tisdag 30 augusti 2016

Läppstift å sånt



Att jag älskar att shoppa har väl inte undgått någon som känt mej längre än en kvart.
Vad som är favoriten att shoppa varierar.
Ibland är det klänningar, andra stunder faller jag för skor, nagellack har alltid varit en passion och det senaste är läppstift av olika slag.

Igår provade jag... bara för skoj skull... Max Factors Lipfinity på ICA.
Jag skulle inte köpa nåt för jag handlade ju ett (det som bröts av) för bara nån vecka sen.
Och köpte gjorde jag inte heller. Igår.
Idag när jag skulle sminka mej upptäckte jag att läpprovet fortfarande satt kvar, i princip intakt, trots att jag ätit två gånger, borstat tänder, duschat.
Så idag köpte jag ändå. I en nyans mörkare än den jag provade igår.
Det är det ni ser på bilden, nr 108 Frivolous. I verkligheten är det ytterligare lite "bärigare."
Nackdelen med de här läpplacken som sitter som berget är att läpparna blir väldigt torra av dem.
Bildresultat för isadora desire

Och detta köpte jag alltså här om veckan, ett mer klassiskt mjukt läppstift som försvinner när man äter eller pussas. Väldigt fint, men alltså tyvärr avbrutet.

Använder du läppstift?
Jag har inte gjort det så hemskt länge. Knalligt läppstift är lite modigt.
När jag var yngre hade jag till och med komplex för min fylliga mun och gjorde vad jag kunde för att dölja den.
Kallades "Läppen" i skolan när jag var barn och då inte för de tyckte att jag var så fin. Och mamma sa alltid när jag surade "Puta inte med läppen så där då kommer den bli ÄNNU större."
Men idag har vi alltså slutit fred jag och min läpp och jag är till å med rätt förtjust i min mun.

Vad shoppar du helst?

Puss/ Asta

måndag 29 augusti 2016

Varför jag är feminist?



Och detta är bara i vårt land, i vår kultur... 

1. För att den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i hennes hem.
Var tredje vecka mördas en kvinna av en man som hon har eller har haft en relation med. 2013 gjordes 27056 anmälningar om misshandel av kvinnor över 18 år. Mörkertalet är stort.

2. 2015 anmäldes 5920 våldtäkter och 18100 sexualbrott i Sverige. Mörkertalet är stort.

3. 2016... efter Kristus... anser till och med rättsväsendet att kvinnor själva kan ha del i att våldtäkter och misshandel sker.

4. En sexuellt flitig kvinna ses med helt andra ögon än en man som lever ut sin sexuella aptit. Hora-Madonna komplexet lever i högsta grad.

5. Kvinnor studerar längre än män men tjänar mindre inom samma yrke.

6. Kvinnor får bättre studieresultat än män men sämre positioner inom samma yrke.

7. Mäns arbete anses viktigare än klassiska kvinnliga yrken.

8. De flesta kvinnor jag känner är rädda för att vistas utomhus när det är mörkt.

9. Inte ens att ta en taxi är riskfritt. (Har själv råkat ut för ett pervo.)

10. Män som blir för fulla ses just som män som blir för fulla. Kvinnor ses som patetiska.

11. Kvinnor tar ut majoriteten av föräldradagarna.

12. Och vabbar mest.

13. Kvinnor sköter majoriteten av hemmets sysslor och har huvudansvaret för barnen.

14. Många män anser sej "ha rätt" att ligga med sin fru med regelbundenhet eftersom de är gifta. Annars hämnas han genom att bli sur å tvär. Husfridssexet är utbrett.

15. Män är fortfarande "barnvakt" åt sina egna ungar.

16. Kvinnan är familjens projektledare. Massor av kvinnor vittnar om att hon måste vara stark och måste orka för annars fungerar inte vardagen.

17. Kvinnor köper mannens presenter. Kommer ihåg hans mammas födelsedag.

18. Män kan skrockande och nästan lite stolt berätta att den enda middag de kan slänga ihop är rostat bröd och kokt ägg.

19. Män har ständiga åsikter om kvinnors kroppar och utseende.

20. Många män försöker ta sej friheten att bestämma vad deras kvinnor skall ha för frisyr och kläder.

21. En del vuxna (kvinnor med för all del) säger fortfarande "Boys will be boys" när pojkar är röjiga och tar för mycket plats.

22. Småflickor bedöms och belönas för sitt utseende, småkillar för sina prestationer.

23. Att ha "ballar av stål", ha "kuk nog", "vara en man" är förknippat med mod, styrka och pondus. Att vara "en liten flicka", en "fitta" är förknippat med motsatsen.

24. Pojkflicka är ett positivt ord. Flickpojke skulle aldrig existera.

25. En del tror fortfarande 2016... ja, vi snackar efter Kristus nu med... att om pojkar får ha rosa tröjor med kattungar på eller klänning så blir de förvirrade i sin könsidentitet.

26. Vi har alldeles  för få kvinnliga chefer i det här landet.

27. Vi har alldeles för få kvinnor på toppositioner i styrelser i det här landet.

28. Framgång måste bedrivas på manligt sätt. Hårda värden är det som betyder nåt.

29. Kvinnor orkar inte, till följd av dåliga arbetsvillkor och huvudansvar i hemmet arbeta heltid vilket straffar sej inte bara i lönekuvertet och i karriären utan även som pensionär.

30. Vi har partier som vill göra det hett att vara hemmafru igen.

31. De flesta flickor/ kvinnor har blivit kallade hora eller oönskat tafsad på.

32. När kvinnor är lediga förväntas de städa och handla. När män är lediga är de just... lediga.

33. För att kvinnliga journalister, politiker och andra näthatas på ett mycket mer brutalt sätt än männen.

34. För att män på allvar blir så förolämpade när en tonårig säger "alla män" i sin vrede över våldtäkter att hon får motta hat och hot om just... våldtäkt.

35. För att småkillar fortfarande uppmanas att inte "grina som en liten tjej."

36. För att inte småtjejer tas på allvar när de blir jagade, omkullputtade el slagna av pojkar utan får höra "han är nog kär i dej."

37. För att inte ens världens vackraste kvinnor duger oretucherade.

38. För att kvinnor förväntas raka, ansa, noppa, banta, operera, fylla i hela sitt jävla liv.

39. För att män i diskussioner säger saker som "Men lilla gumman..."

40. För att vi fortfarande inte har haft en kvinnlig statsminister.

41. För att det... fortfarande... sägs "Ah men Toblerone då" trots att manliga politiker hunnit göra hundra saker som varit tusen resor värre sedan dess.

42. För att mannen i familjen kör bilen 9 av 10 ggr när familjen skall ut och åka.

43. Och när kvinnan får köra är det när det vankas alkohol. Då är det självklart att det är hon som är vit.

44. För att alla kvinnor jag känner fejkat en orgasm.

45. För att amningsbilder blir borttagna på facebook och Instagram medans de porriga brösten får vara kvar.

46. För att det överhuvudtaget diskuteras om kvinnor skall kunna amma sitt barn överallt. Efter Kristi födelse.

47. För att inte heller alla män är bekväma med den machoroll de tilldelats.

48. För att den skilsmässa i medelåldern är lika farligt för en man som att vara storrökare.

49. För att män super i stället för att be om hjälp

50. Och för att kvinnor håller på att kopiera mäns alkoholvanor.

51. För att när det är kalas så fixar kvinnan allt (inköp av mat, val av mat, matlagning, dukning, dekoration, inbjudningar, städning mm mm och mannen dyker upp som vilken gäst som helst.

52. När det grillas vänder mannen på köttet och får all ära.
(Trots att kvinnan handlat och lagat alla tillbehör.)

Nu orkar jag inte mer men fyll gärna på med dina anledningar...

Puss/ Asta

Sex anledningar. Lätt.

 

Jag känner människor... som aldrig har gått en enda minut i terapi och som inte heller ser någon anledning att göra det... och jag funderar ibland, är det dom eller mej det är fel på?
Jag har gått i terapi massor av gånger och är av åsikten att alla mår bra av att helt egocentriskt få ösa ur sej om sej och sitt med regelbundenhet till någon som får betalt för att lyssna och komma med ett å annat tips.
För man lär sej verkligen massor om sej själv, sina reaktioner, sina rädslor och hur de styr en. Problemet är bara att det är färskvara så det behöver upprepas med jämna mellanrum.

Jag kan LÄTT komma på åtminstone 6 anledningar på rak arm som jag skulle behöva gå på terapi för.

1. Äktenskapsrådgivning eller parterapi. Det behöver ALLA så ni behöver inte fundera på om jag står i begrepp att skilja mej. Om så vore skulle jag nog strunta i terapin, åtminstone nu när barnen är vuxna och vi inte behöver ha en fungerande relation efter skilsmässan.

2. Terapi för att bli mer målinriktad och inte tappa motivationen så lätt.

3. Terapi för att förstå och försonas med att min pappa och jag "gjort slut" och vad det gör med mej.

4. Privat anledning.

5. Privat anledning.

6. Terapi för att bearbeta saker från mitt förflutna som jag inte riktigt kommer över och som fortfarande påverkar mina val idag

Hur ser du på terapi?

Puss/ Asta

Katastrofen kommer

 Bildresultat för katastroftankar

Cissi Wallin skriver om katastroftankar och frågar sina läsare om de har några sådana erfarenheter. OM jag har! Sover Dolly Parton på rygg? Bajsar björnana i skogen? Är Sd ett rasistiskt parti? ATT jag har erfarenhet av det!

Jag har haft det i hela mitt liv. Minns att jag inbillade mej och fantiserade ihop en massa hemskheter som skulle kunna hända när jag var barn, allt ifrån att lägenheten skulle börja brinna på natten till att jag skulle bli mördad av en ful gubbe på väg till skolan till att mamma skulle dö... eller rymma. Hon sa ofta att hon skulle just det, rymma.
Men än värre blev det när jag fick barnen. Så här i efterskott har jag förstått att jag fick postpartumdepressioner efter varje barn och det blev i likhet med eftervärkar värre och värre för varenda unge.
Jag oroade mej så till den milda grad att jag ångrade att jag skaffat barn.
"HUR I HELVETE TÄNKER MAN NÄR MAN SÄTTER ETT BARN TILL DENNA FULLSTÄNDIGT SINNESSJUKA VÄRLD SOM KOMMER GÅ UNDER PRECIS NÄR SOM HELST?!"
Det var operation Desert Storm och det var ozonhål och det var kriget på Balkan. För att inte tala om RS virus och Plötslig spädbarnsdöd.
Logiken efter fjärde barnet så mej även att jag inte bara var fyrdubbelt lyckligt lottad jag hade även en fyrdubbel chans att någon av mina barn skulle dö.

När barnen blev större blev det något bättre men ångest har alltid varit en jävligt efterhängsen trist polare som jag helst hade velat slänga framför ett tåg eller liknande. Sedan ett antal år tillbaka äter jag den antidepressiva medicinen Cipralex och med det har min ångest blivit både lindrigare och mer sällan förekommande.
Men fortfarande är det så att de där glimrande ögonblicken av fullkomlig lycka när allt är i harmoni och livet underbart att leva så kommer alltid en backflasch av att det precis när NÄR SOM HELST kan tas ifrån mej.
Livet är en jävligt nyckfull aktivitet och rättvisa finns det ingenting som heter.
Unga goda människor dör. Elaka gamla jävlar får leva.
Min brorsa har fler liv än en katt, han måste ha avverkat åtminstone 82 stycken vid det här laget medan ex min vän Lena som varken drack eller rökte och inte ens avnjöt kaffe dog innan hon blev 35 trots att hon hade ensamt ansvar för tre små barn.

Jag har genom åren fått en mängd förklaringar till mina katastroftankar och min ångest. Den jag gillar bäst är att vi med långa känselspröt är fantasifulla å kreativa själar. Med åren har även min känslighet som jag under så många år avskytt och föraktat kommit att bli något jag kan känna tacksamhet över.
Den har gett med empati och en bättre inlevelseförmåga hur andra har det och mår. Jag skulle inte längre vilja vara avstängd.

Hur har du det med katastroftankarna?

Puss/ Asta

Tänk om han ligger med nån annan?

Bildresultat för svartsjuka

Min man är på "facklig konferens."
Jo jo. Det vet man ju hur det går till på sådana.  Hm.

Under många år var jag djupt svartsjuk och orolig när min man åkte på liknande tillställningar eller var ute med sina kompisar och sov borta.
Jag kunde inte sova på natten och låg och målade upp diverse scenarier där han flirtade... eller mer... med andra kvinnor. Fick ångest å ont i magen.
Jag vet att min man kan vara ganska flirtig och bli lite omdömeslös på fyllan och jag har blivit raggad på av sååå många upptagna karlar att jag tappat hoppet om män som grupp. Därtill har jag och min man haft åtskilliga och långa perioder utan sex.
Samtidigt kände jag skam. Svartsjuka är en ful egenskap. En svag egenskap.
Det var ingenting jag kunde prata med andra om, men känslan och rädslan över att bli bedragen åt upp mej. Rädslan av att bli bortvald, lurad, förnedringen i att andra skulle se och veta att jag blev bedragen men att jag inte själv skulle veta.

Idag är jag inte alls svartsjuk. Eller ja, åtminstone extremt lite.
Det är möjligt att det gäller i denna relation jag är i och inte i en ny men jag tror inte det.
Hur gjorde jag då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag som med så mycket annat bara bestämde mej. Fake it until you make it. Jag nämnde inte ett ord, slutade snoka, slutade fråga. Låtsades helt cool... och blev det till slut.
Jag tror även det har med min ålder och självständighet att göra.
Visst det vore inte kul om det skedde men jag klarar mej.
Jag skulle överleva. Jag skulle (förmodligen) gå men jag skulle inte dö.
Jag har ett värde i mej själv och är mer än min makes fru.
Jag tänker oxå att "det jag inte vet har jag inte ont av."
Inte så att jag med det uppmuntrar till otrohet men jag tror att vi... de flesta av oss... gör det via våra sårade egon till nåt större än vad det är.
Oftast (åtminstone för män) betyder det inte så jävla mycket.
Men vet jag är jag tvungen att förhålla mej till det och till känslorna det väcker.

Min man... som är ganska svartsjuk... kan tycka att det nästan är provocerande att jag inte är det. Att det blir ett tecken på att jag inte bryr mej.
Så är det inte.
Jag vet att en otrohet i vår nuvarande situation, från någon av oss, förmodligen skulle leda till att vi skilde oss.
Det har mer med tillit till min egen förmåga att göra och att jag inte vill ta ut sorger av detta slag på förhand. Sker det så sker det. Då får jag förhålla mej till det då. Men fram till dess tänker jag faktiskt ta för givet att min man inte går över några moraliska gränser.

Hur är det med dej? Är du svartsjukt lagd? Har du oxå kommit över svartsjukan?

Puss/ Asta

söndag 28 augusti 2016

Vad kommer först, religionsfrihet eller barn och kvinnors rättigheter?

Bildresultat för sara mohammad

Jag har precis hört på Sara Mohammads sommarprat. Hört stycken ur det innan men nu lyssnade jag från början till slut under min promenad.
Har ni lyssnat? Om inte så tycker jag VERKLIGEN att ni ska göra det!

Sara är född i den irakiska delen av Kurdistan 1967 och uppfostrad i en starkt religiös och traditionellt bunden bunden familj. Hon flydde från sin familj när hon stod inför tvångsgifte. Sara är grundare för GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime.) Hon arbetar som opinionsbildare och kallas enligt egen utsago för islamofob.

Alltså, hennes sommarprat väcker så många tankar hos mej. Det får mej att rannsaka mej själv och mina argument. Hon är emot många av de åsikter som jag högljutt driver.
Och alltså lite ödmjukhet måste en människa ha. Vem är jag att ifrågasätta henne och hennes upplevelser? Hon är den som är insatt av oss två. Hon är den som kan siffrorna och statistiken på hur många flickor som även i vårt land råkar ut för hedersförtryck, hur många flickor som får sina snippor omskurna, hur många tonåringar som gifts bort mot sin vilja osv och hon är den som levt med en bror som med automatgevär hotade henne och en mamma som tog henne till gumman med rakbladet. Det vore förmätet av mej att komma här å tro då.

Vår vilja att vara öppna och att värna religionsfriheten får aldrig stå i vägen eller gå före varje individs rätt till frihet. Flickor födda av utlandsfödda föräldrar har samma lagliga rättigheter som flickor födda av svenska föräldrar.
Så HUR gör man då?
HUR?
Jag skulle vilja tala med Sara om detta.
Om könsuppdelade tider i badhus eller på fritidsgårdar är fel så som Sara menar så vad händer med motsatsen? Får flickorna plötsligt gå då? Eller blir de än mer skilda från vardagen?
Kvinnan som fick sin burkini avtvingad på stranden i Frankrike... hennes man sa förmodligen inte "Fint gumman, då får du gå och köpa dej en bikini istället" utan hennes utrymme krympte än mer.
Hur gör man istället?
Hur ser man till att människor som kommer hit får lov att bejaka sin tro och sin kultur vilket jag ser som självklart i en demokrati... men samtidigt förbjuds att inskränka barn och kvinnors rättigheter?
Sara menar att vänsterpolitiker som Schyman och Sjösteth har i sin iver att bejaka religionsfriheten gjort det på bekostnad av utsatta flickor.

Gha! Livet är mycket lättare som svart eller vitt. Det är i gråzonerna som det blir komplicerat. Men det är viktiga samtal att föras, föras av alla oss med öppna sinnen och en antirasistisk agenda. Samtalsläget är så polariserat idag och det avkrävs av en att välja sida.

Det här är ett viktigt inlägg tycker jag och det vore kul om ni tyckte till. Gärna efter att ha lyssnat på Sara Mohammads sommarprat som är väldigt, väldigt starkt och i bland rent plågsamt att lyssna på. Ex när hon berättar om hur hennes bror misshandlade henne och satte ett automatvapen mot hennes huvud och för att hon skulle gå med på att giftas bort. Han sa att det vore lika enkelt att skjuta henne som att dricka ett glas vatten och att han inte skulle tveka.
När hon överlevande kom ut ur rummet så var hennes föräldrar häpna över att hon levde.
Hur blir det så? En storebror som i mina ögon och med min erfarenhet har en sådan beskyddarinstinkt gentemot småsystrar. Hur kommer heder och omgivningens tyckanden att bli så viktigt att man kan mörda utan att blinka?

Lyssna. Tyck till. Låt oss ha en respektfull diskussion om saken.

Puss/ Asta

Bli stark eller bli snygg. Spelar det nån roll?




I många av de bloggar som jag följer talas det om vikt, träning, tjockisförakt, synen på kvinnan osv och jag känner mej minst sagt ambivalent i vad jag själv tycker.
Bloggare som Lady Dahmer har öppnat ögonen på mej vad det gäller synen på överviktiga, jag följer en del kvinnor på Instagram med samma tema oxå.
Samtidigt följer jag tex Eleines blogg och är sjukt imponerad av hennes syn på träning. Camilla Läckberg bloggar även hon på temat och har en sund syn på hälsa tycker jag. Och ändå förstår jag kritiken mot budskapet hon sänder ut...

Det är inte lätt att vara kvinna.
Efter att själv ha gått upp till en högre vikt än någonsin tidigare så känner jag mej delvis obekväm i det. Jag har väl egentligen ingen ohälsosam övervikt men det är ändå en spegelbild som jag inte känner igen mej i, en halv garderob vars kläder jag inte kommer i osv. Jag är inte van vid den obekväma känslan av att folk ser på mej och tänker "Hoppsan, vad hon har gått upp i vikt!" eller att främlingar slänger menande blickar på min chipspåse i ICA kön.
Jag har lärt mej... och förstått... att övervikt signalerar inte alltid ohälsa och smalhet signalerar inte alltid hälsa. Min Mini har gått ner väldigt mycket i vikt ungefär samtidigt som jag gått upp i vikt och jag lever betydligt mer hälsosamt än vad hon gör i fråga om kost och motion.

Jag vill bli stark. Det säger jag hela tiden. Jag vill bli stark och sund.
Men är det hela sanningen? Vill jag inte bli "snygg" oxå?
Vill jag inte visa andra att "Nu är den där rultigheten borta igen!"
Skulle inte det få mej att må lite bättre?
Jo så är det nog tyvärr. Skammen eller obehaget med att ha gått upp i vikt handlar mer om andras syn på mej än vad jag själv faktiskt känner.
Och jag är 47 år. Sannolikt påväg in i klimakteriet. Hur är det då inte att vara tjugo?
Och när den tanken väl fått fäste så skäms jag för den med.
Då skäms jag inte bara för valkarna runt midjan utan även för min fåniga fåfänga.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

lördag 27 augusti 2016

Vem är ett barn?



Här sitter jag i bilen och andas i fyrkant. 

Idag har vi varit på dop för yngsta barnbarnet. Mio Emil Edvin skall han heta det lilla underverket.
Det började kl 11 i Kungälv och innan vi kom iväg och hade packat in oss i bilen hann jag få både ett och tre stressbryt.

Min make, blev i vanlig ordning, klar i sista minuten.
Innan dess hann vi ha... låt oss säga några äktenskapliga ordväxlingar av mindre vänlig karaktär.
Maken röt på både Mini och mej att han "Fan inte var något barn", att vi "skulle sköta vårt" och att vi "skulle sluta mamma honom för han är vuxen för i helvete!" 

Låter ju rimligt kan man tycka när man så smått närmar sej femtio, men vad betyder vuxen egentligen? Är det en siffra på ens legitimation eller är det ett beteende?
HAN hade inte köpt nån doppresent.
HAN hade inte förberett dagen innan.
HAN hade inte lagt sej i tid.
HAN hade inte ställt klockan.
HAN gick inte upp när jag väckte honom.
HAN morrade fula ord till sin fru när jag "tjatade" en stund senare.
HAN hoppar in i duschen fem minuter innan vi ska sitta i bilen och då har
HAN inte strukit sin skjorta.
Så ja, jag hann bli en smula upprörd och vore det inte för äldsta dotterns skull så hade jag helt sonika sagt till honom en gång (ingen sa till mej?!) och sen åkt.
Gha!

Tur för honom att jag är en förlåtande och fin kvinna som redan på garageuppfarten försökte rädda stämningen trots att jag kokade inombords.
Hur som helst, dopet blev en trevlig tillställning och det var roligt att träffa en del släkt som jag annars inte ser så ofta. Svärmor, makens bröder med fruar osv.
Äldsta dottern hade bakat en massa goda pajer och verkligen varit superduktig.
Stolt över henne.
Och döpt blev han lillkillen. I fadern, sonens och den heliga andens namn. Amen.

Puss/ Asta 

fredag 26 augusti 2016

Dags för skolan igen.



Inlägget är även publicerat på min barnmorskeblogg. 

Nu drar det snart igång igen. I mina tankar är jag redan där.
På tisdag börjar vi i skolan igen och det rusar iväg i 180 knyck redan från start.
I år är det vi som är "nästan klara" när färskingarna kommer.

Jag känner mej färskare än någonsin och har under senaste veckan verkligen fått frossbrytning inför vad som väntar.
Blir otroligt stressad över prat om avslutning, kommande arbetsplatser och så vidare för det känns som FULLSTÄNDIGT osannolikt att jag ska klara sista sträckan med slutpraktiker, en massa inlämningsuppgifter och D-uppsats på det.
När vi började var det okej att vara ny. Nu känns det som om det förväntas så mycket mer av mej. Och som om jag glömt en massa basala prylar.
Typ fostrets rotationer ut, vilka diametrar på skallen som funkar å inte funkar och så där.

Stora delar av "sommarlovet" längtade jag efter att skolan skulle få dra igång igen och jag skulle få påbörja den där "sista resan." Tänk, jag började drömma om att få bli barnmorska när jag var i tjugoårsåldern.
Nu när jag suttit med böcker och studieplaner framför mej känns det ogreppbart mycket. Det är faktiskt den teoretiska delen som skrämmer mej mer än praktiken och så brukar det inte vara.

Jag inleder med v 38 och 39 på gyn på SÄS. Tror inte vi ska vara på avdelningen utan mer mottagningen. Det är väl mkt aborter och så kan jag tänka mej och inget jag ser fram emot så där jätte mycket.
Sen gör jag v 40-44 på Mödravården i min stad och det ska bli kul! Ser fram emot att träffa min handledare igen, ser fram emot att få hålla i en föräldrautbildning och att få ihop mina 30 timmar preventivmedelsrådgivning så jag kan få min förskrivningsrätt. Allt det där har jag oxå glömt och få råplugga in helgen innan jag börjar. Tänkte även se till att få hänga minst 2 dgr på Ungdomsmottagningen.
Sen v 45-51 är jag på förlossningen på SÄS. En jäkla massa pendlande i vinterväglag men det ska ändå bli sååå kul. Har längtat dit. Skittråkigt bara att jag inte får behålla min handledare, men å andra sidan så var de flesta barnmorskorna där jättetrevliga. Då ska jag ha mina sista 18 förlossningar och förhoppningsvis känna att jag behärskar den ädla konsten att förlösa barn liiite liiite grann.

Sommarjobbandet är över och jag har varit ledig denna veckan. Hade tänkt bli så gott som klar med D-uppsatsen men har suttit väldigt lite med det.
Skickade in vad jag hade och fick framförallt bastning på analysen.
Ska träffa min handledare på onsdag och hoppas att det klarnar lite då.
Sedan skall jag göra en händelseanalys som verkar hur svår som helst och en stor hemtenta som jag åtminstone börjat på, både läst i litteratur och skriva men vi får föreläsningar i ämnet så jag lämnar det påbörjat.
Och så var det en komplicerad jäkla basgruppsuppgift med som ska in.
Tänk om man ändå bara finge plugga och praktisera och inte ha så jäkla många sidospår på vägen!

En rolig sak!
Jag får studielön från Regionen för sista terminen. En struntsumma men ändå, slipper ta lån. Fick förövrigt inte ta lån efter oktober efter som jag då läst mina eftergymnasiala terminer.
Med det blev min tjänst flyttad från Medicin till Kvinnokliniken.
Mest plus förstås. Två minus.
1.) Jag får inte förhandla om min lön när jag är klar. Jag får nuvarande lön + 1500 kr. (Å andra sidan skulle jag kunna jobba gratis men säg inget till chefen.)
2.) Jag binds till kliniken i 36 månader. Och de kan placera mej var de vill. På gyn om jag har otur. Jag vill förlösa och om jag inte varit bunden och inte blivit erbjuden tjänst på förlossningen i Varberg hade jag sökt mej till Halmstad. Det hade jag kanske gjort ändå... Men som sagt, nu får jag gilla läget i 3 år.
Glad i alla fall. Hade jag inte fått studielön hade jag tvingats ta banklån.

Så är läget ett par dagar innan terminsstart. Sista terminen.
Gud hjälpe oss alla.
Men fan vad häftigt ändå om det går. Världens vackraste yrke.

Puss/ Asta

torsdag 25 augusti 2016

Stulen lista avslutar kvällen



Snodde en lista av Vimmelmamman. Länk här.

 Tre saker som skrämmer mig
1 Att någon jag älskar skall dö el att jag ska dö innan jag är färdig
2 En allt mer orolig värld
3 Klimathotet.

Tre personer som får mig att skratta…
1 Noah
2 Lillebror
3 Gottfrid
(Hmm, bara gossar,)

Tre saker jag älskar
1.Att gå med min hund utmed havet
2 God mat och goda viner
3 Att vakna till doften av kaffe

Tre saker jag inte förstår
1 Att ett parti som SD kan bli så stort. Eller att nästa amerikanska president kan heta Donald Trumf.
2 Hur i hundan jag ska få D-uppsatsen godkänd.
3 Att min äldsta dotter fyller 30 om ½ år. 30!!!

Tre saker som finns på mitt skrivbord (har inget så jag tar köksbordet)
1 Datorn
2 Femtielva skolböcker
3 en högtalare

Tre saker jag vill göra innan jag dör
1Bli en skicklig barnmorska
2 Se barnbarnen växa upp till lyckliga människor
3 Föda upp åtminstone en kull valpar.

Tre saker jag kan göra
1 Äta pizza varje vecka
2 Trycka undan fåfängan till förmån för njutningen
3 Leva med en hund som dreglar ner både mej å omgivningen och tycka det är helt ok.

Tre saker jag inte kan
1 Gå upp tidigt av fri vilja
2 Låta bli att reta mej på idioter på nätet
3 Lösa svåra matematiska problem.

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på
1 Dej själv
2 De som älskar dej
3 Lars Winnerbäck

Tre saker jag skulle vilja lära mig
1 Tala engelska obehindrat
2 Bli stark och kunna göra 100 armhävningar
3 Vara trygg med att förlösa barn.

3 favoriträtter
1 Pizza
2 Grillat i alla former
3 Färska räkor och havskräftor.

Puss/ Asta

Ett skrytsamt inlägg



Alltså, jag är så stolt över min pojke.
Jag kommer aldrig att få en hund som honom igen så jag tänker banne mej njuta varenda dag som vi får tillsammans.

Ikväll var vi ute på en runda.
Först möter vi ett par med en liten bjäbbig hund som husse lyfter upp.
Gottfrid tittade inte på dem ens.
Vi går genom en parkering som är packad med folk, nån fotbollsmatch skall spelas. Gottfrid går framför mej i full koppellängd. Förbi lekande barn och människor som står i grupperingar. Han bryr sej inte om nån.
Många tittar efter honom.
Sen halvvägs in i vår promenad möter vi en labbe hane med otroligt dåligt humör och som gafflar och gör utfall.
Gottfrid gliiider förbi som om han går på en catwalk. Långsam i sina rörelser, huvudet högt, svansen högt och bemödar sej inte att ge haphalsen en blick.
Så agerar självsäkra karlar. De kaxar inte. De vet att de är tuffast ändå.
När vi kommit ut ur en skogsslinga så står ett gäng karlar i 25 årsåldern.
De tittar på Gottfrid och två av dem börjar applådera.
Den ena killen säger att Gottfrid är vacker.
Jag svarar att jag håller med.
"Är han snäll" frågar han.
"Mycket" svarar jag.
"Vaktar han?"
"Mycket" upprepar jag.
"Bra, bra. Jätte fin" säger snubben
Vi passerar ännu ett gäng med unga män utanför en pizzeria som tystnar i samtalet och följer oss med blicken.

Att vara ute å gå med Gottfrid är som att vara ute å gå med en kändis.
Blickar och beundrarrop.
Och han förtjänar dem alla. Ja, nu när jag väl är i gång kan jag lika gärna säga som det är... Han är den vackraste hund jag sett och hans psyke är minst lika bra. Uppfödarna har avelsrätten på honom till han är 5 år. Jag tycker, trots att han är omeriterad i utställningssammanhang, att han borde gå i avel med rätt tik. Han är för bra för att inte göra det.

Jag är så vansinnigt stolt över honom och så evigt tacksam hans uppfödare att jag fick förtroendet att visa honom livet.

Puss/ Asta

Idag är vi sams



Underbar bild och inte helt utan igenkänning eller hur?!
Jag känner i alla fall igen mej mycket.
Men idag är en bra dag. I dag är vi sams me,my self and I.

Idag hade jag efter sovmorgon tänkt att plugga lite.
Men så sken solen så väldigt vackert och vindarna som fläktade var alldeles ljumna och då kändes det som slöseri med livet att sitta inne.
Jag bestämde mej för att se om det är möjligt att få någon färg i slutet av augusti och la mej endast iförd ett par rejäla bomullstrosor å utan solskydd i solstolen.
Resultatet? Nja, svag, svag nyansskillnad kanske om man gärna vill se den.
Men det var skönt ändå och kanske denna sommarens sista koncentrerande sollapande.
Lite D-vitamin fick jag väl mej till livs åtminstone.

Jag har tagit två små beslut för större välbefinnande.
Det ena är att börja käka Magnesium. Får se om mina myrkrypningar blir bättre av det.
Det andra är att ignorera idioter på nätet. Lyckas inte fullt ut men har åtminstone minskat radikalt. Nu kan jag läsa öppet rasistiska eller kvinnoföraktfulla rader och... okej rå, ibland... bara trycka bort dem.
Jag mår inte bra av att bli arg så där ofta.

Mina promenader går bra. Får till dem, om inte varje dag så åtminstone fem gånger på en vecka. Jag äter automatiskt lite bättre när jag nu lägger tid på att power walka. Ids inte förbjuda mej nåt, vill ändå hellre bli stark än smal och här om dagen moffade jag i mej både vin och cheez ballz men det är inte lika ofta.

Jag känner mej tankad på kraft idag. Hur mår ni?

Puss/ Asta

onsdag 24 augusti 2016

Ny ras?

Bildresultat för bulldog

Nästan varje dag pratar vi om Märta. Om vad hon gjorde, hur hon var.
Hon är så vansinnigt saknad.
Och jag är så tacksam över Gottfrid. Han är... helt objektivt så klart... den snyggaste hunden vi har i det här landet.
För att inte tala om vilken ängel han är. Så gudasnäll. Så superstabil.
Dogue de Bordeaux är ju min ras av hundra olika anledningar men mina tankar söker sej ändå bort...
Nästa hund, ska det vara ännu en Dogue de Bordeaux eller ska det bli en Engelsk Bulldog?


Finns det någon av mina läsare som har erfarenhet av rasen?
Märtas uppfödare hade en Bulldoggosse som hette Harry.
En riktig goding som blev gammal.
Hur är de i hälsa och mentalitet?
Någon som vet?

Jag är oxå en ovanlig hundägare så till vida att jag inte fullständigt fastnat för til eller hane. De flesta hundägare har väldigt starka åsikter i den frågan, är antingen eller.
Jag har haft fler hanhundar i mitt liv men Märta stod mej närmast.
Med Märta kände jag en symbios jag aldrig känt med mina hanhundar.
Å andra sidan var hon speciell på hundra olika sätt och själva tikeriet var rätt jobbigt med henne.
Löpet och blodandet var minsta problemet.
Värre var att jag under en löpcykel hann ha åtminstone tre-fyra olika hundar i en.
Före löp var hon sur å vresig mot andra hundar. Efter löp var hon följsam och enkel. Och sen blev hon skendräktig. Tuttar fulla med mjölk. Bäddar som skulle bäddas överallt ink rakt ner i parkettgolvet. "Valpar" som skulle visas upp och passas. Och som lingon på moset... livmoderinflammation.
Det skrämde skiten ur mej och trots att jag längtar efter tik igen så vet jag inte om jag vågar?! Var 5:e tik får livmoderinflammation.

Jag tror inte att jag vill vara utan en Dogue de Bordeaux för de är som sagt "min ras" men som andra hund så lutar det mer å mer åt en sån här goding.

Ska bara få maken med på tåget först...

Puss/ Asta

Bildresultat för bulldog valp

Till min yngsta dotter



Hon blir 22 år i november. Hon är mamma till Noah, hon är min yngsta dotter.
Jag får ofta beröm om henne, att hon är vacker och rar.
Det är hon. Men hon är så mycket mer.

Hon är verkligen tjejen Gud var på gott humör när han satte ihop.
Hon är klassiskt snygg. Hon är klok. Hon är empatisk och snäll. Hon är rolig.
Hon är omtänksam. Hon är kärleksfull. En engagerad och ömsint mamma.
En del säger att vi är lika... Pja, men hon är så mycket mer och så mycket bättre än vad jag någonsin varit. Hon är en bättre upplaga.

Hon betvivlar ofta sej själv.
Sitt utseende. Sin sociala förmåga. Sin ambition att bli något.
Hon slåss mot riktiga problem men mest demoner som finns inom henne.
Jag önskar så att jag kunde förändra det där. Att jag kunde berätta för henne vem hon är och att hon lyssnade på det å trodde på det.

Älskling, du är bra!
Det finns ingen som du!
Du är vacker, folk vänder sej om efter dej.
Du möter folk och även om du säger "fan-vad-jobbigt-jag-blev-helt-röd-i-ansiktet-å-visste-inte-vad-jag-skulle-säga-som-en-jävla-idiot-jag-klarar-inte-såna-här-situationer" så ser du cool, avslappnad å vänlig ut.
Du får mej att skratta. Du får mej att bli trygg. Du är den jag vädrar allt med varje dag.

Jag var aldrig en så bra mamma som du är.
Du är tålmodig. Uppfinningsrik. Kärleksfull. Busig.
Du har gjort det här själv!
Se på din son. Se vem han är.
Du har gjort det själv!
Burit, tröstat, stöttat, lekt, matat, ammat, nattat, badat, tjatat, pussat.
Vad folk än säger. DU tog ansvar.
Du har gjort det själv!

Det som är tungt är tungt nu.
Molnen lättar. Ha tilltro.
Kärlek kommer kärlek går.
Du å Noah består.
Älska dej själv. Var stolt över den du är. Tro på din förmåga.
Du har redan världens svåraste jobb ( att vara en bra mamma) resten är en baggis. Du kan det du vill. Världen är din.

Men sluta sola solarium... man får HUDCANCER!

Puss/ mamma

tisdag 23 augusti 2016

Alla åldrar har sin charm



... Men en del åldrar är charmigare än andra.
Det är inte alls många veckor sedan jag var Noahs favoritperson.
Den han väntade å längtade på, den han flirtade mest med, den han helst ville vara med.
Men det svänger fort i en liten trollunges liv och nu är det precis tvärtom.
Alla andra får pussar å kramar men till mej säger han bara "NEJ!" hela tiden.

Jag känner att jag och Noah har kommit in i en negativ spiral.
Hans lekar med mej handlar till 95% om att retas.
Ta mina saker och förstöra. Nypas. Slåss.
Och jag känner att jag fastnar i att vara tjatig och ständigt säga sluta, nej, låt bli, det gör ont, jag blir arg.
Det blir lixom väldigt mycket konflikter plötsligt där hans roll är att retas och min att förbjuda.
Hur kommer man ifrån det?

Noah är ju min älskling. Det tror jag alla fattar och förstår. Jag älskar ju honom som om han vore mitt eget barn, till månen å tillbaka.
Men jag vill stävja det här grabbiga som tar allt mer plats.
Att reta hunden, skrämma katten, kasta saker, nypas, gapa.
Hans mamma och morfar säger att han inte förstår och inte menar nåt illa.
Jag vet att små barn inte har konsekvenstänk men det känns ändå inte okej att bara acceptera och ändå vill jag inte fastna i den här ständigt fostrande rollen.

Sen får jag jobba med mina egna känslor. Jag är ju den vuxna.
Fåniga känslor som att bli sårad över att få nyp när andra får god natt pussar.
Fåniga känslor som att plötsligt inte vara favoritpersonen längre.
Det är ju mitt jobb.
Men tips mottas gärna på hur man hantera små röjiga retstickor på bästa sätt.

Puss/ Asta

måndag 22 augusti 2016

Jag älskar kvinnor.



För bara några år sedan var jag en sån som kunde säga saker i stil med "Killar är så mycket rakare än vad kvinnor är" eller "Jag trivs bäst tillsammans med män, de är enklare och inte lika falska som kvinnor."
Jag minns faktiskt inte om det var tio eller fem eller två år sedan jag sa så där, och jag minns inte varför eller hur jag tänkte riktigt...
Jag tror att jag kände mej levande och sedd genom mäns bekräftelse.
Genom att karlar tyckte att jag var snygg eller rolig eller smart. Helst snyggare eller roligare eller smartare än deras fruar.
Nu känns den där inställningen mest ledsam.

Jag har aldrig känt mej särskilt trygg tillsammans med män.
Med det menar jag inte nödvändigtvis att jag är rädd eller orolig att nåt ska hända, att de ska komma med en invit som jag är ointresserad av, även om det ofta känns så med. Nej, det är det här spelet, de här subtila signalerna man-kvinna som jag upplever som påfrestande. Som aldrig riktigt gör att jag kopplar av. Undantaget min "lillebror" då förstås.
Och att jag ännu inte kommit så långt att jag kan avfärda en ovälkommen invit med ilska eller låta bli att le åt ett dumt skämt.
Jag är så in i vassen osunt artig tillsammans med män. Det blir allt mer obekvämt.

På senare år har jag allt mer börjat uppskatta kvinnor.
Att prata med kvinnor, vistas bland kvinnor, befinna mej i olika kvinnliga nätverk.
Kvinnor är så mycket mer komplexa och intressanta varelser än vad män är.
Jag har en del kvinnliga läsare som ger sej till känna emellanåt och som är väldigt olika mej. Jag är väldigt olik dem.
Gemensamt är att de är kloka, intellektuella, empatiska, reflekterande.
Det är spännande att umgås med människor som inte är lika en själv i fråga om livsval och egenskaper men där man kan mötas i något djupare gemensamt.
Förr kände jag mej hotad av kvinnor som var "bättre" än mej.
Kanske yngre, snyggare eller mer självständiga.
Idag känner jag precis tvärtom, det är en sån ynnest att få lära känna alla dessa fantastiska kvinnor som finns.

Kanske har jag alltid vetat det men särskilt tydligt har det blivit för mej sedan jag började plugga till morska att kvinnor är det starkare könet.
Jävlar vad vi är kapabla!
Som kan bära barn, föda barn, amma barn, hålla ihop familjer.
En mor kan ta hand om nio barn men nio barn kan inte ta hand om en mor.
Kvinnor utbildar sej i högre grad, kvinnor röstar i betydligt mindre grad på rasistiska partier, kvinnor är mindre homofober, kvinnor ser snällhet som en superkraft, kvinnor är tränade i sociala sammanhang, i att reflektera, organisera.
Och kvinnor är så jävla mycket snyggare än vad män är.
Gift hetrokvinna som jag är så fastnar jag ofta med blicken på ett vackert hårsvall, ett par snygga bröst, ett öppet leende, glittrande ögon eller en snygg häck. Kvinnor är vackra i alla åldrar och i alla storlekar.

Och att kvinnor skulle vara gnälligare eller mer skitsnackande är en ren myt!

Puss/ Asta

Alltså kolla!



Detta minnet/ inlägget skall jag spara när jag känner mej deppig å ensam.
För jag är ta me fan HUR rik som helst.
Jag har kärlek runt mej.

Jag fick en present igår. Min gamla kollega å vän hade lagt den i omklädningsrummet till mej utan nån anledning alls. En flarra Dolce & Gabbana Light blue.
Och när jag tackade/ frågade varför fick jag detta sms.
Som gjorde mej än mer rörd än vad presenten klarade av.
Tänk att ha en sån vän va?!

Marie å jag har varit vänner i många år.
Hon är en fantastiskt omtänksam människa, en sådan där som alla tycker om.
Hon har gett mej så mycket genom åren, i form av gåvor, stöd, ett lyssnande öra, skratt, kramar och handfast hjälp. Cash och fryst kyckling när jag varit pank.
Jag saknar henne ofta, vi ses inte särskilt regelbundet, men jag vet att hon finns där och det tror jag hon vet åt andra hållet med.

Jag vill säga att jag har andra fina vänner med. Fina vänner som inte skämmer bort mej med presenter men som jag uppskattar massor i alla fall så klart.
Det har ju inte med saker att göra. Mer med tanken och omtanken. En omtanke man kan visa på olika vis.

Puss/ Asta

lördag 20 augusti 2016

Bli lycklig. Facebook ger dej käcka råd.



Enligt facebooks många "kloka ord" (hmm) så gäller följande om man vill bli en lycklig människa...
Det känns rätt motigt måste jag säga då åtminstone åtta av följande punkter "ÄR" jag.
Vilka stämmer på dej?

1. Ge upp kontrollbehovet

2. Ge upp behovet av att alltid ha rätt

3. Ge upp vanan att alltid kritisera, dej själv och andra

4. Ge upp behovet av att alltid känna dej förstådd

5. Ge upp viljan att bli omtyckt

6. Ge upp motståndet till förändring. 

7. Ge upp viljan att göra alla nöjda

8. Släpp taget om det som ligger bakom dej

9. Ge upp behovet av att bli bekräftad

10 Ge upp viljan av att bli konstant underhållen. 

Nr 1 och 10 är jag ganska lugn med men i övrigt så...
Framförallt nr 2, nr 3, nr 4, nr... framförallt resten är väldigt mycket jag som sagt.
Jag tror förvisso att de flesta människor kan pricka in ett par av dessa.

Pysslar ni mycket med mental träning och att förändras psykologiskt i era tankemönster?
"Förståsejpåorakel" i synnerhet från USA á la Oprah är nåt av det värsta jag vet.
Självhjälpsböcker lika så.
Men jag jobbar mycket med mina tankar.
Och Einsteins kända citat ovan är så klart helt sant men lik förbannat svårt.
Det handlar inte om dårskap. Det handlar om att vanans makt och inlärda beteenden, kanske ända från barnsben, är svåra att bryta.

Jag har skrivit om det många gånger, det här med att vara sin egna bästa kompis. Jag försöker vara det men jag är oxå min absolut hårdaste kritiker.
Och att ändra ett tankesätt... att byta ett dåligt sätt mot ett bättre sätt att tänka... handlar dessvärre om kontinuerligt och ihållande arbete.
Likt kondition fungerar det inte att fuska eller att köra ett tag.
Då är man... förr än man anar det... tillbaka i gamla tankemönster.
Nej, varje dag gäller det att bemöta tankar som är dåliga för dej med bra tankar.
Tankar där självförakt och mindervärdiga känslor byts ut mot egenkärlek och pepp.

Jag brukar säga att jag har dålig karaktär.
Det är tyvärr sant. Jag har testat att gå ut stenhårt och jag har testat mer försiktiga metoder med allt ifrån viktnedgång till löpning till tentaplugg och det håller... ett tag.
Jag tror det för egen del beror på framför allt två karaktärsdrag.

1.) Jag har en missbrukarpersonlighet. Det vill säga, jag går igång på snabba belöningar men ids inte kämpa med sådant som tar tid att se resultat av.
Min hjärna reagerar på kickar och belöningssystemet måste ständigt dra igång.
2.) Jag har taskig tävlingsinstinkt. Lättjan vinner alltid. Jag vill ingenting tillräckligt mycket.

Och andra sidan så försöker jag å försöker igen.
Att sluta röka tog många år och hur många misslyckanden som helst men nu är det (troligen) gjort. Jag försöker använda mej av den erfarenheten och vinsten när det kommer till löpningen. Där slutar jag å börjar om igen å igen å igen.

I dagarna har jag fallt tillbaka i ett gammalt missbruk som jag inte ägnat mej åt på åmtnistone tjugo- troligtvis tjugofem år. Amfetamin.
Nej, nu skojar jag bara... så illa är det inte.. Men nästan. Nagelbitning.
Var notorisk nagelbitare under barn och tonårsår och slutade som ung vuxen.
Men så går naglarna sönder hela tiden och jag har lixom "rättat till" ett gäng gånger och tro det eller ej men sedan några dar tillbaka sitter jag å gnager som värsta ökenråttan på mina naglar.
Tänk att man aldrig är av med en last för evigt?!

Puss/ Asta

Babbel å bubbel, om er läsare å annat som surrar i skallen

 

Nu får ni ett sånt där babbligt inlägg igen. Ett sådant där som det blir när jag inte riktigt orkar samla tankarna riktigt. När det blir allt å ingenting i samma inlägg.
Det är inga inlägg jag känner är värda att föra vidare till eftervärlden men ibland blir det så ändå.
Babbligt och bubbligt, ungefär som det kan bli när man träffar en vän man inte sett på ett tag...

Och ni är ju mina vänner på sätt å vis. Några av er känner jag väl, andra är helt okända och ytterligare några hamnar så där lite mitt emellan.
En sådan läsare träffade jag här om dagen.
En tjej som är bekant med vänner, som jag följer på instagram, som är så snygg att jag faktiskt funderar på om jag har den där lesbiska ådran ändå och som jag visste arbetade på samma sjukhus som jag men inte i vilken befattning eller var.
Plötsligt, när jag var trött som ett as och dessutom superstressad, möter jag denna kvinna i korridoren och hon ropar "Äntligen ses vi!" och ger mej en stor kram. Och sen säger hon att  det känns som om hon känner mej och att hon läst min blogg i flera år.
Jag vet aldrig hur jag ska reagera i sådana situationer?
Jag menar, jag skulle vilja kyssa en sådan människas fötter av tacksamhet, för tänk vilken ära... okända människor som läser mina rader i åratal.
Men jag mumlade väl bara nåt till svar för samtidigt blir jag lite generad när jag möter människor som ju faktiskt vet massor om mej och som jag vet ingenting eller väldigt lite om tillbaka.
Sådana där saker har hänt mej några gånger genom åren.
En gång var det en anhörig till en patient som plötsligt frågade "Är du Asta?"
En annan gång krånglade mitt betalkort på ICA och en okänd kvinna erbjöd sej att lägga ut så länge. Hon gav sej senare till känna i min blogg och visade sej vara en trogen läsare.
Det är verkligen himla häftigt.
Det vore så himla roligt om ni som inte brukar ge er till känna skrev en rad. Vem ni är, hur länge ni följt bloggen, hur ofta ni läser och vad ni gillar minst å mest.
Snälla... 


Två politiska händelser har gjort mej extremt upprörd här i dagarna.
Ett var att den nazistiska skriften "Nya Tider" skulle få ställa ut på Bokmässan i Göteborg i september. "I yttrandefrihetens namn."
Tack och lov mötte det enorma protester. Säkert skrämdes de inte så mycket av besökare som hotade med att bojkotta mässan lika mkt som det faktum att flera utställare och författare hotade med det samma.
Jag hörde en taleskvinna för Mässan uttala sej igår och hon lät riktigt ledsen över beslutet att stänga ute "Nya Tider."
"Yttrandefriheten fick denna gång ge vika för protesterna." sa hon.
Hm.
Nöjd med beslutet hur som helst.
Knappt hade jag hunnit smälta det här innan nästa dårskap nådde mej.
En företrädare för Socialdemokraterna menade att det kunde bli aktuellt med ett förbud mot tiggeri och att man skulle titta på Danmarks och Norges lösning.
Nu raggar S i så grumliga vatten att det är lätt att hålla sej för skratt.
Sossarna borde se och lära av vad som hänt med Miljöpartiet som svikit sina kärnväljare... enl mätningar spås de åka ur riksdagen.
Lika viktigt som kol är på Mp's väljare torde solidaritet vara för S väljare.
Nu verkade inte tiggeriförbudet vara särskilt väl förankrat men undersökningar visar att över hälften av befolkningen står bakom ett sådant förslag och det är nog så deprimerande.
Man känner det tycker jag.
Hör och ser tongångar både IRL, på sociala medier, i kommentarsfält till olika tidningar osv. Vinden blåser tydligt mot ett hårdare och mer intolerant samhälle.
Precis vad som helt är tydligen helt rumsrent att säga om romer. Ingen verkar reagera på att de kallas för slödder, lyxsökare, råttor, kriminella. Få verkar betvivla att de inte är stormrika, rånar åldringar nattetid och kör BMW hela högen.
Det är skrämmande vad som händer med svenskarna och hur fort det går.

Mer då?
Jo vars. Skolångest.
Och så har jag varit sinnessjukt trött på jobbet idag. Sov middag när jag kom hem vilket ju är skitdumt, men ack så skönt.

Och så har jag bröllopsdag idag. Nr 28 i ordningen. Inget vi varken orkar eller har råd att fira men fantastiskt jobbat måste jag ändå säga.

Puss/ Asta

torsdag 18 augusti 2016

Vi ses i februari.



Då står jag inför sista avlönade jobbhelgen på ett tag.
Jobbar nu kväll, dag, kväll på BB och sen har jag gjort min sommar där och det är dags för skolan igen.
Fram till idag har det bara känts skönt och spännande (på ett bra sätt) att få börja avverka de där sista metrarna mot mitt drömyrke.

Men så idag slog en välbekant oro till.
Det är förvisso bara en termin kvar (om jag klarar mej.) Fyra månader.
Men det är så jäkla mycket som skall ros iland på den här tiden.
Är "ledig" nästa vecka och på den tiden skall jag skriva ihop en D-uppsats, göra en komplettering på en uppgift från förra terminen, läsa på inför kommande veckas föreläsningar. Typ.
Loggade in på Pingpong för första gången i sommar och spanade in hemtentan vi har snart. Den kändes enorm. Hur många frågor som helst och till det anvisningar "Max 1 A 4 sida", max ½ A 4 sida" på varje fråga.
Den typen av tenta. Inget jag slänger ihop på en kväll alltså.
Jag var även inne och kollade hur praktiken låg.
Två veckor gyn (i Borås), Fyra veckor mödravård (i Falkenberg) när jag skall få ihop mina 30 timmar preventivmedelsrådgivning och slutligen sex veckor på förlossningen (i Borås) när jag ska få ihop mina 50 förlossningar och helst känna att jag har åtminstone liiite koll.
Just nu känns det som om jag glömt precis allt.
Och så pendlingen på det.

Det blir en intensiv höst. Säkert allt från rolig och underbar till fruktansvärd och skräckinjagande. Mest rädd är jag för D-uppsatsen.
Men. Ett steg i taget nu. Koncentration, fokus och smarta val.
Och in i bubblan.

Vi ses i februari vänner och familj.

Puss/ Asta

onsdag 17 augusti 2016

Kåta Gun




Här om dagen provade jag en klänning på Gina Tricot i leopard och la ut frågan på facebook "Hiss eller diss?"
Eller ja, mer bestämt "Söt eller Kåta Gun?"
Den överväldigande majoriteten av de som svarade sa diss/ kåta Gun.
Jag var själv väldigt tveksam. Leopard blir lätt "desperat tant" på kvinnor i min ålder.
Men... till slut så vann ändå den positiva känslan och jag köpte den.
149 kr är ju inga pengar och Gud, va glad jag är för det för jag äääälskar den när jag fått lite betänketid. Ni ser ju hur nöjd jag ser ut.

Och det är det som är det fina med att bli äldre.
Andras åsikter kan vara trevliga att ta in men till slut gör jag ändå som jag vill själv utan ångest.

När jag var barn och tonåring ville jag hela tiden bli äldre.
Ha makten över mitt eget liv.
Som ung vuxen var jag så osäker hela tiden.
Mina bästa år... från fyrtio ungefär... är nu.
Jag är snyggare, klokare, smartare, tryggare och roligare än vad jag var som ung. Jag vågar vara jag utan att (för det mesta) be om ursäkt.

Därför bär jag leopardklänningen och ser ut som kåta Gun och vet ni...
Jag är så jävla nöjd.

Puss/ Asta

Hur känns det?

"Sluta upp med att skriva en massa djävla lögner om oss,din elaka självupptagna bitterfitta."

Kommentarer, sms och mail fortsätter att komma in angående en liiiten liiiten kommentar på min blogg. Den från pappa.
De flesta vill bara beklaga och trösta, en del berätta sina "pappahistorier" (så jävla mkt tragiskt), några är vääääldigt tveksamma till att det verkligen ÄR min pappa som skrivit och inte Herr Anonym som titt som tätt gör sina förolämpande små inhopp här (jag är säker) och en vanlig fråga är hur det känns.
Många har även uttalat att de bara läst saknad och kärlek i mina rader om pappa i olika inlägg.
Och så har jag oxå menat.

Jag har funderat på om jag ska skriva om det här. Det vill ju uppenbarligen inte den person som står för hälften av mitt dna men å andra sidan bäddar han för det själv genom att magstarkt och offentligt på min blogg skriva förolämpningar.
So well, sista inlägget i ämnet på ett tag.

Först såg jag bara detta fula ordet bitterfitta.
Det är ett så kränkande ord att säga till vilken kvinna som helst. Att säga det till en närstående... sin dotter/ fru/ mor... är ännu värre.
Lite senare noterade jag ordet självupptagen vilket faktiskt fick mej att le.
Le av flera anledningar. Åtminstone två. Han å mej.
Om min far hade en smula självinsikt (det har han inte) så hade det kunnat vara ett utslag av hans sarkastiska och rätt roliga humor. Den som jag har ärvt.

Mej kan man nämligen beskylla för mycket. Jag har en mängd dåliga egenskaper.
Jag är långsint, lättantändlig, avundsjuk ibland. Jag har ett skruvat bekräftelsebehov, jag är osäker, den räddaste jag vet.
Jag kan vara elak som fan om jag blir sårad. Tjurig. Dåligt med tålamod.
Jag tar plats, ibland är jag egocentrisk, jag är tidsoptimist och har hybris emellanåt.
Men jag är VERKLIGEN INTE självupptagen.
I hela mitt vuxna liv har mina barn, hundar, barnbarn och make kommit först.
Alltid före mej själv. Alltid.
Pappa däremot har tre skilsmässor bakom sej, ingen kontakt med två av sina tre barn och si så där med den tredje. Han har ingen nära kontakt med sina syskon och han gick ut och firade när hans far dog.
Pappa har alltid satt sina behov, sin vilja och sina känslor före ALLA andra.
Han är ordet självupptagen personifierad.


Jag har älskat honom ändå.
Alla mina dåliga egenskaper till trots. Jag är en jävligt förlåtande person.
Jag vill väl. Och jag ser alltid... alltid... min del i en konflikt eller haltande relation.

Hur det känns?
Först som att få en hästspark i magen om jag ska vara ärlig.
Blev otroligt arg och ännu mera ledsen.
Någonstans hade jag väl hoppats på att vi så småningom skulle lappa ihop det ännu en gång.
Nu?
Ledsamt och samtidigt lättande.
Nu vet jag var vi står. Nu vet jag precis vad jag har honom.

Citerar Taylor Swift. "We are never ever going back together."

Med det sätter jag punkt.

Puss/ Asta

söndag 14 augusti 2016

Familj



Det finns ett ordspråk som jag avskyr mer än andra, till å med mer än klyschiga Carpe Diem, och det är "Det som inte dödar härdar."
Så är det kanske för vissa. För mej är det inte så.
Man lär sej av livet hela tiden, vissa saker efter ett misstag, andra måste upprepas 67 gånger innan polletten trillar ner.
Riktigt svåra erfarenheter kan ge lärdomar och insikter men det stukar också.
En del ärr börjar blöda om man pillar för intensivt på dem oavsett tid som har gått. Just det, "Tiden läker alla sår" är oxå ett riktigt sopigt ordspråk.
Tid läker ingenting som gått sönder ordentligt, man lär sej bara hantera det.
Däremot tror jag på att se framåt mer än bakåt. Se vad man har istället för vad man saknar.

Och jag har en underbar familj. En familj att bygga vidare på.
En familj är inte per automatik de man delar blodsband med.
Det kan vara det, men då väljer man det själv.
Min närmaste kärna är min man, mina barn, mina barnbarn, min valda bror, min mamma och min hund.
Och runt den kärnan mina vänner. De jag har irl och de jag har på nätet som funnits med mej olika lång tid men en del i många, många år.
Tack för allt stöd de senaste dagarna hör ni. Tack var å en av er.
Det gjorde all skillnad.
Jag är en rik kvinna med många människor kring mej som bryr sej om mej å jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna det.

Söndag. Igår träffade vi härliga vänner som bjöd på havskräftor, västerbottenpaj och goa tillbehör. Men oj vad man blir trött å lätt illamående efteråt... är det dillen tro?
Noah är hos sin pappa idag, Mini å jag sitter sida vid sida å fixar var och en med sitt, solen skiner å det är lite höstligt ute.Fallfrukt i gräset och en högre luft.
Jag har min fastedag idag och ska alldeles strax ta med Gotteman ut på lite kvalitetstid.
Imorgon är det jobb tidigt igen, gör min sista vecka på BB nu.
Det känns bra, är redo för sista etappen nu av utbildningen.

Puss/ Asta

lördag 13 augusti 2016

Vad är en bitterfitta?




Bild: Bitterfittan her self

Med anledning av kommentar under föregående inlägg så har jag funderat över ordet bitterfitta. Ett ord jag själv inte skulle ta i min mun, men det är jag det.
Vad ÄR bitterfitta och VAD betyder det?

Tja, vill ni ha ett säkert svar på det får ni fråga någon som är duktig på språk, jag kan bara ge min tolkning av ordet, vi får väl se om ni håller med.
Bitterfitta består av två ord. Bitter och fitta.
Det är två ord som även var för sej är rätt så nedlåtande ord att använda om en kvinna.
En kvinna skall vara vacker, solig, timid. Hon skall inte låta för mycket, hon ska rätta in sej i ledet, inte ta för mycket plats. Hon skall vika av för män som går rakt på henne på trottoaren, sitta med benen i kors och inte breda ut sej som en man och hon skall fnittra lite lagom. Kort sagt, en kvinna ska veta sin plats och vara glad, kåt och tacksam.
Allt det där ovan är så långt ifrån bitter man kan komma.
Bitter, att rättmätigt vara förbannad eller ledsen som reaktion anstår inte en bra kvinna.
Fitta. Traditionellt använt väldigt brett när man i negativa ordalag talar om kvinnor. Det kan stå för svagt, klent, räddhågsen. Det kan även stå för uppkäftig, sur, otrevlig.
Och om man slår ihop det så får man så klart ett sjuhelvetes bra ord att förolämpa en kvinna med. Bitterfitta.
Lägger man till ljug och elak före så slår det väl det mesta i att försöka sätta en kvinna på plats. Skriver man något sådant visar man ganska tydligt på en rutten kvinnosyn.

Kvinnliga feminister har i viss mån tagit och gjort ordet till sitt.
Då står bitterfitta för något okuvligt, starkt, uppkäftigt och självständigt som vägrar underordna sej patriarkalt förtryck.
Jag gillar den tolkningen bättre. Jag är rätt säker på att det inte var den tolkningen min pappa menade när jag kallade mej det på MIN blogg.

Att skriva om privata konflikter kan vara känsligt. Jag hade respekterat om han bad mej sluta på ett väluppfostrat sätt.
Jag kan oxå tycka att jag av respekt och kärlek har hållit inne med väldigt mycket ur vår relation och av åren som varit. Berättat väldigt lite. Precis som en Anonym kommenterade har jag mest skrivit om min egen saknad och att han inte fanns där. Aldrig detaljer och absolut aldrig någon lögn.
Hans kommentar och hans ord säger så mycket mer om vår relation och om vem han är än alla mina inlägg om honom tillsammans.
Med det sätter jag för nu punkt kring detta ämne.

Tack för ert stöd. Självklart blev jag ledsen och era ord hjälper. <3

Puss/ Asta


Lyssna tips och tankar kring good enough

Marianne Lindberg De Geer.jpg

Jag har lyssnat mycket mindre på "Sommar i P1" än vad jag brukar göra, jag vet inte varför för jag gillar det som sjutton och märkligt nog brukar det inte vara de som man känner till så väl som är bäst.

Några har jag hunnit lyssna till i alla fall och bäst har Marianne Lindberg De Geer varit, konstnär, dramatiker och regissör. Lyssnade ni på henne? Om inte så tycker jag att ni skall göra det!
Mariannes sommarprat handlade om sin barndom. Om att försonas med odugliga föräldrar och hur andra vuxna människors värme och tröst i viss och tillräcklig mån kan ersätta föräldrar som inte förmår.
Marianne växte upp "i en bättre familj" där pappan var överläkare på en röntgenavdelning och mamman var utbildad sjuksköterska men avskydde sitt jobb och efter att hon gift sej blev hon hemmafru som var ointresserad av både barn och hushållssysslor. I familjen fanns även hembiträden som kom och gick.

Mer ska jag inte berätta för jag vill att ni ska lyssna själva men hennes berättelse har stannat kvar hos mej.
Inte minst det här hon förmedlade med att det kan räcka med så lite av mänsklig kärlek för att en människa ändå ska klara sej.
Jag tänker på min egen uppväxt, även jag med två föräldrar som på liknande sätt inte höll måttet. Pappa... som i den mån han fanns i mitt liv vilket verkligen inte var många stunder stod för straff och uppläxning, hot om stryk.
Mamma som... ja som bara orkade älska ett av sina barm. Och då inte mej.
Min räddning och mina sådana personer som tillförde kärlek och trygghet var mina morföräldrar i huvudsak och delvis min barndoms bästis mamma.
Min kompis mamma hade mej aldrig i knät och var inte kärleksfull på det viset men hon serverade oss mackor, plättar el bullar när vi kom hem från skolan, där fick jag vara barn, leka högljutt, skita ner mej, vara bland djur.
Det var även... i tonåren... min moster som sedan visade sej vara djävulen själv och som utsatte mej men framför allt sina egna barn för sexuella övergrepp, misshandel och ständiga hot. Men under några år, medan jag inget visste, var hon min bundsförvant och trygghet. Den som allra mest., i långa samtal, präglade mej i tankar kring solidaritet.
Märkligt. Och ett av mina svåraste sår som tog lång tid att läka.

Människan har en vidunderlig förmåga till att läka. Vi har en inneboende kraft att vilja bli hela och att använda oss av det som ändå var bra.
Det är en tröstande tanke till alla föräldrar därute som liksom jag känner att de brustit på olika vis.
Good enough begreppet är faktiskt sant.
Att älska, att göra sitt bästa, att prata och att säga förlåt. Man kommer långt på det.

Puss/ Asta

fredag 12 augusti 2016

Det går bra nu.



Det känns som om saker faller på plats just ju, som om jag har flyt i livet.
Det är inte riktigt sant, för jag har en stor del i det själv och vill klappa mej själv på axeln över att jag just nu tar beslut som är bra för mej.
Tyvärr lyckas jag sällan "hålla i" goda vanor men just nu njuter jag av att jag får tycka att jag är lite bra ändå.

Ja, jag vet att jag tjatat om det i så många inlägg men jag är fortfarande så lycklig över att jag har slutat med Zopiklon. Jag tänker på det varenda dag.
Eftersom jag åt dem så många år så blev mitt mående ett normaltillstånd men jag känner nu att jag är så mycket piggare å mer skärpt och framför allt har den där ständiga halvångesten över att jag gör "nåt som mamma gör" släppt.
Jag har oxå dragit ner på alkoholen. Det är inget dramatiskt alls, inget helnyktert liv men "sommardrickandet", allt unnande var å varannan dag är över och även det blir man ju piggare av.
Ytterligare en sak som får mindre tid är datorsittandet och internethängandet.

Jag har börjat med 5:2 igen. Inte för att bli smal utan för hälsans skull.
Och där ingår förvisso att tappa 5 kg, hälften av sista årets viktuppgång.
Bara gjort en fastedag men den kändes hur bra som helst, blev inte hungrig egentligen förän framåt kvällen och då tog jag ett äpple och en stor mugg te.
Och så har jag börjat röra på mej igen.
Snabba promenader som jag försöker få till varje dag men ännu inte lyckas till 100 med men det är mycket bättre.
Idag sprang jag igen, 3,18 km bara, men det kändes så oerhört mycket lättare än tidigare. Kanske för att jag gått såpass mycket, kanske för att jag sänkte farten ännu mer... jag springer verkligen inte fort.
Men bara att jag kom ut och att det var roligt på vägen.
Efter såna löppass blir jag euforisk och vill ut igen. Helst direkt.

En rolig och enormt lättande sak som hänt och som jag inte kan ta äran utav är att jag beviljats studielön för sista terminen. En stor sten av oro har släppt från mitt bröst, trogna läsare minns kanske att jag nekades CSN för mina sista månader av utbildningen. Nu kan jag koppla av det och "bara" koncentrera mej på att klara mina slutpraktiker och D-uppsats. Lätt som en plätt ju. Hmm.
I och med studielön kommmer min tjänst att skrivas om och flyttas över från Medicin till KK. En epok i mitt liv är över på riktigt.

Idag ska vi käka räkor. Både Mini å jag fick ett sådant supersug efter det igår kväll. Färska räkor, god ost, kanske en pajbit, stark sås och gott bröd.
Mmmm.

Har ni det bra?

Puss/ Asta

torsdag 11 augusti 2016

Jag jagar inte pokèmon...



Herre Gud, vad det har blivit till en allmän psykos detta att leta pokèmon.
Vart man än är och vad man än går ser man människor... allt från barn till folk i min ålder... som går med snoken i telefonen och letar.
Jag tycker att det är en aning... märkligt faktiskt.
Visst, jag medger. Allt som får tidigare stillasittande barn och ungdomar att röra på sej och komma ut i friska luften är av godo. Där har ju verkligen spelbolaget lyckats med något som socialstyrelsen, skolsköterskor och föräldrar misslyckats med. Gott så.
Men jag har hört barnmorskor på Mödravården berätta om hur partners mitt under samtalet med den gravida kvinnan börjar leta efter pokèmon under barnmorskans skrivbord och då känns det ju bara jävligt märkligt eller vad tycker ni?
Som barnmorska vet jag inte hur jag skulle ha reagerat och som blivande mor hade jag nog brutit ihop över vad det var för pappamaterial som jag valt att föröka mej med.

Jag jagar inte pokèmon. Det skulle aldrig falla mej in.
Men jag jagar nåt annat. Jag jagar sinnesfrid.
Jag har äntligen börjat komma igång med lite riktiga promenader igen.
Det har varit si och så med det sista året sedan jag började läsa. Och ofta har vi gått ut tillsammans med Mini å Noah och då tar ett par kilometer en timma att gå.
Men sedan några veckor tillbaka har jag börjat prioritera raska och längre promenader igen... med längre menar jag 6-7 km och upp mot en mil, längre än så blir det inte.
Jag älskar det!
Promenader ger inte alls samma endorfinpåslag efteråt som att springa tyvärr men å andra sidan ser jag fram emot det å tycker att det är skönt medan det pågår. Till skillnad mot med löpningen så letar jag inte under rundan en kortare väg hem utan tvärtom, ofta en längre.
Gottfrid älskar vår nya vana.

Man... eller åtminstone jag... mår så jäkla bra under promenader.
Då njuter jag av naturen, nästan oavsett väder, jag njuter av kvalitetstid med min bästis. Jag samlar tankar, finner lösningar, går bort oro, gör mej av med aggressioner. Jag för samtal med mej själv eller som idag lyssnar på en sommarpratare. Jag kommer ifrån å får lite lugn för lugnt är det varken hemma eller på jobbet.

Så jag jagar min sinnesfrid. Och kanske är det inte så olikt att jaga pokèmon.

Puss/ Asta

Män å deras penisar



Alltså män å deras penisar. Kan vi snacka lite om det?
Män är ofta  sjukligt besatta av sina kisseslangar och de tror alldeles för gott om den.
De tror den är jättestor, de tror att de har en sats som är flera deciliter och de tror att vi kvinnor blir alldeles till oss i trasorna bara av att se den!
Jag har sett män visa den obedd för mej på alla tänkbara ställen. På krogen, på promenad, på stranden. En vän till mej berättade om när hon å hennes kollegor, varav en man, var ute på after work och en av kvinnorna plötsligt får sin kollegas penis i handen bara så där. Som en liten present.
Jag tror inte hon blev så glad. Vi kvinnor blir sällan särskilt smickrade över sånt där.
Och under sexakten så finns det en sak som är mer tändande än en partnens kropp... att SE den egna penisen in action. Ingenting får en man att gå mer i spinn än att höra dirty talk i imponerande ordalag om sin petterniklas.
Suck.

Jag läste nån undersökning som gjorts där kvinnor uttalat sej om att väldigt många män ville komma i kvinnans ansikte och ha analsex på första dejten.
Har ni karlar ingen skam i kroppen? Vad får er att tro att kvinnor vill leka porrfilm på första dejten?
Samma undersökning visar att män är förhållandevis ointresserade av huruvida kvinnan kom utan samlag handlar om den egna tillfredsställelsen.
Jag var på en tjejfest en gång där vi drack en del sprit och började tala sex.
Det visade sej att samtliga kvinnor haft analsex.
Det visade sej att ingen av kvinnorna haft det för sin skull.

Varifrån har de fått den här verklighetsfrånvända idén om att deras penis är guds gåva till kvinnan?
Med skammens rodnad på kinderna misstänker jag att det delvis är från mödrarna och mormödrarna.
Lilla Noah har... ta daaa... en kisseslang och den är världens sötaste.
Som en knubbig och mycket liten elefantsnabel.
Han går jämt runt å drar i den och mormor kommenterar den dagligen.
"Åhh, vilken söt liten kisseslang, får mormor äta upp kissslangen."
Jag säger inte så till Ängla. "Åhh vilken söt liten snippa" har aldrig kommit över mina läppar.
Trots att jag nog tänker mer genus än de flesta mormödrar.
Och när pojkarna växer upp och blir till unga män vidhåller kvinnorna det som deras mödrar och mormödrar påbörjat. Att berömma, imponeras, aldrig någonsin säga att deras penis är rätt tanig eller att den inte kan sitt jobb.
O nej. Vi fejkar. Vrider oss i låtsaspassion. Suckar å smackar å pratar snusk.
Eller, handen upp på er kvinnliga läsare som inte fejkat orgasm nångång.
Många män är påfallande kassa i sängen och i synnerhet i början av relationer eller vid engångsligg.
Att ha one night stands kanske är spännande (vad vet jag, jag har varit gift sedan urminnes tider) men det är knappast någon sexuell hänförelse.

Dessutom. Visst är de rätt fula? Penisarna alltså. 

Puss/ Asta

onsdag 10 augusti 2016

Ett inlägg om onani, kan det passa?



Jag tänkte att ett inlägg om onani det faller nog mina läsare i smaken.
Har ni tänkt på hur sällan tjejer och kvinnor talar om onani?
Åtminstone är det så i min bekantskapskrets. Sex kan vi tala om, bra och dåligt sådant, när vi gjorde det sist å så där men det är sällan vi berättar om när vi senast lekte loss med oss själva och hur det var.
Jag har vänner som aldrig gör det själva. Aldrig!
Med män inbillar jag mej att att det finns en annan öppenhet och mindre hysh hysh.
Och det är inte alls märkligt, det ligger helt i linje med synen på kvinnlig och manlig sexualitet.
Herre gud, det var väl typ förra året som kvinnor fick sitt eget ord på att onanera, att klittra. Allt medan ordet runka varit accepterat och använt i dagligt tal sedan istiden tog slut.

Min favoritscen kring kvinnlig onani... det finns inte så himla många om man bortser från skandinavisk porr... är Collin Nutleys Heartbrek hotell där Helena Bergström som spelar världsvan gynekolog ger sin nyfunna blyga och inåtvända vän som aldrig upplevt en orgasm, gestaltad av Maria Lundqvist, en pink rabbit.
En dildo som kan både stimulera klitoris och samtidigt rotera.
Och SOM hon lär sej vad en orgasm är! Det är en underbar scen.

Alltså, det här är viktiga grejer!
Att lära känna sin egen kropp och veta vad den går igång på är en förutsättning för att ha ett gott sexliv.
Det är även en feministisk fråga. Rätten till sin sexualitet. Rätten att ta plats med sin sexualitet. Rätten att få finnas som sexuell varelse och inte bara som sexpartner att användas av en man.


När jag var barn växte jag upp med en sexuellt frigjord mamma å ena sidan och en sexuellt mycket hämmad mormor å andra sidan. Det har skapat krockar inom mej som jag ännu inte återhämtat mej ifrån.
Jag minns att jag brukade leta upp mammas dildo när jag var liten. Jag visste inte riktigt vad den gjorde eller hur den skulle användas men jag såg ju att det var en jätte kuk och det kändes både spännande å förbjudet att titta på den.
Jag minns hur jag som ganska litet barn brukade spola med duschen i snippan och att det "killade så härligt", att det var sexuellt hade jag ingen aning om men vi är sexuella varelse redan från att vi är små.
Själv har jag ägt en dildo så länge jag kan minnas nästan.
Jag har kanske inte ställt den till allmän beskådan på köksbordet men jag har heller inte gömt den och sedan jag blev vuxen på riktigt heller aldrig skämts för den.
Under vår Göteborgstur fick den följa med å lufta sej och när vi kom hem låg den kvar i min väska som stod i hallen. Noah hade öppnat den där när jag inte var hemma, han satte den mitt i nyllet och kom ut till sin mamma... betydligt prydare än mormor... och lekte elefant. Tuut tuuuut sa han.
Sött tyckte jag.
Hemskt pinsamt tyckte Mini.

Hur har du det med klittrandet?

Puss/ Asta


måndag 8 augusti 2016

Om 380 dagar ish...

Från aktivitetspoolen har du inte långt till stranden.


... Ska vi åka hit är det tänkt, till Kos Marmari.
Vi är Min äldsta dotter med Ängla å Mio och Mini å Noah å jag.
Vi ska bo i två lägenheter vilket kommer behövas med så många småbarn och mormors sinnesfrid.
Men jag tror det kommer bli uuuunderbart.

Trots att vi bokat tidigt (tidigt till å med för att vara jag) så har vi letat ett tag.
Men vi hade specifika krav. Nära till havet tänker ni? Ett visst antal stjärnor? Pool?
Nja, det kommer på köpet. Kraven var Inte Turkiet, inte allt för snordyrt och Bamseklubb, Ängla å Noah hade inte accepterat nåt annat så det fick bli ett Blue village hotell.
Jag fick "sälja" mitt krav på att boka havsutsikt för det kunde man bara på sviterna. Bara att hoppas att man slipper glo rakt in i en vägg eller som första året vi var utrikes ner på hotellets sopstation.
Jag brukar dessutom alltid välja att flyga tidigt, finns flera avgångar är det dyrare men väl vält men till Kos går bara kvällsflyg.
Sen kan jag känna ängslan över att det är mycket flyktingar på ön.
Det låter kanske vansinnigt egoistiskt och snobbigt av mej men jag vill inte se elände på min semester. Av den anledningen åker jag inte till några fattiga länder och Thailand med sin prostitution skulle utlösa en depression hos mej.
Det är inte för att jag inte bryr mej. Det är för att jag bryr mej för mycket.
Jag tyckte det var svårt sist vi var på Cypern trots att dit kommer inga flyktingar. Precis innan vi åkte hade den drunknade lilla pojken varit på varenda löpsedel och när jag sedan stod i det ljumna Medelhavet med Syrien nästgårds och "roade" mej så fanns vetskapen om att nån sjömil ut kanske människor drunknar på sin väg mot frihet.
Men med alla dessa småbarn så tror jag att utflykterna utanför hotellområdet inte blir särskilt många.

Mitt mål med resan är att få umgås med mina döttrar ostört. Att få spendera mycket tid med barnbarnen. Att sola och bada. Att äta gott och dricka en å annan drink.
Att sova i stärkta lakan och käka hotellfrukost varje dag.
Avkoppling mer än kulturell förkovring.
Det finns fyra pooler, varav en är en lugn pool å en är en med rutschbanor.
Stranden 50 m bort å gratis solstolar där.
Det ska bli ljuvligt!

Puss/ Asta

Du bor vid en av öns finaste stränder! Solsängar och parasoll ingår.

söndag 7 augusti 2016

Jimmie Åkesson som statsminister



Det finns dom som tror att Sverigedemokraterna kommer bli största parti på valnatten 2018 och att vår nästa statsminister kommer att heta Jimmie Åkesson.
Till å med i mitt eget kommentarsfält finns det dom som tror det.

 "jag undrar vilken verklighet Asta&co lever.
jag längtar verkligen till nästa riksdagsvals kväll när vi får se hur sossar och andra pk-partier står och gråter och undrar hur det kunde gå så här.
Samtidigt som Sd jublar över att ha blivit Sveriges största parti."

(Ja, ni får ursäkta, det är klippt å klistrat, hen stavar verkligen så här illa. Inte precis begåvningsreserven om man säger så.)

