söndag 10 januari 2016

Ja, jag vet


Ja, jag vet.
Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka på min viktuppgång.
Jag tänker nog på den... tja, hundra gånger om dan. Minst.
Och åtminstone hälften av de gångerna så försöker jag övertala mej själv om att DET ÄR  BARA FETT, DET ÄR INTE CANCER!!!
Än så länge en liten hälsorisk utan mer en estetisk trivselfråga men likväl.
Varje gång jag ställer mej på vågen har jag gått upp nåt kilo, varje gång jag tar på mej ett par byxor som det var någon vecka sedan jag hade sist så sitter de åt lite mer.
Sista veckan tycker jag att jag har tänkt mej för mer. Inte druckit alkohol. Ätit mindre portioner. Mindre godis. Resultat: 1 kg upp. Igen.

Ja, jag vet.
BMI är ingen särskild bra metod men nu ligger jag på övervikt på den med 25,5.
Jag har aldrig legat på faktisk övervikt innan.
Mätte mitt midjemått med och där skall kvinnor ligga åtminstone under 80 cm och jag hade 84.
Jag ser ut i kroppen som tjejen över 29 i BMI.

I natt när jag jobbade så såg jag det så tydligt. Större byxor än vad jag brukar ha (stl 70-80 kg!) och min vanliga tunika som brukar fladdra lös men som nu spände över stuss och byst.
Jag blev medveten om att alla andra oxå ser det, i synnerhet kollegorna på BB som inte sett mej på länge, medveten om att de i sina huvuden noterar "Hoppsan vad hon har blivit rund", för det gör jag själv. Trots att jag tycker att jag är en rätt snäll människa.
Medvetandet om att människor ser och tänker om min kroppsform är ny för mej och jäkligt obehaglig. Jag vill att de ska se mej och inte min nya vikt.

När jag skulle åka till jobbet satte jag på mina baggyjeans.
De brukar vara för stora. Jag har gått i dem när jag vill slappa till det eller vissa dagar när jag känt mej svullen. Nu kunde jag inte knäppa dem.
För några veckor sedan satt de åt, nu fick jag bara med nöd å näppe igen dem, med resultat att jag blev helt orörlig i bilen å fick ont i magen så jag fick knäppa upp dem och hasa fast dem på höfterna.

Jag har ju att brås på. Mamma är bara drygt 1,50 lång och har vägt över 90 kg och vi är lika genetiskt.
Jag kan inte låta detta rinna iväg.
Och även om jag gillar att jag har mer tuttar och är lite fylligare i ansiktet så kan det ju inte fortsätta så här. Jag har inte råd att köpa en helt ny garderob.
So, what to do?! Träning lär jag inte hinna med nu i dessa tider som väntar med praktik och en massa pendlande. Då återstår maten.
Jag får ta tag i 5:2 nu med det samma.

Ja, jag vet.
Ni har hört det förr...

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare