torsdag 4 augusti 2016

Vad hjälper det?



Grälet med min släkting angående den rasistiska delningen lever kvar inom mej.
Jag rannsakar mej och rannsakar mej igen.
Jag har bett om ursäkt, inte för mina åsikter, inte för att jag sa ifrån, men kanske för att jag inte backade när hen blev ledsen.
Jag har bett om ursäkt och ursäkten är accepterad sa hen men jag känner ju att det för alltid är förändrat. Vi har sett sidor hos varann vi inte tyckte om eller kan förlika oss med. Ingen av oss.

Jag funderar på om jag går för hårt åt rasister. Om jag är för hård och oförsonlig i min ton. Som min man sa i frågan, Du kommer aldrig vinna över en enda jävla Sverigedemokrat, de är inte mottagliga, de är för dumma.
Och det är säkert sant. Min blogg och alla mina argumentationer har förmodligen inte fått en enda människa att omvändas, jag talar till de redan troende.
Men det är en frustration att diskutera med Sd'are. Vanliga regler gäller inte.
Fakta, studier, statistik, förtroende ingivande insatta människors ord biter inte på dem. I deras värld är allt oförvanskligat , påhittat, friserat, dolt.
Det finns dolda agendor. Censur. Åsiktskorridorer. Vänstervridna politiker.

Jag fick en bild på mitt yngsta barnbarn. Han som har en pappa från Iran.
Hans pappa kommer aldrig kunna svära sig fri ifrån honom. De är så lika, men barnbarnet är ännu mörkare.
Sidan min släkting delade "Nej till Asylboende i Sverige" hade om den blev verklighet inneburit att min svärson inte levde här. Att mitt barnbarn inte fanns.
Denna gudavackra lilla pojk med sina mörka ögon... för hans skull slåss jag mot galenskapen. För Sverige är hans lika mycket som mitt trots att han är mörk.

Jag har blivit hotad för mitt motstånd till Sverigedemokraterna. En väsande röst kallade mej "Blattehora" i telefonen. Jag får titt som tätt påhälsning av "Anonym" i bloggen som talar om för mej att jag är korkad, naiv och verklighetsfrånvänd.
Nu sist i mitt inlägg om Expressen.
Ibland besvarar jag. Mot bättre vetande... ignorans är vad troll hatar mest.
Ibland tar jag bort kommentarer (rätt ofta faktiskt) för att detta är mitt space.
Men i bland låter jag hen ståta i all sin korkade prakt.
Gå gärna in och säg "hej" till Anonym.
Jag har vänner från världens olika hörn. Jag har fantastiska kollegor som är muslimer. Duktiga läkare som jag kunnat luta mej mot. Som driver det här samhället framåt. Jag kan fan inte hålla tyst.

Jag var på badhuset här om dan. Där var en grupp vuxna med invandrarbakgrund som skulle lära sej simma. En kvinna i heltäckande tajt simklädsel tog sina första tafatta simtag. Det gick "så där."
Efter ett tag vågade hon hoppa från kanten och hon simmade... säkert sina första... 25 meter och allmänt jubel utbröt i gruppen.
Hon blev så hyllad. Och hon lyste. Jag blev lycklig!
Sverige ÄR fantastiskt. Här får alla barn lära sej simma. Och här får nya svenskar lära sej simma med.
Jag hörde flera svenskar runt mej som fnyste. Över hur mycket plats de fått till förfogande. Att kvinnorna inte hade traditionell baddräkt och över att de väsnades så mycket.
Och jag blir på riktigt så jävla deppig.
Deppig över den småsinthet som verkar breda ut sej bland svenskar.
Bilden ovan...
Ett utdrag från facebook ikväll. Angående en artikel där en polis uttalade sej om att dialog med gängen i förorten har större effekt än våld.
De där "sverigevännerna" vill å ena sidan ha det som Sverige var -1952 å andra sidan en polisstat där vi skjuter ihjäl minderåriga utan att fråga.
Jag önskar att konversationen var unik men om ni vill kan jag hitta hundra liknande dialoger ikväll. Ge mej en halvtimma.

Sverigedemokraterna ÄR inte vilket parti som helst. De måste bekämpas.
De skall UT ur demokratins finrum.
Vi kan bättre i det här landet!

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Som du vet... jag älskar att debattera. Du har lärt mig det mesta om pathos, logos, ethos. Men med åren har jag lärt mig något, genom bittra erfarenheter. Det är ingen idé att tala till döva öron. Till sådana, som du säger, inte följer vanliga regler. Eller hyfs! Jag kan diskutera RUT med moderater, EU med vänsterpartister eller t.o.m homoadoptioner med kristdemokrater. Men integration och jämlikhet med sverigedemokrater... det går inte. Det är fullständigt meningslöst. Tar bara en massa energi. Därför har jag valt att inte ge mig in i sånt. Delar Fb-vänner sån skit ryker de från vännetlistan. Jag ger mig aldrig in i Aftonbladets kommentarsfält eller liknande. Jag väljer att behandla dem på det enda vis jag förmår, genom ignorans. Tycker att du gör en jätte insats genom dina inlägg. Däremot tycker jag faktiskt inte att du behöver debattera i kommentarsfältet eller genom egna inlägg. Det är, enl mig, bara att skapa plats för rasism och sprida det vidare. För nej, du kan inte omvända en enda sverigedemokrat. Antingen för att de är övertygade rasister eller för att de är korkade. Tyvärr. Sen behövs civilkuraget. Vi behöver stå upp mot allt från gapiga skinheads på gatan till muttrande köksbordsrasister i fikarummet. Men hur göra detta på ett meningsfullt sätt? Det vet jag inte riktigt. Svammel svammel �� Puss Emelie.

    SvaraRadera
  2. jag undrar vilken verklighet Asta&co lever.
    jag längtar verkligen till nästa riksdagsvals kväll när vi får se hur sossar och andra pk-partier står och gråter och undrar hur det kunde gå så här.
    Samtidigt som Sd jublar över att ha blivit Sveriges största parti.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare