min nybäddade säng hällde han äpplejuice bara för att det kändes logiskt i hans värld.
Och överallt, precis överallt, finns små kladdiga fingeravtryck.
Det finns stunder... jag erkänner... det finns stunder när jag i mitt huvud vrålar:
"Jag är fan för gammal för det här! Jag har redan gjort det här! Jag vill ha lugn å ro och va gammal kärring ifred!"
Ja. Så ler han det där leendet. Och säger "Jag är mommokille jag" och så är framstår de tankarna som fullkomligt horribla.

Även jag å Mini kan skava mot varann ibland. Särskilt om jag är trött eller irriterad av annan orsak. Som typ hela sommaren när munsåren står som spön i backen och det kliar i mina ögon varenda vaken (och sovande) stund.
Hon dräller med saker. Hon dumpar Noah på mej. Hon sitter med sin telefon mitt i kaoset och hon spelar alltid samma lista... högt... på Spotify. Alltid Ed Sheeran eller Håkan Hellström. När jag hört Hellström nio timmar känns det som om jag vill mörda någon med slö kniv vissa dagar.
Och jag kan tänka... "Ska hon aldrig bli lite mer vuxen" eller "Kan du inte flytta nångång?" ibland.
Fast så kommer jag på att jag saknar henne när jag varit iväg och handlat två timmar så det kanske inte vore en bra idé ändå.
Men alltså, handen upp på er som aldrig retar er på den ni lever ihop med?
Friktion hör till.
Jag hade dött tråkdöden utan dem i min vardag.

Puss/ Asta

Gulliga djurs foto.

Ska barn stävjas?



Så. Jag är precis klar med dammsugning och golvtorkning. Midsommartårtan till imorgon ä förberedd och ser inte alls ut som på Jennys matblogg utan mer som om en hel förskoleklass har hjälpts åt att skapa den (jämförelsebilder kommer imorgon för den som är intresserad. My God, vilken cliffhenger!)

Jag har hällt upp en liten pre-midsommardrink. Jo jo, här unnar vi oss. I parti å minut faktiskt. Det är ju ändå semester.
Läste ett inlägg (eller två faktiskt) inne hos Cissi Wallin om störiga ungar och föräldrar som låter ungar härja hänsynslöst medan de surplar på sitt kaffe.
Hon får medhåll och mothugg. Denna debatt pågår ju med jämna mellanrum på mammabloggar å  andra ställen med.
Jag tycker att diskussionen ofta blir svartvit. Just Cissis inlägg är nyanserade men det blir så polariserat. Som om det handlar om att barn inte ska få finnas och att de skall tyglas till tysta möss alternativt att föräldrar av idag uppfostrar minigangsters som aldrig kommer kunna fungera i den riktiga världen.

Själv har jag kanske mjuknat upp något sedan jag var småbarnsmamma själv men i princip så tycker jag att barnuppfostran i mångt och mycket handlar om att lära barn sociala koder.
Det är klart att ett litet barn på 2-3 år inte kan sitta som ett ljus på en restaurang i timmatal, det är klart de spiller på golvet å inte uppför sej enligt etikettreglerna hela tiden.
Men barn måste ändå få lära sej att visa hänsyn. På restaurang går människor som betalar mycket pengar för god mat och en trevlig kväll. Då är det inte okej att ungar springer runt å härjar bland borden eller sitter å skriker vid sin plats.
Det är okej att de misslyckas. Dom är små!
Men det är inte okej att föräldrarna skiter i att försöka stävja dem.
Barn skall stävjas i sådana situationer för omgivningens skull men framför allt för deras egen. För att människor runt omkring dem blir irriterade. För att sociala koder förväntas av oss alla.

Fast jag kan inte säga att jag särskilt ofta tycker att det är ett problem.
Små barn är nästan dem jag stör mej på minst. Pojkar i 10-12 års åldern som vrålar och utan hänsyn tar över en pool så småbarn flyger och solande vuxna dränks av vatten gör mej arg. Högljudda packade ungdomar eller ännu värre, berusade... hö hö hö... medelåldersmän är så mycket svårare att genomlida och även mycket mer vanligt förekommande än okontrollerade småbarn.
Jag är rätt bra på att stänga av barnskrik, en förmåga som utvecklades när jag hade fyra småbarn och som då var livsnödvändig om man ville undvika den psykiatriska världen. Jag kunde sitta mitt i kaos och koppla av, jag hörde det inte alls.
Fullt så bra är jag inte längre på att selektera bort ljud, dels är det ju ett par år sedan jag hade småbarn och efter min "nära väggen upplevelse" för ett gäng år sedan är jag generellt sätt mer stresskänslig. Men jag är nog fortfarande bättre än genomsnittet skulle jag gissa. Jag bara slutar lyssna på tjat!

Jag känner att jag har många inlägg i skallen om det här med barn å föräldrar.
Orkar ni läsa eller är ni fullt upptagna med att lägga in sill och plocka björkris?

Puss/ Asta

måndag 19 juni 2017

Kontrasternas sommar



Ja, det går ju inte att komma ifrån att det blev en ovanlig semester med min brors död och omhändertagandet till och från av mamma. Många känslor. Hela spektrat.
Men däremellan pågår faktiskt semesterlunken som nu gått in i vecka 2 av 3,  och jag har ingen som helst ågren eller stress över att "ingenting händer."

Jag har läst ett par böcker och jag har njutit utav det vackra vädret vi har haft senaste dagarna (samtidigt som jag svurit över pollenallergi och ett munsår i världsrekordstorlek.) 
Idag kände jag dock att min hud fått nog och behövde vila så vi drog in till stan en stund jag å min klan.
Jag var ute efter en rejäl fuktbomb till mitt ansikte som blivit lite bränt och både stramar och känns lite irriterad/ soleksemig.
Fastnade för Body shops Aloe Soothing rescue mask.
En ansiktsmask som man sätter på om kvällen och sover med.
Har bara haft den nån timma än men den känns fantastisk!
Huden har verkligen chillat ner.
Nån som testat den?

Maken är iväg på fackkurs (halleluja) så Mini å jag slog till med färska räkor, hetsås, vitt (livsfarligt) bröd och cava. Så jävla gott. Att inmundiga ute i solskenet.
Med Marabou Japp efteråt och sedan en stilla promenad med hunden.
Mitt i allt det svåra finns livsglädje och lycka.
Hade tänkt mej ett besök på Borås djurpark i veckan och ev hinna träffa lite vänner. Vi ska väl även dansa ett par varv kring en midsommarstång i ösregn.
Nästa vecka väntar läkarbesök (det kommer blod ur tutten på mej), begravning av en bror och parmiddag.
Kontrasternas sommar.

Puss/ Asta

Förälskad i dej



En vän skrev i en kommentar  till förra inlägget om en terapeut som blev kär i henne och jag hann tänka "Så klart han blev, vem blir inte kär i dej, jag blev kär i dej." 

Och det blev jag. Jag träffade henne på nätet och sedan en gång i riktiga livet och sedan dess har vi varit vänner. Hon är en av mina främsta förebilder som kvinna, min vapendragare, en ständig källa till att ge den där omtanken eller säga de där orden som får mej stärkt/ glad/ stolt/ full i skratt.
Hon är en alldeles fantastiskt varm, intelligent, modig OCH vacker kvinna min Cis.

Så jag vill inte förminska den där förälskelsen som uppstod inom mej när vi träffades men jag har relativt lätt för att bli kär. Och oftast i kvinnor.
Kvinnor är så otroligt mycket mer komplexa, starka och intressanta än vad män är. Och de är snyggare.
Men självklart beror det på vad man lägger in i ordet förälskad/ betuttad/ kär. Jag tror inte jag menar samma sak som de flesta andra.Jag har aldrig haft en homosexuell relation även om jag inte håller det för omöjligt i framtiden.
För mej handlar det ytterst sällan om en fysisk attraktion när jag säger att jag blir förälskad i en person. Det är inte så att jag vill ligga.
Nej, det är mer en bubblig, lycklig känsla av att se en person rosenskimrande.
Att älska allt det där roliga, vackra, smarta. Att vilja vara tillsammans. Att känna stolthet. Att vilja visa upp. "Kolla här, den här förträffliga människan å jag hör ihop."
Ja, egentligen allt som i traditionell mening innebär att bli betuttad minus suget i magen och pirret mellan benen.

Ofta går den där betuttelsen över relativt fort och precis som "vanlig förälskelse" blir till betydligt mer nykter vänskapsrelation eller försvinner ut i ingenting.
Men jag HAR träffat så många fantastiska människor kvinnor  som fått själen att jubla för en kortare eller längre stund, en del för livet.

Hur är det för dej?

Puss/ Asta

lördag 17 juni 2017

Bullar å terapitankar.

Anneli Lodéns foto.

När någon jag älskar är ledsen vill jag gärna mata den.
Jag vet inte om det är nåt mänskligt eller kanske snarare kvinnligt och moderligt. En kvarleva från när jag bar en baby i min famn och bjöd bröstet som mat, tröst och insomningsdryck.
Så fort mina barn kommer hem och är ledsna så tittar jag vad jag har i kylen. Reflexmässigt.
Jag gjorde det redan när de kom skrikande med skrapade knän. Tog upp i famnen, klappade om, blåste lite och sen... "Vill du ha en glass?"
Jag gör det fortfarande med mina helt vuxna barn. Minus blåser då.
Som om ingenting kan göra dem riktigt illa om de får sleva i sej en portion av mammas köttfärssås eller bullar.

Och likadant har jag gjort med mamma.
Matade henne. Bredde hennes smörgåsar. Lagade så god mat jag kunde. Hade fikapauser där de hemgjorda kanelbullarna tinades.
Det är klart att det inte hjälpte.
Jag hindrade henne från att dricka (nå väl, jag försökte i alla fall), jag portionerade ut ordinerad mängd av hennes lugnande och insomnande medicin, jag släpade med henne på motvilliga promenader, beordrade henne middagssiesta.
Det är klart att det inte hjälpte.
Gottit i magen hjälper kanske mot allt ifrån skrubbade knän till ensamhet men inte mot livssorger.
Ingenting verkar hjälpa mot det.

Min brors död indirekt och ett antal konfrontationer direkt med mamma har givit mej insikter.
Jag behöver terapi.
Jag trodde faktiskt att jag terapiat färdigt.
Att ingenting mer fanns att vrida å vända, att jag gråtit å snorat klart över det som varit men jag har insett att så inte är fallet.

Dels behöver jag hjälp att tackla mitt medberoende.
Den var väl ingen mindblower precis.
Det är en omöjlig ekvation att älska någon och att vara dess sista utpost men att inte kunna hjälpa, inte ens med milt tvång. Det är en omöjlig ekvation att släppa taget om den samma om det med stor sannolikhet innebär att det tar död på personen.
Jag behöver hjälp med de X:n och Y:a.
Men jag har oxå insett en annan sak. Min barndom/ uppväxt och saker i den gör att jag tar saker personliga som inte är det.
När jag inte blir vald så blir det samma sak som att vara bortvald.
När mitt sällskap inte räcker beror det på att jag inte duger i personens ögon.
När någon inte tar ställning för mej tar de den emot mej.
Det blir tydligt i min situation med mamma när jag "offrar" semesterveckor på att vårda, lyssna, trösta henne och hon bara ylar efter min bror.
Intellektuellt nåt helt naturligt, i min fuckade hjärna nåt annat.
Och det finns andra, inte lika självklara situationer, i vardagen där jag känner mej ratad utan att nödvändigtvis vara det.
Det måste jag göra nåt åt.

Allt handlar faktiskt inte om mej.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Störst av allt (inbunden)

Jag är inte särskilt förtjust i kriminalromaner. Bortsett från Roslund & Hellströms böcker har jag kanske läst en handfull.
"Störst av allt" är ingen klassisk kriminalroman.

En skolskjutning inträffar och alla i klassrummet är svårt skadade eller döda.
I kaoset, blodet och röken sitter artonåriga Maja från ett välbärgat hem.
Hon har inte en skråma. Runt omkring henne ligger hennes döda lärare, bästa vän och pojkvän. Klasskamrater hon känner väl och som alla gjort avtryck i hennes liv.
Efter ett dygn på sjukhus förs hon till häktet i väntan på en rättegång där alla vet hur det ska gå. Kvällspressen går bananas.

"Störst av allt" är en roman om en rättegång där vi får följa med in i en svensk domstol. Den berättas av Maja, sedd och uppfattad av henne.
Romanen är väldigt spännande och välskriven på ett enkelt språk.
Men det som är mest spännande är inte morden och rättegången i sej.
Det mest spännande är hur författaren synar vår empati, våra fördomar, våra ängsligt bortsopade förväntningar.
Den största effekten får det som inte skrivs. De tankar och frågor författaren mellan raderna tvingar mej som läsare att ställa.

Jag har läst en del recensioner av den här romanen.
Det finns de som tycker att den är skittråkig och andra som tycker den är fantastisk. Över lag har den tagits emot väl.
Jag finner inte superlativ nog till den här boken.
Senast jag blev så berörd av en roman var Backmans "Björnstad"
Den är väldigt väldigt bra och jag inte bara rekommenderar dej att läsa den, jag beordrar dej!
Du vill inte missa "Störst av allt." 

Betyg: En glänsande 5:a. 

Puss/ Asta

lördag 10 juni 2017

Jag släpper dej mamma



Detta ständiga dåliga samvete!!!
För hur ska man egentligen må när man i princip bett någon som precis förlorat sitt barn sköta sej själv?

Min mamma är ingen ond människa.
Hon är trasig å sjuk å slav under alkoholen och tabletterna.
Jag tycker synd om henne. Jag oroar mej för henne. Jag är fullt medveten om att hon har haft ett jävla liv.
Jag tycker om henne även om jag inte älskar henne som jag borde, även om vi inte har det kit emellan oss som borde knyta samman mor å dotter. Vi har aldrig haft det.
Jag önskar det fanns ett sätt...

Men jag är inte beredd att sätta mer av min hälsa på spel för henne.
Mina barn och barnbarn kommer först.
Jag må vara en hård jävel men jag är inte beredd.
Jag tvingade henne att vara här i fem dagar när min lillebror dött.
Det var ett evigt tjat om att få åka hem. Det var eviga provaktioner från henne om att jag inte älskat min bror nog, inte brytt mej nog, inte funnits nog.
Det var evigt tjat om dödslängtan och påminnelser om att jag aldrig varit viktig för henne.
Plågsamt för oss alla.

Så åkte hon.
"För att vattna blommorna."
Men kom inte tillbaka.
Jag har tjatat, bönat, skällt.
Hon ringer fullare å fullare för var gång.
Och där någonstans fick jag nog.

Min mamma är inte intresserad av att vara nykter.
Hon är inte intresserad av att ta hjälp av mej och mina barn i ett försök att få ordning på sitt liv. Hon vill inte bo här hos mej och hon vill inte heller bo i en lägenhet i min stad där jag kan hjälpa henne.
Jag skulle kunna hämta henne. Tvinga henne några dar. Men vad tjänar det till?
Hon vill bo i Göteborg och hon vill supa skallen av sej tills hon dör.
Ingenting spelar nån roll för henne. Ingenting mer än min bror.
Lika lite nu när han är död som alla år han var sjuk. Som innan han var sjuk, när han var liten.
Det har alltid bara varit han.

Så jag släpper henne. Jag släpper begravningen. Jag släpper alltihop.
Jag orkar inte mer försöka tvinga på henne min hjälp och min tillgivenhet.
Jag orkar inte tjata på henne om att vilja leva.
Det är en jävla sorg! En förbannad jävla sorg men det är som det är.

Puss/ Asta


torsdag 8 juni 2017

Asta recenserar "Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson

 Ditt liv och mitt (inbunden)

Jag har läst Majgull Axelssons senaste roman "Ditt liv och mitt" som kom helt nyligen.

Romanen handlar om Märit. Märit som är sjuttio år, änka och journalist.
Märit som på väg hem från sin dotter oplanerat stiger av tåget i Lund där hon inte varit på femtio år. Märit som inte bara bär sina egna tankar, känslor och förebråelser utan även sin syster som dog vid födseln. Omväxlande får vi följa systrarnas dräpande och sällan snälla dialoger.
När de två systrarna föddes föddes även en bror Jonas som finns i livet och som Märit har ett mycket svalt förhållande till. Ännu en bror fanns en gång för länge sedan. Lars som var autistisk, högt älskad av deras mor men som efter hennes död gömdes och glömdes bort på Vipeholm, en anstalt för sinnesslöa.
Romanen skildrar hur utvecklingsstörda sågs på och behandlades i ett inte helt avlägset Sverige.

Så här står det på bokomslaget: "Ditt liv och mitt" är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande berättelse om hämnd, familjehemligheter och skuld. 

Jag har läst många böcker av Majgull Axelsson, alla skulle jag tro?
Axelsson är en författare, kanske den främsta vi har i vårt land, som ledigt kan blanda knivskarp realism och samhälleliga skamfläckar med lekfullhet och saga. Hon suddar ut regler för hur en berättelse skall och kan berättas och när hon är som bäst gör hon det briljant. 

"Ditt liv och mitt" är inget undantag, tvärtom. Det är en av hennes absolut bästa romaner. Fullt i klass med debutromanen "Aprilhäxan" från 1997 som så många älskat.Trots en spännande och engagerande berättelse så stannar jag emellanåt upp å blir nästan störd i mitt läsande av att Axelsson är så fantastiskt skicklig med orden.

Romanen får en 5:a av mej.
Den är en riktig pärla som jag varmt rekommenderar.

Puss/ Asta

tisdag 6 juni 2017

Att outa en pedofil



De flesta som hänger ens lite på sociala medier har säkert inte undgått Patrik Sjöberg och Elaine Eksvärds engagemang för arbetet att hindra att fler barn blir sexuellt utnyttjade. Tre stycken barn i varje klass sägs det. Och Elaines arbete har namnet "Tre ska bli noll" (tror jag, är inte helt insatt.)
Såväl Sjöberg som Eksvärd har själva blivit utsatta som barn.

Idag har Patrik Sjöberg på sitt instagramkonto gjort något som jag har all förståelse för, som jag förstår och känner sympati för. Han har publicerat namn och bild på en pedofil som är lärare och handbollstränare och bett sina följare att reposta bilden. Mannen ifråga är inte dömd, men han har erkänt brotten mot en flicka som pågått under flera års tid men som enligt mannen är "ett misstag."
Hur nu misstag kan vara flera år?!
Mannen håller sej undan polisen och om han lyckas med det i ytterligare sex dagar så kommer han undan med grovt sexuellt utnyttjande av minderårig och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

Jag förstår och delar raseriet.
Jag har själv varit utsatt för dessa svin till män som ung flicka.
Det är fruktansvärt och man blir arg, rycks med men...

... Generellt är jag emot att publicera bilder på icke dömda personer.
Nu verkar kräket ha erkänt och är väl så ledes skyldig vilket gör det något mer okej men jag tänker att det drabbar andra, andra som inte är skyldiga.
Framför allt tänker jag på pedofilens barn. Jag har ingen aning om deras ålder men en sådan här publicering kan förstöra deras liv. Vänner kan ta avstånd, de kan uteslutas ur sina gemenskaper och mobbas. Pedofili är kanske världens mest föraktade brott. Det blir ett tungt ok som helt enkelt inte är deras att bära.

Vad tänker du? 

Puss/ Asta

måndag 5 juni 2017

Gubbar



Mamma berättade något igår som jag hade glömt. Att min lillebror skrev brev till Astrid Lindgren när han var liten och fick svar.
Oj oj oj, det slår högt i vår familj, Astrid Lindgrennördar som vi är.

Mitt eget "brev till en kändis" som barn blir en riktig lättviktare i förhållande till det.
Själv skrev jag till Lasse Berghagen när jag var åtta-nio år.
Jag var nämligen inte som andra barn. Jag var betuttad i gubbar.
När mina kompisar hade heta idolplanscher på tvålfagra Luke suktade jag istället efter hans farbror, den hårdpermanentade Zeb Macahan som jag tyckte var superhet.

Men i alla fall, jag skrev alltså ett brev till Lasse Berghagen där jag förklarade min stora kärlek till honom och där jag upplyste honom om att om han bara väntade tills jag blivit vuxen så ville jag gifta mej med honom.
Och även jag fick svar!
Han måste blivit ordentligt rörd över den förvirrade lilla flickstackarn för han skickade typ allt han hade i sin idolshop. Planscher, nyckelringar, kort mm med sej själv på. Dessutom skrev han ett brev som jag inte minns så mycket av mer än att han skrev att han var smickrad över frieriet men att han trodde att jag skulle ändrat mej när jag blev vuxen.
Och det hade han ju faktiskt helt rätt i, kanske var han synsk eller nåt.
Tyvärr har jag inte kvar brevet idag. Det vet i sjutton vart det tog vägen.

Inspiration till det här inlägget fick jag via ett inlägg som Lady Dahmer skrev där hon och andra diskuterat pinsamma crush de haft... eller har.
Idag har jag ingen pinsam crush. Jag tycker visserligen... inte helt tvålfagra män... som Lassgård och Jack Nicholson har nåt visst å går mer igång på utstrålning än tvålfagra män men det känns inte pinsamt.
Pinsamt vore väl om man gick igång på Helge Fossmo eller om jag suktat efter nån het sjuttonåring. Eller nja, drömde jag våta drömmar om Carl Biltd så vet i fan om jag kunnat med å erkänna det.

Har du haft eller har nån pinsam crush? Berätta. 

Puss/ Asta

söndag 4 juni 2017

Att vara ny

 Anneli Lodéns foto.


Nu har jag jobbat som barnmorska i 4 månader. Jag har förlöst 28 bebisar på den tiden. Jag är extremt nykläckt i min nya yrkesroll. Det sägs att det tar upp mot fem år att bli en någorlunda erfaren barnmorska så jag är bara precis i början på den här vandringen.
Det är oxå 4 månader sedan jag började ett nytt jobb i betydelsen nya kollegor och under den här tiden har jag funderat mycket på vem jag var som erfaren sjuksköterska och en del av inventariet på min gamla arbetsplats.
Det ÄR tufft att vara ny. Att finna sin plats i flocken.

Avdelningen där jag arbetade som sjuksköterska var under de sista åren i ständig kris. Egentligen var det till stor del så på hela Medicin men värst på min avdelning.
Arbetsbelastningen var galen med ständiga överbeläggningar. Topparna och dalarna som det så ofta talas om inom sjukvården hade försvunnit och det var i princip alltid fullt av patienter.
Svårt hjärt- och njursjuka vårdades ihop med dementa, heltossiga, patienter.
Arbetsbelastningen gjorde att väldigt stor del av den erfarna personalgruppen slutade. Det kom nya. Som slutade efter ett kort tag. Det kom nya. Som oxå slutade.
Sista året och sen när det beslutades att avdelningen skulle stänga var vi tre-fyra erfarna sjuksköterskor kvar. Det innebar att vi tre i det väsentliga hade hand om om ansvaret för studenter och inhospiteringar av denna ständiga strida ström av nya kollegor.

Hur var jag då?
Det är så klart bättre att fråga "den nya" om men om ni frågar mej så försökte jag vara välkomnande och finnas behjälplig så mycket jag hann.
Men jag minns att det tröttade. Att det fanns en uppgivenhet i att vara välkomnande och inkluderande, ta halva den nyas jobb och sen när man väl lärt känna varann så gick de vidare. Jag minns att lusten att lära känna och inkludera med tiden blev mindre.
Sen är det ju sånt där som bara "är."
Som att det är roligare att göra ett arbetspass med sina gamla kollegor.
Att det är tryggare att arbeta med folk man vet vad de går för.
Att man lyser upp när en favorit kommer och att det inte var lika kul att tjänstgöra en helg med bara de nya.

Att bli en i gruppen tar tid.
Och om jag inte till fullo insåg hur det är att vara ny och osäker, både yrkesmässigt och i det sociala sammanhanget på en ny arbetsplats då så gör jag det nu.
Min nya arbetsplats har den förmånen att det inte har varit samma turbulens bland personalen. Där finns vi som är riktigt gröna men oxå dem som arbetat i massor av år.
Jag måste säga att de allra flesta varit snälla mot mej. Jag kan fråga om jag är osäker, jag kan be om hjälp om jag inte hinner, jag visas hänsynen att inte få för mycket att hantera samtidigt.
Det är det viktigaste för ingen ny blir ett dugg bättre av att utsättas för saker de inte behärskar eller att få känna att de inte räcker till.
Och jag känner tillförsikt i att på sikt finna min plats i flocken och finna kollegor som tycker det är kul att just jag jobbar deras pass.

Puss/ Asta

lördag 3 juni 2017

Asta recenserar "Gräspojken" av Christer Lundberg.

Gräspojken (pocket)

Ni måste få vila från mina sorgeinlägg, jag lovar å svär att bloggen inte skall förvandlas till en gråtblogg så här bryter vi av med en bokrecension.

Jag har läst "Gräspojken" av Christer Lundberg.

Det är en hyllad, skruvad berättelse till debutroman Lundberg fått till.
Superlativen i olika bokrecensioner haglar.
Boken handlar om Kalle 12 år som blir halvt föräldralös när hans olyckligt gifta mamma får nog av sin alkoholiserade karl och drar till Indien.
Av en slump väcks Kalles intresse för cannabisodling och under världens kortaste bilsemester i Amsterdam får Kalle möjligheter att införskaffa både frö och armatur som behövs för sin nya hobby.
Detta leder till en hel del problem kan man säga...

I början av boken fnissade jag högt på var och varannan sida men rätt snart blev den så skruvad att jag knappt mäktade med den. Ändå var den lite spännande, jag ville absolut veta hur det skulle gå med både det ena å det andra.

Romanen igenom undrade jag över huvudkaraktären.
Eller snarare hur författaren tänkt där?
Om han bara gjort Kalle något äldre... säg 15-16 så hade jag kanske kunnat köpa den på ett annat sätt. Jag var visserligen som mest galenpanna när jag var tolv, men jag är tjej och var extremt tidig i puberteten.
Men när en skötsam pojk utan tidigare skumma kontakter på eget bevåg börjar odla och röka gräs, rullar runt i sänghalmen med sin ett år äldre flickvän och tar en "efter sex cigarett", hanterar knarklangare och gangsterdrottningar... nja, då blir det FÖR skruvat.

Romanen är "utan pekpinnar" står det. Nej, det kan man väl säga.
Den är tok-drogliberal. Och eftersom jag läste slutet av boken när min brorsa slutligen dött till följd av dessa jävla droger gav den ännu sämre smak i munnen.

Visst underhållningsvärde ändå, så romanen får en 2:a.

Har du läst? Håller du med eller hör du till en av alla dom som älskade den?

Puss/ Asta

En annan känsla

Anneli Lodéns foto.

Bild: Jag 5 år, lillebror 2 år- 1974

Mitt i all sorg över min lillebrors död så ryms en annan jävligt jobbig känsla med den som stjäl så mycket energi. Tankar som hela tiden återkommer.
Känslan stavas rädsla.

Jag och min bror har samma föräldrar och samma uppväxt men på många sätt helt olika barndom.
Så klart vet man aldrig säkert vad som ryms i en annan människa, alldeles hur nära man står varann men när jag ser på det utifrån...

Han var lillebror. Ni ser ju själva, så fantastiskt söt!
Jag minns honom som så solig, alltid ett så nöjt och okomplicerat barn.
Min mamma sa alltid "Tänk om du kunde vara som Jonas, men du ska alltid sura och krångla."
Jonas gjorde aldrig det. Han var glad. Han var nöjd.
Mamma älskade honom villkorslöst. Alla älskade honom.
Han hade massor av kompisar.
Han lärde sej allt på direkten. Cykla, åka skatebord, spela fotboll.
Han var ett A-barn i skolan, duktig, intelligent, en bra kompis.
Han hade helt enkelt så många resurser och så mycket som talade för att det skulle gå bra för honom.
Jag var typ lika dan som barn som jag är nu. Krånglig, rädd för allt, lite halvutanför i skolan.
Jag trodde jag skulle bli knarkare som stor när jag var barn.
Min bror trodde att han skulle bli läkare.

Jag ser på mina barnbarn.
Lika söta, vackra, soliga och underbara som min bror var och här kommer rädslan.
Vad ryms i deras framtid?
Hur ska deras liv bli?
Vilka inre demoner kommer de få kämpa mot?
Alltså, jag vill skydda dom mot ALLT, blotta tanken på att de inte ska få kompisar i skolan gör mej livrädd och tänk om nån av dem har fötts utan det där... utan tilliten till sej själva och förtröstan till att allt en dag ska bli bra.

Alla trasiga själar, hur bråkiga å för jävla jobbiga de än kan framstå,  har en gång varit små barn. Och alla trasiga själar har inte haft en miserabel uppväxt.

Puss/ Asta



Det är min sorg.

Anneli Lodéns foto.

Lillebror 2 år- 1974

Man kan tro att en gemensam sorg förenar människor men så är det inte alltid.
Utan att ha några siffror så säger min magkänsla mej att det tvärtom är ganska vanligt med motsatsen. Att sorg sliter isär. 
För även om två människor bär sorg med samma ursprung så sörjer de av helt privata anledningar.
Sörjande människor är inte heller alltid väna, timida och snälla.
Sorg väcker alla känslor och trösklarna för att visa dessa känslor sänks.

Jag vill inte lämna ut min mamma för mycket men kan säga så mycket att det är tufft nu. Hon å jag. Som egentligen aldrig haft en relation. Vi två ska nu samsas under samma stingsliga, nedstämda tak.
Hon och jag.
Hon sörjer hans död.
Jag hans liv.
Hon behöver ha någon att anklaga. Den någon blir jag. Jag står i perfekt skottglugg.
Mamma bör inte vara ensam. Så är det.
Men både hon å jag (och resten av familjen) måste överleva detta plötsliga och påtvingade kollektiv med. Vill så väl, men mäktar jag med och vad får det kosta?
Nog om det, jag kan inte prata mer om det här.
Lilla mamma. Om jag ändå kunde göra hennes liv det alla minsta lilla enklare men det verkar omöjligt.

Idag fick vi då ta farväl.
Jag har inte sett min bror på över tjugo år.
Jag skulle känt igen honom i en folksamling på tusentals.
Han är sej så lik och ännu mer lik pappa än förr.
En hårdare kargare version av min pappas yttre.
Samma kroppsbyggnad, samma läppar, ögon, käkben, hårfäste.
Så kall men inte alls så blek som jag föreställt mej. Som döda brukar vara.
Samma känsla som när jag sett döda hundratals gånger i tjänsten... han var inte där. Det är en kropp, ett skal, men han är inte där.
Jag kysste hans kind, mest för att det förväntades av mej.
Kylskåpskall.
Han var inte där.
Men när den fina, fina kvinnliga sjukhuspastorn bad en så fin bön så grät jag.
Ute i friska luften grät jag ännu mer. Snor-fulgrät.

Men mammas och min sorg är olika.
Mamma sörjer hans död. Jag hans liv.
Mamma är så ledsen över att han inte finns mer. Att allt hon kämpat för ett halvt liv är över.
Den sorgen... förlusten av min bror... tog jag stora tuggor av för många år sen när han försvann ur mitt liv.
Jag är istället så ledsen över hur den söta soliga pojken som en gång fanns fick ett så svårt liv. Så mycket ångest, så stor ensamhet. Så mycket han missat och som han fått kämpa.
En ständig jakt på att döva hålet inom sej och allt elände som följde i den jaktens spår.
Ett sånt slöseri. Varför kunde ingen av oss hjälpa honom?
Livet kunde blivit så annorlunda för honom, för oss alla.
Och varför han å inte jag?
Det var jag som var den besvärliga. Han som var den snälla och enkla.
Honom mamma älskade. Han som var den populära.
Mej soc tanterna pratade allvarligt om.
Varför klarade jag mej och inte han?
Varför blir hela livet en strid för vissa människor?
Jag hade önskat honom allt. DET är min sorg.

Men jag är ändå stolt över mej själv idag. 
Jag bär ta me fan det här. Jag körde tur å retur till Lund. Jag som innan studietiden var så rädd för att köra bil.
Jag tog farväl.
Jag tar hand om mamma och även om jag är ledsen så känner jag att det går.
Det måste gå och då gör det det.
För det klappar jag mej själv på axeln.

Jag har något som min bror tyvärr aldrig hade.
Något som är livsviktigt för att våga leva.
Jag har förtröstan.

Puss/ Asta

torsdag 1 juni 2017

Och så kommer alla känslorna på en och samma gång


Det är äntligen tyst i huset.
Mamma sover. Eller håller sej åtminstone på sitt rum. Trots att timmen är sen tassar jag upp. Jag behöver återerövra mitt hem, jag behöver få sitta ner i tystnad.
Jag läser era kommentarer. För första gången idag tillåter jag mej att känna å vara. Tårarna rinner. Jag kan äntligen vara ledsen. För allt som var och allt som inte blev. För det outhärdliga våldsamma slutet, om han ändå bara fått somna?!
Om jag får tid över snart ska jag tacka er var och än. Just nu gör jag det här. Tusen tack för varma ord och kärleksfulla tankar, här, på facebook och instagram, i mail och på messinger. Av kolleger och chefer. Tack!

Jag vet inte vad jag ska göra. Var jag ska börja. Hur jag ska hantera det.
Mamma är fullständigt ur spel till att göra något alls, till att fatta minsta beslut.
Hon gråter inte. Hon är förvirrad, ser drogad ut. Pratar osammanhängande, upprepar samma sak om å om igen. Går fram å tillbaka som en osalig ande.
Svarar "Jag vet inte" på allting.
Jag blir orolig... ångesten äter upp allt syre i huset hur jag än vädrar..., jag blir trött... så oändligt att jag knappt orkar sitta upprätt..., irriterad, rädd och hela spannet där emellan.

Jag är "äldst." Inte i ålder men det är på mej allt vilar. Allt som skall göras, alla beslut som skall fattas. Allt faller på mej. Det finns ingen hjälp.
Ta mamma till Lund (köra dit och framför allt... köra hem efteråt) för att ta avsked, begravningsbyrån mm. Ska mamma flytta till min stad eller bo kvar? Ska han i så fall begravas här eller där?
Jag saknar mormor. Jag känner mej inte redo att hålla ihop allting själv.

Mitt i allt detta minns jag min bror sittande på sin säng. Han trycker en älskad efterlängtad LP skiva mot bröstet medan hans favoritlåt från den spelas om å om igen. Han är 12 år, jag är 15. Det är 1984. Än är det tre år kvar innan allt ska braka lös.

Forever young,
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever, and ever


Forever young
I want to be forever young
Do you really want to live forever
Forever young


Älskade Lillebror. Som jag svurit på och förbannat. Som jag oroat och ängslats.
Som jag hoppats och förtvivlat. Som jag saknat. Som jag gråtit tillsammans med i telefonen. Som jag inte har träffat på tjugo år.
I natt är det bara kärlek. Bara saknad. Bara sorg.
För allt som var. Och allt som aldrig blev.
Vila i frid. Vila äntligen i frid.

Puss/ Asta

onsdag 31 maj 2017

Samtalet

Anneli Lodéns foto.

Så kom då samtalet. Samtalet jag visste skulle komma. Samtalet jag väntat på i decennier. Ett samtal som ändå inte går att förbereda sej på.
Min bror är död.

Trettio år av missbruk och med fler liv än en katt.
Han har överlevt att bli skjuten, han har överlevt att bli knivhuggen.
Han har överlevt otaliga överdoser, en natt kom han in två gånger till akuten med överdos.
Han har överlevt ett brustet aortaaneurysm. Som han sen misskötte.
Han har överlevt att försöka hoppa upp från sjunde våningen. Överlevt självmordsförsök med tabletter och el. Han överlevde en mordbrand.
Han har druckit sej fullkomligt alkoholförgiftad på handsprit och injicerat kaktussaft.
Och detta är bara det vi vet om.

Men i söndagsnatt tog det slut. På ett torg i Malmö blev han huggen med något, förmodligen en kniv, i både rygg och hals och dog strax efter han kom till akuten. Ett fyrtiofemårigt liv, till större delen ett rent helvete med väldigt få stunder av glädje eller ens lugn, är över.

Jag grät av beskedet.
Efter det är ögonen snustorra. Jag är tom invändigt. Tom å tung.
All min energi går åt till att få mamma att överleva. En mamma som levt 45 år genom honom och bara honom. En mamma som blivit sjuk och gått sönder av rollen som anhörig till en blandmissbrukare. Som blivit misshandlad, hotad, rånad. Men som oxå älskat, oroat sej och under trettio års aktivt missbruk ständigt sökt hjälp, ständigt försökt skydda, alltid älskat, aldrig gett upp.
Jag är imponerad att hon står upp. Att hon kan andas.
Det vet i fan om jag klarat av.
Mina känslor är avstängda. Nedsläckta. Allt fokus är på henne nu. Timme för timme.
Jag har aldrig varit någon vidare bra dotter. Av goda skäl förvisso men ändå.

Tids nog får jag ta i det här.
Soliga minnen av min lillebror som barn. Han var så söt, så älskad.
Ta i att vi bara haft mycket sporadisk kontakt under hans missbruk.
Ta i att jag inte kunde hjälpa honom. Att jag valde mej och mina barn först.
Tids nog får jag konfronteras med de där inre bilderna av hans sista timma i livet som pockar på men trycks bort.

Inte idag. En annan dag.
Vila i frid lillebror. All din ångest är över.

Puss/ Asta

fredag 26 maj 2017

Snart så

Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna

Om två veckor... eller sex arbetspass... går jag på sommarsemester.
Lite tidigt, jo jag vet, men vi har tre perioder och jag blev lottad att välja sist och då var juni kvar. Så de tre sista veckorna i juni ska jag tanka kraft för ett år framåt.

Jag hoppas så att jag har vädret med mej. Juni kan ju vara jättefint. Jättefult med dessvärre. Det är det som ÄR med den svenska sommaren. När den är fin är den bäst i världen men dessvärre vet man aldrig. Vi svenskar är unikt väderfixerade, vilket inte är så konstigt. Under några få veckor väcks drömmar om ett socialt uteliv, när vi ska grilla/ bada/ umgås/ dricka rosé/ leva upp och ut. Tanka D-vitamin och bränna så vi klarar ett halvår i nästan kompakt mörker.
Att inte få sol å värme på sin semester är lite av en katastrof men i värsta fall så har jag ju alltid den där veckan på Kos i augusti när jag VET att solen kommer att skina och havet vara ljummet.

Jag längtar faktiskt efter semester.
Visst har jag haft enstaka veckor lediga, senast nu när vi var i Barcelona, men tre veckor i stöten var flera år sedan jag hade.

Jag tänker framför allt hinna med...

Läsa mkt böcker. Lagom till semestern skall jag utnyttja Bookbeats erbjudande om två veckor gratis. Jag är läsartypen som gillar riktiga böcker men nu ska jag ge ljudboken en chans. Oxå. Jag tänker läsa riktiga böcker med.

Umgås med vänner. Spontanträffar på stan. Vinkvällar på altanen. Nån fest må hända. Jag behöver se om mina vänner. Jag hoppas hinna träffa lite avlägsna vänner som världens bästa handledare Johanna och kanske min superhero Nina.

Sola. Jag vill nyttja mina snygga bikinis och bli brun.

Springa. Jag tänker mej att jag skall förena ljudboksambitionen med springambitionen. Första boken jag tänker lyssna på är en som jag hört mycket gott om. "Hjärnstark". Om motions påverkan på hjärnan.

Allmän vardagslyx. Ni vet... sovmorgon. Middagslur. Grilla allt från ekoentrecote till hotdogs.

Umgås med barnbarn. Mitt äldsta barnbarn skall gå på simskola så jag hoppas kunna avlasta hennes mamma med att antingen gå dit eller oxå passa småsyskonen under tiden. 

Bada är väl dessvärre inte att tänka på, jag doppar mej ogärna om det är under 20 grader och Winnerbäck har ingen turné i sommar så där blir det torrskott men nån liten utflykt skall jag väl få till.

Vad ska du göra på semestern?

Puss/ Asta


En till

Anneli Lodéns foto.

Jag har köpt ännu en bikini. Trots att jag fick en jättefin och dyr från Bh-Pia i födelsedagspresent så sent som i mitten av maj. Till er av ungarna som var med och bidrog till den, jag älskar den, den är klassisk och jag kommer kunna ha den i trettio år... eller till jag gått upp för mycket i vikt.
Men jag var ändå... var hela tiden... sugen på nåt i färg, gärna grönt.

Och som så många gånger förr lockade mej Louise som har bloggen Big Ass Fashion in i fördärvet. Hon visade denna bikini från Twilfit och jag föll som en fura. På vinst och förlust beställde jag en via nätet och den passade superbra.
För... som jag sagt tidigare, en bikini är en bikini, alldeles oavsett hur bra/ dyr/ snygg den är och ingen plastikoperation.
Med det menar jag att att vi ofta... jag i alla fall... har orimliga förväntningar när vi provar just bikini.
"Men va fan, det valkar ju sej här", "hänger där", "bullar ut  si eller så."
Ja! Det är så min kropp ser ut. För att jag inte är tjugo år, inte lyft och fettsugit, inte hårdbantat och tränat stenhårt. Så ser den ut och det duger för mej.
Att avstå glass, pizza på en solig uteservering, kall öl på altanen å annat av livet och särskilt sommarens goda är för mej inget alternativ.
Då så. Då har jag valt.
Och kroppen min ställer upp dag efter dag utan större krångel.

Ja det tror fan att den ska prydas av en (två!) snygg bikini.

Puss/ Asta

lördag 20 maj 2017

En minnesbild hemsöker mej



På onsdagen gjorde vi alltså Barcelona. Åkte hoppa på/ hoppa av bussen.
Ett av stoppen var mitt i smeten där de flådiga butikerna som Michael Kors, Armani och Tiger of Sweden trängdes med Zara å andra butiker med mer humana priser.
Ett fenomen med Barcelona var de många hemlösa med hundar.
Alla jag såg verkade väldigt ömsinta med sina pälsklingar. De låg skedandes på gatan, hunden på husses el mattes trygga arm med en vattenskål  bredvid.
Värmande i hjärtat på nåt vis trots att utsatthet alltid är tragiskt.
De hundägare jag sett i Sverige som är hemlösa är ofta hänsynslösa och aggressiva mot sina hundar, men här var det så tydligt att det var bästa kompisar.

Men jag såg nåt annat och jag kan inte förlåta mej mitt agerande.
Mitt på gatan satt en kvinna, i tjugo-tjugofemårs åldern, och grät.
Inte lite stillsamt, hon grät som om jorden gått under.
Hon skakade och hulkade och tårarna forsade för kinderna.
Jag erkänner att jag kände mej lite stressad av sällskapet jag var i men var det hela sanningen. Jag såg henne och kände förfäran men gick bara förbi.
Ni vet som i filmer som visas på facebook där man undersöker omgivningens empati och har en skådespelare som är i nöd... och alla bara passerar.
Efteråt kunde jag inte släppa henne och jag kunde framför allt inte släppa vem jag varit.
Varför gick jag inte fram å frågade hur det var fatt? Vad som felades henne? Om jag kunde hjälpa på nåt sätt?
Varför passerade jag bara så som hundra, nej tusen andra människor gjorde?
Kunde jag hjälpt henne på nåt vis? Kunde en smula omtanke ha lindrat åtminstone lite av hennes nöd?
Jag kan inte fatta att jag bara gick förbi och jag kan inte sluta tänka på det.
Det var en medmänniska. Det kunde varit min dotter.
Jag kan inte förlåta det där och jag återkommer hela tiden till kvinnan i mina tankar. 


Har du oxå gjort något liknande? Vänt bort blicken? Gått förbi utan att agera?
Intellektuellt kan jag förstå, jag känner obehag över varje tiggare jag möter.
Orättvisan över att jag är född här och du där är så uppenbar och skulden blir tung. Men jag BRUKAR möta blickar, ge en slant, ta i hand, mötas en kort stund trots att det vore enklare att inte se.
Men här gjorde jag inte det. Här stukades min självbild rejält.
Att vara den som bara passerar...

Puss/ Asta


Barcelona



Hej älskade läsare

Japp då var man tillbaka i kalla Svedala. Underbart är som bekant förbaskat kort. Måndag-torsdag var vi i den stora staden Barcelona och vi hade det strålande. Ni som är vän med mej på facebook eller instagram har sett en del bilder.

Vi bodde på ett fantastiskt trevligt hotell med underbar personal som verkligen gjorde allt för att vi skulle trivas å ha det så bra som möjligt. Som ett extra plus blandande de fantastiska drinkar och sådana drack vi måååånga.
Ett litet poolområde men å andra sidan var där sällan många gäster, solstolarna räckte gott och en trevlig terrass med pubmat att beställa.
Frukosten var underbar!
Enda egentliga minuset var att där inte fanns balkonger och det är rätt viktigt tycker jag. Där kan man umgås, spela spel, dricka fördrinkar eller sängfösare å bara må gott. Nu blev det att vi satt på terrassen istället vilket kostade sköna slantar.

Vi kom på måndagen och var rätt möra efter som vi rest mitt i natten. Vi tog det ganska lugnt den dagen och utforskade hotell och omgivningar.
Jag tog ett dopp i medelhavet, ingen aning om temperatur men jag har med åren utvecklat riktiga badkruke skills och jag fixade det lätt. 18-19 grader kanske.
Tisdagen var min födelsedag och då fick jag bestämma... bestämde poolhäng hela dagen å på kvällen tog vi taxi in till den berömda turistgatan La Rambla där vi åt gott. Jag valde paella.
Onsdagen var det dags att se lite.
Mitt bästa tips om du ska till Barcelona är att köpa biljett på turistbussarna. De kostade 29 euro för en hel dag, de går var 5:e minut och du kan hoppa av å på hur mkt du vill. På bussen får man hörlurar att plugga in och  sen kan man välja sitt språk och få guidning på hela turen.
Vi drog vi elva på förmiddagen och var hemma vid midnatt, vi hade en del stopp å hann se väldigt mycket... men ändå bara en bråkdel av Barcelona.
Staden är enorm!
På torsdagen var det hemresedag och vi tog lite sista gin och solsken innan vi drog till flygplatsen.

Resan var fantastisk. Vi hade mellan 23-26 grader vilket var perfekt, gott å varmt men ändå så man inte blir såsig av värmen.
Det funkade jättebra med vårt resesällskap och konstigt vore det väl annars, vi har känt varann i evigheter. Jag hade lätt stått ut med att stanna tre dagar till vilket kanske varit mer lagom med tanke på stadens storlek, men å andra sidan så hade jag på torsdagen börjat längta väldigt mycket efter dom där hemma, så det kändes ändå helt okej att åka hem.
Jag ska definitivt tillbaka!

Och för er som undrar, ja jag gick upp 2,5 kg på 4 dagar. Rökte 1 paket cigg per dag som ickerökare. Rätt starkt jobbat.

Puss/ Asta

lördag 13 maj 2017

Hej


 

Jösses! vad jag har blivit kass på att blogga. Förr skrev jag tre inlägg/ dan nu inte ens ett i veckan. Nån gång ska det bli ändring, jag lovar.
Men jag lever fortfarande, jag är gift med samma gubbe och har inte hunnit få varken fler barn eller barnbarn. Jag kämpar på med min ofullkomlighet som barnmorska, träffar sällan vänner, har tappat 5 kg och mina julstjärnor lever ännu vilket är ett smärre mirakel.

Idag är det dan före dan. Söndag natt lämnas det Pastassonska hemmet för lång vägs färd mot Barcelona. Till ev inbrottstjuvar kan jag meddela att huset kommer vara bebott av flera vuxna barn och av Mr Gottfrid him self. Du vill INTE komma objuden.
Till alla er andra kan jag däremot meddela att jag så smått börjar få lite resfeber.
Jag är inte särskilt flygrädd. Då är jag i så fall mer rädd för att köra i halka, byta jobb och möta främmande män på folktomma platser. Flyget har dessutom den fördelen att man kan muta nerverna med en Gin & Tonic, det passar sämre ihop med vinterkörning och jobb.
Ändå är det en liten oro i magen. Jag är inte van vid att umgås så intensivt å länge med maken, ibland blir det bra och trevligt, ibland blir det långt ifrån bra.
Jag har heller aldrig varit ifrån Noah i fyra dagar tidigare. Är övertygad om att han överlever med sin mamma men vi kommer längta efter varandra.
Ja, fast jag ska inte gnälla. Det ska bli jätte skönt att få lite sol och miljöombyte, leva lite lyxliv.

Har en del förberedelser kvar. Ska färga håret. Raka här å där. Noppa bryn å ett å annat hakstrå. Måla naglar.
Välja bland mina 111 klänningar, hur många är rimligt att ha med sej egentligen? Göra om proceduren med skor.
Packa.

Rätt lustfyllt ändå.
Puss/ Asta

söndag 7 maj 2017

Asta recenserar "Svenska gummistövlar" av Henning Mankell

Svenska gummistövlar (inbunden)

I perioder läser jag väldigt mycket. Andra perioder inte alls. Ibland har jag svårt att finna ron att läsa. Men lusten återkommer alltid, förr eller senare.
Framförallt sommarhalvåret läser jag mycket. En god bok, eller till å med en halvdan bok, erbjuder en avkoppling som är svår att få på annat sätt.

Nu har jag läst Henning Mankells "Svenska gummistövlar" som är en fristående fortsättning på "Italienska skor" som jag inte läst. Men det fungerade fint ändå.
Jag har läst ett antal böcker av Mankell tidigare och gillar honom bäst när det inte är deckare. Kanske för att jag över lag inte gillar den genren.

"Svenska gummistövlar" handlar om den pensionerade läkaren Fredrik som bor ute i skärgården. En natt vaknar han av att huset är övertänt. Han flyr ut med bara ett par omaka gummistövlar på sej. Allt annat går förlorat i branden.
Romanen handlar att åldras, att fortfarande längta efter kärlek och närhet, relationen till dottern Louise som Fredrik fick kännedom om först när hon var vuxen men oxå om mysteriet med branden som visar sej vara anlagd.
Fredrik blir själv misstänk och snart brinner det igen.

Det är en stillsam roman som inte gör något större väsen av sej.
Den var inte någon favorit men ändå en berättelse att uppskatta i stunden.
Jag ger den 3+ i betyg.

Puss/ Asta

tisdag 2 maj 2017

Ensam

Anneli Lodéns foto.

Jag lever ett ganska ovanligt liv för att vara snart 48 år på det sättet att jag fortfarande har småbarn omkring mej varje dag.
Inte så många i min ålder snubblar över bilar å legobitar å plastgetter å rrosa kastrullset å kramdjur till förbannelser dagligdags. Inte många hör småbarnstjatter, trotsskrik, ständiga "vad är det", "vad betyder det", "varför det."
Men jag ÄLSKAR det!
Det är en välsignelse att få se ännu en liten avkomma utvecklas och växa i sin vardag.

Jag är sällan själv. Det kan jag sakna.
Jag kan dra mej upp till mitt rum för treåringen är inte mitt yttersta ansvar men det här med att ha huset för sej själv... det har jag sällan.
Idag är en sådan dag.
Maken är på jobbet, Noah hos sin pappa, Mini hos tatueraren så jag å Gotteman huserar fritt här nu.
Det är underbart! Jag är en hyfsat social person men jag har stort behov av egentid och tystnad.

Jag har precis ätit frukost, tagit en lång dusch och målat tånaglarna.
Om en liten stund ska jag gå en runda med min fyrfotade prins och så småningom bege mej på det där bikiniäventyret som jag skrev om för två inlägg sen.
På vägen hem tänker jag köpa mej en flaska vitt mousserande vin att avnjuta i solen för ÄNTLIGEN har ju den riktiga våren... den med sol å bara (likbleka) ben kommit.

... och där kom min stora flicka. So long...

Puss/ Asta

Ps. Så klart jättemysigt att få egentid med dom med.