tisdag 31 maj 2016

P-piller och dess farlighet



Jag har bara käkat p-piller under ett par år... till å från... i mitt liv.
Jag inbillade mej att jag inte mådde väl på dem, var utan att ha nån större koll på varför rädd för hormoner och så var jag rätt kass på att komma ihåg att ta dem med så nej, de passade inte mej.
Inte då i alla fall och sedan drygt tjugo år är jag så jäkla nöjd med min hormonspiral så det finns inte.

Oron över hormonerna i p-pillerna och dess hälsorisker/ biverkningar är kraftigt överdriven och grundar sej ofta på ren okunskap eller äldre kvinnors erfarenheter. När p-pillerna kom innehöll de betydligt högre nivåer av hormoner än dagens dito gör.
P-piller är de facto en av de  läkemedelsgrupper som studerats längst på en så stor population.

Här om veckan hade vi en föreläsning av en pensionerad men mycket passionerad gynekolog.
Han sålde verkligen in det här med p-piller till unga kvinnor.
En stor (gigantisk sammanslagning av olika studier) och mycket trovärdig studie publicerades förra året i tidningen The Lancet, världens mest respekterade medicinska tidskrift.
I studien ingick 140 000 kvinnor från länder i västvärlden och resultatet som framkom var att för varje femårsperiod som en kvinna ätit p-piller minskade risken för endometriecancer (livmoderscancer) som är den tredje vanligaste cancerformen hos kvinnor med 24 %. Skyddseffekten kvarstod i 30 år!
P-piller skyddade även mot andra cancerformer så som ex äggstockscancer och tjocktarmscancer även om resultatet inte var så stort och omvälvande som för endometriecancer.
P-piller ger en viss ökad risk för bröstcancer MEN inte ökad dödlighet i den samma!
Tidigare mindre svenska och utländska studier har indikerat liknande resultat.
Man vet att 100-180 kvinnor/ år i Sverige inte får äggstockscancer och därmed slipper dö.
Äggstockscancer är en lömsk jävla cancer av två anledningar (minst.) Dels drabbar den yngre kvinnor än vad endomeriecancer och vulvacancer gör. Dels ger den inga som helst symtom innan det istort sätt är kört och finito.

Man räknar med att det i västvärlden räddats 400 000 kvinnor från att dö i cancer under de 50 år vi ätit p-piller. 400 000 kvinnor! 

Det är annan information än kvällstidningarnas desinformation om den "enormt ökade propprisken" som får massor av unga kvinnor att sluta äta p-piller varje gång det står på löpsedlarna med resultaten att aborterna ökar och en abort eller graviditet med förlossning innebär en mångdubbelt ökad risk för propp jämfört med p-pillet.

Så knapra på brudar.

Puss/ Asta

måndag 30 maj 2016

Klädsimspremiär- check. Och så ett rån på det.



Sedan jag skaffade Gottfrid har jag startat en ny... något motvillig men ändå härlig... tradition.
Klädsim. Eller kanske mer korrekt, klädbad.
Det hela går till på samma sätt varje gång. Gottfrid är kopplad vid vattenbrynet och vill gå ner i vattnet.
Och så är han lite för stark och bara promenerar rakt ut och jag följer efter tills jag blir lite blöt längst ner på kläderna å så känner jag att vattnet är härligt, hunden är glad, jag är redan blöt och ger upp... kapitulerar... och bara badar på. Idag till höften eller nåt sånt. I svarta vadlånga byxor.
Det var kanske 18-19 grader i vattnet och superskönt.

Har över lag haft en helt underbar dag i dag när jag struntat i allt vad skolarbete och plugg heter.
Trots att jag har seminarium imorgon.
Jag har ätit sill å nypotatis, jordgubbar å vattenmelon, glass, tagit ett par öl.
Suttit i skuggan och lekt med Noah.
Och så då badat med mina prinsar.
Tankat lycka och sommar. Carpe diem'at allt vad jag orkat.
Jag sitter till å med med igenmurade ögon för att jag klappat en häst på mulen.
Jag som är hästallergiker. Superduper hästallergisk.
Å gräspollen på det.
Men det var det värt. Ibland måste man... sträcka sej efter det som väcker lust hur förbjudet det än må vara. En hästmule är väl ändå rätt oskyldigt i  det sammanhanget.

Mindre kul är att vi tydligen blivit rånade. Någon har på St1 (bensinmack?) bränt 5000 spänn från vårt konto. Jag ska till skolan och mannen får gå till banken och ta tag i detta imorgon bitti. Vi har alltså inte tappat nåt Visakort eller så. Nån annan som råkat ut för det? De måste ha hackat själva bankkontot på nåt vis?

Uppdatering. Var tydligen inte rånad. St1 är en omskrivning för Shell och tydligen har Borås fram-å-ttillbaka-fram-å-tillbaka-fram-å-tillbaka-fram... kostat 5000 spänn. Hepp.
Puss/ Asta



söndag 29 maj 2016

Kvällen var politik och ett förtjust suckande över stilig karl



Ikväll har det blivit mycket politik.
Först såg vi på Partiledardebatten i Agenda och därefter Dokument utifrån om Barack Obamas tid som president.

Ska vi börja med honom?
The president of United States of America.
Den i särklass bästa president det landet någonsin haft. En så smart, driftig, empatisk, tuff och mänsklig president.
Minns ni den där morgonen när vi vaknade upp till att han blivit vald till det mäktigaste uppdraget i hela världen för snart åtta år sedan? Minns ni hur världen kändes... förbättrad.
Som om vi alla kommit varann lite närmare och blivit lite tryggare med en sådan president för världens största supermakt.
Så kände jag i alla fall.
Och han bar på helt orimliga förväntningar, kanske framför allt från det amerikanska folket om att kunna förändra allt och alla och helst med en gång.
Mycket bra har han gjort. Somligt har han misslyckats med. All den makt han tillskrevs har han inte haft när han har fått bråka och tvista med parlamentet.
Obama beskrev själv att ingen man eller kvinna kan göra allt, han har mött oändligt med nederlag, men han ser sej som en stafettlöpare som ska springa sin del av loppet så väl han bara kan och sedan lämna över stafettpinnen till nästa som får fortsätta.
För Obamas, USA och världens skull hoppas jag att nästa löpare inte stavas Donald Trumf.

Dokument Utifrån var väldigt mycket ett hyllningsprogram till Barack Obama. Nu såg jag bara del två, får försöka leta rätt på första avsnittet. Det nämndes väldigt lite om hur han inte ställt upp för Syrien, att Guantanamo fortfarande står där det står trots att han under sin kampanj lovade att stänga det dag 1 som president.
Men det han... med betydande motstånd... genomfört med Obamacare och sjukvården, det engagemang han visat i vapenfrågan, det brinnande intresset och personliga engagemanget han genomfört kring den rasism som råder mot svarta i USA är imponerande. Och ingen president har före honom betytt så mycket för svarta, homosexuella och kvinnor i USA.

Sen... som en parentes, nåt som inte alls hör hit... han är ju lätt den vackraste av alla amerikanska presidenter. Bildskönt ansikte, stolt hållning och den sexigaste gång jag någonsin sett hos en man.
Kommer osökt att tänka på "... Å han rööööör sej som en karl ska."
Satan i gatan.  Vi tar en bild till. Bara för att gotta oss nu töser (och pojkar som är lagda åt det hållet)
Håll till godo.


Partiledardebatten i Svt studion var inte precis lika sexig.
Än mindre "hot" var det att kvällstidningarnas läsare utsåg Jimmie Åkesson till segrare av debatten.
Alltså? Hur då?!
Nu är inte jag den som gnäller över att Sd får dåligt utrymme men programledarna och de övriga partiledarna behandlade Åkesson som ett jobbigt och påstridigt barn och avbröt honom ständigt för att själva ta ordet. Det var lite "ja ja" till svar över allt han sa och sen inte mer.
Så hur kunde han vara bäst? Han sa ju knappt nånting.
Då å då pep ett "oansvarig invandringspolitik" igenom, som svar på alla frågor i vanlig ordning, men så mycket mer blev det aldrig.

Jag tycker de hade för för många ämnen att debattera och för dålig ordning.
Ingen hann tala till punkt eller riktigt nå ut med sitt budskap för det bröts hela tiden eller tjafsades i mun på varann. Och jag är så olidligt trött på att prata om flyktingpolitiken som att den bara är ett problem eller som att den är allra värst för oss. Mer synd oss nationen Sverige än alla de som tvingas fly.

Jag tyckte... igen... att Jonas Sjöstedt var bäst och tydligast. Sympatiserar inte rakt igenom med hans åsikter, och jag inser att det är lättare att vara kaxig när man inte sitter i regering, men han har en tydlighet och en vasshet i sin retorik som jag så saknar av Stefan Löfven.
I synnerhet när det kommer till klassklyftor, rättvisa och brunkol.

Har ni nån åsikt i frågan?

Puss/ Asta

lördag 28 maj 2016

Svartsjuka troll och en förtrollande prins



Intensiva, intensiva dagar är till enda.
I torsdags kom Ängla pängla hit för att vara hos mormor medan hennes mamma och pappa skulle föda barn. Ja, nu var det väl egentligen mest mamma som skulle föda barn och pappa som skulle sitta på en stol bredvid men ni fattar.
Hit kom hon i alla fall, den blivande storasystern med sin lilla resväska och livet kommer aldrig mer bli det samma för henne. Idag var vi å lämnade tillbaka henne.

Min dotter inducerades då barnet var väldigt stilla och det gick undan. Mindre än tolv timmar från att induktionen startades till att Änglas lillebror var född. Vacker och frisk (tack å lov) men säkert inte uttagen i onödan för han var lite torr.
Han är väldigt lik sin mamma när hon var nyfödd med ett lite farbrorlikt utseende och massor av svart hår. Doftar helt ljuvligt och trivdes ypperligt i sin mormors famn.
Jag är överväldigande förälskad i denna lilla varelse redan.

Två nätter sov den lilla damen här och det gick väldigt bra. Om man med bra menar att jag var nära invalidiserande trötthet när jag kom hem och sov i två timmar för att ens kunna formulera meningar på fler än två ord.
Nej, men Ängla var jätteduktig. Man är fortfarande ganska liten när man är tre år och så där superofta träffas vi ju inte. Men det blev ingen panik alls utan hon fann sej väl till rätta och det lilla vemod av saknad efter mamma som dök upp framåt släcka-lampan-dags försvann med saga och snutte.
Det är roligt att få vara mormor på ett annat sätt än vad jag är till Noah.
Noah delar jag ju hem och liv med, vi är varandras familj och vardag på ett annat sätt.
Ängla kan jag mer vara busig å tillåtande å godiserbjudande med.
Så här har käkats glass å jordgubbar, chips å choklad, godis å festis, våfflor å sylt.
Här har skippats middagslur och varit uppe sent.
Det har varit underbara och tröttande dagar.

Jag är inte riktigt van vid att vakna på nätterna för att det ska drickas vatten och sedan vakna för att gå upp och leka halv sex. Jag är faktiskt knappt talbar så dags. Måste jag upp (för jobb eller annat) så vill jag vara i fred, dricka kaffe och tjura. Funkar inte riktigt med en treåring.
Och sen denna svartsjuka mellan Ängla och Noah... och Gottfrid på ett hörn som började lite försiktigt från start där jag noggrant fick ha dem i varsitt knä, pussa varannan gång osv till idag på förmiddagen när varje situation ledde till skrik och panik.
Från början var rivaliteten väldigt mycket om saker eller att få göra något, att få uppmärksamheten.
Idag var det mer om person hela tiden och varsitt knä dög inte alls. När man höll den ena grät den andra.
De var nog rätt trötta gullungarna med. Jag tror Ängla var väldigt nöjd med att få komma hem till sin mamma å pappa igen och jag tror Noah var lika nöjd med att få åka med hem själv i bilen.
Och det har minsann inte varit alls lika noga med att den lilla mannen ska sitta i mormors knä ikväll.

Summa summarum. Allt gick väldans bra och jag är ett barnbarn rikare.
Bild? Tyvärr inte, föräldrarna vill inte det så ni får ta mej på mitt ord.
Han är ljuvlig!

Puss/ Asta

Äktenskapet mellan Danne E och Emma



Dan Ekborg 60 år (alltid tyckt att han ser obehaglig ut den karln) har gift sej för fjärde gången i ordningen med Emma 25 år. Min första och högst opolitiskt korrekta tanke var "Burr, snuskgubbe" och en (rätt stor) del av mej känner så fortfarande.
En man på sextio år, som varit gift tre gånger innan är i en helt annan situation än en kvinna på tjugofem år. Jag har barn i den åldern och vuxna eller ej... de har en del erfarenheter om livet framför sej vilket märks. Det där som Ekborg yrar om till sitt försvar om att han har en ung själ och hon en gammal är bara nys tror jag...

Och sen kan jag spekulera. Vad den där lite läbbiga farbrorn attraheras av hos denna släta unga dam och tvärtom och ... och tycka vad jag vill om det men någonstans på vägen blir jag stoppad av min egen tanke... "Och? Är jämlik, jämställd, äkta och innerlig kärlek den enda godtagbara grunden för ett äktenskap?"
Vem bestämmer det?
Människor har i alla tider och på alla platser ingått äktenskap och hållit fast vid dem samma av olika anledningar. Några riktigt skrämmande så som döttrar som säljs till äldre män för att familjen inte har råd att försörja dem eller kvinnor som inte vågar lämna sina män för att de är rädda för hans aggressivitet men om vi bortser från det...
Alla gifter sig inte eller stannar kvar i ett äktenskap för att de är så satans kära i den andras inre egenskaper.
Pengar, ungdom, makt, ett visst sorts liv, ömsesidig nytta, trygghet, barnens väl och ve... det finns massor av andra skäl och jag tror... med risk för att få trollet efter mej igen... att de flesta som levt i en riktigt lång relation i perioder har haft andra skäl än innerlig förälskelse.

Så okej. Han vill ha en ung flicka som en fjäder i hatten. Lite fast hull att tumla runt med.
Luta sej tillbaka och titta på toppiga bröst när hon klär om.
Hon kan ha pappakomplex, vilja ha hjälp i karriären, leva under andra ekonomiska förutsättningar.
Eller så älskar de varandra. För varandras vackra själar. Host.
Men so what. Så länge det är ömsesidigt och båda parter är vuxna så gör väl de som de vill.
Värre saker händer på vårt klot hela tiden.

Fast alltså erkänn att han ser ut som hennes farfar?

Puss/ Asta

onsdag 25 maj 2016

Bla bla bla...



Så börjar tjötet igen.
Ett försommartecken lika säkert som att fåglarna kvittrar som om de gick på GHB hela högen.
Detta tjat om att man MÅSTE ha skolavslutningen i kyrkan "för det har man alltid haft" och att man måste sjunga nationalsången "för det har man alltid gjort."
Själv hade jag förvisso inte skolavslutning i kyrkan och inte någon av mina barn heller och att sjunga nationalsången på skolavslutningen har jag faktiskt knappt hört talas om. Så "alla" kan det knappast röra sej om.

I Herrljungas kommun beslutade rektorn om att flytta skolavslutningen från kyrkan till skolan eftersom kyrkan är skild i från staten i det här landet, hen ville att alla elever skulle känna sej inkluderade och skolavslutning är just en avslutning och en sommarfest och inte en religiös händelse.
Föräldrar blev då så upprörda att de ordnade en alternativ skolavslutning i kyrkan samma tid.
Alltså, förlåt uttrycket men Herre gud! 

Vad är det med människor? Vad är det för fel på dom?
Och vad är dessa vuxna människors budskap till sina ungar?
Barn skiter väl fullständigt i om de inte får vara i kyrkan på skolavslutningen?
De vill sätta på sej sina nyinköpta finkläder, vara bland kompisar, i en lokal där fröken har klänning eller kostym, där ballonger är uppblåsta, där det är pyntat med blomster och så vill de gå hem å käka jordgubbstårta och fira ett långt sommarlov.
Om de har en fin barndom i alla fall, om inte gör nog kyrklokalen varken till eller från.
Barn är inte noga med en präst som mässar eller med krucifix i taket eller vackra spröjs i fönstren. <
De skiter i sånt.

Vuxna människor som använder barn och/eller traditioner för att framföra sina (inte allt för smyg)rasistiska budskap får mej att vilja kräkas.
Det finns ingen muslimsk konspiration!
Rektorn bestämmer var avslutningar skall hållas.
Nationalsången sjungs där och när det passar. Som på Nationaldagen och vid idrottsarrangemang tex och till skolavslutningar sjungs "Sommaren är kort", "Den blomstertid nu kommer", "Idas sommarvisa" och annat somrigt.
Men för all del, sjung nationalsången när tusan du vill men sluta hävda att det är sommarlovstradition.
Bakverk kan byta namn.
Kvinnor får gå i kortkort.
Barnen får julklappar i år med.
Det är okej att vara pepparkaksgubbe i luciatåget.
Walt Disney bestämmer över sitt material.
Kyrkan står öppen för gudstjänst alla söndagar om året... passa på att gå med era telningar vet jag, utnyttja varje tillfälle så kanske ni lär er nåt om den kristna trons grundbudskap Att älska sin nästa så som sig själv.

Kan ni inte bara sluta vara såna rövhattar och enormt dåliga förebilder för era ungar?!
Det är inte särskilt svenskt faktiskt.

Puss/ Asta

tisdag 24 maj 2016

Det starkare könet.



Sedan jag började läsa till barnmorska har jag, på ett mer medvetet sätt, fått upp ögonen för hur himla fantastiska vi kvinnor är. Med viss risk för att tolkas som tarvlig och provocerande, vilket verkligen inte är min mening, så befinner sej män sååååååå långt bakom kvinnors kraft och förmåga.
Vi är så mycket mer kompletta individer, som möter både större utmaningar men som oxå har så mycket fler resurser än män.

Allra mest tydligt blir det när kvinnor är gravida och föder barn.
Hur de i slutet konkar runt på en 4 kg bebis, en rejäl moderkaka, nån liter fostervatten som ryms i en enorm livmoder där alla andra organ puttas undan.
En kvinna kan ha flera småbarn som hon skall ta huvudansvaret för. Tvååringar som vill bäras, treåringar som vill ha hjälp att klä sej å knyta skor, fyra åringar som behöver bli sedda och stöttade.
Och allt detta skall hon mäkta med i detta tillstånd.
Sen ska barnet födas.
Det gör djävulskt ont att föda barn för de allra flesta. Det är naturligt men det är samtidigt det mest utmattande en människa går igenom. Kräver långt mycket mer krafter och uthållighet än ett marathon.
Hon ska våga möta smärtan, en smärta som förmodligen är den starkaste smärta som går att överleva.
Och hon ska våga pusha på, ta i, närma sig smärtan omfamna den när den allra mest naturliga reaktion på smärta är att backa och fly. Att fly smärta ligger djupt begravt i vårt DNA och har hjälpt oss att överleva. Men inte här. Här ska hon krysta trots att det känns som om hon går sönder i två bitar.
Experiment som utförts på män i syfte att framkalla värkar på konstgjord väg har fått dem att kräla, gråta, skriva och slutligen svimma... ungefär halvvägs in i förlossningen. De pallar inte mer.
Men kvinnor pallar och kvinnor gör om det.
Det är en sån enorm jävla urkraft och det går inte att förstås på något annat sätt än att vi är de (så mycket) starkare könet.
Och även kvinnor som inte vill eller inte kan få barn har ju all den här styrkan lagrad i kroppen.

Jag sitter en del med min D-uppsats som skall handla om kvinnors upplevelser av klimakteriet.
Jag har läst mina intervjuer många, många, många gånger nu och även här slås jag av kvinnlig kraft.
Såna enorma utmaningar det innebär att bli ickefertil längre. Psykiskt, hormonellt, fysiskt.
Och hur vi antar utmaningen... mer eller mindre frivilligt men ändå.
Och efter vallningar som kan komma när som helst på dagen, särskilt när det är som mest olämpligt, en oro å ångest som många kvinnor beskriver, svettningar om nätterna som förstör sömnen, slemhinnor som tillsammans med hormonnivån i blodet försämras både förmåga och lust till sex så hittar de vägar ut.
Alltså jag tror var tredje man hade tagit livet av sig om han mådde så år ut och år in men kvinnorna kommer ut till helare liv, större visdom, en större harmoni många gånger.
Det är absolut fantastiskt!

Vi klarar av separationer och dödsfall bättre än män.
Vi är snyggare och aktivare när vi blir äldre.
Våra kognitiva funktioner bevaras längre och vi dör äldre.
Vi är mer socialt kompetenta varelse med större förmåga att uttrycka oss och att finna nya vägar.
Kvinnor skaffar sej i högre grad högre utbildningar än män.
Och vi tar hand om vår avkomma. Alltid. Mammor drar sällan.
Vi vabar mer, är föräldralediga mer, engagerar oss mer

Fy fan vad kvinnor är bra och fy fan vad jag trots unkna patriarkaliska strukturer som gör att vi ska tänka oss för, inte bara för våra egna handlingar utan oxå män är glad och tacksam över att tillhöra det starkare könet.

Hipp Hipp hurra för oss helt enkelt.

Puss/ Asta

måndag 23 maj 2016

Kärleken måste synas och bevaras



Jag planerar inte att dö än på många många år.
Faktum är att jag kan inte minnas när jag kände en sån lycka över att få leva, en sådan glädje över att få finnas till som nu. Jag tänker på det så ofta, detta att jag har så mycket jag vill se, uppleva, göra.
Jag vill vara med!
Jag vill se vilka barnbarnen blir. Jag vill se mina barn ta nya steg i livet.
Jag vill, jag måste få leva ett långt liv.

Samtidigt är det ju så att de flesta som dör i förtid önskar inte det.
Jag bortser från självmord nu som är alldeles för många och alltid, alltid onödiga och talar om de övriga.
Människor får dödliga sjukdomar, negativa prognoser varje dag.
Människor kör ihjäl sej, blir mördade, sätter nåt i halsen jämt å ständigt.
De som vaknar på morgonen, mitt i livet, och tror att det är en vanlig dag när det i själva verket är den sista.
Alla har inte förmånen att leva friska och vitala till de blir 90+ och sen försvinna i sömnen.

Jag vill inte vara onödigt dramatisk.
Barnen vet det viktigaste om min begravning. Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då" och psalmen "Blott en dag" skall spelas och Märtas aska ska med mej i graven. Gärna liljor på kistan.
Resten struntar jag i.
Jag har inte spelat in videosar eller skrivit brev för mina barn att läsa om ifall att...
Men jag VILL att mina barnbarn skall veta hur mycket jag älskar dem!
Mina barn är stora noga att veta och minnas det. Men barnbarnen är för små för att minnas.

Så jag tar bilder. Hela tiden försöker jag fånga ögonblick där det syns hur mycket jag älskar dem.
Om jag skulle dö. Om de inte minns mej. Då ska de i alla fall ha massor av foton där min kärlek till dem går igenom linsen. Där de som vuxna kan se bilderna och känna att "Wow, vilken kärlek, vad vi älskade varann." 

Det känns skitviktigt för mej. 

Puss/ Asta

Nä. Ni tyckte inte så mycket nä.



Ingenting? Cirka 100 personer har läst inlägget om husfridsknull men två, varav en är troll, tycker någonting?
Varken bu eller bä. Okej.
Synd... för jag tycker det är spännande ur flera olika perspektiv som kunde varit intressant att diskutera... men jag antar att ni är för pryda, för lyckligt gifta, för oskuldsfulla för ämnet.
Synd även ur aspekten att jag tycker det finns många spännande ämnen på frågan relationer.
Som "Vad kärlek är", "Är det bara romantisk kärlek som duger för äktenskap", "Kärlek som startar om,"och en massa annat. Hojta om ni ångrar er.
Proppfulla och ostädade garderober lämnade er oxå kylslagna, medan två stycken av ca 200 läsare reagerade på sorg + ett gäng på facebook.
Vad vill ni jag ska skriva om då? Vad engagerar er? Vad får er att tycka till?
Jag kan inte lova att det bara blir de ämnena men vi kan ju jämka lite från båda sidor tänker jag.
Okej. Vi går vidare.

Idag är sista "lediga" dagen. Eller egentligen sista dagen för uppsatsskrivning.
Hittills har jag inte suttit en minut. Jag har umgåtts med min födelsedagskille extra mycket och varit i grannstaden för att lämna tillbaka böcker.
Imorgon är det skola igen och bortsett från att det innebär upp i ottan ska det bli riktigt trivsamt med föreläsningar, lunchlåda och lite socialiserande igen.
Nu bränner vi av de sista två veckorna i skolan och sen är det... ta daaaa... sommarlov. Eller nä, det är det ju inte för jag ska jobba men 2/3 av utbildningen är klar och det är med väldigt dubbla känslor.
Hur snabbt gick inte det här?
Och hur mycket "idol" var det inte för mej när jag betraktade min kollega förra sommaren som läst två terminer "Wow, vad mycket hon måste kunna!"
Nu är jag själv där och jag är väl inte fullt lika imponerad över mej själv.

Gottfrid har tagit födelsedagen med ro. Han fick spagetti å köttfärssås till frukost och grillad kyckling till kvällsmat och dessutom ett jättestort ben som underhöll honom nån timme eller nåt. Nu ligger det väl nedgrävt någonstans bland alla andra ben han fått. Den som spar han har tänker Gottfrid.
Det är ett synsätt han inte fått av mej ska gudarna veta.
Vi har gått två långrundor och han har fått bada. Och jagat efter svanar. Innan vän av ordning, kanske i form av "Anonym" kommenterar det så vill jag säga att, Nej... det fick han inte, han gjorde det ändå.
Och inget fjäderfä kom till skada. Till skillnad från kycklingen vi åt upp.

I övrigt har jag plockat en jättebukett med liljekonvaljer, lagat mat, duschat barnbarn, tvättat håret och målat naglarna.
Tja, det var denna dagen det.

Puss/ Asta




Anonym hade några frågor som hen undrade över


 


Varför stannar du hos din man om du inte vill ha sex med honom och dessutom ofta berättar om hans dåliga egenskaper i din blogg? Han är bra att ha som familjeförsörjare? Men du känner ingen attraktion till honom? Du bajsar hellre än har sex men honom!! Jag förstår ärligt talat inte varför du vill stanna i en kärlekslös relation och Hur står Han ut att leva med dej?!

Kardinalfel nr 1 hos Bloggare... Mata trollen.
Ge ynkliga små människor som försöker slå där de tror det känns och som ogenerat far med halvsanningar och rena faktafel för sin stund i ljuset.

Well. Jag gör det ändå. Denna gången.

1. Inlägget handlade om husfridsknull, något i stort sätt alla kvinnor (och en del män) jag känner varit med om under åtminstone en tid i livet.

2. Det var alltså generellt skrivet och kan lika gärna handla om min man eller min granne som om mej.

3. Jag berättar sällan eller aldrig om min makes brister i bloggen om jag inte gör det på ett skämtsamt sätt. Jag berättar om mina dåliga sidor i samma anda med.

4. Bra familjeförsörjare?! Jag pluggar nu, annars tjänar jag mer än vad han gör. Vem av oss som tjänar mest och drar störst ekonomiskt ansvar varierar över tid.

5. Bajsar hellre än att ha sex med honom???

6. Min relation vet du ingenting om eftersom det är ett av områdena jag inte skriver om, men det finns mycket kärlek mellan oss.

7. Hur han står ut att leva med mej?
Tja, han brukar framföra att jag är intelligent, rolig, snygg men egentligen är det väl bättre om vi frågar honom. Han hälsar att du inte har med det att göra och att du är en idiot.
Nej, men då så.

Nu är det dags för mej att komma med några tips till dej. Eftersom detta ändå är MIN blogg och du är gäst här.

1. Sök om du kan finna en trevlig kurs så du får lite annat att tänka på. Förslag: Läsförståelse svenska grundkurs. Ironi, en slags humor.

2. Läs inte bloggar du bara retar dej på. Förmodligen får du bara ett liv och det är kort.
Så sluta upp med att slösa din och min tid.

3. Dra ut pinnen ur röven så blir försommaren trevligare.

Puss/ Asta

Ja, vad tycker du?

 

Jag tycker så mycket hela tiden. Jag tror faktiskt inte alla människor gör det. Men jag tycker.
Tycker å tänker och vet bestämt. Om mycket i alla fall vet jag bestämt vad jag tycker.
Jag tycker tex att klassklyftor är av ondo, att skatter är något bra, att vi verkligen inte skall legalisera cannabis och att Dogue de Bordeaux är den vackraste hundrasen.
Jag tycker att skånska är vackert, att pizza är gott, att Jimmie Åkesson är en rasist... en slipad sådan men icke desto mindre... en rasist.
Men det finns sådant... tro det eller ej... där jag inte riktigt vet vad jag tycker.

Husfridsknull är en sådan sak.
Alla är införstådda med vad jag menar med begreppet?
Att ha sex med sin partner för husfriden ( eller för att partnern inte ska lacka ur å bli bedrövlig att leva med, för att stärka förhållandet, för att vinna nån fördel eller slippa nån nackdel) skull.
Alltså trots att man inte är sugen själv.
Ni vet "Blunda och tänk på England."
Jag VET inte vad jag tycker egentligen.

Å ena sidan kan det ju låta helt självklart.
Det är väl klart att man inte ska ha sex om man inte är sugen.
Det är väl klart att man i sitt eget hem och i sin egna relation alltid ska kunna säga nej om man inte vill.
Att ett haltande eller obefintligt sexliv står för någonting annat och att ingenting blir bättre av att tvinga sej till det.
Vi kvinnor... om det nu är kvinnor som inte har lust då... är faktiskt inte längre mannens ägodel.
Hur ska man då kunna ha sex om man inte är det minsta kåt?
Då får väl han typ... leka med sej själv eller nåt.

Å andra sidan. Det finns ofta just det, en annan sida.
Å andra sidan. Om nu olusten är så stor att den inskränker sej till i princip... aldrig. Alltså jag talar inte om män (?) som är så bortskämda att de gnäller om de inte får till det tre dagar i veckan utan jag talar om ett verkligt haltande sexliv.
Hur skall man kunna kräva det av sin parter? Bara för att inte jag vill dömer jag dej till evig sexlöshet om du vill leva med mej.
Sex är trots allt en viktig del för många människor.
Alltså, de flesta... inte alla, men de flesta... äktenskap mår bättre om man har sex.
Inte bara där å då under täcket utan som par.
Sexet är ju trots allt det som gör relationen unik, nåt man förmodligen inte har med vänner å andra som man oxå tycker om.
Och när det kommer till kvinnor är det ofta så att ju mindre sex vi har, ju mindre sex vill vi ha.
Det måste lixom tränas och underhållas för att komma igång.

Ändå tror jag få kvinnor inte vet hur det känns när man haft just husfridssex.
Kanske framför allt för oss kvinnor som har övergrepp med oss i bagaget.
Det kan kännas väldigt... skitigt och ensamt.
Det kan kännas så i alla fall. Det kan oxå kännas som något bra och "nu är vi på G" och "jag gillar ju den här snubben i alla fall."
Jag har hört alla varianter när jag pratat med tjejkompisar om sånt här.

Vad tycker du?
Och vilka är dina argument?
Eller är det så att det kan vara både ock?

Puss/ Asta

söndag 22 maj 2016

Hipp hipp hurra



När Märta fyllde år så fick hon alltid semla.
Hon var en sån sockergris.
När hon matvägrat tillräckligt länge fick hon vaniljsås i fodret.
Eller pannkakor. Pannkakor dög alltid. Till och med när hon var sjuk.

Imorgon fyller en annan liten kille år.
Den Gudasände Gottfrid fyller fyra år.
Och med han är det inte lika självklart vad han skall firas med.
Han äter bättre över lag, gillar väl snask å så med, men är mer av en matkille.
En lång härlig promenad skall vi ta i alla fall. Bada ska han få göra, för det är det bästa som finns i hans värld och så ska jag skicka all världens tacksamma tankar till Gud (och uppfödaren) över att jag får dela mitt liv med denna fantastiska grabb.
Genomgoda, älskvärda, vackra Gotteman. Min mammegris.

Och så ska jag... måste jag... boka tid hos veterinären för att ta bort tandsten.
Det är både dyrt å obehagligt men det måste göras.
Suck ja, till å med min make ordnar bättre presenter än så där.

Puss/ Asta

Så hur gick det då?

 

Avslutet på inlägget jag skrev samma dag som Märta dog, se inlägget nedan. 

Men sen kommer de hemska orden alltid och aldrig till mej.
Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag får aldrig mer se henne.
Jag kommer för alltid vara ensam.
Jag kommer för alltid vara halv.

Älskade Märta.
Du var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet.
Du var min trygghet, min stolthet, min ledstjärna.
Jag försökte ge dej det bästa av liv i gengäld.
Jag äskar dej. Jag saknar dej.
Du kommer att fattas mej varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.


Det är ofattbart att det gått över tre år sedan den där kvällen.
Ofattbart.
Jag minns vissa detaljer från den kvällen glasklart, nästan som upplysta medan det stora hela är mer av ett töcken.
Jag minns hennes flämtande, jag minns hur jag tog hela hennes kropp i famnen, hur jag ansträngde mej för att vara lugn, svalde å svalde å svalde mina tårar medan övriga familjemedlemmar sprang runt superstressade.
Jag hade vetat och känt så länge att vi snart skulle skiljas utan att kunna sätta fingret på vad det var.
Det kan jag fortfarande inte. Det var som att jag kände hur våra själar lösgjorde sej från varandra och hur hennes själ lixom blev suddigare i konturerna.
Så jag satt där, med hunden i knät, med ena handen framför hennes nos och den andra strykandes över hennes lilafärgade läppar. En Dogue de Bordeaux har mycket läppar och de var cyanotiska.
Syrebrist.
Så snurrade ögonen runt i sina hålor, hon drog ett sista djupt andetag, hennes avföring kom och ett vrål... jag kan höra det och se det utifrån... steg upp ur min hals.
En klagande jämrande högljudd sorg som jag vrålade ut med min nu livlösa hund i famnen.
Familj som knappt vågade närma sej och jag ville bara vara där. Där i infernot med min sorg.
Det som var nästan värst var när vi skulle baxa in denna  stora, stela hund in i bilen och försöka göra det med lite värdighet. Hon var  tung, hon var död och jag var hundra år i den stunden.
Så körde mannen iväg till veterinären och jag stod kvar.

Det var fasansfullt. Fasansfullt att bli lämnad.
Jag gick djupt ner i en sorg och i en depression.
Stukad.
Hon var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet. Och nu har jag levt över tre år utan henne.
Det sägs att det som inte dödar härdar. Det är inte sant.
Jag lever, jag älskar, jag skrattar, jag förverkligar mej själv och jag har ett liv som jag kanske är mer nöjd med än någonsin men jag ÄR halv. Jag har fått barnbarn, jag har den bästa hund jag kan ha och jag njuter ofta av livet.
Men en bit av mej, som inte är liten, är vilse utan henne och sorgen är emellanåt fortfarande öronbedövande.
Såret är så lätt att krafsa upp.

Aldrig och alltid är fortfarande ofattbara och hemska ord.
Hon var min själsfrände och hon fattas mej än.
Jag kommer att sakna henne varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.

Puss/ Asta

lördag 21 maj 2016

Vilka är dina populäraste inlägg någonsin?


Här är mina...

5:a Skrevs 2:a januari 2015 och handlade om att det är tungt på jobbet och att jag känner mej farligt nära utmattning igen.

4:a Skrevs den 10:e januari 2013. Mitt avsked till Märta, samma dag som hon dog, och sedan klev jag in i dimman. Minns detta inlägg. Minns inte mkt mer av veckorna som följde.

3:a Skrivet 2:a januari 2014 Svar till en Sverigedemokrat. En extra korkad Sd'are då han inte ens är svensk.

2:a Skrivet 9:e juli 2013 Öppet brev till högsta Ansvariga politiker för Hallands sjukhus

Tadaaa 1:a Skrivet den 2:a juli 2013 Jag och två av mina kollegor skriver inlägg om vår arbetssituation.

Summa summarum. Politik och sjuksköterskors arbetssituation verkar intressera er mest.
Själv minns jag nu Märta inlägget allra allra bäst av dessa inlägg, kanske av alla inlägg jag skrivit, på den här portalen 2247 stycken sedan 2012.

Här är det igen. 


För alltid

Stanna alla klockor, stäng av vår telefon.
Ge köttben åt hundarna, få iväg dem härifrån.
Stäng locket på pianot, låt trumman ensam dov
ledsaga kistan och de sörjandes hov.


Låt flygplan skriva över himlens sista glöd
sitt vita jämrande budskap...
Hon är död!
Klä duvorna i sorgflor
på gator och på torg.
Ge polisen i trafiken
svarta handskar av sorg.


Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst, mitt öst.
Min arbetsvecka, min vilotröst.
Min dag, min natt, mitt tal, min sång.
Jag trodde kärleken var evighetslång. 


Ta bort alla stjärnorna.
De behövs inte mer.
Månen kan slockna,
solen monteras ner.
Dra proppen ur havet,
sopa bort all skog.
För ingenting kan någonsin bli bra sedan hon dog. 


W.H Audens

Hon är borta.
Den 10:e januari- 2013 ca 17:40.
Hon finns inte mer.
Efter en pigg dag med egen promenad och efter att ha vaktat tillsammans med Gottfrid gick hon och la sej under trappan.
Vid fem började hon andas konstigt. Frustande. Snarkande med öppna ögon.
Vi, jag och Gotte, skulle precis åka till valpkursen.
Då såg jag.
Hon försökte ställa sej upp men föll.
Vi hann dividera om hur vi skulle få in henne i bilen för att få in henne till veterinären när hon ändade andning. Fick flåsande andning med andningsuppehåll.
Jag la mej tätt intill, höll henne hårt.
Så gick hon.

En del av mej är lättad. Efter tusen tårar kan jag känna tacksamhet över att det gick så fort. Över att hon fick dö hemma.
Men sen kommer de hemska orden alltid och aldrig till mej.
Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Jag får aldrig mer se henne.
Jag kommer för alltid vara ensam.
Jag kommer för alltid vara halv.

Älskade Märta.
Du var min stora kärlek, min bästa vän, mitt ankare i livet.
Du var min trygghet, min stolthet, min ledstjärna.
Jag försökte ge dej det bästa av liv i gengäld.
Jag äskar dej. Jag saknar dej.
Du kommer att fattas mej varje dag i resten av mitt liv.
Nu. Alltid.

/ Asta

fredag 20 maj 2016

Klänning från Lindex 2011's sommarkollektion någon?


 

Jag har aldrig kjol. Verkligen aldrig, aldrig, aldrig.
Jag vet inte varför, jag är ju klänningsmänniska och har klänning årets alla årstider men kjol får mej att känna mej som värsta tanten. Utklädd.Tycker det är snyggt på andra, särskilt pennkjolar, men inte på mej.

Men så fick jag ju presentkort av maken på Indiska och föll pladask för den här. Kendra 249 kr.
Den fanns bara kvar i stl 36 och 38 och den större storleken smet åt betänkligt över magen.
Besviket hängde jag tillbaka den och gick en ny runda i affären.
Men jag kunde inte släppa den, provade den en gång till och den funkar... hade hellre haft den i stl 40 men det går, så den fick följa med hem.
Återstår att se om jag använder den.

Min garderob är förfärlig. Det går inte att gå in i den. Trots att det alltså är en "gå in i garderob", kanske inte en walk in closet men ändå.
Man får stå på utsidan och sträcka sej efter det man kommer åt!
På golvet trängs en uppblåsbar madrass, täcken, kuddar, lampor, fyra resväskor, två säckar med kasserade kläder, en säck med sommarklänningar som ännu inte är uppackade... och lite annat smått och gott.

Jag borde verkligen rensa.
Plocka undan vinterkläder. Slänga och ge bort. En människa, som dessutom aldrig går på fest eller krogen, behöver omöjligt fler än 48 klänningar.
Känner ni för en bloppis med tre-fyra år gamla kläder från de stora lågprisbutikerna så hojta.
Ja, jag var ironisk.

Det märkliga är att det där med att jag inte gillar något och att jag inte vill ha något... det gäller bara så länge det tiger still i garderoben. Så fort jag ska göra mej av med det ja då är det "väl ganska sött", "inte så tokigt ändå", "Nä, men denna?!", "nångång kommer jag i den" osv.
Det är väl mammas gener. Hela hennes lägenhet är proppfull med skit hon har fyndat och ickefyndat.
En del är inte ens i hennes storlek tänkte jag skriva i hånskrattande ton. Hon har skor två storlekar för stora.
Men skrattet fastnade i halsen när jag kom på att jag har oxå kläder som var tajta som attans för tio kilo sen. Gav bort ett par grymt snygga å relativt nya jeans till Mini idag som hon knappt fick på sej!!!
Hur fasen tänkte jag där? Låg midja till på köpet.
Ja herre gud.

Imorgon ska jag försöka ta ett krafttag. Det har goda chanser att bli av med tanke på att det konkurrerar med D-uppsatsskrivande.
Den som lever får se...

Puss/ Asta

torsdag 19 maj 2016

Asta recenserar på egen hand Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg

Vårjakt i Rosengädda

Igår var jag dödstrött och gick och la mej klockan halv tio. Det händer nästan aldrig.
Jag hade precis påbörjat den tredje och sista boken i trilogin Rosengädda av Emma Hamberg, bara läst några kapitel och nöjt kröp jag ner med bredvid Gottfrid med boken i högsta hugg.
Klockan 02:20 stängde jag igen boken. Då var den slut och tidig kväll blev istället sen kväll.

Jag har läst alla böckerna utspritt på nåt drygt år. Köpt dem när de kommit ut i pocket.
Böckerna om Rosengädda handlar om Tessan och härliga, underliga människor som kommer i hennes väg.
Tessan har en passion för mat, för smaker och bra råvaror. Det och alla udda karaktärer är ett genomgående tema i böckerna som börjar när Tessan är ihop med en riktig looser till karl och hatar sitt jobb i korvkiosken till...
Ja ni får läsa och se.

Jag har läst fler böcker av Emma Hamberg och böckerna om Rosengädda och Tessan är hennes absolut bästa. Det är lättsam underhållning, inte svårt eller intellektuellt nånstans och ingen berättelse man kommer bära med sej under livet men allt måste inte vara så för att vara roande och givande för stunden.
Ibland är en riktig feel good bok allt man behöver och i den genren är Hamberg riktigt, riktigt bra när det kommer till Rosengädda trilogin.
Vill du läsa mina recensionerna av de två första böckerna har ni dem här och här

Rekommenderar dom varmt som semesterläsning.
Betyg: 4.

Puss/ Asta

tisdag 17 maj 2016

Längtar allra mest efter...



En av de saker jag längtar allra allra mest efter i sommar är Lars Winnerbäcks spelning.
Det är nog tre år sedan jag såg honom sist och jag har verkligen... jag menar verkligen... längtat efter det.
Det är lixom ingen sommar utan en spelning med Lasse.

De sista dagarna har jag lyssnat extra mycket på hans låtar, minst nån timma eller två om dagen, och det märkliga är att trots att man hört de flesta texter massor av gånger så säger de nya saker till en, träffar en annan punkt än tidigare.
Och alla minnen de ger! Inte framför allt till saker och människor som jag varit med/ gjort till hans musik som tider i livet. Moments.
Under en promenad med Lasse i lurarna kan jag kastas mellan minnen av glädje, ångest, förälskelse, hopp, lugn, tröst, lycka, rastlöshet, oro.
Det är det magiska med musik.

Min favoritlista med Winnerbäck är en ovanligt lyckad liveinspelning från Oslo.
Den är, med lurarna i öronen, så nära att vara på en riktig konsert som möjligt.
Det är allsång, publikens jubel, Lasse som sjunger fel, feta hyllningar, euforisk lycka.
Jag älskar att höra publikens lycka och jag älskar när bandet fintar bort publiken och inleder gamla favoriter med omgjorda melodislingor så det tar en stund innan de upptäcker vilken låt som stundar.
Och allra allra mest tycker jag om låten om Lasse. Ja, han brukar presentera den så " Här är sången om mej." Jag talar förstås om Söndermarken.
Den kanske mest winnerbäckska av alla låtar.
En text att förlora sej i och känna igen sej i trots att jag varken varit kille, fascinerad av musik eller växt upp i Linköping.
 
Gråvita skyar. Tandläkarväder. Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan. Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu. 

Låtar jag hoppas han kommer att spela...

Kom ihåg mej då.
Söndermarken.
Elden.
Solen i ögonen.
Strimmor.
Jag får ingen ordning på mitt liv.
Elegi.
Stackars.
Med dej.
Halleluja.
Om du lämnar mej nu.
Jag har köpt en bil.
Där elden falnar (men fortfarande glöder.)
Du sa du behövde tid (och du hade tid.)
Åt samma håll. 


Ska du se Lasse i sommar? Vart då?

Puss/ Asta

måndag 16 maj 2016

Den 16:e maj 2016



Dagen kom å gick. Jag fick det här fina linnet och kaffe på sängen av Mini å Noah.
Älskar det, hade nog aldrig "sett" det själv på galgen men på har det blivit mitt favoritplagg.
Känner mej fin i det.

Min vän Cissi hämtade upp mej och vi åkte in till stan för lunch.
Åt thai mat och drack en öl och det var så härligt att ses igen. Hon å jag ses så sällan, men känner varann så väl att vi är familj och samtalet tar vid där det slutade sist.
Efteråt gick vi i affärer och jag provade byxor i samma tyg som linnet.
Rätt coolt men jag hade inte råd. Provade en blus som jag sneglat på länge...
Vid chiffongblus Turkos

och som var döfin på (very me) men kände att jag inte hade råd med den heller.
Det blev ett linne som Big Ass Fashion tipsat om för 150 spänn och så hade jag 100 kr innestående bonus så gick det på en femtiolapp...
Omlottlinne Grön

Tog det i svart men det syns bättre i grönt så...
Perfekt, visar klyfta men pösar över magen.
Vi hade en jättetrevlig dag tillsammans och trots att jag missade pluggtimmar var det sååå värt det.
Fick en biljett till Badjävlar i sommar av Cissi som jag verkligen ser fram emot att gå på.
Jobbade typiskt nog den kvällen och tidigt dagen därpå, men hoppas att de löser det schemaansvariga så jag kan gå.

Av maken fick jag presentkort på Indiska som jag blev glad för. Ska snart se till att göra mej ett besök dit. Och sen har jag fått så många fina hälsningar på facebook och sms. Och jag har pratat med en kär blogg och facebookvän i telefon som alltid säger så smarta och stärkande saker.
Tack alla. Det värmer <3

Annars har jag känt mej ledsen idag. Riktigt ledsen.
Jag tror det är en blandad kompott, kanske allra mest en saknad efter mina föräldrar, en sån jäkla sorg över att det är som det är. Och så min vän. Och så den här D-uppsatsen som känns övermäktig och att vara ensam med den när alla andra är två och barn som inte hört av sej...
Blandat som sagt.
Har relativt lätt för att känna oro eller lätt ångest men det är ganska sällan som jag känner mej ledsen.
Men idag har jag varit så där "jag- börjar-snart-gråta-ledsen" stora delar av dagen.  Så där att ögonen svämmar över av vissa grattishälsningar.
Inte så likt mej och himla jobbig. Jag vet inte om allt blir större för att man fyller år.
Äsch dumt i alla fall, dumt och kontraproduktivt.

Men hur som helst. Fyrtiosju år har jag blivit. Dagen har kommit och gått.
Och än är jag med. Bara det!

Puss/ Asta

söndag 15 maj 2016

47



Jag har berättat om det förr, men när jag var liten, minns inte hur gammal... 9-10 år?... så gick en serie på tv som hette "Lära för livet" och som handlade om missbruk tror jag. Det var i alla fall sniffande ungdomar med.  Nån som drack för mycket vin.
Jag fick inte se den serien för mamma men jag brukade smyga upp och se den från dörrspringan utan att mamma märkte det. Och jag minns känslan/ rädslan/ insikten... "När jag blir stor kommer jag oxå att bli missbrukare."
Jag hade en del sånt runt mej, bland annat min morbror (som bodde hos mormor å morfar där jag oxå tillbringade mycket tid) var gravt alkoholiserad med delirium och annat otäckt.
Jag har under min uppväxt och mitt liv tänkt mycket på den där känslan.
Och nära var det i min tidiga ungdom, när jag hamnade på ungdomshem och bland mycket äldre killar.
Men det gick bra.
Och så här när jag fyller lite drygt halvvägs i livet kan jag konstatera att jag ändå fått vara med om en del fint...

Som ex...

Blivit vuxen tidigt.

Överlevt att föda barn,

Fått barn som vuxit upp till fina människor

Badat naken 

Fått världens vackraste barnbarn

Bor vid havet

Tagit körkort

Och tagit tag i min körfobi

Har brutit många av min släkts förbannelser

Vågat utmana mej själv.

Kunnat åka utomlands med min familj

Gått i terapi

Skaffat mej en utbildning.

Gått ner för räkning... och rest mej igen

Äger ett litet hus.

Ätit solvarma jordgubbar direkt ur paketen

Lever med en Dogue de Bordeax

Kunnat springa en mil

Haft riktiga bästisar

Skrattat så jag fått ont i magen

Är på väg att bli barnmorska

Har en altan att dricka vin på ljumna sommarkvällar

Varit förälskad

Hållit ihop ett äktenskap i 28 år

Skriver en blogg som 3-400 läser varje dag.

Försöker stå upp för mina känslor, välja bort människor som inte väljer mej

Klarat av mycket mer än vad jag trodde innan.

Har en självvald lillebror

Å en katt som spinner

Trampat runt i nysnö och fångat flingor på tungan

Druckit iskall öl på solig terass i goda vänners lag

Upplevt hösten och dess dofter

Njutit av doften från valpars andedräkt och spädbarns nackar

Sett kvinnor föda och så tydligt fått insikten av kvinnan är det starkare könet

Läst en massa bra romaner

... Det är inte det sämsta.

Idag är det min lillebrors födelsedag, det är alltid lite extra tungt den dagen.
Om några timmar fyller jag 47. Rätt nöjd ändå med livet även om det är överjävligt emellanåt.

Puss/ Asta

...


Jag hade tänkt sätta mej ner och skriva ett lättsamt inlägg om hur trött man blir som... snart fyrtisjuåring... av att umgås med två minihuliganer i ett dygn. Jag mådde rätt så fint efter en vacker kvällspromenad med min Gotteman i duggregnet.
Så läste jag om en vän som är sjuk i cancer och som nu fått en ännu sämre prognos.

Helvetesjävlaskitfan!
Jag VET att jag är egocentrisk nu när jag lägger fokuset på mej och mitt mående.
Kanske borde jag inte ens skriva om det här.
Kanske är det hennes och inte mitt. Det är hon som är sjuk och inte jag å hon håller ta me fan en tapprare ton än vad jag gör men jag känner ett sådant vansinnigt raseri!
På livet, på Gud, mot cancer och seg sjukvård och jag skulle just ikväll kunna starta världskrig med allt och alla. Frustrationen, sorgen och oron tar sej uttryck i en sju helvetes ilska.

Det finns ingen rättvisa.
Det finns ingen Gud.
Hur kan en positiv, vacker, levnadsglad, modig kvinna med två små barn råka ut för bakslag efter bakslag om det fanns?
Vad är meningen?
Det är samma känsla som när Lena blev sjuk. Hur jag ville starta krig med Gud.
Cancer säger du, det ska vi nog fan bli två om, ta dej förbi mej först. Du må vara Gud men jag är rasande.
Men det räckte inte.
Det räckte inte den gången.
Det måste göra det denna gången!

Jag är ordlös.
Låt oss tillsammans be för mirakel.

/ Asta

fredag 13 maj 2016

Förlåt, jag känner mej jävligt ytlig och inte så lite patetisk.


Jag läser som ni vet en hel del bloggar och flertalet av dem är lagda åt det feministiska hållet.
Med undantag för Big Ass Fashion så tröttnar jag väldigt fort på inlägg som handlar om mode å kläder.
Louise är ett undantag, kanske för att hon inte bara visar kläder rakt upp å ner utan oxå en hel del annat i och mellan raderna.
Hur som helst, det ÄR Pk, man SKA tycka att vikten inte spelar någon roll.
Man ska absolut inte gnälla/ klaga/ prata om bantning eller träning utan man ska "gilla läget" och inte vara en del av den sjuka kroppsuppfattningen som idag råder.
I synnerhet om man inte är tjock som i  röd på BMI skalan. Då är det ett lyxproblem och ett hån mot dem som är överviktiga på riktigt... oxå. Dubbelfel.

Och jag greppar allt det där.
Jag tycker oxå att det råder helt sjuka ideal, både kring hetsen att vara smal och att se ung ut.
Jag tycker att många andra som inte är pinnsmala ser bra ut och hur trist vore inte världen om alla såg lika dana ut?
Men jag mår skitdåligt av att ha gått upp så mycket i vikt.
På bilden ovan, två år sen tror jag, vägde jag nio kilo mindre och sprang regelbundet 7-8 km.
Jag var inte pinnsmal, har alltid haft rejäla ben. Men de var muskelösa, jag gillade dem.
Nu nästan 10 kg senare är de dallrig och slår mot varandra. Jag har fått bukfetma, något som jag aldrig tidigare haft trots att jag pendlat upp å ner i vikt.
Jag är liksom inte heller kurvig utan midjan går utåt och sedan kommer större delen av övervikten på rumpa, höfter och lår.
Jag känner mej ytlig och barnslig och dum men jag tänker hur mycket som helst på det.
Varje vecka har jag ökat ytterligare nåt kilo trots att jag inte äter så där super mycket sämre än annars. Jag har alltid varit rätt ohälsosam med mat, godis och alkohol.
Jag är ju en Pk brutta i vanliga fall och jag VET vad som är rätt att tänka/ känna men jag tänker ändå som jag gör. Känner så i alla fall.
Jag känner mej ständigt ful. Kläder sitter åt. Bikini offentligt är inte att tänka på.
Jag känner mej till å med fet och obekväm inför min man som jag haft i... ja, hundra år ungefär.

Det är helt sjukt att lägga ner energi på sånt här.
Jag hör min döda vän Lenas röst som förnärmat och strängt säger "Det är bara fett Asta!"
Hon fick inte bli 35. Jag är i högsta grad levande och frodande.
Jag har en vän... min fina Nina... som har cancer nu. Jag vet en annan kvinna som oxå har cancer och småbarn å skitdyster prognos, det råder krig och svält i världen, ungar drunknar i havet på sin väg mot tryggheten, mamma super ihjäl sej och... jag VET. Det ÄR ett skitproblem.
Jag är dessutom medelålders! Jag borde verkligen ha kommit längre.

Och det känns oöverstigligt att ta tag i. Det är inte att "bara plocka bort godiset" ett tag.
Tvärt om, det är som att det är så omöjligt så jag köper en påse Polly till.
Bara för att...
Ett-två kilo är lätt som en plätt. Fem kilo går. Men tio.
Jag vill ha bort det nu! Och jag vill egentligen inte banta men jag ska erkänna... det lutar åt storpack Nutrilett. Och nej, jag undanber mej tips om LCHF, Herbalife, Aloveradryck å annan skit.
Jag tror inte på sånt, vill inte leva så.
Inlägget är väl mer till för att försöka sätta ord på den krock som sker i skallen mellan att intellektuellt tycka något och att känna något helat annat.

Puss/ Asta



torsdag 12 maj 2016

Nykär i min prins



Jag känner mej nykär i denna kille. Mannen i mitt liv. Karln i huset.

Nästan allt jag har, allt jag gör i livet är medelmåttigt.
Men den här grabben alltså! Han är så jäkla bra att bara superlativ gör honom rättvis.
Vackrast. Snällast. Stabilast. Lugnast. Sötast.
Lätt! är han den bästa hund jag någonsin mött.
Jag har tränat väldigt lite med honom och förtjänar egentligen inte en hund som han.
Han har fostrat sej själv i mångt och mycket. Det jag har gjort är att alltid älska honom, alltid berömma det som är bra och alltid varit väldigt fysisk med honom. Han sover ju alltid med mej, sitter mycket i knät och om han inte får det så ligger han på mina fötter.
Men det sa ju redan Astrid Lindgren: "Ge hundarna barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv."
Han har en så vänlig själ och jag kommer aldrig att få en hund som honom igen.

Han är fyra år om några veckor... valpen jag föll för på internet och sen inte kunde sluta tänka på trots att jag inte tänkt mej valp just då. När vi skulle åka ner och titta på honom när han var sex veckor sa jag till familjen "Jag tar honom bara om jag känner att det är helt rätt, om det är ögonblicklig kärlek."
Det var det.
Jag har aldrig ångrat mej. Han är gudasänd min pojk.
Nu börjar han bli vuxen och han har egentligen aldrig haft några riktiga trotsperioder eller gett mej skäl till oro. För nåt halvår sedan försökte han en handfull gånger sätta Noah på plats. Han tyckte väl att "valpen" var stor nog att inordna sej i ordningen... Gottfrids ordning... först kommer mamma, sen kommer Gottfrid och sen kommer resten.
Jag fick sagt till ordentligt några gånger och sen försvann det. Gottfrid älskar sin valp och är tålmodig och orolig när han inte själv har koll på honom.

Jag är så tacksam för att få vandra på samma stig som denna vackra kille. 
Och jag njuter av att han är fyra år. Inte gammal men inte unghund.
Klok, sansad och utblommad rent fysisk.

Han var värd att kyssa många grodor för.
Min prins.

Puss/ Asta

Bild: Första mötet. Asta 43 år och Gotte 6 veckor.Jag tycker kärleken syns...




Alltså, småhundsägare...



Livet är för härligt och den här tiden för underbar för att jag ska mäkta med att bli arg särskilt lätt men jag kan väl få gnälla liiite grann.
För något som är så vanligt förekommande att jag knappt reagerar men som jag då å då kan bli lite irriterad över är alla dessa småhundsägare som låter sina småkryp härja runt helt utan att bry sej.
Inte alla... "alla"... är ju farligt att skriva i dessa tider, men väääldigt många småhundsägare är märkliga på det viset. Flera gånger varje vecka råkar jag ut för dem.

Jag tror egentligen inte att småhundar är ilsknare än stora hundar.
Jag tror bara att de är nåt vansinnigt ouppfostrade och att deras ägare inte tycker att det gör något att de gör utfall, att många tvärtom tycker det är lite rart och de skrockar förtjust över att deras lilla älskling, stor som Gottfrids ena lårben, vågar ta sej i ton mot en stor hund.
I kväll var ett sånt typiskt exempel.
Gottfrid och jag kom gående. En man kommer cyklande med hund modell mindre... nåt Shih tzu aktigt... i flexikoppel. Den bjäbbar och bjäbbar och mannen cyklar såpass nära, och halar inte in kopplet ett dugg, att den lille hårdingen klapprar med tänderna nån meter från Gottfrid.
Gottfrid är stor å stark. Som tur är bryr han sej inte, men OM han gjort det så var han ett halvt ryck ifrån.
Den lille hunden kom dessutom springande eftersom husse cyklade och en hund som närmar sej så är alltid mer hotfull.
Och vems fel vore det om min hund svarade upp tror ni?

Jag förstår mycket väl att man kan ha en problemhund eller en hund med vissa triggerpunkter.
Min Märta gjorde utfall både här å där, framför allt som ung.
Och jävlar vad folk reagerar på en stor hund som skäller till.
För att inte tala om hur folk reagerar på om en Dogue de Bordeaux gör det.
Men småhundar?
De kan gaffla och visa tänderna och tugga fradga bäst de vill.
Jag fattar inte, om inte annat... är småhundsägare inte rädda om sina hundar?
De låter dem härja i sina flexikoppel så nära att min hund bara skulle behöva sträcka på halsen för att bita dom.

Trogna läsare minns kanske att jag blev polisanmäld för att Gotteman "bet" en liten hund.
Egentligen en ren olycka, ett nafs... om än väldigt olyckligt och något vi så klart ersatte ekonomiskt för den mindre skada som uppstod. Men ägaren polisanmälde för "nån måste sätta ner foten mot "såna där" hundar."
Givetvis lades anmälan ner.
Gottfrid har lekt med hundar efter dess och även blivit pårusad av grannens lilla ettriga hund (igen) utan att röra en min men det är klart att jag är mer på min vakt sedan olyckan hände.
Även med världens snällaste, stadigaste hund kan det gå olyckligt.

Puss/ Asta

Ps. Det kommer fler inlägg om Gottfrid idag tror jag för er läsare som gillar när jag skriver om honom.

onsdag 11 maj 2016

Pk dagen


Det är Pk dagen idag.
Tänk vad mycket dagar det finns nu för tiden. Lakritsen och semikolon och kanelbullen och allt vad det är.
Men för all del. Jag gillar lakrits och jag är stolt Pk kärring.

Pk... politiskt korrekt. Nån som vet vad det kommer ifrån eller vad det från början står för?
Jag får i alla fall ofta höra att jag är "så jävla pk"
Med det antar jag att folk menar att jag...

... är emot dödsstraff.
... tror på en vårdande kriminalvård.
... anser att den som avtjänat sitt straff förtjänar en ny chans.
... tycker det är spännande med andra kulturer.
... inser att mitt sätt att tänka/ resonera inte per automatik är det rätta.
... är för en generös flyktingpolitik.
... anser att den rika världen har ett solidariskt ansvar.
... är emot rasism
... och homofobi.
... anser att homosexuella ska få gifta sej och skaffa barn som alla andra och att ingen annan har att gör   med vem vi ligger med.
... vill förbjuda nazistiska parti
... tycker att folk som envisas med att säga n...rboll är dumma i huvudet.
... är för kvotering
... och lagstadgad delad föräldrapenning
... vill vara vegetarian
... och skulle aldrig i helvete bära päls.
... är emot legalisering av cannabis
... vill höja skatten.
... tycker städhjälp känns väldigt "moderatkärringaktigt."

Ja, men typ "sunt förnuft" tycker jag.  Fyll gärna på min lista.

Det märkliga... eller o-märkliga... är att det ofta hänger ihop även åt andra hållet.
Folk som är homofoba är oxå vanligen lite rasistiska. Och tycker avrättningar är en bra sak.
Vad kallas då motsatsen till Pk?
Alltså de som hävdar att ordet n...rboll är en kulturell naturskatt, att Sverige behöver hårdare straff och stängda gränser kallas ofta... fascistiska skitstövlar Sverigevänner.

Som sagt, stolt anhängare på Pk sidan.
God natt.

Puss/ Asta

tisdag 10 maj 2016

Jag har min flock



Mitt förra inlägg lät deppigt, det ÄR ledsamt och svårt på så många plan.
Kanske framför allt för att i min föreställningsvärld så älskar man sina barn mest!
Barnen är alltid viktigast. Barnen kommer alltid först. Varesej de är 1 år eller 61 år. Och i min värld älskar man inte heller ett av sina barn och struntar i det/ de andra.
Även om kärlekar tar slut, drömmar går i kras, vänner försvinner, ekonomier går åt helvete så älskar mamma och pappa dej villkorslöst, först å störst å mest.
För om du inte kan lita på dina föräldrars kärlek, vad kan du lita på då?
Jag har det inte så.
Jag har aldrig haft det så.
Men jag har alltid sökt och saknat den kärleken.
Så visst, det är vansinnigt jävla ledsamt.

Men jag försöker tänka att jag har en ny familj.
Jag å maken och våra barn. Deras familjer. Deras barn.
Bilden på ljuvliga Noah får symbolisera det.
Jag har inte gjort allt rätt. Jag har inte lyckats med allt och min relation till barnen är inte alltid gnissningsfri. De gör verkligen inte alltid som jag säger. De är sannerligen inte alltid nöjda med mej.
Men jag älskar dem. De vet att jag älskar dem. Villkorslöst. Först å störst å mest.
Jag är en så jävla mycket bättre förälder än vad mina föräldrar klarat av att vara och mina ungars gnäll över sin uppväxt är lyxproblem jämfört med mina.
Och mina barn är och kommer vara så jävla mycket bättre föräldrar än vad jag klarade av att vara och så kommer det att fortsätta.
Det ger mej stöd, kraft och mod i stunder som idag.
Det är det som jag försöker fokusera på.
Nuet och framtiden.
Jag menar, pappa skiter förmodligen i vilket och mamma är antagligen mest ledsen över att hennes enda klagoport har stängt. Jag får inte göra det här större än vad det är.
Inte känna en massa samvetskval å skit. Där kärlek inte finns finns inte heller ånger eller saknad.
Det är bara i mej som saknaden bor. Det kan jag hantera.

Som jag tjatade på Noah för att lära honom säga "mormor."
Säg mormor, säg mormor. Mooormooor. Mormor. Säg mormor.
Och nu säger han det från morgon till kväll. Varesej jag ska plugga, vila, se film eller nåt annat egotrippat.
Kom mommo, hej mommo, läs mommo, upp mommos knä, kom mommo, leka mommo, titta mommo, kom mommo.
Man... jag... kan bli trött och ibland nästan irriterad men det är kärlek i sin renaste form och den är besvarad hundra gånger om.

Jag har de mina. Jag har min flock.
Det är gott nog.

Puss/ Asta

Nog är nog, del 67.



Nu har jag bestämt mej. Igen. Bestämt mej igen att jag mår bättre av att inse att mina föräldrar valt bort mej ur sina liv och acceptera det.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Jag är som en ständig återfallsrökare som med bestämd min fimpar min cigarett för att smussla med rökdon i garaget några veckor senare.
Jag menar det varje gång men ångesten, ensamheten och kärleken driver mej tillbaka.
Och kanske, kanske finns det något slags undermedvetet hopp om att mitt statement och mitt "nu bryter jag" ska få dem att förändras. Att oxå få ångest, känna sej ensamma, komma på att de älskar.
Men det händer aldrig.

Trogna läsare vet att jag i vintras bröt med min pappa efter att han än en gång gjort mej så vansinnigt besviken och valt bort mej. Jag tog även bort honom på facebook.
Det gick ett tag och känslan var både vånda och lättnad.
För mitt inre såg jag hur ledsen han var, hur han kände sej oförmögen förvisso men ändå usel.
Att han i sin hopplösa oförmåga ändå var ledsen över den.
Eller att han var arg.
Nåt.
Det gick inte mycket mer än en månad innan jag skrev till honom. Att jag ångrat mej, att jag saknade honom även om jag fortfarande var arg och frågade om han kunde förlåta.
Det kunde han. Det var i princip allt han skrev. "Om du tycker det finns nåt att förlåta."
Jag skickade en vänförfrågan på facebook som han besvarade.
Sen ingenting.
Inte ett ord från honom.
Inte en kommentar på faceebook, ett gillande av nån bild, ett sms.
Inte nåt.
Och på facebook kunde jag se att det inte alls gått någon nöd på honom som dotterlös.
Han satt inte i ett mörkt rum å sörjde precis :) Han reste, umgicks med kompisar, satt på sin altan och drack öl medan han tog selfies.
Jag har verkligen funderat. Väntat på ett livstecken. Om inte en utsträckt hand så ett finger. 
Varit ledsen och arg igen.
Oroat mej för att han ska ringa på min födelsedag och låtsas som ingenting.
Oroat mej för att han inte ska ringa på min födelsedag.
Och idag... i samband med att jag fick ett bryt på mamma... bestämde jag mej.
Det går inte längre. Han älskar inte mej och jag kan inte sitta här å hoppas 47 år gammal att han plötsligt ska börja med det.
Gjorde inget väsen av mitt beslut. Tog bara bort honom på facebook.
Det får vara nog nu.

Mamma.
Ingenting har förändrats.
Hon ringer mej dagligen och nattligen. Jag svarar oftast inte.
Hon talar in meddelande med sluddrig och osammanhängande röst om att min bror sover ute.
Sover ute i Danmark, i Småland, i Skåne, i Karlstad, i Göteborg. Nu var det i Uddevalla.
Och hon har köpt ny telefon till honom (händer flera ggr i månaden) för att han stampat på den, kastat den i marken, slängt ut den från sjunde våning, tänt eld på den, bankat sönder den med en hammare.
Och hon hyser in honom hos sej, på olika psykakuter, finner olika behandlingshem, på olika hotell.
Nu var det hotell Eggerts.
För trots 25 gr ute och att han stuckit från ett bra behandlingshem kan han ju inte sova ute så därför betalar hon tusen kronor natten.
Och vad ska vi göra? Jag måste hjälpa henne. Jag kan inte bara skita i dom? Och tror jag att pappa vill betala några hotellnätter? Kan jag ta hem honom till mej? Det kan jag väl, han mår ju så dåligt och mamma orkar inte mer. Jag måste förstå att hon orkar inte.

I snart TRETTIO år har jag hört detta nu.
Men talar jag om avgiftning eller länkarna för hennes del så... nej, inte nu. Jonas är så sjuk förstår du.
Så jag sa samma som jag sa till pappa. Ring inte mej mer! Aldrig mer! Ring mej när du är nykter och har tagit tag i dina problem. Det kommer aldrig att ske.
Och sen spärrade jag hennes nummer.

Fan med, jag mådde väl innan detta. Låg i solen, läste artiklar till min D-uppsats men allt försvann efter samtalet med mamma. Det påverkar mej alldeles för mycket.
Föräldrar ska fan inte få en att må dåligt hela tiden!
Vet ni, jag har varit rökare. I över tjugofem år var jag rökare.
Slutade hela tiden. Och började igen.
Men en dag gick det. En dag var jag fri.

Puss/ Asta

söndag 8 maj 2016

Förlossningskonst I avslutad.



Så var Förlossningskonst I till enda.
Åtta intensiva veckor på förlossningen i Borås, 33 förlossningar, och möten med så många starka kvinnor är över.
Jag har lärt mej så otroligt mycket under de här veckorna kring barnmorskeri och om mej själv.
Omtumlande mycket.
Svårt att sätta ord på, men jag känner mej som ett litet barn som varje dag å varje stund upptäcker nytt och lär mer.

För åtta veckor sedan hade jag aldrig förlöst ett barn, aldrig sytt i en annan människa.
Jag hade aldrig sett hur läkaren bänder upp bålmuskulaturen under ett snitt, aldrig skruvat in en elektrod i ett barns huvud, aldrig stoppat näsan i en binda för att lukta på fostervatten.
Jag hade aldrig fingrat på någon annans livmodermun eller vant mej vid att alltid ha ett halvt öra inställt på de tickande fosterljuden under krystvärkar.
Jag har som sjuksköterska mött ångest, rädsla, smärta men aldrig på samma vis och jag hade aldrig fått vara med och se föräldrar födas. Vara med på den största dagen i en människas liv.

Trettiotre förlossningar är inte illa. Vi ska ju ha femtio för att få bli barnmorskor.
Jag kommer förhoppningsvis inte behöva "hetsa" förlossningar på min nästa placering, den jag gör sent i höst.
Jag minns dem inte alla men jag minns de flesta födslar. Och jag minns många, många "passningar", alltså de förlossningar som jag inte fått avsluta. Ibland... rätt ofta... är det riktigt, riktigt surt att få gå innan det är klart och innan miraklet är fullbordat.
För ett mirakel är det, varje gång, när en ny liten människa föds, systemen ställer om sej och luft fyller lungorna för allra första gången.
Ett mirakel är det varje gång föräldrarna får se sin nyfödda och det... för en del... går upp för dem med en gång att detta är deras livs största kärlek.

Men jag har inte bara lärt mej att bocka och lirka ut axlar, att frottera och avgöra decelerationer.
Jag har oxå lärt mej massor om mej själv.
Jag har utvecklats.
Jag har för första gången i mitt liv gjort något nytt, något jag inte kan, med full tilltro till att jag duger och att det kommer att gå. Det är till stor del min fantastiska handledare Johannas förtjänst. Hon har skapat det utrymmet åt mej, förmedlat den känslan.
Jag har lärt mej att våga köra bil och att jag är "en sådan som vågar."
Vågar sadla om, vara ny, satsa mot min dröm.
Jag tror att barnmorskeyrket gör mej så lycklig för att det är barnmorska jag är ämnad att vara men oxå för att jag inte så ofta gjort saker för min egen skull. Förverkligat mina drömmar.

Barnmorskeutbildningen är det bästa jag gjort i mitt liv näst barnen.
Vi får väl se hur jag kan förvalta den känslan genom kommande veckor av D-uppsatsskrivande.

Puss/ Asta

lördag 7 maj 2016

Ibland måste man bara få vara lite ytlig...


... Och säga att vi har en jävla massa snygga karlar i Sverige.

Så som Joel Kinnaman



Henrik Schyffert



Zlatan förstås





Och Micke. Alltid


Erik Haag



Och min Lasse



Ola Salo


Vardagligt fina Johan...



Och traditionellt vackra Måns. I klass med James Dean eller Marlon Brando.



Ögongodis.

Puss/ Asta

torsdag 5 maj 2016

Mona, Mona, Mona...



Jag blev uppriktigt ledsen när jag i förrgår kväll, på väg hem från jobbet, lyssnandes på P1 som vanligt fick höra om den Expressens avslöjanden, den nya Sahlinaffären och att Mona Sahlin avgått från sitt uppdrag med omedelbar verkan.
Mona Sahlin var... och är... min stora hjältinna och idol inom politiken.
Ingen brinner som Mona gör mot rasist och för HBTQ frågor. Få har hennes skicklighet, hennes folkliga retorik, hennes förmåga att nå ut med politik till dem som annars skulle varit ointresserade.
I fyra decennier har Mona Sahlin varit politiskt aktiv, haft tunga roller i svensk politik, satt ut hakan, framfört de obekväma besluten henne parti fattat.
Hon har många gånger blivit oändligt styvmoderligt behandlad av sitt parti och hon fick sluten ta skulden för att sossarna gick så dåligt när hon var partiledare. Sen gick det ännu sämre under Juholts tid och sen ytterligare lite sämre för Löfven.

Mona Sahlin har varit en riktig stjärna inom svensk politik som mött beundran även från partimotståndare och hon har varit... och är... den politiker som varit allra mest avskydd av rasisterna, allt ifrån Sd till mer utpräglade nazister.
Det har hon varit av en anledning.
Ingen har som hon stått upp mot främlingsfientlighet. Ingen har som hon tagit debatterna och ingen har som hon fått motta så mycket hat och hot heller.
Hon har ett patos å ett mod som få andra har och hon har det på riktigt. Inte sverigedemokratiskt "på riktigt" utan på riktigt.
Hon umgås med vanliga människor. Hon pratar med folk i förorterna. Hon har vägrat ta in hjälp när hennes vardag inte gått ihop.

Nej, Mona Sahlin är inte "berusad av makten", hon är inte girig eller maktfullkomlig.
Hon är just vanlig. Hon har fel å brister och till dessa hör att hon har svårt att hålla ordning på sin ekonomi och viktiga papper. Det borde hon tagit hjälp utifrån att sköta.
Kanske borde man kunna kräva av en toppolitiker eller annan högt uppsatt person att de har just "ordning å reda" på intyg, räkningar, arbetsgivaravgifter och annat. Säkert borde man kunna kräva det.
Men hon har uppenbart någonting annat, något så starkt, att hon gång på gång har kommit tillbaka.
Jag tror inte hon gör det fler gånger.

Vi vet inte allt vad som hände mellan den där Livvakten och Sahlin.
Hur turerna egentligen var och vad som är redovisat.
Kanske är de ett kärlekspar? Kanske har Mona Sahlin mer privata anledningar till att drevet ska tystna snabbare.
Vi vet inte...
Men jag tycker det är så förbannat klantigt, dumt, solkigt och SYND att Mona Sahlin får avsluta sin karriär så här. Jagad istället för hyllad och firad vilket hon... faktiskt... också är värd efter sina insatser.

Och jag tycker det är så jävla hemskt att läsa 100 tals och åter 100 tals inlägg på sociala medier där de i de bästa fallen är hånfulla och skadeglada å typ tycker att hela regeringen nu visat på sin oduglighet trots att Sahlin inte sitter i regeringen och var utsedd till sitt uppdrag av Birgitta Olsson fr Liberalerna.
De flesta är inte så snälla utan önskar henne allt möjligt. Stor uppfinningsrikedom där.
Allt från utvisning, hamna på gatan, aldrig mer tas i med tång till direkta dödshot.
Vanliga svenssons med profilbilder på fejjan på sina ungar, barnbarn, prunkande rabatter och gulliga husdjur som inte tycker att nazistdemonstrationen var att orda om...
Vaddå, vänstern har väl oxå ställt till mycket djävulskap?! Vi har väl yttrandefrihet i det här landet? t. Dom hade faktiskt fått tillstånd att demonstrera och så kommer den där vänsterfeministen och stör... ja, det är för jävligVarför ska vi jagar svenskar som går fredligt i ett tåg och sedan krama isiskrigare och ge dem allt från al a cart, till körkort och lägenhet i innerstan.
DET är ingenting att uppröras över. Men Mona, Mona kan de aldrig hata/ hota/ kränka nog.

Jag mår illa. Och jag är på din sidan Mona. Alltid. Cover your back.

Puss/ Asta

Det är bara hår. (Hjälp mej nu för fan.)

Inlägget kommer under bilderna.

http://damernasvarld.se/wp-content/uploads/2015/01/frisyr-2015-lob41.jpg

http://www.frilla.se/wp-content/uploads/2016/01/b94078f4ee4232e701246d0aaa020f42.jpg

http://www.frilla.se/wp-content/uploads/2016/01/0a5f0e4fe074671b4318116c50690c53.jpg

Frisyr på Frilla.se

 Frisyr på Frilla.se

Jag vill klippa mej/ förändra mej. Jag känner mej tråkigare än fan själv.
Tidigare har jag alltid haft en väldigt osentimental syn på hår.
Hår är hår... och det växer ut igen. Jag har klippt och färgat hej vilt.
Men sedan det blev så här långt... vilket har tagit evigheter utan att bli särskilt bra... så är jag skitfeg med det.
Blotta tanken på att klippa det ger mej ångest men lik förb... suckar jag åt det varenda dag.
Det är som att spara på ett gammalt äktenskap bara för att det är just... gammalt.

Här är några rätt balla frisyrer tycker jag.
Men gemensamt för samtliga bilder är att de är på unga och snygga tjejer.
Tjejer som förmodligen skulle varit snygga i allt från rakat till midjelångt svall.
Jag är gammal och faktiskt inte särskilt snygg. Mer ful om vi ska vara noggranna men det behöver vi kanske inte vara.

När man blir... ja, äldre så händer något lustigt. Om man med lustigt menar just motsatsen, riktigt olustigt.
Det som tidigare eller på en yngre människa skulle varit coolt blir på en något äldre kvinna bara desperat.
Det är väldigt lätt hänt att det istället för att bli punkigt blir vinpimplande socialbyråtant.
Det skulle kunna hända med både anarkistiskt rött eller upproriskt silvergrå.
Det skulle kunna hända med både "kort killfrisyr" och rockig lugg.
Det skulle faktiskt inte vara ett dugg osannolikt ens.

Puss/ Asta