torsdag 29 december 2016

Årssammanfattande lista för 2016

Snor min egen lista från i fjol. Med nya svar. Varsegoda. 

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Åhh, småkrafs ni vet som... att FÖRLÖSA bebisar!!! , sy i andra människors underliv och hålla en äggstock i min hand innan den stoppades tillbaka in i ägarinnans buk igen.
Hamnade skrämmande nära 70 kg sträcket.

Genomdrev du någon stor förändring?
Skrev på en anställning på KK. Är numera frikopplad från medicin som varit min värld i 14 år.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Nej, våra vänner är för gamla. Men lilla Mio föddes och mina vänner fick flera nya barnbarn.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Minns inte datum men visst har ett å annat stort/ kul hänt.

 

Dog någon som stod dig nära?
Nej, men för vissa är det nog mer relaterat till tur än skicklighet.

Vilka länder besökte du?
Danmark.



 Anneli Lodéns foto.

Bästa köpet? 
Jaa?! Vad av allt jag shoppat står ut lite extra?
Får nog säga handpenningen på nästa års resa.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Massor. Barnbarnen så klart. Praktikerna.
Maken och jag hade en härlig minisemester i Göteborg i somras och sen hade jag en lika härlig höstminisemester med Lillebror och två andra kära vänner.
Stand up kväll med bästa vänner.

Anneli Lodéns foto.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Sömn. Mer motivation att springa. Hårdare hud å mer tilltro till mej själv.
Ett mer humanistiskt politiskt klimat, i Sverige och i världen.

Vad önskar du att du gjort mer?
Kommit igång med mitt engagemang för flyktingar. Jag har sagt flera gånger att jag kan tänka mej olika sorters fadderskap/kontaktmannaskap men orken å tiden har inte funnits där.
Tränat med Gottfrid. Han har blivit odrägligt ouppfostrad det sista och gör lite som han vill.
Hållit fast i löpningen.
(Förra årets svar, gäller detta med)

Vad önskar du att du gjort mindre?
Retat mej mindre på självgodhet.

Favoritprogram på TV?
Bonde söker fru.

Bästa boken du läste i år? 
Inte läst så mycket skönlitteratur under utbildningen men "Björnstad" av Fredrik Backman är kanske bästa boken... någonsin.




 
Största musikaliska upptäckten? 
Upptäckt och upptäckt men i år kom jag äntligen iväg på en Winnerbäckkonsert.
Hans senaste Granit och Morän är en av hans bästa någonsin.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Jobb byts mot student. När jag sista veckorna på förlossningen kände "jag kan, jag räcker till." Stort.

Största misstaget?  
Jag vet inte. Inga gigantiska misstag mer stora konsekvenser.
 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Tröttare framförallt. Oroligare över världen.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Kläder.

 Anneli Lodéns foto.

Något du önskade dig och fick?
Ännu ett år med Noah. Att dotter nr II flyttade hem till Sverige och att min äldsta dotter inom kort flyttar till stan. Tjänst på förlossningen.

Något du önskade dig och inte fick?
God sömn. Motivation att springa.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Minns faktiskt inte.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Alltså, främst önskar jag att pappa och jag skulle löst vår konflikt.
Att mamma skulle erkänt och tagit tag i sitt missbruk.
På det stora hela är jag nöjd. Det var utbildningens år. Sista distansen mot mitt drömjobb, nu är det (snart) gjort.
 
Vem saknade du?
Pappa och Märta.

De bästa nya människorna du träffade?
Tyckte väldigt mycket om flera stycken på min praktikplats som jag säkert kunnat bli vän med om jag bott närmare.
Mio... så klart.

Mest stolt över?
Att jag klarat av utbildning och praktik så bra med alla utmaningar av att köra bil, bo borta, våga se om jag kan som det inneburit.

Högsta önskan just nu?
Att åren med Triumf går så smärtfritt det går. Att Putin håller sej lugn. Att Sd fortsätter att minska. Att vi får vara friska. Att jag ska fixa mitt nya jobb... och få vänner, vara accepterad och omtyckt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Året som var var egocentriskt. Nu vill jag hjälpa andra.
Få in en vardag som funkar och håller mej frisk.
Njuta av barn, barnbarn, hund och vänner.




Puss/ Asta

Nyårsmål inför 2017

 


Tänkte summera lite nyårsmål... inte löften utan just något att sträcka sej efter... och summera det om ett år. Vad som fullföljdes helt, delvis och inte alls. Hmm, måste kolla om jag gjorde nåt liknande förra året som skall summeras nu, återkommer med det i så fall.

1. Komma ut och gå varje dag. Egentligen räknas bara sjukdom å ond bråd död som ursäkt att slippa. tio minuter bör jag hinna i alla fall.

2. Komma igång och springa igen.

3. Väga... är nu snäll å högst rimlig... 65 igen. Det är 5 kg mer än i fjol och fyra kilo mindre än nu.

4. Känna ett någolunda lugn när jag går till jobbet i slutet av året (Som barnmorska, fattar ni... galet!)

5. Inte börja med Zopiklon igen hur illa det än blir med sömnen när jag börjar med nattjänst. 

6. Ligga med min man lite oftare.

7. Fortsätta vara den bästa mormorn och farmorn jag kan.

8. Älska varje minut på Kos. Men oxå unna mej stunder när jag tänker att det inte är JAG som är småbarnsmamma.

9. Komma igång med mitt hjälparbete, hur det nu ska se ut, men sätta tänderna i ideellt arbete.

10. Försonas med pappa?

11. Tvätta bort sminket och borsta tänderna innan jag lägger mej.

12. Shoppa mindre.

13. Boka tid hos tandläkaren och laga mina andra hål med.

14. Boka tid hos veterinären och ta bort tandsten på Gotteman.

15. Fortsätta försöka bli en bättre kompis till mej själv.

16. Ta bättre hand om mina kompisar.

17. Skaffa minst en ny vän.

18. Ta några vita månader under året.

19. Njuta av sommaren.

20. Minst sex dejter med min man.

Puss/ Asta

Vilka är dina mål för 2017?

onsdag 28 december 2016

Utan rädsla inget mod

 

En utmaning florerade på facebook igår. Att ställa frågan: "Vad är det första du får upp i huvudet när du tänker på mig?"
Jag fick många svar där modig, tuff och rakt på sak dominerade men även analytisk och spröd/ skör. Det där sista skrev Lillebror och är nåt han brukar reta mej för då jag envist hävdar att jag är tuffare än han tror.
Fast det är sant. Jag har absolut en skör sida.


Just att människor tänker mod om mej gör mej så himla glad.
Trogna läsare vet att jag brukar säga att jag är den räddaste lilla människa som jag känner och antagligen som du känner med. Vore jag en seriefigur skulle jag vara lilla Skutt.
Men jag tar mej för saker som är viktiga för mej ändå. Jag höjer rösten och kliver fram, jag är obekväm när det behövs och jag tog tag i min dröm om barnmorska trots att hindren tycktes oöverstigliga innan.
Men utan rädsla inget mod eller hur? Om allt känns enkelt och lätt som en plätt är det väl inga konstigheter att våga.
Känner mej tex inte ett dugg modig som sover med Gottfrid men det kanske en hundrädd människa skulle känna sej som.
Det gör faktiskt ingenting om man är rädd. Det som gör något är om rädslan får styra ditt liv och dina val. Om rädslan hindrar dej i livet.

Jag är rädd för... ja, herre gud så mycket... men bortsett från rätt självklara grejer som krig, miljöförstöring, att någon jag älskar skall dö, att mina barn ska vara olyckliga, cancer, mörka gränder och okända män så är jag nog i huvudsak rädd för det ovana.
Jag är inte rädd för att möta nya människor, prata inför grupper, ta konflikter, bråka med sverigedemokrater och sånt där som många andra kan känna obehag inför för det har jag gjort så mycket. Nej, det handlar om att gå utanför min komfort zon och med denna utbildningen har jag verkligen fått göra det... många gånger.

Ibland kan jag förbanna min ständigt grubblande och lite depressivt lagda sida, önska att jag var lite stadigare och lättsammare.
En bloggsyster skrev om att hon är högkänslig vilket tydligen 15-20 % av befolkningen är och när jag gick in å gjorde testet hon länkat till stämde nästan alla svaren in på mej. LÄNK till testet här.
Diagnos eller ej... människor måste kunna vara olika och oftast är jag glad över att vara den jag är. Den där ökade känsligheten, medfödd el under barndomen förvärvad, gör att jag läser av människor och situationer, att jag har en hög empatisk förmåga där jag kan förstå många olika typer av människor och problem, att jag analyserar inte minst mej själv och mitt eget handlande vilket leder till ökad självkännedom mm.
Man får ta det goda med det onda helt enkelt.

Förresten, ni är pinsamt dåliga på att kommentera. Jag får numera fler skräpkommentarer än riktiga.  Skriv en rad.
Vad är det första DU tänker på gällande mej?
Hur ser du på mod?
Är du själv en modig människa?


Puss/ Asta

Bildresultat för lille skutt

tisdag 27 december 2016

Besviken på sina ungar



Jag läste en intressant tråd på facebook som jag haft svårt att släppa.
Det var en fråga. "Blir du någon gång besviken på ditt vuxna barn?"
Därefter hade en massa människor samstämmigt intygat att "Näää då! Det blir de verkligen inte" med hundra olika meningar som handlade om deras val, hur fantastiska de är, hur älskade de är, de skänker baaara lycka osv osv. 

Alltså, antingen är jag en superkass morsa eller oxå har jag ovanligt värdelösa ongar, vilket är det??? Va? Va? Va?
:) Vet ni, jag tror ingetdera. Jag tror... faktiskt... att jag bara är lite mer ärlig.
Jag HAR nämligen världens finaste ungar. De är kloka, inkännande och empatiska. Men de är sina egna och jag har ännu aldrig befunnit mej i en långvarig relation och interaktion med en annan människa utan att ibland bli irriterad och andra gånger till och med besviken.
Och det händer med barnen med. Jag är säker på att trots att jag älskar dem högre än livet självt så blir de besvikna på mej med då å då.
Det är väl ingenting farligt?

Jag blir sällan eller aldrig besviken på deras val i livet. Allt kanske inte jag skulle ha gjort, en del saker kan jag på förhand säga kommer gå åt helvete men de är vuxna och sina egna och måste få göra sina egna val och ta sina egna smällar.
Jag blir än mer sällan besviken på vilka de är. Jag tycker som sagt att de är långt bättre än vad jag har förtjänat.
Ibland tycker jag att de borde veta bättre. Ibland tycker jag att de underpresterar sin förmåga. Men besviken blir jag aldrig för sådant.

När jag blir besviken handlar det nästan alltid om vår relation. Att jag inte känner mej tillräckligt sedd eller uppskattad.
Jag är nämligen av den (tydligen?) ovanliga åsikten att vuxna barn, förvisso alltid är mina barn, men också vuxna människor som skall värna relationer som de bryr sej om och inte bara ta för givet... även om det gäller deras mamma.
Jag vill inte... och nu säger jag inte att det är så!... bli behandlad som någon som alltid finns där å alltid ställer upp men som de själva inte behöver investera i.
De är numera vuxna och har lika mycket ansvar för vår relation som jag har.
Då å då känner jag inte det. De gångerna har jag blivit besviken. Och det kan jag verkligen säga utan att hymla och utan att älska mina ungar ett dugg mindre än vad de där som aldrig blir besvikna gör.

Hur är det med er? Kan ni bli besvikna på era barn eller är de baaaara underbara?

Puss/ Asta

Nyårslöften och sånt



Det där med Älska dej själv och Var nöjd som du är och Sin egen bästa polare är verkligen färskvara. Något jag med åren blivit allt bättre på men som ibland faller tillbaka. Ibland som i nu. Alldeles lagom till den stora högtiden "Dags att göra om mej" som inträffar här om några dagar.
De sista åren har jag gett diffusa nyårslöften som Bli en snällare människa, våga mer, säga ja oftare. Det är svårare att utvärdera och att därmed misslyckas i än mer tydliga löften.

Senaste året har jag börjat följa en mängd kroppsaktivister på instagram. Ja Lady Dahmer har jag följt betydligt längre men då mer på bloggen. Det är befriande att se alla dessa vackra, kloka, valkiga, snygga kvinnor som är kroppspositiva och som på allvar förstått det jag bara förstår hälften av tiden, nämligen att en bra kropp är en frisk kropp.
Samtidigt följer jag Paulo Roberto och han är väl... motsatsen till relaxerad vad det gäller träning. Men nåt inom mej går igång på hans militanta uppmaningar om att investera i styrka och kondition.
Det är just det jag önskar mej... styrka och kondition... men jag vet inte om det inte egentligen är min hjärna som lägger på det filtret för så fort jag gör något som är det minsta fysiskt så kommer även tankarna på vikt och utseende.
Det är som om min hjärna hajar att sådana dumheter skulle bromsas och därför låtsas att det handlar om nåt annat. Nåt mer okej.
Men det är svårt att lura sej själv.

Idag ställde jag mej på vågen för första gången på evigheter.
Och givetvis syntes julens frosseri. Det kom upp en siffra som var högre än någonsin tidigare. Efteråt kunde jag bara med stora svårigheter klämma ner mej i ett par jeans som jag knappt använt för att de varit alldeles för stora.
Jag ska inte säga att jag är så stor att det känns i knän och leder och så där, det är fortfarande mest en estetisk grej, ja och praktisk eftersom jag nästan inte kommer i några kläder men jag vill verkligen inte väga så här mycket.
Förlossningsarbete är tungt och statiskt. Man står upp många timmar om dagen och använder sin kropp i konstiga ställningar. Jag behöver för mitt jobbs skull bli starkare.

Jag känner mej gammal och sliten. Tycker att jag har åldrats så fort.
Har inget emot att se ut som fyrtiosju, men det är rätt trist att se tio år äldre ut.
Idag hos tandläkaren skulle jag i receptionen säga mitt födelsenummer.
Hon i kassan hörde inte och sa: "Förlåt vad sa du femtio..."
Hon trodde alltså jag var född på femtiotalet!
Min mamma är född på femtiotalet!
Det där kan jag ju inte göra så mycket åt tyvärr men orken kan jag påverka.
Jag kommer inte lova X antal kilo ner eller si å så många sprungna kilometer i veckan utan fortsätter lite mer diffust...

2017 ska jag bli starkare!

Vad ska du lova/ inte lova?

Puss/ Asta

söndag 25 december 2016

Triss



Jag ser inte ofta på film men idag har jag sett TRE stycken.

 Bildresultat för bamse och häxans dotter

Först var jag, Mini, Noah och Ängla å på bio. Noahs första bio.
Vi köpte dricka och popcorn så klart och de små var så duktiga och satt still en hel timma.
Filmen var riktigt spännande.
Bildresultat för beck sista dagen

Sen såg jag den sista av Beckfilmerna som det inte blivit av att jag sett.
Jag saknar Gunvald men tycker att den norke gutten är en värdig ersättare och gillar att de inte valt att ta in en ny matchoman utan en helt annan typ av karl och polis. Beck är ju sällan sensationellt bra men mysig slappdagstv.
Nya Beckfilmer skall produceras för den som blir orolig.

Bildresultat för bridget jones baby

Och till sist såg Mini å jag nu ikväll nya filmen med Bridget Jones.
Jätte bra. Rolig, varm och med perfekt slut.
En riktig feel good film.

Puss/ Asta

fredag 23 december 2016

Hmm.



Alla relationsbrister blir så tydliga på just jul tycker jag.
Det är därför jag alltid, i varierande skala, har haft svårt för julen.
Det som under övriga året är "det är som det är" gör ondare, irriterar mer vid den där tiden när alla andra är så förbannat lyckliga.
Det är ju inte så, jag vet det. Jag tänker ibland när jag är ute och går i mörkret i adventstider och ser julstjärnornas milda ljus i pyntade fönster att det förmodligen döljer familjetrauman av olika slag. Missbruk, misshandel, dysfunktionella relationer ingen har en aning om eller bara helt vanlig oglamourös äktenskapsolycka.
Ändå kan jag känna mej så ensam över jul.

Facebook och instagram svämmar över att familjelycka.
Griljerade skinkor, halvfulla vinglas med stearinljus i bakgrunden, granna granar, tindrande ungar och paketberg i glättiga inslagspapper.
Ord som gemenskap, frid, stämning dominerar.
Jag har försökt trycka undan det som skaver idag. Pysslat med mitt trots huvudvärk from hell, behållit ett lugnt och vänligt tonfall, varit positiv och kärleksfull. Försökt att inte ta åt mej över att maken fräser som en vrång tjurgubbe åt ta me fan allt å alla och inte vill delta i nåt utan bara går undan och gnäller över att "han är trött." Han? 
Men jag känner hur tålamodet tryter vid det här laget, huvudvärken stegras och den där vänligheten lixom krackelerar i fogarna.
Mamma är full. Mormor död. Pappa har jag ingen kontakt med. Sonen kommer inte hem... till jul heller och ingenting blir som man hoppats.
Blä! Nu har jag gnällt lite.

Jag har fått gjort lite idag. Huvudvärken till trots.
Jag har stekt köttbullar, gjort gubbröra, griljerat skinkan, grillat kycklingben.
Jag har bakat Sega chokladkakor från Jennys matblogg som såg himmelska ut men som blev katastrof och bara att slänga. Jag har gått en havsrunda med hunden. Bilden är därifrån och Mini å jag har traditionstroget sett på Love Actually... den bästa julfilmen om du frågar mej.
Imorgon skall jag göra Jansson och potatisgratäng.

Hoppas att ni har en fin dan före dan.

Puss/ Asta

onsdag 21 december 2016

Jag är redo

Anneli Lodéns foto.

Sista passet på Förlossningspraktiken är gjord. Sista praktikdagen någonsin.
Bilden ovan är första bladet i boken där jag skrivit ner samtliga mina 59 förlossningar. Det skrevs inför praktikens första omgång. Och jag var verkligen som det står... livrädd. Tänk om jag inte blir godkänd?!?!
Livrädd och sen kom jag att trivas så himla bra! Älska miljön och uppgifterna där. Längta tillbaka på lediga dagar. Känna mej som en i gänget. Lära känna människor som lätt kunnat bli mina vänner om tid å plats varit annorlunda.
Det var med tårar i ögonen och väldigt dubbla känslor jag gick där ifrån efter att idag haft en av mina finaste förlossningar.

Förlossningen på SÄS är en så himla trevlig avdelning.
Och jag har haft de bästa handledarna, båda omgångarna.
Jag har verkligen känt mej trygg, omhändertagen, sedd, uppskattad och de har delat med sej av all sin vidunderliga kunskap med engagemang och glädje.
Jag kommer att sakna dem mycket, mycket, mycket.
Samtidigt har jag känt sista veckorna att saker å ting fallit på plats.
Och sista dagarna att jag är lite mätt. Lite less på pendlandet, sova i jourrum, ha livet nedpackat i en väska, vara borta så mycket.
Redo helt enkelt. Så redo en nybakad barnmorska utan erfarenhet nu kan bli och vara. Beredd och sugen på att ta nästa (darriga) steg.
De nya barnmorskestudenterna började denna vecka. De har samma förväntansfulla, skraja, "vill passa in" uttryck i ansiktet som jag hade och jag kan inte fatta att det är så nyss jag var dom. Som dom.
Det var dags för mej att gå.

Jag hade som sagt en av de finare förlossningar jag haft idag. Handledaren kom in på rummet sista värken. Gick så snart barnet kommit ut. Inte en bristning. Supernöjt par.
Och sen hade jag slutbedömning och min handledare hade skrivit ett så fint omdöme att tårarna kom. Kom på oss båda.

Och tänk att jag blev godkänd! Mycket väl godkänd till å med.

Puss/ Asta


måndag 19 december 2016

2017 ska bli året när jag knarkar mycket mer.

Bildresultat för children in Syria

2016 har varit ett riktigt skitår säger många. Ur globalt perspektiv är det nog så. 2017 känns ur samma vinkel som om det kan bli än värre.
För mej har 2016 varit ett intensivt år där jag har utvecklats massor, i min kommande barnmorskeroll och som människa. Det har på många sätt varit ett av mina mest egocentriska år, ett år när jag satsat mycket på mej själv.
Jag är inte så himla van vid det, har haft familj sedan jag var sjutton, och familjen har alltid kommit först. Främst. I år har mina behov stått i fokus.

Få har nog missat Ann Heberleins debattartikel där hon går cyniskt och hårt åt människor som ger pengar till tiggare "av behov att känna sej moraliskt överlägsna" och ifrågasätter om de gör inte gör goda handlingar av egoistiska skäl, för att få känna sej lite bättre. Godhetsknarkande.
Jag har vansinnigt svårt för denna Ann Heberlein, hon fiskar i samma vatten som Marcus Birro.
Många av mina inlägg under årens lopp har handlat om just snällhet.
Min uppfattning i frågan är kort å gott att tanken aldrig räknas för den förändrar inte ett skit, men att handling alltid räknas.
Alldeles oavsett varför du tar dej tid att låta kollegan gråta ut mot din axel, skänker en hundring till tiggaren utanför din mataffär, kör omvägen för att handla nåt speciellt som ditt barn behöver, tar ungen så partnern får sova ut.
Alldeles oavsett om det är för den du hjälper/ stöttar eller om det är för ditt eget ego så blir resultatet det samma.

2016 har varit mitt egocentriska år. 2017 ska bli året när jag godhetsknarkar mycket, mycket mer.
Jag tycker att jag är en hyfsat snäll och omtänksam människa som försöker visa vänlighet och hjälpsamhet till min omgivning. Jag har fadderbarn, skänker pengar varje månad till olika organisationer, lägger ett par hundringar i månaden på direkthjälp till tiggare osv men den sista tiden har nyhetssändningar och videouppladdningar på sociala medier från i huvudsak Syrien ätit sej in i mej. Jag klarar inte längre av att vara så passiv, för dem men oxå för mitt egoistiska välbefinnande MÅSTE jag få göra någonting, någonting konkret.

En specifik video fick det att rinna över för mej.
Jag kan inte få bort den från min näthinna. Jag kan inte värja mej och jag kan inte sluta tänka på den.
Det är på någon form av sjukvårdsinrättning i Aleppo. Människor svårt sårade överallt, en kvinna med blod i ansiktet springer runt och ylar ut sin smärta å sorg över familjemedlemmar som är försvunna. Döda.
Mitt i kaoset sitter ett litet barn, kanske i Noahs ålder. Håret är rufsigt, ansiktet blekt och täckt av byggdamm efter en detonation.
Barnet är helt tyst. Ensamt. Ansiktet helt mimiklöst. Blicken långt borta.
Hen sitter bara där. Tittar ibland på den skrikande kvinnan. Säger ingenting. Rör sej inte.

Jag får inte barnet ur mitt huvud. Jag har gråtit så många gånger sedan jag såg den här videon. Och samtidigt har den här känslan av att jag måste ta me fan göra något vuxit i styrka.
Jag står inte ut, står inte ut med världen, står inte ut med mej själv om jag inte gör något!
En dag kommer vi i väst få stå till svars över varför vi inte gjorde mer för Syrien. Varför vi blundade. Varför vi accepterade att gränser och fort spärrade av Europa. Vi kommer få stå till svars hur vi kunde få in direktbilder in i våra vardagsrum och mobiltelefoner.
När mina barnbarn kommer att fråga mej vad jag gjorde under tiden ett helt folk gick under och vi i Sverige hade "systemkollaps" så kan jag bara inte svara: "Ingenting." 

Facebook innehåller så mycket skit, men det finns guldkorn.
Ett av dessa är gruppen " What do you need help with today buddy." Det är en grupp där människor ber om hjälp eller tipsar om hur man kan hjälpa kring precis allt. Ekonomiska svårigheter, problem av alla de slag.
Där fick jag en massa tips på min fråga hur jag kan hjälpa rent konkret.
Jag skall titta på det mer noggrant i slutet av nästa månad när skolan är klar.
Eftersom jag börjar jobba helgen efter jag slutar skolan kan jag inte resa iväg någonstans på volontärarbete. Men jag skulle kunna stötta de flyktingar vi har här på nåt vis, kanske hjälpa till med vård av papperslösa, bli stödfamilj, utöva påtryckning på politiken. Det finns många vägar.

Jag tror jag behöver godhetsknarka mer för min inre frid.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

torsdag 15 december 2016

Julen -16

Anneli Lodéns foto.

Avslutar kvällen med nåt lättsamt. Årets jullista.

1. Tycker du om jul?
Mer och mer sista åren. Adventstider älskar jag och har alltid gjort men nu när det finns barn i huset igen och jag har ett något mindre stressat inre kan jag se fram även emot jul. 

2. Kort, hur minns du din barndoms jul?
Kaos och konflikter. Vi var alltid hos mormor och kom alltid för sent. Några vuxna grälade alltid, oftast mormor å mamma. En massa vuxna människor rökte, det var trångt och svårt att andas och ångesten låg tät över lägenheten.

3. Vad är det viktigaste för att det ska bli en bra jul?
Att familjen är samlad och att alla är sams. Och gärna nån liten julklapp att bli lycklig över.

4. Hur många köper du julklappar till?
Det varierar år från år, det sista framför allt till barnbarnen. Och hunden.
Ibland till mannen med. I år har jag sex barnbarn att köpa till. Och så har vi julklappslek med.

5. Hur många köper julklappar till dej?
Nu när vi vuxna inte köper till varann så... ingen. Om inte mannen köper nåt då. Och så en present från julklappsleken då.

6. Vad är viktigaste på julbordet?
Jansson och köttbullar är godast men även ägg, sill och skinka är så klart viktigt.

7. Och vad kan du vara utan?
Sylter och olika sorters kål.

8. Egen tradition?
Ända sedan barnen varit små har vi på kvällen den 23:e ställt ut gröt till tomten. Fortsatt med det även till de vuxna barnen. Och nu finns det ju "riktiga" barn att imponera på.
Min och Cissis knäckkväll som i år fyller 24 el 25 år. Galet. Vi har hängt i även om vi varit stressade, osams, sjuka.

9. Bästa julfilmen?
Love Actually.


10. Vad anser du om "En vit jul" (vit som i bemärkelse av alkoholfri)?
För mej spelar det ingen roll. Jag tror verkligen inte barn tar skada av om mormor tar en julöl till maten och en glögg med alkohol i till Kalle. Självklart skall det inte supas. Men det är viktigt för Mini och tja, det är inget problem...

11. Ett roligt julminne?
När svärsonen från Iran fick krama tomten och sa "Sluta, jag blir rädd på riktigt." :)

12. Ett ledsamt julminne?
Tänker spontant på två. Ett när jag var liten och den frånvarande fadern dök upp med en liiiten liiiten present till mej och en stooor till lillebror. Jag fick badskum, han en jättenalle. Vi var väl 7  och 4 år och jag tyckte det var så orättvist.
Ett mer allvarligt var en gång när barnen var små och maken och jag vrålovänner, grälade högljutt och han drog iväg. Barnens sorg och min ilska/ ledsenhet. Så skapas inga lyckliga barndomsminnen.

13. Tomte?
Ja självklart!

14? Gran?
Ja. Å äkta ska den va. Det får vara värt lite allergi.

15. Vart firas julen i år?
Här hemma som vanligt. Alla barnen utom sonen kommer hem. Och som student är jag ju ledig.

Puss/ Asta

onsdag 14 december 2016

Ursäkta, har du barn?

I åtta månader var svenska Marilyn, 15, fånge under terrorgruppen IS. Foto: Privat

En flicka på knappt femton år, strulig å trulig som ungar kan vara i den åldern träffar en åtta år äldre kille och blir blixtförälskad. I honom och i förälskelsen till honom, finner hon alla svar hon saknat, men han är inte bra för henne och leder in henne på farliga vägar.

Låter det osannolikt?
Låter det ens ovanligt?
Tror ni inte att detta scenario händer runt om i vårt land och i alla andra länder varenda dag? 


Det kan vara att sluta skolan. Att dricka alkohol. Att avskärmas från sina vänner eller sin familj. Det kan vara narkotika. Brott. Destruktivitet i största allmänhet.
För Marilyn var det IS.
Hon följde, gravid med sin upphöjda pojkvän, till Syrien där han ville strida och ingå i kalifatet.
Förtvivlade föräldrar som kämpade för att få hem sin dotter och berättade om detta i kvällspressen. Reaktionerna lät inte vänta på sej bland kommentarerna, mesta dels vuxna män som kommenterar men även en å annan fullvuxen kvinna.

"Hon förtjänar att dö."
"Jävla terrorist, släpp inte in henne i Sverige igen."
"Döm henne till döden."
"Låt IS ta hand om henne."
"Häng henne."
"Hon är straffmyndig och ska dömas till livstids fängelse utan benådning."
"Hoppas hon blir våldtagen, mej rör det inte i ryggen."
"Fy fan, avskum."

... Jag kan fortsätta men ni förstår kanske.

Se på henne! Hon var femton år. Har ni som skriver sånt här barn? Har ni ens träffat en femtonåring. En femtonårig trasig tjej?
Jag har träffat många femtonåriga tjejer, väldigt olika men med ett gemensamt, särskilt gott konsekvenstänk har de inte. Hjärnan är inte färdigutvecklad för den typ av resonemang för än i dryga tjugoårsåldern.
Ju sämre kontakt med sina föräldrar, ju sämre sociala skyddsnät, ju trasigare självkänsla desto enklare att falla för prinsen som kanske inte är någon prins.
Jag var lite yngre än Marilyn men jag var precis så där sårbar och med precis det där vilsna mörkret inom mej som gjorde mej till en lättlurad liten idiot.
IS fanns inte då. Jag förstörde mej på andra sätt.

Jag är så oändligt mycket mer rädd för det här samhällsklimatet som uppstått... när? hur? var?... i vårt land än vad jag någonsin kommer vara för IS.

Puss/ Asta

tisdag 13 december 2016

Det här med sömn, del 716.

Bildresultat för john blund

Ett ständigt och ovälkommet tema i mitt liv är sömnsvårigheter.
Som barn, tonåring och yngre sov jag fantastiskt bra. Somnade så fort jag la mej oavsett problem eller oro och sov sedan stenhårt. Jag har sovit mej igenom brandkårsutryckningar och låssmeder som borrar upp hela dörren.
Men sedan många år, så många att jag faktiskt glömt när det startade, har jag haft svårt att somna.
En natt eller två utan ordentlig sömn är ingen fara, men när det sker under längre tid så påverkar det kropp å själ på så många vis.
Jag har gått på KBT för detta och jag har under 7-8 års tid ätit insomningstabletten Zopiklon varje natt.
Det funkade. Jag blev inte tillvand på det viset att jag var tvungen att öka dosen och jag sov nästan alltid bra. Men oron fanns hela tiden där, den att bli som mamma, skammen att vara beroende av en medicin för att fungera, mecket med att övertyga läkare varenda jäkla gång att skriva recept, omaket att alltid komma ihåg att ta pillret med sej när man sov borta, det grumlade omdömet om jag inte gick å la mej offline direkt efter intag osv.

Efter många halvdana försök att sluta gjorde jag så i juni i år. Det var superjobbigt och sömnen var puts väck men det gick och efter ungefär tre månader blev sömnen bättre (inte bra, men bättre) och jag svor att aldrig börja med skiten igen.
Men nu är jag inne i en skitjobbig period när jag somnar först framåt morgontimmarna. Somnar typ 04 och går upp 09. Håller mej från att vila, är trött men upprepar ändå nästa natt.
Eftersom jag haft sömnproblem så länge så vet jag alla råd, har testat alla knep.
Och jag tror jag förstår varför sömnen är kaputt.
Jag är mkt mindre ute och går, dels pga praktiken och dels pga att Gottfrid inte får gå så mycket och då går jag inte ut själv.
Och sen är det slutspurten med skolan. D-uppsatsen som maler i skallen och som inte känns bra nog. Oron över att snart börja jobba, hur det ska bli å gå.
Jag är nog alltid lite spänd.

Idag har jag inhandlat Dormeasan på Hälsokosten. Jag är inte mycket för naturläkemedel men detta har jag använt tidigare med gott resultat. Då 40 droppar om dagen mot oro, i dubbel dos sägs det fungera bra mot sömnproblem. Värt att pröva känner jag som börjar bli desperat i min trötthet och behov av att sova. Ska upp 04:15 imorgon för praktik, i förrgår när jag oxå skulle jobbat så fick jag sjukskriva mej för då hade jag ännu inte somnat och jag pallade inte 8 h jobb och 4 h bilkörning utan sömn.

Håll tummarna.

Puss/ Asta

måndag 12 december 2016

Augusti-15 vs december-16

 

Åhh! Hon är så bra min Emelie. Hon har så många spännande funderingar och kommer med så roliga önskeinlägg. Här är ännu ett jag inte kunde motstå.
Är det verkligen säkert att ingen av er andra har önskeinlägg på lut?
Ni är ju rätt många som läser...

Nu vet jag att du egentligen ska skriva D-uppsats, men har ändå ett till önskeinlägg ;)
Mina tankar om (...)
aug 2015 vs. dec 2016:

*...förlossningen som process
*...den framtida rollen som bm
*...sjuksköterskerollen
*...kvinnan
*...den egna förmågan

Detsamma eller stor förändring?
Puss /din Emelie.


Det känns som om jag inte har utvecklats och förändrats så här mycket på ett å ett halvt år sedan jag var barn, möjligen när jag blev förälder, jag minns kanske dåligt.
HUR jag utvecklats är jag mindre säker på, bara att det händer en massa saker i mej och i mina tankar hela tiden.

Kanske är det nyhetens behag men jag är löjligt stolt över mitt blivande yrke.
Så stolt ju att jag låtit tatuera in en symbol för det. Så stolt att jag skulle vilja gå fram till främlingar på gatan och berätta att jag minsann är (snart) barnmorska.
Jag tycker det är det vackraste, coolaste, mest spännande och svåraste yrket på jorden och det finns inget jobb jag hellre skulle velat ha.
Jag minns att jag var stolt över att vara sjuksköterska oxå, särskilt de första 7-8 åren, men inte alls på samma sätt. Och hela tiden fanns det med i bakhuvudet att, jo jag blev sjuksköterska men jag nådde inte min dröm. 

Innan jag började läsa till barnmorska kunde jag bli irriterad när barnmorskor sa "Ja ja, du har jobbat många år som sjuksköterska men att vara barnmorska är något helt annat." Som om det förringade sjuksköterskans komplexitet.
Men det ÄR något helt annat. Hur kan jag inte riktigt förklara.
Man ansvarar för två liv, unga liv å konsekvenserna kan bli fruktansvärda om något går fel och ansvaret... det egna ansvaret är synligare för en barnmorska än en sjuksköterska. Varje bristning, varje utdragen förlossning, varje dåligt barn faller tillbaka på barnmorskan. Allt kan hon inte rå för men det hon kan eller kunde förhindrat blir tydligt... och ensamt.
Det egna och tydliga ansvaret är något av yrkets absoluta guldkanter men även det som skrämmer mest.
Sen har jag självklart nytta av mina sköterskeår. Av att kunna sätta nålar, ta prover, hantera pumpar, bemöta människor, hantera stress, dra upp mediciner, den kliniska blicken och mer men ändå... nåt helt annat.
Jag identifierar mej inte som sjuksköterska längre. Jag är student. Sen blir jag barnmorska.

Varje förlossning är sin egen, varje kvinna unik.
Jag lär mej hela tiden men det som är häftigt och magiskt är att det gör även mina handledare, erfarna barnmorskor sen tjugotal år tillbaka. Man blir aldrig färdig.
De flesta förlossningar är en naturlig process. Jobbet görs av barnet och kvinnan. Kroppen vet vad den skall göra, barnet är utrustat att klara av påfrestningarna. Det är en massa kontroller, CTG och annat som görs... förmodligen helt i onödan... på de allra flesta förlossningar.
Samtidigt är det lynnigt. Ett barn kan plötsligt må dåligt, en mamma oväntat börja blöda en massa. Saker händer, även när allt från början sett helt normalt ut.

Jag känner mej inte tillnärmelsevis redo att jobba självständigt men självklart har jag lärt mej massor.... massor... som jag inte kunde för 1 ½ år sen.
Att hålla perinealskydd, att sy i en annan människa, att köra bil långt, att känna suturer på ett barns huvud, och förstå (ibland) hur ett barn roterar, att förlösa, att koppla ett CTG, att någorlunda tyda ett CTG och massor av andra färdigheter.
Som sagt, jag kan inte komma ihåg att jag lärt å utvecklats så här mkt någonsin tidigare.
Jag har lärt mej en massa om min egna förmåga med. Att jag kan och att jag vågar. Så många i min ålder nöjer sej och tänker att det är för sent. Jag har inte gjort det. Jag vågade (livrädd som fan men ändå...) att sträcka mej efter drömmen. För det klappar jag mej själv på axeln.

Min syn på kvinnan har förändrats. Jag har väl alltid betrott henne om styrka men efter att ha bevittnat X antal förlossningar... alla olika... så är det tydligt vilket som är det starkare könet. Vilken närmast magisk styrka kvinnor har.
Att övervinna rädslor, att stå ut med smärtor, att föda, orka, kämpa och älska.
Vi är hjältinnor. Varenda en av oss. Vackra, starka och modiga!
Män är... förlåt men det är sant... bleka kopior.

