söndag 31 juli 2016

Bekännelser från gårdagen (men garanterat pubeshårsfritt.)



Nu är ni varnade! Detta inlägg handlar alltså inte om pubeshår.

Alltså, shit pommesfritt vad jag varit sliten idag!
Det har blivit lite väl mycket partyparty för den här tantens del sista veckan och snart får jag checka in levern på rehab.

I går var vi på sommarens upplaga av "Badjävlar 2016."
Det var Peter Apelgren, Soran, Betnér, Schyffert, Nour, Knyckare, Fredrik Lindström och David Batra.
Alla var superbra och jag skrattade tills jag och mina arma magmuskler bad om nåd men allra bäst var Noir, Apelgren, Soran och ... ja, det tar emot att säga det, David Batra.
ÄR det Sveriges mest omaka par? Supergenuint trevliga David och hans Sd flirtande iskalla fru Anna?

Igår kväll blev mormor onödigt rund om fötterna.
Högst orutinerat men det händer sällan.
Jag hade varit uppe tidigt... halv sex... och jobbat hela dagen.
Glömde ta med mej käk å åt två knäckemackor med skinka utan smör.
Ja, ni hör ju...
Skyndade hem, vilade i en kvart, och försökte därefter förvandla denna trötta mormorn till partypingla sippandes på 1½ glas vin.
Cyklade iväg till förfesten, bästa vännernas dotter som jag känt hela hennes liv, och fick där en öl.
Sen en gin o tonic.
Sen två glas rosé.
Mmmm. Där någonstans hade en förnuftig människa satt stopp men vid det laget var förnuftet som bortblåst, partyhatten på och jag kände mej både urläcker och ungefär lika skojig.
Dina bröst hoppar ur u-ringningen väste väninnan.
Typ så.
Vi kom iväg, fram till scenen, och satte oss till rätta på en filt.
Maken köpte en flaska vin och på den drack jag minst hälften..
Plötsligt hade väninnans dotter handlat cider och jag fick en flaska i handen.
Att cykla hem var inte att tänka på. Väninnans son, tillika min ljuvliga gudson, körde oss hem å det var nog tur det.
Jag kräktes inte, fick inga minnesluckor, jag var inte otrevlig men säkert lite tjatig och när jag vaknade klockan 04 av att katten framförde en klagolåt vilket hon alltid gör när hon måste bajsa på lådan, gick jag upp för att kissa och kände att Jävlar, jag är full ännu!

Well well, kul som attan hade vi men jag kan inte påstå att jag minns så där jättemycket av de olika uppträdandena... mer än att jag skrattade tills magmusklerna krampade och att jag fick en kram av Betnér och en av Soran.
Eller ja, fick och fick, jag tog.
De fick mina varmaste kärleksförklaringar. "Jag äääälskar dej".
Det tror jag säkert att de blev jätteglada för.
Hmm.

10 år. 10 år MINST till jag blir lika dragen igen.

Puss/ Asta

Hur många pedofiler finns det i mitt flöde?



Astas blogg. Krokodillmamman. En blogg med spretiga inlägg om allt ifrån nagellack till politik. I juli månad två inlägg om intimhygien och nu kommer ett som tangerar det utifrån era tankar. Kanske skulle jag döpa om bloggen?
Snippmormor? Vad gillar ni det?

Väldigt många kommentarer kring könshår handlar om att ett rakat sköte påminner/ associerar till ett barn. En rakad mamma (mormor eller farmor) är en dålig förebild som förmedlar ett skevt kvinnoideal och till å med tankar om att det flirtar med pedofili.
Det är intressant tycker jag.
I synnerhet när (nu gissar jag) flertalet av kvinnor som resonerar så rakar ben och armhålor. Inga vuxna kvinnor har naturligt hårfria armhålor. Associationen till "barnsligt utseende" är i så fall lika tydlig här.

Men nu var det om pedofili jag skulle skriva en rad.
Jag har aldrig någonsin under de år som jag haft rakad snippa funderat på att jag flirtar med den typen av dårskap. Jag blev väl helt enkelt påverkad av andra vuxna kvinnor som jag såg i media och på badhus.
Överlag tänker jag rätt sällan på pedofiler. Och då var jag ändå utsatt för det som barn.
Mina två döttrar har olika åsikter om att publicera bilder på barnen på sociala medier.
Min äldsta har förbjudit mej och jag har på nåder fått lägga ut bilder bakifrån där de inte kan identifieras.
Min yngsta är betydligt mer liberal. Noah figurerar flitigt men jag får inte publicera bilder där han är naken eller i blöja. Ingen liten rompetång får synas för "tänk på pedofilerna."
Självklart respekterar jag båda mina döttrars regler. Det är deras barn och de bestämmer.
Jag har en egen regel att jag aldrig publicerar kränkande bilder på Noah. När han är ledsen eller arg. Det landar inte rätt i magen på mej.

Men samtidigt kan jag undra...
Finns det så många pedofiler i mitt flöde? Som följer min facebook eller instagram?
Bilder på nätet tappar man kontrollen över...
Ja, det är ju sant för visso.
Men är inte grejen med pedofiler att de går igång på barn?
Jag menar, spelar det nån roll om de har t-shirt över sin trinda mage?
Och hur stor är risken att bland alla miljoooooner bilder på barn som finns på nätet så väljer de just mitt att tänka snuskiga tankar kring?
Ja jag frågar för jag har ingen aning.

Egentligen tror jag inte att Noah kommer bli särskilt kränkt om 12-13 år om han ser en gråtbild på sej själv heller. Arga småbarn är ju jättesöta (på bild är kanske bäst att tillägga.)
Och internet å cyberspace är den nya generationens fotoalbum. Allas liv ligger där till allmän beskådan.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

fredag 29 juli 2016

Vill ni ha (inlägg om) könshår så ska ni få (inlägg om) könshår.



Månadens absolut mest lästa inlägg är Muffrisyrer
Någon skrev att det var "ett typiskt Astainlägg" men uppenbarligen så var det dessutom ett typiskt "Astaläsare inlägg" oxå då.

Och vill ni snacka könshår, då gör vi det!
Jag skrev om mina egna ansarvanor och hur de förändrats.
Jag berättade om att efter massor av år med helrakat så var jag plötsligt sugen på en mer... ska vi säga lurvig?... frisyr down there.
Jag fick flera kommentarer, rätt många både här och på facebook och irl, som gick ut på samma sak, nämligen kvinnor som med lätt avsmak tar avstånd från helrakade kön eftersom de är "vuxna kvinnor" och inte ville associeras med ett barn. En Anonym skrev och frågade hur jag rättfärdigar något sådant inför barn och barnbarn? Att mormor vill se ut som en liten flicka mellan benen.

Jag har funderat lite på den där inställningen.
Precis som ni säger är kroppsbehåring naturligt och något alla flickor som kommit in i puberteten får.
Frågan är varför det är värre att "se ut som en flicka" mellan benen än att se ut som en flicka under armarna eller på benen.
Kroppsbehåring på ben och under armarna är ju precis lika naturligt i så fall, men jag misstänker att flera av er som i kommentarerna var noga med att se fullvuxna ut på snippan inte ser lika fullvuxna ut i armhålan... och vad är skillnaden? Egentligen?
Ska vi vara konsekventa här så ska vi slänga rakhyvlar och vax all världens väg. 

Alltså, man måste granska sina värderingar tycker jag. Man måste orka hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Jag känner att jag rakar mej under armarna för min skull, för att jag tycker det är finast och känns fräschast. Men samtidigt är jag en produkt av min tid och ett patriarkaliskt samhälle.
Från början har män... via media, reklam, mode, porren, filmen... satt upp regler för hur en attraktiv kvinna skall se ut och alldeles oavsett hur vi anser oss stå över det där och utför både ditten å datten frivilligt och för egen skull så är vi präglade.


Det ska bli mycket spännande att höra hur ni förklarar skillnaden på ben och snippa.

Puss/ Asta

Som om det inte fanns en morgondag.



Alla läsare som jag är vän med på facebook eller instagram har redan bombarderats med foton från min lilla minisemester så ni får väl hoppa detta inlägg.
För er andra så kommer här en liten rapport.
Redan för flera månader sedan bokade min make en dejt med mej  28-29/7.
Jag fick skriva in det i almanackan och fick stränga order att inte boka in något för vi skulle "umgås."

Kände mej lite dåligt taggad först när han berättade om att det ingick övernattning. Jag jobbar så himla mycket och hade bespetsat mej på att bara vara de här dagarna. Men på morgonen så var jag pepp och solen sken.

Vi tog tåget till Göteborg där jag shoppade mej en mascara och en kajal från Bobbie Brown på Åhléns det första jag gjorde, sedan gick vi å käkade lunch.
Några kalla öl i solen och en smarrig pizza med mossarella och ruccola satt som en smäck.






Därefter begav vi oss till hotellet, jag hade gissat på Gothia men maken hade valt Barken Viking som inte alls är särskilt flott men som tar igen det minuset på mysfaktorn. Vi har bott där förr och det är ett så himla genuint ställe och stans bästa läge vid Lilla Bommen.

 

Efter att ha checkat in och gjort oss lite hemmastadda så gick vi upp och satte oss på övre däck i baren och drack ett par kalla GT i solen.

 

Vi umgicks... lite på tu man hand... (inget i livet är gratis) och sedan var det dags för räkbåten. Skaldjur, lax, paj och ostar till utsikten av Göteborgs skärgård under ett gäng timmar medan solen gick ner.
Helt magiskt underbart.

 


När vi kom i kaj igen var jag helt slut efter att ha smådruckit alkohol hela dagen så jag gick å la mej. Som av en slump hade maken bokat ett hotell 100 meter från Casinot och där spenderade maken halva natten medan jag sov underbart med vatten kluckande utanför.

Idag hotellfrukost... alltid det bästa med semester och därefter ett gäng timmar på stan. Köpte mej ett par jeans... som jag kommer i och drack några öl till i solen innan det var dags att åka hem igen.

Helt underbart har vi haft det, bränt pengar och gottat oss som om det inte fanns en morgondag. Någon gång måste man få leva så.
Och hur ljuvligt var det inte att sen få komma hem till denna här?



Puss/ Asta

lördag 23 juli 2016

Vem är jag för honom om tjugo år?



Jag lyssnade tidigare i kväll, liggande i min solstol, på Lisa Nilssons underbara tolkning av Niklas Strömstedts "Vart du än går" medan jag tittade på Noah som lekte nakenfis på gräsmattan.
Den låten är för mej så förknippad med honom.
"Vad du än ser. Vart du än går. Finns du alltid kvar hos mej ändå.
Vem du än blir. Hur du än mår. Ska jag alltid lyckas att förstå." 


Och jag funderar...
Jag funderar på vem han ska bli när han blir stor. Jag funderar på hur vår relation kommer att förändras genom åren. Jag funderar på om jag fortfarande kommer betyda mycket för honom när han är vuxen.
Hans mamma... min Mini... säger att jag självklart alltid kommer att vara en viktig person för honom. Att allt det vi grundar nu i vardagssysslor, lek, kramar, pussar, tröst och äventyr binder oss till varandra för alltid.

Samtidigt...
Jag hatar uttrycket boys will be boys men min erfarenhet är att det ÄR skillnad på flickor och pojkar.
Jag har en god relation med min son som fyller 26 i år.
Vi lekte och pussades massor när han var liten och jag har burit honom genom kruppnätter, plåstrat knän, blåst på sår, borrat ner ansiktet i hans hull, älskat honom för allt vad jag orkar å allt vad jag är värd.
Jag tror han tycker att han haft en skaplig barndom och jag är övertygad om att han vet precis hur högt jag älskar honom. Jag tror oxå att han skulle säga att jag varit en bra mamma.
Men han värderar inte längre morsan särskilt högt.
Han har egen familj och den kommer inte bara först utan även på 2:a, 3:e, 4:e, 49:e plats.
När vi ses får jag tvinga ur honom problem och han ger mej högst pliktskyldiga pussar på kinden.
Sen kan han glimma till och plötsligt säga "Mamma, du vet att jag älskar dej?" men det är inte särskilt ofta numera. 
Jag sörjer det där lite grann. Eller mycket grann och jag skulle önska att det var annorlunda.

Så igen...
Hur kommer min och Noahs relation att bli när han är 11? 25? 40?
Vad av vår kärlek kommer han minnas? I reda tankar och i ett kroppsminne?
Kommer jag att vara "den jobbiga gamla tanten" eller "hans fina mormor"?
Sånt funderar jag över.

Puss/ Asta



Vilken parfymperson är du?



Hur har du det med parfymer?
Är du en sån där som har tjugoåtta olika dofter du varierar mellan eller kör du på en å samma? Du kanske inte använder parfym alls?

 

Jag har en del flaskor i badrumskåpet men de flesta är gamla som gatan.
Jag använder förvisso det nästan dagligen men det blir en liten diskret dust bakom vardera öra och jag tycker om att lukta samma.
Jag tycker om när en doft förknippas med mej. När den blir mitt signum.

Jag byter väldigt sällan parfymer. Många parfymer luktar gott vid första doftandet men jag brukar spraya på mej och se vad jag tycker efter en stund.
Då är det få som håller måttet. Nästan alla känns kletiga eller ger mej huvudvärk.
Jag gillar friska dofter och körde i många år med den som är på bilden ovan som är en riktig klassiker. Dolce & Gabbana Light blue.

 

Så när jag var utomlands sist i fjol så slog jag till på en ny doft som jag kört med sedan dess. Calvin Klain In to her med den våldsamt trista flaskan men med den fräscha doften som passar lika bra till vardag som till fest.
Den tycker jag fortfarande väldigt mycket om.



Men sedan ett tag har jag smitit in på diverse parfymerier och sprutat på mej den här. Och gillat den. Trots att den har en tyngre doft än vad jag brukar gå igång på när det gäller parfymer. Jag har gillat den så mycket att jag lite förälskat gått och sniffat på mej själv så länge doften dröjt sej kvar på min hud.
Är väldigt svag för doften av ren tvätt över lag och har hur många doftljus som helst med det.
Ikväll slog jag till. Använde pricerunner som ju är suveränt.
På Kicks kostar 30 ml 475 kr och jag beställde den från Cocopanda där den kostade 295 med gratis frakt.

Vilken är din doft?

Puss/ Asta

Orkar inte höra min egen röst



Jag formulerar ofta mina inlägg i huvudet medan jag gör annat så när jag väl sätter mej ner och ska skriva så går det ganska fort. Stommen och en å annan slagfärdig punchline har jag redan funderat ut.


Idag hade jag tänkt skriva om den tragiska händelsen i München igår när en artonåring sköt ihjäl nio människor och skadade många fler.
Jag hade flera ingångar till det där inlägget.
Jag hade tänkt skriva om hur väldigt många människor verkar ha så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att det är oerhört tragiskt att sådant här sker, hur jag lider med de drabbade och deras anhöriga och vilken skräck det sår i ett samhälle. Men oxå att det är en tragedi med gärningsmannen.
Så ung. Bara ett barn. Vad fick han att må så dåligt? Bli så galen?
Jo, det är möjligt att tänka två tankar samtidigt...

Jag hade oxå tänkt skriva om Sara Mohammads sommarprat (och det kanske jag gör senare?) Hon är från irakiska delen av Kurdistan och opinionsbildare som arbetar mycket med hedersvåld och hedersförtryck.
Hon sa väldigt mycket klokt och kan... som en del av den kulturen... kosta på sej att vara vassare i sin kritik. Hon kritiserade bla Vänstern och Fi för att i sin iver att vara toleranta acceptera hedersförtryck och hon var över lag väldigt tänkvärd. Hon om någon vet vad det innebär med all denna terror som så många flickor världen över utsätts för i kulturen och religionens namn.
Med att sexualisera flickor genom slöja, barnäktenskap, isolering, tvångsäktenskap, omskärelse, misshandel osv.

Det är två intressanta ämnen men ibland känner jag mej så vansinnigt förutsägbar och tröttnar på min egen röst. Jag tröttnar på att ni vet vilka ämnen jag kommer skriva om och att ni i förväg vet vad jag tycker.
Jag kan känna mej som en papegoja när det kommer till debatter om demokrati och rasism.
Så just ikväll hoppar jag det.

Sommaren har äntligen kommit till min del av landet.
Jag fick lite sol på näsan här om dagen när jag var ledig (torsdags) och i dag efter jobbet la jag mej i solstolen nån timma med.
I torsdags badade jag, det var premiär för i år och det var säkert en bit över 20 grader. Gottfrid och jag simmade tillsammans och Noah å jag lekte oxå i vattnet.
Även om jag är höstmänniska så behöver jag, som de flesta andra här i det fjällhöga Nord, tanka ordentligt med sol å värme å ljus för att stå ut med ännu en lång mörk vinter.
Och trots si så där väder  och att jag jobbar 80 % så tycker jag ändå att jag fått ut en hel del av sommaren.

Puss/ Asta

lördag 16 juli 2016

Bästa kvällen 2016



Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt. Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt. Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt. Med dej, med dej, med dej. 

I torsdags var det äntligen dags för sommarens absoluta höjdpunkt... Lasse Winnerbäck. Och som jag längtat!
Väderprognosen var länge dyster men dagen före konserten beslöt vädergudarna att hörsamma mina önskemål och det blev uppehåll, till å med lite sol.
Vi var där tidigt, redan vid insläpp. Petronella och jag stod längst fram vid scen, Lasse blev en timma försenad och fem minuter innan spelningen verkligen drog igång så var jag bara tvungen att kissa (ja, jag vet... amatörmässigt men det händer mej varje gång.) Vid det laget hade publikhavet fyllt på sej, sex tusen människor stod packade. Det gick skapligt att ta sej till bajamajorna, betydligt knixigare att ta sej tillbaka. Sura miner, härska kommentarer, män som vägrade flytta på sej. Men tillbaka kom jag, precis samtidigt som Lasse äntrade scenen.

Det är otroligt vad kärlek och lite psykiskt välmående kan göra med en människa.
Jag har sett Lasse massor av gånger men han har aldrig sett så snygg, glad, trygg och tillfreds ut. Minns när jag såg honom efter att han släppt Daugava plattan.
Han var bra då med. Han är alltid bra Lasse men då var han plufsig, sliten, flottig i håret och såg väldigt härjad och olycklig ut på scen.

Han inledde med några nya låtar och sedan blandade han med gamla publikfavoriter. Han höll sej inte riktigt till den spellista som han gjorde i Stockholm och som jag pluggat in. Låtarna som tillkom var positiva överraskningar, å  andra sidan ströks flera låtar jag verkligen velat höra.
Det blev hyfsat bra tryck i publiken och som vanligt verkade Lasse ha ögonkontakt med var å en av oss.

Jag är riktigt riktigt nöjd. Det var inte den bästa konsert med Lasse jag varit på men det berodde mer på omständigheter runt omkring. Det var ett litet festivalområde med två små öl/ciderstånd och ett stånd med försäljning av Lasseprylar. Ingenting att äta. Inga överraskningar.
Förbandet var halvkasst och Lasse hade ingen kvinna med på scen. Många av hans låtar lyfter till en extra dimension med kvinnlig bakgrundskomp.
Hur som helst hoppade och studsade jag så mycket att jag fortfarande är alldeles stum i vaderna.

Bästa Lasse. På återseende.

Puss/ Asta

 

fredag 15 juli 2016

Sömntabletter kan man beskylla för mycket men...



Jag undrar vad Jesper Parnevik egentligen kände idag när han vaknade?
I natt skrev han, med anledning av terrordådet eller vad vi nu kallar det, till unga popsångerskan Zara Larsson på twitter: ”Ryktet säger att det var en man och en kvinna som körde lastbilen, men jag slår vad om att Zara Larssons utbrott kommer att låta: Jag hatar alla män”
Så lågt och så pinsamt på så många nivåer men kanske framför allt att göra sej lustig timmarna efter att en tragedi inträffat och dessutom på en tonårig tjejs bekostnad.
När han vaknade hade han välförtjänt fått minst sagt en hel del kritik.

Jesper Parnevik som på senare år gjort sej en ny karriär som husfar i den putterduttermysiga och härliga familjen Parnevik på tv insåg att han måste göra en pudel.
Han ber Zara om ursäkt och han skriver på twitter att han skrivit så konstigt till följd av att han tagit en sömntablett som han fått av sin fru.

Okej. Här snackar ni med en (självutnämnd) expert på sömntabletter.
Det är sant att man, om man inte går å lägger sej direkt och somnar, kan göra en hel del konstigt med dem i kroppen. Saker som man inte skulle ha gjort annars. Man blir lixom lite extra gränslös.
Jag har oxå gjort lite lagom knäppa saker med Zopiklon i kroppen.
Jag har shoppat en del på nätet. Jag har ringt upp människor och förklarat min kärlek. Jag har skrivit aggressiva sms.
MEN! Kläderna jag köpt är sånt jag velat ha, människor som fått kärleksförklaringar är sådana jag tycker om, de arga sms'n har skickats till människor som jag varit förbannad på.
Ingenting kommer from the blue utan allt finns där men kontrolleras som "nykter."
NÅT i sömntabletter gör, åtminstone mej, mer omdömeslös än vad än salongsberusning gör.

Och jag tror det är så för alla. Jag tror att Jesper Parnevik TYCKER att Zara Larsson är en riktig feministhäxa och jag tror att han hör till alla dessa vita kränkta män som tog så fruktansvärt illa vid sej när Zara skrek ut sin frustration över att en kvinna våldtagits under hennes konsert på Bråvalla.
Han tycker det, han vädrar det privat men i nyktert och rent tillstånd inte på twitter. Denna teori förstärks av att döttrarna Parnevik ger sej ut i försvar för pappa på twitter, trots att hon inte startade tjafset, och håller henne ansvarig för hennes "hat mot män."

Så jävla pinsamt.

Puss/ Asta

Det här vet vi



Frankrike har på nytt drabbats av ett vansinnesdåd där 84 människor dött, varav 10 barn, 200 är skadade, många allvarligt och livshotande.
En fransk-tunisisk gärningsman är identifierad. Han hade fru och barn som han lämnat och beskrivs inte som troende utan drack alkohol, raggade brudar, gick på klubbar och aldrig till moskén. IS har, sin vana att ta på sej allt som är fruktansvärt för att sprida fruktan, inte tagit på sej dådet ännu och ingen annan organisation heller. Vi får väl se hur det utvecklar sej.

Jag tycker vi ska vara noggranna med begreppen. Om en sjuk och grym människa utför ett massmord utan ideologi eller tro bakom så är det just ett massmord, ungefär som när Andreas Lubitz... andrepiloten ni vet, tog livet av sej under en flygning och tog med sej hundratals människor in i döden.
Det är hemskt, det är fruktansvärt men det är inget terrordåd.

Andreas Lubitz massmord ledde inte till särskilt många utkrävande av ursäkter från vita cismän (inte av österrikare, psykiskt sjuka, piloter eller kristna heller.) Nej, han fick ansvara för det själv.
Nu är det en fransk-tunisisk man, en Mohammed, och då är tonerna en helt annan. Gränser skall stängas, muslimer skall ut från västerländska länder, muslimska organisationer skall ta avstånd, krig skall utkämpas.

Men alla dessa rasister med Marcus Birro i spetsen glömmer en sak.
Det finns i världen 1,5 miljarder muslimer. Hade de velat ha ihjäl oss västerlänningar hade vi varit döda för länge sedan.
Huvuddelen av alla 60 miljoner människor på flykt flyr extremisters terror.
Huvuddelen av alla terrordåd som begås av IS och Al Quaida sker i muslimska länder, riktade mot muslimer.
I Bagdad skedde nyligen ett terrordåd under Ramadan där över 200 människor miste livet. Om det fick vi läsa väldigt lite, kring det rådde det inte särskilt stor upprördhet.

Jag har i min familj, i min vänkrets, bland mina kollegor en mängd muslimer.
Muslimer är ingen homogen grupp. Men gemensamt för dem är att alla är lika uppskrämda, förfärade och arga över de övergrepp och dåd som begås runt om i världen. Gemensamt för "mina" muslimer är oxå att de är väldigt mycket mer nyanserade, analytiska och sansade än alla dessa hatiska gaphalsar på nätet.

84 människor har hittills dött i Nice. 10 barn. 200 skadade.
På självaste nationaldagen.
Mina varmaste tankar till alla dem som fått sina liv sönderslagna.

Puss/ Asta

tisdag 12 juli 2016

Kan man vara förebild med rakad snippa?



Jag fick en kommentar som kan vara intressant att spåna kring.
Det är "Anonym" som skriver, hör ni... anonyma läsare... kan ni inte skriva ert namn åtminstone så blir det lite personligare?
Nå väl, så här är kommentaren:

"Kul inlägg men för mig finns det en allvarligare underton. Som föregående skrev vill man väl inte se ut som ett barn mellan benen?? Jag måste varit väldigt naiv innan för det är först på senare tid som jag har förstått hur tabu det egentligen är att INTE raka muffen. Jag undrar hur du tänker kring det här med att man är en förebild för sina barn och barnbarn. Hur hade du förklarat för din 12-åriga dotter varför "mamma inte har något hår på snippan men jag har?" Hade du tyckt det var okej för en 12-åring att raka sig mellan benen? Hur är man en bra förebild tycker du? Själv vill jag att man ska se ut som en kvinna och inte ett barn, ansat men inte helrakat. Men alla gör såklart som man själv vill!"

Det är ett inlägg som många har läst. Skrev ett politiskt inlägg igår om värderingar som jag tycker själv att jag fick till bra och detta inlägg om muff frisyrer strax efteråt. 59 pers har läst det förstnämnda, 223 pers det sista som mest var trams.

Det där med att vara en förebild för sina barn är kanske det viktigaste vi har att göra som föräldrar (och som vuxna överlag), näst efter att pussa och krama dem. Och samtidigt är det emellanåt förtvivlat svårt.
Mammor och mormödrar är ju trots allt oxå helt vanliga kvinnor med egen prägling av sin tid, med komplex och svagheter.
Skulle jag vara rakt igenom en förebild så finns det mycket som jag skulle gjort avkall på och det finns värre saker än att raka snippan och kanske ingår att vara tillkortakommande mänsklig oxå i den där förebilden?
En 12 åring som du tar i exemplet har dessutom redan fått en massa influenser kring vad det är att vara kvinna från hippare referenser än morsan.

När mina barn var små försökte jag att vara en kvinnlig förebild genom att exempelvis stå upp för mina åsikter, inte ta skit från någon, utbilda mej, arbeta, ha en egen försörjning. Jag läste böcker för dem tidigt om rasism och homofrågor, var politiskt korrekt långt innan uttrycket fanns och vi diskuterade svåra frågor, jag pressade dem till reflektion över varför saker och ting är som dem är och kring sin egen del i det hela.
Jag är stolt över att ha fostrat fyra tänkande, diskussionslystna, öppensinnade människor.
Idag hade jag troligen fostrat dem annorlunda, det fanns mycket som jag då knappt reflekterade över. Genus exempelvis. Kvinnliga och manliga förebilder.

Det jag har avstått i min strävan efter att vara förebild när det kommer till utseendet är att fixa till brösten.
Det har jag innerligt själv önskat under perioder av mitt liv. Tomma hängbröst var inte jätteroligt när jag var tjugoett. Det som hindrat mej är mitt ansvar att visa att man duger som man är, att kroppen förändras, att det är okej att bli äldre.
Men visst, jag borde gnällt mindre över min vikt, inte druckit shakes eller bantat inför dem. Kanske borde jag även uppmuntrat mindre till synen att en kvinna värderas efter sitt utseende. Jag sminkar mej ju nästan dagligen, bär höga klackar ibland, ofta klänning, gillar att fixa med naglar och jag har skött "kvinnliga sysslor".
Allt detta är ju precis lika indoktrinerande som att raka av kroppshår.
Jag förstår att rakade kön initialt för länge sedan kom från porrens värld. I porrens värld eftersträvas att ligga på den förbjudna gränsen och i en tid av -70 tal när varje kvinna hade riklig hårväxt nertill så anspelade det så klart på förpubertetisk ungdom.  Självklart är inte mitt syfte idag, 40 år senare, med att raka snippan att efterlikna ett barn, de flesta vuxna kvinnor rakar ju och jag känner väl i så fall att det är den trenden som är slavisk.

Jag har pratat mycket med framförallt mina döttrar om att de är fina och duger som de är. Med mina barnbarn av kvinnligt kön vill jag mer än då fokusera på att ingjuta mod av kompetens i dem. Att satsa, våga, pröva, tro.  Försöka berömma inte bara deras utseende.
Men visst är det svårt, jätte svårt, att vara den där förebilden man skulle önska.

Puss/ Asta

söndag 10 juli 2016

Muff frisyrer



Bild: Lånad från Google.

Större delen av mitt vuxna liv har jag precis som de flesta övriga kvinnor under -90 och -20 talen ansat min kroppsbehåring. Under armarna var och varannan dusch, på snippan nån gång i veckan och på benen vid behov.
Det har ju närmast rådigt en oskriven lag att DET hör till hygienrutinerna och ingen vill väl vara en äckelfia.
Domen mot de kvinnor som offentligt visat upp håriga armhålor har varit hård. Kvinnor på sociala medier har hånats och kränkts och vem minns inte den okända kvinnan i publiken när det var Schlagerfestival som glatt applåderade och exponerade en tuss hår under armen vilket väckte sådana reaktioner att det stod om det på löpsedlarna dagen där på!
På senare år har detta... tack o lov... börjat föras mer sansade debatter kring.
Det är fortfarande långt ifrån socialt accepterat men fler och fler kvinnor tar sej ändå i ton och går mot strömmen.

Härligt och äntligen säger jag.
Kvinnor måste inte nödvändigtvis vara håriga men var och en skall få välja själva och de som reagerar med stort äckel och hat bör omedelbart bums boka sej en tid hos en duktig terapeut.
Det finns så klart ingenting varesej onaturligt, äckligt eller orent med kroppshår.
Tvärtom är det högst naturligt hos alla kvinnor som passerat puberteten och håret finns där av en anledning som är... tro det eller ej... både funktionell och hygienisk.
Kvinnor som rakar sina snippor får i högre grad problem med svamp, infekterade hårsäckar och bölder om det vill sej illa (och tro mej, jag VET att det är illa och gör ont som satan.) Håret på snippan och under armarna ventilerar så att det blir mindre svettigt och även luktar mindre svett.
Estetiskt är det en smaksak.

Jag har som sagt under hela mitt vuxna liv kört den helrakade modellen ner till.
För några veckor sedan fick jag plötsligt en inlevelse om förnyelse.
Om jag ska vara frank med er så berodde det inte på att jag var less på att raka egentligen, inte på att jag ville göra ett feministiskt statement och inte heller på att det vållade mej några direkta besvär.
Jag var bara sugen på nåt nytt. En ny muffrisyr.
Jag tänkte mej en sådan där tät, härlig buske. Ansad i ljumskar men i övrigt rejäl. Mörk och lockig. Det kändes sensuellare på nåt vis.
Försökte diskutera saken med Mini men hon slog ifrån sej på ett nästan aggressivt vis och tydliggjorde att muffrisyrer var hon inte intresserad av att diskutera.
Nä nä då tänkte jag lite stukat men sagt och gjort satte jag igång med projekt: Spara.

Hittills är det en besvikelse. Vis av erfarenheten med Mini tänker jag inte utsätta er för detaljer men det blev inte alls särskilt tätt, buskigt eller snyggt.
Inte ens särskilt svart. De små rara gråa stråna på huvudet har tydligen kusiner om man säger så så förnyelsen får vara. För min del.
Men jag tycker ändå att var och en äger sina pubeshår och andra människor kan hålla snattran om vad de anser så vida de inte blir tillfrågade.

Puss/ Asta

Vem är svensk och svenska värderingar



Almedalsveckan är över och jag har följt talen betydligt sämre än vad jag brukar. Politik är alltid intressant, men nu är det mitt i en mandatperiod och jag har känt mej allmänt besviken på politiken. Maken och jag talar om att åka ditt 2018 när det är valår men på hotell Almedalen var det redan fullbokat.

Ett och annat har jag hunnit snappa upp från talen som varit och få har väl kunnat undgå att talens tema är "svenska värderingar." Löfven återkom mycket till "Sverige" medan hans mer blå-bruna kollegor Kindberg Batra och Busch Thor talade om "svenska värderingar" så till den milda grad att de fick Åkesson att blekna.

Vansinnigt pinsamt. I synnerhet av moderaterna som när det kommer till flyktingfrågan hade ett större förtroende hos mej innan. Kd har ju sedan länge gått åt det här Sd-flirtande hållet.
Trots att Kindberg Batra suttit med länge i den innersta kretsen av moderater och allmänt sågs som Reinfeldts lärjunge så är det tydligt att partiet nu åter går mot "gammalmoderatiskt" håll där rasismen och egoismen inte står långt efter Sverigedemokraterna.
Vill här tillägga att jag inser och håller med om att Åkessons syn på flyktingpolitiken och invandrare är snål, småsint och rasistisk av annan ideologisk grund.
Därmed inget som helst positivt sagt om Kindberg Batra.
Hon flirtar våldsamt och skamlöst med Sverigedemokraternas väljare och kanske även partiledaren själv. Hon vill vinna tillbaka väljare som flytt till Åkessons fascistiska famn och gärna en eller annat till.
På valnatten 2018 kommer Kd ha åkt ur riksdagen, kanske även Miljöpartiet.
Jag skulle hålla det för sannolikt att Kindberg Batra då mer än gärna blir statsminister ihop med Åkesson om inte Björklund och Lööf protesterar allt för högt.
Kom ihåg var ni hörde det först.

Hur som helst. Svenska värderingar är alltså det hetaste av det hetaste bland åtminstone tre av riksdagens partier.
Jag har funderat lite på det där.
Jag är svensk. Svensk sedan så många generationer tillbaka som jag kan överblicka. Åtminstone 8 generationer.
Och jag är inte helt hundra på vad de menar?
Jag är inte ens helt hundra på vem som är svensk och därmed får/kan uttala sej?
Innan det politiska klimatet började driva markant åt helvete ungefär då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så ansågs väl alla som bodde här vara svenska?
Men nu mera är det alltså en viss skillnad i svenskhet på mej som har svenska anor sedan många generationer på båda sidor, mina barn som har en finsk farmor (fast nja, det räknas knappt eftersom det är norden), Ängla som har en pappa född i ett annat land och min svärson som bor, har pluggat, arbetar, betalar skatt, har hus, kör bil, har ICA kort, klipper svenskt gräs men som kom hit som sextonåring från ett muslimskt land.
Hur är det egentligen? Är det bara jag i familjen som kan uttala mej med pondus om svenska värderingar eller funkar det för min familj med? För allihop eller i nån slags sjunkande skala?

Jag kommer lite från frågan känner jag. Svenska värderingar. Vad är svenska värderingar.
På de borgliga partiledarna låter det som ex. viljan att arbeta, inte kasta sten på poliser, plugga ambitiöst, följa lagen är exempel på svenska värderingar
Frågar man Jimmie tillkommer korsstygn och att dansa hambo.
Jag är inte dansant, tar mej sällan tid att brodera, bryter mot lagar lite titt som tätt (framför allt hastighetsbegränsningar) och kan alltså inte räknas ha svenska värderingar. Men jag kastar inte sten på polisen. och jag har högskoleutbildning.
Jag tror förvisso att det finns några fler än jag själv som har utbildat sej, försöker sköta sitt jobb, inte trakasserar räddningstjänsten eller gifter bort sina döttrar både här och i andra länder. Är inte säker på att random tandläkare i USA eller florist i Spanien eller civilingenjör i Libanon känner att de lever utifrån just svenska värderingar så jag blir lite förvirrad.
Jag har ett enklare förslag till landets ledande politiker.
Vad sägs om att definiera svenskar som de som bor och verkar i Sverige och har uppehållstillstånd och vad sägs om att svensk lag skall gälla alla.
Vore inte det mindre flummigt? För det är ju de facto så det skall fungera i en rättsstat.

Om vi för en kort stund återkommer till svenska värderingar så innebär det för mej att inte medvetet försöka vilseleda befolkningen.
Inte försöka sprida bilden av att våldsbrotten ökar när de enligt statistik och fakta sjunker.
Inte försöka låtsas som att det är utländska män svenska kvinnor har anledningen att frukta när de flesta som är dömda för mord på kvinnor och våldtäkter är svenska män.
Inte ta billiga poäng som Kindberg Batra och säga att man inte ska kunna skolka SFI undervisningen med bibehåller ersättning när det redan är på det viset.
Att inte ohederligt försöka vagga in "goda och oroade svenskar" i villfarelsen att välfärden urholkas på grund av de som går på bidrag i Sverige och att den nivån därför måste sänkas när existensminimum redan är en förnedringsnivå och när urholkningen snarare beror på prioritering av sänkta svenska skatter och enorma skatteflykter genomförda av rika människor.

Synpunkter?

Puss/ Asta

torsdag 7 juli 2016

En gammal kär vän och en ny trasa i garderoben


Idag har jag haft en underbar dag och en dejt med en vän från förr.
Tog inget kort på henne/ oss vilket ju får anses som vansinnigt orutinerat av en hyfsat van bloggare. Vi hade väl för trevligt helt enkelt och det glömdes bort.
Malin heter hon denna sköna böna och vi lärde känna varann då vi läste till sjuksköterskor.
Under ett gäng år var vi väldigt nära sedan har kontakten ebbat ut, men vi gillar varann massor och har aldrig riktigt släppt taget och nu hoppas jag att vi blåser nytt liv i vår vänskap.
Vi är väldigt olika. Hon är så där superduper harmonisk, ängslas aldrig, är aldrig sentimental, behöver inte ropa för att framföra sin åsikt.
Hon tränar massor, har hur mycket kompisar som helst och ett rikt socialt umgänge. Ja, ni hör... det låter inte som jag precis.
Men vi har nåt som kompletterar varandra på ett lysande sätt och hon är rolig, lättsam, enkel att tycka om.

Idag sågs vi på stan i Varberg och gick å käkade lunch.
Jag älskar Varberg, trots att jag bara jobbar där så känns det mycket mer som min stad än den jag bor i. Skulle väldigt gärna bott där om det inte var för att det är så mycket dyrare än här, men nån gång så....
Ja, i alla fall... vi käkade paj, jag tog en öl och sen drack vi kaffe och åt morotskaka och så pratade vi om allt som hänt sedan sist med stora skissdrag. Det var två år sedan vi såg sist. Barnbarn, utbildning, nytt jobb för henne, ny hund för henne, relationer, vad som hänt med barn, syskon, föräldrar.
Som sagt, vi måste snart ses igen.

När vi var färdigätna och färdigfikade så gick vi en sväng på Indiska där jag provade flera klänningar som jag ratade. Sen såg jag en klänning Louise som driver bloggen Bigassfashion hade provat och visat. Jag hade nog aldrig ens sett den klänningen om det inte var för henne och så är det ofta med det Louise visar. Hennes blogg är den enda modeblogg jag följer och hon är (allt för) inspirerande. Ni finner bloggen HÄR.
Fick lov att låna hennes bild. Se nedan. Så småningom ska ni få se mej med i den.
Velade mellan att ta den i M eller L. Medium satt bättre över bysten men smet åt så man såg mage och arsle. på andra tycker jag det är fint, på mej blir jag mest osäker så jag tog large. 350 kr kostade den. Alltså 25 kr mindre än parfymen jag tullade på igår men ABSOLUT INTE hade råd med.
Färgen är klarare blågrön på riktigt och tyget en dröm att bära så jag tror att det här kommer bli en favorit.

Om det bara kan komma lite sommar nu då...

Puss/ Asta

img_5327.jpg

onsdag 6 juli 2016

På begäran. Jag älskar denna man.



På begäran. Jag älskar denna man.

Egentligen har jag tre bröder.
En biologisk som jag har minimal kontakt med sedan han levt som missbrukare sedan tidiga tonår och är... minst sagt, rätt påfrestande.
En plastbrorsa som vuxit upp med min pappa men som inte är pappas biologiska son. Honom har jag mycket lite kontakt med men tycker ändå om att träffa och är stolt över (trots att han är moderat :) )
Och så min valda bror i livet då. Som jag faktiskt SER som bror och som åtminstone Mini kallar för morbror.

Egentligen är den valda familjen den finaste. Även biologisk familj kan ju vara vald men det behöver inte vara biologisk.
Någon man älskar och vill ha i sitt liv för att de är just dom de är.
En sån är min bror Anders.

Det finns egentligen tusen anledningar till att jag älskar denna man. Men de allra främsta är...
... han får mej att gapskatta jämt
... han är lätt den smartaste person jag känner
... han får mej alltid att må bra, han vet alltid hur han ska agera för att lyfta mej
... han är oerhört stilig i privata kläder och jag blir varm i hjärtat när jag ser på honom.
... jag litar fullständigt på honom. Det finns inget han inte skulle göra för mej om jag verkligen behövde, vilken tid som helt på dygnet.
... jag litar på att det jag säger stannar hos honom och han ger mej aldrig dåliga råd för att vara snäll. Därför är han kanske den som vet mest om mej.
... han är gudasnäll, han döljer det bakom en ganska karg yta men han är kanske den mest godhjärtade jag vet.
... och vi har helt olika smak på karlar

Och jag? Är jag en lika bra syster till honom?
Jag hoppas det. Det finns i alla fall ingenting jag inte skulle göra för honom om det bara var möjligt.

Jag älskar dej, hör du det? Till månen och tillbaka igen. 

Puss/ Asta

Slutar män våldta för ett armbands skull?



Polisen delade på Bråvallafestivalen ut armband med texten "Tafsa inte" och detta har väckt en enorm debatt.
Bråvalla festivalen är lite av en unken tradition ett tillfälle och en plats där det begås många sexuella övergrepp så även i år tyvärr. 

Lotta Gröning för i en krönika sej lustig över polischef Dan Eliasson och menar att är det så lätt så kan vi dela ut armband med "Råna inte", "Sälj inte knark" osv med.
Jag var själv väääldigt skeptisk när jag hörde talas om det och tyckte det var en särdeles korkad idé men jag har faktiskt vänt.

Varför? Tror jag att ett armband hindrar eventuella förövare?
Kanske inte. Men helt klart har det ju väckt en enorm debatt och vi talar om fenomenet mer än någonsin.
Och jag tänker att medvetenhet och samtal aldrig är fel.
Bland killar och män som hör och ser kompisar som uppträder tvivelaktigt.
Bland övriga festivaldeltagare. Bland polis och väktare som övervakar arrangemangen.
Jag tror få män tycker att en regelrätt våldtäkt är okej men jag tror att det finns mängder av både killar och tjejer som egentligen inte reflekterat över att sexismen i vardagen, en hand där, en slipprig kommentar där, ett grabbgäng som "skojar till det."
Den där beryktade "lumparstämningen" som kan uppstå när man hamnar som ensam kvinna bland en massa män och som jag tror de flesta män finner harmlös och "kul" men tjejer brukar finna obehaglig.


Får man inte flirta längre hör jag många säga.
Jo, så klart. All integration med andra människor handlar om nivåer och tajming. Jag tror att alla kvinnor, även vi som uppskattar komplimanger, vet precis vad jag menar när mäns uppmärksamhet inte längre är smickrande eller kul utan rätt obehagligt.
Och... nej, jag ska inte tala för alla kvinnor och säga "vi kvinnor" utan jag säger jag men tror att många känner igen sej... jag ler ofta och agerar gulligt tillbaka även när jag inte uppskattar uppmärksamheten. Rädd för dålig stämning. Rädd för att mannen ska känna sej avvisade och ta illa vid sej. Precis som jag skrattar ibland åt mäns tarvliga skämt av artighet och invand vana även om jag tycker de är både trista och korkade.
Vi tar sånt himla ansvar för mäns känslor även när de går över gränsen.

Sådana här samtal tror jag vi måste föra och det tror jag att "tafsa inte armbanden" kan hjälpa till med.

Vad tror du?

Puss/ Asta

Hur viktigt är rättvisa mot barnen?



Jag... och delar av min barnaskara... har lite olika syn på hur man som förälder är rättvis mot sina barn och hur viktig rättvisa är när barnen är vuxna.

Jag minns att jag och min lillebror konkurrerade hela tiden och om allt när vi var små. Min mamma VAR ganska orättvis och gjorde ingen större hemlighet av att hon tyckte mest om min bror så jag minns att jag ofta kände det som att jag kämpade för min rätt.
Mina barn var ju en barnaskara om fyra och jag tror att ju fler barn man är desto mer lär man sej att hålla sej framme. Visserligen lärde de sej jättefint att dela med sej men jag minns även att de vaktade på sitt och att det var millimeterrättvisa när saft skulle hällas upp i glas eller godis fördelas.

Sedan barnen blev äldre, stora och vuxna så har jag inte ens längre försökt att vara rättvis.
Jag har hjälpt barnen i olika omgångar när de har behövt hjälp, vi pratar nu framför allt om ekonomisk hjälp.
Dotter nr II hade sin pojkvän boende här gratis under ett par år, Minis kille bodde här utan ersättning oxå första tiden.
I olika omgångar har jag fått hjälpa ungarna ekonomiskt, ibland med lån och ibland med bidrag. Mini bor hemma med Noah och det enda hon betalar är i princip huvuddelen för honom... blöjor, kläder och dylikt.
Äldsta dottern har sedan hon flyttade klarat sej ekonomiskt utan hjälp...

... Än så länge.
För jag tänker att att allt förändras och att i det långa loppet så jämnar det ut sej. Och skulle det inte göra det, skulle äldsta dottern alltid ha god ekonomi... ja, då är det väl gott så och kanske nåt annat hon behöver hjälp med.
Jag är alltså långt ifrån millimeterrättvis nu.
Jag har inte de ekonomiska möjligheterna att bara för att jag säg ger sonen tusen spänn att klara en oväntad räkning för så ska jag betala tusen kronor var till de andra barnen med.
Mini som bor hemma med väldigt lite pengar får hela tiden hjälp och där köper jag mer till Noah än de andra barnbarnen oxå just av den anledningen.
Självklart försöker jag köpa rättvist till barnbarnen (och barnen) på födelsedagar, jular, dop och annat. Men jag ser ingen anledning till att Noah ska gå runt och sakna saker han behöver för att hans mamma inte har råd om jag har det och att jag nödvändigtvis måste köpa till alla därför när deras föräldrar tjänar bra.


Men det där att bistå ett barn ekonomiskt och sedan inte de andra här och nu är inte alltid invändningsfritt. Jag har diskuterat det med mina vänner som har vuxna barn och som gör lite olika.
En av mina vänner som har många barn och hon bestämde redan när första barnbarnet kom att handla sparsamt till det för barnbarnen lär bli många och alla ska ha lika.
Själv tänker jag inte så. Jo kring pengaspar och liknande, det räknade jag tidigt ut att jag inte skulle ha råd att ge alla och jag vill inte att två barnbarn ska sitta med pengar till körkort från mormor men inte resten. Men just kring presenter i vardagen, födelsedagar och jular. Där tänker jag att jag kör det jag har råd med här och nu utefter hur många de är och så får jag väl köpa mindre när jag får fler.

Alltså, min filosofi vad det gäller rättvisa och vuxna barn är att det man förlorar på gungorna får man igen på karusellerna. Antagligen kommer de växelvis och livet ut behöva hjälp.

Hur resonerar ni? Vad är egentligen rätt å fel här? Och är det möjligt att vara rättvis ett helt liv?
Ge mej lite tankar...

Bilden? Bara en parfym jag skulle vilja ha.

Puss/ Asta

tisdag 5 juli 2016

Till och med jag blev upprörd över de ensamkommande flyktingbarnens beteende


Jodå. Även jag har hört om våldtäkterna på Bråvalla, men där har det ännu inte kommit någon fakta kring gärningsmännen.
Även jag hörde talas om mass tafsningarna i Karlstad där POLISEN gick ut med att det var ensamkommande flyktingungdomar som gripits.
Och jag erkänner att jag reagerade. Att jag faktiskt blev arg och funderade på vad de får för information om kvinnors rättigheter i Sverige och hur de förväntas uppföra sej samt repressalier om de inte gör det.
Men eftersom jag inte är sverigedemokrat och ändå har begåvats med visst mått av kritiskt tänkande så lät jag irritationen vara i väntan på mer uppgifter. Även om polisen borde vara en säker källa.

Idag läser jag en krönika i Aftonbladet av Daniel Swedin HÄR.
Det visar sej då att av sju gripna är två ensamkommande flyktingungdomar och en av de misstänkta  är över 35 år.
Så slutligen är allt ändå så som det brukar vara. Så som det ser ut överallt. Så som det sett ut i alla tider. Problemet sexuella övergrepp kan inte härledas till någon särskild ålder eller nationalitet utan till just... pojkar och män.
Suck.

Zara Larsson skällde ut män från scenen när hon fått höra om våldtäkten som skedde under hennes spelning och svaret är lika förutsägbart som att det är män som våldtar. Enorma antal kommentarer på olika sajter och i olika kommentarsfält skriker ut allt från "Inte alla män... "jag har aldrig våldtagit, (se så ge mej medalj nu)" till att hon borde gruppvåldtas, är en jävla hora, en oduglig fitta osv.
Pernilla Andersson, ännu en kvinnlig artist, röt ifrån mot män som beter sej som svin på festivaler och konserter och hennes inlägg publicerades på Avpixlat med Dagermans egna tankar invävt i Pernillas ord.
När hon blir förbannad och hotar med advokat om rasisterna fortsätter att använda henne till sina dunkla rasistiska motiv så mordhotas hon, våldtäktshotas och får utstå en massa grova förolämpningar.
Så mycket för den vita kristna mannens fina kvinnosyn!

Jag är så jävla less. En dag ska jag bli lesbisk.

Puss/ Asta

måndag 4 juli 2016

Vilket parti?

Är vilsen i mitt gamla moderparti Socialdemokraterna och kommer definitivt aldrig mer rösta på Miljöpartiet.
Här är lite punkter som jag finner viktiga. Vilket parti ska jag rösta på här näst?
Vilka tycker så här?


1. Vill fortsätta tillhöra EU.

2. Vill under inga omständigheter gå med i NATO.

3. Är inte emot privata initiativ inom välfärden men anser att pengarna skall återinvesteras och inte skickas till skatteparadis.

4. Är för en generös(are) flyktingpolitik. Och slut på de här dumheterna om slopad anhöriginvandring och TUT.

5. Vill inte ha kärnkraft.

6. Anser att miljön, integration, jämställdhet och välfärd är de viktigaste politiska frågorna.

7. Vill se ett slut på skjutande av varg.

8. Vill att pälsindustri blir olagligt.

9. Ser gärna högre skatter.

10. Anser att tandvården måste in i det allmänna sjuksystemet. 

11. Säger Nej tack till kärnkraft

12. Säger Nej tack till att rasistiska organisationer skall få demonstrera eller delta i val.

13. Vill se en mer offensiv utrikespolitiker

14. Anser att politiker måste göra något åt sjuksköterskor och barnmorskors löner och arbetsvillkor

15. Är för kvotering till styrelser och företagsledningar.

16. Är för en mer styrd föräldraledighet

17. Stora satsningar på förortsgetton vad det gäller närpoliser, skolor, fritidsgårdar, jobb, förebilder.

18. Vill se färre fängelsedomar och fler dömda till rättspsykiatrisk vård.

20. Är självklart emot legalisering av narkotika

21. Vill att Sverige skall satsa på att bli världsledande inom miljöinnovativa lösningar. 

22. Sänk skatten för pensionärer

23. Bygg fler hyresrätter

24. Sänk ROT och RUT

25. Anser att alla skolor skall vara sekulariserade.

26. Kräver bättre skydd till hotade kvinnor och mer pengar till kvinnojourer.

27. Höjd bensinskatt

28. Fler äldreboenden

29. Enklare att validera om utbildningar från andra länder.

30. Mindre förskoleklasser och mer satsningar på barn som behöver.

Puss/ Asta

söndag 3 juli 2016

Idag är det väldigt mycket söndag



Söndag kväll. Juli 2016's första söndagskväll. Väldigt mycket söndag.
Vädret är gråmulet och opålitligt. Emellanåt tittar solen fram men lika ofta och plötsligt kommer regnet. Det ska vara sånt här väder i tio dagar åtminstone och jag har verkligen försökt flirta med vädergudarna till den 14/7 när jag ska dejta Lasse. Det vore inte samma sak i ösregn.

Vi hade gamla, kära vänner hemma på middag i går kväll. Och det är hemskt vad trött man blir av lite fläskfilégryta och chips. Eller kan det ha varit melonsalladen?
Trevligt hade vi det hur som haver. Maten blev okej, vinet var mumsigt och vi spelade som vanligt kort. Gästerna gick vid halv två och jag somnade nån timma senare. Idag har jag inte gjort många knop. En liten promenad med hunden, lite pillande i D-uppsatsen, ätande av allsköns snacks som var kvar sen igår och middagslur på det. Och så har jag lekt med Noah på lekplatsen (han håller på att bli sjuk) och tjafsat med maken. Söndag som sagt.

I veckan som kommer skall jag jobba en massa dagturer. Det är jag inte speciellt förtjust i eftersom jag har svårt att somna tidigt. Men det får gå.
På tal om sömn så hade jag ovanligt sovsällskap i natt.
Katten och hunden är just som hund och katt. Katten är skiträdd för Gottfrid som egentligen inte vill något illa och som har respekt för henne så länge hon är still men som gärna jagar henne så fort hon springer.
Igår när jag skulle lägga mej låg katten i min säng, det hör inte till vanligheterna. Gottfrid kom efter, fick syn på katten, suckade och la sej i hallen utanför mitt rum. Men när jag vaknade till några timmar senare så låg katten uppe vid min huvudkudde och sov och Gottfrid vid fotändan.
Första gången på fyra år som de delat säng.
Lite rart. Får se hur det blir i natt om det var "en gång" eller om de tänker göra det till en vana.

Hoppas ni haft en trevlig helg och har en fin vecka framför er. Många har väl gått på semester nu?

Puss/ Asta

Att (på riktigt) sluta med Zopiklon




Ett inlägg som ständigt kommer upp som läst i min statistik är "Att sluta med Zopiklon" som jag skrev 2013. Googlar man på det kommer mitt inlägg upp som andra länk. Det är uppenbarligen något som många människor söker information kring och som berör många. Väldigt många människor får den här typen av läkemedel utskrivet. Psykisk ohälsa, ångest och sömnproblem är vanlig förekommande, inte minst bland oss som arbetar inom sjukvården.
Sedan jag skrev detta inlägg har jag skrivit fler inlägg i ämnet varje gång jag försökt trappa ner på och sluta med medicinen.
Zopiklon och liknande mediciner är till skillnad mot antidepressiva läkemedel vanebildande. Zopiklon är ett läkemedel som skall användas under kort tid.  Jag har ätit dem sedan sex-sju år tillbaka. Varje kväll.
För många som använt medicinen skapas en ökad tolerans vilket gör att dosen får ökas för att få effekt, det är även en substans som kan ge abstinens att sluta med.

Jag har gjort massor av försök att sluta med Zopiklon. Jag har då försökt att trappa ut dem, att minska någon kvarts pilla i taget, men jag har alltid kommit  tillbaka till samma dos. Däremot har jag aldrig behövt öka den.
Nu är jag sedan ca tre veckor varit helt utan.
Jag slutade tvärt denna gången.
Jag fick ingen abstinens men svåra sömnrubbningar som håller i sej ännu och i början jobbig ångest, rädsla för att lägga mej.
Men till skillnad mot de andra gångerna när jag försökt sluta så vet jag nu att jag kommer att lyckas.

Min mamma har ett långvarigt och allvarligt missbruk av insomningstabletter.
Min användning av det samma har i princip redan från början därför varit förknippat med en viss ångest. I synnerhet sedan jag efter några månaders användning insåg att jag inte kunde sluta med dem.
Varför började jag då?
Det var i samband med en depression som jag för första gången i mitt liv fick svårt att sova. Normalt om man sover illa en natt så tar man igen det efterföljande natt. Så blev det inte för mej. Jag låg vaken natt efter natt och blev allt sämre i mitt mående till följd av tröttheten.
Och när jag väl fick medicinen var det en sådan befrielse att kunna sova.
Att ta ett piller och veta att tjugo minuter senare sov jag värsta törnrosasömnen.
Så jag fortsatte.

Nu efter knappt tre veckor utan Zopiklon sover jag fortfarande rätt illa men mycket bättre än första veckan när jag knappt sov alls. Då låg jag vaken med en tyngd över bröstet, med hjärtklappning och med att desperat försöka att inte tänka på att jag inte skulle kunna sova... i natt heller tills jag slumrade in av ren utmattning framåt morgontimmarna. Försök att inte tänka på den rosa elefanten.
Dem sömn som infann sej framåt morgonkvisten var tunn och ytlig och jag vaknade typ en gång i halvtimman.
Nu somnar jag ofta gott men sent. Jag har svårt att somna när jag ska upp tidigt men jobbar jag kväll eller är ledig går det bra och jag somnar nån timma eller två efter jag lagt mej. Jag är inte längre rädd för att lägga mej.
Framförallt mår jag så fantastiskt mycket bättre av att inte "äta samma tabletter som mamma." En oro och en ångest som jag burit på under många år är nu borta.
Men det har varit jättesvårt. Man måste vara supermotiverad och väldigt väldigt taggad. Det är nåt av det svåraste jag gjort, värre än vad det var att sluta röka.

Efter som så många sökt på "Att sluta med Zopiklon" så tror jag det finns ett stort intresse av att göra detta så här  är mina bästa tips.

1. Var ordentligt motiverad.

2. Försök inte hitta "en tid som är lämplig", alla som är beroende av något gör så och det finns aldrig nån bra tid att sluta röka, dricka, äta skräpmat mm.
Bara GÖR det!

3. Skriv en lista varför du vill sluta.

4. Skriv en lista med framgångsfaktorer, alltså varför du kommer att klara det. Det kan vara dina barn, för att du är en envis jävel, du har lyckats sluta röka osv. Läs sedan dessaa listor varje gång motivationen tryter.

5. Se till att du ser över dina sömnvanor. Läs på om vad som gynnar bra sömn.
Ex. Mörkt, svalt, inget kaffe, inget tv tittande i sängen osv

6. Om du äter terapeutiska doser så bara sluta tvärt och ta all skit samtidigt.
Har du titrerat upp din dos så ta hjälp av TILMA eller på vårdcentralen för uttrappningsschema.

Hör gärna av dej för stöd eller pepp.

Puss/ Asta

lördag 2 juli 2016

10 anledningar att se fram emot hösten



1. Fästingjävlarna dör.

2. Risken för nya fukteksem på Gottfrid försvinner.

3. Naturen är som allra vackrast.

4. Sista terminen i skolan drar igång.

5. Hockeyn börjar igen.

6. Bonde söker fru börjar igen.

7. Allergin försvinner.

8. Lättare att sova när det är mörkt.

9. Jag är alltid som mest harmonisk på hösten.

10. Inget är så enerverande som när sommarens stackars veckor regnar bort. 

Puss/ Asta


fredag 1 juli 2016

En komplex människa



Alex Schulman. Alltså, kan vi prata en stund om honom?
Jag blir ofta irriterad på honom när jag läser hans krönikor eller hör hans uttalanden. Jag gillar inte när människor gör sej en karriär på att vara provokativa mot andra bara för sakens skull. Och sån är Alex Schulman och hans brorsa.
Jag har läst nån bok eller två av honom och jag var inte förtjust och jag har många gånger kommit fram till att jag inte gillar den mannen.

Men så då och då läser jag nån intervju med honom, nu senast i Expressen fast det här hänt flera gånger, och då så ändrar jag mej.
Han är en komplex person den där Alex och jag gillar komplexa personligheter. Känner igen mej själv i dem.
I intervjun berättar han om sin kärlek till sin fru Amanda och att han tagit barnen varje morgon sedan de föddes så att hon ska få sova.
Det tycker jag är fint. Jag imponeras av den typens omtänksamhet.
Han har skrivit om sin mamma som han hade ett komplicerat förhållande till, hon var dessutom alkoholist och han berättar på ett osentimentalt vis men säger en sak som jag tycker är viktig. Barnet äger historien.
Varje människa har rätt till sina upplevelser.
Han är en slarver med pengar, är livrädd för att dö med pengar på banken och ouppfyllda drömmar och även om det inte låter så smart, att tjänat så bra å ändå vara pank, så finns det nåt vackert över det.
Han har spenderat pengar på huset, familjen och reser till dem.

Jag är nog oxå en väldigt komplex människa. Motsatser till varann.
Feg men modig. Fåfäng men rejäl. Transparent men hemlighetsfull. Trygg men bekräftelsetorsk. Moderlig men otålig. Konflikträdd men kaxig.
Jag känner igen mej i att vilja vara en bättre människa än vad jag är.
Ibland deltar jag i skitsnack. Ibland hycklar jag. Ibland orkar jag inte vara den mamma, hustru, dotter, vän som jag skulle vilja vara. Jag äter kött utan att moraliskt kunna försvara det. Jag flyger utomlands ibland trots att jag inte tycker vi borde nöjesflyga. Jag handlar mer än vad jag behöver och skänker mindre än vad jag kan. Jag älskar inte särskilt många och jag är älskad tillbaka av ännu färre.
Och ändå hoppas jag att jag duger skapligt. Att jag inte har allt för mycket att stå till svars för inför Sankte Per en dag.

Hur är du?

Puss/ Asta

Att föda med smärtlindring eller inte




Lady Dahmer har fått sitt tredje barn och födde helt utan smärtlindring för hon ville ha det så.

Jag funderar lite på det där... inte på LD specifikt... utan mer mina tankar kring barnafödandet.
Själv har jag som bekant fyra barn, jag har varit enormt förlossningsrädd alla gånger utan den första och borde så klart ha gått på Aurorasamtal. Det fanns även på min tid men inte lika utbrett som nu.
Jag har prövat fyra olika förlossningar...

Med min första dotter född -87 så körde jag rubbet utom ryggbedövning. Jag var 17 år.
Jag fick lustgas, petedin (ett slags morfin som inte används särskilt mycket längre) och pudendusblockad och jag tyckte det var fruktansvärt.
Första delen av förlossningen hade jag en hemsk ragata till barnmorska som var gammal som tåget och som sa förminskande saker hela tiden typ "Det skulle du ha tänkt på innan", "Ja vad trodde du, det sitter inte utanpå" och "Stackars lilla barn" och jag öppnade mej inte en millimeter av otrygghet för än jag fick en ny... snäll... barnmorska.

Andra barnet fick jag -89. På en ABC avdelning där det bara fanns ickefarmakologisk smärtlindring och där förlossningsrummet såg ut som ett sovrum med riktig säng och gömd tekniks apparatur.
Födde endast med hjälp av bubbelbad och det var fruktansvärt det med.
Var helt borta av smärta efteråt.

Sonen kom -90, bara arton månader senare och här satt jag i badet. Jag gick i när jag var öppen 4 cm och satt tills jag blev "bajsenödig" Då var jag öppen 10 cm. Använde lustgas vid krystningarna och även om det gjorde ont så är det nog min bästa förlossning.

Sista gången var -94 när Mini föddes. Här valde jag ryggbedövning. En EDA som tog perfekt och jag låg och fikade helt utan smärta trots mycket effektiva värkar. När sedan krystandet skulle börja kom smärtan tillbaka (med andra ord en perfekt lagd EDA) och den överrumplade mej fullständigt. Från 0 till 100 i smärtupplevelse på en minut. Använde lustgas och utdrivningsskedet gick fort men smärtan är ändå det bestående minnet.

Innan jag började läsa till barnmorska så tyckte jag... i princip... att varje födande kvinna borde kosta på sej en EDA eller spinal. Jag tyckte det var en feministisk fråga, en smärtfri förlossning har kvinnor i generationer stridit för, och män hade minsann aldrig utsatts för den typen av smärta obehandlat.
Med mer kunskap kan jag nu se att det finns för och nackdelar med ryggbedövningar.
Obehandlad smärta som mamma inte kan hantera kan leda till syrebrist till barnet. Och andra sidan så är en ryggbedövning inne och stör en massa fysiologiska processer.
Forskning har visat att bad är mycket effektiv smärtlindring och att det som är allra viktigast för om födande kvinnor skall känna sej trygga och nöjda med sin förlossning är kontinuerligt stöd av närstående och av barnmorskan.
Ryggbedövning får aldrig bli "istället för" kontinuerligt stöd vilket det säkert är på många ställen idag när förlossningsvården är så pressad.
En kvinna som behöver hjälp att ta sej igenom värk för värk tar ju mycket tid så klart.



Med min nya kunskap så är jag nyfiken på hur jag skulle hanterat en förlossning idag. Smärta har många olika komponenter, det är därför den är så svårbehandlad. Ont gör det hur som helst men blir man rädd för smärtan och utsattheten till följd av personlighet, tidigare erfarenheter i livet, inre brist på trygghet, okunskap mm så är den värre.
Jag skulle velat se vad som hände när jag födde som en tryggare kvinna med större insikt i kroppen och skeendet. Jag skulle... alltså om jag vore yngre... velat föda ett sista barn hemma med en barnmorska som jag lärt känna under graviditeten.


Men jag kan bli irriterad på att det i vissa kretsar anses finare ju mer naturligt man föder. Skillnaden mellan att föda sitt barn och bli förlöst på sitt barn.
Mött den attityden ute på min praktik. Inte så att man dömer kvinnor som är rädda eller vill ha smärtlindring mer så att man imponeras av motsatsen. Att man i fikarummet berättar om hu "Hon på 2:an födde och knappt sa ett knyst, ja hon var helt otroligt duktig."
Då måste ju gastande kvinnor som gråter, vill gå hem, inte vill ha en bebis mer, tigger om kejsarsnitt, vill dö... per automatik vara motsatsen?
Och den attityden tycker jag inte om.
Alla kvinnor är olika och det är det som ÄR förlossningskonst, att möta varje unik kvinna och göra sitt bästa för att ge henne den förlossning hon önskar.

Puss/ Asta