söndag 29 november 2015

Vad tomten kanske BORDE komma med

Böcker. Vad är böcker? När skulle jag hinna läsa skönlitteratur?
Nej, här är böckerna som tomten kanske BORDE komma med.
Som jag kanske behöver utan att någonsin unna mej det.

Som en sån här. Ja alltså inte "en man i täckjacka" utan det han har byggt.
En råttfångare för sverigedemokrater.
Vore kalas att ha här på altanen ifall några Sverigevänner smyger runt.


Vägde mej på simhallen. Gått upp ytterligare. Väger nu 7 kg mer än vad jag ska.
Läste i senaste Tara om vattenfasta. Fyra hela fucking dygn i sträck med bara vatten.
Dag 5 och framåt i ytterligare två-fem dagar fick man äta en soppa till.
Det låter ju helt sinnessjukt.
Tror jag behöver en sån här Hannibal mask om jag skall lyckas.



Det är inga mängder men visst kommer det en dropp eller två ibland medan man fipplar med att få ner jeansen eller när jag börjar fnissa oväntat. Tena is the future helt enkelt.



Kassabok. Ja det skulle jag fanemej behöva så jag kan summera "detta-måste-jag-faktiskt-unna-mej-för-det-är-jag-så-värd" saker som jag köper.


En robotdammsugare skulle inte ha en chans här med Gottfrid å Noah.
Nej en handdammsugare i varje rum skulle behövas.


En dosett. Jag kommer aldrig ihåg om jag har tagit dagens mediciner. Jag tar ibland dubbelt och ibland inget. Kanske skulle jag köpa ett par senilsnören till maken samtidigt så får vi kanske någon slags gamlingsrabatt? Han slarvar alltid bort sina glasögon.
http://static.starwebserver.se/shops/medistore/files/cache/f3000_medium.1427118261.jpg
Puss/ Asta

lördag 28 november 2015

Om tomten nu har med sej ett paket...


Nu köper inte vi julklappar till vuxna i vår familj, men OM vi hade gjort det (om é bra) så skulle jag önskat mej någon av följande hårda klappar.

Allt jag inte minns (inbunden)

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri.
Känt å klämt på denna bok flera gånger sista veckorna. Det är nåt med den som lockar mej.
Sen har den ju fått vansinnigt fina recensioner.

"Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar."

Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?


Det är något som inte stämmer (inbunden)

Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Jag gillar Martina Haag även om jag tycker det finns dom som skriver hennes genre bättre men visst är man lite nyfiken på hur det gick till när Erik började ligga med Lotta i det där underhållningsprogrammet. Jo men självklart handlar boken om det. Detta är enligt många recensioner hennes klart bästa.

"Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.
Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre."
Romanen är intensiv och stark, ärlig i sitt tonfall, genomstungen av smärta. Men också av drastisk galghumor.

Konsten att höra hjärtslag (pocket)

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker
Mest för att jag är en sucker för vackra titlar. Det är så jag väljer nya böcker, alltså av författare jag inte känner till eller har läst förut. Och denna titeln är onekligen vacker. 

Tin Win är framgångsrik advokat i New York. Han kommer ursprungligen från Burma men hans amerikanska familj, hustru och två barn, vet nästan ingenting om hans uppväxt och bakgrund.
En dag strax efter att dottern Julia avlagt sin juridikexamen försvinner han utan ett ord. Familjen tvingas till slut acceptera att spåren slutar i Bangkok. Fyra år senare hittar Julia ett fyrtio år gammalt kärleksbrev som hennes far skrivit till en okänd kvinna i en by i Burma.
Hos Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. När Julia kommer till den lilla byn bland bergen hamnar hon i en främmande värld. I byns tehus lär hon känna en man som berättar en märklig historia om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna, om det som står skrivet i stjärnorna och om kärlek som övervinner allt.

"Det är en storslagen kärleksroman. Den är så bra att jag blir alldeles varm i hjärtat bara jag tänker på den. Det handlar om två personer där kärleken är så genuin som den bara kan vara i böcker. ... Bland det vackraste jag har läst!"

Arvet efter dig (inbunden)

Arvet efter dej av Jojo Moyes

För att jag har läst samtliga av Jojo Moyes översatta svenska romaner.
Jag har gillat dem i varierande skala. Minst "Efter dig" och mest "Sista brevet till min älskade" som höll helt andra kvaliteter.

Jag vill att du ska leva ett bra liv. Jag vill att du ska leva.
Med all min kärlek,
Will


Lou tampas med skuldkänslor över att hon inte lyckades förmå Will att fortsätta leva, samtidigt som hon själv ställs inför en hel rad nya utmaningar. Hon lovade Will att våga mer och att leva sitt liv fullt ut. Men hur? Och om man lärt sig att kärleken ibland lämnar en med outsäglig sorg och saknad, vågar man då bli kär igen?
Jojo Moyes uppföljare till succéromanen Livet efter dig är fylld av stora känslor, humor, svåra val och en stor dos igenkänning.

 Kvinnan som stal mitt liv (pocket)

Kvinnan som stal mitt liv av Marian Keyes.
Jag har läst alla Marians böcker. Skiftande kvalitet men alltid läsvärda. Drottningen av sin genre.

Stella Sweeney är tillbaka i Dublin efter att ha levt drömliv i New York i ett år. Hon har rest runt i USA och gjort PR för sin enormt framgångsrika självhjälpsbok. Pratshower och lyxhotell, fina middagar och beundrare.
Men nu är hon tillbaka i vardagen med en smäll och har ingen aning om vad hon ska skriva om härnäst. Hur kan hon komma ur skrivkrampen?
Stella lämnade inte New York på topp. Varför hade hon så bråttom tillbaka till Irland? Vem är det som håller på och ringer henne? Stella vill återigen bli kvinnan som hon brukade vara. Men kan hon det? Och borde hon verkligen det? 

Har du läst någon av dessa? Vad läser du nu?

Puss/ Asta

fredag 27 november 2015

Ett tredje världskrig?



Krig som sprider sej.
Flyktingströmmar som omvärlden inte kan/ vill härbärgera.
Hårdnade tongångar mellan Ryssland och USA.
Ett Ryssland där presidenten uppenbart har fått storhetsvansinne.
Ett nedskjutet ryskt plan.

Kalla mej för undergångsprofet om du vill men det börjar lukta ett Tredje världskrig.
Det är lite ont om positiva nyheter och vilja till samarbete och lite för mycket av egoism och nationalism.
Och det har bådat illa två gånger tidigare.
Historien har med facit i hand satt upp startdatum för både Första och Andra världskriget.
Kanske har det redan startat?
Kanske kommer framtida generationer, om vi mot förmodan överlever kärnvapenkrig, att sätta en datum för det Tredje världskriget som redan passerat.
När Ryssland annekterade Krim. Eller när EU inte förmådde dela ansvaret för flyktingarna. Eller när Turkiet sköt ner ett ryskt militärflygplan över sina gränser. 

Har man barn blir hoten så mycket tydligare. Har man barnbarn blir det ännu värre.
Det var inte så här jag ville att de skulle få växa upp. Det var inte detta mänskligheten trodde på när Tyskland rev muren eller Nelson Mandela blev president.

Tror du jag har fel? Övertyga mej gärna.
Bombardera mej med dina positiva nyheter och med ditt hopp.

Puss/ Asta

Jag tror att jag gör slut Stefan.


Har vi redan glömt? 

Jag känner mej vilse i politiken.
Jag som alltid varit socialdemokrat. Som fostrats med idealen. Som har det i blodet. 
Visserligen vänstrade jag under förra valet och la min röst på Miljöpartiet, men det var mer av taktik.
Jag resonerade som så att sossarna behöver upprustning och nytänk inom ett par områden, där ibland miljöpolitiken och integrationspolitiken.
Jag ville se en röd-grön regering.

Nu?
Alltså vem ska man tro på när partier som Socialdemokraterna och Miljöpartiet stänger gränser?
På vilket sätt kommer tillfälliga uppehållstillstånd att innebära en lägre börda för Migrationsverket?
På vilket sätt kommer det underlätta integrationen att människor inte får ta hit sina barn eller sina föräldrar?
Jag skulle väldigt gärna vilja ha svar på det av Stefan Löfven.

Vi beräknas julhandla som aldrig förr och årets julklapp är en robotdammsugare.
Inte en bok eller ett doftljus, nej en robotdammsugare för X antal tusen kronor.
Sverige är fullt. Flyktingar får sova utomhus.
Verkligen?
Så alla kyrkor, idrottshallar, fritidsgårdar och församlingshem är upptagna nu då? I hela landet? För vi kan ju inte göra hamnstäder i Sverige till Europas Grekland.

Jag ÄR inte vänsterpartist.
Jag tror på EU och jag känner mej skeptisk till deras politik mot egna företagare.
Bland allt annat.
Men jag tror på solidaritet. Jag tror på ett gemensamt ansvar. Tror på feminism och på att prioritera vart skattepengar skall hamna. Jag tror inte på taggtråd längst gränsen, jag tror inte på ett evigt samarbete med Moderaterna, jag tror inte på att subventionera städhjälp till medelklassen medan arbetarfamiljer inte har råd att lösa ut medicin till ungarna när de blir sjuka.
Det är åsikter som jag trott att jag delat med mitt parti. Med Socialdemokraterna.

Samtidigt tar det emot.
Att byta parti är svårare än att byta äktenskap.
Man kan vänstra lite men grunden finns kvar.
Och jag ser på Stefan Löfven och Åsa Romson och jag tror på deras intentioner.
Att de vill men inte förmår. Att de vädjar till ett Europa som inte lyssnar.
Socialdemokraterna stänger gränserna precis som Sverigedemokraterna velat stänga gränserna men det är stor skillnad. Stooor skillnad i värderingar och intentioner.
Och ändå.
Detta kan jag inte ställa mej bakom. Jag kan inte det.

Puss/ Asta

Absolut svensk (å vad fan är det för fel på skåningar?)



Sett andra delen av Absolut svensk med Soran Ismail på Svt och det är svårt att sortera känslorna riktigt.
Jag som nu håller på och läser den urtråkiga kursen forskningsmetodik i skolan ser att man i artiklar och vetenskapliga studier sorterar efter teman som framkommer och mina känslor av Absolut svensk kan väl sammanfattas i följande.
Stor stor beundran för Soran.
Förundran över hur vanliga naiva människor resonerar kring rasism.
Skam över att dela etnicitet med cyniska rasister som Mårtensson.
Sorg över Skåne.
Skam över att vara vara en "Duktig Pk idiot." 


Soran Ismail är lika gammal som min äldsta dotter. Jag skulle alltså kunna vara hans mamma.
Men han är lite som Zlatan. Zlatan är fantastisk med sina fötter. Soran är det med sin analytiska förmåga, sitt lugn och sitt sätt att bemöta andra.
Jag är och har varit sedan han dök upp och blev känd förundran över hur klok han är den mannen.
Seriöst, han är för bra för att vara stand up'are och programledare.
Soran borde bli nåt stort. Ledare i ett större sammanhang.

Soran intervjuade "vanliga människor i Tomelilla." Ungdomar som gillar att sladda runt på en parkeringsplats med sina epatraktorer, några bröder från Somalia som blivit utsatt för hatbrott, en av killarna som dömdes för brottet, en patrullerande polis.
Med samma lugna och intresserade tonfall samtalade han med dem. Utan att någonsin bli upprörd i sitt tonfall eller sitt kroppsspråk, utan att ställa dem mot väggen.
Han sitter och pratar med en ung tjej som visserligen är söt och vänlig och som förnekar att hon skulle vara rasist men som faktiskt tycker att vi ska mäta dem med annan etnicitet efter en annan måttstock än svenskar. Om de anstränger sej för att lära sej språket, anammar vår kultur, skaffar sej ett jobb osv. Åsikter som inte bara unga tonårstjejer ger uttryck på.
På den direkta frågan om Sverige är lika mycket Sorans land som hennes tvekar hon och går därefter med på det "eftersom han sköter sej."
Inte en enda gång frågade Soran hur mycket nytta de här motorburna ungdomarna gjorde för sitt land och varför det inte är viktigt att vara ambitiös om man heter Svensson.
Den dömda rasister erkände att det var jävligt dumt att slänga in en bräda genom ett fönster och skrika att blattarna ska ut men rasist var han inte och Soran var inte påstridig där.
Inte ens när en polis står och säger att "Nej rasism tror hon inte på, ungdomar blir lite fulla och så ger de sej på varandra tyvärr." En polis står och säger nåt så jävla dumt i en intervju på Svt!

Den här Tobbe Mårtensson som gör videoklipp på facebook där han med rasistisk dynga vänder sej till ungdomar som får rösta för första gången och vrålar saker som "Svenska pensionärer och ungdomar kastas ut för att flyktingar, asylsökande och annat helvete ska få plats" är inte heller rasist.
Icke. Han är feltolkad. Människor har inte lyssnat tillräckligt noga. Och om de har feltolkat, ja då är det deras eget fel. Han bär inget ansvar. Han är inte rasist. Han har ju en iransk fru.
Inte ens då höjer Soran tonen. Han säger bara att han blir lite ledsen.
Och jag kan förstå det. Soran och jag har olika utgångsvärde i det här, olika värde i den här typen av värderingar där jag är självklar om än i Mårtenssons ögon en naiv landsförrädare. Jag kan bli arg, för på riktigt kan det aldrig riktigt drabba mej.

Alltså Skåne.
Denna vackra idylliska del av vårt land. Jag har alltid känt en dragning till Skåne och till landskapet där. Jag känner många fina skåningar. Ändå går det ju inte att komma ifrån att det inte är där som den svenska begåvningsreserven är samlad. Tyvärr.
På riktigt känner jag så att jag skulle aldrig i livet flytta till Skåne eftersom det ihop med charmiga skåningar, vajande sädesfält och mysiga stränder också finns en jävla massa rasister.
Sverigedemokraterna är som störst i små hålor där nere. Eslöv, Sjöbo, Tomelilla, Vellinge...
I vissa av de här jäkla kommunerna så är varannan invånare Sd'are.
Vad FAN, på ren svenska, beror det på?

Skammen över att vara Pk idiot kommer nog ännu mer efter nästa avsnitt där frågan tas upp.
Soran samtalar med sin vän... är det Appelqvist han heter? om att han vunnit priser och fått hålla tal till följd av sin öppenhet, sitt engagemang mot rasism och sin tolerans.
Soran ÄR Mr Pk.
Och ändå, ändå så lever han väldigt segregerat och i sin lilla värld efter jobbet.
Han uttrycker att han känner sej som en hycklare och där är jag enig.
Vad gör jag? Mer än sprider Sd föraktande klipp på facebook och bloggar argt om Sverigedemokraterna? Mer än sitter här och känner mej förrådd av min egen regering (som jag röstat på) när de stänger gränserna?
Inte mycket för integrationen där inte.

Bäst i Absolut svensk är deras experiment. Idag blev jag tårögd på riktigt när en blond tjej och en svart tjej bad att få låna en mobiltelefon och ringa en kompis. Gissa vem som hade mest tur?

Puss/ Asta

Ps. Gruppen "Svenska negerbollar" har nästan 30 000 gillare. Jag dånar över människors dumhet.
Dånar.

måndag 23 november 2015

Dra på charter och lämna bebisen hemma?



Jag läser som ni vet en del mammabloggar. Trots att jag inte har några egna småbarn så har jag ändå småttingar omkring mej och mammalivet har länge varit en stor del av mitt liv.
Men som trogna läsare säkert känner igen finns det en del som har förändrats i synen på barn under de sista decennierna. En hel del på gott och annat som jag stör mej som fan på.

Ta tex det här med att det numera ska vara så jäkla jobbigt att vara småbarnsmorsa.
Kändismorsor som blir i det närmast kränkta... eller i alla fall får tokspel... om inte får sin egentid veckan efter att ungen tittat ut. Som tycker att de självklart ska kunna ränna på spa å kändismingel å jobbmöten å tjejkväll med polarna precis som förut för herre gud ungen har väl en pappa/ mormor/ farfar/ mammas goda vän/ barnflicka som den kan connecta med under tiden?!
Nu senast är det Cissi Wallin som skrivit om det självklara med att kunna dra på utlandssemester utan ungen när den är tre månader för man har kanske haft jävligt jobbiga tre månader å ungen har väl en pappa (eller annan anknytningsperson) som kan ta över så länge.

Jag är feminist. Japp. Jag tycker det är alldeles självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män. Jag tror på styrmedel från staten vad det gäller föräldraledighet och kvotering och jag tycker att pappor (vettiga pappor) har alldeles för lite att säga till om.
Jag orkar inte dra mer om hur å varför jag är feminist här för det är inte det inlägget handlar om.
Nånstans går det in absurdum.
Självklart har mamman en annan bindning till barnet än pappan när det är pyttespädis.
Mamman har ju burit det inne i sin kropp. Hon har en jävla massa hormoner som skall hjälpa henne med de här bindningsprocesserna. Partnern är viktig och älskar absolut men inte så som mamman som burit barnet. Den processen tar längre tid.
Ett litet barn behöver sin trygga anknytningsperson, det är oftast mamman då partnern jobbar, det kan vara någon annan men i så fall så är det den som ska vara där å inte springa på tjejkvällar och Cypernresor när barnet bara är några månader gammalt.

Människobebisen föds väldigt omogen för sin stora hjärna. Egentligen skulle de behövt boa en stund till där inne men då skulle de inte rent fysiologiskt kunna ta sej ut. Därför tror jag att naturen har tänkt de närmaste månaderna som en förlängd graviditet. Barnet är på utsidan men skall bäras hud mot hud så stor del av dygnet som möjligt.
Så har jag rent instinktivt gjort med mina bebisar och ju mer jag lär mej om kvinnokroppen och det späda barnet ju mer vatten på min kvarn får jag.
Jag kan faktiskt inte ens förstå hur NÅGON kan tycka att det är viktigare att dra på semester än att vara med sin tremånadersbebis?!
Hur kan jobb, polare, evighetslånga skönhetsbehandlingar vara viktigare än att vara nära sin späda avkomma?

Jag tycker att när man får barn så får man anpassa livet efter det ett tag och inte tvärt om.
Det där med att "lyckliga föräldrar är bättre föräldrar å ger gladare barn" är ju rent larv när vi pratar spädbarn. Deras behov kommer först.
Och blir du så förbannat olycklig av att inte kunna leva på som förut så borde du kanske inte skaffa barn? Du är till för ditt barn och inte tvärt om.
Självklart är det en annan sak om man är sjuk. Kanske inte för barnet men som princip.
Å självklart klarar barnet fler "viktiga vuxna" ju äldre det blir.
Å självklart är det skillnad på att ha vuxentid nån kväll mot jämt å ständigt.
Det är livssynen jag är ute efter. Den att man som mamma/ primäranknytningsperson först och främst ska se till sina egna behov och att livet inte får förändras.
Som kinkiga barn ska de ha sitt superdupiga händelserika liv intakt.

Puss/ Asta

söndag 22 november 2015

Nyckfullt var ordet


Linda Haglund är död. 59 år gammal.
Hon sökte läkarvård i måndags för att hon hade ont i ryggen. Fick veta att hon hade cancer i hela kroppen och dog på lördag.
Jag tänker att hon gick å la sej för en vecka sedan och trodde att hon var frisk. Lite ont i ryggen har ju varenda människa.
En man jag kände hade en ledig dag och skulle åka med sin sambo på spa. Unna sej.
Han gick antagligen upp den morgonen och satte på kaffet, tog en cigarett och trodde det var vilken dag som helst.
På vägen till spa utflykten krockade han och dog.
En kvinna jag vet vem det var, hon bodde här i närheten och hade småbarn, åkte till jobbet å föll död ner i en hjärnblödning.
Bara så där.
Det finns något jävligt nyckfullt med livet å ingen människa orkar gå runt och tänka på det varje minut och carpe diem'a alltid, men det ÄR det. Nyckfullt alltså.
Det finns inga som helst garantier för att dö på långvården 89 år gammal, det kan ta slut idag.
Människor får hjärtinfarkter, ramlar i duschen, kör ihjäl sej, sätter i halsen, blir stungna av jordgetingar eller vad fan som helst och därmed är klockan slagen. Trots att de lätt räknat med att ha nästan halva livet kvar.

Människor pratar om döden som uppmärksammas, lider med dem som är drabbade kanske och nästa dag händer det dom själva.
Jag tänkte på det i somras när en liten ettåring rantade ner till sjön och drunknade.
Alla pratade om det. Alla vi som har barn i vår närhet i allafall.
Förmodligen pratade familjen med den lilla treåringen som några dagar senare drunknade i familjens pool oxå om det.
Då.
Några dagar senare var tragedin deras.

Kanske låter jag jävligt deppig och djup ikväll men så känner jag inte.
Däremot tänker jag nog rätt ofta på döden.
På hur jag vill dö... eller kanske mer hur jag inte vill dö och på när det kommer att hända.
Vill jag veta innan?
Vill jag att det bara tar slut. En isfläck, hjul som låser sej. Pang å good night?
Jag vet inte.
När min vän som gick bort för drygt tio år sedan var sjuk och visste att hon skulle dö så tyckte jag att det var så outhärdligt sorgligt och läskigt medan hon kände tacksamhet.
Tacksamhet över att det inte var någon olycka. Tacksamhet över att hon fick chansen att ordna upp, ställa till rätta, ha de här samtalen.
Hon höll inte heller med mej om att det var orättvist. Varför skulle det vara mer rättvist om det drabbade nån annan?
Jag tror inte att jag skulle kunnat se det så. Jag tror jag skulle varit så jävla rädd, ledsen och bitter.

Livet är inte rättvist. Ödet innehåller ingen logik.
Goda människor dör. Onda får leva.
Hälsosamma människor dör. De som inte är det lever i en evighet.
Småbarnsmammor dör. Gamlingar som inget hellre vill får kämpa på.
Helt ologiskt och fullkomligt nyckfullt.

Man kan inte tänka så. Inte alltid i alla fall.
Ingen vettig människa orkar ens hålla alla sina relationer kärleksfulla alltid för man vet aldrig...
Men ibland kan man tänka så.
Påminna sej om att just idag är jag fortfarande med.

God natt.

/ Asta

Typ...

Får ni någon gång den där känslan av att allting är fel?
Av att ni bara vill sätta er i bilen, trycka foten mot gaspedalen och lämna precis allting.
Skola/ jobb, familj, hem. Inte?
Ibland känner jag så. Sen att jag skulle ångra mej och åka tillbaka strax nedanför Halmstad är en annan sak.
Jag minns en gång när vi var unga maken å jag och grälade. Jag tog vår stora dotter som var bebis och gick. Jag åkte hem till mormor å morfars lägenhet som var tom eftersom de var utomlands.
Jag gick där och kände mej hatisk och tänkte att han ska minsann få ångra sej, han ska minsann få oroa sej.
Vi somnade och när jag vaknade var det mörkt ute.
Jag fick blev både ångerfull å skadeglad och ringde hem.
Då hade han inte märkt att vi var borta?!
Nu är jag inte arg, mer irriterad å trött i största allmänhet.

Så här är livet idag... 

Jag har ont i halsen. Och i huvudet.

Jag fick ställa in efterlängtad dejt med pappa och hans fru.

En av mina små kycklingar ska flytta till Barcelona. Typ innan jul!

Sonen är väldigt impulsiv och jag är rädd att han ska "slå" sej.

Stackars Mini har migrän igen. Det är för att hon oroar sej så mycket. Det gör mej förbannad.

Det är kallt ute.

Jag mår illa av de där jävla Flagylen.

Imorgon drar den där metodkursen igång igen och jag är sjukt otaggad på kvalitativa och kvantitativa metoder.

Jag har kommit på att jag inte har några polare längre. De enda som ringer är telefonförsäljare.
Med tanke på denna listan är det kanske inte så jävla konstigt.

Sa jag att jag mår illa?

Sa jag här om dan att Säpo hade fel snubbe?

Här är stökigt alltid och överallt.

Och jag måste laga middag idag med.

Nätet svämmar över av rasister. De är ta med fan överallt.

Usch, jag känner mej som 87 år.

Men jag ser bara ut som 62, alltid något :)

Tänker på den där praktiken, svaret kommer i nästa vecka. Glaset är halvtomt i min värld och jag tror att jag får Borås... minst.

I går fick jag ytterligare besked om att mamma är väldigt, väldigt sjuk. Hon blir inte nyktrare och jag inte mindre ledsen av det här jävla ultimatumet.

Varför är jag som jag är?

Nån som vet vad det kostar att hyra en torped?

Typ...

Puss/ Asta 


lördag 21 november 2015

Hur har du det med fördomarna?

 

I Absolut svensk som sändes härom dagen på Svt och som fortfarande går att se på Svtplay (gööör det för tusan om du inte redan gjort det) så gör Soran Ismael ett rasisttest.
Han får svara på en mängd olika frågor, göra snabba klick, välja och välja bort och enligt psykologen som hjälpte honom och analyserade svaren går det i princip inte att lura testet.
Resultatet blev att Soran har lika mycket fördomar som genomsnittet och att han tenderar att föredra vita människor framför svarta.

Jag tror, eller nej jag är helt säker på, att vi alla har fördomar.
Det gäller inte bara i form av rasistiska sådana utan även mot andra grupper.
Känt är att i alla former av grupper utvecklas ett vi mot dom tänk.
Det gäller män mot kvinnor, lantisar mot storstadsbor, sossar mot moderater, smala mot tjocka, undersköterskor mot sjuksköterskor, klass 9 c mot klass 9a, Frölunda mot Djurgården, överklassen mot arbetarklassen.
Alla har fördomar och alla kategoriserar.
Det är vad vi gör MED våra fördomar och invanda tankar som definierar oss till hur vi blir och agerar mot våra medmänniskor.

Fördomar har med generalisering att göra. Något vi lär oss redan som väldigt små och som underlättar eller till å med krävs för att livet inte ska bli för jobbigt.
Generaliseringar formas av det vi upplever omkring oss bland annat. Vad vi ser, hör, råkar ut för.
Vad vi känner igen och vad vi inte känner igen. Vad vi kan relatera till och inte relatera till.
Känslan för gruppen är oxå djupt mänsklig, något som hjälpt människan att överleva i evolutionen men som också skapat motsättningar som i dess fulaste form blivit rasism och krig.

Jag skulle jättegärna vilja utföra ett sådant test. Det vore ju hur intressant som helst.
En del fördomar vet jag om att jag har. Jag kan komma på mej själv med att reagera inför en viss typ av person eller händelse men till mitt försvar så måste jag säga att jag tror mej vara mer öppensinnad och analytisk än flertalet.
Det trodde förvisso Soran med och hans test gick ju så där...

Jag har av någon anledning enklare att erkänna fördomsfulla tankar mot andra svenskar än mot invandrare även för mej själv. En massa automatiska tankar som poppar upp om ex den förstoppade medelklassen som anlitar städhjälp, kvinnor med taskig hemmablondering som röker inför sina barn, värmlänningar :) och som självklart inte alltid stämmer
Hur har du det med fördomarna?

Puss/ Asta

fredag 20 november 2015

Skrivit första salstentan.


Bild: 07:00. Pre tentamen. 