Puss/ Asta

fredag 9 december 2016

Sist på bollen

Bildresultat för åhlens lucia

Sist på bollen förmodligen. Inte för att jag behövde tid att fundera vad jag tyckte utan för att jag inte haft tid förrän nu.
Åhléns söta lucia.
Gud vad fin va vad jag hann tänka innan hatstormen och ramaskrien drog igång. I sverigedemokraternas värld där människor... om de nu nödvändigtvis måste vara här... så ska man anpassa sej till kulturen. Och när man gör det ja då är det oxå fel och förtjänas att hatas.
I deras Sverige skall lucia vara flicka och blond. För så har det alltid varit (har det?!) och då ska det så förbli.
Ingenting får förändras eller utvecklas. Någonsin. Det är så jävla märkligt att de tycker det är okej att byta bombarjacka mot Dressmankostym och kängor mot Ecco skor och rakade skallar mot snedbena. Superkonstigt för så var det ju inte alldeles nyss.

Jag tycker Åhléns lucia var jättevacker. Jag tycker om idén. Och Åhléns har varit banbrytande på flera sätt sista tiden i sina reklamkampanjer men den här gången borde Åhléns insett vad som skulle hända. Vilken ilska det skulle väcka... och då inte främst mot butikskedjan utan mot barnet.
Och DET tycker jag är cyniskt.

Vi skall absoluta möta upp och stå enade mot fördomar och främlingsfientlighet.
Den typen av åsikter som mött luciapojken och hans familj skall aldrig accepteras eller ges efter för.
Men jag tycker inte att det är okej att skicka ett barn längst fram i skottlinjen.
Barn ska inte föra den här striden.
Jag älskar när Stefan Holm, Zlatan och andra kända och okända män jag sett på sociala medier står i luciakrona å ger svar på tal. Älskar det! Jag skulle fan själv kunna klämma in mej i ett lucialinne och sätta eld i håret till allmän beskådan för den goda sakens skull. Antar att Sd inte vill se gråhåriga,  lönntjocka tanter som lucia heller.
Men en unge?!
Nä.

Luciatåg verkar förövrigt vara en aktivitet som kräver lite av konstgjord andning. Svenskarna verkar inte vara så våldsamt intresserade av det längre (bortsett från när det inte är "rätt") och dagens ungar är inte lika begeistrade i att klä ut sej i vita nattlinnen eller tomtekläder och sjunga falsksång.
Vi kanske borde lägga ner?
Eller åtminstone låta barn klä sej till lucia, tomte, pepparkaksgumma eller morot vilket de behagar.

Vad tycker du? 

Puss/ Asta

Bildresultat för utklädd korv med bröd

torsdag 8 december 2016

En tanke kring det här med "alla män."

Bildresultat för ordningsvakt

På min praktikplats på SÄS är det ofta jäkla dåligt med parkeringsplatser.
Jobbar man C-tur (kväll) och slutar kring kl 22 så får man ofta (i bästa fall) parkera i en skogsdunge nån halv kilometer från sjukhuset där det inte är nåt folk och oftare i ett mörkt parkeringshus ännu längre bort.
Jag har hört flera ur personalen dryfta detta som ett problem. Att det är obehagligt, till och med läskigt, och flera har sagt att de brukar be vakten följa dem.

Jag vet inte... men tror dessvärre inte... att jag har så mycket sämre erfarenheter av män än andra kvinnor. För mej känns det minst lika obehagligt att be vakten följa eller än värre köra mej och vara instängd i en bil sent på kvällen än att gå. Vakten är nästan alltid man... väktare är vilka män som helst... och jag känner inte honom.
Han kan säkert vara rolig, trevlig, vettig, snäll och alldeles... alldeles lika mycket våldtäktsman som vilken svetsare, ingenjör, brandman eller revisor som helst.
Jag har under mitt liv blivit sexuellt trakasserad och antastad av manliga läkare jag jobbat med, manliga sjuksköterskor som vårdat mej, manliga terapeuter som jag sökt samtalsstöd hos, taxichaufförer jag åkt med. Varför skulle väktare vara tryggare? 

Ja ämnet är uttjatat kanske många tycker.
"Alla män."
Men kvinnor måste tänka så. Om inte "alla män""vilken man som helst."
Jag är aldrig bekväm ensam tillsammans med en okänd man, jag är alltid på min vakt och jag gör allt vad jag kan för att undvika det. Inklusive att själv gå in i ett öde mörkt parkeringshus.
Innan nån kränkt man går bananas. Tänk så här...
Du skulle förmodligen inte rekommenderat din dotter att hoppa in i en bil med en okänd man som råkar vara min man eller min son. För hon... och du... känner inte honom. Jag VET att min man och min son aldrig skulle våldta någon.
Men jag skulle inte rekommendera min dotter att hoppa in i en bil med dej. Du skulle förmodligen inte våldta henne, men det vet ju inte hon... eller jag.
Alltså är alla män potentiella våldtäktsmän för kvinnor som inte känner dem.

Det är fan fruktansvärt att kvinnor skall behöva tänka och känna så!!!

Puss/ Asta

Önskeinlägg. Manliga barnmorskor å pjåskande med blivande fäder.

Önskeinlägg: Män i förlossningssalen.
Läste i facktidningen att andelen manliga barnmorskor är 0,4% (att jämföra med ambulansens 58%). Jag föredrar alltid att möta kvinnor när jag är i någon typ av utsatt situation. Hos tandläkaren, gynekologen, terapeuten osv. Men jag kan ändå acceptera att få möta en man i sådana här situationer. Nej jag hatar inte män... jag bara föredrar kvinnor (nej inte sexuellt). Men tanken på att en manlig barnmorska skulle förlösa mig känns fullständigt outhärdlig. Blir det ett tredje barn och en man skulle komma in där och presentera sig, så skulle jag kasta ut honom. En förlossning är det mest intima man kan genomleva, för mig. Och det kräver sin kvinna. Ja kvinna! En manlig doktor som kommer in och gör en punktinsats? Okej, även om jag föredragit en kvinna. En manlig uska? Tveksamt, men hm... en hanterbar tanke. Hur ser du på manliga barnmorskor? Och pratas det om detta internt? Sen läste jag en artikel om hur män (pappor) negligeras i förlossningssalen och på MVC. Hur de, men även mammorna, mått dåligt över detta i efterhand. Där tänker jag att det är klart att pappor ska erbjudas stöd i hur de kan stöja kvinnan. Men ärligt talat... Är det inte ganska självklart att det är kvinnan som är i fokus. Hatar uttrycket "vi är gravida". Det är inte VI som är gravida, utan kvinnan! Ett jävla daltande känner jag... men tydligen kunde en negligerad pappa under graviditeten och förlossningen vara en orsak till mammans psykiska ohälsa efteråt. Själv är jag jätte glad över min mans fina stöd under mina (JA MINA!) förlossningar, han har varit fantastisk! Men har ändå tänkt att det är upp till honom att ta den rollen, inte bli tilldelad den. Och med Mio i magen gick jag själv till MVC genom hela graviditeten. Varför skulle jag dra med mig min man dit?! Tyckte det var min tid. Däremot skulle jag inte vilja gå själv på RUL, för då handlar det mer om barnet på något sätt.
Tankar på detta från den blivande barnmorskan (när du har tid!)?
Kram din Emelie.



Åh vad kul! Ett önskeinlägg. Och spännande ämne(n) på köpet.
Tack!
Har du, precis som Emelie, nån undran eller önskemål om inlägg så skriv gärna om det. 
Frågan är ju egentligen två. Min syn på manliga barnmorskor och på blivande fäder i förlossningsrummet.
Vi börjar med barnmorskeriet...

Jag hatar inte heller män.
Och jag föredrar nästan manliga gynekologer. Min erfarenhet säger att de ofta är lättare på handen.
Men jag skulle aldrig vilja ha en manlig barnmorska på en förlossning!
Jag är sällan besvärlig, protesterar å har mej, men i den situationen skulle jag sagt ifrån.
Att föda barn är att vara naken på så många olika plan.
Det är inte bara att blotta sina bröst eller att någon känner på ens livmoder.
Att föda barn är att konfronteras med alla sina sår, alla sina rädslor och att tvingas visa upp det för andra, för okända.
Att vara barnmorska är att möta alla dessa mörka ofta djupt dolda känslor, att stå pall och att våga konfrontera dem med kvinnan.
Det kräver... som Emelie skriver... sin kvinna. Helst en kvinna som fött barn.
Att vara barnmorska är att få en annan människas kroppsvätskor på sej, att vara fysiskt nära en naken kropp och jag tycker fan att det är mer intimt än att ha sex. Under sex kan man fejka allt möjligt. Det kan man inte under födslovärkar.
Så nej. Eller jo. Kanske på en mödravårdscentral. Definitivt på ungdomsmottagning. Men nej, inte på förlossningen.

Pappor. Blivande pappor. Män som anhöriga till födande kvinnor.
Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva som blivande barnmorska på en ändå relativt stor blogg...
Men jag kan säga så mycket att den outtalade regel vi har i vår del av världen att pappan SKA vara med, oavsett hur han känner, inte är bra. Många gånger finns det säkert en annan närstående anhörig... kvinna... som skulle fungerat bättre. Fall när det varit bättre för alla parter om en mamma, en syster, en nära vän hade varit där istället för den blivande fadern.
Alla pappor är varken bekväma med miljön eller ett särskilt bra stöd. En del pappor sitter på flera meters avstånd med uttråkad/ trött eller livrädd uppsyn.
När jag födde barn blev jag skitirriterad på barnmorskan när hon pjåskade med min man. När hon erbjöd smörgåsar å kaffe, frågade hur han mådde, om han var trött, erbjöd en bättre stol osv.
Nu gör jag likadant.

För! Forskningen visar att kontinuerligt stöd av en närstående är det absolut viktigaste för den födande kvinnans förlossningsupplevelse. Att pappan kan finnas där och trösta, peppa, heja, klappa, massera, föra talan mm är jätteviktigt. Det är barnmorskans uppgift att han ska känna sej bekväm med det.
Och det är inte alltid så lätt.
Förlossningar är för många kvinnor okänd terräng i vårt land där vi släppt den kvinnogemenskap som finns i många andra länder och som vi hade förr.
Det är än mer främmande mark för män.
Många i födande ålder har aldrig ens varit på ett sjukhus. Allt är obekant.
Utrustningen, lukterna, miljöerna, rutinerna, språket.

Som jag ser det... nästan färdig... är mitt stora jobb som barnmorska inte att förlösa utan att få kvinnan att våga föda och att skapa förutsättningar för det.
Det är att få vara med på människors stora... största... dag i livet och göra den så fin och så minnesvärd som jag bara kan.
Och det... det inkluderar även den eventuella fadern.

Vad tänker ni andra?
Har era män varit bra stöd eller skulle ni, om det inte sårat och förvillat, hellre valt nån annan?
Skulle ni kunnat tänka er att föda med en manlig barnmorska?


Puss/ Asta

söndag 4 december 2016

Vi slopar spåkulan i år


Relaterad bild

Jag tänkte se in i spåkulan, så som jag gör varje år, för att se vad jag tror kommer ske under 2017 men jag tror att jag låter bli.
Det känns som om det är hot och elände överallt. Stora krig som breder ut sej och aldrig verkar ta slut med människoöden vi inte ens kan föreställa oss, supermakter som spänner musklerna, testosteronstinna makthavare som sätter världen i pant för sitt eget ego, främlingsfientliga partier som vinner allt mer mark och hamnar i regeringsställning, fler människor som kommer att begravas i vår moderna massgrav Medelhavet medan vi ser på å mumlar systemkollaps, klimathot och annat jävla elände.
Nej, jag skojar inte. Texten ovan är inte uttryck för svart humor.
Det är så här jag känner. Jag ser fram emot 2017 med stor oro och jag ska inte fördjupa mej mer i det för det är ju onödigt att stjäla er framtidstro om ni nu har en sådan.
Ibland undrar jag om världen ÄR så här hotfull eller om det är jag som skulle behöva träffa en skicklig psykiatriker?

Jag lämnar således spåkulan och går över till ett ämne där jag faktiskt känner att jag har bättre koll än vanligtvis nämligen Julstressen.
Jag... lixom 97 % av mina medsystrar... brukar lida av den men i år... näpp.
Inte alls.
Orsakerna är flera.

1. Se ovan. Det känns ju jävligt fjuttigt att stressa över putsade fönster och dammade lister när vi kanske står inför ett tredje världskrig.

2. Jag är för upptagen med praktik/ skola/ mitt framtida jobb. Jag hinner inte.
Ungarna vet att jag inte hinner. Vill de ha något gjort får de lösa det själva i år.

3. Mini har vuxit och blivit otroligt vuxen sista året och hon tar ett nog så stort ansvar över hushållet som jag gör. Jag är inte längre ensam.

4. Jag börjar kanske... äntligen... att bli lite klokare.

Över lag ser jag mer fram emot jul i år än vad jag brukar.
Julen är barnens grej och i år så är barnbarnen stora nog att greppa magiken och jag ska verkligen strunta i dammråttor och göra mitt bästa för att de insatser jag hinner med är att skapa magi.

Jag har alltid älskat advent. När vi behöver ljuset som mest, när mörkret aldrig riktigt släpper taget, då lyser stjärnor, stakar och stearin upp vår tillvaro och gör den vacker och fridfull. Advent är en tid för mej när jag känner tacksamhet över allt jag har och allt som är.

Fin andra advent på er.

Puss/ Asta

Bildresultat för advent

Önskelista till tomten

Nu köper inte vi vuxna julklappar till varandra, det är så många barn i familjen, alla har pressade ekonomier och då känns det klokast... även om det är skittråkigt för jag älskar verkligen presenter.
Men vem vet? Tomten alternativt någon hemlig beundrare kanske finns där ute och i så fall är det väl säkrast att slänga ut en liten julklappslista.

Här kommer den.

Ett armband av Thomas Sabo med berlocker. Den här berlocken med "livets träd" är ju ett måste. 
Bildresultat för thomas sabo träd
Hårda paket. Böcker är alltid trevligt och kan man aldrig få för många av. Gärna den här, andra delen av Elena Ferrante.



Presentkort. Förslagsvis från Provrummet eller Indiska. Eller Kullens skor.
Bildresultat för presentkort

Fina fötter. Nej, ingen stackars avliden kvinnas fossingar utan här tänkte jag mer fotvård. Pedikyr. Ni kan aldrig ana hur välbehövligt det vore.
Bildresultat för fina fötter

Lite småsugen på långa fransar igen efter att ha varit utan ett bra tag nu.
Kanske till våren.

Bildresultat för fransförlängning

Nagellack är alltid kul. Ja smink över huvudtaget men kanske ffa lack i olika färger.

Bildresultat för opi
Denna ring skulle jag nästan kunna dö för. Efva Attling. Men smakar det så kostar det.
Love Bead Grande Ring - Smokey Quartz
Foton i fina ramar på barn, barnbarn och hunden.
Denna bilden tycker jag är såååå vacker.




Vad önskar du dej i julklapp?
Köper ni vuxna till varandra?
Har du själv köpt något som du är extra sugen på att ge?

Puss/ Asta

Årskrönika i ord och bild



2016 är förvisso inte slut och massor av både gott å ont kan förmodligen kunna hända men jag väljer ändå att göra den första av mina årskrönikor, min privata resa med ord och bild av vad året fört med sej. Ett 2016 som varit omtumlande och både roligt å jobbigt.

JANUARI

 

Jag gick ut på första praktiken, BB på SÄS. Jag fick börja köra bil till ställen jag inte kört förut och jag var livrädd för det innan. Minns ni? Men det gick bra och just ökad bilkörning har varit en del av hur jag vuxit som person under detta år. Inte bara då att växla, gasa, bromsa utan att ta mej över egna mentala hinder.
Det var massor av snö i januari-16.
Den sista dagen på denna månaden gjorde jag min första intervju för min kommande D-uppsats.

FEBRUARI
 


Var jag inte fin med långt hår ändå?
Här gick jag ut på min första praktik på Mödravården. Hade i början svårt att komma underfull med min handledare som var lite barsk och fyrkantig i sitt sätt att vara men som jag senare kom underfull med att hon har ett hjärta av guld. Jag bröt kontakten med min pappa och känslorna kring vår relation och det som ledde fram till brytningen, saknaden å ilskan har stulit mycket kraft under detta år.
I februari hade jag nåt influensaliknande med feber å elände.

MARS

 

Bild: Jourrum. Här har jag sovit många nätter. 
Dotter nr II flyttade till Barcelona. Det där skrev jag inte så mycket om, men jag tyckte det var jobbigt att ha henne så långt borta. Trots att hon är med råge vuxen är jag lite av en ankmamma som vill ha mina ungar i samma damm.
Jag började på min första förlossningspraktik och älskade det otippat mycket.
För första gången i livet luktade jag på en annan kvinnas binda, kände på en bebis huvud medan den fortfarande låg kvar i sin mammas mage och sattte nålen i någon annans underliv. Märkliga ting.
Fick en fantastisk handledare, en kvinna som fortfarande betyder mkt för mej och som fick mej att växa.

APRIL

 

April var kall och det regnade mycket.
Frölunda Indians vann SM guld och Noah fyllde 2 år.
Jag gjorde några halvhjärtade försök att börja springa igen.



MAJ

 

I maj föddes lilla Mio och jag passade Ängla över natten för första gången vilket gick strålande.
Praktikerna var slut och det var dags för teori och uppsatsskrivande igen.
Första halvan av maj var det fantastiskt väder.
Jag fyllde 47 år.

JUNI 

 

Klippte av mej håret som jag sparat så länge. Hade avbokat flera klipptider å velat men nu var jag mogen och det kändes kanon. Fick många komplimanger om att jag såg yngre ut.
Kieran fyllde 2 år och var här på kalas några dagar efteråt.
Ängla fyllde 3 år och vi var på kalas där.
Jag började sommarjobba på BB igen och trivdes bättre i år än i fjol. Hade mer kunskap med mej och kände folket lite grann.
Det viktigaste av allt denna månaden var ändå att jag slutade med Zopiklon efter att ha ätit det varje kväll i många, många år. Det var tufft, sömnen är fortfarande inte bra, men jag var (å är) väldigt motiverad att bli av med skiten.
Mini och jag var med Noah och Ängla på Borås djurpark och hade en jättefin dag med barnen.
I juni var det även dags för vår härliga tradition att gå på Pride.



JULI

 

En månad med mycket solsken och värme.
Det hände en massa roligheter. Jag var på fest med favoriterna bland favoriter på mitt gamla jobb, Mini och jag var på en fantastisk Lars Winnerbäckkonsert och vi var på Liseberg med alla barnen (utom Nr II som var i Spanien) och barnbarn.
Maken och jag var i Göteborg och sov på barken Viking efter att ha åkt räkbåten och på månadens sista dag var vi ihop med våra gamla vänner Cissi å Micke och deras dotter med sambo på Badjävlar. En vansinnigt rolig kväll och den kväll 2016 som jag blev mest berusad.



AUGUSTI

 

Kom igång ordentligt med power walkande.
Blev än mer osams med pappa. Trogna läsare minns "bitterfittagate."
Mio döptes och vi var så klart där, min äldsta dotter hade ordnat så fint med tre olika sorters pajer.
Denna månaden bokade vi nästa års resa... till Kos i augusti-17.
Det är härligt att boka resor. Nästan lika härligt som att faktiskt resa.
Min tjänst på medicin skrevs över till KK och jag fick besked om att jag får betalt för sista terminen från regionen.
Skolan drog igång igen den 31/8.



SEPTEMBER

 

Visst ser vi ut som ett harmoniskt och lyckligt par som varit gifta i evigheter?
September var fantastiskt vädermässigt och det var högsommarvarmt hela tiden. Var i Helsingborg lö-sö med Lillebror och Marie. Stekande varmt när vi satt på torget i Helsingör och drack kall öl.
Dotter nr II flyttade hem till Sverige igen och en sten av saknad som legat på mitt bröst släppte.
I skolan hade vi hemtenta kring det komplicerade barnafödandet.
Jag var ute på praktik igen på gyn. En rätt intetsägande praktik men med fräcka dagar på operation.
Köpte mitt snipphalsband som jag var så jäkla stolt över men tappade två månader senare.
Jag inledde min vita månad utan alkohol.
Tatuerade mej. En liten fjäril för Mio och min hyllning till mitt framtida yrke.



OKTOBER



Tillbaka till praktiken på Mödravården. Trivdes jättegott denna gången och kände mej verkligen som en i gänget. Skulle absolut kunna tänka mej att jobba där. Satte äntligen spiraler och jag pratade på (för mycket nästan) på föräldrautbildningen. Fick ihop mina 30 timmar preventivmedelsrådgivning.
Försökte mej på 5:2 dieten igen och tappade bra första två veckorna men sedan ingenting så jag gav upp. 2016 års version av Asta är 10 kg större än fjolårets. Så är det å så får det väl vara då.
Läste årets bästa bok "Björnstad" av Fredrik Backman.
Gottfrid blev dålig. Fick akuta ryggsmärtor och vi fick söka akut vid flera tillfällen.



NOVEMBER

 

Gotteman fortsatte att vara dålig i sin rygg. En CT visade diskbråck och han fick gå över från smärtstillande till höga doser kortison.
Kom ut på min andra omgång förlossningspraktik. Två nya handledare, båda erfarna och bra på olika sätt. Denna praktikomgång är så mycket svårare rent känslomässigt. Kanske för att det ställs lite mer krav men framför allt för att jag vet att jag snart är klar och tvivlar på att jag räcker till.
Träffade Lillebror o Marie igen över en urtrevlig middag och sov över hos Lillebror. Hade även trevlig parmiddag med andra nära gamla vänner.

 

DECEMBER

Kommer inom kort uppnå mina 50 förlossningar! Skumpan är inhandlad.
December är hittills mild. Underbara advent är här och hälften av julklapparna inhandlade.
Den 18/12 ska d-uppsatsen vara inlämnad så min fritid bör gå till sådant och eg inte till att skriva tidskrävande årskrönikor.
Jag är ifrån den här prinsen alldeles för mycket...
 


och även den här...



Puss/ Asta