Jag är inte särskilt känd för att vara en optimist men nej, jag vilar rätt trygg i att så inte kommer att ske. Inte valnatten- 18 och inte någon valnatt senare heller.
Jag tror för gott om mitt land och om dess folk för att tro på något sådant.
Jag tror att upp mot en 15 % i värsta fall kan de knipa men sen tar det stopp.
Det är lätt att förvillas till att tro att de är så många. Det kryllar av Sd dunkande herrar på vart enda socialt medier och i var enda kvällstidnings kommentarsfält.
Men eftersom jag läser dem allt för ofta för att min psykiska hälsa ska må bra av det så ser jag att det är i mångt och mycket samma personer som återkommer. Man skall även betänka att de allra flesta av dessa nötter har flera konton.
Då å då blir de avslöjade med att ha glömt att logga ur ett konto när de ska föreställa någon annan.
Alltid lika roande för extremvänsterflyktingkramarlandsförrädarpkeliten.

Visst finns det en jäkla massa människor som inte orkar tänka två tankar samtidigt och som inte klarar av att använda ett kritiskt tänkande men dessa håller Ebba Bush Thor och Anna Kindberg Batra på att ta hand om nu och värva tillbaka till sina partier.
Sd backar i undersökning efter undersökning.

Men om... OM... Sverigedemokraterna blir största parti och får 51% av rösterna, för det är vad som kommer att krävas, och Jimmie Sja la la la laa Åkesson blir statsminister så kommer detta land relativt snabbt att köras i botten.
De har företrädare i RIKSDAGEN som inte kan skilja på miljoner och miljarder, de har företrädare som inte tror på evolutionen och de har företrädare som tar råd av andeväsen. De har företrädare som lägger ut gpspunkter för var flyktingförläggningar ligger samtidigt som dessa ett efter ett fattar eld.
De hotar sina egna som anmäler sexuella övergrepp från en partikamrat.
I EU har de företrädare som under över ett år har kvar en anställd som kallar kvinnor som begår abort för horor och som inte tycker det är något märkvärdigt att en man tuktar sin kvinna.
Deras blivande justitieminister går runt med järnrör på stan och säger saker som "lilla horan" och "Detta är mitt land babbe"... OCH spelar in skiten.

Men låt oss strunta i Sd's 1001 skandaler en stund och fundera över deras politik.
De är grovt fackligt fientliga.
De är för att plocka ur vinster ur välfärden.
De var med och höjde skatten för pensionärer.
De vill avsätta journalister och polischefer.
De säger att de vill ge till allt och alla och det skall finansieras med minskad invandring. Vi har redan EU's strängaste flyktingpolitik.
De vill betala återresor för invandrare som redan bor, lever och betalar skatt här.
De vill inskränka homosexuellas rättigheter och deras företrädare kallar HBTQ personer för avarter och onaturliga.
De vill inskränka abortlagstiftningen.
De vill sambeskatta makar och slunga svenska kvinnor 50 år tillbaka i jämställdheten.
De röstade nej till att höja A-kassan.
De vill straffa "tidigare landsförrädare."
Osv.
De sverigedemokrater som är kvinnor, invandrare, homosexuella, pensionärer  eller arbetare kommer då få se på lite reell politik. Den som de inte orkat sätta sej in i.
Alltså GRATTIS Sverige. Ska vi se om det går att köra ett land i botten på under 100 dagar?
Skulle den dagen komma får jag på allvar överväga att lämna mitt land, ett land som jag älskar och känner stolthet över på ett sätt som "Sverigevännerna" aldrig gjort eller kommer att göra eftersom de inte missar en chans att tala illa om det här landet.

Puss/ Asta

fredag 5 augusti 2016

Krokodillmamma



Här om dagen var vi på stan. Mini höll Gottfrid och gick först och jag gick bakom med Noah i vagn.
När Mini passerat ett par i sextioårsåldern säger kvinnan till sin man om Gottfrid. "Usch då, den där var minst sagt överviktig."
Hon visste inte att jag hörde till sällskapet och jag blev så paff och så förolämpad att jag ROPADE till Mini: "Hörde du vad tanten sa? Hon sa att min hund var överviktig."
Det äldre paret försvann skyndsamt medan jag blängde allt vad jag kunde.
Hoppsan, timida mormor Asta gick visst å blev Krokodillmamma som bitskt försvarade sin unge.

För kännedom är min Gottfrid inte ett dugg överviktig!
Han är helt perfekt och snarare liten och graciös jämfört med många andra hanhundar av samma ras. Han väger åtminstone 20 kg mindre än vad de flesta Dogue de Bordeaux killar gör.
Det är helt otroligt vad han väcker uppmärksamhet på stan.
Han lämnar i stort sätt ingen oberörd. Alla tittar.
De flesta med ett leende och med beundrande kommentarer om att han är stor och snygg men förvånande många även med skräck. Folk byter sida på vägen när vi kommer.
Att någon uttrycker negativa tankar som den här tanten möter jag väldigt sällan.

 

Jag har fått nya läsare på senare år och alla vet förmodligen inte vad Krokodillmamma kommer ifrån.

Det finns flera olika anledningar till det men jag började att kalla mej det redan när Märta, min första Dogue de Bordeaux kom, som fick smeknamnet Märta Krokodill från att hon hade sylvassa valpbissningar som glatt högg i allt hull de kom åt.
Märta förblev krokodillik i hela sitt liv då hon gjorde utfall på promenad åt höger å vänster. Mot andra hundar (kön gav hon blanka fasen i), cyklister, stavgående pensisar, ungar.
Hela hennes liv tränade vi med att komma till rätta med det där och hon blev fantastiskt mycket bättre. Helt fungerande i vardagen. Jag lärde mej att läsa av minsta muskel som spändes, minsta skiftning i blicken.
Det syntes nämligen sällan innan vem hon valt ut, hon morrade inte utan kunde tvärtom nonchalant lukta i gräset... stilla som en krokodil... för att sedan bara hysta sej mot sitt byte.
Hon bet aldrig någon. Men hon hann skrämma skiten ur många.
Min tolkning av Märta krokodil var att hon var extremt osäker men med hög skärpa och hon lärde sej redan som liten valp att anfall är bästa försvar... sker det med tillräcklig pondus så skrämmer det vem som helst.

Låter hon hopplös?
Nog fick jag rådet mååååånga gånger om att avliva henne men jag gav mej fan på att få det att fungera. Och det gjorde det.
Mot familjen, mot dem hon älskade, var hon den tålmodigaste snällaste och mest pålitliga hund som fanns.
Den dagen vi skaffade Gotteman blev hon den mest kärleksfulla storasyster man kan tänka sej.



Märta var min trygghet. Hon var mitt ankare. Min själsfrände. Min bästa vän.
Det var vi två mot världen.
Jag älskade henne lika högt som barnen och jag kommer aldrig att älska en hund eller en mänsklig vän på samma vis mer. När hon dog blev jag halv. Nåt gick för alltid sönder i mej. Jag har mist både vänner och släktingar jag älskat men ingen sorg har gått att mäta med denna. Jag tvivlar på att jag skulle ha överlevt om jag inte haft Gottfrid den gudasände som då bara var valp och pockade på min uppmärksamhet, krävde min kärlek.
Hon har varit död i fyra år till vintern och jag sörjer och saknar henne fortfarande varenda dag.
Hon kommer att fattas mej till jag själv dör. Och den dagen skall vår aska blandas. Askan som står här i hyllan och väntar på mej.

 

Ytterligare en anledning är att Dogue de Bordeauxer ser lite ut som krokodiler när de ligger på rygg och sträcker ut halsen. De är oxå väldigt fysiska när de leker med en å använder mycket tänder (aj!)

 

Jag är stolt krokodillmamma. Jag älskar rasen. Det finns ingen som den.
Och ve den som talar illa om min Gottepojk, de får med Krokodillmamma att göra.

Puss/ Asta

torsdag 4 augusti 2016

Vad hjälper det?



Grälet med min släkting angående den rasistiska delningen lever kvar inom mej.
Jag rannsakar mej och rannsakar mej igen.
Jag har bett om ursäkt, inte för mina åsikter, inte för att jag sa ifrån, men kanske för att jag inte backade när hen blev ledsen.
Jag har bett om ursäkt och ursäkten är accepterad sa hen men jag känner ju att det för alltid är förändrat. Vi har sett sidor hos varann vi inte tyckte om eller kan förlika oss med. Ingen av oss.

Jag funderar på om jag går för hårt åt rasister. Om jag är för hård och oförsonlig i min ton. Som min man sa i frågan, Du kommer aldrig vinna över en enda jävla Sverigedemokrat, de är inte mottagliga, de är för dumma.
Och det är säkert sant. Min blogg och alla mina argumentationer har förmodligen inte fått en enda människa att omvändas, jag talar till de redan troende.
Men det är en frustration att diskutera med Sd'are. Vanliga regler gäller inte.
Fakta, studier, statistik, förtroende ingivande insatta människors ord biter inte på dem. I deras värld är allt oförvanskligat , påhittat, friserat, dolt.
Det finns dolda agendor. Censur. Åsiktskorridorer. Vänstervridna politiker.

Jag fick en bild på mitt yngsta barnbarn. Han som har en pappa från Iran.
Hans pappa kommer aldrig kunna svära sig fri ifrån honom. De är så lika, men barnbarnet är ännu mörkare.
Sidan min släkting delade "Nej till Asylboende i Sverige" hade om den blev verklighet inneburit att min svärson inte levde här. Att mitt barnbarn inte fanns.
Denna gudavackra lilla pojk med sina mörka ögon... för hans skull slåss jag mot galenskapen. För Sverige är hans lika mycket som mitt trots att han är mörk.

Jag har blivit hotad för mitt motstånd till Sverigedemokraterna. En väsande röst kallade mej "Blattehora" i telefonen. Jag får titt som tätt påhälsning av "Anonym" i bloggen som talar om för mej att jag är korkad, naiv och verklighetsfrånvänd.
Nu sist i mitt inlägg om Expressen.
Ibland besvarar jag. Mot bättre vetande... ignorans är vad troll hatar mest.
Ibland tar jag bort kommentarer (rätt ofta faktiskt) för att detta är mitt space.
Men i bland låter jag hen ståta i all sin korkade prakt.
Gå gärna in och säg "hej" till Anonym.
Jag har vänner från världens olika hörn. Jag har fantastiska kollegor som är muslimer. Duktiga läkare som jag kunnat luta mej mot. Som driver det här samhället framåt. Jag kan fan inte hålla tyst.

Jag var på badhuset här om dan. Där var en grupp vuxna med invandrarbakgrund som skulle lära sej simma. En kvinna i heltäckande tajt simklädsel tog sina första tafatta simtag. Det gick "så där."
Efter ett tag vågade hon hoppa från kanten och hon simmade... säkert sina första... 25 meter och allmänt jubel utbröt i gruppen.
Hon blev så hyllad. Och hon lyste. Jag blev lycklig!
Sverige ÄR fantastiskt. Här får alla barn lära sej simma. Och här får nya svenskar lära sej simma med.
Jag hörde flera svenskar runt mej som fnyste. Över hur mycket plats de fått till förfogande. Att kvinnorna inte hade traditionell baddräkt och över att de väsnades så mycket.
Och jag blir på riktigt så jävla deppig.
Deppig över den småsinthet som verkar breda ut sej bland svenskar.
Bilden ovan...
Ett utdrag från facebook ikväll. Angående en artikel där en polis uttalade sej om att dialog med gängen i förorten har större effekt än våld.
De där "sverigevännerna" vill å ena sidan ha det som Sverige var -1952 å andra sidan en polisstat där vi skjuter ihjäl minderåriga utan att fråga.
Jag önskar att konversationen var unik men om ni vill kan jag hitta hundra liknande dialoger ikväll. Ge mej en halvtimma.

Sverigedemokraterna ÄR inte vilket parti som helst. De måste bekämpas.
De skall UT ur demokratins finrum.
Vi kan bättre i det här landet!

Puss/ Asta