lördag 23 juli 2016

Vem är jag för honom om tjugo år?



Jag lyssnade tidigare i kväll, liggande i min solstol, på Lisa Nilssons underbara tolkning av Niklas Strömstedts "Vart du än går" medan jag tittade på Noah som lekte nakenfis på gräsmattan.
Den låten är för mej så förknippad med honom.
"Vad du än ser. Vart du än går. Finns du alltid kvar hos mej ändå.
Vem du än blir. Hur du än mår. Ska jag alltid lyckas att förstå." 


Och jag funderar...
Jag funderar på vem han ska bli när han blir stor. Jag funderar på hur vår relation kommer att förändras genom åren. Jag funderar på om jag fortfarande kommer betyda mycket för honom när han är vuxen.
Hans mamma... min Mini... säger att jag självklart alltid kommer att vara en viktig person för honom. Att allt det vi grundar nu i vardagssysslor, lek, kramar, pussar, tröst och äventyr binder oss till varandra för alltid.

Samtidigt...
Jag hatar uttrycket boys will be boys men min erfarenhet är att det ÄR skillnad på flickor och pojkar.
Jag har en god relation med min son som fyller 26 i år.
Vi lekte och pussades massor när han var liten och jag har burit honom genom kruppnätter, plåstrat knän, blåst på sår, borrat ner ansiktet i hans hull, älskat honom för allt vad jag orkar å allt vad jag är värd.
Jag tror han tycker att han haft en skaplig barndom och jag är övertygad om att han vet precis hur högt jag älskar honom. Jag tror oxå att han skulle säga att jag varit en bra mamma.
Men han värderar inte längre morsan särskilt högt.
Han har egen familj och den kommer inte bara först utan även på 2:a, 3:e, 4:e, 49:e plats.
När vi ses får jag tvinga ur honom problem och han ger mej högst pliktskyldiga pussar på kinden.
Sen kan han glimma till och plötsligt säga "Mamma, du vet att jag älskar dej?" men det är inte särskilt ofta numera. 
Jag sörjer det där lite grann. Eller mycket grann och jag skulle önska att det var annorlunda.

Så igen...
Hur kommer min och Noahs relation att bli när han är 11? 25? 40?
Vad av vår kärlek kommer han minnas? I reda tankar och i ett kroppsminne?
Kommer jag att vara "den jobbiga gamla tanten" eller "hans fina mormor"?
Sånt funderar jag över.

Puss/ Asta



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare