tisdag 29 mars 2016

Det där jäkla målsnöret



Ett inlägg som kanske egentligen skulle skrivits i min Barnmorskeblogg men... ni kanske står ut med uppdateringar om mitt studentliv lite nu å då här med?

Jag har avverkat två av åtta veckor på Förlossningskonst I och det är verkligen SUPERROLIGT och det är med glädje som jag går till varje pass och därifrån med ett leende nästan varje pass. Och med stumma värkande ben, huvudvärk, molande ryggslut och träningsvärk i bålmuskulaturen av allt sympatikrystande. Det är verkligen TUFFA arbetspass, fysiskt å mentalt, särskilt för en student som står redo betydligt längre än hon behöver.
Resorna och detta jäkla pendlande sliter enormt de med. Allt vore så mycket enklare med praktik på närmre håll. Men jag ska inte gnälla, det är en trevlig avdelning jag är på och nästan alla är jättegulliga mot alla oss studenter... SJU stycken åt gången.

Men... för ni anade kanske ett liten "men" här. Ibland (rätt ofta) tvivlar jag på att det ska gå och på att jag ska nå målet.
Det händer att en barnmorskestudent blir underkänd på sin praktik. Kanske särskilt på Förlossningskost II, den som jag gör till hösten.
Vår lärare pratade lite om det och menade att "Det är ingen katastrof, då får ni åtta veckor till att lära er på en massa fler övningsförlossningar och vad gör det under ett helt arbetsliv."
Nä, egentligen kanske ingen. Om tio år spelar det kanske inte mej någon roll om jag blir legitimerad i april istället för i januari men JAG skulle definitivt inte se det som "en möjlighet."
Jag skulle se det som en förbannad prestigeförlust och som om jag var oduglig för yrket.
Att inte få gå ut samtidigt som sina klasskamrater och att få säga till sin blivande arbetsgivare att "Jag dög inte, jag kommer sen..."
Nä fy!

Ännu mer orolig är jag kanske över att inte bli klar med den där Magisteruppsatsen.
Som jag sagt förut, det finns fördelar med att skriva själv men det finns verkligen även nackdelar och dit hör att jag är så förbannat dålig på artikelsök och på att veta att jag "sökt av området."
Jag har fått tipset att ta hjälp av en bibliotekarie, det har jag gjort, men nu minns jag knappt vad han sa eller hur man gjorde och sidan jag sparar artiklarna på kommer jag inte åt hemifrån vad jag minns.
Och som vanligt när nåt är svårt och lite tråkigt så är det inte så att jag lägger in extra gas och försöker MER, nej då... jag kör huvudet i sanden och låtsas som om problemet inte existerar.
Så hur... och när... den där jäkla uppsatsen ska bli skriven har jag ingen aning om.
Det är lixom inte bara att skriva. Man måste veta hur man gör oxå.
Den måste vara klar i slutet av december... låter som oceaner av tid... men det är det inte.

Tänk om jag faller på målsnöret och aldrig blir barnmorska för att jag fan inte tar tag i den där uppsatsen?! Hur... gha... irriterande vore inte det?!

Killen ovan lyser upp min förtvivlan i alla fall.

Tips och pepp mottages tacksamt.

Puss/ Asta

Tacksamhet å A som i Agneta

 

En liten Tacksam- över- idag- lista kan väl vara på sin plats. Det var länge sen och känns lagom ansträngande. Har andra allvarligare inlägg i skallen men orkar inte vara så där självutlämnande idag. Funderar på gränser vad det gäller personligt/ privat.
Dessutom är det viktigt att stanna upp och tänka på allt man har istället för allt man måste.
Vill ni komma i extra stämning så kan ni ju sätta på Agneta Fältskogs "Tack för en underbar vanlig dag" från 1975.
För unga läsare, Agneta Fältskog är alltså den blonda tjejen som var en del i ABBA och som alla flickor lekte att de var hemma på kammaren. Eventuellt med kalasbyxor på huvudet som substitut för långt blont hårsvall. Gärna med hopprep i handen som mikrofon. Och hade man en bästa vän som stod högre upp i den sociala hierarkin fick man nöja sej med att vara "den mörkhåriga" tjejen i ABBA istället och sen köra solo hemma innan läggdags. Fältskog har bortsett från ABBA gjort egna sånger, bland annat då den ovan rekommenderade dängan när hon tackar Gud för extrapris på kaffe och som jag av någon outgrundlig anledning kan hela texten på och ofta nynnar på FORTFARANDE.
Extra kuriosa: Björn som var ett av B:en i ABBA hade oxå en solokarriär och sjöng i samma veva (nä, faktiskt redan -68) en låt som heter "Raring" och som jag oxå kan utantill och nynnar på med regelbundenhet (oerhört sorglig kärlekshistoria där Raring dör) trots att jag knappt hört den sedan -76 eller nåt sånt när mamma spelade den på raspig grammofonskiva hemma i Högsbohöjd.
Se där... nu fick ni ju ändå ta del av personlig information. Jag å integritet ni vet... Bha.

Well... tacksamhetslista var det ja.

Solen har lyst på mej och de mina idag när vi gick en runda längs havet.

Jag har varit ledig. Underbart är kort å nu jävlar ska jag mer eller mindre bo på förlossningen de närmaste veckorna.

Det är fantastiskt roligt att praktisera på förlossningen. Det är fantastiskt roligt att försöka knyta an med de blivande föräldrarna och man kommer väldigt fort väldigt nära. Det är... så klart... fantastiskt roligt att (försöka) förlösa.

Bilen som nyligen varit inlämnad på reparation för X antal började här om dagen låta oroväckande.
Det var mannen som upptäckte det och han sa att han aldrig i livet skulle våga köra till Borås med bilen. Han! Han skulle inte våga.
Hmm, jag hade precis kommit hem därifrån men inte hört nåt.
Maken... som inte är bilmekaniker men ändå inte tappad bakom en vagn i sådana sammanhang... kände igenom bilen, det han kunde där hemma. Han körde några kilometer och den lät än värre.
Han spekulerade om X antal orsaker det kunde bero på, allt kostade 5000 kr och uppåt som vi inte har.
Idag tog han med den till jobbet och då hade både han och kollegan sett att ett hjul höll på att lossna.
Skruvarna var nästan ur.
Ohhh lord. Så tacksam för de 5000 kr som jag "sparade" och framför allt för att det inte lossnade och trillade av på vägen till Borås. DET hade varit mer än lovligt spännande.

Förkylningen är inte över men den står still. Inga tecken på att den vandrar än längre ner i luftvägarna tack o lov.

Hur har din dag varit?

Puss/ Asta

lördag 26 mars 2016

Alla behöver terapi.



Då och då stöter man på människor som aldrig gått i terapi. Ja till och med dom som tycker att terapi är något onödigt tjafs.
"Stackars han som aldrig gråter. Fast han släpar på ett höghus. Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett och vart ska det där huset." LW
Jag tänker att så där hela och egenhändigt superreflekterande människor finns inte att de aldrig skulle behöva gå i terapi för något som helst.

Jag har gått i olika sorters terapi många gånger. Samtalsterapi och kognitiv terapi.
Terapi för att komma vidare, akut livsräddande terapi, terapi för nöjes skull.
Parterapi och egenterapi. Träffat bra terapeuter och kassa terapeuter. Personkemin är skitviktig så klart.
Det braiga med terapi är att man blir en bättre och helare människa.
Det dåliga med terapi är att det är lite av en färskvara och att man glömmer.
Men jag tycker att alla borde gå i någon form av terapi minst en period vart annat år, varesej det känns som om man behöver det eller ej.
Inte minst borde folk... och där i den gruppen ingår sannerligen jag... gå i parterapi med sin partner innan man har akuta problem som skilsmässoönskningar eller otroheter. Gå i förebyggande syfte.
För alltså jäklar så många fel det går att göra i en kommunikation och hur befriande nyttigt det är att få prata till punkt, ha en respektfull ton och att bara stå för sin egen känsla.

Jag längtar efter att få gå i terapi igen, att finna en riktigt bra terapeut.
Tyvärr har jag inte tiden och orken (det TAR att arbeta med sej själv) just nu men gudarna ska veta att de flesta av mina relationer sviktar och där ibland inte minst relationen till mej själv.
Precis som jag skrev innan är terapi en färskvara och det är lätt att trilla in i gamla invanda mönster, särskilt när livet stressar till sej eller det krisar på ett eller annat sätt.
Ändå är det ju något som stannar kvar hos en för varje gång som man går på terapi.
Nåt lär man sej. Inte minst insikten av att det mesta går att förändra om man bara vill.

När tiden inte finns till terapi försöker jag på andra sätt varva ner.
Jag använder medveten djupandning och att spänna respektive slappna av med en muskelgrupp i taget varenda dag. Försöker tänka "nu känner jag stressen komma, nu andas vi. Iiiiiin med näsan och uuuuuut med munnen, luuuugnt och fiiiint."
Jag försöker oxå att inte ha för lång framförhållning. En späckad almanacka stressar mej även om den innehåller roliga saker. Så jag tänker ett arbetspass framåt, en Boråstur i taget.
Har ännu en mastodontvecka framför mej med alla möjliga turer men försöker ta dag för dag.
Sen är frisk luft och natur bra för mej. Så även om jag är förkyld och tung i kroppen (igen!) så försöker jag ta mej ut en liten stund.
Jag spenderar mycket tid med mina killar och med Mini och jag unnar med sovmorgon och middagslur.
Jag minskar ner på alkoholen. Denna påskhelg blir det en folköl till maten.
Alkohol är lurigt för det ger känslan av avkoppling men sliter rätt hårt på kroppen även i måttliga mängder.
Jag borde låta bli de enorma mängderna av socker med men man kan inte ta allt samtidigt.

På detta sätt skall jag försöka komma ut i ett stycke ur Förlossningspraktik I.
Så får jag väl ta terapin sen. När jag blir pensionär eller nåt.

Har du gått i terapi?
Eller hör du till dem som inte tror på sånt?
Hur gör du för att komma ner i varv och finna ro?

Puss/ Asta

Lite om mej, vem Asta är



Jag ser oerhört lite på tv, trots att vår tv är en projektorduk, mina "tv måsten" vilket i princip bara är "Bonde söker fru" och "30 grader i februari" samt de flesta filmer jag ser införsuper jag framför datorskärmen. Hockey är undantaget. Ingen har väl missat att Frölunda är vidare till Semifinal?
Samma Frölunda som vann "Europamästerskapet" CHL ja. Just det laget.

Jag är nog den räddaste människa jag vet. Jag är i princip rädd för allting. Inte hundar och att prata inför folk dock men i stort sätt allt annat. Men jag har väldigt mycket jävlar anamma och genomför saker i alla fall och det är åtminstone enligt Bamse själva definitionen på mod.
Så då är jag alltså en jäkla modig människa.

Jag litar i princip inte på någon karl ( tro mej, mitt liv har gett mej hundratals bevis för att det är en smart strategi) och egentligen på väldigt få kvinnor med.

Jag upplevs som väldigt öppen, kan berätta nästan vad som helst för vem som helst, men det finns så oerhört mycket jag håller privat. Det finns en mängd saker som bara jag vet om om mej själv, som jag inte ens sagt till min man eller mina barn eller allra närmaste vänner. Till Märta kanske, men hon är död nu och hon var inte den skvallriga typen.

Min man får mitt hjärta att skena varendaste dag. Det är inte illa efter 111 år tillsammans.
Av irritation för visso men bultande som bultande tänker jag.

Jag sover ihop med min hund. Han fällar ner, han tvättar snoppen ett par timmar varje natt, han vräker sej på bredden, han snarkar som ett godståg. Men jag finner honom ändå som den ultimata sängkamraten, och har jag bara honom där så sover jag tryggt.

Jag klagar och gnäller ofta över mitt utseende. Över min övervikt och över hur mycket häng det har blivit i ansiktet sista åren, men faktiskt tycker jag ofta när jag gör i ordning mej att jag är rätt snygg.

Jag har extremt dålig karaktär. Ja, ja, det har alla tänker du. Då lyssnade du inte tillräckligt noga, jag har extremt dålig karaktär.

Jag sjunger fortfarande, 100 ggr om dagen, på vinnanrlåten från Schlagerfestivalen. Frans "If I was sorry" Det är lite skämmigt att jag är så kär i den... men ni vet, karaktären.

Få saker gör mej så sårad som när nära vänner inte hör av sej, inte gratulerar till framgångar eller stöttar i motgångar. Jag säger sällan nåt men jag blir skitsårad. Jag har nära vänner jag inte längre hör av mej till efter som de aldrig gör det till mej och jag blir less på att tigga den bekräftelsen.

Jag tycker väldigt mycket om öl.

Jag är en väldigt asuxuell person och ska jag klämmas in i ett fack kring sextillhörighet för det bli det.

Jag älskar mina barn. Det gör väl alla mammor men jag älskar dem mer. De är mitt syre, min mening, jag skulle inte kunna andas utan en enda av dem.

Puss/ Asta

fredag 25 mars 2016

Odugliga mammor å ännu sämre fäder


När jag läser bloggar så slår det mej hur många som delar min upplevelse av sina föräldrar.
Så många som vuxit upp med dåliga mammor och ännu sämre pappor. Helt frånvarande pappor.
Och ändå är det mamma som vi alltid varit argast på.
Det är märkligt.
Frågan är om mamma, genetiskt eller socialt betingat, är viktigare för ett barn än vad pappa är och därför ställs högre krav på? Eller om det beror på att det ändå kräver ett visst mått av band, relation och känsla av att vara viktig för att kunna bli arg? Våga vara arg?

Min mamma var... ingen bra mamma. Inte för mej.
Hon var ofta arg, hon sa ofta att jag var lik min jävla skitstövel till pappa, att hon hade fått mej för sina synders skull, att hon önskade att jag inte fanns, om jag ändå bara kunde vara lite, lite lik min bror.
Jag minns att jag alltid fick skulden när jag och min bror bråkade, jag minns att de ofta gullade och skojade men att mamma blev arg om jag kom nära. Jag minns att hon slog mej.
Ingen misshandel men luggningar, örfilar, arga hårda tag i armen.
Jag lämnades mycket själv. Hon föredrog att jag var ute eller hos en kompis eller hos mormor.
Jag passade min bror tidigt om kvällarna när hon gick kvällskurser och om nätterna när hon var ute och dansade. Hon drog hem mycket karlar och levde ett ganska promiskuöst liv. Väninnors män, grannens bror, en gift karl som hette "Lasse."
När jag var tolv år skickade hon mej till ett ungdomshem för att hon inte längre redde ut mej.
Jag tror hon ångrade sej när vi kom dit. När hon såg att de andra ungdomarna var äldre, att det var galler för fönsterna och min gälla förtvivlan.
Fyra månader senare flyttade jag hem till mina morföräldrar för att aldrig mer flytta hem till mamma.

Min pappa drog när jag var sex år efter att ha förälskat sej i en tjej på en fest.
Han skilde sej från mamma men oxå från oss barn.
Även om han de närmsta åren bodde bara några gårdar ifrån oss sågs vi nästan aldrig och det var aldrig tal om att vi kunde "dyka upp" hos honom.
Så småningom flyttade han många mil bort och skaffade dessutom häst så sedan var det omöjligt för mej att komma dit eftersom jag är så väldigt allergisk.
Han dök upp nån gång om året, hann stanna en liten stund, drog igen.
Ju äldre jag blev desto olustigare fann jag de där besöken.
När jag var tolv, strax innan jag hamnade på det där hemmet, bad min pappa mej fara åt helvete och inte höra av mej förrän jag blev skötsam.
... Istället blev det han som några år senare hörde av sej under inte allt för skötsamma omständigheter. 

I vuxen ålder fick jag kontakt med min pappa igen. Och bortsett från några få korta gräl har vi aldrig talat om min uppväxt och hans val. Hans attityd har alltid varit "det blev som det blev", "jag är som jag är", "det är så länge sedan nu."
Och jag har aldrig varit riktigt arg på honom för det utan tvärt om, alltid älskat och sett upp till min pappa. Skrapat på min sårskorpa i ensamhet.
Mamma och jag har tagit en annan väg.
Vi har grälat massor och mamma har även kunnat bekräfta mej i att jag har rätt.
Hon har inte älskat mej som min bror, hon älskar mej inte som honom nu heller, hon vet inte varför men hon står upp för det och hon försöker kompensera mej.
Ändå har jag genom åren varit så arg på henne och blir det ibland fortfarande. Arg för att hon väljer min bror och deras missbruk framför mej och mina barn.

Man kan kalla det älta. Det skulle säkert pappa sagt om han läst. "Det var ett jävla ältande."
På sätt och vis sant. Varje vuxen människa bär ansvar för sitt liv.
Men jag tror ändå att ältandet eller reflekterande som jag skulle välja att se det, har det positiva att jag lyckats vara en bättre förälder än mina var. Inte felfri, absolut inte, mina barn är i varierande skala allt från supernöjd till inte alls så nöjd med mej, men bättre.
Jag har funnits. Jag har stannat kvar. Jag har älskat dem alla. Försökt vara en stark kvinnlig förebild.
(Men glömt fruktstund, haft stökigt hemma, stått i dysfunktionella relationer, blivit förbannad osv.)
Tillbaka till mej och min relation och ickerelation till mina föräldrar... det är klart att det GÖR något med ett barn att inte vara älskad och prioriterad av sina föräldrar. Långt värre saker än curlande som min pappa alltid ondogjort sej över om andra föräldrar.
En mamma som säger "jag önskar att du inte fanns", inte bara nångång utan regelbundet och en pappa som bara skiter i en.
Det är klart att det barnet växer upp med sämre självkänsla och färre verktyg i sin låda att hantera livet.
De som skall älska en mest i världen... Den ena misslyckas och den andra försöker inte ens.
Det är klart att det spelar roll hela livet.

Idag och här och nu har jag som trogna läsare vet brutit med min pappa.
Det är i lika delar en stor sorg och en lika stor lättnad.
Och äntligen behöver jag inte låtsas, äntligen kan jag vara precis så arg och så bitter som jag nog varit alltid längst bak i gömmorna.
Men jag saknar alltid. Och med jämna mellanrum kommer sorgen och besvikelsen över att han inte sträcker sej efter mej, har ångrat sej, ändrat sej.
Mamma håller jag kort. Mest för att hon aldrig är riktigt nykter och aldrig vill prata om något annat än min lillebror och för att hon konstant vägrar lyssna på mina råd utan hela tiden gör allting lite värre.
Men med mamma kan jag i alla fall plocka fram skärvor...
Skärvor av förtroliga samtal. Eller när hon öppnade ett kontokort för att köpa den där dyra balla jackan när jag var 11 och som hon inte hade pengar till. Eller när hon svarar "jag fixar det, skicka räkningen till mej" när jag är i akut behov av pengar.
Hon älskade mej inte som lillebror men hon älskade mej.
Hon var ingen bullmamma men hon fanns kvar.
Därför kan jag unna mej att bli rasande på henne. Hon är en trygghet min pappa aldrig har varit.
Hon ÄR och hon försöker inte förminska eller släta över.
För det älskar jag henne.

Puss/ Asta


tisdag 22 mars 2016

Jag skäms för Europa.



Malena Ernman skrev ett utmärkt inlägg om Europas strategi att hantera flyktingkrisen och satte precis ord på mina känslor. Ni kan läsa det HÄR. 

Det är en bedrövelsens tid och jag kan aldrig riktigt släppa tankarna på omvärlden. Det ligger som ett ok på axlarna ständigt, som en mörk skugga inom mej.
Situationen i många av världens länder, inte minst Syrien, Libyen och Afghanistan, är förskräcklig och vi har de största flyktingströmmarna någonsin. Människor flyr för sina och sina barns liv och de utsätter sej för förfärliga faror för drömmen om ett tryggare liv, för att få överleva.

Samtidigt växer rasismen och nationalismen i Europa och i veckan byggdes nya stängsel kring Fort Europa i och med överenskommelsen med Turkiet. Turkiet, ett land som inte precis är känt för mänskliga rättigheter eller att värna demokratin.
I Sverige talas det allt oftare om systemkollaps trots att Sverige på alla sätt går bättre än någonsin, svensken har mer pengar, lånar mer, konsumerar mer än någonsin.
Jag är inte och kommer aldrig att bli Moderat men Fredrik Reinfeldt höll ånyo ett nytt fantastiskt tal om just denna systemkollaps här i veckan. Dessvärre representerar inte Reinfeldt längre moderaterna, varken som partiledare eller i värdering.
Paret Adolfsson/ Liljeroth fick igår utrymme och plats i P1 att uttrycka åsikter som inte ens Jimmie Åkesson skulle vågat vädra offentligt. De menar att nyhetsmedia medvetet mörkar nackdelarna med invandringen och underlåter att skriva om brott utförda av de med annan etnisk härkomst.
Som "bevis" framförde de vad borgliga åsiktsjournalister skrivit i sina krönikor, Avpixlat och andra rasistiska nyhetsmedia och en allmän känsla.
De fick motstånd av utmärkta Jan Hellin fd chefredaktör för Aftonbladet som till skillnad från "känslor" gick till motangrepp med fakta, antal artiklar skrivna under viss tid osv.
Min uppfattning är att media i stort sätt bara rapporterar om det negativa med invandringen och alldeles för lite om de 95% som sköter sej, betalar skatt, bidrar till samhället.

Systemkollaps och den största flyktingströmmen i modern tid. Kanske början på ett Tredje Världskrig.
Sverige har gjort sitt. Tagit sitt ansvar. Gjort allt vi mäktar med.
Hmm. Så låter det.
Men har vi det?
Kan vi medan vi fortsätter leva som vanligt, fortsätter köpa dyra hus, resa mer än någonsin, handlar vatten på flaska och kaffe i mugg säga att vi gjort ALLT vad vi förmår medan barn dör på Medelhavet?
Allt vi kan... i tidernas största flyktingkatastrof... är det inte när det berör varenda svensk invånare?
När vi alla på något sätt hjälper till. Avstår av pengar, tid, boendeyta.
Om Moder jord och mänskligheten överlever detta så tror jag att det kommer att komma en tid när vi alla... alla vi "hyggliga människor" får stå med krökta nackar och skämmas över vad vi, fullt medvetna, lät ske. 


När det begav sej, och Sverige röstade om medborgarskap i EU röstade jag nej.
Jag har ändrat uppfattning sedan dess.
Jag tror att vi som medlemmar i en union bättre kan påverka de stora besluten som fred, ekonomi, säkerhet.
Men nu börjar jag ändra mej igen.
Det överhängande målet och tanken med EU är fred och samarbete. Men om vi använder EU till att stänga gränser, samarbeta med diktaturer och förhindra skydd åt människor vad ska vi då med en union till?
Jag skäms för Europa. Jag skäms för Sverige. Jag skäms för Socialdemokratin. Jag skäms för mej själv.

Puss/ Asta

Ska vi generalisera en stund kring undersköterskor?


Jag fick en kommentar på facebook när jag skrev om "den taskiga undersköterskan" på mitt livs första kejsarsnitt. (Inlägget nedan om du inte läst men vill.) Jag fick en kommentar som jag funderat lite kring och kan vara benägen att hålla med om.

"Med risk för att generalisera... min erfarenhet är att det finns många uskor som mer än gärna påpekar hur värdelösa deras framtida arbetsledare är i sin studentroll, tyvärr. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Skit i det!!!"

Nu vill jag jag först och främst tydligt och med emfas säga att jag vet att det finns alldeles underbara undersköterskor! De stora flertalet är professionella, trevliga, hjälpsamma och vänliga.
Flertalet av mina närmaste vänner är just undersköterskor.
Men...
Jag förstår vad hen som kommenterade menar och jag har mött det många gånger.
Både i mina roller som student och nyutbildad sjuksköterska men oxå som mer erfaren sjuksköterska när jag betraktat hur studenter och nybörjare bemöts. Och ibland även patienter.

Om jag skall fortsätta på generaliseradets spår så handlar det ofta om lite äldre undersköterskor.
De som arbetat länge och som hunnit glömma av hur det är att vara ny.
Samma personer är ofta av typen att de själva inte skulle kunna tänka sej att flytta runt, de är säkra i det de har och i det de känner igen men oförmögna att dra parallellen att det är just det som studenten/ den nyutbildade just gjort. De gnäller ofta och gärna på sitt jobb, sina patienter och kollegor.
Jag vet inte om det är avundsjuka?
Ibland kanske, men oftare handlar det nog om den slags fartblindhet och okritiska tänkande som drabbar den som varit på samma ställe för länge och som kanske känner sej missnöjd eller fången i sin egen situation.
Då kommer den där "nybörjaren" som varken vet hur en säng ställs in eller hur en protes sätts på och hen skall så småningom ha en "högre rang" i all sin oduglighet.
Men HUR skall man veta hur en säng med sjutton spakar fungerar om man inte sett en tidigare?
HUR skall man veta hur en benprotes eller en tandprotes sätts på om man aldrig gjort det?
Även om det inte är hjärnfysik så är det inte medfödd kunskap. Det var det inte för undersköterskan heller en gång när det begav sej.

Som nyfärdig sjuksköterska får man ofta höra att man skall hålla sej väl med de bitska undersköterskorna. Deras inställning... att samarbeta eller motarbeta... kommer nämligen att påverka den nyas arbetsmiljö.
Vården är en av de mest hierarkiska arbetsplatser som finns men lik väl behövs alla yrkesgrupper och en nyfärdig sjuksköterska som utöver suckar, viskningar, sura kommentarer inte får de där små tipsen "hur sjuksköterskor brukar göra" eller hjälp att bedöma patienter står sej ganska slätt.
Det är förfärligt och patientosäkert att det får lov att gå till så!
Men det får det... med chefernas goda minnen... ofta och på de flesta vårdavdelningar.
"Strunt i det, hon har alltid varit sån, det går inte att lära gamla hundar sitta osv" får man höra.

Tänk om vi alla bara kunde visa respekt för varandra och varandras yrkesroll.
Inse att vi alla behövs och att alla har olika förutsättningar.
Förstå att alla har rätt att vara nya i början. För alltså... allvarligt talat, vore det inte jäkligt pinsamt om en färsking kom in och kunde göra samma jobb som du som gjort det i 30 år.
Det skulle väl säga mer om din kompetens än den nyas fallenhet?

Puss/ Asta

lördag 19 mars 2016

Kanske borde jag pyssla med komedi istället?



Förlossningspraktiken är igång på allvar och jag har fått känna av den omtalade känslan av att självförtroendet stiger... och sjunker.
Upp som en sol och ner som en vidbränd pannkaka.

I ett lugnare skede i livet skulle det vara intressant att ta reda på mer om vad som egentligen händer med en människa när hon går in i studentrollen. Varför man blir som man blir.
Ja jag skriver man nu, jag borde kanske skriva jag, men känslan är så ofta dryftad och så samstämmig att det verkar vara lite av ett fenomen.
En lugn, trygg, stresstålig yrkesperson hamnar i studentrollen och blir som förbytt.
En hel del sjuksköterskor som jag känner som läst vidareutbildningar berättar om hur de tappat allt och plötsligt knappt kunnat genomföra de mest basala sjuksköterskesysslor längre.
Jag darrar visserligen på manschetten när jag drar upp ett läkemedel eller nån annan nonsenssyssla men jag har hittills lyckats sätta mina pvk'er å varit hyfsat avslappnad i patientmöten men jag är känslig...


Jag som faktiskt kunnat uppfattas som lite barsk och sträng under mitt yrkesliv blir fullständigt tillplattad vid minsta lilla försök.
Idag var jag med på mitt livs första kejsarsnitt.
Jag kan inte påstå att jag rör mej hemtamt i operationssalssammanhang och mitt sterila tänkande sträcker sej till att använda sterila handskar (lite si å så) om jag sätter en kateter nån gång i halvåret, så när jag släpptes in bland ett team av två operatörer, tre narkossyrror, en narkosläkare, en op syrra och en barnläkare tillsammans med handledaren och en uska från förlossningen kände jag mej minst sagt obekväm bland sterila hörnor och bord som inte fick röras. Alltså inte snuddas vid.
Det hela hade förmodligen varit ganska intressant om det inte vore så att jag gjorde FEL hela tiden och att undersköterskan påpekade det ljudligt och suckande. I takt med hennes missnöje blev jag allt mer nervös och gjorde allt mer fel.
Råkade ta i mudden på op rocken... så att den... suck... som fick bytas under ståhej.
Och tog av rocken för att lägga den på det sterila bordet.
För att sedan peta på de sterila handskarna.
Och operationsteamet övergick från att stirra på mej till att ignorera mej och börja snitta så jag kom fram till bordet när det precis var dags att ta ut ungen.
Det LÅTER komiskt. Lite som en Gösta Ekman sketch.
Det var inte särskilt roligt.
Jag kände mej du, kass, tillplattad, korkad, fel, liten och en massa andra värdelösa adjektiv.


När jag svalt gråten och andats ett par gånger så blev jag istället arg.
Så där svenskt "knyter handen i fickan arg" och "skäller inuti mitt huvud arg."
Jag ville fråga henne hur hon själv trott att hon skulle klarat av mitt arbete lysande utan handledning och utan att ens varit i en kardiologisk eller nefrologisk miljö förr. EKG, urinspar i saltsyra, venprover i obefintliga kärl, stress, kletiga bensår, hjärtlarm och dementa i en salig blandning.
Men självklart borde jag varken gråtit eller skällt. Jag borde tagit henne åt sidan efteråt och frågat henne hur hon tyckte situationen blev och hur hon själv skulle ha upplevt att blivit fnyst åt inför ett tiotal helt nya personer.
Jag tror faktiskt att jag ska samla mod nog att göra det. Åtminstone diskutera det med handledaren, hon är grymt bra!

I morgon är det dags igen. Då får jag se till att vara pepp.

Puss/ Asta



torsdag 17 mars 2016

Lever inte upp till förväntningarna



Jag kan känna... och vet inte om det därmed ÄR så eller om det bara finns i mitt huvud... en förväntan från omgivningen om att jag i och med studierna och praktiken skall vara lyckligare än någonsin.
Att jag ständigt ska gå omkring leende å bubblig å lycklig eftersom jag förverkligar min dröm.
Jag känner det till och med inom familjen. Här ska inte gnällas! när mannen lever snålt för att jag skall få göra det jag alltid velat.

Men riktigt så där happy happy känner jag mej inte. Ibland men inte ständigt.
Jag är rätt trött faktiskt.
Och det finns dagar när jag kan längta som fasen tillbaka till slentrianen och mitt halvtråkiga jobb.
Till att inte känna någon anspänning innan jag åker hemifrån och till kollegorna som var mina.
Min plats lixom.
Ändå vet jag ju att jag var tokklar med medicin.
Jag tyckte sällan det var roligt, jag kände sällan någon glädje eller inspiration till jobbet.
Det var inte kul att åka dit mer än möjligen för att träffa kompisarna på jobbet, men det var i alla fall...
enkelt.
Det är rätt slitigt att vara nervös, på tå, positiv, ny hela tiden.

Jag känner själv att jag borde vara gladare över studierna.
Att jag borde läsa mer. Känna lyckligt pirr inför fem pass på raken framför mej med start imorgon.
Kväll, dag, kväll, dag, natt och förmodligen mååånga förlossningar men jag känner mej mest trött.
Som om jag skulle kunna sova i flera år.
Som om jag behöver semester. Hade bara en vecka i fjol.
Som om jag skulle behöva bo ett par veckor isolerad i ett hus i skogen utan kontakt med omvärlden.

Har varit ledig idag... en enda dag... och då fick Mini migrän så jag har varit barnvakt halva dan.
Det gör jag så klart gärna, älskar ju att hänga med den grabben, och mest synd är det om hans mamma som får dessa våldsamma attacker av huvudvärk och synrubbningar så hon kräks men ändå...
Jag skulle behöva lite kravlöst lugn och ro.

Puss/ Asta

Breivik och kraven på staten Norge



Terroristen och massmördaren Anders Breivik har stämt landet Norge för brott mot mänskliga rättigheter. Många människor upprörs över att han får sin sak prövad i domstol och att han visas en respekt som hans offer aldrig fick.
Han har en hel del klagomål.
Han jämför sej med Nelson Mandela och vill släppas fri.
Han vill ha internet och få lov att sprida sina sjuka värderingar.
Han vill ge ut böcker med samma syfte.
Han vill få gifta sej med en nationalsocialistisk kvinna och få tre eller fyra nationalsocialistiska barn.
Han vill slippa handfängsel.
Han vill slippa isolering.
Han vill inte bli kroppsvisiterad.
Inte få plastbestick.
Han klagar på maten.
Och han får kallt kaffe.
Breivik menar att de flesta i hans situation hade varit döda nu men att han är stark.
Trots denna styrka har han nu börjat få hjärnskador och som ett tydligt bevis för detta anför han att han börjat tycka om Paradise Hotel.
Han uppvisar ingen som helst ånger över sina brott och heilar inför domstolen.

Jag tycker det är rätt att han får sin sak prövad.
Jag tycker det är viktigt i ett demokratiskt och rättssäkert land att alla står lika inför lagen, att hellre fria än fälla, att alla skall få sin sak prövad, alla ha rätt till kompetent försvar och att fångvården är så human det går.
Oavsett.

Anders Breivik har tre rum till sitt förfogande i fängelset. Han har en rastgård och erbjuds frisk luft varje dag. Han får studera, han har tv, datorspel, böcker. Han får ta emot godkända besök.
Jag tycker det känns som humant.

Det är klart att det inte är roligt att sitta i fängelse. Än mindre när man vet att man förmodligen kommer att göra det större delen av livet. Men just den lilla detaljen borde han kanske funderat igenom innan han tog livet av 77 personer, varav de flesta var barn och ungdomar.
Staten Norge har ansvar för att ingen annan skall kunna ha ihjäl Breivik. De har oxå ansvar för att han inte ska kunna ha ihjäl sej själv.
Norge har till ansvar att se till att han inte kan skada personalen och ta gisslan.
De har även ett ansvar att han inte skall kunna sprida sina galna idéer.
Sååå... internetförbud, handfängsel, kroppsvisiteringar, nekande av besökare med nationalsocialistiska värderingar känns väldigt rimliga. Sin pappa, Röda korset, präster har han tackat nej till.
Så hemskt många polare med rätt värderingar har han väl inte kvar.
Behandlingen står i paritet till vem Anders Breivik är och vad han har gjort.

Och jag kommer aldrig att ligga sömnlös över att han får ljummet kaffe.

Puss/ Asta

onsdag 16 mars 2016

Nr 1



Det första nervösa passet på Förlossningsplaceringen är gjord och jag kan notera en förlossning genomförd. 49 kvar.
Jag var med när en fin flicka kom till världen. Höll själv perinealskydd men fick lite hjälp med att styra huvudet på vägen ut.
Det var en lugn och fin förlossning som jag hade förmånen att få följa från att paret kom in till dess att efterskötseln var gjord. Och det behövdes inte sys ett endaste dugg.

Jag sniffade på fostervatten. Jag tittade i bindor och uppskattade blödningar. Jag lyckades känna ett hårt huvud vid vaginal undersökning med modermun öppen 5 cm. Jag hade kvinnan i famnen närmare än jag varit någon annan kvinna. Jag hade blod och fosterfett i pannan. Jag satte min första pvk på 1 år. Jag fick känna hur mina fotsulor brände av smärta efter att ha stått upp på ett betonggolv i 4-5 timmar i träskor. Jag fick växla mellan att stå med tyngden omväxlande på den vänstra och sen den högra och varje gång jag växlade fot brände det som eld.
Jag fick väga å mäta en liten och framför allt fick jag bevittna miraklet av att se en blågrå klump komma fullt insmetad i grått fosterfett som öppnade sina blå ögon, tog in omvärlden och skrek till.
Duktus arteriouses stängdes och den fetala cirkulationen var för alltid över.
Men alla omställningar klaffade, barnet fyllde lungorna med luft för första gången och rosig färg spred sig över dess hud. Det är vackert. Så vackert att man nästan blir religiös.
Men jag tog för mej och kände nog att jag gjorde en god första dag. Större krav än så behöver man ju inte ha första dagen inom ett nytt yrke.

Det är VÄRLDENS VACKRASTE jobb så klart!
Men jag blev mindre känslomässigt påverkad än vad jag väntat mej. Trodde jag skulle storböla.
I somras när jag jobbade på BB fick jag förmånen att följa med en av barnmorskorna in på en förlossning i sluttampen. Krystskedet varade där bara nån kvart, jag stod tyst ½ meter bakom och kunde bara ta in upplevelsen. Den gången grät jag mer än pappan.
Denna gången kände jag mej nästan tom efteråt.
En insikt jag fick att bortsett från att en barnmorska skall vara kunnig, självständig, stark, ibland sträng, så måste hon oxå vara tålmodig. Förlossningen stannade av lite och jag kände det verkligen som en utmaning att tåla mej. Tålamod och bra skor. Kommer man en bit på förhoppningsvis...
Föräldrarna var supergulliga och barnet fantastiskt men den där överväldigande känslan infann sej inte hos mej. Jag tror själv att det berodde på två saker, framför allt att jag var så fokuserad på förlossningsförloppet och framför allt i slutet, att jag skulle hålla rätt och att hon fan inte skulle gå sönder. Jag hade väl inte tid å plats att plocka fram det rörda och det sentimentala.
Och sen var det mina fossingar, de höll på att ta livet av mej, de värker ännu.

Handledaren var den bästa tänkbara. Go, inkluderande, pedagogisk, lugn.
Vi ska nog fungera fint. Jag är hennes första egna student och hon var kanske lite nervös att få en äldre tant med längre längre sjukvårdserfarenhet än henne.
Men jag tror det blir fantastiskt.
Mycket sköts inte som vi talat om i skolan och en del av det tog jag upp medan en del sparade jag på.
Får se om jag tar det vid annat tillfälle.

Nu är jag så trött på så många olika sätt en människa kan bli trött på så jag ska gå och sova.
Sova och låta mina intryck interageras. Upplevelsen växer för varje timma nu.
Men jag är lycklig. Jätte, jätte, jättelycklig. Det är fantastiskt och inte alla förunnat att få förverkliga livsdrömmar.

Puss/ Asta

söndag 13 mars 2016

Höj blicken



Höj blicken.
Titta inte ner på dina skor utan sträck på ryggen, ta in omgivningen, och fäst blicken långt fram.
Det är råd... bra råd... som jag vet fungerar när man skall börja springa.

Lungorna får mer plats, musklerna mer syre, hjärnan fokuserar framåt.
Det borde vara samma sak med en förlossningspraktik.

Jag har grottat ner mej i detaljer, i tusentals detaljer jag ska kunna och som jag inte kan.
Detaljer kring handledare, personalgrupp, patienters reaktion på studenter, moment som att sy, hålla koll på CTG, känna hur många centimeter kvinnan är öppen, hur barnet ligger...
Idag så såg jag på min belöningstatuering. Den jag tänkt unna mej OM jag blir barnmorska och då slog det här med löpningens förhållningssätt mej.
Höj blicken.
Se framåt. På väg. Snart där. Genom en fantastisk resa.

Och kanske, kanske borde jag unna mej tatueringen nu, innan.
För självklart finns det inte längre några OM, självklart SKALL jag bli barnmorska.

Den här utbildningen är inte enkel. Den är väldigt kompakt och intensiv men det svåraste är vad den gör med mej. Den mentala resan.
Aldrig förr har jag tänkt på mej själv som gammal.
Faktiskt inte.
Jag tillhör inte dem som går runt å säger att "trots rynkor så känner jag mej som 22 år inuti."
Jag känner mej inte som tjugotvå. Men jag har egentligen aldrig reflekterat över att fyrtiosex år skulle vara gammalt.
Här på denna utbildningen blir jag påmind av lärare, klasskompisar, handledare om att jag är "äldre."
Ibland som nåt negativt, ibland som att det är modigt att våga i min ålder.
Jag har sett på mej själv som erfaren och som att det är ett jäkla plus.
Men så låter det inte riktigt på andra.
Det är omskakande och rubbar tron på mej själv. Det är något jag måste överbevisa och lära mej att hantera.

Jag fick två fina kommentarer. Den första igår via sms av en kär vän å fd kollega.
"Skraj? Du? Du är grym och vi avgudar dej. Du är stark som få, du fixar allt, du är otrolig <3"
Den andra idag på messinger av en gammal kollega:
"Du är en av de underbaraste och mest erfarna systrarna jag känner."
Det värmer så himla mycket i hjärtat att höra att människor som känner mej tror på mej.
Tror på mej när jag inte riktigt fixar det själv.

Så jag försöker.
Höjer blicken. Tittar framåt. I januari -17 är jag framme.

Puss/ Asta

söndag 6 mars 2016

Svar: Nej



Anser jag att det är lämpligt att arbeta som sjuksköterska/ läkare/ lärare/ psykolog/ förskolelärare/ kurator/polis etc trots uttalade Sverigedemokrat sympatier?
Svar: Nej.

Anser jag att lärare skall hålla sej neutrala till Sd's politik i sin undervisning?
Svar: Nej.

Anser jag att den som röstar på Sd skall sitta på fackliga förtroendeuppdrag?
Svar: Nej.

Anser jag att Sverigedemokraterna skall inbjudas till förhandlingar i olika frågor i riksdagen?
Svar: Nej.

Anser jag att något parti bör erövra regeringsmakten med hjälp av att samregera med Sd?
Svar Nej.

Anser jag att en uteslutning av Sd är ett demokratiskt problem?
Svar: Nej.

Anser jag att Sverigedemokraterna är som vilket parti som helst?
Svar: Nej.

Anser jag att rasistiska och fascistiska partier som Sverigedemokraterna borde förbjudas?
Svar: Ja.

Frågor på det?

Puss/ Asta

Skulle Jimmie fått samma vård som mina övriga patienter?

En fråga bara, skulle du vårda Jimmy Åkesson med samma empati som dina övriga patienter? Har vi yttrandefrihet i Sverige? Ska vi kanske förbjuda det?

Jag fick en anonym kommentar. Något säger mej att frågan inte är ställd som en öppen fråga utan att den insinuerar något annat. En trång åsiktskorridor kanske. En hetsjakt på "Sverigevänner." Rätten att få vara rasist.
Men jag ignorerar min känsla och väljer att svara på dina frågor. Det är inte en fråga. Det är tre.

Alla som arbetar i vården... eller med människor över lag skulle jag tro... vet att precis som i övriga livet finns det de patienter som man känner mer för och de man känner mindre för.
Det ingår i min profession att vårda alla som jag har ansvar för. Jag kan inte välja ut patienter som jag finner sympatiska eller välja bort patienter som jag inte finner så.
Det innebär att jag, om jag var tvungen skulle vårdat även Jimmie Åkesson.
Jag har vårdat patienter som jag funnit obehagliga förut. Öppet rasistiska, allmänt kraviga, hotfulla, mansgrisiga patienter.
De har fått sina läkemedel korrekt kontrollerade. De har fått hjälp med sin hygien och allmänna omvårdnad. Jag har rondat dem med doktorn och tagit upp de frågeställningar jag har kring deras ohälsa. Jag har bemött dem korrekt.
Min empati kan däremot ingen patient eller arbetsgivare i världen kräva.
Vården skall vara jämlik så tillvida att varje patient har rätt till samma vård utefter evidens och beprövad vetenskap men sedan tar det mänskliga vid.
De patienter som jag finner osympatiska får ett kortare, kyligare och mer korrekt bemötande.
Jag anstränger mej mindre för det lilla extra och vården idag behöver desperat att personalen gör det lilla extra.
Det finns mycket vårdpersonal gör för patienterna som vi inte är skyldiga att göra.
Knutar vi slår på oss själva för att lösa dilemman för en patient.
Låt oss säga så här att hade Jimmie Åkesson varit min patient hade jag kanske inte försökt flytta om patienter för att han skulle slippa ligga bredvid en dement herre som gärna kissar i grannsängen.

Vår attityd speglas oavsett vad vi tror om det eller vad vi önskar.
Över 90% av vår kommunikation sker via kroppsspråket.
Vårdpersonal är människor som fungerar på samma sätt som serveringspersonal, asfaltsläggare, cirkusdirektörer.
Om du med din fråga försöker antyda att jag som har problem med rasister kan vårda en sådan så borde även motsatsen fungera... rasisten kan vårda människor av annan etnicitet så är svaret inte så enkelt.
Dels kommer rasisten liksom jag inte kunna koppla på sin empati inför människor som han föraktar,
dels ÅLIGGER det sjukvårdspersonal att se till alla människors lika värde oavsett etnicitet, kön, tro eller sexuell läggning. Det åligger där emot inte sjukvårdspersonal att acceptera det motsatta.
Under min tid som sjuksköterska var jag även fackligt förtroendevald och hade vid sidan om min brosch och min namnskylt även en skylt där detta stod.
Fackföreningar är solidaritetsförbund även dem där man står upp för människors lika värde.

Till dina övriga frågor.
Har vi yttrandefrihet i Sverige?
Jag hånler lite här nu. Det är en sådan klassiker.
Ja, vi har... fortfarande... yttrandefrihet i Sverige. Vi har bara ett enda parti i Sveriges riksdag som vill bryta ner demokratins heliga pelare av religionsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet och än så länge står det partiet sej tack o lov slätt.
Frågar du mej så anser jag att rasism och partier byggda på rasistiska, nazistiska och fascistiska värderingar borde förbjudas eftersom deras blotta existens skrämmer människor och bryter ner sunda samhällen men än så länge får partier som Sverigedemokraterna verka under demokratins beskydd och med svenska skattemedel.
Yttrandefriheten finns och den fungerar åt två håll.
Det är tillåtet att öppna munnen och låta omgivningen förstå att man inte har särskilt mycket förstånd eller medkänsla med sina medmänniskor. Men det är oxå tillåtet att bemöta dessa åsikter.
Vad som inte är tillåtet är det som Sd's väljare med partitoppens goda minne ägnar sej åt att på nätet förtala och hota samt uppmuntra till brott.

/ Asta

lördag 5 mars 2016

Legitimerad personal



De senaste dagarna har kvällstidningarna rapporterat om hur legitimerad personal skriver rasistiska inlägg på sin fritid. Läs ex här.
Det är en läkare som skriver om att somalier har IQ i nivå med lätt utvecklingsstörda och vad det gör med vårt land att "massimportera" dessa människor. En annan läkare uttalar sej rasistiskt och föraktfullt om muslimer. En sjuksköterska benämner flyktingar som undermänniskor och getknullare och  nu är det en psykolog som fastnar med fingrarna i syltburken efter att ha uttalat sej grovt rasistiskt och även sagt att ansvariga politiker skall straffas och "betala det högsta priset."

All rasism är förstås upprörande.
I vår upplysta tid, där alla fått gå i skolan och fått möjligheten att lära sej källkritik, där världens elände kommer till våra vardagsrum via direktlänk är det ofattbart att det fortfarande finns människor som förnekar förintelsen, hyllar Hitler och tror att människor är si eller så utifrån etnicitet eller religion.
Islam är världens näst största religion och 1,5 miljarder människor bekänner sej dit.
Hade de velat "ta över världen" eller "slakta alla kristna" så¨måste man säga att de är vansinnigt ineffektiva.
All rasism är upprörande. Men på något vis är det mer upprörande när en sjuksköterska kallar arabet för getknullare och en psykolog dödshotar politiker än när kassörskan på Coop gör det.
Vi som arbetar med människor borde helt enkelt stå för en humanistisk människosyn och värdegrund.
Att säga att ens personliga värderingar inte påverkar ens arbete är rent bullshit.
Jag tycker att detta gäller alla som har med människor att göra i kris eller beroendeställning... sjuksköterskor, läkare, poliser, präster, lärare, socionomer.
Rasism eller övrig sunkig människosyn så som homofobi eller annat borde vara förenligt med omedelbart avsked.

Dessutom ÄR det så att legitimerad personal är legitimerad dygnet runt.
Jag ÄR inte bara sjuksköterska när jag stämplat in på mitt arbete, jag är legitimerad dygnet runt, året om med vissa förpliktelser hur jag skall uppträda, agera och resonera enligt sjuksköterskorna etiska koder.
Det är bra tycker jag och borde vara mycket hårdare.
Vi vet nämligen, från studier som är gjorda, att sjukvårdspersonal är ungefär lika rasistisk och homofobisk som befolkningen i övrigt.
Det är fullkomligt oacceptabelt att människor som söker vård inte skall vara trygga med att deras nationalitet, tro eller sexuella läggning accepteras och respekteras och att de bemöts med respekt och medmänsklighet.

Intelligens är uppenbart något svårgreppbart.
Jag tänker på dessa läkare och psykologen som nu avslöjats med att sprida rasism.
För att komma in på läkarlinjen och psykologlinjen är det höga intagningspoäng.
I princip krävs det att du skriver full pott... 2,0 på högskoleprovet.
Jag har hört läkare stoltsera över hur de bakfulla och halvfulla skrivit full pott på högskoleprovet.
Det är en teoretiskt krävande utbildning.
Läkare är onekligen intelligenta ur den synvinkeln.
Å andra sidan... känns ett rasistiskt tänkande och ett kategoriserande av 1,5 miljarder människor inte som speciellt begåvat. Inte heller att... rent själviskt... skriva sån skit på nätet och tro att man är anonym.
Det känns snarare... en smula efterblivet.
Kanske är en del av lösningen den att inför alla utbildningar som har med människor att göra borde lämplighetstester genomföras av den typ som polisen bedriver.
2,0 på högskoleprovet och sedan en medioker människosyn... ger varken goda människor eller dugliga läkare.

Puss/ Asta 

Välkommen till "Sjukstugan", din gnällblogg i cyberrymden



Välkommen till din Sjuk- å gnällblogg på nätet.
Jag som driver den heter Asta, har (uppenbarligen) passerat bäst före datum och mår konstant pyton.
Har jag inte huvudvärk eller ångest så har jag influensa. Någon gång toppar jag till det med munsår.
Här om dagen livade jag till å med upp bloggen med ett inlägg om min framtida begravning.
Här är din plattform, du som av någon anledning behöver en annan människas ständiga klagan.
Kanske är även du konstant ur form?
Kanske får ett eländigt liv ditt liv att bli något bättre?
Eller så har du en udda form av humor och fnissar förtjust åt ord som feberfrossa, bihålevärk, kronisk trötthet.
Hur som helst, välkommen till bloggvärldens absolut mest miserabla blogg. 


Jag har fan inget att skriva!
Jag går igenom nån slags bloggchecklista i huvudet...
-kläder
-smink
-hundar
-politik
-realtioner
-jobb
-vården
-feminism

... men ingenting fäster i mej. 

Jag hade en massa planer för helgen som framför allt innefattade att bjuda ett födelsedagsbarn på drinkar ute på lokal på mitt magra studiebidrag och att ägna övriga timmar åt att göra min seminariumuppgift till nästa vecka.
Inget av det blev av.
Födelsebarnet har inte hört av sej å jag har tjatat nog där om att få ses och huvudvärken är för kompakt för att jag ska ens fundera på att öppna den där vansinnigt tråkiga boken om feministiska tankar.
Jag har sovit i 2,5 timma helt däckad och efteråt är jag fortfarande lika trött.
Fryser å svettas om vart annat. Hostar lungorna ur mej.
Skitbakterie.

Jag har längtat efter en massa saker idag. Så där intensivlängtat.
Jordgubbar å mjölk.
Sol och kvällsdopp i havet.
Att gå på fest och få göra sej fin med obscent mycket smink och hårfix tillsammans med vänner.
Äta på restaurang, dricka finsprit och se folk.
Jag har inte duschat på flera dagar och håret är som ett stort svinto på mej.
Kanske borde börja där...

Puss/ Asta

Avslutar med mitt absoluta favoritordspråk.

"Livet är en strid. Och sen dör man."

fredag 4 mars 2016

Den dagen jag dör.

 

När jag begravs... om en vecka eller om femtio år... så skall psalmerna "Den blomstertid nu kommer" (oavsett årstid) och "Blott en dag" spelas.
Märtas aska ska med mej i graven.
Därefter skall Winnerbäcks "Ingen soldat" spelas.
När det är dags att gå till kistan, som skall prydas av vita liljor och ett foto där jag ser full i fan ut, ska denna... också Winnerbäck... spelas.
Den dagen är det allt som är viktigt. Resten bestämmer mina anhöriga över. Ev pengar jag har är deras att spendera.

Läs å njut.

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går o nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
Kom ihåg mig då

När vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

O när du står på toppen och tittar ner
och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då

När du får spring i dina ben
och jordens dragningskraft är klen
När du är i luften
Kom ihåg mig då

När våren öppnar sina dörrar
och du tar den långa vägen hem
Och sitter på ute serveringen där vi satt igen

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

När varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
Kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

Så finns du kvar
Här finns du kvar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Så finns du kvar
Så finns du kvar

När vinterisen ligger klar
Så finns du kvar
Så finns du kvar
Kom ihåg mig då

onsdag 2 mars 2016

Det stora vemodet rullar in



Det är en sådan där vemodig dag. Har ni sådana oxå?
Jag är inte direkt ångestfylld och inte heller ledsen men jag är vemodig.
Vemodig över mycket.

Jag såg en bild på mej som barn ihop med pappa tidigare idag och kände plötsligt en sådan saknad.
Vad har jag gjort liksom.
Min första impuls var att ta telefonen, ringa och be om förlåtelse.
Ta tillbaka mitt statement och mitt bryt. Nöja mej med det vi ändå hade.
Jag saknar ju honom som fan!
Men så sansade jag mej.
Jag har inte brutit med min pappa för att jag inte älskade honom. Jag har brutit med min pappa för att han inte älskar mej.
Och även om försoning hade suttit fint idag så vet jag att det hade kommit nya stunder när jag envisas att sträcka mej efter honom och han vänder sej bort.
Jag kan inte ställa detta till rätta. Jag äger inte problemet, jag bara förhåller mej till det.

Mormor har varit död i tre år i morgon.
Det är ofattbart. Jag har roddat mitt liv som den vuxnaste av oss alla i över tre år.
Jag saknar henne ofantligt.
Sällan hårdhänt och vasst men molande och tomt.
Det är så sorgligt att hon aldrig fick träffa barnen, att hon aldrig fick se Ängla och Noah.
Hon hade älskat dem.
Dem hade älskat henne.
Men det finns mycket hon har sluppit också och för det är jag tacksam.
All oro och sorg för barnbarn som än mer förstört sina liv, sina döttrars missbruk och all skit runt det som hon envisades med att ta ansvar för trots att hon fyllt åttio.
Hon har det bra hos morfar men jag saknar hennes hand mot min kind.
Jag saknar att få vara någons lilla. 

Min dotter Nr II har idag flyttat till Spanien.
Hon finns inte längre kvar i landet.
Hon är den mest självständiga och den minst familjära av mina barn och vi har inte träffats så ofta trots att hon bott i samma stad.
Jag vet att hon klarar sej. Jag vet att hon är stark, smart och som en katt.
Men det gör ont i bröstet på mej! Det känns fullkomligt vansinnigt onaturligt att vara så långt ifrån sitt barn. Det bänder och sliter i den där navelsträngen som man som mamma inte klipper av, den som är osynlig men allt jämt å ändå alltid finns där.
Jag vill bara ta henne i famnen. Krama henne och andas in hennes lukt.
Jag är egoistisk och dum och... allt möjligt men det är så det känns.

Nu ska jag gå å sova med min gudasände Gottfrid för imorgon skall jag hålla i smärtlindringsavsnittet på Föräldrautbildningen. Jag som inte varit på en föräldrautbildning på 30 år.
Wish me luck.

Puss/ Asta

tisdag 1 mars 2016

Status



Jag lever men inte så mycket mer.
Kan knappt minnas när jag mådde så här uselt fysiskt sist.
Febern kommer tillbaka på kvällar och nätter.
I natt vaknade jag av att jag frös. Vilket inte var så konstigt. Jag hade svettats så mycket att täcket var genomsurt och jag var blöt i hela håret.
Hostan är helvetisk då magmusklerna blöder och orken räcker precis till att gå upp eller ner för trappan.
Noah mår ungefär likadant och han har varit sjuk en vecka nu.
Vi är två slagna hjältar.
Jag får bli hemma imorgon med men på torsdag MÅSTE jag komma iväg till praktiken.

I morgon flyttar min dotter Nr II till Barcelona.
Hon å sambon har en flygstol och varsin resväska... det är allt.
Jobb å boende ska de lösa på plats.
Jag önskar att jag var en sådan där mamma som bara tyckte att det är häääärligt när ungarna hittar på saker å ting men även om jag är glad för hennes skull så värker mammahjärtat en smula.

Men en sak är underbar.
Nu är det spikat att Lars Winnerbäck kommer till min stad och jag har lagt helgen heligt ledig inför denna eventualitet. Imorgon skall biljetter reserveras.
Det är tre år sedan jag såg honom så det är banne mej dags.
Måtte solen skina alldeles innerligt vackert den kvällen.

Puss/ Asta