Känner mej helt tom efter tentan.
Tre veckors väntan på om man är godkänd känns som väldigt länge. I synnerhet när lärarna gärna låter det gå fyra veckor och när omtentan är den 18:e december.
Kan jag släppa? Eller ska jag fortsätta läsa, fortsätta hålla lågan igång?
Man hinner (även om det inte borde vara så) glömma en hel del på en månad om man låter det va.

Jag trodde nog att jag skulle känna om jag klarat tentan eller om jag kört.
Jag trodde att om jag körde så skulle det bero på att svåra saker inte satt. På att jag fick hjärnsläpp om de latinska och svenska namnen på bäckenets alla ben eller att jag inte förmådde tolka den där CTG remsan.
Men det var inte alls den typen av frågor som jag kände mej osäker på. Det kom väldigt lite av "hårda fakta frågor."
Jag TROR att jag klarade godkänd men jag är långt ifrån säker.
Många frågor innehöll 3-5 poäng och tappar man något poäng här å något där så kuggar man till slut.

Det var en hel del luddiga frågor där vi svarade väldigt olika/ uppfattade väldigt olika.
Som att beskriva en hälsosam förlossning. Inte en naturlig förlossning och vad WHO säger, den frågan kom oxå, utan en hälsosam graviditet, förlossning och puerperiet.
6 poäng.
Va?!
Apgarsystemet var på 2 poäng.

Att skriva tentan i sej var kul.
Högtidligare än jag mindes det från min tid som sköterskestudent.
Vi satt i en stor sal, fick legitimera oss, fick en kod för alla tentamen rättas anonymt.
Fyra timmar hade vi på oss. Det var bra med tid. Jag satt 3 timmar och 15 minuter och tog det väldigt lugnt. Läste igenom allt, funderade, tog de frågor jag var säkrast på först. Gick igenom den efteråt.
Det var spännande och läskigt.
Lite gottont så där.

Jag tror att jag delar den osäkra känslan inför om det gick vägen eller ej med många.
Det var lite luddigt.
Å de starkars hardcorefrågor som var med hade jag inte läst på. Som hur stor procent tillväxtmätningen på en ultraljud kan diffa på... gissade 13%. Siffran kom till mej.
Eller när det är bäst att göra ultraljud om man misstänker hjärtfel, där kom efter v 22 upp i huvudet.
Rätt?
Ingen aning.

Puss/ Asta

Ähhh, jag känner mej skeptisk.

Moder Mothanna Magid flydde från IS, säger hans mamma

Man ska ha tilltro till de som är professionella, självklart ska man det.
Jag tänker på Säpo och polisens arbetet med att gripa den internationellt efterlysta ISIS terroristen Moder Mothanna Magid.

Jag tycker att alltihop är så jäkla märkligt.
Brukar inte IS soldater vara väldigt strängt troende?
Tvärsäkra på sin sak?
Denna killen hade dokumenterade vänskapsrelationer med människor av annan tro.
Han gillade att gå på krogen, drack alkohol, hänga med polarna och gå på badhus.

Brukar inte IS soldater vara noga med att gömma sej inför terrordåd?
Denna snubben hade sin boendeort utlagd på facebook, sitt namn på dörren och han försökte varken fly eller mörka att han var där. Han rörde sej i samhället och åkte med lokaltraffik medans hans ansikte fanns på varenda löpsedel.

Varför kollade inte polisen där först?
Innan de drog igång hela apparaten med säpo, efterlysningar och hans bild offentligt.
Det var ju bara att åka dit. Nä istället håller de presskonferens där de informerar om att de inte ens vet om han är i Sverige. Han kan vara i Norge. Han kan vara i Tyskland.
Eller ja, så kan han vara där han är skriven och där hans namn står på dörren.

Nä, jag tycker det hela är jäkligt konstigt alltihop och jag hoppas Säpo vet en massa som vi andra inte vet och kan förklara alla dessa konstigheter som en tjugotvåårig kille vars föräldrar och vänner snarare beskriver som snäll å blödig å utan religiösa grubblerier plötsligt försätter riket i dess högsta säkerhetsrisk någonsin.

Om Säpo och polisen missbedömt läget är i bästa fall är en oskyldig människa utpekad.
I värsta fall springer den riktiga terroristen runt och känner sej smart.

Puss/ Asta

torsdag 19 november 2015

En nonsenslista presis före skönhetssömnen innan tentan är vad vi behöver just nu.



1. Hur dricker du ditt kaffe?
Zoega ekologiskt, starkt med mjölk i.

2. Om du var tvungen att äta samma maträtt 5 dgr i veckan vad hade du då valt?
Pizza

3. Vad känner du spontant när jag säger: Snö?
Nä fifan, här kan det aldrig ligga, det bara töar och slaskar.

4. Beskriv dej själv så väl som möjligt med tio ord?
Mamma, mormor, dogueälskare, vimsig, skör, stark, frölundait, skrivande, empatisk, kvinna.

5. Hur är din klädstil?
Klänning el haremsbyxor. I synnerhet nu när jag väger för mycket.

6. På hotellfrukosten äter du alltid, ja vad?
Äter inte gurka... Nä men typ allt. Äggröra, bacon, fralla, ostar, salami, våffla med nutella, juice, kaffe, frukt.

7. Hur sover du?
På vänstersida med Gottfrid innanför.

8. Vilket rum i ditt hem trivs du bäst i?
I köket eller mitt rum.

9. Vad shoppade du senast till dej själv?
Militärbyxorna tror jag?

10. Nämn tre saker på din bucketlist som du ännu inte gjort/ upplevt?
Ägt en fransk bulldog, föda upp en kull valpar, förlöst ett barn.

11. Vad hade du för drömmar som barn?
Att skriva en bok, äga en hund och bli stor. (2½ avklarat.)

12. Vad står det i ditt senaste inkomna sms? (Inte fuska nu.)
Soran är alltid bra. Och söt som socker.

13. Hur skulle du beskriva din hall?
Ful och orolig. Stökig som fan.

14. Hur skulle du beskriva din tankevärld?
Kanske inte ful men i övrigt rätt liv hallen. Det är mycket elände nu, i min lilla värld och i den stora världen.

15. Tar du någon medicin varje dag?
Japp.

16. Hur har din vecka varit så här långt?
Rätt tung, se svar 14 men oxå behaglig på det viset att jag styrt över den själv. Jag har äntligen bytt spiral och äntligen börjat behandling för bakteriell vaginos och det är ju bra även om jag mår illa å är trött av dem.

17. Tror du på Gud?
Ibland. Är inte cynisk och när jag tror sammanfaller inte bara (nästan minst då) med att jag är rädd.
Jag talar för mkt med Gud för att kalla med ateist.

18. Vilket ordspråk refererar du oftast till?
Alla har sina kors att bära, Karma is a bitsch, Livet är en strid... och sen dör man.

19. Hur gammal tror du att du blir?
Tycker det är obehagligt att svara på en sån fråga men någonstans mellan 78-86. Måste jag slå till med nåt mer specifikt så 82.

20. Lägg in din senast tagna mobilbild misslyckad el ej. 

onsdag 18 november 2015

Omtenta. Hell no



Det är mycket nu i skolan. På fredag skriver vi den första salstentan och examinationen har inneburit mer inläsning än det andra sammanlagt.
"Det normala barnafödandet", så brett och på så många sidor att man måste sålla och att jag bara kan hålla tummarna att jag sållat rätt. Har fokuserat den koncentrerade sista inläsningen på en rätt ytlig nivå. Toppen av isberget på graviditeten, mödravårdsprogrammet, förlossningen, undersökningar, ultraljud, amning osv. Inga referensområden på provsvar och liknande. Stikt basic.

Det känns som om jag har läst mindre än mina klasskamrater och ändå är dom coolare för en omtenta. Jag vill inte omtenta!!! Jag vill klara tentan och G räcker bra.
Får jag Mödravården först hinner jag ändå glömma laktasvärlden och rotationer. Får jag förlossningen först lär jag få uppdatera mej på spiralsättning och vilket preventivmedel som bäst lämpar sej för kvinnan framför mej.
Men jag vill klara tentan! Mer än vad jag någonsin velat klara en tenta.

Vi fick tillbaka två examinationer i veckan.
Den förstå (om CTG tolkning) fastnade jag i plagiatkontrollen för vilket är allvarligt och som säkert gjort mej helt sänkt om det inte vore så att ingen av oss fastnat i den förrut men plötsligt gjorde 14 st av 21 det.
Uppenbart fel på uppgiften alltså, svårt att kunna se det på annat sätt.
Om den blev godkänd har jag inte fått veta än men mer blir det ju inte då.
Antikonceptionstentan fick jag VG på och det hade jag nog på känn, det var en hemtenta och gott om tid att läsa ur både litteratur och föreläsningsmaterial.
Så jag kan, uppenbart om jag vill.

Så varför har jag pluggat så dåligt?
Jag har varit splittrad i tanken av allt det är att vara människa.
Jag tror vi alla har våra problem... bristande motivation, sjuka ungar, äktenskapskriser å fans moster.
Jag är då kass på att fokusera.
Men ibland så slås det mej. Jag ska bli barnmorska. Ja ska ta med tusan bli barnmorska!
Hur stort är inte det?!

Det kommer vara värt allt!

Puss/ Asta

Tjugoett år ung



"Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta."


Snart fyller hon tjugoett min Min. Min vackra lilla. Min starka tigerhjärta.
Den av mina barn jag är mest stolt över, stolt som i betydelsen att det är med henne jag har gjort minst fel, kanske för att jag varit äldre, kanske av erfarenhet.

Du är bländande vacker på utsidan men minst lika vacker inuti.
Du har en ständig omsorg av de dina, du är kärleksfull och förlåtande.
Du försöker alltid se andra sidan och du står upp för det du tror på.

Min lilla, du är en fantastisk mamma. Det är som om du visste och kunde redan innan Noah kom till.
Nu är du ensamstående men det är alltid du som har vaggat, burit, tröstat på dagar och nätter.
Alltid du som har läst, lekt, gungat, matat, busat och vaktat på.

Jag önskar att du visste hur snygg du är. Hur smart du är. Hur behaglig du är att vara med.
Du tror alldeles för lite om dej själv och ältar egna misstag på tok för lätt.
Att människor säger att vi är lika tar jag som den största komplimang.
Du är en bättre, mer förfinad snyggare och helare variant av mej.
Om bara några timmar fyller du år.
Om jag kunnat skulle jag gett dej hela välden och all den trygghet du saknar.
Om jag kunnat skulle jag plockat ner stjärnorna åt dej.
Tack älskling för allt du gett och ger mej.
Tack för att du är den du är.

/mamma

tisdag 17 november 2015

Det känns orimligt



Jag vill inte att min blogg ska bli någon slags "Medberoende blogg" och jag förstår om jag har läsare som finner dessa inlägg ganska trökiga.
Det var ett tag sedan jag skrev politiska inlägg och ännu längre sedan jag skrev om mode, naglar och sånt lättsamt, men ni får ge er till tåls. Hoppa över de inlägg ni inte gillar.
Jag är så stressad i huvudet så jag har inte tid att sitta och fundera ut inlägg, det handlar mer om att jag släpper ut de tankar som trängs i hjärnan.

Medberoende ja. Om ni inte följt med i inläggen nedan i ämnet så har jag alltså efter mycket intensiv kontakt med både min bror (som jag egentligen inte har pratat med på tjugo år innan) och min mamma närmat mej en punkt där jag själsligt håller på att gå sönder.
Dom är båda missbrukare och nu akut dåliga båda två.
Jag börjar låta allt mer som min mamma gjort under de senaste trettio åren som hon stridit för att hjälpa min bror upp ur missbruket.
Jag säger samma saker, jag ältar det med mina anhöriga på samma vis, jag tänker på det 24/7.
I en bildlig metafor så har de klivit över räcket till Älvsborgsbron och hänger dinglande med kroppen över kanten. När som helst, verkligen när som helst kan någon av dem eller båda två dö.
Och i det läget har jag alltså valt att ställa ultimatum till min mamma.
Psyk, behandlingshem, drogfrihet eller vi klipper!
Alkoholen å tabletterna eller jag.
Varesegod å välj.

Det ÄR den enda rimliga vägen. Jag inser det.
Jag letar och letar efter andra dörrar ut och det stjäl energi å tankekraft av mej i tentaplugget, men jag finner ingen annan dörr.
Jag har "förmånen" att se vad medberoende gör med en människa innan jag blir fullständigt insjuknad själv.

Men hur lätt är det att inte svara när hon ringer?
När hon talar in på telefonsvaren att lillebror hotar, är oresonabel, vill ha ännu mer pengar och att jag måste... MÅSTE... hjälpa henne.
Hur lätt är det att skriva ett sms som kort går ut på, välj behandling eller mej, ingenting annat är jag intresserad av?
Har du inte listat ut svaret själv så kommer det här. Det är inte alls lätt!

Jag mår minst lika dåligt (just nu) av att ignorera henne och med insikten av hur förbannat ensam hon måste känna sej som av att lyssna, diskutera, trösta, dividera med henne.
Jag tänker på hur jag skulle mått om mina barn vänt mej ryggen på samma vis.
Om jag blev alkoholist. Då skulle allt ammande, allt nattvakande, allt bärande, tröstande, allt skjutsande, allt stöttande, allt man gjort som mamma inte längre räknas. För att man var besvärlig.
Så där konstigt tänker jag.
Det känns... orimligt att strunta i sin egen jättesjuka mamma.

Behövde bara få det ur mej.

Puss/ Asta

måndag 16 november 2015

Rutten fisk och illamående, det är min dag det.



Idag har jag äntligen fått det gjort.
Jag har bytt min Mirena hormonspiral.
Det borde jag gjort för två-tre år sedan men jag tycker det är så grymt obehagligt så därför har jag dröjt och dragit ut på den.
Rekommendationstiden för byte av Mirena är fem år i Sverige men i Norge rekommenderas byte var sjunde år.
Under det sista året har jag haft mindre regelbundna blödningar så nu var det dags.
När vi ändå talar om de nedre regionerna så har jag dessutom besvärats av att lukta illa "där nere."
Mestadels bara lite grann så att jag själv känt det när jag varit på toa och så där men i samband med blödningar har jag luktat så ingen i samma rum kunnat undgå det.
Och att stinka rutten fisk får en kanske att känna sej lite speciell men inte alls på ett bra sätt.

Kom iväg till Mödravården för någon månad sedan men då kunde barnmorskan där inte byta spiralen för att hon inte fann trådarna, där av fick jag en remiss till Gyn för att göra det där.
Lite "roligt" eftersom vi precis gått igenom vaginalundersökning och spiralinsättning i skolan.
En läkare som jag kände igen från när jag jobbade på BB skulle göra det.
Blev lite förvånad när jag kom och fick klä av mej allt (jag som förberett med lång tunika) och sätta på mej operationsstrumpor och långt nattlinne i ett förrum.
Väl på gynsalen fanns en massa stora apparater.

Jag blev tvättad med descutan och anade lite oråd. Så brukar inte spiralinsättningar gå till.
De tog cellprov. Det gick okej bortsett från att läkare råkade klämma mej med sitt spektrum precis som vi blivit varnade för att göra i skolan.
Därefter skulle livmodermunnen vidgas för att de skulle fiska tag på trådarna.
Detta har tydligen tidigare gjorts på operation under sedering.
Jag fick se på en skärm min livmoderstapp och instrumenten som fördes upp.
Jävlar i min låda vad ont det gjorde att bända upp livmodermunnen en cm eller två.
Jag fick profylaxandas och en barnmorska som gick där för upplärning efter att tidigare varit på förlossningen (vi kände igen varann) talade med mej och klappade lite lugnande och det var verkligen svintryggt att ha henne där.
Till slut fick läkaren i alla fall tag på de där jäkla trådarna och ut spiralen och sen in igen med den nya.
Jag ska aldrig mer gnälla över ett vanligt spiralbyte.

Å jo, trots att jag hade en av mina bättre dagar så kände doktorn att jag luktade död fisk och jag fick recept på Flagyl tabletter. Aldrig tidigare käkat dessa å det lär bli en prövning för jag mår sjukt illa av dem. Lite som när man var gravid. Det ligger och mal i bakgrunden hela tiden.
Tre gånger om dagen i en vecka skall jag käka dessa.
Flagyl får inte tas ihop med alkohol så nu slipper jag sukta efter min kvällsöl.
Alltid något.
Lite synd att inte kunna dricka skumpa/ gravöl på fredag efter stora tentan bara.

Bortsett från mitt jox med försvunna trådar så kan jag verkligen rekommendera Mirena spiralen.
Det är minimalt med hormoner, lika lite som tre (eller om det var fyra) minipiller / månad. Biverkningar är väldigt sällsynta
Menstruationen försvinner för de flesta. Den håller länge och den märks inte på något vis och den är snudd på hundraprocentigt säker.
Kan användas av alla som vill ha ett långvarigt skydd, numera även av kvinnor som inte fött barn, och i samband med klimakteriet så underlättar den och förhindrar oregelbundna blödningar.
Bäst... när den väl är på plats.

Puss/ Asta

söndag 15 november 2015

Fan inte enkelt.

Alla relationer måste ge mer än de tar.
Så är det, eller så bör det vara, sen har vi alla olika långt tålamod.
Jag är inte den som ger upp i första taget kring de närmsta relationerna.
Jag är övertygad om att många funderat många gånger på varför jag inte skilt mej eller brutit med båda mina föräldrar. Jag spar på vänner som är skitkassa på att höra av sej även om de vet att jag mår dåligt.
Jag har högt tålamod, stor förståelse, ett visst mått rädsla för ensamhet och min egna kompetens och så där. Men det är oxå så att jag tror på att relationer måste få tjorva, vara ljumna, inte glimra i perfektion för att vara något att ha.
I mitt långa äktenskap har det ibland varit ÅR av kriser och även om jag nu finner det lugnt å rätt harmoniskt där så har vi det inte så som flertalet andra skulle klassa ett gott äktenskap.
Min pappa och jag har någon slags mellanrelation där vi inte är pappa-dotter men inte heller bara vänner. Han kommer aldrig bli den där pappan som passar barnbarn, hjälper mej med praktiska ting, sätter in lite pengar om ekonomin är risig. Han är inte min yttre post av trygghet om ni förstår vad jag menar men jag älskar honom och jag tror han älskar mej. Vi har vad vi har.
Mamma har jag alltid haft en komplicerad relation till redan som barn och jag växte ju delvis upp med mina morföräldrar istället. På senaste åren har jag allt mer blivit mamma för henne.
Jag är tålmodig. Jag bär insikten om att jag inte heller är världens bästa mamma, fru, dotter.

Sista månaderna med mamma har brutit ner mej.
Jag känner att jag är vansinnigt nära att braka ihop mentalt själv.
Jag har även plockat in min bror i mitt liv igen efter att inte haft någon kontakt på många år.
De två, mamma å lillebror, har ringt mej upp mot tio gånger per dag och vädrat sin ångest för den andra. Jonas som sover utomhus, mamma som sover nerdrogad, Jonas som kommer åtalas och förmodligen dömas till fängelse, mamma som ska hoppa från 6:e våning.
Ingenting vill de samarbeta kring. Inga råd tar de till sej.
Men ringa ska de.
Konstant.
Tre gånger har polisen varit där senaste månaden. Två gånger för att jag ringt av oro när de plötsligt inte hör av sej och en gång ringde de själva mitt under ett gräl som urartade i slagsmål och senare skottlossning av polis.

Samtidigt skall jag plugga.
Det är mycket rent teoretiskt och det är mycket med mej själv, att slåss mot mitt egna naggade självförtroende och krackelerande självbild. Av att jag är någon annan i klassen än den jag brukar vara i grupp.
Jag misslyckas ständigt med mina uppsatta mål. Stunderna jag tänkt läsa blir kortare, koncentrationen ytligare.
Jag äter en massa. Tar gärna en kvällsöl. Går stadigt upp i vikt. Har slutat på att ens fundera gå ut och springa.
Jag blir tröttare och tröttare och allt mer disträ och känslig.

Det går inte. Jag håller på att bli sjuk. Hela jag känner mej som ett nervknippe.
Om jag fortsätter som hittills kommer jag inom kort oxå ha alkoholproblem och sitta tvärfast i medberoendet och inte fixa skolan.
Jag måste bryta min nedåtgående spiral, jag måste hitta lust, nyfikenhet, rutiner och tro på mej själv.
Alltså måste jag bryta med min mamma.
Förstår ni hur det känns?
Att bryta med sin mamma som dessutom är dödligt sjuk.
Idag fick hon ultimatum. Hon får ringa mej när hon är redo att lägga in sej och ta tag i sitt missbruk istället för att gömma sej bakom sin missbrukande son.
När hon är redo att göra det... imorgon, om tre månader, om sju år... är hon välkommen att ringa mej å så ska jag hjälpa henne. Tills dess så får hon inte ringa. Jag kommer att lägga på luren.

Jag ska ta tag i mitt eget liv.
Fasta läggtider. Fasta gå upp tider.
Bra mat. Godis och alkohol begränsade dagar.
Frisk luft varje dag.

Men det är fan inte enkelt.

Puss/ Asta

fredag 13 november 2015

Medberoendets helvetescirkel



"Han har bara mej,  jag är den enda han har."
Hur många gånger har jag inte hört den meningen de senaste trettio åren?
Genom dårskap efter dårskap.Hundra gånger? Tusen gånger? En miljon gånger?
"Hur ska jag kunna säga nej när han inte har någon annan?" 

Medberoendes helvetetscirkel.
Kärlek, samvete och ångest.
Att stänga dörren för sitt eget barn. Att låta sitt eget barn tillbringa natten utomhus bland regn, köld och samhällets utslagna... hur gör man det som mamma?
Jag tror inte att jag skälv kunnat.
Och spiralen går djupare och djupare. Bryter ner den enda som finns tills gränserna mellan den som är frisk och den som är sjuk suddats ut.

"Han har bara mej, jag är den enda han har."
Hur många gånger har jag inte förbannat den meningen? Hur många gånger har den inte gjort mej arg, ledsen och rädd. För att den tar från den jag älskar men oxå tar från mej.
Jag har förklarat medberoendets mekanik.
Jag har sagt att han måste vilja, måste slå i botten, måste ha ett eget driv efter förändring.
Jag har inom mej svurit över orättvisan över allt han får som jag förvägras i tanke, engagemang och kärlek.
Jag har med stigande oro sett på hur den sjukdom som var hans oxå blir hennes.

Å nu...
Nu är hon på den absoluta botten.
Äter inte, duschar inte, städar inte, bryr sej inte.
Hon äter en karta tabletter ihop med en flaska starksprit, sover 20 timmar och gör om proceduren.
Å däremellan ringer hon mej. Kraftigt ångestladdad, ibland hög på tabletter, så gott som alltid full.
Hon ringer på dagar, kvällar och nätter.
Hon pratar om honom och att han kommer att dö.
Han ringer på dagar, kvällar och nätter.
Han pratar om henne och att hon kommer att dö.
Och jag...
Jag kan skärma mej till en viss gräns men sen rinner det över.
Hon är den enda han har. Jag är den enda hon har.

"Hon har bara mej, jag är den enda hon har."
Jag hör mej själv säga de orden.
Efter att min mamma i princip sovit bort den senaste veckan.
Efter att min mamma inte med sitt intellekt förstår hur man äter en pizza. 
Efter att mamma upprepade gånger hotat hoppa från 6:e våningen.
Ja för vad fan ska jag säga rent krasst?
"Klipp" säger min make. Du klipper så länge hon inte är nykter och tenderar vara så.
Oavsett om hon är medvetslös i dagar å nätter, oavsett om hon hoppar ut från 6:e våning,
rädda sej den som räddas kan.

Kort sammanfattat.
Min bror är narkoman, alkoholist och diagnostiserad med Aspergerssyndrom.
Min mamma är minst lite sjuk i sin alkoholism och sitt läkemedelsmissbruk.
Både ringer till mej och kräver hjälp tre-fyra-tio gånger var om dagen.
Å mitt i detta och de tankar som det väcker ska man orka plugga och fungera i ett normalt liv.

Och medberoende djävulska medberoendecirkel rullar vidare ur i rymden.

Puss/ Asta

måndag 9 november 2015

FAN heller att de talar i mitt namn!



Sist på bollen kanske, men idag efter att ha lyssnat till Mattias Karlsson SD i P1 brann det verkligen till i huvudet på mej.
Jag trodde faktiskt inte att det partiet kunde förvåna mej längre i frågan om smaklöshet men jag hade fel.

Inte nog med att de svartmålar Sverige och ljuger om vårt land inför omvärlden, de gör det i mitt namn! De undertecknar med svenska folket!
Och jag som är lika svensk som bockstensmannen näst intill är ta med fan inte du eller oss med Sverigedemokraterna!

Mattias Karlsson sitter i Sveriges Radio och säger att han upplever att svenska folket står bakom honom. Han upplever att en majoritet tycker så här.
På flygbladen står det bland annat att heltäckande slöja och halalslakt snart kommer att bli förbjudet, det står att Sverige i princip är ett laglöst land med den näst högsta våldtäktsstatestiken i världen, att flyktingar som kommer hit skickas tillbaka...
Mattias Karlsson upplever att det är så.
När journalister bemöter påståendena med att halalslakt i Sverige är tillåtet endast om djuren är bedövade så svarare Karlsson att i många andra länder är det inte så???
BRÅ säger att uppgifterna om våldtäkter är felaktiga, men det kanske bara var ett räkneexempel från Sd's sida?
Påståendet om förbud mot slöja bemöter Karlsson med att "diskussioner har förts och en majoritet av svenskarna är emot barngifte." Jaha, ock?
"Andra länder har infört förbud mot heltäckande slöja" säger Karlsson och därmed är det tydligen inget problem att Sverigedemokraterna... ett RIKSDAGSPARTI... medvetet sprider informationen om att det gäller Sverige.

Jag känner mej personligt förolämpad.
Sverigedemokraterna tar sej rätten att snacka en jävla massa skit till utsatta källor i mitt namn och för mina skattepengar. Jag har god lust att anmäla dem för förtal.
Själva satt de på sociala medier och bölade om ärekränkning efter att Niklas Strömstetd i lördags sjung en sång i Så mycket bättre om deras parti.

Jävla fascister!

Asta

söndag 8 november 2015

Jag skulle vilja föda barn.



Jag var sjutton år. Inför mitt första barn hade jag knappt sett en bebis på vykort och hade ingen aning om vad som väntade. Jag fick en barnmorska som aldrig borde blivit barnmorska och jag var skräckslagen hela tiden. Fick lustgas, pudendusblockad, petedin.
Andra gången, nitton år. På ABC klinik låg jag i ett bubbelbad å bad dem dränka mej, skrek och var helt hysterisk. Ingen smärtlindring alls och jag var totalt groggy när ungen kom upp på mitt bröst.
Tredje gången var jag tjugoett och det var nog min bästa förlossning. Klev i badet när jag var öppen fyra cm och lyftes ur badet när det var dags att föda. Hade lustgas sista kvarten.
Fjärde gången, tjugofem år erfaren, klok och ifrån mej av skräck. Valde EDA vilket var en sån lättnad, låg och skrattade mej fram till utdrivningsskedet när det plötsligt gjorde ont så in i hundan men tjugo minuter senare var hon född. Min lilla.
Jag har med andra ord testat snudd på rubb å stubb.

Sedan dess har jag blivit en tryggare människa rent generellt och denna utbildning har hittills och alla redan lärt mej en massa om kvinnan, barnet och födsloprocessen och något det resulterat i är att jag så gärna skulle velat testa att föda och få barn idag... ja, alltså om jag varit yngre.

Jag har en lärare i denna kursen "Det normala barnafödandet" som bistått vid en mängd hemmaförlossningar och som verkligen brinner för kvinnans egen kraft och förmåga.
Hon menar att för en kvinna som haft en normal graviditet och tidigare normal förlossning så talar allting för att hon ska få ännu en naturlig förlossning.
Sällan är det dessutom så bråttom att man inte hinner till sjukhus om det behövs.
Innan har min ståndpunkt alltid varit... och i synnerhet efter att jag fick EDA på sista förlossningen... att självklart skall en förlossning smärtlindras så väl det bara går och det ska den så klart OM kvinnan önskar så, men jag skulle vilja pröva nåt helt annat.
Att föda hemma bland människor jag älskar. Att äta en fin middag (catering of course), ta ett glas skumpa, dansa, bada, bli masserad och omhuldad av mina vuxna döttrar och min make.
Ha en barnmorska med som jag lärt känna och klickat med under graviditeten.
Kanske förlösas i vatten.
Tycker det låter helt fantastiskt!
För mej har skräcken i mångt och mycket bestått av otrygghet. Av en massa konstigheter jag inte förstått, av rädsla att tappa kontrollen, att kroppen inte ska klara av det.
Det är ju attans att man kommer på det som fyrtiosexåring. Kanske får jag så småningom förverkliga detta genom min verksamhet som barnmorska.

Skulle du våga föda hemma?

Puss/ Asta

torsdag 5 november 2015

Vilka är dina styrkor?



Inlägget kräver nästan att du först läser det under. Det som handlar om vilka egenskaper hos mej själv som jag inte är så stolt över. Så ni inte sitter där å tror att jag vältrar mej i självförhärligande en vanlig torsdagskväll menar jag. Det vore ju förfärligt. Å så osvenskt. :)

Jag är lite sugen på att få veta vad ni tycker är det bästa med er?
Jag vet, för en del (mej inkluderad) kan det vara svårt att säga "detta är jag jäkligt stolt över hos mej själv."
Små barn tycker ju att de är fantastiska!
De vill vara i centrum hela tiden för allas blickar.
Se mej! Se vad jag kan! Se vad jag är fin! Se på mej, se på mej, se på mej!
När försvinner det där? Å varför?
Jo, förvisso. Det vore olidligt jobbigt att omges av sådana vuxna hela tiden.
Barn ÄR faktiskt både roligare, sötare och mer fascinerande att se på än en medelålders tant i kamouflagebyxor som snurrar runt runt och jublar hur fiiin hon är, men ändå... ni fattar hur jag menar.

Så? Vad är ni stolta över? Vilka är dina finaste kvaliteter? Jag SER minsann hur många som är inne å läser. Ni kan GOTT gå in å kommentera vad som är bra med just dej. Med mej skrev jag först :) En freudiansk felskrivning, gör det med för all del, skriv vad som är bra med mej.
Ehhh, du är... ehhh... alltså... ehhh... har en fin hund :)

Jag kan rätt mycket men inte så att jag är bättre än flertalet på det.
Jag kan en del om hundar, kan springa en bit, kan en del om barn, en del om sjukvård, en del om... öl, men jag är inte någon expert på någotdera. Är varken hunduppfödare, maratonlöpare eller barnpsykolog.
Jag kan laga mat hyfsat, jag är hyfsat humoristisk, hyfsat snäll och vad det gäller argumentation är jag just... ja, vad tror ni? Hyfsad. 
Men jag tror att det som jag ändå skulle vilja säga att jag faktiskt är ganska bra på är att lyssna och skapa förtroende, i synnerhet i min yrkesroll... eller ja, den jag lämnat.
Jag är bra på att snabbt läsa av andra människor och på att förstå många olika typer av känslor.
Man skulle väl kunna säga att jag har en stöttande personlighet, kanske i synnerhet gentemot patienter som mår dåligt psykiskt på ett eller annat sätt.
Kroppsspråket är vår främsta kommunikation och jag tror ordlöst jag förmedlar till människor som mår dåligt att jag både känner med dem och vet hur de har det.
Även studenter brukar uppskatta att gå med mej, inte främst på att jag är en jävel på nefrologi utan för att jag får dem att känna sej bekväma, trygga och önskade. Jag är hyfsat på att sätta PVK, hyfsad på att reda ut stress, hyfsad på akuta situationer, hyfsad på den kliniska blicken... HYFSAD suck, men just bemötande är min starka sida.

Hoppas väl ha liiite nytta av det i mitt framtida yrke med.

Puss/ Asta 

Vad skulle du vilja förändra hos dej själv om du hade ett magiskt spö?



Om du fick förändra något hos dej själv... en egenskap, en kroppsdel, en sjukdom eller ja, vad som helst. Vad skulle du förändra då?

Det tål ju att funderas på det där. Eller ja, egentligen inte, för nu har vi ju ingen Ande i lampan som kan fixa det där hux flux så det gör inget om jag instinktivt blixtsnabbt önskade mej ett par nya tuttar eller en bättre sångröst.
Nej, men ärligt talat... visst finns det en del som åtminstone denna kvinna... Mou... skulle förändrat om någon liten självlysande fe kunde fixat det.

Min pollenallergi hade legat pyrt till. Mitt bristande intresse för sex också (åhh, gud så mycket enklare livet hade blivit här hemma om man var sugen alltid... eller ibland.)
Min svaghet för kaloristinn mat och kylskåpskalla öl hade jag oxå kunnat göra mej av med eller varför för all del inte min oförmåga att göra saker även om de tar emot. Som att springa. Gå upp tidigt på morgonen. Äta halva tallriken med grönsaker.
Jag har en del att välja mellan.

Men jag tror ändå att jag skulle satsat på min osäkerhet. Den att jag är skraj för nya saker.
Den som gör att jag inte bara tycker det ska bli SVINKUL att gå ut på praktik i januari utan att den överhängande känslan faktiskt är... skräck.
Rädslan att inte ta för sej, att det ska synas att jag är livrädd, att plötsligt inte ens kunna sätta en PVK, att de inte ska gilla mej, att jag ska göra bort mej, att mammorna ska ropa : TA UT DEN JÄVLA STUDENTEN!!!
Jag menar, hur ska jag klara detta?!
Det är ju för fan ett av världens mest ansvarsfulla jobb.

Jag har ju alltid varit sån här.
Det kanske har blivit liiiite, liiiiiiiiiiite, liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite bättre med åren men över lag har jag känt så här varje gång jag ska börja i skolan, gå på nån praktik, pröva ett nytt jobb, ta körkort eller vad det än handlar om.
Det kommer fan aldrig att gå!
Å ändå gör det ju det, på nåt jäkla vänster tråcklar/ lurar jag mej igenom det men inte fasen blir det nån förändring till nästa gång. Nä, då är det fram med det-kommer-aldrig-att-gå-paniken igen.

Inga antidepressiva pillar, timmar i terapi, läsande i självhjälpsböcker eller allmänt grubblande verkar kunna rå på det där. Så det krävs nog en fe. En tjock en klädd i blått.

Puss/ Asta 

Fan, så jävla gammal är jag inte.

 

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Levt som om jag vore äldre.
När jag var liten tog jag stort ansvar, hade egen nyckel kring halsen och gick hem efter skolan i ettan.
Som tolvåring levde jag som galen tonåring och innan jag var myndig hade jag barn och levde småbarnsliv. Vid tjugofem hade jag min första ålderskris.
Jag vet inte varför det varit så men jag tänker att det kanske är så nu med, jag känner mej äldre än vad jag är?

Min främsta identifikation numera är mormorsrollen.
Det är vad jag är. Mormor till Ängla och Noah. Å farmor då till Kieran men honom träffar jag ju inte ännu.
Därmed jämför jag mej med och känner släktskap med andra som har små barnbarn... fastän flertalet av dem är åtminstone tio år äldre än vad jag är.
Jag skulle ju faktiskt ha kunnat få barn för säg tio år sedan och haft fullt upp med läxläsning, fritidssysslor, föräldramöten och annat som hör dom åren till och då förmodligen inte känt mej lika medelålders.
Huden har förvisso förändrats en hel del sista åren men de grå håret har jag ju haft sedan jag var tjugofem, att jag gummat till mej i kroppen beror förmodligen på att jag unnar mej lite mycket och springer lite lite.
Senast för ett år sedan hade jag "massor av ägg kvar" vid besiktningen.

Nu har jag inga större problem med hur jag uppfattar min ålder, ingen önskan om att vara "ung." Sedan jag var... tja, kanske trettio har jag hela tiden tyckt att min bästa tid är nu. Jag kan varmt rekommendera medelåldern!
Krämporna har ännu inte kommit, jag har mer fritid än förr, upplever större intresse av män än som tjugofem-trettioåring, har ett annat lugn (även om jag alltid kommer att vara the woorying kind), en annan klokhet och en större ödmjukhet än förr. Jag väljer mina strider på ett helt annat sätt, måste inte alltid bevisa att jag har rätt som jag var besatt av som yngre.
Men det är intressant att se hur omständigheterna styr och att mönstret om att "känna sej äldre" består genom så många perioder av ens liv.
Precis som det finns dem som är tvärt om. Som aldrig blir vuxna. Som byter ut fruar hela livet å vill vara ständigt förälskade eller som skaffar barn när de är över femtio.

Å på tal om det, nu ska jag färga håret. Nu har jag övat på att ha grå utväxt länge nog.

Puss/ Asta

onsdag 4 november 2015

Värre än bakteriell vaginit

Bild: Valp Gottfrid har ätit sockerkakssmet. 

Märta var värst. Och väldigt teknikintresserad.
En dag slök hon två relativt nya mobiltelefoner. Den ena var söndergnagd till oigenkännlighet och den andra så indränkt i slem att den vägrade vakna nåt mer.
Hur många fjärrkontroller som gick döden till mötes via hennes käftar mins jag inte längre men gissningsvis 6-7 stycken.
Hon käkade även ett stort hål i hallväggen och en rejäl bit av nedersta trappsteget.
Ett par stolsben fick oxå bekänna färg.
Hon var en riktig hard core brutta min Märta.

Gottfrid hade andra intressen som valp och unghund.
Företrädesvis skomode och litteratur.
Han hann bita sönder X antal skor (både familjens och gästers) och böcker ska vi inte tala om.
Säkert ett hundratal pocketböcker. Han valde inte dem av hänsyn, det var dom han kom åt.

Nu för tiden biter Gottfrid sällan i sönder något.
Däremot hjälper han mej gärna att städa kattlådan på bajs.
Ibland när han kommer och ska lägga sej luktar han misstänkt på tio meters håll och är man därefter tveksam så kan man bara slänga en blick på hans ansikte där kattsand limmats fast på läppar och nos.
Hästbajs utomhus är han totalt ointresserad av. Märta fick man avlägsna från en sådan hög med våld.
Smaken är som baken uppenbarligen, även hos hundar.

Värst med sockerprinsen är ändå denna fascination för att rulla sej i allt som luktar dött och avskyvärt, gärna i en kombination.
Ni som inte dagligdags släntrar ut med havet har ingen aning om hur mycket döda sälar som ligger å ruttnar på våra stränder.
När de legat länge nog spricker lixom skinnet upp på dem och en otroligt fettrik goja uppenbarar sej.
Det får fan till å med min bakteriella vaginit att ligga i lä när det kommer till stank av död å rutten fisk.
Även om man så schamponerar och duschar av tre-fyra gånger sitter en distinkt lukt kvar i veckor efteråt. Och har jag riktig otur och Gottfrid ett jävla flyt är det preeecis då nästa smörgåsbord av kadaver dukas fram.

Men man älskar dem, eller hur?
Bara lite mindre vissa stunder.

Puss/ Asta


måndag 2 november 2015

Fyrtiosex



Idag när jag var på biblioteket och pluggade kom en man i femtioårsåldern och satte sej vid mitt bord.
Efter någon minut bröt han tystnaden, nickade ner mot min bok och sa:
"Läser du till  barnmorska?"
"Ja" svarade jag å log stolt.
"Det var nu eller aldrig, eller hur tänkte du?" frågade han då.
...
Ja. Vad säger man?
Jag har tydligen gått å blivit så gammal att det är okej för rena främlingar att konstatera det.
Patriarkalt fostrad som man är skrattade jag bara till å höll med trots att jag var tämligen oroad.

För han, biblioteksmannen, träffade en punkt som ömmar emellanåt.
Den att jag börjar bli gammal. Att mina studier nu inte ses som att jag har en massa erfarenheter främst utan att jag gör ett sent karriärsbyte.
Modigt har folk påpekat många gånger.
Jag har reflekterat många gånger över att det kräver mod (och kyla å värme å självständighet å skinn på näsan å empati å...) för att vara barnmorska men innan studierna har jag inte tänkt tanken att det är modigt just det där med att läsa, med att byta väg bara för att jag är fyrtisex.
Jag har tjugo år kvar att jobba och jag har mer sett mej som mogen snarare än snart körd om ni förstår hur jag menar.

Vad skulle det inneburit om jag inte valt att läsa nu vilket ju faktiskt bara var summan av en massa tillfälligheter. Eller så slog ödet mej hårt i skallen eftersom jag inte uppfattat de mer subtila tecknen innan.
Tja. Jag skulle haft en lön istället för studiebidrag.
Jag skulle jobbat på kvar på Medicin men eftersom "min" avdelning stängde så skulle jag fått lära mej mer om hematologi och gastro... något som jag känner mej måttligt intresserad av.
Jag skulle haft ny chef och delvis nya kollegor (även om jag känner de flesta lite grann.)
Jag skulle fortsatt vara någon med pondus och som alla vet är erfaren.
Jag skulle fortsatt stångas under mina dagliga arbetspass med att det är för få platser å för många patienter.
Jag skulle förmodligen ha fortsatt pendla mellan att vara uttråkad och att vara glad över min plats.
Då och då skulle jag fortsatt vara med om de där skimrande mötena man kan ha mellan sjuksköterska och patient men jag skulle mestadels varit frustrerad å stressad.
Hade jag inte hamnat i gräl med chefen i somras så skulle jag inte ha hamnat på BB, jag skulle inte ha sökt utbildningen (igen) och om jag gjort det skulle jag förmodligen inte tackat ja.
Men nu blev det så. Fyrtiosex år fyllda.

Det här med att läsa till barnmorska är inte det lättaste jag gjort. Och då är det inte främst studierna utan snarare arbetet jag gör med mej själv som kostar på. Och jag antar att denna första termin teoretiska är "lätt" jämfört med resten.
Men det är kul. Det är jätteroligt!
Jag lär mej nya saker varenda dag. Får mängder av aha upplevelse.
Jaha, så det är såååå det funkar eller Jahaaa, så det var därför vi gjorde si eller så på BB.
Massor som jag trots fyra ungar inte haft en aning om.
Jag mår bättre. Jag är gladare, socialare, snällare, roligare för mina nära att ha å göra med.

Jag känner mej jävligt lyckligt lottad som kommer att få världens vackraste yrke.
Trots att jag är fyrtiosex.

Puss/ Asta

söndag 1 november 2015

Rätt bra på att vara oambitiös.



Jag läste en sådan bra krönika som fick mej att le igenkännande. Men mest åt den samtid som är, inte så mycket om mej själv. Jag lägger ofta ut nakna inlägg där jag blottar mina svagheter, all min osäkerhet och alla mina rädslor men jag HAR faktiskt bra egenskaper oxå och dit hör att jag definitivt att jag aldrig sällan är överambitiös.

Somliga skulle kanske säga att jag är lat. Inte har nåt driv. Saknar tävlingsinstinkt.
Ja, det är i så fall baksidan på myntet, jag föredrar att se på mej själv som oambitiös.
Skulle det va nåt bra det tänker kanske du?
Ja, det KAN vara nåt bra.

Jag har måttliga ambitioner med det mesta och jag har inga problem med att koppla av.
Jag känner mej alltid förvirrat oförstående när det på fikarasterna pratas om att ingen hinner läsa dagens tidning för så länge sitter de inte ner på arslet?!
Kvinnor som lagar mat från grunden varje dag, drar en dammsug och svabbar av toaletterna medan potatisen kokar och den hemmagjorda chokladpuddingen till efterrätt stelnar, som far runt på ungarnas aktiviteter åtta dagar i veckan, ska hinna med en powerwalk med grannfrun då barnen somnat och som sedan stryker tvätt som viks in på lavendeldoftande hyllor, polerar finsilvret och suger av gubben innan de släcker lampan. Klockan 20:45.
Not for me.
Här är det jaktsäsong på dammbävrarna när de är riktigt trinda och jag tycker det är lättare att vänja sej vid sand under fötterna än att dammsuga var eviga dag. Jag lagar ordentlig mat när jag hinner å ingen av mina ungar har dött av att käka falukorv och makaroner eller hemköpt pizza där emellan.
Visst gnäller jag ibland över stök och slabb och visst städar jag rätt ofta trots att det inte roar mej eller står högst upp på önskelistan, men jag har samtidigt alltid haft tid för den avkoppling som jag just då känner för. Hänga framför tv'n, skriva ett blogginlägg, få spel på facebook, brodera ett gäng stygn eller läsa en bok.
Alltid.
Det är inte att lata sej. Det är att ta hand om sej.
Å utan... eller jo, jag förstår att det låter så... vara förmäten så hann jag alltid läsa högt för ungarna innan de somnade istället för att hålla mej i topptrim.

Sen är inte jag förskonad.
Jag känner mej oxå som en snuskpelle som struntar i min hygien om jag har fyra dagarsstubb på snippan eller under armarna. Jag övar just nu på att låta min grå utväxt växa ut.
Alltså övar på att stå ut, på att se OM det går att leva ändå. Å vet ni, än så länge gör det det.
Jag suckar och slår på mej själv för varje inställt löppass och jag skäms ibland... en hel del... när toaletten luktar som en offentlig pissoar och jag fått oväntat besök. Varför nu JAG ska skämmas när det är maken som överskattar sin kisseslang?!
Men jag tror att jag är bättre än genomsnittet på att ta det manjana och jag tror att det många stunder räddat mitt förstånd.

Hur är det med er?

Puss/ Asta