torsdag 30 juni 2016

Varför inte testa nåt nytt?


Det delas ett blogginlägg på facebook skrivet av en kvinna som räknar upp skäl till varför hon fruktar män. Det är inte det första inlägget i debatten jag läst och gemensamt för dessa brukar vara att i kommentarsfälten finns i huvudsak nickande kvinnor och män som ifrågasätter bloggerskans/ skribentens mentala status.
Jag såg att det inför en festival i sommar delas ut "tafsa inte armband."
Omtänksamt. Lite som i samma anda som när Östersundspolisen avrådde kvinnor från att gå ut.

Alltså, kanske är det ändå det smartaste? Vi verkar ju inte komma någonstans med männen.
Nästan varje kvinna jag känner har erfarenheter av sexuella trakasserier i varierande skala, allt från sexistiska kommentarer till rena övergrepp. Nästan alla kvinnor jag känner är rädda för att gå ensamma ute nattetid och tänker sej för innan så sker.
Vi begränsar och inskränker våra liv utifrån rädsla grundat på egna upplevelser av män eller sådant vi lärt av andra kvinnor.
Och männen... de goda männen... står helt oförstående till dessa känslor och finner det bättre att tala om för oss att vi har fel än att försöka förändra något hos sej själva eller sina vänner.
Bara för att så gott som alla kvinnor har negativa erfarenheter av män betyder det inte att alla män är en del av patriarkatet. Jävla hora.
Boys will be boys. Inte mycket att göra åt det där tydligen.
Män har ju så mycket testosteron och herre gud, lite komplimanger (även handgripliga) gör väl varje rätt gängad tjej lycklig.

Nej, jag tror Östersundspolisen var något klokt på spåren.
Om alla kvinnor stannade inne kvällstid så skulle kvinnor på stan inte behöva känna sej rädda och män skulle inte behöva frestas så.
Kvinnorna skulle ju möjligen kunna gå ut i manligt sällskap alternativt ha trevliga hemmakvällar med kvinnliga väninnor?
Då skulle vi slippa alla de här tolkningarna i domstolarna senare om kvinnan var för nykter för att kunna våldtas? För full? För passiv? För flirtig? För lite påklädd? För HUR ska män kunna veta att ett nej inte är en del av spelet eller att kvinnan inte är sugen men bara för full för att kunna uttrycka ett ja.
Det är inte lätt.
Och alla dessa goda män skulle slippa känna sej trampad på tårna över att kvinnor är rädda för dem och det skulle spara männen en massa arga inlägg på facebook.
Vad är det för fel på att vara hemma? Allt blir väl vad man gör det till.
Kvinnor ska inte alls se det som ett utegångsförbud utan mer som... som manlig omtänksamhet.

Erkänn att det kan vara en idé värd att prova?

Puss/ Asta

Ps. Inlägget kan innehålla spår av ironi

onsdag 29 juni 2016

Huden i mitt liv



Karlavagnen leds ikväll av utmärkta Stina Wolter och ska handla om huden.
Relationen till rynkor, bristningar, tatueringar, ärr, åldrande och mer där till.
Jag började fundera på mina tankar kring min hud, kroppens största organ.

Jag har aldrig haft problem med finnar. Min hud är ganska torr och åtminstone i ansiktet en hud som sköter sej själv. Jag har bara i korta perioder pysslat med ansiktskrämer och rengöring. Jag tror inte särskilt mycket på sånt.
Rynkor får man av ärftliga faktorer, sol, rynkor och alkohol och i viss mån kosten och hur mkt fettlager man har.
Jag använder vanlig Dove tvål när jag tar bort sminket (ofta på morgonen när jag duschar) och en foundation utan ansiktskräm under.

Jag fick en hel del bristningar när jag var gravid första gången framför allt på byst och lår men de har bleknat med åren. Det som syns har jag inga problem med, jag bär dem med stolthet som minnen av vad min kropp presterat.
Några särskilt synliga ärr har jag inte.
Redan när jag var spädbarn fick jag eksem och jag har alltid haft problem med torr hud, framförallt på benen och på händerna. Sedan 6-7 år har jag eksem på mina skinkor som jag prövat allt mot men som ändå kommer tillbaka. Det försvinner aldrig helt. Och klåda är verkligen precis lika plågsamt som smärta när den är så där ihängande och intensiv.

De sista åren har huden förändrats, framför allt i ansiktet, och blivit tunnare och mer oelastisk. Jag har inte bara fått rynkor utan tunga ögonlock och hängiga kinder. Oftast stör det mej inte, jag har inga stora problem med att ha blivit äldre. Spåren i ansiktet är bevis för att jag har älskat och levt.
Jag har alltid haft väldigt smala händer men på senare år har de blivit ännu tunnare (trots att jag ökat i vikt) och de är riktigt rynkiga, ådriga och ser ut att sitta på en gammal kvinna. Alltså betydligt äldre än vad jag är.

Mina fötter är mina problembarn. Misskötta sådana.
Jag har minimalt med fotsvett, kan gå i gympaskor en hel dag utan att lukta det minsta. Tror det är det som gör dem så torra och skrovliga och så kan jag inte låta bli dem utan drar loss torra flikar och har alltid minst nåt sår under trampdynorna. Ibland tar jag tag och filar och smörjer men jag lessnar alltid och efter ett par dar är de lika hemska igen.

Jag har ett schysst pigment och blir alltid brun på sommaren.
Jag har två tatueringar, mina fjärilar på vänster arm och Märta-bäbis på ryggen.
I höst ska fjärilsarmén fyllas på med en Mio-fjäril och jag ska ha ett barnmorsketecken på min högra underarm.
Skall även sätta texten "Gud, vad du behövdes i mitt liv" ovanför Märta som en hyllning till henne och till Lasse Winnerbäck.
Älskar tatueringar.

Jag känner en ömhet till min hud som synligare än alla andra organ visar vem man är och vad livet har gjort med en.
Vad känner du för din hud?

Puss/ Asta


Tanten och tre marodörer



Det är äntligen lite tyst i Pastassons hus och under en kvart har jag typ suttit och stirrat rakt in i en vit tapet. Tröttheten efter två veckor av ytlig och sparsam sömn och två dygn ihop med tre...bedårande förvisso men ändå... marodörer får mej att längtansfullt drömma om ett sista decennium på ålderdomshemmet utan besök och med ignorant personal.
Nä, jag skojar så klart, försöker bara måla upp en bild för er HUR trött jag är, men ända sedan jag var liten och uttalade den formen av ironi till å med i tanken så blir jag lite ängslig över att det ska inträffa bara för att jag tänkt så.
Be careful what you wish for. 

Min äldsta dotter är här med sina gryn. Ängla som är tre år mitt i en av syskon förstärkt trotsperiod, lilla Mio på knappa månaden med ont i magen vilket han med stor emfas envisas att upplysa omgivningen om... och så Noah två år och brötigare än allt annat.
Ljuvlig kombo.
Jo, det ÄR dom... bästa kombon faktiskt, hela hjärtat svämmar över av kärlek... men golvar nästan sliten mormor på samma gång.

Igår var jag å Mini med de två stora barnen på Borås djurpark och hade en härlig dag när vi tittade på alla djuren å käkade glass med strössel på. Vi var borta hela dan.
På natten var äldsta dottern så där desperat trött på att inte få sova och på att agera mänsklig napp (alltså, vilka superhjältar alla småbarnsmorsor är!!!!) och jag tog den lilla knorrhanen.
Han var till en början missnöjdheten personifierad men jag tog av honom pyjamasen och satte på mej en tubklänning som jag tryckte ner honom i och efter guppande och nynnande somnade han tungt.
Hud mot hud, man är ju barnmorskestudent.
Under drygt tre timmar av juninatten låg vi i soffan så, han sovandes och jag spinnande på kärleksband som kommer vara livet ut.
Mycket av mormorkärleken får man alldeles gratis bara av att de finns till de små liven men helt klart så gör oxytocinet sitt när man tillbringar vakna nätter tätt ihop för kärleken och "vikänslan."

Trött, trött, trött. Och ändå är det så här jag mår bäst. Om jag bara får de här små stunderna av space. Jag mår allra bäst av att ha mina nära samlade och älskar den kvinnogemenskap som uppstår när tre kvinnor och mammor samsas under ett tak. Jag har nog varit italiensk stormamma under tidigare liv.
Det är helt onaturligt för mej att ha en dotter i Barcelona och en tillräckligt långt bort för att man inte skall kunna umgås på vardaglig basis.

Puss/ Asta



måndag 27 juni 2016

Dagens konsumentrådgivning



Tänkte komma med lite konsumentrådgivning så här på måndagseftermiddagen.
På senare tid har det kommit flera schampon och balsam innehållandes argonolja i butikerna.
Jag har testat två sorter. Den ena helt grym och den andra... ungefär lika dålig.

Vi börjar med den braiga. Delon Schampoo. Finns lite överallt har jag sett och kostar kanske 50-60 spänn. På GeKås halva priset.
Håret blir superfint av det. Både schampot och balsamet är tjockt och krämigt och väldigt drygt.
Så här ser det ut...


Sen har vi den kassa då. Det är nåt av de sämsta schampon jag prövat. Så dåligt att jag inte vill använda det mer. Tunt som vatten och hur mycket man än tar blir det inget skum.
Köpte mitt på ICA på extrapris för 30 kr, det var halva priset. Det här schampot är inte värt 3 kr. Kommer att slänga både det å balsamet.
Det här ska ni akta er för...

 

Japp. Det var det hela. Ove och Rut.

Puss/ Asta

söndag 26 juni 2016

Text


Jag lyssnar... med något som närmast kan liknas vid mani eller passionerad förälskelse... på Lasses senaste platta och när jag inte lyssnar så nynnar jag på texterna i huvudet.
Snart gör han sin premiärspelning på turnén och jag får äntligen se spellistan.
Det finns ju en del låtar man vill höra mer än andra. En av dem är "En vän i solen" från senaste skivan.
En vän i solen är skriven som till en vän. Någon han stått nära men vuxit ifrån. Någon från barndomen och en vänskap som innehåller både mörker och ljus.
Av någon anledning talar den texten mest till mej.
Trots att jag inte levt dekadent romantik vid Stureplan eller badat vid Dalarös klippor.
Det är inte orden utan innebörden jag känner igen. Det är för mej inte minnet av en person eller en händelse utan mer olika känslolägen, ett strössel av minnen.

Här är texten. Ta dej tid att läsa den.

Det är alltid nån debatt igång och jag kan inte se dom Jag blir full av mörka tankar flera dar
Jag önskar att jag deltog lite mer i det sociala Men jag behöver ha det mesta av mig kvar 


Och det är vår i luften Jag börjar tänka på Dalarö
Och jag tänkte på dom somrarna med nytt perspektiv
Du har som en kung där bland härskapens klippor
Gud vad du behövdes i mitt liv 


Var vi såna du och jag som glider ifrån varann
Eller tänker du att det bara var jag
Jag kanske blev vad man kallar för "carried away" Det såg så bra ut då men allt var inte bra 


Och med all vår smak för dekadent romantik
Dom där nätterna vid Stureplan känns så långt bort nu
Det tog så lång tid sen att hitta tillbaka till något värdigt
Men jag sjunker kanske lättare än du 


Nu är häggen tillbaka snart och talgoxen sjunger Nu är natten nästan kortare än dan
Tjugo år i Stockholm mellan guld och förluster Det var du som visade mig allting här i stan 


Och jag gifter mig i vår nu Och du blev visst aldrig bjuden
Fast jag varit på alla dina bröllop, vad jag vet
Det var ingenting som hände Bara dagarna som gick
Plus att vi ville ha det litet och diskret 


Och jag fattar nästan aldrig nånting av det du gör Och jag är ledsen att jag inte alltid orkar vara där
Men jag hoppas att jag skriver till en vän i solen Hoppas du är lycklig och kär

lördag 25 juni 2016

Ilskan å jag är kompisar




En av kvinnorna jag har intervjuat till min D-uppsats sa "Ilska är en bra kraft för att ta sej igenom klimakteriet" och när jag funderat på det där med ilska och kommit fram till att det är sant. För mej är det sant.
Gärna den där "blivit-trampad-på-tårna-och-är-lite-förolämpad-ilskan", den har faktiskt hjälpt mej många gångar i stora beslut som påverkat livet.
Ilskan har gett mej en sista knuff i rätt riktning.

Ilska kan ju så klart vara destruktivt, särskilt för någon som mej som heter impulsiv i andranamn. Det har hänt att jag rutit ifrån onödigt hårt och att jag gjort slut med människor... MED inte PÅ, så långt har ilskan inte gått än... innan jag egentligen varit redo för det. Att jag har ångrat mej, ibland förlorat någon jag inte velat förlora och ibland fått krypa till korset och be om ursäkt.
Men vid många tillfällen har ilskan varit bra att ha. Jag är en konflikträdd människa, jag har svårt för att inte vara älskad och omtyckt av alla, så ibland har den hjälpt mej att sätta ner foten för något som gjort mej illa och att klippa band till relationer som sårar mer än vad de ger.
Ilskan har hjälpt mej att ta många viktiga beslut i livet.
Ett var när jag till slut blev så arg på mina morföräldrar att jag som tjugoettåring lämnade stan och började om här... i den här hålan. Jag fattade nog aldrig riktigt då vilken avgörande betydelse det skulle få för mina barn att inte växa upp nära släkten.
Ett annat var när jag som tjugofemåring med fyra småbarn blev förolämpad på arbetsförmedlingen genom att öppet ses på som nåt katten släpat in, ett hopplöst fall, vilket fick mej att börja min långa och kringliga väg till att bli barnmorska.

Och ytterligare en hade jag för 1½ vecka sedan när jag... igen... mötte krångel för att få ut bla mina sömntabletter.
Plötsligt var måttet av förnedring att ses på som någon sorts "lightnarkoman" rågat och jag kände att jag hellre är sömnlös resten av mitt liv än att sitter där och med ledsna hundögon vädjar till en doktor att få min "drog."
Jag var förolämpad, skamsen, trampad på tårna men framför allt så in i helvete arg.
Vanebildande tabletter är ett känsligt ämne för mej eftersom mamma missbrukar dem och jag är medveten om min genetiska ärftlighet till att utveckla missbruk. En doktor som "konstrar" skrapar med nageln mot det där som skaver.
Nu har jag (inte) sovit utan sömntabletter i 8 nätter, jag har kastat tabletterna jag hade kvar och jag har slutat. För gott!
Och även om jag är trött och jag gjorde det av ilska så är jag oxå så himla glad över det.
Det var vad jag behövde för att ta tag i en jobbig grej!

Så ilskan och jag är kompisar. Aldrig underskatta en förbannad Asta, hon är kapabel till det mesta.

Puss/ Asta

Mitt nätliv



När jag en gång i forntiden började att blogga hade jag föreställningen att varje inlägg skulle vara ett kåseri. Jag skulle ta upp mer eller mindre aktuella och viktiga ämnen och skriva om dessa på ett lättsamt och humoristiskt sätt.
Tanken är god men det har blivit rätt så många inlägg  med åren. Bara på denna portal ca 2300 stycken och min ton har därför växlat. Ibland vardaglig, ibland ilsk, ibland humoristisk.
Jag försöker fortfarande att hålla en variation för jag tröttnar själv på bloggar som alltid handlar om samma ämne.
Initialt tänkte jag med bli den nya mogna Blondinbella. Ja, det var hon som var störst "kan hon så kan jag."
Nä. Nu blev det inte så. Och jag är rätt så nöjd ändå. Hade jag fått önska så hade jag önskat att ni som läser skrev lite fler kommentarer, tyckte till, diskuterade med varann. I de bloggar som jag följer är just kommentarsfälten det mest intressanta.

Jag har genom åren berört de flesta ämnen. Jag har lämnat ut sådant som är eller har varit svårt i mitt liv. Jag har berättat om sorgen över att inte ha någon sund relation till mina föräldrar, om min brors missbruk och vad den gjort med oss, jag har skrivit om övergrepp som jag varit med om och egentligen är det ingenting som är tabu så länge som jag själv "håller i pennan."
Men det finns väldigt mycket som jag inte berör särskilt mycket, så som relationen till min man och mina barn. Mer av hänsyn till dem än till mej.
Jag tror att vi alla har sidor som är mer privata än andra och att det kanske inte är logiskt för andra att förstå hur man kan berätta si men inte så.
Det här med alla hundratals bilder på Noah som läggs ut på nätet har jag funderat över. Om det på nåt sätt är integritetskränkande. Om det skulle kunna nyttjas fel.
Men jag tänker att så rädd för pedofiler kana man inte vara att man inte kan lägga ut en påklädd bild på en unge. Jag lägger aldrig ut nakna bilder och inte bilder där han skulle kunna "kränkas" som ledsna eller arga bilder.
Men det där är en avvägning som nog alla som lever med små barn funderar över.

Nätet innehåller en massa skit som rasism, kvinnohat å annat djävulskap.
Det innehåller en massa perfektion. Smala kroppar, vackra hem, rosévin i motljus. Själv har jag börjat följa en del motkrafter. En hel  del antirasistiska sidor men även grupper som visar upp stökiga hem, döda krukväxter, stora dammråttor och platta sockerkakor. Jag har börjat följa en hel del sköna damer som sysslar med kroppsaktivism.
Jag är fyrtiosju år gammal, det är klart jag visste redan innan att alla andra inte levde perfekta liv men på något sätt är det ändå befriande för sinnesfriden att få möta motbilder till vita avskalade hem och tajta bikinirumpor.
Det får mej att må bättre och känna mej mer normal med mina tillkortakommanden. Och jag hoppas att mina texter där jag ofta och relativt naket beskriver knepiga relationer, ångest och en eller annan noja.
Perfektion och harmoni är ointressant tycker jag.

Hur är det med er?
Vilka ger er energi på nätet? Vilka bloggar/ grupper/ personer? Vad får er att må bra? Vad lämnar du själv ut och vad skulle du aldrig lämna ut?
Och till sist, finns det nåt inlägg eller ämne du saknar här som du skulle vilja att jag skrev om?

Puss/ Asta

Brexit


 

Storbritannien folkomröstade om utträde ur EU och ja sidan gick, hyfsat otippat, och vann. Brexit var ett faktum.
Nu säger Mari Le Penn att om hon får makten kommer även Frankrike att rösta om utträde av samma solkiga skäl som England. Att kraftigt minska invandringen och att slippa undan ett solidariskt delande på flyktingarna.

Det är bland annat när det kommer till sådana här frågor, om EU medlemskap, som jag känner att jag inte hör hemma i Vänstern heller. Oavsett hur illa vissa saker fungerar inom EU så tror jag att svaret är mer samarbete och inte mindre. Vi lever i en globaliserad värld och många frågor är för komplexa för att kunna lösas på egen hand, land för land.

EU behöver förändras. De små frågorna ska varje land få bestämma själv. Varje land ska kunna ha högre ambitioner på de mininivåer kring olika frågor som beslutas om inom EU och framför allt måste EU kunna ställa krav på sina medlemsländer kring att uppföra sej solidariskt och demokratiskt.
Det kan självklart inte vara okej att behandla romer som som sker i Rumänien eller att vägra ta emot flyktingar i den största flyktingkatastrof världen skådat sedan Andra världskriget.

Inför valet i England kretsade mycket av retoriken för ett Brexit kring frågan om invandringen. Nationalistiska, främlingsfientliga och egoistiska tongångar.
Det är baserat på denna fråga de flesta som röstat för utträde ur EU har tagit  ställning och därför tycker jag att det är osmakligt när vänsterpolitiker och vänstersympatisörer så glädjer sej över folkomröstningens utfall.

Folkomröstningen i Storbritannien var väldigt jämn och vilken sida som än vunnit hade fått hantera att nästan halva befolkningen har motsatt åsikt.
Det rapporteras om att det bland unga människor framför allt  som röstades för att stanna i EU och att 85% av befolkningen över 65 år röstade för att gå ur.
Sorgligt ändå att människor som kommer dö inom nåt decennium har beslutat om något så viktigt för landets framtid. Å andra sidan röstade väl inte unga människor i tillräcklig utsträckning då.
Dagen efter Brexit så trendade frågan "Vad är EU?" på google i Storbritannien.
Den googlingen kunde kanske varit lämplig nåt dygn eller två tidigare.
Jag tycker hur hur som haver att det är väldigt sorgligt att England lämnar och att EU försvagas. Och jag tycker det är än mer sorgligt att det sker för att britterna som historiskt koloniserat massvis av länder själva är så satans rädda för andra kulturer och för att behöva hjälpa till att ge människor på flykt en fristad. Jag tror vi bara sett början på detta cyniska resonemang.


Puss/ Asta

fredag 24 juni 2016

Midsommarafton 2016



Jag har haft en fantastisk midsommarafton och alldeles strax ska jag krypa till kojs. 4½ timmas sömn i natt tar ut sin rätt å jag är rätt så trött nu.
Jag har jobbat dagpass på BB. Har ju börjat där nu igen, vet inte om jag nämnt det?
Trivs om möjligt ännu bättre än i fjol. Nu känner jag personalen lite mer, jag vet att jag ska tillbaka dit och jobba när skolan är klar och det vet ju kollegorna med. Jag är lite närmare att vara barnmorska, förstår mer och kan följa med i diskussioner på ett annat sätt. Ja, det känns bra. Det jobbar många härliga kvinnor där som jag ser fram emot att bli kollega med på riktigt.
Det var otroligt lugnt och lite att göra idag så jag gick hem så snart jag rapporterat av.

Noah, Mini och maken hade varit på midsommarfirande och dansat kring stången och de kom hem strax efter mej. Jag satt på altanen och tog en öl och lyssnade på Lasse tills de kom.
Sen sov Noah middag och vi andra frossade loss på kräftor, god sås, färskt bröd och goda ostar. En liten iskall Skåne akvavit till det.
När maten landat lite åt vi glass och jordgubbar tills magen stod i fyra hörn.

Nån timma senare drog vi ner till stranden hela gänget. Gottfrid och Noah badade och jag badade lårhögt medan jag passade på dem i vattnet.
Ingenting gör mej mer lycklig än kombon av mina grabbar och hav.
Vädret var med oss som aldrig förr, inte så soligt men 25 grader varmt och vindstilla.

Hoppas midsommar varit snäll mot er oxå?

Puss/ Asta

tisdag 21 juni 2016

Sverigedemokraterna minskar för 6:e månaden i följd. Ock?




Sverigedemokraterna minskar för sjätte månaden i följd i opinionsmätningar och jag orkar bara tänka ett trött "Ock?"
Jag tror inte ens att Jimmie Åkesson är speciellt upprörd över detta.
En överväldigande majoritet i Svensk riksdag genomför nu stora delar av deras politik. Moderaterna och Kristdemokraterna är de partier som öppet flirtat mest med bruna väljare och jag trodde väl aldrig att jag skulle säga det men Fredrik Reinfeldt kom tillbaka, allt är förlåtet! 

Ändå är jag mer upprörd på mina partier. På Socialdemokraterna som jag alltid har tillhört och Miljöpartiet som jag röstade på sist. Dem hade jag högre förväntningar på. Jag röstade för en röd-grön politik inte nån grå sörja med bruna inslag.
Nej, jag ska vara rättvis. Jag tror absolut att den nu förda flyktingpolitiken är svårare att genomföra för S och Mp än vad den är föd Sd och jag tror att motiven är vitt skilda men det hjälper inte människor i nöd i särskilt stor utsträckning.

Moderaterna är nu största parti. De har väl plockat hem merparten av sina otrogna väljare från Sd vid det här laget.
Socialdemokraterna ligger på pinsamt låga nivåer och Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen om det var val idag.
Ja men det tror fan det. Miljöpartiet ÄR byggt på grundstenarna miljö och öppna gränser. De är sprungna ur freds och kvinnorörelsen.
Som min dotter skrev på facebook är deras beteende lika ologiskt som om Vänstern plötsligt skulle börja strida för privata vinster i välfärden eller Sverigedemokraterna debattera för fri invandring.
När man som parti ger väljarna precis motsatsen till det som man har lovat tror fan att väljarna flyr!

Idag är en skammens dag i Sverige när riksdagen röstar igenom lagändringar om tillfälliga uppehållstillstånd (som tidigare dömts ut i bred majoritet) och försvårande/ omöjliggörande av anhöriginvandring.
En kontraproduktiv lag som kommer försvåra integration av dem som är här och som lämnar i huvudsak kvinnor och barn kvar i sticket, kvar i krig eller flyktingläger med den utsatthet det innebär.
Nej, vi kan inte hjälpa alla som flyr. Men vi kan för att citera min vän Freja "för anständighetens skull åtminstone ta emot anhöriga till dem som redan är här."

Sverige bryter mot FN's deklaration om mänskliga rättigheter och mot Barnkonventionen. Humanitära organisationer protesterar. Massor av svenskar har skrivit på protestlistor på nätet...
Men ännu fler rasister och egoister jublar idag och jag hyser inget hopp om att lagen inte skall gå igenom.

Det är en skam. Så förlåt att jag inte glädjer mej särskilt mycket över att Sverigedemokraterna backar i väljarstödsmätningar. De får ändå precis som de vill.

/ Asta

måndag 20 juni 2016

Jag förlåter aldrig mitt parti för det här. Aldrig.



Idag, den 20:e juni, är Internationella flyktingdagen och imorgon, den 21:e juni, kommer svensk riksdag att klubba igenom ett en ny lag som försvårar livet ytterligare för människor som redan upplevt så mycket elände, död, tortyr och skräck. Tillfälliga uppehållstillstånd som de flesta partier enstämmigt dömde ut för bara några år sedan och som kommer försvåra så väl integrationen som människors sinnesfrid och möjlighet att läka i lugn och ro.
Och nästan än värre, en lag som gör det betydligt svårare och i många fall direkt omöjligt för familjer att återförenas vilket kommer bygga på stressen hos de människor som kommit hit och än mer stressen för deras anhöriga som fortfarande befinner sej i miserabla och farliga situationer.
Det är en lag som är både inhuman och kontraproduktiv.

Detta är en skam Sverige. Sverige som alltid varit ett föregångsland i humanitet.
Det är en skam att en bred uppslutning i Sveriges riksdag från Miljöpartiet till Sverigedemokraterna går med på detta. Att de på allvar tycker att flyktingsituationen i första hand är en kris för oss?!
HUR kan miljöpartister och sossar ställa upp på detta?!
HUR är det möjligt?!
För mej veterligen är det bara Centern och Vänsterpartiet som säger nej.
Heder till dem. Och alldeles oavsett hur lite jag håller med Vänstern om allt de säger och om deras syn på samhället så kan jag omöjligt rösta på något annat nästa val.

Amnesty protesterar. Barnläkare protesterar. WHO. Rädda barnen. UNHCF. Kyrkan.
Alla som står för någon form av anständighet protesterar.
Protesterar och vädjar till varje enskild riksdagsledamot att rösta nej. 
Tänk om det var dina barn? Din familj som efter krig, våldtäkter, svält och kyla befann sej i fara 400 mil ifrån dej och ni inte kunde återförenas.
Tänk på barnen. Tänk på vad det gör med människors förmåga att lära sej ett nytt språk, finna arbete, anpassa sej till ett nytt land, läka sina sår att befinna sej i en sådan situation!
Det KUNDE faktiskt vara du. Du har en jävla tur att det är någon annan.
Tur. Du har på inget sätt förtjänat att födas i ett av världens tryggaste länder.
Du bara gjorde det. För att livet är så jävla orättvist.

Rasisterna gnällde över att det bara var männen som kom.
Utan insikt i att männen var de som förmodades klara den farliga strapatsen bäst. Nu är det i huvudsak kvinnor och barn som nekas att komma och återförenas på något så när trygg mark med sina män, söner och fäder och Svensk riksdag skall neka dem detta.

Fler kommer att begå desperata handlingar. Ännu fler kommer att dö på Medelhavet. Och vi, vi kommer för alltid få skämmas för det här.

/ Asta

Alltså, den här mannen... han är inte frisk på en fläck.



En sak måste man ge Markus Birro. Han överträffar alltid sej själv.
Han lyckas alltid bli liiiite mer kränkt, liiiite mer mansgrisig, liiiite mer korkad.
Och i hans fall är det vid det här laget rätt beundransvärt. Sen om det är nyttigt för någon, allra minst han själv, är väl en annan fråga.
En gång i tiden tyckte jag rätt bra om Markus Birro. Det var innan han virrade till det och ville bli partiledare för Kristdemokraterna och verkligen innan han började hänga med sverigedemokrater och bete sej allmänt sinnesförvirrat men ändå...

Nu har Birro skrivit en ny krönika i Nyheter 24. Så väldigt många andra redaktörer vill väl inte förknippas med hans namn. Om ni tycker att jag låter hård så kan ni ju börja med att läsa den så kan vi ju se vad ni har att säga efteråt.
HÄR finns den.

Birro förklarar alltså för feminister, som han artikeln igenom benämner som ett skällsord, vad som vore viktigt för svenska kvinnor. Hur de bör fokusera. Och vad de fokuserar fel på.
Gräsligt? Ja jag vet, men det blir ännu värre.
Markus Birro talar om för oss att svenska män... han själv och alla andra som uppfostrats i det här landet de senaste femtio åren har arbetat för jämställdhet.
Ändå är vi inte tacksamma. Nej vi gnäller om porr på hotellkanaler och över att inte sitta i bolagsstyrelser. Birro frågar sej om feministerna missat att även "goda kvinnor" kan gilla porr (vad nu goda kvinnor är... nej, det vet jag ju förstås, madonnorna så klart) och att de gnäller över att inte sitta i bolagsstyrelser. "Som om någon kvinna bryr sej om att sitta i en bolagsstyrelse" undrar Birro.
Ehhh.
Men vänta, det blir ÄNNU värre.

Markus Birro föreslår att vi kliver ner från våra manshatande hästar och skaffar oss politiskt mod så vi kan kritisera dem som är det VERKLIGA problemet... nämligen... ta daaa... män från andra kulturer.
Och så räknar han upp hur kvinnosynen ser ut i diktaturer (som människor flyr ifrån), barngifte, hedersrelaterat våld och att svensk polis... minsann... sagt till kvinnor i Östersund att inte gå ut. Han reflekterar inte över att det finns ett problem i det. Att kvinnor uppmanas stanna inne.
Gosh.

Det är så mycket sakfel i den här krönikan att jag inte ens ids börja.
Hur förklarar man för någon som Birro att svenska män ÄR och alltid har varit det största hotet mot svenska kvinnor?
Hur förklarar man för någon som Birro att bara genom att ge uttryck för dessa tankar så arbetar han inte för jämställdhet utan tvärt om... mansplainar å det grövsta jag sett i år tror jag. Förklarar för kvinnor hur de ska agera, vad de ska tycka, vad som är problemet... för det tror han nämligen inte att vi kan avgöra själva.
Alltså det GÅR ju inte. Jag ORKAR inte.

Markus Birro, du är en liten förvirrad ursäkt till man som umgås med fel kompisar som uppenbart tutar i dej saker som inte är bra för något annat än ständiga karriärssjälvmord.
Birro har uppenbarligen missat en mängd fakta.
Som att de flesta män som slår ihjäl kvinnor i Sverige är svenskar.
De flesta våldtäkter i det här landet begås av svenska män.
Och han verkar VERKLIGEN ha missat att kvinnor själva kan avgöra vad som är deras problem och vilken kamp som måste föras. Det behöver vi ingen avdankad sverigevänsjournalist som ingen vettig arbetsgivare längre vill ta i med tång för.
Föräldraledigheter, genusdagis, kvinnolöner och platser i bolagsstyrelser hänger ihop med patriarkatet som i sin grövsta form tar sej precis det uttryck som när Martin (vit kille) dödade Lotta (vit kvinna.)

Tvi vad vedervärdig han är den mannen. Tvi tvi tvi.

Puss/ Asta

Hint om nästa inlägg och recension av en platta



Jag lämnade analyser, brötig tvååring, gnällig make och irritationen jag som vanligt kände på facebook ( måååånga "sverigevänner" som är lyckliga just nu när nya lagen som försvårar återförening av familjer på flykt klubbas igenom imorgon och Birro skriver ännu en krönika där han nästan överträffar sej själv i dumhet och mansplaining... får nästan bli ett eget inlägg) och gav mej ut i en rätt grå sommarkväll. Hade två mål för promenaden, att Gottfrid skulle få gå länge och lukta som han ville och att jag skulle lyssna igenom Lars Winnerbäcks nya platta Granit och Morän ordentligt och verkligen kunna lyssna på texterna.

Lasse Winnerbäck har gett ut sin 10:e platta sedan debuten för tjugo år sen och kritiken och recensionerna jag läst har varit ljummet precis godkänt.
Recensenterna menar att han låter lika dant nu som 2004, att ingenting överraskar, att det är duggregn och E 4 an och vardagsnära texter målade i bleka färger.
Inga vågade svängar och inga explosioner.

Jag vet inte hur det fungerar när musikjournalister recenserar plattor men det märks på de recensioner jag läst att ingen av journalisterna är särskilt insatta i Lasses musik och att de inte är något fan sedan innan.
För jag hör skillnad på texterna 2004 och nu och jag skulle blivit grymt besviken om han övergav sin finstämdhet, sina målande beskrivningar, sin förmåga att se och beskriva det lilla.
Det betyder inte att allt är samma.
I texterna till Granit och Morän kan man höra om den nya, sundare och förälskade Lasse. Att han är mer i harmoni än under exempelvis Gaudava.
Han tar upp musiktävlingar, flyktingkrisen, tiggarna, kärlek och längtan efter sitt barn men han gör det på sitt sätt... och det tror jag få Winnerbäcksfans har något att klaga på.

Bäst är i mitt tycke Granit och Morän, Jag har köpt en bil, Sysselmannen Visst har vi glömt och En vän i solen men jag tror att även övriga spår kan ta sej efter ytterligare några lyssningar.

Nästa månad är det konsert och jag längtar tokmycket!
Granit och morän får 4 i betyg av mej. Good work Lasse.

Puss/ Asta

lördag 18 juni 2016

Politisk shopping å lite Pride

villinte_vit

Suttit här och lördagsshoppat.
Nästan 300 spänn med frakt, dyrt för en t-shirt, men en bitchslap mot svenska domstolar och uppenbart helt nödvändig för varje kvinna att bära.
Vill du ha en du med så hittar du den här.


Hur kvinnor än agerar så agerar de tydligen fel när män kommer och vill ta för sej.
I dagarna kom ännu en skandalös dom där fyra män frias helt från åtal för våldtäkt mot en kvinna på en färja. Hon hade inte varit tillräckligt full och ord stod mot ord om hon verkligen inte ville ha samlag med fyra killar på raken medan en stod å höll vakt utanför hytten.

Antingen är kvinnor för fulla, för nyktra, har för få skador, har skrikit för lite, uppfattas ha skämtat när de sagt nej. De har ett för vidlyftigt sexuellt förflutet, har agerat för lättlurat, haft för kort kjol och gud vet vad och jag är så TRÖTT på det.
Så jag hoppas att jag, inför alla eventuella män som vill ta för sej av mitt underliv och inför framtida domstolar, är tillräckligt tydlig när jag bär den här t-shirten.
Budskapet gäller så vida jag inte sagt "Ja tack"... Okej?!



Idag har vi varit på Pride. Jag å mina älsklingar... Mini, Noah och Lillebror.
Det var tredje året på raken så lite av en tradition har det blivit.
I år var det sämre väder än tidigare år och rätt kallt när vi efteråt tog en pizza på uteserveringen men himlans trevligt i alla fall.
Man kan absolut bejaka demokratin på tråkigare och torrare sätt än att delta i ett färgsprakande folkvimmel och sedan äta god mat.
Ett tips hade varit att sätta upp högtalare runt om i stan och spela musik... gärna schlager för det gifter sej bra med Pride... så det blir lite mer karnevalsstämning. Ett annat vore att stans krogar hade öl, cider och skumpastånd lite här och där. Falkenbergs vatten med gurkbitar i i all ära men så mycket party är det ju inte. 
Nåt år... kanske nästa... ska jag se till att få med mej lillebror till huvudstadens Pridefestival.

Puss/ Asta

fredag 17 juni 2016

Jag blir allt klokare. Jodå, det blir jag.



Blir man klokare med åren?
Det är säkert väldigt individuellt det där, men om jag bara ser till mej själv så har jag blivit det.
På vilket vis undrar kanske ni ( eller inte)? Vilka livslärdomar har jag dragit som fyrtisjuåring som jag inte visste för tjugo år sedan?


Vimmelmamman skrev så fint om det. Hur äter man en elefant? Jo en bit i taget.
Det är en lärdom som livet gett mej och som gör det enklare.
Nästan vad som helst som skaver, oroar och gör ont blir bättre om man ger det tid. Allt utom ond bråd död går över och gör det fortfarande ont så är det det inte över.
Tillförsikt. Tilltro.
Så lite jag hade av det som yngre. Nu tror jag att jag överlever det mesta om inget händer mina barn och barnbarn. Har ju försökt göra en deal med Gud där, Gud som jag i perioder inte ens tror på, att bring it on... precis vad som helst ska jag bära, bara inte det.
Jag har en start tilltro till att jag, kanske under visst tvivel å viss ångest, klarar det mesta. Att jag är en känslig själ med inre styrka som av granit.

Jag har lärt mej ödmjukhet. Att inte veta så bergsfast. Att inte vara så säker.
Jag tycker fortfarande att jag, med hänsyn till kassa förebilder, varit en naturbegåvning på att ta hand om barn och jag tror... oxå fortfarande... mycket på att lita på sin magkänsla och sin instinkt.
Jag säger inte "sunda förnuft", för sunda förnuft är ingenting annat än de läxor livet lärt en och livet kan ha lärt en så in i helvete fel. Fördomar och inskränkthet kan rymmas inom "det sunda förnuftet."
Björn Söder och jag har säkert vitt skilda åsikt om vad ett sunt förnuft innebär.
Naturbegåvning var det ja. Men samtidigt har jag lärt mej och lär mej hela tiden av mina två döttrar som är mammor själva och inser hur många fel jag gjort.
Och då är ändå mina döttrar rätt olika som mammor. De är så mycket bättre än vad jag var. Och jag kan säga det helt utan bitterhet eller avund, tvärt om känner jag att då har jag gjort ett bra jobb. Deras ungar blir förmodligen enastående mammor å pappor.
Men ofta, nästan dagligen, funderar jag numera på saker som jag skulle gjort och resonerat annorlunda kring vad det gäller barnuppfostran idag. Saker som jag vill göra annorlunda med mina barnbarn än vad jag gjorde som mamma.
Det handlar inte så mycket om temperament, tålamod och stubin även om jag är lugnare idag utan mer om genus, jämställdhet, feminism, vilka värderingar man signalerar utan ord.

Vad vet du nu som du inte visste för tjugo år sen?

Puss/ Asta

onsdag 15 juni 2016

Stå upp



Jag har inte förmått mej att skriva om Orlando.
Inte förmått mej skriva om den massaker på människoliv som inträffade på en gayklubb i Orlando natten till söndag när 49 människor dog och ytterligare över femtio människor skadades, några fortfarande livshotande.

Det sägs att det var IS men några kopplingar för detta har ännu inte funnits mer än att de tagit på sej dådet (så klart, de älskar ju brutala mord) och att gärningsmannen som... förvisso var amerikan... inte var vit utan hade ett "muslimskt namn."
Hade han hetat Adam Smith så hade det varit ett vansinnesdåd. Nu är det ett terroristdåd i mångas ögon trots president Obamas flammande tal mot den hetsjakt som pågår överallt mot muslimer men att inte ifrågasätta vapenlagarna som gör att gärningsmannen i princip kan ha köpt på sej vapnen helt lagligt.

Jag skiter i vad han var, vem han var, vem han trodde på eller om det fanns någon uppdragsgivare. Jag tycker att det är lika fruktansvärt oavsett.
Unga människor ute för att umgås, lyssna på musik, dansa, ta en öl, kanske i förhoppningen att möta någon att älska eller åtminstone spendera morgonen med skjuts ihjäl av någon perverterad galning för att han... vad motivet än var... kände för det.
Släckte deras liv. Orsakade hundratals människor sorg och saknad.
Det är så fruktansvärt hemskt att det knappt går att ta in.

Det är lätt att glömma ibland i vårt land att i många andra länder är homosexualitet något kontroversiellt. I vissa länder till och med förbjudet och straffbart. Människor som älskar någon av samma kön eller som ger uttryck för solidaritet till dessa kan hånas, bespottas, fängslas och till å med dödas.
Även i vårt land utsätts homosexuella för kräkningar, särbehandling, hån och hot. Jag ska inte tala i deras sak för jag kan aldrig förstå innan jag själv varit där men det gör mej både ledsen och beklämd.
Homofobin har precis som rasismen blivit mer rumsren sedan "ett parti som alla andra" kom in i riksdagen.
Det är något alla vi, den förödande majoriteten, måste bekämpa och bespotta för precis ingenting i en demokrati är någonsin förgivet. Precis ingenting i en demokrati är för gott om det inte försvaras.

Puss/ Asta



Så djävelusiskt förbannad på dessa vårdcentralsläkare!



Idag har jag varit "arg tant på apoteket."
Idag sa jag till en väldigt vänlig och serviceminded kvinna på apoteket att "Det tror fan att människor köper läkemedel på nätet i det här jävla förmyndarsamhället" och även om hon kanske inte höll med om precis DET visade hon stor förståelse för min ilska.

För en vecka sedan så ringde jag Vårdcentralen för recept.
Ni har säkert samma system ni, men jag förklarar ändå.
Man får alltså ringa ett nummer, bli kopplad till en telefonsvarare där man får knappa in sitt telefonnummer och sen får en telefontid som det jävlar i min låda gäller att passa.
Jag hade dragit mej för att ringa för jag VET deras inställning och jag vet att man blir uppläxad om biverkningar och fans moster varendaste gång och sen kanske... kanske får ett recept.
Det som jag var ute efter var kortison som ges intramuskelärt och som verkar i depå form, alltså under längre tid.
Jag ville även ha kortisonögondroppar.
Och jag ville förnya mitt recept på insomningstabletten Zopiklon.

Jag förstår absolut. Depot-Medrol som kortisonet heter skall ges med försiktighet, bland annat för risken för benskörhet när man blir äldre.
Och insomningstabletten är vanebildande.
Jag förstår om jag vore tjugofyra år eller björkallergisk ett par veckor om året.
Men nu är jag nästan femtio. Jag har tagit en pilla till natten (ibland mindre och väldigt väldigt sällan mer) i 5-6 år och jag har tagit en eller två omgångar im kortison varje juni i fem år.
Gör jag inte det så sover jag inte
Gör jag inte det så blir hela sommaren ett allergiskt helvete.
Och ja, jag har prövat utan.
Vad det gäller sömnen har jag gått i vanlig terapi, i kognitiv terapi, i sömnskola utan resultat.
Vad det gäller allergin så äter jag antihistamin, tar kortisonnässpray, kortisonögondroppar, kortisoninhalation, luftrörsvidgande inhalation, diverse kortisonkrämer och jag har ÄNDÅ kondition som en 80 åring och kli precis överallt.

Hur som helst. Sjuksköterskan på vårdcentralen var oväntat trevlig och förstående. Bemanningssyrra eller ny förmodligen, kände inte till rutinerna om misstro och ifrågasättande av patienter.
Hon lovade fixa recept men tyvärr skulle jag få vänta i 5-6 dar.
Jag lovade försöka stå ut. Och det har varit superallergiska dagar, men jag har hållit fast vid tanken att "på onsdag får jag min spruta." Min fix.

Tio minuter innan stängning jäktar jag in på apoteket. Hämtar först ut mer antibiotika till hunden. Fukteksemen har snart kostat mej 5000 spänn... gissa om jag som fattig student med halvt bidrag i maj har dessa pengar?!
Nä. Egentligen inte.
Sen var det människomedicinen då.
Inget recept på Depot-Medrol. Inget recept på kortisonögondroppar. Inget recept på insomningstabletterna.
Kärringen har skrivit ut ett recept på Livistin ögondroppar. Antihistamin som går att köpa receptfritt!!!! Utan att meddela mej.

Jag kände mej förnedrad. Ifrågasatt. Rasande.
Galet jävla arg faktiskt!!!
Det borde rimligen vara MITT val att väga biverkning av kortison att vara sjuk hela sommaren när nu läkemedlet finns på MIN indikation!
Och har jag inte blivit pundare av att använda Zopiklon på 5 år blir jag det knappast nu heller.
Jävla dumheter. Nu får jag ringa... samma procedur... imorgon igen och böna/skälla i lagom dos för att kanske... kanske... få mediciner så jag kan fungera normalt.

Puss/ Asta

lördag 11 juni 2016

Look look look



Look. Look. Look.
Passa på nu, för det här är det första och förmodligen enda kortet jag någonsin får lägga upp på Ängla. Vet inte vad det tog åt dottern när hon godkände... kanske en kombination av oxytocinångor och pur utmattning?
Jag undersökte inte det närmare utan slog till bara.
Är de inte för sööööta mina små troll?! Och visst märker ni att vi minsann är genusmedvetna i vår familj? :)

Idag har jag haft en underbar dag. Vi var på treårs kalas hemma hos Ängla.
Hon fyller år imorgon egentligen.
Solen sken på oss, antihistaminen bestämde sej för att jobba lite i blodomloppet och vi bjöds på grillat av olika slag med hemmagjord potatissallad till.
Och så tårta på det. Mums.

Födelsedagsbarnet var nöjd med sina presenter. Av mormor & morfar fick hon pippiperuk och pippikläder. Och sedan lekte de helt bedårande med varandra de små kusinerna medan jag, maken och Mini slogs om turades om att hålla och sniffa på bebisen. Lilla Mio. Madremia så mjukt skinn de har, vilket lent hår och så ljuvligt de doftar.
Mio. Jag måste få in i mitt huvud att han heter Mio. Jag säger fel hela tiden och kallar honom Neo.

Väl hemma slocknade Noah direkt och jag som skulle ge mej ut på en promenad med hunden blev fast här. Gottfrid som varit ensam en stor del av dagen snarkar som bara den han med. Vi är visst lite trötta.

Orkar ni lördagspartaja?

Puss/ Asta

fredag 10 juni 2016

Martin bestämde att Lottas liv var över



Precis som alla andra som inte a.) levt i en glasbubbla sista veckan b.) är totalt empatistörd så berörs jag otroligt av det här mordet på den vackra kvinnan Lotta mitt i livet som blev ihjälslagen av en man med våldsamt förflutet.
Det är helt fruktansvärt och det går inte ens att föreställa sej skräcken hon levt under med alla dessa hot och när han slutligen bröt sej in hos henne och slog ihjäl henne. Slog ihjäl henne så våldsamt att hennes anhöriga bara kunde känna igen henne på naglarna.
När ska det ta slut tänker jag. Hur ska vi få män att sluta slå ihjäl kvinnor?
Det är fruktansvärt, helt vidrigt fruktansvärt.

Några funderingar när jag läser andra människors reaktioner på nätet...

Det ropas på strängare straff i form av både dödsstraff och fängelsestraff som innebär livet ut. Om vatten å bröd.
Det är naturligt att känna så förstås när något så här våldsamt och bestialiskt sker men förslagen i sej är inte produktiva och det är märkligt att människor inte inser det. Såväl hundrafemtioåriga fängelsestraff  och dödsstraff har ju prövats i många länder, inte minst USA och det har inte någon som helst avskräckande effekt. Tvärtom, dessa hårda fängelsemiljöer och långa straff utan någon som helst möjlighet till att kunna komma ut gör farliga människor ytterligare lite farligare.
Människor... i de flesta fall kvinnor... måste självklart skyddas från sådana här hatiska dårar men det vore ju bra om man utförde någonting som är konstruktivt istället för motsatsen.
Ja, jag talar om vård. Vård livet ut om så behövs men vård.
Självklart skall han vara inlåst. Den här killen var ju dokumenterat farlig sedan innan, inte alla pojkvänner, fäder och äkta makar har mördat innan eller halvt slagit ihjäl tidigare kvinnor. Vad gjorde han ute?
Och om man går längre tillbaka. Killen har två bröder, en av dem är dömd för mord och misshandel, den andra dömd för icke våldsbrott. Varför är det så?
Vad har dessa män varit med om som gjort dem till de de är och varför har samhället inte agerat i tid?
Min son skulle aldrig slå ihjäl en kvinna, det törs jag sätta mitt liv på. Män som växer upp på ett någorlunda vettigt sätt slår inte ihjäl kvinnor med sådant övervåld att de måste identifieras via naglarna.

Människor kräver lagändringar och jag är inte helt hundra insatt i hur lagarna ser ut men tror mej ha hört förrut, Lotta är ju tyvärr inte den första kvinnan som mördas, att lagarna och skyddsnäten finns men används inte.
Det finns åtgärdsplaner polisen skall följa när en kvinna rapporterar hot, riskskattningsintrument som är väl utformade men det görs inte.
Och vi kan ju börja där!
Börja med att ta kvinnor på allvar när de anmäler hot och våld eller sexuella övergrepp.
Begränsa mannens frihet och inte kvinnans.
Varför hade hon inte beskydd? Varför var det inte span på mannen? Varför hade hon inte ens ett simpelt överfallslarm eller en skyddshund?

Jag ska inte säga att det var "roligt", för roligt är verkligen fel ord här, men det var klassiskt att se hur rasisterna initialt krävde avpixling av gärningsmannens ansikte, skrev långa kommentarer om hur våldsamma muslimerna är och vilken kvinnosyn de har samt att gammelmedia skulle skämmas som sopade detta under mattan och tack å lov för Fria tider.
Så avpixlades bilden och gärningsmannen var visst svensk, blåögd och hette Martin. Än har jag inte hört några krav på att präster skall gå ut och ta avstånd från dådet och jag tror inte det kommer heller. Istället vänder nu rasistpöbeln och skriker om att "det tror fan det att ni visar bild när det är en svensk kille."
Suck.

Alltså jag skiter fullständigt i om de som misshandlar och slår ihjäl kvinnor heter Mohammed eller Martin. Det är likgiltigt för mej. Vad som måste få ett slut är att kvinnor lever i skräck och fångenskap av rädsla för MÄN och att anhöriga tvingas identifiera sina döda kära för att MÄN slagit ihjäl dem.
Män som slår kvinnor är as. Punkt.

Puss/ Asta


Det kommer bli september i år med



Jag har semester!
Denna veckan och sista veckan i augusti är min enda ledighet.
Jag hade ju bestämt att jag skulle njuta riktigt ordentligt och carpe diem'a som om det inte fanns någon morgondag, klämma in en hel sommarupplevelse på en enda vecka, men av det har det blivit mest pannkaka och just ingenting.
Äta glass i stora lass, dricka parasolldrinkar, läsa böcker till solen går upp, bada naken i månljuset och allt det där.
Suck.

Jag VET att jag gnäller om min allergi men jag glömmer varenda år hur jävligt det är. De senaste åren har jag ändå blivit bortskämd med att nån snäll läkare på jobbet skrivit ut kortison som ges intramuskelärt och då försvinner det mesta.
Nu har jag ingen tjenisrelation till nån doktor och eftersom jag vet vilken föreläsning om biverkningar å annat man får innan de slutligen säger nej ändå så har jag dragit mej för att vända mej till vårdcentralen.
Men idag stod jag helt enkelt inte ut längre. Mina ögon är som röda sår och jag kan inte tänka på nånting annat än att det kliar så in i helvete hela tiden. Jag överdoserar antihistamin och blir trött å tjurig.
Jag kan inte sminka mej och ids inte ens klä mej ordentligt.
Ful är jag ju i vilket fall som helst med igenmurade ögon.
Skulle ha färgat håret för typ en vecka sen och har mega utväxten som är helt stålgrå men dels orkar jag inte och sen vågar jag inte ha så starka kemikalier så nära ögonen när de är som de är.
Så här blir inte särskilt mycket njutande.
Inte en enda "enkel ostsmörgås med paprika på" på stranden. Inte en enda öl på en uteservering och utflykter ska vi bara inte tala om.
Är dessutom pank och vädret har varit halvsvalt sista veckan så nåt beachen blir det inte, inte ens i vassen.

Istället satt jag 4-5 timmar i går med min D-uppsats. Det behövs ju oxå göras liksom. Körde ut Mini och Noah hela dagen. Blev hyfsat nöjd med mitt dagsverke, lite pill här och där, nån referens till, två sidor text.
Bra va? Kul?
Då kraschar datorn och när maken fick liv i den igen var allt jag skrivit under dagen borta. Trots att jag sparat, kanske inte så ofta som man borde men några gånger under passet hade jag sparat.
Borta.
Jag höll fan på att börja hyperventilera. Kunde inte ha blivit mer upprörd om små gröna marsmänniskor tagit över jorden eller Donald Trumf blev president för världens mäktigaste land.
Sen fick jag som vanligt tänka... det finns krig, småbarnsmorsor som får cancer, ALS, svält, folk som misshandlar djur, galningar som slår ihjäl kvinnor, människor som röstar på Sd. Perspektiv Asta!
Idag har jag... hyfsat... fått ordning på det som jag gjorde igår. Inte allt, för jag minns inte allt, men det mesta. Ett steg fram och två steg bak.
Satt tre timmar idag kanske, slog igen datorn och sa: helg, till mej själv.
Den där D-uppsatsen. Kanske inte lägger så vansinnigt med tid på den men den mal å ger dåligt samvete bak i skallen dygnet runt vad jag än pysslar med.
Antar att vägar i livet ser ut så där, lite kringelkrokiga.
Och jag SKA fan bli barnmorska om det så är det sista jag gör.

Förr eller senare blir det september.

Puss/ Asta

måndag 6 juni 2016

Det här är mitt land



Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord.
Du tysta, du glädjerika, sköna.
Jag hälsar dig dig vänaste land uppå jord.
Din sol, din himmel, dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.

Jag vet att du är och du blir vad du var,
för jag vill leva, jag vill dö i Norden. 



Sveriges nationaldag, den 6:e juni.
Vi svenskar, få av oss åtminstone, har inga riktigt bra traditioner till den dagen.
Sedan 2005 är det helgdag och vi är lediga... om vi nu inte jobbar inom vården, restaurang eller så.
Men säkert var det ett gott försök till att få oss att helga dagen lite mer och lite bättre.


Jag är mycket stolt över mitt land även om jag gnäller allt som oftast över gräspollen och sverigedemokrater. Jag älskar mitt land och jag skulle aldrig frivilligt lämna det för en längre tid.
Här är jag född, här vill jag dö och de svenska värdena vill jag bevara.


Vad gör mej stolt med mitt land då?
Svårt att riktigt svara på, men känslan fyller en som bäst tycker jag när man varit utomlands och flyget går ner för landning. När man ser den ordentliga infrastrukturen, de gröna skogarna, alla små sjöar.
Havet, de prydliga små husen, den välordnade flygplatsen som närmar sej.
Att kunna spola ner papper på toaletten. Inte riskera livet när man ska åka bilen hem. Dricka vatten ur kranen. Andas den friska luften.


Allemansrätten gör mej stolt förstås.
Föräldraförsäkringen.
En fantastisk sjukvård tillgänglig för alla, en förlossningsvård i världsklass.
Världens hårdaste våldtäktslagar.
Världens mest jämställda land.
Det är den moderna tekniken, det är glänsande volvobilar, det är Ikeas köttbullar och det svenska musikundret.
Ett land känt för "lagom", ordning och reda och förhållandevis stor tilltro till staten.
Ett land vida berömt för sin solidaritet och för sin demokrati.
Ett land folk flyr till.


Idag orkar jag inte bråka med sverigedemokrater.
Jag ids inte skriva det där inlägget ni förväntar er och som vore så enkelt.
Raljera över om de skickat sina barn till den stängda skolan så de får sjunga nationalsången, för det är ju trots allt tradition.
Nej, jag skiter i det.
Jag struntar i att skriva om deras vanföreställningar och hur de skändar vårt land, vår fana, våra traditioner av öppenhet och medmänsklighet. Inte ens en dag som denna kan de låta bli.
Men jag ids inte.


Jag vill istället hylla och tacka detta land.
Mitt och ditt Sverige som för mej är världens vackraste land.
Ett land där mina förfäder sedan generationer nyttjat jorden och byggt detta land starkt och där jag föddes... genom livets tombola... och får leva och delta i förändringen med de som kom hit på -70 talet från andra länder för att bygga  vidare. De som flydde från Balkan på -90 talet som idag bidrar till dess styrka. De som kommer idag och som rustar oss för framtiden.
Sverige idag är matjesill, gräddfil och ljuvlig nypotatis. Det är pizza och thai och indiskt bröd.
Det är falafel och kebab och det är somrig gräddtårta med svenska jordgubbar på.


Jag älskar detta land.


Puss/ Asta


söndag 5 juni 2016

En lite sen snodd lista om sommaren

Snor en sommarlista av Cissi Wallin. Kanske lite sent? Sommaren har ju redan pågått ett tag men den kändes kul å lagom så vi kör. Häng gärna på i din egen blogg eller skriv de svar som känns mest angelägna i kommentarsfältet. 


Vad ska du göra i sommar?Jag ska jobba på BB. Är ledig nästa vecka med undantag för utbildning på tisdag och sedan veckan innan skolan drar igång igen men i stort sätt jobbar jag precis som förra sommaren.

Ska du åka någonstans?Inte i år. Det finns inte pengar till det tyvärr, annars gillar jag ju att åka i september.
Får njuta av fjolårets Cypernresa och drömma om en resa nästa år förhoppningsvis.



Hur länge ska du vara ledig?Som jag skrev innan. Två spridda veckor. Gör 80% så lite luft i systemet kommer det ändå att bli.

Vad vill du verkligen hinna med?När man jobbar i princip hela sommaren blir det viktigare att Carpe fucking diem.
Försöka ta tillvara på stunderna så att man får känna av lite sommar i alla fall. Åka till stranden eller på utflykt lediga dagar, käka kvällsmat vid havet å ta ett kvällsdopp. Cykla in med maken och ta en öl i stan en ledig tisdag.



Vad tror du egentligen att du kommer göra?Ja, som vanligt blir det väl att man bara låter de där lediga dagarna gå. Har en förbaskad tendens att göra så. Hänga på internet en massa i onödan.

Vad ser du mest fram emot?Lars Winnerbäcks konserten helt klart. Längtar, längtar, längtar.



Vad kan gå fel?I sommar? Tja, det som kan gå allra mest fel och det som vore allvarligast (bortsett från sjukdom, ond bråd död, invasion av Ryssland å annat läskigt) att jag inte skriver något på min magisteruppsats. Det vore inte så där superkul om strutsmetoden fungerar allt för väl.

Vem kommer du vara mest med?Gissar på de här två snubbarna.


 


Vad kommer du lägga mest pengar på?Låt oss hoppas att det inte blir på fortsatta veterinärskostnader utan på gott käk och god dryck.



Vad kommer du köpa inför sommaren?Ett par nya ballerinaskor behöver jag faktiskt. Hystade fjolårets i dag. Med hål i hälen.

Kommer du använda det?Jo det skulle jag.

Kommer du bli brun?Är redan lite brun. Har jag bara förutsättningar... en gnutta sol lediga dagar... blir jag alltid brun.

Vad vill du säga till ditt sommar-jag?Försök att chilla lite angående övervikten du dragit på dej, det är fett och inte cancer. Och främsta anledningen till att svida om till bikini är inte att få beundrande blickar utan för att det är svalt och praktiskt att sola å bada i.



Vad kommer du äta?Allt som kan läggas på en grill och massor av jordgubbar. Jag lägger en förmögenhet på jordgubbar varje år.



Vad kommer du dricka?Alldeles för många öl antar jag.

Vad kommer göra den här sommaren extra bra?Lasse spelar ju. Och vädret har startat strålande.
Och sen är det sista sommaren innan jag är barnmorska förhoppnings vis. Nästa år har jag mitt drömyrke... och semester!

Vad kommer du ha på dig?Perfekt mode i år för oss som inte är helt slimma. Vida tunna byxor, mycket haremsbrallor och klänningar förstås.

Hur kommer du att göra dig illa?Allergin gör mej illa varje år.

Vad oroar du dig för?D-uppsatsen.



Vad kommer bli extra speciellt i år?Barnbarnen är nu lite större och kan på annat vis uppskatta utflykter som att åka till Borås djurpark och Liseberg.
Och att denna gången när jag jobbar på BB är det större chans att det är på min framtida arbetsplats.

Vad kommer du minnas av din sommar sen i september?Ja hur ska jag veta det? Förhoppningsvis inte då att jag struntade i d-uppsatsen.
Hoppas på goa kvällar, massor av barnbarntid, lugn kvalitetstid med Gotteman och kanske en å annan fest?

Hur ser du på din sommar 2016? Berätta!












 

Hur ofta?



Tvättar du håret?
Nu mera väldigt sällan, var 5:e-7:e dag ungefär beroende på om jag svettats eller inte.

Duschar?
Varannan kanske och kattvätt däremellan.

Borstar tänderna?
Pinsamt dåligt om kvällarna. Varje morgon/ förmiddag. 

Rakar armhålor och ben?
Armhålor ett par gånger i veckan, ben betydligt mer sällan åtminstone vintertid.

Rakar fiffin?
Tidigare ca 2 ggr/ vecka. Nu har jag plötsligt fått för mej att jag vill ha hår där igen.

Dammsuger du?
För sällan. 1-2 ggr/ vecka.

Städar toaletten?
Nån gång i veckan. När det börjar stinka pissoar.

Svabbar golv?
Nån gång i månaden. Hygien är tydligen inte min pryl.

Nöjesshoppar?
För ofta. Är bättre nu men förr var det lätt nån gång i veckan.

Klipper hundklor?
Varannan vecka ungefär.

Läser en bok?
Alldeles för sällan sedan jag började plugga och sen Bloggdalas bokcirkel la ner. Läst två-tre böcker sen jag började skolan i augusti.

Ser en film?
Sällan här med, 3-4 ggr/ år kanske. Eller nja, i perioder ser jag mkt film men sedan kan det gå månader emellan.

Klipper håret?
Numera... nån gång om året.

Färgar håret?
Var tredje vecka ungefär. Då har jag hunnit reta mej på det nån vecka.

Laddar telefonen?
Varje natt.

Dricker kaffe?
Två-tre ggr om dan hemma. Betydligt oftare när jag jobbar.

Rengör liggmadrassen?
Aldrig.. Vilket är jäkligt äckligt. Läste att vi i snitt svettas ut 2 dl per natt. Ska köpa bikarbonat och "göra en Britt-Marie."

Renbäddar?
En-två gånger i veckan.

Motionerar?
Allt för sällan. I denna värme går jag inte ens ut å går med hunden.

Dricker alkohol?
Under sol å ledighet, nästan varje dag. Resterande av året, nån eller några gånger/ vecka.

Slösar bort timmar på faceebook?
Om inte varje dag så var annan.

Badar utomhus?
I Sverige? Sällan och bara om det är över 20 grader.

Hoppar över liggfrågan

Skriver handskrivna brev?
Numera jätte sällan. Har två "brevvänner" varav den ena inte fått brev på ett år och den andra fått vänta ett par månader.

Är uppe efter midnatt?
De flesta kvällar.

Vaknar av dej själv före sju?
Nu när det är så ljust och varm så fönstret står vidöppet vaknar jag av ljus och fågelkvitter tidigt, vid fem kanske, men somnar om.

Har sällskap när du kissar?
I stort sätt jämt. Är det inte Noah så är det Gottfrid. Ofta båda två.

Sminkar dej?
Hemma, numera sällan. På jobb/ skola nästan alltid.

Drömmar om att din man ska rymma med en ärtig blondin? 
I perioder dagligen.

Spelar någon form av sällskapsspel?
Såg gott som varje dag spelar jag å Mini Maxi-Yatzy eller Fia. Med vissa vänner spelar jag kort.

Målar naglarna?
Förr alltid tipp topp, numera rätt sällan. Nån eller några ggr per månad.

Gör fotvård?
Några gånger om året får jag för mej att fixa till mina gräsliga fötter. Det håller sällan i sej länge. Däremot sitter jag och drar av torra bitar och har alltid sår under trampdynorna.

Hur gör du? Svara i egen blogg eller i kommentarsfältet.

Puss/ Asta




fredag 3 juni 2016

Spenderarfredag och kisseslangar



Idag har minsann tanten bränt 3000 spänn. Jo men så att...
400 kr fanns kvar på det gemensamma kontot att leva på till löning efteråt.
Dessvärre var det mer nödvändig utgift än rolig. Gottfrid har fått fula fukteksem igen och efter att försöka mota olle i grind här hemma tre-fyra dagar var jag tvungen att söka.
Vilket var väl för denna gången behövde jag inte ens fråga/ tigga/ tjata om antibiotika, denna gången fick han det utan snack. Det är stora områden som är infekterade.
Därtill hade gossen en dubbelsidig öroninflammation med svamp i. Han har säkert haft både ont och kli i öronen men Dogue de Bordeauxer är väldigt tåliga hundar.

Veterinären och djurskötaren var helt suveräna. Det var andra gången jag var på denna veterinärstation och nu vet jag vart jag hör hemma. Falkenbergs Djurklinik är stället ni ska gå till om ni bor i den här stan. Proffsigt och med resurser men ändå personligt och omtänksamt.

Jag har ett heltidsjobb framför mej att sköta om sjuklingen.
Såren skall tvättas med Klorhexidinlösning ordentligt två gånger om dagen för att därefter smörjas med nån antiseptisk honungssalva. Öronen skall tvättas ur med öronskölj minst en gång om dagen och därefter omsorgsfullt torkas ur. Två gånger om dagen skall han sen ha droppar i öronen. Antibiotikan ska han ha två gånger om dagen. Han skall hållas under uppsikt så att han inte kliar sej och bara ha tratten när jag inte kan se efter honom. Som typ nattetid.
Detta ska vi hålla på med minst två veckor då vi skall på återbesök.

Mer då?
Tja, idag var första dagen som jag kände att gräsallergin slog igenom all min medicin och trots att jag nu tagit dubbel dos med piller, ögondroppar, nässpray och inhalationer och att jag tog en dusch så kliar det i alla slemhinnor.
Sommaren är verkligen två mynt för en soldyrkande gräsallergiker som en annan.

Men nåt sött då. Ett sånt där "minne att bevara." Jag och Noah duschade tillsammans och Noah tvålade in mej på magen. "Tvätta mommos mage"
Sen "tvätta kisseslangen" sa han men fann till sin förvåning ingen. Han tog ett stadigt tag om mina knän för att sära på benen och böjde sej ner för att titta. Sen blickade han förvånat upp på mej och sa: "Ingen kisseslang?" 

Hur har du haft det denna soliga junifredag?

Puss/ Asta

 

torsdag 2 juni 2016

Systerskap



Något jag funderat på är att kvinnor straffas hur fan de än gör.
Jag tänkte på det senast när vi hade en väldigt spännande föreläsning i skola om hot å våld och föreläsaren pratade om unga tjejer som luras in i sexuella övergrepp på internet.
Ni vet, vi har läst om det allt för många gånger. Ung tjej som förmås, via lock å pock och kanske falsk identitet, att visa hud eller agera i en sexig posé och sen kommer hoten. Visa mer/ gör si och så annars kommer jag att sprida de här bilderna. Och flickan kan inte tänka sej nåt värre och är fast.
Är övertygad om att samma mekanismer skulle råda hos äldre tjejer/ kvinnor men att vi kanske är något mer försiktiga från början. Men där å då vore det samma ångest.

För vi kvinnor... flickor, tjejer, brudar, kvinnor, tanter... de flesta av oss vill duga. Vi vill ha bekräftelse i någon form. Och samhället/ media/ sociala medier/ andra kvinnor och män ger dem av oss som skiter i bekräftelsen så jävla mycket skit.
Jag är inget undantag. Jag är sjukt fast i bekräftelseträsket även om jag gör mina tappra försök att komma loss.
Vem minns inte tjejen som fångades på foto när hon på melodifestivalen glatt viftade med armen och hade glömt/ struntat i att raka armhålan. Det kom i tidningen! Hon fick mängder av hatkommentarer.
Samma sak med kvinnor som visar sina kroppar utan att vara trådsmala eller supervältränade.
Det är okej att visa en mullig/ tjock kropp så länge du lider. Skammar den. Vill ha förändring.
Men är du nöjd? Nä då jävlar ska du upplysas om hur ful, oaptitlig och osund du är.
Vi ska vara vackra. Välansade. Vältränade. Smala. Helst unga.
Men vi får aldrig, aldrig tro att vi är något. Så fort det syns att vi anstränger oss har vi gjort bort oss.
Tillbaka till den unga flickan på internet som visar hud. Skammen ligger inte enbart eller kanske inte ens främst i att visa ett par nakna bröst. Skammen ligger i att hon visar dem, att hon tror hon är sexig, duger.

Män är ofta svin. Det kan vi väl enas om?
Män står för majoriteten av alla vålds och sexbrott.
Men vi kvinnor, var är systerskapet?
Jag blir extra ledsen när jag läser hånfulla, elaka kommentarer av kvinnor till andra kvinnor.
Och jag vet att jag ibland är en del av det själv.
Det har två förklaringar som jag ser det:
Kvinnor är oxå människor och människor är inte alltid så jävla snälla.
Och alla kvinnor är fostrade i en patriarkal struktur och har lärt sej att genom att slå neråt (dvs mot andra kvinnor) vinner de själva pluspoäng hos männen. 

Kan vi inte bara försöka vara snälla och inkluderande? Oavsett hur vi ser ut?

Puss/ Asta

Bild: Medelålders kvinna i bikini och med rynkor mellan brösten och grå utväxt i håret. Nöjd med strandliv. 

Vågar du näcka?



Bild: Lånad från google

Alldeles nyss började jag spana in Instagram igen efter flera års frånvaro.
Jag har svårt att finna min plats där precis som på twitter som jag sedan länge slutat med.
Men! Jag har upptäckt och återupptäckt en hel del favoriter där inne.
Som "Apan satt i granen" vars blogg jag följde slaviskt under många år, hon skriver rätt sällan numera men nu kan jag åtminstone njuta av henne i bild och korta videoformat. Hon är fantastisk, som en 50-tals pinuppa.
Stina Wolter är en annan favorit som radioröst men hon är banne mej ännu härligare i bildform.
Henne är jag lite kär i faktiskt. Ska jag nånsin hoppa över till "andra sidan" så skulle det vara med en kvinna som hon.
Och Fru Fnitterklittra som gör små humoristiska filmklipp och foton. Garvar högt.

Följer väldigt många fler med så klart, men gemensamt för dessa kvinnor ovan är att de är kroppsaktivister.
De är kvinnor med celluliter och valkar som har mage! att visa sin mage (och rumpa och allt vad det är.)
Jag kan känna en sådan tacksamhet och beundran över kvinnor som vågar ta plats trots att de inte är trådsmala och fita och som vet att de kommer få skit på vägen men som inte bryr sej. Eller kanske bryr sej men gör det ändå.
Det behövs sannerligen en motvikt mot dagens utseendefixerade samhälle där endast trådsmal och ungdom räknas. Alla kvinnor ser inte ut så och det behöver synas.
Det är sådana HÄR förebilder unga (och uppenbarligen även äldre) kvinnor behöver.

Samtidigt vet jag vilket mod det måste krävas.
Jag tog på mej bikini idag. Sju kilo tyngre än i fjol klämde jag ner mej i samma bikini.
Jag tog ett kort och min första tanke var att sätta det på kylskåpet som en ständig påminnelse av att äta mindre.
Men då kom tack och lov den där "bättre kompisen" inom mej och påtalade vilket förakt det var för något som är välfungerande, friskt och servar mej varenda dag.
Jag funderade ett kort tag på om jag skulle delta i kroppsaktivismen.
Har sett fler än kändisar och ovan nämnda kvinnor som gjort så det sista.
Så här kan en bikinikropp oxå se ut liksom. Men nä, jag vågar fan inte. Tror ingen skulle skriva nåt taskigt men vet vad ni tänker och det räcker.
Så nog hundan krävs det mod!

Jag svidade i alla fall på mej den där bikinin, trots att jag faktiskt tänkt strunta i den i år, och tog med mej Noah till stranden. Hade en tunn dress på mej över när jag gick ner och på stranden var vi ensamma.
Men hur det nu var så hamnade den där dressen i havet och när vi skulle gå hem fick jag överväga att gå den där dryga kilometern i våt dress eller i bikini. Jag valde bikinin men det var... mentalt svettigt... att gå där längs vägen med bilar som körde förbi och sen  genom vårt bostadsområde med lår som slår ihop och magen som skvalpar ovan troslinningen.
Jag vill inte känna så. Men jag gör det. Så jag ska öva mer!

Vad tycker du om kroppsaktivism? Objektifierar det på ett annat sätt eller hjälper det att vi får se olika sorters kvinnor? Skulle du själv kunna tänka dej att visa dej lättklädd på sociala medier? 

Puss/ Asta