lördag 30 januari 2016

Janouch, enkla svar och ett sovande folk



Här om veckan mördades en ung kvinnlig anställd av ett asylsökande flyktingbarn på 15 år på ett boende.
Det är naturligtvis oerhört tragiskt att en ung kvinna mister sitt liv, mördas, på sitt arbete.
Mina tankar har många gånger vandrat till henne, hennes familj å närstående.
Så vansinnigt onödigt. Sådant ska inte få hända.
Samtidigt exploderar rasismen i Sverige ytterligare ett snäpp. Hat mot mörkhyade, mot muslimer och mot flyktingar spys ut i kommentarsfält och på sociala medier.
Svenskarna har blivit ett folk som älskar enkla sanningar och som är oförmögna till någon form av djupare analys. Ett folk som kräver snabba och lätta lösningar. Stäng gränserna, skicka ut packet.
Vi som tycker annat är vänsterextremister och landsförrädare.

Den naturligaste frågan av alla verkar ingen vara intresserad av.
Vad hade den här 15 åriga pojken varit med om som gjorde honom kapabel till detta grova brott?
Till att ta livet av en annan människa, en människa satt att hjälpa honom.
Varför arbetar en ung ensam kvinna på ett boende med traumatiserade, psykiskt skadade människor?
Att dessa människor, som sett anhöriga mördas å våldtas, som flytt över stormiga hav och gömda i lastbilar, som hoppat på fordon i farten från broar. Dessa unga människor som är trasiga, ensamma i världen och inte ens vet om de får stanna klumpas ihop på boenden och EN ensam ung kvinna är satt att hålla ordning och lugn där.
Är inte det MER konstigt?
Är det inte DÄR ansvaret ligger?

Det har varit en demonstration i Stockholm. "Folkets demonstration." Arrangör var en Sd politiker men talare och sympatisörer kom från hela vit makt rörelsen. De demonstrerade mot regeringen och för Svenska folkets väl och ve.
...
Efteråt angreps antirasister med slag och sparkar. Sverigedemokraterna som parti vill inte uttala sej.
Förstås.
Även under fredagskvällen var det oroligt i Stockholm. Män försedda med rånarhuvor och armbindlar delade ut flygblad som gick ut på att de var svenska bekymrade män som tänkte ta tillbaka gatorna och skydda "sina" kvinnor med de metoder som krävs.
De skulle ut och misshandla flyktingbarn.
 

Samtidigt brinner det i huvudet på Katerina Janouch.
När jag först läste hennes tweets tog jag för givet att hennes konto var kapat. Katrina kommer väl själv ursprungligen från Polen. Men det är tydligen ingen garanti för någonting.
Senare gör hon något som betecknas som en "pudel" men som får mej att tycka ÄN mer illa om henne. Ni kan läsa det här.
Där skriver hon bland annat att det var raljant skrivet och att hon inte tänkte sej för. 
"Men jag är inte mer än människa, och vi människor kan reagera starkt då vi känner oss hotade, utsatta och rädda. Det tänker jag inte be om ursäkt för.
Jag ser kvinnor och flickor våldtas, mördas, trakasseras, tafsas på, kallas hora. Jag blir själv kallad de vidrigaste skällsorden. Jag är ett tryggt objekt att mobba och trakassera. Kvinnohatet, antisemitismen och hatet mot oss som vägrar stillatigande acceptera orättvisor är inget annat än vidrigt.
Jag sa vad jag tänkte. I stunden jag skrev var det min egen, min dotters och min egen mors säkerhet jag hade för ögonen."
Jag vet inte vad ni tänker men i mina ögon kategoriserar hon och bidrar än mer till vi och dom.
Hon är rädd om sin dotter, hon har fått nog, hon reagerade med känslor.
Fast nu är det ju inte ffa marockaner som våldtar och misshandlar svenska kvinnor, den biten klarar "den svenske vikingen" av alldeles utmärkt själv.
Katrina Janouch ömkar över det "drev" som nu pågår men funderar inte en minut på hur det känns för de flyktingbarn som redan flytt från hot å vold och som hotas igen eller de antirasister som åkte på stryk och vars förövare hon ställer sej på samma sida som.
Nog sagt om denna kvinna. Jag kommer aldrig i hela mitt liv köpa någon mera bok av henne.
Ni får göra som ni vill.

Jag känner precis som Katrina mej hotad, rädd och utsatt.
Jag är oerhört frustrerad, arg, ledsen och rädd över den utveckling vi ser i vårt land med ökad och accepterad rasism och ett växande rasistiskt och kvinnofientligt parti i riksdagen. ALLT hänger samman och allt eskalerade när Sd kom in i riksdagen.
Den dagen som vår statsminister heter Åkesson och hans politik ska implementeras ser inte jag hur jag kan bo kvar här.
Ord som "våra kvinnor" skrämmer skiten ur mej.

Vad är det som händer?

Puss/ Asta

fredag 29 januari 2016

Rik som fan



Jag är hemma. Praktikvecka nr 2 med fyra tidiga mornar är slut och så är jag med.
Totalt kaputt och overkligt trött.
Sitter bara här å stirrar rakt fram. Förmår inte tänka nåt vettigt, än mindre författa något.
Men jag är hemma, jag sitter med en Gin & Tonic och ska strax lägga mej och imorgon är det den här tanten som tar sovmorgon.

Noah blev så glad när jag kom hem!
"Min mommo" sa han och kom springande och sen hjälptes det inte hur trött jag var för han har inte släppt mej. Han har velat vara med mej hela tiden. Och vi har hunnit läsa, se film, bygga lego och gosa.
Tänk att än en gång få vara anledningen till att solen går upp för en annan människa.
Det är en sån rikedom, en sådan ynnest att få uppleva och känna en sådan kärlek.
Jag skulle kunna mörda för honom, åka 300 mil enkel väg för honom, plocka ner stjärnorna för honom.

Och min andra pojk. Som sussar vid mina fötter i detta nu. Som strax ska kura ihop sej bredvid mej i sängen med huvudet i mina knäveck. Som jag ska ta en lång promenad med i regnet utmed havet i morgon.

Längtar efter min Ängla och hon kommer om några veckor. Räknar dagar.
Jag känner mej rik. Trött. Asocial. Men rik.
Och jag tycker att jag är riktigt fin på bilden tagen i hissen på SÄS (Ni ser, jag jobbar på med att vara snäll.)

Sov gott allihop.

Puss/ Asta

Asta recenserar Sal 2 av Julie Bonnie.



I kurslitteraturen i kursen "Kvinnor och barns hälsa" ingick det att läsa en skönlitterär bok.
"Sal 2" av Julie Bonnie. Jag hade aldrig hört talas om den och en klasskompis som började läsa den före mej var måttligt imponerad så jag hade låga förväntningar.
Låga förväntningar och vansinnigt fel.
Den här boken är olik alla andra jag har läst och jag har tänkt på den hela dagen (läste ut den i går kväll.)

Den handlar om Beatrice som flyr medelsvenssonlivet för att börja dansa som nakendansös i ett excentriskt band. Hon förälskar sej i den vackra fiolspelande Gabon och han i henne.
Tillsammans turnerar de runt i husvagnar och uppträder. De lever ett fritt och lyckligt om än utsvävande liv och får så småningom två små barn.
Men tillslut går förstås allting sönder och allting tar slut.

Beatrice nya liv är som barnsköterska på en förlossning/ BB avdelning.
Hon hatar det.
Hon hatar hierarkierna, avstängdheten hos den övriga personalen, arbetsrocken i syntet.
Hon avskyr kroppsvätskorna, lidandet, lokalerna och instängdheten.
Beatrice kan inte stänga av. Hon absorberar allt. Ser kvinnornas splittrade själar. Hör deras hudar tala.
Hon är ensam. Dricker för mycket. Sörjer det som varit.

Det gamla livet och det nya blandas i romanen.
I nutid får vi inblick i olika kvinnoöden genom det rum de ligger på.
Förlösta kvinnor som alla bär sina ryggsäckar.

Det är en roman om krockar. Mellan samhällsklasser, kön, fint och fult.
Det är en roman som beskriver kvinnors liv och känslor på allvar och med en äkthet som tar andan ur mej.
Beatrice och mitt liv är mycket olika. Ändå kan jag känna igen mej. Identifiera mej. Hon blir jag. Jag blir henne.

Det är en fantastisk roman. En av de vackraste jag någonsin läst. Jag uppmanar alla som är intresserade av kvinnor att läsa den och jag lovar att den inte kommer lämna dej ljummen, du kommer älska den. Eller avsky den.
Betyget kan inte bli något annat är 5/5.

Puss/ Asta

tisdag 26 januari 2016

Hur gör man då?





Bild: Här tycker jag att jag är fin!

Hur gör man då?
Hur byter man ut taskiga tankar mot snälla tankar, vare sej det nu handlar om att man är en sån där som tänker dumt om sej själv eller andra. Vilket för övrigt ofta hänger ihop, är man missnöjd med sej själv blir man lättare missunnsam mot andra.

Ja JAG vet inte. Jag har ingen universallösning. Men jag kan säga hur jag själv gjorde.
Jag började med att medvetandegöra mina tankar. Hur ofta de faktiskt kom. Små tjuvnyp här och där.
Hastiga konstaterande av ett hängande ögonlock, en valk över byxlinningen, en fånig kommentar, en springtur som inte blev av, en grå utväxt, åldrade händer, hälsprickor, ett snäsigt ord mot någon jag älskar.
Kvinnors uppfinningsrikedom kring att klanka på sej själv är oändlig. 

När jag väl blivit medveten om hur OFTA de här tjuvnypen kom så började jag aktivt... och det kändes fånigt de första sjuhundra gångerna... att säga emot mej själv. Att påtala det positiva.
Den degiga magen hade då BURIT de fyra mest fantastiska människorna i mitt liv.
De ledsna tuttarna SKAPAT världens bästa mat åt dem. Fungerat. Varje gång.
De tjocka benen blev starka, rynkorna vittnade om hur mycket jag skrattat, min ångest gav mej bättre beredskap att möta andra människor i kris osv osv.
Konsekvent och varenda gång sa jag emot mej själv.

Jag började med att aktivt TÄNKA på mej själv som vacker, stark, klok.
Jag sa det tyst till mej själv många gånger per dag.
Jag avbröt även mej själv när jag skulle beklaga mej för andra. Tystade mej själv.

Upptill detta gjorde jag ungefär samma med negativa tankar som dök upp i huvudet om andra.
Jag konstaterade att "Ja, jag tycker hon är fruktansvärt självupptagen och mallig men vad tycker jag är bra med henne. NÅT fint finns om alla." Väldigt ofta retade jag mej i själva verket på egenskaper hos andra som jag även kunde finna hos mej själv.
Även elaka tankar om andra var alltså ett slags förakt för mitt eget sätt att ta plats, överdriva, dagdrömma eller vad det nu må vara.

Sist men inte minst gjorde jag tacksamhetslistan. Varje kväll. Vare sig jag kände mej tacksam eller inte.
Och det fick inte vara sådant jag alltid har som "tak över huvudet", "bor i ett fredligt land" osv utan det skulle vara specifika saker för dagen. Ibland blev det små saker, som att det fanns mjölk precis så att det räckte till morgonkaffet, en komplimang som gjort mej glad eller ett nagellack jag köpt på rean.

Det gick!
Det tog tid men det gick. Att bli en bättre bästa kompis till sej själv.
Men som med allt annat krävs träning och uthållighet.
Det ska gå igen.
Försök du med!

Puss/ Asta

Kära Asta



Ett tag var jag så himla duktig på att vara snäll mot mej själv.
Trogna läsare minns kanske att jag la ner en hel del arbete på det där. På att tänka positiva tankar om mej själv, kanske framför allt mitt yttre, och på att mota bort taskiga tankar.
Det var i den vevan som jag även ägnade sista vakna stunden åt att tänka dagens tacksamhetstankar.
Tyvärr är det där med att mota taskiga tankar lika mycket färskvara som kondition.
Struntar man... jag... i det aktiva arbetet ett tag så är man raskt tillbaka i dåliga vanor igen.
Jag läste någonstans att genomsnittskvinnan tänker flera hundra elaka tankar om sej själv varje dag, det låter mycket men när jag väl medvetandegör mina tankar så inser jag att jag kommer upp i det... lätt.
Det är för min del mycket vikten. Som stått still trotts två veckor av 5:2.
6-7 kg. Minst en klädstorlek. Allt sitter åt och eftersom jag är hyfsat kort i rocken ser jag närmast fyrkantig ut. Kan inte gå förbi en spegel eller ett skyltfönster eller möta någon jag känner utan att tänka på vikten det första jag gör.
Det låter fånigt, det ÄR fånigt, men det här kan faktiskt göra mej gråtfärdig. Får mej att känna mej ful.

Och här vill jag betona att jag inte tänker så om andra lite fylliga människor.
Tvärt om faktiskt. Jag tycker att det rent objektivt är vackrare med lite tuttar, häck och mage.
Särskilt i min ålder.
Och det är ju inte bara kring vikten som jag dömer mej själv hårdare.
Jag hånar mej själv för bilkörningsrädslan, himlar ögonen åt min tafatthet på praktiken, förbannar min lathet att komma ut å röra på mej. Med mera med mera.
Det finns ett talesätt som säger "Hade jag behandlat mina vänner så som mej själv hade jag inga vänner haft kvar" och det är såååå sant.
Det måste bli ändring på det.

Så, här är några rader från mej till mej.

Kära Asta!

Jag är så imponerad av dej som satsar på nytt. Som vågar dej på att bryta upp från ett jobb du kan och är uppskattad inom. Där du är trygg i gruppen och omtyckt av dina kollegor.
Så många som bara gnäller å gnäller år in och år ut över hur trötta de är på sina arbeten eller sin chef men ändå inte gör något åt det.
Men du gör! Du vågar sträcka dej efter den där drömmen. Vågar tro att du kan lära dej och duga på ett så ansvarsfullt och självständigt yrke som barnmorska. Varesej det går eller inte så kan ingen ta ifrån dej att du faktiskt försökte.


Och så duktig du är med bilkörningen. Knappt kört utanför stadsgränsen innan och nu susar du fram i mörker och dimma på E6:an och slingriga vägar. 4 timmars bilkörning om dagen, korsningar å rödljus. Wow!
Somliga skulle kanske säga att det "är ingenting" men för dej var det nästan en fobi med bilkörning och ändå gör du det. Utmanar dej själv.
Det är det som är riktigt mod, att göra något fastän man är rädd.
Är det från början lätt som en plätt så är det väl ingen utmaning och ingenting man vunnit?!


Och vikten. Kom igen! Det är mindre än tio kilos övervikt. Det är knappast cancer. Det är inte ens farlig övervikt. Det är rent estetiskt och vill du så kan du förändra det, varför skulle du inte kunna?!
Det här är väl ingen utmaning jämfört med vad livet är och har varit för övrigt. 


Älskade Asta. Du duger. Du är bra. Du är älskad av de dina och resten spelar faktiskt ingen roll. Du älskar ju själv inte varenda människa. Och dom du inte älskar, de går ju inte under för det så det gör inte du heller.
Du har allt och lite till av det du bryr dej om. Ungar å hundar och havet runt knuten.
Du har det för att du är VÄRD det. Du är värd dina segrar.
Ta hand om dej och klappa dej själv på axeln, åtminstone ibland. 


Puss/ Asta

måndag 25 januari 2016

Lite lunch, shopping å lite smink




Idag var jag på lunch med gamla vänner och fd kollegor. Det var mysigt att träffas, går lätt att finna sina invanda roller.
När de efteråt drog iväg till jobbet gjorde jag några ärenden och sedan in på Gina Tricot en snabbis.
De har öppnat i vår stad relativt nyligen.
Ont om pengar men å andra sidan även ont om kläder jag kommer i.
Har kanske en 3-4 brallor jag överhuvudtaget kan få på mej.
Vågen står stadigt kvar på 6 pluskilon.
Köpte mej ett par svarta Mollyjeans. Stl large. Satt som ett ålaskinn.
Hmm.
Men bra pris i alla fall. Höga i midjan och sköna att bära.
Och så en kofta till, en kofta jag redan har som är grå silvrig, nu köpte jag den i en varm beige färg som nästan ser guldig ut.
Köpte även en ny foundation då min gamla i princip är slut.
På vintern brukar jag köra Garnier BB cream och varit ganska nöjd med den.
Den är billig, det ser naturligt ut och den är enkel att lägga på.
Nu fanns den inte inne på Lindex där jag skulle handla så jag prövar Loreals variant av BB cream.
Inte testat den ännu men ser att den fått fantastiska recensioner.
Nån här som prövat?
Jag gillar inte att se för make'ad ut i hyn till vardags. Tycker inte om när det är för pudrigt och lägger sej som en mask.
Foundation är svår att hitta den perfekta av tycker jag. Åtminstone om man håller sej till lite billigare märken.

Har en mastodontvecka framför mej med praktik hela veckan och bara tidiga pass så jag kan inte åka hem.
Jag tycker inte om att sova borta. Egentligen aldrig. Inte ens när vi är utomlands men då har jag ju ändå delar av familjen med mej och det är "nåt roligt."
En natt är helt okej men sen... Jag vill lixom ha koll på de mina, sova i egen säng med Gottfrid.
Men det får gå.
Jag hade tänkt köra idag och sova hos en klasskompis för att vara "på plats" imorgon men jag kör tidigt... mitt i natten tidigt... imorgon istället. Så känns veckan lite kortare.

Nu ska jag bege mej ut i kylan med Gotteman.

Puss/ Asta

söndag 24 januari 2016

Jag betackar mej



Jag ser sånt här i mitt flöde på Facebook hela tiden och jag blir förbannad varje gång.
Detta är ett svar till Per Sandlund och övriga Sd snubbar.

Året är 2016. Landet vi lever i är Sverige. Vikingatiden tog slut på 1100 talet e kr.
I vårt land har kvinnor haft rösträtt sedan 1919, 1921 blev kvinnor myndiga oavsett civiltillstånd och vi eftersträvar inom de flesta av riksdagens partier jämlikhet mellan könen.
Kvinnor här, enligt svensk kultur, är sina egna. Ni män har alltså inga egna kvinnor att varken beskydda eller råda över.
Vi har lämnat -30 och -40 talen när män bestämde över sina kvinnor. När kvinnor var mäns ägodelar.

Trots att Sverige anses vara ett av världens mest jämställda länder innebär det en fara att vara kvinna.
Var tredje vecka dödas en kvinna av en man som hon har eller har haft en nära relation till.
2014 anmäldes 6700 våldtäkter.
Tiotusentals kvinnor misshandlas i sin relation och väldigt många kvinnor är rädda för att vistas utomhus ensamma under nattetid.
Sveriges värsta våldtäktsmän heter Niklas Eliasson, Niklas Lindgren och Anders Eklund.
Nedan ser ni en bild som illustrerar de vanligaste namnen på svenska våldtäktsmän.
Det är svårt att tala om att vissa grupper är mer kriminella än andra.
Fakta är att den stora majoriteten, över 90 %, av alla svensk och utlandsfödda har aldrig varit misstänka för grov brottslighet. Media talar sällan om alla dessa invandrare som berikar vårt land med både skattepengar och sin kultur.
Sant är att vissa invandrargrupper har en marginellt större representation inom vissa brott.
Huruvida det beror på etnicitet och kultur eller på fattigdom och utanförskap kan man tvista om.
Men det finns faktiskt en grupp som är kraftigt överrepresenterade vad det gäller egentligen all form av kriminalitet.
Det är... ta daaa... Sverigedemokrater.

Problemet för svenska kvinnor stavas alltså inte etnicitet utan kön.
Själv är jag betydligt mer orolig över Sverigedemokraternas frammarsch än flyktingströmmarna. 
Jag har muslimer i familjen, på arbetet, i vänkretsen. De är faktiskt som folk är mest.
Fruktar jag dem ensam ute en mörk kväll är det i egenskap av man och inte utefter vilket trossamfund de tillhör.
Däremot skrämmer ni "Sverigevänner" skiten ur mej med alla era hatiska inlägg mot såväl utlänningar som svenska kvinnor som har mage att inte tycka som er.
Det skrämmer skiten ur mej att Sd's företrädare och dess svans kan hitta på hur mycket galenskaper som helst som både är på gränsen och som överskrider den samma vad det gäller förtal, hot, uppmaningar till brott, drev och allt vad ni ägnar er åt och att ni ÄNDÅ fortsätter att växa.
Som om en stor del av (den manliga) delen av vår befolkning blivit lobotomerade å tappat sina kulor i frågan om att stå upp för vad som är rätt å riktigt.
Ni gör mej livrädd! Ni är inte mina landsmän och jag vill verkligen inte inkluderas eller beskyddas av er.



/ Asta

lördag 23 januari 2016

Ibland vill jag ta av mej Pk glasögonen.



Det är inte bara onda människor som gör dumma saker och det är inte bara onda människor som har småsexistiska/ rasistiska åsikter. Samhället har blivit allt mer polariserat och med det även jag.
Jag kan bli ursinnig på nätet, på människor som jag inte känner, som gång på gång delar lättklädda sexistiska bilder på unga kvinnor eller som "skojar" om invandrare. Jag bemöter det ofta i väldigt hård ton och många ytliga bekanta har rykt från ex facebook.
Men det blir svårare när man kommer till den verkliga världen.

Kanske är det en klass/ social fråga, jag vet inte, men jag känner väldigt många män som kan vara så där lite granna sexistiska eller rasistiska. Som slänger ur sej dumma saker. Det finns kvinnor med men de är betydligt färre.
Det kan vara fina män. Män jag tycker om. Män som är hederliga, arbetsamma, rejäla och snälla.
Män som aldrig skulle våldta eller slå en kvinna och män som aldrig skulle rösta på Sverigedemokraterna eller uttrycka något förakt mot en människa de möter.
Män som har massor av patos på riktigt när det gäller.
Den typen som pratar allmänt och generellt. Inte om min svärson eller om sin läkare med utländsk härkomst eller grannen som är jättetrevlig utan om invandrare som grupp.
Män som klappar kvinnor i baken eller fräckt tittar djupt ner i u-ringningen och som skrockar åt kompisen som hånar frugan eller senaste ligget men som avskyr sexuella övergrepp och inte ser samband.
Det handlar om uppfostran, om generationsklyftor, om att ha vuxit upp i små samhällen, att inte vara van vid att diskutera och SE den här typen av utsatthet och frågor.
Jag kan förstå det. Även om jag alltid sett mej som feminist så har jag en helt annan medvetenhet idag än bara för några år sedan. För att jag aktivt sökt mej till den typen av diskussioner.
Min egen make är ofta väldigt sexistisk i sina uttalanden och honom kan jag ju ifrågasätta, gräla på, men aldrig få att förstå saker som kvinnors utsatthet. Att schyssta män måste sätta ner foten osv.
Han blir mest arg. Han ser sej som en bra man och att han blir ifrågasatt och ihopklumpad med rötägg. Han ÄR en bra man... bara inte där i tanken som jag.
Och själv tycker jag fortfarande att komplimanger är roliga att få och blir både smickrad och lite lycklig av sådana istället för att se det som en del av det förtryckande patriarkatet.
Livet vore förfärligt tråkigt utan lite oskyldigt flirtande... men det är inte feministiskt att tänka så.

I de här situationerna, och i möten med människor som jag tycker mycket om å respekterar för övrigt, kan jag önska att jag kunde ta av mej de här "Pk glasögonen." 
Det är nästan jobbigt att reagera.
Ibland säger jag ifrån, ofta blir jag bara tyst eller byter ämne för att jag inte vill sabba stämningen men ibland blir jag så trött på mej själv. Känner mej bara "bråkig." Bråkig och tråkig.

Nån som känner igen sej?

Puss/ Asta

Är jag en rasistisk homofobisk kvinnohatare?


Jag ser på mej själv som feminist och antirasist. Jag är överlag opened minded och rätt snäll.
Fler än en gång har jag fått höra att jag är Så jävla Pk. Och om jag nu är det, så är det något jag är stolt över.
Igår blev jag tillagd till en ny grupp på Facebook av en bloggsyster. Kvinnogardet.
En grupp för kvinnogemenskap där man som kvinna skulle kunna hämta både praktisk och mental hjälp om man kände sej hotad/ påhoppad på nätet eller irl.
Jag tyckte det lät fantastiskt...

... Idag gick jag ur.
Det kändes inte ett dugg fantastiskt. Faktiskt rent absurt. Jag kände mej som en alien och funderade är detta på riktigt?!
Nåt grälsjukare, elakare, surare ställe har jag aldrig varit på.
Det var som en elak parodi på militanta feminister. Kvinnor som letade fel överallt hos sina medsystrar och som ställde till ett jävla liv, skapade rena lynchgrupper över ingenting.
Exempel...
Gruppens namn. Kvinnogardet. Fy fan för att utesluta transpersoner på det viset och så sju ilskna hatiska trådar om detta.
Gruppens bild. Det var vita kvinnor på omslaget vilket var fruktansvärt rasistiskt och avskyvärt.
Grundaren kallades Eva Braun och allt möjligt. 17 förbannade uppviglande trådar.
Någon... vit kvinna... försökte mäkla fred och skrev nåt i stil med att vi är alla Queens.
Det skulle hon inte ha gjort!
Queens har tydligen svarta kvinnor patent på och nu fick kvinnan som fredsmäklade höra att hon var rasist, stal av de svarta så som det alltid har gjorts, dum i huvudet, "är du på riktigt" osv.
Så där var det. Hela tiden.
Jag blev helt matt!
Jag vågade inte säga ett knyst för allt jag någonsin tänkt eller känt var uppenbarligen snorfel och skulle kunna göra mej uthängd till satan själv.

Jag har alltid sagt att det är en fördom att kvinnor har svårare att hålla sams och är sämre på att umgås i grupp och att hålla varandras ryggar än vad män är. Jag har själv sett åtskilliga exempel på män som gnäller och skvallrar och pratar skit.
Men efter den här erfarenheten är jag tveksam alltså.
Det här var ingenting av vad jag kallar feminism och systerskap.

Puss/ Asta

fredag 22 januari 2016

Mitt råd till alla spädbarnsmammor.



Allt har sin tid och mina småbarnsår är definitivt över. Jag har fyra vackra friska barn och kan inte säga att jag skulle vilja börja om men ändå...
På senare år och framför allt under utbildningen jag nu går så väcks mycket tankar om vad jag skulle velat göra annorlunda.
Föda hemma och i vatten är en sådan sak. En annan är det här med bärsjal.
Jag har burit mina spädisar mycket. Haft dem hud mot hud när jag sett på tv, samsovit med dem och ammat liggande utan att knappt behövt vakna, men jag inser nu att jag skulle kunna gjort så mycket mer!

Att bära sitt späda barn hud mot hud har massor av fördelar och underlättar anpassningen för bebisen i det nya livet utanför livmodern. Kontinuerlig hud mot hudkontakt hjälper barnet att hålla temperaturen och sitt blodsocker, det hjälper mamman att uppfatta tidiga tecken på att barnet vill suga och det underlättar amningen.
Oxytocinet... vårt lugn å ro, vårt kärlek och knyta ann hormon... flödar på bättre.
När barnet föds har vi burit det det i cirka 40 veckor inuti vår kropp. Under åtminstone tre månader borde vi därefter bära det tätt intill oss utanpå kroppen med hjälp av en bärsjal.

I västvärlden får nyblivna föräldrar rådet att barn skall ha kudde för att undvika bli platta bak på skallen och de får råd om att tidigt en stund då å då lägga dem på magen så de får träna sina nackmuskler.
Sådana råd behövs inte i stora delar av världen just därför att det naturliga är att bära på barnet.
Förutom närhet och trygghet får barnet då en naturlig träning i att öva stadga.
Och mamma... hon är fri att göra det hon vill och behöver med båda händerna fria.
Tvätta, dammsuga, blogga, fika, hjälpa storasyster eller vad hon nu behöver.
Barnet följer mammas rörelser, känner hennes doft, hör hennes hjärtslag.

Det är mitt råd till alla nyblivna mammor.
Införskaffa minst en ordentlig bärsjal och ge ditt barn det finaste du kan. Kontinuerlig hud mot hud kontakt.

Puss/ Asta

Förnedrande möte


Vissa obehagliga möten fastnar i ens inre för all framtid. Jag har tidigare, flera gånger i den här bloggen, berättat om hur jag som ung, outbildad småbarnsmamma utan arbetserfarenhet mötte en föraktfull arbetsförmedlare och bestämde mej för att aldrig mer tilltalas på det viset, aldrig mer bli sedd på som hopplös socialgrupp 3.
Idag var jag med om ett liknande möte som väckte både skam och vrede inom mej.

Jag var hos doktorn. På stans vårdcentral. Jag behövde förnya mina recept.
Det var allergimediciner, mina antidepressiva och Zopiklonen... alltså mina insomningstabletter.
Jag har använt både antidepressiv medicin och hjälp att sova i åtminstone 3-4 år nu.
Trots att jag är både öppensinnad och sjukvårdskunnig så finns det en del skam i att prata om det.
Inför andra kan jag tycka, säga och mena att ångest eller depression inte är ett dugg konstigare än högt blodtryck eller diabetes och att det självklart skall medicineras.
Men inför mej själv så kan det kännas... klent. Finnas en oro över vad framtida arbetsgivare skall tycka och annat trams.

Doktorn som tog emot mej var säkert tio år yngre än mej, mörk, talade klanderfri svenska och såg sympatisk ut. Han satte sej på pall framför mej, såg mej djupt in i ögonen och frågade om mitt ärende (som han redan kände till från att jag beställt tid.)
Jag framförde vilka läkemedel jag ville ha recept på och han började ifrågasätta.
Vem hade skrivit ut Cipralex (antidep)? Var någonstans? När? Varför?
Jag förklarade. Det var företagshälsovården. För kanske fyra år sedan. För att jag hade utmattningssymtom men att jag alltid haft en känslighet för ångest osv.
Doktorn ifrågasatte varför Cipralex inte syntes i NCS (journalsystemet) när de andra läkemedlen gjorde det.
Ja, hur ska jag veta?!
Jag förklarade för honom (som ju borde veta) att Cipralex inte är något som är beroendeframkallande eller som går att missbruka, att det är ett behandlande läkemedel och att det känns märkligt att sitta och försvara det.
Då gick han över på sömntabletterna.
Jo, jag vet. Man ska ha dem kort tid. De är vanebildande. Det är inte bra.
Men nu har jag ju haft dem massor av år. Jag kan inte sova utan. Och jag måste kunna sova för att orka med livet.

Doktorn tittar intensivt på mej och säger: Hur många Zopiklon har du kvar?
Jag svarar som det är, 4-5 stycken.
Han tittar på mej än mer intensivt. Jag känner mej som en pundare som vädjar om sin drog.
Jag känner mej misstrodd och förhörd.
Han säger: Du fick 200 st utskrivna i mitten av september. Du borde alltså ha 40-50 st kvar.
Tar du mer än du ska?

Jag nekar. Känner gråten inom mej. Ilskan som stiger. Känner mej som... som min mamma.
Var är dom då?
Jag möter fast hans blick, svarar som det är. Jag vet inte.
Eller svarar som det nästan är. Jag har inte tagit fler än vad jag ska (men mamma måste ha tagit när hon varit här, det är den enda förklaringen jag kan komma på.) Men om mamma säger jag ingenting.
Det hade låtit än mer pundar aktigt. Någon måste ha stulit dem. Nä, det säger jag inte.

Doktorn säger att han känner sej mycket tveksam till att skriva ut fler antidepressiva och insomningstabletter till mej. Han vill rådgöra med en kollega. Han går och lämnar mej med förnedringen rinnande utmed ryggen.
Jag förbereder mej för att han skall komma åter. Vad jag ska säga. Hur arg jag ska låta.
Han kommer tillbaka.
Han skriver ut medicinen jag vill ha MEN säger han, insomningstabletterna skrivs ut i småförpackningar som får hämtas ut månadsvis.
Missbruksförfarande.
Jag tackar avmätt för hjälpen. Säger att det är inga problem.
Han tittar vädjande på mej. Frågar om det känns okej.

Hur fan skulle det kunna kännas okej?
Den logiska sidan av mej förstår att han gör precis som han skall och bör.
Han känner inte mej. Vet ingenting om mej.
Allt han vet är att jag stått på vanebildande medicin för länge och att tabletterna tagit slut för fort.
Men jag känner mej som en missbrukare och en kriminell.
Jag känner mej som mamma och min släkt.
Och jag tänker att jag ska ta me fan sluta med de här tabletterna för INGEN ska någonsin se på mej på det sättet igen.

Fy fan.

Puss/ Asta

Kan kvinnor verkligen ta hand om ett barn på egen hand?



Äntligen har en omodern lag ändrats och från 1:a april i år får ensamstående kvinnor insemineras precis som hetero och homosexuella gifta par får även i Sverige.
Det är frustrerande när möjliga lösningar för liv, lycka och kärlek hindras på grund av gammaldags regler och ett föråldrat synsätt.
Inseminationen i sej är ju inga svårigheter utan gammal kunskap vid det här laget, frågeställningen och hindret har snarare varit Kan verkligen ensamstående kvinnor ta hand om ett barn?

Ja, det är klart att de kan. Kvinnor har i alla tider tagit hand om barn själva. Papporna har varit upptagna med att jaga mammut, kriga, tjäna pengar, springa på krogen, spela fotboll, sjappa från ansvaret helt och hållet å dra iväg med en ny liten snärta där livet är enklare och mer rosafluffigt.

Viktigt för barn är kärlek, tid och uppmärksamhet.
Familjer ser olika ut nu för tiden. En del lever mamma, pappa, barn. Andra mamma, mamma, barn. Några pappa, pappa, barn. Det finns mamma, barn. Mamma, mormor, morfar barn. Mamma, kompis, barn. Osv
Kärleken till ett barn är ett livsåtagande. Den barnet älskar och har en relation till kan inte plötsligt försvinna. Det är DET som är det viktiga för ett barns trygghet och välbefinnande, inte vilket kön tryggheten råkar ha.
Jag tror det är bättre för ett barn att veta från början att hen är "mammas barn" än att ha en pappa som på inga sätt höll måttet. Att överges och väljas bort är det som skapar sår hos barn som hos många vuxna bara läker med tunn så tunn sårskorpa att det kan skrapas bort hur lätt som helst.
Lets face it. Det finns en å annan mamma som smiter sitt ansvar men långt många fler pappor.

Barn har alltid varit viktigt i mitt liv. Jag har alltid velat bli mamma.
För väldigt många människor, inte alla och det är så klart okej, men för väldigt många är barn själva meningen med livet.
Om jag vore barnlös och i trettioårs åldern utan en partner av föräldramaterial så skulle jag inte tveka på att skaffa barn på egen hand.
Barn kan vi kvinnor få under en begränsad tid i livet, sitt livs kärlek har man just hela livet på sej att finna. Om en sådan känns viktig.

Hurra!

Puss/ Asta

torsdag 21 januari 2016

Hej hej



Åhhh, jag är hemma!
Efter två dagar i Borås och efter att ha sovit utan min Gottfrid så pustar jag ut i stojet och ska få sova i egen säng. Vecka 1 av 3 gjorda på BB. Nästa vecka blir än intensivare och jag kommer att vara borta mellan må morgon-torsdag eller fredag kväll.
Men det tänker jag inte på nu. Jag tar det dag för dag.
Visst är det trevligt på BB i Borås och min handledare är jättesnäll men... menar inte att låta förmäten eller som jag kan allt för det kan jag verkligen inte  men... jag brukar få betalt för att jobba på BB.
Det skiljer lite grann i rutiner men det är smågrejer och något nytt har jag inte sett eller lärt mej ännu.
Såå... liiite känsla av att jobba gratis med meckig resväg är det.
Sen är det en del av utbildningen, det är intjänade högskolepoäng, och jag får se det så.
Det är även roligt att vistas bland yrkesverksamma barnmorskor och få diskutera yrket och annat.

Nästa vecka blir det några dagar på Neonatologi avdelningen och det är nytt för mej.
Då blir det nya ansikten igen så det känns lite pirrigt.
Än så länge har den mentala personliga biten vara det största. Att köra bil så långt och så där.
Men idag när jag körde hem var det ljust ute, vägarna var fina och jag kände mej lugn, glad och avslappnad hela tiden.
Fantastiskt vackert som ni ser på bilden.
Sååå... utveckling sker. På olika plan.

Idag när jag kom hem hade jag en liten konversation med Noah 20 månader.
J: Har du saknat mormor?
N: Nej
J: Men du är väl glad nu när mormor är hemma?
N: Inte. 


Nä. Gottfrid är i alla fall. Och med honom ska jag gå en lång härlig promenad i morgon.

Två nyheter under tiden jag varit borta.
1. Trots rättegången mot Sd medarbetaren i den sk Järnrörshärvan öker Sverigedemokraterna och är nu i en (förvisso rätt osäker mätning) näst största parti.
2. Drevet mot Margot Wallström går. Hon har inte gjort något brottsligt. Inte ens omoraliskt. Kanske något fartblint men som sagt drevet går och den bästa utrikesministern Sverige haft på år och dar hänger löst.
Något är definitivt skevt med invånarna i landet Sverige.

Puss/ Asta

måndag 18 januari 2016

Är jag alldeels knäpp nu?



Första praktikdagen på jobbet avklarad. I blå kläder (ett jäkla lyft mot det de vita.)
Alltså, bortsett från att man skymtar en bh kant (såg den inte när jag snabbt som attan efter att ha kisselissat knäppte av ett kort men bjuder på det om någon blir upphetsad el upprörd) så tycker jag nog att jag SER UT SOM en barnmorska.
Så där som jag föreställer mej bilden av en barnmorska (vi har alla våra fördomar)...
lite äldre, moderlig, snäll och bestämd med glasögonen på skulten.
Så ska väl en barnmorska va? Eller?
Hur vill du ha din barnmorska?
Annars brukar jag mest tycka att jag ser ut som socionom. Eller högstadielärare.
Miljöpartist eller möjligen vänster.
Har ni oxå sådana där föreställningar?
I så fall, vad/ vem ser du ut som?

När jag är på stan. Sitter själv på ett café eller tar en öl en eftermiddag på en uteservering eller kanske på tåget så brukar jag titta på mina medmänniskor och fantisera om deras liv.
Vilka de är. Vad de jobbar med. Har för hobbys. Partners. Om de har barn.
Är de i sällskap, två eller flera, funderar jag på deras relationer.
Är de gifta? Kollegor? Grannar som i smyg sätter på varann och nu på väg till nåt hemligt sexnäste?
Gruppen. Vem gillar vem? Är det nån som inte gillar nån annan?

Jag lyssnar gärna på andras samtal. Tjuvlyssnar.
Mina barn säger att jag är så pinsam för jag döljer det inte. Jag kan stå bredvid och fastna i konversationen och med halvöppen mun följa pratet fram och tillbaka.
Mammaaaa, brukar de väsa då. Tur det för själv märker jag inte av det.

Egentligen så tror jag inte att jag är så creepy som jag låter. Jag är bara helt enkelt fascinerad av människor, av andras liv och i bra stunder så tänker jag att det är just en sån här egenskap som är bra att ha när man vill skriva den där stora Romanen någon gång. Intresset för vad som sägs och inte sägs bland oss och fantasin att ge dem en massa egenskaper och hela liv som jag tror skulle passa dem.

Eller vad tänker ni?
Att jag är alldeles knäpp?

Puss/ Asta

söndag 17 januari 2016

Nervositetshantering del 711.


Hanterar nervositeten inför morgondagen genom att vara aktiv. Mindre tid att grotta ner mej i ångest.

Jag har SOPAT mitt rum eftersom dammsugare är sönder och därefter dammtorkat. Behöver nåt space där det är ordning även för ögat. Bytt lakan. Tänker sova gott i natt och imorgon kväll när jag kommer hem efter min första tur å retur till Borås.

Jag har lagat två ordentliga portioner med middag inför kommande veckan.
En köttfärssås och en nötgryta.
Och jag fastar... allt detta matlagande har gjort mej hungrigare än vad jag brukar vara på fastdagar.
Om det är rörande eller patetiskt att de övriga vuxna med panik i rösten säger "Men vad ska VI äta då när du är borta" kan jag inte riktigt avgöra. Väljer att känna mej betydelsefull.

Jag har tvättat massor av maskiner. Hängt tvätt. Sorterat tvätt. Vikt in det.
Igen, att reda ut kaos utanpå skapar lugn inuti.

Jag har gått en underbar promenad med Gottfrid. -11 grader. Så kallt kändes det inte, och det var gnistrande vackert.
Sen klippte jag hans klor. Lite samma känsla som när barnen var små och nybadade när hunden känns välskött.

Jag har tvättat håret, rakat hönan och snart ska jag plocka ögonbryn.
Försökte titta på hockey men hade inte riktigt ro.

Vad gör ni?

Puss/ Asta

lördag 16 januari 2016

Att misslyckas med det viktigaste av allt



Lady Dahmer hör till bloggare som jag alltid följer. Håller inte med henne om allt, men hon har öppnat mina ögon för mycket som jag tidigare inte har sett.
Hon skrev idag som svar på en kommentar på ett inlägg som handlade om självkänsla "Barn föds med god självkänsla, sen fuckar vi upp det. Arbetet är väl snarast att se till att de får behålla den!" och det är så sant. Så otroligt sant.
Ett barns självkänsla behöver inte byggas. Det finns där från början. Varenda unge tycker att hen är fin och duktig och värd att ta plats. Men någonstans på vägen går den där känslan sönder.

En del kan inte skilja på självförtroende och självkänsla.
Men självförtroende är att du tror på dej själv utifrån ett särskilt område. Du tycker att du ser bra ut, att du har en social förmåga, är duktig på ditt jobb eller sjunger som en gudinna.
Självkänsla handlar mer om att se sitt värde. Se sitt värde bortom hur du ser ut eller vad du presterar.
Jag har relativt gott självförtroende inom en mängd områden. Självförtroende är oxå relativt enkelt att träna sej till.
Självkänsla är nåt annat. Nåt djupare och betydligt mer komplicerat.
Så ser jag på det i alla fall.

Vem är jag om jag går upp 60 kg i vikt? Vem är jag om jag tvingas bli sjukpensionär och inte längre kan jobba? Vem är jag om mina barn säger att jag har gjort ett miserabelt jobb?
Svårt att svara på men förmodligen inte mycket i mina ögon.
Och vad det gäller min egen barndom och mina egna föräldrar och andra betydelsefulla vuxnas insats så kan jag se vad det är som gjort mej till den jag är idag.
Jag vågar inte stanna länge i den tanken för då blir jag bitter och det vill jag inte.
Själv har jag försökt att göra ett bättre jobb än mina föräldrar kring uppfostran och umgänget med mina fyra barn. Jag har haft högre ambitioner än någon av dem måste haft.
Och på många sätt är jag nöjd.
De är alla fyra vackra, empatiska människor med fungerande liv. De är mitt livs stolthet.
Men... särskilt bra självkänsla kan jag inte se att någon av dem har.
De har alla sina issues. De är socialt begåvade men hävdar allihop att de har social fobi... vilket ingen av dem har men deras känsla är sådan. Att sociala sammanhang kostar på.
Jag vill inte lämna ut dem mer än så här men jag skulle önskat, jag har försökt men misslyckats, att ge dem en bättre självkänsla än vad jag har. Jag blir ledsen när jag ser att de gör som jag eller resonerar som jag trots att de borde haft bättre förutsättningar.
Därmed har jag kanske misslyckats med en av de viktigaste sakerna i ett föräldraskap.
Det är jobbigt.

Finns det någon möjlighet till kompensation? Något sätt att göra bot och bättring?
Ja och nej skulle jag vilja säga.
Nej för att gjort är gjort. Man har en barndom och thats it.
Ja genom att vara ödmjuk inför sina barn, barnen har alltid tolkningsföreträde av sin barndom,  och genom att försöka på nytt med barnbarnen.
Så får det bli.

Puss/ Asta

Ångest å snö. Ska man verkligen skriva om sånt?



Det är helg och inte vilken helg som helst. Det är sista helgen innan den första praktiken och känslorna, tankarna är verkligen all over the place just nu.
I natt har det på nytt snöat och både minusgrader och ännu mera snö är att vänta den kommande veckan.
Ibland får jag påminna mej själv om att världen inte kretsar kring mej och mej allena. Att det inte sitter en liten gubbe där uppe bland molnen som känner för att jävlas med just mej.
"Så, hon tycker att det ska bli galet läskigt att praktisera på ett nytt ställe, i en ny roll med nya människor och hon är skräckslagen för att köra 25 mil om dagen på ny väg, well... här har hon en jävla massa snö oxå! För dina synder skull liksom."

Tillåter jag mej att till fullo känna vad jag känner så bryter jag nästan ihop. Kroppen signalerar ångest på alla sätt den bara kan. Den signalerar FARA, DRA DEJ UR, SLUTA. Ju mer jag funderar desto värre blir det till jag nästan hyperventilerar av panik.
Jag tror faktiskt... men det är ett annat inlägg... att jag har vad som kallas GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Igenkänningen på symtomen är total. Men som sagt, annat inlägg.
Trots detta å med all min erfarenhet om hur jag fungerar så kan jag till viss del styra det.
Bryta tankar. Inte tillåta mej att bada i all den där ångesten allt för länge.
Jag tänker och resonerar rationellt med mej själv. Det jag känner ÄR inte rationellt.
Så, jag säger tex åt mej att jag har haft körkort i 15 år. Att massor av människor kör den här sträckan varje dag år in och år ut. Att jag ska köra tidigt och ta hur god tid som helst på mej. Att bilkörandet kommer bli lättare redan efter några gånger.
Vad det gäller praktiken är jag inte lika rädd. Jag har lite erfarenhet av BB vård och jag har alla mina år som sjuksköterska. Och jag är en rätt sympatiskt tjej kvinna. Det finns de som kommer med mindre kött på benen och antagligen är coolare än vad jag är.
Det kommer att gå bra!

Om tre veckor börjar jag praktiken på Mödravården. Här på hemmaplan.
Det längtar jag hur mycket som helst efter.
Dels för att jag då... för en stund... är färdig med allt flängande och dels för att jag är verkligt intresserad av denna verksamhet. Det är inte osannolikt att jag efter en tid av förlösande kommer vilja arbeta på en sådan arbetsplats, jag tror jag skulle göra mej bra där. Tycker om att följa patienter, att bygga relationer och att undervisa.
Det ska bli jättespännande med preventivmedelsrådgivning, samtal, att träffa gravida, hålla i föräldragrupper.
Fick ett så fint mail av min kommande handledare så det känns verkligen jätteroligt att få komma dit.

Nu ska jag försöka koppla av. Njuta av att det är helg och att jag är hemma.
Gå ut å gå med hunden i snön och sedan se på hockey. Ta ett glas rödvin och må gott.

Vad gör ni en lördag som denna? Har ni några peppande ord så får ni gärna delge dem.

Puss/ Asta

fredag 15 januari 2016

Han är vad Richard Gere var en gång för mej



Alltså, jag vill typ ligga med Fredrik Önnevall. Jag vill gifta mej med Fredrik Önnevall. Jag vill föda Fredrik Önnevalls barn. Han är vad tonårens Thåström och Richard Gere va en gång.
En idol.
Han återger mej hoppet på mannen och på mänskligheten.

Serien Fosterland med Önnevall är tillbaka för sin andra säsong. Jag har precis sett första avsnittet på svtplay som sändes igår.
För er som missat denna serie finns hela första säsongen där och har du inte sett den så GÖR det.
I första säsongen träffade journalisten Fredrik Önnevall nationalister på lite olika håll i Europa, i Grekland, Ungern Frankrike och Sverige bland annat, och han träffade människor som drabbades av nationalisternas syn på världen. Flyktingarna.
Det är unika samtal där Önnevall verkligen försöker förstå och där han söker hos sej själv efter likheter och olikheter.
Första säsongen uppmärksammades särskilt för att Önnevall och tv teamet hjälte en syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige.

I denna andra säsong skall det framförallt handla om flyktingar, nyanlända till Sverige och om invånarna i samhällen där de hamnar.
Första avsnittet kretsade kring ett flyktingläger i Kenya och kvotflyktingar som skulle få komma hit, om frustrationen på ett flyktingläger i Sverige och om invånarna i Simrishamn.

Önnevall pekar inte finger åt någon. Han slår sej inte för bröstet över sin fina människosyn.
Tvärtom ställer han frågor, är genuint intresserad av den han talar med och rannsakar sej själv och sitt eget sätt att vara/ tänka. Han gör ett mycket fint och ömsint porträtt av en Sd sympatisör.

Ska man se NÅT på tv den här vintern så är det Fosterland.

Puss/ Asta

torsdag 14 januari 2016

Varning. Vikt inlägg.



Det är lika bra att berätta det. Då har jag nämligen mycket svårare att ge upp.
Idag vägde jag mej... igen... och hade gått upp ytterligare ett kilo.
Jag fattar verkligen inte?!
Går upp ett kilo i veckan nu trots att jag lever ungefär som förr.
Jag har egentligen inte tid eller kraft till dieter eller livsstilsförändringar nu med den stundande praktiken men jag kan ju bara inte fortsätta så här. Gillar förvisso mitt fylligare jag till viss del men hur mycket som helst kan jag inte låta det dra iväg.

Så, jag kör nåt som funkar. Som fungerar för mej ska jag väl tillägga.
Jag är ingen broccoli och kvargmänniska. Jag skulle dö tråkdöden om jag skulle hålla på med shakes eller rivna morötter var eviga dag.
Jag har lätt för att vara utan mat om jag aldrig börjar käka men är typen som har svårt att ta en god macka... det blir gärna fyra-fem när jag väl satt igång. När jag väl öppnat kakhålet.
Därför passar 5:2 mej.
Jag har gjort det förr och jag kan göra det igen.
Fem dagar i veckan äter jag precis som vanligt där ingenting är förbjudet. Imorgon vankas det entrecote, gräddig potatisgratäng, vin och choklad.
Två dagar i veckan (som inte får vara sammanhängande) äter jag ingenting. Möjligen en frukt innan jag lägger mej. Jag lever på vatten, kaffe och te.
Jag brukar inte bli hungrig förrän efter 18 tiden på kvällen. Och nu, kring nio, börjar det bli jobbigt, främst för att jag fryser helt gräsligt men nu lägger jag mej strax.
Jag vet att man får lov att äta även vid 5:2. 400 kcal på fastedagar för kvinnor och 500 kcal för män.
Men som sagt, jag blir bara mer hungrig då.

5:2 är egentligen ingen diet. Det är ett sätt att leva som visat sej ha många positiva effekter för hälsan.
Det minskar risken för alzheimers, diabetes, hjärtkärlsjukdomar och även cancer med kortvarig fasta som ökar metabolismen i cellerna.
Som en bieffekt tappar man överskottskilon.
De gånger jag prövat innan så har jag tappat de X antal kilon jag velat gå ner och sedan har det planat ut.

Idag är första fastedagen på första veckan. Väger in på 67 kg. Mål 4-5 kilo ner.
Hepp.

Puss/ Asta

Att prata om välgörenhet



Ska man det?
Rätt många anser att man inte ska det. Att det goda med handlingen försvinner och istället blir till ett förhärligande av en själv.
Människor har säkert olika anledningar att berätta om hur de hjälpt till eller vad/ vem de har pyntat upp för pengar till. En del vill kanske påtala att de är goda människor andra kanske vill inspirera.
Hur som helst så anser jag att det inte spelar någon roll vilket syfte som står bakom en god handling, precis som att tanken inte alls räknas.

Själv kan jag ofta känna mej otillräcklig i min insats. Den drunknar i all nöd som finns.
Men jag kan känna mej nöjd med att jag som student dragit in på andra saker än på mina åtagande hjälpinsatser.
Jag har två fadderbarn hos Barnfonden. Det har jag haft i tjugofem år eller nåt sånt.
Tyvärr blir det aldrig av att jag skriver eller skickar julklappar å sånt men jag ser i alla fall till att två barn får vaccinationer, gå i skola, mat, familjen får hjälp med sånt de måste.
Vi skänker till Greenpeace och till Läkare utan gränser varje månad.
Och så är det ju tiggarna då...

Från att ha gett ett par tior här å där har jag sista tiden mer koncentrerat det till att ge till mannen som sitter utanför vår ICA i stan. Han har fått några tjugor då jag handlat ett par gånger i veckan och lite mer till jul. På det sättet känns det som att jag hjälper nån lite grann och det inte bara är spridda skurar. Det händer att jag ger andra med men inte lika ofta som förr.
Men så nu, sen strax efter nyår, så sitter en ny tiggare utanför ICA.
Jag hoppas mannen har kunnat åka hem.
Nu sitter det en kvinna där så numera är det hon som får mina pengar.
Idag gjorde det allra extra ont i mej. Hon ser verkligen helt utsjasad ut och inte undra på det, det är ju svinkallt ute. Vi andra... vi mer lyckosamma i livets tombola... rusar fram mellan bil å affär med händerna nerkörda i fickorna och mössan neddragen och hon sitter där timma efter timma.
Fy fan.
Och så finns det människor som tror att de väljer detta, att de tjänar grymma pengar på godtrogna fina svenskar.
Fy fan.

Egentligen tycker jag att bistånd och att hjälpa till i fattiga länder är vår skyldighet men att välgörenhet och ideellt arbete inom landet klingar sämre. Från ovan liksom. Allmosor.
Staten skall ha hand om viktiga funktioner och säkra invånarnas skyddsnät.
Okej att hjälpa till att träna knattelaget men soppkök och kvinnojourer... sånt borde pengar avsättas till i den mån det behövs.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

onsdag 13 januari 2016

Svenska mäns välvilja och beskyddarinstinkt över oss kvinnor vet inga gränser



Efter pojkar och mäns uppmärksammade "masstafsningar" på kvinnor sista tiden exploderar facebook och andra sociala medier av svenska män som är så bekymrade över taskig kvinnosyn och vad kvinnor råkar ut för. Likt Ivenhou drar de sitt svärd sina tangenttryck å järnrör för att rycka ut till vårt försvar.
Man skulle kunna bli rörd till tårar.
... Det vill säga, om man inte vore en sådan misstänksam liten bitterfitta som jag.


Visst finns det fina jämställda män som på allvar tar avstånd från mäns våld och förtryck mot kvinnor. Er välkomnar jag till debatten. Ni behövs. Jag vet att ni finns.
Men det stora flertalet av män som uttalar sej uttalar sej i frågan gör det utifrån andra kulturers kvinnosyn, muslimernas syn på kvinnor, utlänningars oförmåga att ta ett nej osv osv osv.
De troll som i alla andra sammanhang tycker att vi ska se över det svenska först lämnar walk over vad det gäller sin mansroll.
Det är samma gamla troll som alltid som nu tar chansen att få sprida ytterligare lite rasism och hat.
Samma typ av svans som skickar hatfulla meddelanden, mail och brev till kvinnliga programledare, journalister och debattörer som annars.
I princip var enda "riddar-wanna-be" på facebook som jag klickat in på delar rasistiska sidor och har bilder på sin älsklingsblomma blåsippan.

Kanske är jag en liten misstänksam bitterfitta men jag tror att dessa män som stormar i debatterna på nätet skiter fullständigt i min jämlikhet och rätt till att känna trygghet. De vill värva röster till sitt rasistiska parti och de tror kvinnor är dumma nog att gå på det.
Äntligen ser Sd en nåbar väg till kvinnorna som de tidigare inte lyckats attrahera i någon större grad. Kvinnor som inte känner för att leva 1950 tals könsroller på nytt.

Mäns patriarkala förtryck mot kvinnor är internationellt, saknar etnicitet och gränser.
Visst, jag skall inte förneka att Sverige är ett mer jämställt och tryggare land för kvinnor än många andra länder, kanske till å med de flesta. Det är helt andra villkor att vara kvinna i Indien, i Saudiaraben, Irak, Somalia and you namned it.
En skillnad som Sverigedemokraternas familjepolitik, kvinnosyn och samhällsklimat inte kan ta någon som helst cred för.
Men det innebär inte att här i vår del av världen bor de goda männen och där borta bor de onda.
Våldtäkter, misshandel och mord på kvinnor förekommer även här och har alltid gjort.
Allt för få döms och ändå är fängelserna fulla av dem.
Den gemensamma nämnaren är inte någon etnicitet. Den gemensamma nämnaren för en överväldigande majoritet av dessa brottslingar är att de är män!
Sveriges värsta våldtäktsmän heter förövrigt Niklas Eliasson, Niklas Lindgren och Anders Eklund.


Lika lite som Sd å deras pack till väljare är intresserade av att skydda judarna och de homosexuella från de barbariska muslimerna, lika lite är de intresserade av kvinnorna som de i andra sammanhang klappar på huvudet, kallar för köns tillmälen och önskar våldtäkt, slakt och död.
Låt ingen inbilla er nåt annat.


Puss/ Asta

måndag 11 januari 2016

Min mormor sa så konstiga saker...



... Även om hon tyckte om Märta så tittade hon ofta på henne å sa:
Varför skaffar du dej inte en riktig hund, varför skaffar du dej inte en schäfer?

Inget ont om schäfrar. Jag är själv lite förtjust i dem även om jag troligen inte skulle orka/ hinna med en men det är lite roligt att hon (å många med henne) tycker att det är den ultimata hunden.
- Ehh, varför skulle jag?
- Så du har nåt att hålla i. (Som om Dogue de Bordeaux inte är det.)
- Det har jag redan. Man kan hålla i Märta.
- Men nån som kan vakta ?
- Ehhh?! (kommentarer överflödiga.)
- Nån som kan lyda. 

... Ja, där hade hon en poäng förstås.

Puss/ Asta

söndag 10 januari 2016

Mina stålbrudar i himlen.



Idag saknar jag mina brudar i himlen.
Här är en bild på mej och mormor på Liseberg för kanske 7-8 år sedan. Mormor skulle ha fyllt år idag. Jag kom aldrig på hennes sista kalas. Hon fyllde 80 år och jag tänkte att jag får fira henne rejälare nästa år i stället.
Det är dumt, det vet varenda människa, att skjuta upp saker å ting.
Men i min värld var det otänkbart att mormor bara skulle dö.
Jag är så glad att det gick så fort, jag är så glad att jag vågade fråga och att hon svarade att hon inte var rädd, att hon var klar och att hon längtade efter morfar.
Det är en sån tröst när jag saknar henne. Och saknar henne gör jag ofta.
Jag känner mej liten å sårbar utan henne. Jag är "högst i hierarkin" och har ingen som tar emot mej när jag faller utan henne.
Jag försöker bära hennes matriarkat. Karlarna har det aldrig varit särskilt mycket med i vår familj.

Och som det inte vore sorgligt nog så är det Märtas dödsdag.
Tre år sedan hon gick bort för mej här i hallen. Det känns som ett annat liv och ändå som helt nyss.
Hon var mitt ankare. Mitt nord och mitt syd.
Min teletubbies (med knölen på skallen) och sina flippfloppöron.
I hennes ögon rymdes all världens visdom. Ögon som kunde skifta från det mildaste till det mord beroende på vem de vilade på.
Hon var mitt livs själsfrände. Vi fick nästan 8 år tillsammans och i resten av mitt liv kommer hon att fattas mej.
Jag saknar henne varenda dag. Oftast hanterbart och som en saknad djupt å tyst inne i hjärtat.
Andra stunder, som den 10:e januari varje år, vasst och skoningslöst.
Precis som utan mormor faller jag fritt utan henne.
Den tuffaste matriarkaten av dem alla. Min Märta.

Puss/ Asta

Riket kammenbornia



En blogg som jag ständigt återkommer till då å då och som jag gjort reklam för tidigare här är Kammebornia. I riket Kammenbornia är Pia drottning och hennes Dennis kung.
De lever på landet, väldigt nära naturen och i nuet, skriver ljuvliga texter och lägger ut vackra bilder på skavda fönster med frostrosor och den öppna vedkaminen, på pappersänglar och stickade strumpor. Kungaparet av Kammenbornia har gått igenom mycket som är svårt, men har så mycket kärlek till varandra och till det lilla i livet.
Som sagt, det är ingen blogg som jag läser slaviskt varje dag men då å då går jag in och läser tillbaka, njuter av bilderna, tankar harmoni.

Så läste jag ett inlägg som gick rakt i hjärtat och som fick mej att förstå på ett annat sätt än tidigare.
Läs gärna själv här, men kort går det ut på att Kungaparet i Kammenbornia väljer vad de vill visa upp å vad de själva vill se. Väljer vad som är vackert i ett liv som inte är helt självvalt.
Inga foton på det mögliga badrummet där det är frost på insidan av fönstret utan istället på katterna eller den sprakande elden.
Läs. Jag rekommenderar verkligen det här inlägget och bloggen på riktigt.
Sanna överlevare och konstnärssjälar.

Jag tänker att så här är det nog för de flesta av oss. Inte bara för mej och Drottningen av Kammenbornia. Nu tycker jag förvisso att mina blogginlägg och mina statusuppdateringar rymmer mer än fest, kärlek och innerlig lycka utan jag menar snarare att vi alla bär just de där korsen.
Vi bär alla någon form av rädsla och sorg. Och gör vi inte det så är kanske det just det som är korset, att inte ha kontakt med den delen av sin själ. Förr eller senare drabbas alla människor av svåra saker.
Av svek, kärlek som tar slut, sjukdomar, ekonomi som stjäl livskraft, avsked och annat som hör livet till. Som gör oss till människor.
Allt vi kan göra är att försöka välja. Välja att se det vackra, välja att stanna i det som ger oss ro.
Det är lättare sagt än gjort.
Själv är jag lite av en mästarinna på att älta och att oroa mej för värsta möjliga scenario i olika sammanhang.
Jag har oxå försökt att fånga lyckan. Har ni försökt ni med?
Ni vet, när man plötsligt känner den där känslan av frid å glädje... för min del är det ofta ihop med Gottfrid på våra rundor... och man lixom griper efter den. Vill fånga den, spara den, hålla fast den.
Men lycka låter sej inte fångas.
Lycka är en stund här å nu att vila i och sen är den borta igen.

Jag ska försöka minnas det här. Både i mötet med mej själv och med andra.
För ingen vet vad den andra bär på.

Puss/ Asta

Ja, jag vet


Ja, jag vet.
Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka på min viktuppgång.
Jag tänker nog på den... tja, hundra gånger om dan. Minst.
Och åtminstone hälften av de gångerna så försöker jag övertala mej själv om att DET ÄR  BARA FETT, DET ÄR INTE CANCER!!!
Än så länge en liten hälsorisk utan mer en estetisk trivselfråga men likväl.
Varje gång jag ställer mej på vågen har jag gått upp nåt kilo, varje gång jag tar på mej ett par byxor som det var någon vecka sedan jag hade sist så sitter de åt lite mer.
Sista veckan tycker jag att jag har tänkt mej för mer. Inte druckit alkohol. Ätit mindre portioner. Mindre godis. Resultat: 1 kg upp. Igen.

Ja, jag vet.
BMI är ingen särskild bra metod men nu ligger jag på övervikt på den med 25,5.
Jag har aldrig legat på faktisk övervikt innan.
Mätte mitt midjemått med och där skall kvinnor ligga åtminstone under 80 cm och jag hade 84.
Jag ser ut i kroppen som tjejen över 29 i BMI.

I natt när jag jobbade så såg jag det så tydligt. Större byxor än vad jag brukar ha (stl 70-80 kg!) och min vanliga tunika som brukar fladdra lös men som nu spände över stuss och byst.
Jag blev medveten om att alla andra oxå ser det, i synnerhet kollegorna på BB som inte sett mej på länge, medveten om att de i sina huvuden noterar "Hoppsan vad hon har blivit rund", för det gör jag själv. Trots att jag tycker att jag är en rätt snäll människa.
Medvetandet om att människor ser och tänker om min kroppsform är ny för mej och jäkligt obehaglig. Jag vill att de ska se mej och inte min nya vikt.

När jag skulle åka till jobbet satte jag på mina baggyjeans.
De brukar vara för stora. Jag har gått i dem när jag vill slappa till det eller vissa dagar när jag känt mej svullen. Nu kunde jag inte knäppa dem.
För några veckor sedan satt de åt, nu fick jag bara med nöd å näppe igen dem, med resultat att jag blev helt orörlig i bilen å fick ont i magen så jag fick knäppa upp dem och hasa fast dem på höfterna.

Jag har ju att brås på. Mamma är bara drygt 1,50 lång och har vägt över 90 kg och vi är lika genetiskt.
Jag kan inte låta detta rinna iväg.
Och även om jag gillar att jag har mer tuttar och är lite fylligare i ansiktet så kan det ju inte fortsätta så här. Jag har inte råd att köpa en helt ny garderob.
So, what to do?! Träning lär jag inte hinna med nu i dessa tider som väntar med praktik och en massa pendlande. Då återstår maten.
Jag får ta tag i 5:2 nu med det samma.

Ja, jag vet.
Ni har hört det förr...

Puss/ Asta

lördag 9 januari 2016

Pillutta...



Jag har alltid ÄLSKAT Astrid Lindgrens berättelser och fört det vidare till mina barn.
Framför allt har jag promotat de filmer, sagor och berättelser som jag tyckte om som barn.
Emil i Lönneberga är en favorit liksom Bröderna Lejonhjärta och Allra käraste syster.
Pippi och Saltkråkan så där, helt okej fast inte som favoriterna.
Madicken kan inte jag minnas att jag såg som barn och väldigt lite tillsammans med mina barn.

Här om dagen såg jag båda Madickenfilmerna. Jag började se dem med Noah men han tröttnade ganska snart och jag blev sittande å såg på dem själv och herre jäklar vad bra dom är!
Astrid Lindgren har i alla sina historier fångat saker som är svåra och inte bara servera barn lycka och glitter. Allra tydligast är det kanske i Bröderna Lejonhjärta där våld förklaras som nödvändigt och där det ställs moraliska krav även på barn att våga stå upp för det goda. "För annars är man ingen människa utan bara en liten lort." 

Men i historierna om Madicken har verkligen allt och det jag särskilt gillar är att människorna i den är mångfasetterade. De är inte onda eller goda eller modiga eller... de är allt sammans. 
Söta Alva som trånar efter den uppmuntrande gifta sotaren, mor på Junibacken som slåss med kvalen över att vara privilegierad, grannen Nilsson som super men är rätt snäll, Madicken som är rar men oxå en riktig mallgroda emellanåt å som trots att hon är änglasöt både kan slåss och retas, de fattiga barnen som inte står med mössan i hand, Abbe som är en idol men ibland utnyttjar att han är äldre än den beundrande Madicken.
Klasskillnader och klassmöten.
En fantastisk berättelse och precis sånt som barn behöver lära sej, se och förstå.

Mer Astrid Lindgren åt både stora och små. Mer Allan Edwall åt både stora å små.

Vad har Astrid gett dej och har du oxå återupptäckt henne som vuxen?

Puss/ Asta


fredag 8 januari 2016

Snodd graviditetslista.


Snodd bild på Google. 

En lista jag fann hos Underbara Clara. Länk  här

När blev du mamma? 
17 år första gången, 19 år andra, 21 år tredje och 25 år med sista.

Hur många barn har du?
Fyra underbara människor har det blivit som nu är mellan 29-21 år gamla.

Var graviditeterna planerade?
Bara en av mina graviditeter har varit planerad, nr II, och då gick det ändå mycket fortare än vad vi kunnat föreställa oss.

När berättade du om graviditeterna?
Alltså jag har aldrig kunnat hålla tyst!
Med fjärde ungen bestämde jag mej att NU ska jag banne mej iinte berätta för någon. Alla ska få upptäcka det själva. Och plötsligt hör jag mej själv berätta för en bekants syster utanför affären i typ 4:e veckan.
Helt hopplös på denna typ av hemlis.

Hur många barn vill du ha?
Jag vet inte. Jag ville alltid ha en till. Länge drömde jag om ett femte barn och flyttade fram min "senaste ålder" flera gånger. Men hade jag fått fem barn så hade jag säkert velat ha sex ungar. Vissa kvinnor har svårt att sluta helt enkelt.

Tätt ihop eller långt isär?
Jag tror att tre år emellan är ultimat. Själv har jag 2½ år, 18 månader och 4½ år emellan mina.
Jag tycker det gick bra då, man levde i sin egen verklighet och visste inte annat, men nu skulle jag säga att 18 månader är för tätt.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? 
Kanske beror det på att jag varit så ung men jag har inte oroat mej alls med de tre första utan bara förväntat mej att allt ska gå bra. Med fjärde barnet oroade jag mej jätte mycket, först att nåt skulle vara fel med hen och sedan att hen skulle vara död.
Barnmorskan sa att det är vanligt hos dem som får många barn, att de lixom känner att de "förbrukat sin tur."

Hur var graviditeterna?
Relativt lätta. Illamående i början och trötthet. Med nr 3 mycket förvärkar tidigt i graviditeten men annars ingenting. Det som varit har varit min stora skräck för förlossningarna.

Gillade du att vara gravid?
Ja, det måste jag säga. Jag kände mej väldigt speciell och välsignad under alla mina graviditeter.
Gravida kvinnor är vackra och får ett speciellt skimmer omkring sej.

Visste du vilket kön det skulle bli?
Jag gissade fel varje gång. Tycker förövrigt att det är ett ofog att föräldrar numera tar reda på könet i magen, det är ju det som är den stora överraskningen.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Jag har prövat allt.
Med 1:a körde jag Petedin, bäckenbottenbedövning och lustgas. Var livrädd hela tiden.
Med nr 2 körde jag ingenting. Bara bubbelbad. Höll på att bli tokig av smärtan.
Nr 3 var nog bäst. Bad där jag öppnade mej jättesnabbt och sedan lustgas vid krystningarna.
Nr 4 EDA. My god, vilken lycka. Tills jag skulle krysta. Då kom smärtan som en fullständig knock.

Hur var första bebistiden?
Både ock. Jag har älskat bebistiden. Det är då jag instinktivt vetat hur jag ska göra. Ju äldre barnen blir desto svårare. Samtidigt kan jag nu i efterhand och med mer kunskap se att jag drabbades av förlossningsdepressioner som blev värre för varje barn. En oerhörd skräck över omvärlden och över att inte kunna skydda mitt barn. Efter tredje barnet höll jag på att gå med i Jehovas vittne och efter fjärde barnet var jag näst intill psykotisk.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
 Ja, men dom har inte passat. Så det har blivit nya.

Ett råd till blivande mödrar? 
 Lita på dej själv och dina instinkter. Du vet hur man tar hand om ett barn. Skit i alla studier, vetenskap ändras hela tiden. Lyssna till dej själv och rådfråga din mamma eller någon annan kvinna du står nära.


Puss/ Asta


Gottfrid 3,5 år



Han är tre å ett halvt år nu min Gottfrid.
Så gott som färdig. Nästan vuxen.
De blir vuxna sent Douge de bordeauxerna och lever inte länge. Det är rasens stora minus.

Nu börjar jag kunna se vem han är, vem han har blivit. Unghundar kan ha en massa exter för sej som inte är deras personlighet egentligen, sånt som kommer å går.

Jag har inte vägt honom på länge men skulle gissa på kring 55 kg.
Han är en liten hanhund med andra ord, men han är inte så hög heller och jag tycker han är proportionerlig.
Femtiofem kilo muskler är rätt så mycket det med. Fullt tillräckligt.
En Dogue de bordeaux låga å satta kropp med kraftigt nackparti gör dem råstarka.
De är bulldozer som kan röja ner vad som helst om de vill.
Och vilja har de gott om.
Jag har aldrig ställt ut honom men jag tror att han är vacker. Jag tycker han är vacker.
Han har en ovanligt djup röd färg, han är kompakt men ändå smidig och trots att han är liten har han ett i mina ögon maskulint uttryck.

Gottfrid är mammas hund.
När Märta dog trodde jag aldrig att jag skulle få en lika mammig hund men Gottfrid är snäppet vassare där. Han älskar lixom mej och resten av jordens befolkning tycker han om alternativt accepterar.
Jag tror säkert det är min förtjänst/ skuld (beroende på hur man ser det) för det är jag som gör allt roligt med honom och framförallt är det jag som sover med honom.

Han är till sin mentalitet stabil. Blir sällan eller aldrig rädd för något.
Han är lugn. Inomhus vilar han mest eller ligger å tittar på vad jag gör. Höga eller skarpa ljud är han oberörd inför.
Utomhus strövar han ofta lös. Det händer att han drar iväg efter å jagar upp en katt i ett träd men rådjur orkar han sällan springa efter längre. Han vet, precis som han vet med fåglar, att han har inte en chans ändå.

Gottfrid är inte alls lika smart som Märta var. Det tackar jag för.
Hon använde ofta sin intelligens till att ställa till saker å ting som inte jag tyckte var käckt. Öppna dörrar å skåp. Gottfrid ids inte försöka. Är något ett problem avstår han hellre.
Han är i princip helt ouppfostrad.
Jag miljötränade honom rätt mycket som valp och unghund. Lydnad roade honom inte alls så som det gjorde med Märta. Han ska stanna när jag säger det utomhus, komma när jag ropar (det går inte fort) och i övrigt är det inte mycket mer även om han självklart kan sitt, ligg, high five, gå här ifrån, gå fint och lite sånt.
Han är usel på att spåra eller leta upp saker. Han letar med synen.
Luktsinnet används till brudar och brudar only.
Där missar han ingenting så fungerar gör den.

På sista tiden har han börjat med en del ofog som jag inte är nöjd med.
Han kan spänna upp sej för andra hanhundar och han kan... ibland... bli väldigt fokuserad på småhundar. Han tittar på dem med samma blick som katter, harar å annat "jaktbart."
Han har även börjat bli lite smågrinig med "valpen" Noah.
Morrar åt Noah om han kommer nära när det finns nåt ätbart men även    när han vill vara ifred eller när han vill ha en särskild soffplats. Han kan även sucka surt å byta rum. Han vill bestämma helt enkelt!
Det är något som oroar mej, jag har alltid litat blint på min hund innan.
Tips mottages!

Mammas bebis och prins på gott å ont helt enkelt. Det vet han om.
Han är otroligt curlad. Jag kan räkna nätterna jag varit ifrån honom på mina fingrar och han har aldrig varit ensam hemma mer än 3-4 timmar åt gången, vilket sker väldigt sällan.
Han får ta plats som vilken familjemedlem som helst och får bara bannor när han fostrar Noah i princip.

På det stora hela är jag väldigt nöjd med honom. Han är min gudasände, jag hade aldrig överlevt förlusten av Märta utan honom

Puss/ Asta 

torsdag 7 januari 2016

På tal om skitpappor då...



Ja, men alltså snälla?!
Läste den här "nyheten" på både Expressen och Aftonbladet.
Tobias Wallin från Let's Dance som delat sin sms konversation med frun på twitter.
Skäms han inte?!?!

"Några timmar med två kids." SINA två kids och han gnäller till hustrun som på kvinnligt manér får dåligt samvete och lovar att inte utsätta honom för detta hemska igen.
Kan inte riktigt avgöra om jag blir irriterad på henne oxå eller om jag känner sympati för vem som helst hade kanske blivit nervös om en sådan odugling passade ens avkomma.
Jag önskar, jag önskar så förtvivlat, att Tobbe bara var ett enstaka pucko men tyvärr inte.
Så undrar människor varför mammor har så mycket fler rättigheter?!

Ja, gud hjälpe världen med sådana män.

Puss/ Asta

Låt oss tala om det skamliga...



Det finns vissa egenskaper man bara SKA ha för att duga som människa känns det som.
Ja, eller i alla fall för att inte betraktas som en "stackars människa."
Vi ÄR väldigt mycket vår förmåga i det här landet. Det är viktigt att vara lyckad, lycklig och hel.
Att vara tjock går helbort. Så gör oxå arbetslös eller långtidssjukskriven. Och ångest är verkligen ingen attraktiv egenskap. Inget arbetsgivare gnuggar händerna av förtjusning inför.
Sååå, du är inte tvärsäker och skitcool i alla situationer utan tvärtom, ibland rädd utan att veta varför, toppen dej måste vi ha! 

Jag läste på Lady Dahmers sida här om att hon håller på att ta körkort och är livrädd.
Så kan det ju vara. EN människa kan vara särdeles neurotiskt lagd.
Men döm om min förvåning när massor av kvinnor kommenterade under att de varit/ är lika rädda dom.
Trogna läsare känner ju till min relation till bilkörning. Jag har haft körkort sedan jag var tjugoåtta eller nåt sånt, 18 år alltså. Jag kör utan problem i min lilla stad och till grannstaden där jag jobbar och tycker det är riktigt avkopplande, men sen på nya vägar så blir det nåt helt annat...
Jag har kanske kört längre sträckor, till nya platser ett tiotal gånger på arton år. Tillräckligt få gånger för att jag i mitt huvud skall kunna räkna upp samtliga tillfällen.
Ja, alltså det vill säga, så gott som aldrig.

Jag är rädd helt enkelt.
Rädd för att inte kunna reglerna. Rädd för att bilen ska gå sönder (kör ju alltid skruttbilar), rädd för halka, att köra av vägen, krocka med djur eller andrabilar, hamna vilse mm, jag skulle kunna fortsätta i evigheter.
Min make påtalar alltid hur illa jag kör de få gånger som jag kör honom och inte han mej och därför har det blivit så att han kör överallt.
Men den där rädslan är inte helt lätt att erkänna för någon.
Jag hittar hellre på 1300 undanflykter.
Att man har körkort å ändå inte är inte lätt att berätta.
Det känns jävligt... fånigt.
Min son tog körkort i höstas. Han kör som hejsan, överallt och ingenstans och en logisk liten gräshoppa sitter bakom mitt ena öra och viskar att "Kan han så kan rimligtvis du oxå." 

Nu inför praktiken som börjar v 3 så kommer jag att få köra en hel del.
Jag var inställd på att lösa det med bara tåg och buss men det kommer att bli för meckigt.
Ibland slutar jag t.ex kl 22 och börjar kl 06:45. Vid några tillfällen kommer jag sova över hos en klasskamrat men hon bor en bit utanför stan och då blir det två bussbyten.
Det funkar ju inte.
Jag måste bara komma över detta. Låta det förbli en rädsla och inte en fobi, vilket det blir om jag hoppar av min drömutbildning för att jag inte vill köra bil.
Rent krasst är det så att antingen är jag botad om tre veckor i min "köra bil rädsla" eller så är jag döden död.
Problemet är lixom löst av båda alternativen.

Men det är ångest, rädsla, skräck.

Puss/ Asta

onsdag 6 januari 2016

Men papporna då!



Kamratposten gjorde för många år sedan en stor undersökning där de frågade 6000  barn mellan 8-14 år vem de helst pratar med när de har problem.
Först kom mamma.
Sen kom en kompis.
Sen kom någon annan.
Sen kom ingen alls och först på femte plats kom... ta daaa...
Pappa.
Sug på den en stund. Jag tror tyvärr inte särskilt mycket har förändrats.

Varför är det så?
Det har så klart hur många förklaringar som helst. Skulle vi fråga tio personer får vi säkert tio olika svar. Men nu är detta min blogg och därför säger jag vad jag tror, det vore ju bara tokigt om jag sa vad du tror :)

Till viss del tror jag att det är biologiskt.
(Japp, jag vet... redan här blir folk uppretade.)
Det är så naturen tänkt sej det. Mamma tar hand om barn. Pappa har ihjäl en bisonoxe.
Evolutionen går vansinnigt långsamt.
Hela vårt nervsystem med sympatikus och parasympatikus jobbar fortfarande i tron att vi blir attackerade av stora djur när vi i själva verket känner ångest för att misslyckas på jobbet.
Kvinnorna har hormonerna med sej som redan under graviditeten jobbar till hennes favör och som frisätts i enorma mängder i den stund barnet föds och läggs upp på mammans bröst.
På BB kan man riktigt känna molnen av Oxytocin som flödar.

Men. Självklart finns det inte bara ett men här utan rätt många.
Vi börjar med det första...
Men, även män får förhöjda doser av Oxytocin när de bär sitt barn hud mot hud.
Inte i samma doser eller omfattning som mamman men ändå. Hormonpåslag.
Ju mer tid han spenderar med sitt barn tätt in till sej, ju mer hjälp får han därmed på traven till att känna kärlek, stärka band och bli den pappa alla barn förtjänar.

I vårt jämställda land arbetar nästan alla pappor heltid. Väldigt många mammor jobbar deltid.
I vårt jämställda land tar mammorna ut huvuddelen av föräldraledigheten och där vabbar mamma mest, är mamma familjens projektledare med huvudansvar för barnen. Mamma ammar, tröstar, bär, matar, vaggar kolikbarn, roddar vardagen, läser sagar, fostrar, plåstrar om mm mm så mycket mer eftersom de är hemma mer.
Inte så konstigt att ungarna där i tioårsåldern helst pratar med mamma.

Jag är inte ute efter att mammor skall arbeta lika mycket som papporna.
Allt män gör är inte per automatik bäst, därför behöver inte heller jämställdhet innebära att kvinnor ska göra som män gör (vilket det tyvärr ofta blir, inte bara i fråga om föräldraskap.)
Pappor borde jobba mindre. Vara hemma med sina barn mer. Ställa sin karriär åt sidan under småbarnsåren.
De borde prioritera annorlunda helt enkelt. Vara med sina ungar. Göra vardagsliret med sina barn.
Ta sin roll som förälder å inte bara vara någon slags sidekick åt mamman i bästa fall.

Jag känner... en del bra pappor men jag känner vansinnigt många fler som är rena skräpet.
Och det kan de knappast bara skylla på hormoner.
Finns det nåt råd jag vill ge till unga kvinnor utan barn så är det att kyss så många vackra kvinnor å män du vill. Gift dej ibland om du har råd å vill ha fest, skilsmässa är inget brott längre.
Men tänk för hundan efter hundra gånger om det verkligen är pappamateria som du skaffar barn med.
Finner du ingen lämplig kandidat så finns alltid Danmark.

Puss/ Asta