lördag 31 oktober 2015

Asta recenserar män


Jag ääääälskar "Bonde söker fru."
Har alltid gjort och kommer alltid att göra å jag skriver minst ett inlägg per säsong om det.
Oftast handlar de inläggen om att jag står upp för en programidé som många kallar smaklös och banal. "Idiot tv" som min make säger.
Men jag lyssnar dagligen på P1, jag ser Agenda, jag följer med i samhällsfrågor och politiska debatter, jag läser skönlitteratur och (motvilligt skall erkännas) vetenskapliga artiklar.
Så min intellektuella sida klarar sej nog utmärkt ändå.
"Bonde söker fru" är ren feelgood för mej.
Vackra miljöer, stämningsfull musik, människor som faktiskt blir förälskade.
Serien har ju ett rätt starkt facit med många par som faktiskt finner varandra och får det att hålla.
Jag tycker det är rörande.

Som vanligt följer vi fyra bönders väg till kärleken. I år är alla män och alla hetero och jag tänkte jag skulle recensera dem för er, så får vi se om ni andra som oxå ser programmet, håller med.

Dessa snubbarna är det...

Marcus från Örebro.
Ser trevlig ut men är i mitt tycke lite torr å tråkig.
Ingen av tjejerna från slottet och speeddejterna föll honom på läppen så han skickade hem allihopa och fick nya tjejer till sej. Bra lösning av Tv 4 tycker jag även om Bönderna på senare år börjat krångla mer å mer.
Minns säsonger när det varit uppenbart hos vissa bönder att här finns ingen kemi alls och då var det bara shit happends lixom. Fast det blir kanske bättre tv om han får en till chans.
Däremot fattar inte jag varför han får ha 7-8 tjejer hos sej å de andra fyra stycken?
Tveksamt om denna karl får ihop det med nån ändå i programmet. Han känns rätt... stel.



Daniel från Norrland. Älgbonde minsann.
Inte min typ av karl egentligen men jag kan ju se att han har allt.
Han är filmstjärnestilig, rejäl, trygg och spar på orden.
Han känns intelligent och samlad. Artig och belevad.
En riktig svärmorsdröm eller toastmastermaterial.
Å sånt går jag dessvärre sällan igång på.
Här har jag på känn att det kommer bli stor passion på denna gården i sommar.
Ända från speeddejtingen har man sett att han får ett ljus i blicken av en av damerna medan han är artigt korrekt med de andra.



Pontus från Kungsbacka. Å inte så värst mycket bonde heller.
Mer rikemanspojk med många dyra hästar.
Säkert inget ont i honom för det men det är ingen man.
Han är en osäker pojk och kan inte hantera situationen. Alls.
Den bonden som är tråkigast att se.



Och så har vi då Stefan från Hassela.
En riktig bonde och rockabilly snubbe. INTE min typ av karl kan man tro... men se jag spinner som en liten katt när denna karl visar sej på tvrutan och fnittrar småförtjust åt allt han säger.
I natt hade jag till å med en halvavancerad erotisk dröm om denna Stefan :)
Han jobbar, han flirtar, han pratar i ett, han är omväxlande kaxig och omväxlande sårbar, han blir rörd och får tårar när tjejerna skrivit en sång, han... han är helt ljuvlig tycker jag.
Jag tycker han passar bäst med tösen från grannbyn Marielle men tror att det kommer bli Hanna eller Pia som kniper honom till slut.



Vad tycker du?

Puss/ Asta

Smaklösheten är här



Årets mest meningslösa högtid måste väl ändå vara Halloween?
Eller är det bara jag som inte förstått grejen?
Har under dagen sett en mängd videosar på facebook med "skämt", det ena vidrigare än det andra.
Män som hoppar fram i skogen när en joggande kvinna kommer springande med en motorsåg?
En utklädd karl som kommer in med en stor förskärare till en kvinna som duschar och får panik bakom duschdraperiet, en blödande kvinna som ligger på gatan och gråter och som far upp mot dem som vill hjälpa och liknande.
Är det kul?
Ja jag riktigt känner hur sura tanten inom mej snurper på munnen men jag tycker verkligen inte det.
Och i år tycker jag blödande/ sårade barn och monster med knivar är ännu mer smaklöst med tanke på morden på skolan i Trollhättan.

Vi har aldrig firat men visst klädde barnen ut sej lite grann när de var små. Vad jag minns tyckte inte de heller att det var en hit.
Här har vi aldrig barn som knackar på i bus eller godisuppdrag. Förmodligen för att vi har en mastiff som står å skäller å den tidigare gjorde några tappra försök att käka upp några ungar:)
Jag kan ändå förstå att små barn tycker det är spexigt att se ut som batman eller en vampyr men tonåringar? Medelålderns män?
Nä, jag fattar verkligen inte.

Bilden? Är mens läskigt?
Nej, men jag gillade den ändå som motvikt mot alla dessa sexiga förklädnader.
Alla dessa ärtiga hondjävlar, vampyrer, häxor och allt vad det är.
Att tjejer även på skräckfester måste vara snygga.

Nu ska tanten ta ett glas rödvin. För att det är lördag. Punkt.

Puss/ Asta

fredag 30 oktober 2015

Fina tjugo favoriter



Jag var lite nyfiken på vilka som är era favoritlåtar... säg era 20 favoriter... men insåg när jag själv  skulle sammanfatta mina att det är omöjligt. Så det får bli lite av vad jag gillat länge och lite av vad som talar till mej ikväll. Åhhh så många som inte fick plats.
Vilka är dina?


20. Imagine Beatles

19. Little Willie Johns Peter Le Mark

18. Walking in memphis Cher

17. Falla fritt Melisa Horn

16. Dina kvarter Säkert

15. Hjärtats slutna rum Torsten Flinck

14. Av längtan till dej Cajsa Stina Åkerström

13. Söndermarken Lars Winnerbäck

12. Young and beautiful

11. Vem tänder stjärnorna Eva Dahlgren

10. Ingen soldat Lars Winnerbäck

9. Du måste finnas Helen Sjöholm

8. Some die young Laleh

7. Burning love Elvis Presley

6. Stand by me Ben E King

5. Halleluja Leonard Cohen

4. Kom ihåg mej då Lars Winnerbäck

3. In the ghetto Elvis Presley

2. Sånt är livet Anita Lindblom

1. Om du lämnar mej nu Lars Winnerbäck och Miss Li

Puss/ Asta

torsdag 29 oktober 2015

Ett rasande inlägg



Ännu en natt som det har brunnit i en flyktingförläggning.
Snart får väl tidningarna börjar rapportera när det INTE brinner i stället.
Bränder mot utsatta barn å ungdomar verkar ju ha blivit ett normaltillstånd i det här landet.

Sverigedemokraterna tappar i senaste mätningen med 1,4 procentenheter.
En och annan "missnöjd och nu ska jag röra om i grytan väljare" kanske avskräcks av all denna flammande handlingskraft men allt för många gör det uppenbart inte.
Läser på facebook. Kommentar efter kommentar som försvarar Sd och som lovar rösta på dem eftersom "Sd är de enda som tar invandringen på allvar."
Med att ta invandringen på allvar menar de som vill stänga gränserna.
I den största flyktingkatastrof sedan Andra världskriget.
För vi... världens 6:e rikaste land som beräknas handla julklappar för 70 miljarder har inte råd att hjälpa människor som flyr för sina liv. Tyvärr.
Och eftersom de är sådana Sverigevänner och vill ta ifrån människor deras sista uns av hopp så får det vara värt lite uppoffringar. Som att ta 90 miljarder från kommunerna. Som att föra Sverige 60-70 år tillbaka vad det gäller jämställdheten. Som att riskbolag ska få suga ut vår välfärd.
Och som att en eller annan unge brinner inne.
Alltså man kan ju inte hålla med sitt parti om allting, de tar invandringen på allvar. 

Jag blir rädd för er.
Vad är det för jäkla tokstollar som lallar runt omkring mej?
Var fanns ni för tio år sedan och vem har fostrat er till små Tengilsoldater med hjärtan av sten och en tankeverksamhet som en medelstor akvariefisk?
Vad är ni beredda att hitta på här näst?
Och jag blir rädd för mej.
Rädd för det föraktet och den avskyn som väller upp i mej.
Som misstänksamt får mej att titta på människor i varje folksamling.
Sverigedemokraterna blev i förra valet näst största parti i mitt lilla välmående valdistrikt.
Här bland nya bilar, villor och chicka gardinuppsättninga. Bland hemmaspa och grannsamverkan väljer man ett rasistiskt och fascistiskt parti för att man är så oroad för invandringen.

Jag skäms för er.

/ Asta

måndag 26 oktober 2015

Svar till Anonyma Jenny

Jag har fått ett gäng kommentarer på ett inlägg lite längre ner av en människa som kallar sej för Jenny.
Först tänkte jag ignorera, har precis blivit av med dåren Anonym som häckade här men så såg jag att här fanns något annat. Att vi talade förbi varandra. Att det ändå var en kommentar som förtjänade att bemötas.
Först har jag lagt ut kommentarerna och därefter kommer mitt svar.



Men snälla. Tror du på fullt allvar att alla dom som följer SD är rasister? På allvar?! Kan det inte helt enkelt vara så att dom SER vad som är på väg att hända med välfärden i sverige och detta är ännu ett sätt att göra sig hörd när INGEN lyssnar?!
Jag ser det som rädda människor som vill fortsätta leva i ett tryggt land. Ett land där vi tar hand om dom som redan bor här på bästa sätt och där vi kan ta hand om invandringen på ett bra sätt. Integrationen måste fungera. Så är det bara. Precis som psykvården, äldreomsorgen och skolan måste fungera. Man måste skilja på sak och person oavsett om man är röd eller blå, svart eller vit och sluta skylla på rasism.
Morden i Trollhättan var lika fruktansvärt och vidrigt som ikeamorden. Utförda av två väldigt sjuka individer i stort behov av hjälp. Kanske där vi måste börja. PSYKvården. Så alla som bor här och som kommer hit oavsett rastillhörighet får en chans att bearbeta sina trauman. Skilj på sak och person som sagt. Och sluta skylla på rasism.


Om nu Anton Lundin Petersson kände stödet av tusentals andra arga unga män (jag skulle fortfarande kalla dom rädda) vad kände ikeamördaren stödet från då enligt dig?! Han valde ut VITA. Anton SVARTA. Men Anton råkade klicka ett par gånger för mkt på sk "rasismsajter." Och pang fick Sverige nåt att skylla på. Nä se detta för vad det är och satsa på psykvården istället. 

Och en sak till, "natt efter natt brinner det i flyktingförläggningar", vad gör det i Malmö, vad gör det i Göteborg, vad gör det i vissa utvalda små rosengårdsmiljöer i hela Sverige då? Seriöst. Trött blir man. Och nej. Dom tre sista kommentarerna är inte anonyma. Dom är skrivna av mig, en helt vanlig arbetande ensamstående mamma till två söner varav en har en funktionsnedsättning som kallas asperger och som känner en otrolig rädsla för min sons framtid...
Tack för mig!


Och Bye the way så har jag röstat i många år och ALDRIG röstat på SD. Kommer förmodligen aldrig att göra det heller.
Mvh Jenny


Klart att rasism finns i sverige. Vem har påstått att det inte gör det?! Fördomar finns mot mycket. Som tex att anklaga någon för att vara rasist bara för att man har en annan åsikt.
Sen Asta. Förlitar jag mig inte på att min son ska få rätt hjälp av SD. Jag förlitar mig heller inte på det parti vi har nu. Jag förlitar mig endast och enbart på mig själv i det fallet. Men jag TYCKER att anslagen till vården borde öka radikalt. Psykiska ohälsan i landet har ökat och anslagen minskat. Man måste börja i rätt ände. Att säga att jag förlitar mig på SD är ganska enkelspårigt och ett direkt påhopp. Men det visar väl bara hur förblindat sverige är när det kommer till SD och rasism. Man hoppar på varandra med idiotiska anklagelser om än det ena än det andra. Men ingen GÖR något åt det. Inget som syns i samhället iaf.
/Jenny


Hej Jenny! 

Det känns som om vi diskuterar äpplen och päron här Jenny.
Som om vi talar om olika saker, diskussionen började i myrstacken och slutade med rosa elefanter.
Jag är HELT ense med sej om att Sveriges psykvård, precis som övrig sjukvård, behöver mer pengar och mer resurser.
Den somatsika sjukvården har gått stadigt framåt medan den psykiatriska vården mer stagnerat.

Jag har själv, som trogna läsare vet, erfarenhet av att vara anhörig till missbrukare och psykiskt sjuka och har en bror som sedan yngre tonåren åkt in å ut för mer eller mindre misslyckade behandlingar för sitt missbruk och på äldre dar, sin diagnos Asperger. Med stor frustration för oss anhöriga och djupt lidande... förstörda liv... för min bror och min mamma.

Däremot gör jag inte samma koppling till vad du gör.
Du skriver att du aldrig har och troligen inte kommer rösta på Sd men du går ändå in och gör försvar.
Jag tror inte alls att alla de som fjuttar eld på flyktingboenden är psykiskt sjuka. Jag tror att det är, i huvudsak män på orten som får bränsle av det allt mer öppna och tillåtande klimatet för rasism som vi har släppt in i Riksdagen. Ingen tänkande människa kan väl undgå att se hur samhället förändrats sedan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti?
Åsikter som förut vädrades i hemmet med likasinnade spyrs nu ut helt och hållet öppet och utan skam.
Den som tänder eld på en flyktingförläggning är inte per automatik pssyksjuk men har en allvarlig brist på empati och på att se världen i ett sammanhang.

Jag tror säkert att Anton Lundin Pettersson inte mådde helt psykiskt väl.
Det gjorde nog inte Anders Brejvik heller och jag tror en å annan skruv fattades på självmordsbombaren på Drottninggatan och på Ikeamördaren.
Samtliga dessa herrar skulle mått väl av psykiatrisk vård för länge sen. Säkert har de visat indikationer/ varningar på detta redan tidigare.
Anna Linds mördare hade upprepat sökt psykiatrisk vård och hans mamma hade vädjat om hjälp redan från att han var ett barn.
Men samhället måste göra skillnad på när någon begår mord utifrån en större övertygelse och i fanatismens namn.
Det ÄR skillnad på att hugga ner en människa, vem som helst, och på att hugga ner/ skjuta någon på grund av deras politiska/ religiösa/ etniska/ sexuella bakgrund. I synnerhet om man gör det efter att ha inspirerats och konspirerat ihop med andra likasinnade.
Därför klassas självmordsbombaren som ett terrordåd men inte Ikeamördaren.
Därför bör Anton Lundin Pettersson klassas som en terrorist men inte Lisas mördare.
Därför är systematisk nedbrännisng av flyktingboenden något annat än tonåringar som bränner bilar i förorten.

Min analys av samhällets nedmontering av skyddsnäten är, som jag tolkar dej, inte den samma som din. Jag tror inte att den har ett skit med kostnader för flyktingar att göra. Det har vi, åtminstone fram till nu och den extrema situation världen idag står inför, tjänat på.
Alliansen har i åtta års tid, med stöd av Sverigedemokraterna, monterat ner vår välfärd till förmån för skattelättnader och konsumtion. Till förmån för den ideologiska skillnad i synsätt på människan att hon bär ansvar för sej själv och inte är en kugge i samhället om man ska hårdra det.
I ett rött samhälle är klasskillnader av ondo. I Alliansens Sverige är klasskillnader något bra, något som driver och motiverar en människa framåt.
Då bortser man ifrån att även fattiga människor har barn som drabbas och man bortser från att alla inte kan bli friska för att de vill så.
Det i kombination med den allt mer accepterade rasismen har gjort Sverige till hur Sverige är just nu.
Och jag vidhåller, nu gäller det ju inte dej då om du inte röstar på Sd, att den som röstar på Sd sannolikt är rasist. Om hen inte är rasist är hen ändå medveten om att hen röstar på ett rasistiskt och demokratiföraktande parti. Om inte... ja, då är det något kognitivt fel på personen för så mycket information som pumpas ut om Sd och deras ideologi kan inte ha undgått en normalt funtad människa!

/ Asta

söndag 25 oktober 2015

Behöver hjälp av kvinnor.

 

Jag har så smått börjat fundera på vad jag skall skriva min D-uppsats om.
Det finns ju massor av intressanta ämnen och vinklingar.
Initialt tänkte jag skriva om något som var brett eller allmängiltigt nog att gälla oavsett var jag jobbade. Något jag kunde ha med mej så väl på en ungdomsmottagning som på en förlossningsavdelning eller en fertilitetsklinik.
Så tänkte jag när jag skrev C-uppsatsen, då valde jag långvarig smärta.

Men ju mer jag har funderat desto mer känner jag för att skriva om någonting kring klimakteriet.
Trist och osexigt ämne tänker ni. Inte alls.
Klimakteriet är en lång period i en kvinnas liv, den kan sträcka sig över 10-15 år, alltså längre än vad puberteten är.
Klimakteriet börjar med en sviktande ägglossning, allt mer vikande fertilitet, sjunkande östrogen och avslutas med menopaus... och därefter... vad? Ålderdomen?
Menopaus inträffar kring 52 års ålder. Tidigare för vissa, något senare för andre.

Som ung flicka och kvinna finns Ungdomsmottagningen.
Senare tar Mödravården vid. Mödravården som även kan kallas Barnmorskemottagning.
Dit vänder sig den fertila kvinnan för provtagning, preventivmedelsrådgivning och i samband med graviditet. Det är alldeles naturligt.
Men vart vänder sig kvinnan i klimakteriet? Och med vilka problem?
I Mödravårdens uppdrag står det att de skall verka för reproduktiv och sexuell hälsa under hela kvinnans liv.
Några meningar senare så står det att Mödravården är för den kvinna som slutat gå på Ungdomsmottagningen fram till några år in i klimakteriet.
Sexuell hälsa hela hennes reproduktiva år alltså...
Det gör mej förbannad ur både ett folkhälso och ett rättviseperspektiv!
Kvinnohälsa har aldrig varit lika viktig som mäns hälsa och detta gäller då i synnerhet den icke reproduktiva kvinnan.

När jag skulle byta spiral kände jag mej vilsen innan jag ringde och bokade tid på Mödravården.
Jag kände inte heller att jag direkt passade in i väntrummet bland alla föräldraridningar.
Om jag senare kommer få problem med klimakteriet i form av värmevallningar, nattliga svettningar, torra slemhinnor som får sex att göra ont, depression och sömnproblem så förväntas jag vända mej till en gynekolog antar jag?
En gynekolog kan skriva ut östrogen, i systembehandling och/ eller lokalt.
Hen kan skriva ut antidepressiva och sömntabletter.
Men mer då?
Varför skall inte en kvinna i klimakteriet få stöd, råd och samtal kring sin sexualitet och sitt välmående som alla andra kvinnor.
Flera gånger har jag varit på väg att skriva "den äldre kvinnan" men ändrat till "kvinnan i klimakteriet", för vi talar om en lång tid. Vi talar om kvinnor på dryga fyrtio år fram till... ja, vad är genomsnittsåldern för en kvinnas liv i Sverige... 84 år?
Kvinnor i fyrtio-femtio års åldern är mitt i karriären, mitt i sitt sexualliv, barnen har blivit vuxna och på många områden väntar förändring och utveckling.

Förstår ni nu hur jag menar?
Många av mina läsare ÄR kvinnor som står inför eller mitt i klimakteriet och jag skulle vilja ha era tankar. Hur känner ni inför klimakteriet? Var hämtar ni stöd? Hur skulle ni vilja ha det? Hur blir ni bemötta?
Det vore väldigt roligt om ni ville dela med er av era tankar så kanske en frågeställning eller ett syfte så småningom kan utkristallisera sej för mej kring HUR jag ska ta mej an detta ämne.
Tack.

Puss/ Asta

Vad för sorts människa är jag 2018

Har ni lagt märke till den?
Min tystnad kring ett visst aktuellt ämne.
Inte ett ord. Inte här på bloggen åtminstone.
Tyyyyyst.
För... jag vet inte vad jag ska säga. Orden har tagit slut.
Det är på allvar nu.

Jag talar förstås om konsekvenserna av Sverigedemokraternas politik.
Natt efter natt brinner det, varje morgon rapporterar media om nya flyktingförläggningar som står i brand.
Och här om dagen då. En ung högerextremist som går in på en skola, letar upp mörkhyade offer.
Utklädd och beväpnad med svärd och en stor kniv.
Han hinner döda två och allvarligt skada två.
Att det inte blev värre får vi tacka hans bristande planering och polisens snabba ingripande.

Det brinner och inte ett ord från Jimmie Åkesson.
Det brinner och Ekroth talar till en samling troende, varav några har uniform på sej, att de är "Spjutspetsen som skall ta tillbaka Sverige." Han lägger ut adresser till flyktingförläggningar och avvisar kritiken med att det är allmängiltig information.
Mmmm.
Å en majoritet av svenska män säger att de kan tänka sej att rösta på detta parti i valet 2018.
Menar på fullt allvar att det som nu sker är Stefan Löfvens fel.

Vad finns det att säga som inte redan är sagt?
Sverigedemokraterna har slängt av sej sina fårakläder och visar öppet vilka de är.
Det har den tänkande delen av befolkningen vetat hela tiden men det är intressant att de inte orkar bära fasaden längre. Än mer intressant att Sveriges män struntar i det, de sitter där med sina skygglappar och är indoktrinerade.
Längre tid än så här tar det alltså inte att släppa demokratiska principer.

För ingen kan säga att Anton Lundin Petterson inte kände stödet på nätet av tusentals andra unga arga män, Sd's långa fula svans.
Ingen kan säga att alla dessa flyktingförläggningar... tillflyktsorten för människor som sett mer än någon ska se, upplevt mer än någon ska uppleva, burit sina barn mil efter mil, tagit sej hit via farliga vatten för att inget alternativ fanns... brinner utan stöd av Sd.
Svenskarna har släppt in dem i demokratins finrum och helvetets portar har rasat.
In flyter grumligt, fult, illaluktande rasismvatten.
Vatten som gör det möjligt. Som triggar, legitimerar, hetsar och uppmuntrar svansen.

Jag funderar på vad för sorts människa jag är. Vad för sorts svensk jag är.
Om jag efter valet 2018 ska flytta här ifrån eller om jag ska stanna, slåss och försöka ta tillbaka mitt land?
Jag vet faktiskt inte.

Puss/ Asta

fredag 23 oktober 2015

Då är mormor sträng




Idag har jag hunnit med att umgås med mina pojkar <3
Jag har verkligen saknat det å jag tror att de känt likadant.
I morse när jag låg kvar i sängen kom Gottfrid som vanligtvis ligger i nedre halvan av sängen upp å la sej på min huvudkudde och så låg vi där. Och gosade.

Han är så klok och så duktig med Noah min Gottfrid.
Å jag... inbillar mej... att jag är en väldigt känslomässigt närvarande och tolerant mormor till Noah.
Men vad det gäller hunden är jag sträng och kring honom är nästan enda gången som jag säger ifrån ordentligt.
Jag tror att barn är olika sensitiva med djur.
Ängla är väldigt mjuk och försiktig med både katten och hunden. Noah mer brötig.
Han kan vara jättego och pussa å krama Gottfrid. Det finns en äkta och lysande kärlek från Noah gentemot sin vovve.
Men ibland blir han sur rent allmänt och då kan han knuffa på Gottfrid eller slå honom med sina små händer om han tycker hunden är i vägen.
Vilket inte tolereras av denna här mormodern!
Både Mini och framför allt maken kan släta över eller säga att hunden kan flytta sej men jag är benhård med att djur är man snäll mot. Djur skall respekteras, klappas och när de visar så ska de lämnas ifred.
Det är... så klart för Gottfrids skull men det är framför allt för Noahs skull.
Hänsyn är ingenting som alltid kommer självmant och det kan vara svårt för Noah att förstå att Gottfrid som är så JÄTTE STOR jämfört med honom måste man vara försiktig med men då får han lära sej.
Mini mötte idag några pojkar i tioårsåldern på Vallarna i stan som försökte kasta smällare mot grisarna. De pojkarna har uppenbart inte fått lära sej hänsyn till djur.
Jag blir så arg!!! på sådana barn när jag egentligen borde bli arg på deras föräldrar.

Hur tänker du kring djur å barn?

Puss/ Asta 

tisdag 20 oktober 2015

Att smekas i storgrupp

 


Dag II i mastodontveckan och klockan ringde 04:45.
Kanske den mest lärofyllda dagen där vi fick yrket lite i händerna under förmiddagen under fyra olika stationer vi alternerade emellan.
En station fick vi palpera symfysen på varann och lyssna på hjärtljud med tratt.
En station skulle vi försöka uppskatta "blödningar" på i blöta blöjor och underlag, utspilld vätska på golvet.
På den tredje stationen skulle vi genom en tygdocka känna på en docka och "leka vaginalundersökning", där var övningen att känna hur fostret låg med hjälp av sömmar och fontaneller.
Sista stationen var förlösande med en helt fantastisk mammakropp och docka där vi under skådespel fick uppmana till att krysta/ flämta, försöka hjälpa barnet att rotera och hålla perinealskydd.
Jag brukar tycka att sådana där låtsaslekar är jobbiga men det var verkligen bara spännande å roligt.

Sen.
På eftermiddagen skulle vi bland annat ha intimitetsövningar och därefter få och ge beröring.
Jag är en kramig och fysisk person med människor jag känner och tycker om men i övrigt har jag svårt med närhet och inkräktande av mitt personliga space.
Att blunda inför andra. Bara att fixa fransarna tyckte jag var småjobbigt i början.
När jag fick blunda och göra andningsövningar hos terapeuten så var jag hemskt obekväm med det.
Jag är inte särskilt förtjust i att få massage av främlingar och i synnerhet inte helkroppsmassage.

Idag fick vi dela in oss tre och tre. 
Vi fick en i taget stå upp å blunda under ca tre minuter medan de två andra smekte, tryckte, klappade på ens kropp. Bröst och sköte var fredat men i övrigt... ben, mage, rumpa, ansikte, lår you named it.
Alla tyckte att det var sååå fantastiskt. De höll nästa på att somna. De blev tunga och behagliga.
Jag... höll på att få panik innan och i början av övningen.
Kunde inte alls koppla av utan fnissade, spände mej, tänkte att jag kanske luktade illa osv.
Jag tyckte beröringen i säg var skön men situationen väldigt olustig. Kanske blev det ytterligare lite värre att det var två mot en så att säga, en som blundade och två som smekte.

Kanske hade det varit annorlunda om det var en grupp människor som jag kände väl, säg mina gamla kollegor?
Kanske beror det lite på att jag hamnat lite snett in i gruppen i klassen och inte känner mej helt avslappnad eller som om jag är omtyckt för att vara jag?
Kanske beror det på de sexuella övergrepp och den våldtäkten jag blev utsatt för som väldigt ung och som jag berättat om tidigare som gör att jag har så svårt för "enkla beröringsövningar" som andra upplever som sköna men som för mej känns oerhört utlämnande?
Jag tänker ju väldigt sällan på de där händelserna i mitt vardagliga liv längre å känner mej inte särskilt ärrad nu mera men kanske är det ändå det som gör sej gällande i saker som att blunda, underordna, låta andra komma fysiskt nära. Som något slags själsligt blåmärke.
Jag vet inte. Jag vet bara att min udda reaktion fick mej att känna mej ännu lite mer annorlunda och tappa (för stunden) självförtroendet i att jag kan göra detta.

Hur skulle du upplevt en liknande situation tror du?

Nu sova. Försöka ladda om.

Puss/ Asta

söndag 18 oktober 2015

It breaks my heart



Det här är min bror.
Bilden är tagen -75 skulle jag gissa. Han är ungefär tre år här.
Det finns fler bilder i serien där han å jag är med tillsammans och jag minns den där dagen vi var hos fotografen.

Jonas var en liten solig unge. Blond med gosiga kinder och pigga ögon.
Han var mammas stora kärlek och han charmade de flesta han mötte.
Han var ett öppet, framåt och snällt barn.

Det är något sorgligt att se barnbilder på människor som det går totalt snett för.
Jag tycker det även när de visar bilder på våra främsta förbrytare som barn, men det är klart ännu mer sorgligt, rent vemodigt för mej med just den här rundkindade gossen.
En bror som finns och som ändå inte finns.
En bror jag haft och älskat och nu bara...älskar.

Det är så ledsamt att se bilder på leende fina ungar och veta att det här barnet gick det så ohjälpligt fel för. Honom kan bara ett Guds mirakel hjälpa och sådana tror jag inte så mycket på.

Det senaste dygnet har varit hallabaloa med droger, psykotiska tillstånd, stor ångest, misshandel och mordhot av mamma å polis, polisingripande som inkluderade skottskada och med nya straff som väntar och en mamma som lever... den här gången.
Och jag orkar inte bli arg på honom, jag blir bara så våldsamt ledsen över denna ångest han besitter och samhällets oförmåga att hjälpa och ta hand om alla dessa sköra, sårade fåglar som inte kan leva.

En gång var han bara min lillebror innan han blev huvudsidestoff och han var en jäkla vacker unge.
Och mamma. Mamma får jag inte tag på. En stund till kan jag hoppas att hon lever.

Puss/ Asta

lördag 17 oktober 2015

Lätt å säga



Detta ordspråket är så bra... så självklart... och ändå inte helt lätt att omsätta i praktiken.
En familjeterapeut sa en gång till mej och min man att det självklart går att styra om en relation men att det krävs mycket arbete efter åratal av invant och kanske skadligt beteende.
Hon gav en metafor av ett stort fartyg som ångar på och som man inte vänder hur som helst.
Lite så är det med livet över lag.
Det räcker lixom inte att vilja. Att börja om på måndag. Att försöka se positivt på tillvaron.
Man måste tänka nytt och framför allt agera annorlunda om man vill ha ett annat resultat.

Jag har massor i livet som jag vill ändra på. En del som bara jag vet om och annat som andra säkert ser och undrar hur länge jag ska hålla på. Envisas.
Men jag tror att det aldrig är för sent. Eller jo det kan det så klart vara, jag kan få en massiv hjärnblödning i natt. Omformulerar mej till att jag tror att vissa saker inte skall skyndas på.
Tids nog är man mogen. Tids nog har det värkt fram.
Och att det gör det, värker fram, och är ett resultat av inre bearbetning och slumpen.
Nåt som får bägaren att rinna över.

Så var det för mej med skolan. Med att lämna tretton år av det jag kan och vet å ge mej ut på okänt vatten.
När jag väl tog beslutet så var det självklart och utan återvändo.
JAG var redo helt enkelt.
Jag har alltid drömt om yrket, velat dit men gett upp tankarna på det. Sett mej som för gammal, för bekväm, för mån om min inkomst.
Övertalat mej själv att jobbet dög för ibland hade jag värdefulla patientkontakter och jag gillade mina kollegor.
Medicin krisade, krisade lite till och krisade ännu mer.
Vi skojade om att jag var som en kapten. Den sista att lämna det sjunkande fartyget.
Så tog fartyget in vatten. Och i samband med det kom jag i gräl med min dåvarande chef och kände mej djupt sviken. Och så uppenbarade sej möjligheten...
Ödet och färdigvärkt.
Och jag tror det är och kommer vara så med resten av livet med.
Allt kan bara inte göras samtidigt.

Jag jobbade på BB i somras och det var fantastiskt.
Underbart att vara omgiven av friska män och kvinnor i deras bästa tid i livet.
Underbart att få gosa med bebisar.
Men det finns ett... rätt obetydligt minne... som satt sej.
Jag hjälpte en snittad kvinna att duscha.
Hon var rädd för att stå upp, förra gången hade hon inte mått väl å man hade skyndat på henne.
Vi tog det lugnt. Hon fick sitta på sängkanten och trampa med fötterna och jag strök henne över ryggen.
Sen gick vi långsamt in i duschen. Jag hjälpte henne av med kläderna. Tog försiktigt av henne nätbyxa och blöja.
Sen duschade jag henne. Schamponerade hennes hår, masserade hennes hårbotten.
Löddrade in hennes kropp och tvättade försiktigt hennes intima delar.
Jag torkade henne med ett stort badlakan. Noga i skrymslen å vrån och smorde in hennes fötter.
Masserade hennes hålfötter. Klädde på henne rena kläder, slätade till sängen och följde henne tillbaka.
Det var... jag kan inte förklara, så himla nära. Så intimt och så innerligt.
En kvinna som hjälper en annan.
För mej essensen av vad barnmorskeri handlar om.
Hon var så tacksam men vad hon inte visste var att jag var lika tacksam.
Förstår ni?

Så utbildningen till mitt drömyrke, till det vackraste av alla yrken, är ett steg.
Där jag väljer annorlunda. Och förhoppningsvis får ett annat resultat.

Puss/ Asta

fredag 16 oktober 2015

Hiss eller diss?

Funderar på att våga avfärga mitt hår alternativt klippa det kort och låta det växa ut.
Är i princip silvergrå i skallen och sjukt less på att färga det var tredje vecka.



Men det kan ju lika gärna (mer troligt) bli den här känslan och sååå mormor är jag inte redo att bli ännu.


Vad tror ni? Hiss eller diss?

Puss/ Asta

torsdag 15 oktober 2015

Tyck till om fetma, jag vill veta!



Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.

Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.

Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer
är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.

Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.

Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.

Puss/ Asta

måndag 12 oktober 2015

Samvetsklausur för barnmorskor


I Aftonbladet kunde vi i dagarna läsa en debattartikel underskriven av mängd präster, pastorer, biskopar och annat "löst folk" inom svenska kyrkan där de ifrågasätter svensk abortlagstiftning och hävdar barnmorskors rätt till samvetsklausur gällande att få slippa genomföra sena aborter.
Ni som orkar kan gärna läsa artikeln här.
Artikeln vädjar till våra känslor men innehåller rena faktafel och är populistiskt utarbetad.

I Sverige har vi haft nuvarande Abortlagstiftning sedan 1975 med vissa tillägg 1995.
Den går ut på att en abort är kvinnans eget beslut fram till vecka 18 i graviditeten.
Efter v 18 skall socialstyrelsen granska begäran. Då skall särskilda skäl föreligga.
Vi har ingen övre abortgräns men ett foster får inte vara livsdugligt. Detta avgörs av en obstetriker, alltså en specialist inom området. Denna regel gör att gränsen i princip går vid 22:a graviditetsveckan.

Det genomförs i snitt 35 000 aborter i Sverige/ år. Ett misslyckande kan man tycka med tanke på det utbud som finns av preventivmedel med subventioner för unga och den höga kunskap vi generellt besitter. Självklart ska vi arbeta med detta!
95 % av alla aborter i Sverige utförs före v 12.
0,5 % av alla aborter utförs efter v 18.

Det finns gott om fruktansvärda exempel på vad motsatsen till fri abort innebär i andra länder och i vår egen historia. Det är och var inte så att kvinnor avstod aborter om det var förbjudet. Istället framkallades de på egen hand eller med hjälp av abortgumma med infertilitet och stora dödstal som följd.
Tillgången till effektiva preventivmedel och vår abortlagstiftning är det viktigaste som skett för kvinnors hälsa.
En barnmorska har kvinnlig sexuell och reproduktiv hälsa som sin profession och då är det självklart att varje barnmorska skall stå bakom en sådan viktig lag och rättighet för svenska kvinnor.

Rent personligt så skulle jag inte vilja ha sena aborter som mitt dagliga arbete.
Även om jag till fullo står bakom abortlagstiftningen och kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp så är det inte de arbetsuppgifterna jag brinner för och ser framför mej när jag drömmer om mitt framtida yrke.
Därmed kommer jag inte heller söka mej till en sådan verksamhet.
Men det är inte samma sak som att begära frihet från att utföra det, något som ex sker på min närmaste förlossning sommartid när gynavdelningen har stängt.
Att vara barnmorska innebär att ställa upp på en barnmorskas värdegrund!
Hur skulle det se ut om vi inom våra olika yrken valde vilka arbetsuppgifter som känns okej och vilka våra kollegor får ta?!
Skulle veterinärer ha rätt att slippa avliva?
Journalister slippa rapportera om det de inte gillar?
Förskolelärare inte ta emot barn under två år om de anser att det är fel?
Sjuksköterskor inte administrera morfin till palliativa patienter för att det kan förkorta livet på dem?

Och till sist, låt mej citera ett par meningar ur artikeln.
Historiskt har kristna alltid engagerat sig för människor i nöd. Vi vill göra allt vi kan för att hjälpa, skydda och tala för dem som inte kan föra sin egen talan, för flyktingar och människor som är offer för krig, trafficking eller på andra sätt förtryckta och utnyttjade, för barn, sjuka, gamla och döende.
För den kristna kyrkan har det i 2000 år varit självklart att värna om rätten till liv. Vi vill kämpa för respekten för livet från befruktningen till den naturliga döden. Vi vill arbeta för en livets kultur i hela samhället.
Förstå!!! den bristen på egenkritik! 
I kristus namn har det utförts blodiga slag å krig, kvinnor (inte minst historiens jordemödrar) har eldats på bål, människor flydde det här landet i tusentals å åter tusentals för inte så många generationers skull på grund av svält och förföljelser av kyrkans män.
I många kristna länder tvingas fortfarande kvinnor med risk för sitt liv genomföra illegala aborter. 

Det vore klädsamt att nämna. 

Puss/ Asta

Svenska uteliggare då


 

Ni kan inte ha undgått det...
Detta hur alla Sverigedemokratiska väljare och övriga rasister plötsligt så otroligt vurmar för de svaga i samhället. Hur de plötsligt med illa dold upprördhet ifrågasätter solidaritet och hjälpinsatser för flyktingar när de gamla sitter ensamma på ålderdomshemmen och vi faktiskt har SVENSKA uteliggare som far illa.
Men gör nåt för de svenska uteliggarna då rå!!! vrålar de i snart samtliga kommentarsfält som finns på nätet.
Organisationer och enskilda som på något vis samlar in pengar, prylar eller uppvisar annat engagemang för människor som kommer hit och har flytt ett fruktansvärt krig får upprörda funderingar om när det skall komma stödgalor, insamlingar, soppkök för svenskar.

Fint så kan man tycka, all empati är ju fint.
Med tanke på hur stora Sd är i valundersökningar så tordes det ju vara massor av människor som öppnade sina hem och sina plånböcker för dessa, inte sant?!

Själv avskyr jag att ställa behövande människor mot varandra. Jag tycker inte det anstår ett värdigt demokratiskt samhälle. Jag tror att sann empati inte har någon etnisk begränsning.
Humanister brukar ha samma åsikter gällande ex flyktingmottagande, missbrukare, homosexuellas rättigheter, dödsstraff mm. Icke humanister likaså.
Men OM... om vi nu för en stund ska tala om de svenska uteliggarna... så har flertalet av dem gemensamma nämnare.
De är i de allra flesta fall missbrukare och/ eller psykiskt sjuka.
Vad som är hönan å ägget här är ofta svårt att utröna.
Vi talar nu inte om hemlösa som de som får flytta runt mellan olika andra och tredje hands kontrakt för att det finns för ont om billiga hyreskontrakt utan om de som sover i portuppgångar, på nattbussar och under broar.
Jag råkar känna några sådana. Jag råkar känna några svenska uteliggare väl.
Jag har dom i min familj.

Varje människa som hamnar där är ett misslyckande.
För individen själv, för hens närstående och för samhället.
Det är bortslösade liv. Ofta misär.
Men så gott som samtliga svenska uteliggare har fått många chanser av staten.
Kanske inte rätt hjälp, uppenbarligen inte tillräcklig, men de har fått upprepad hjälp.
Behandlingshem, lägenheter, natthärbärgen, psykiatriinläggningar, socialbidrag.
Ofta i många vändor.
De har kostat svenska staten miljoner. Var å en.
De har, genom sitt missbruk och/ eller sin psykiska sjukdom bränt alla broar, förbrukat förtroende och ork hos sina anhöriga och slutligen står de rätt ensamma i livet.
En tragedi... absolut. Men knappast från början ignorerade.
Det är inte så att samhället valt att satsa på en syrisk flykting istället.
Ska vi snacka rättvisa så fundera en stund på vilka chanser en romsk kvinna utanför ICA har fått jämfört med dom som... säg min bror... fått.

Det finns grader även i helvetet.
Men för all del. Svenska uteliggare har det för jävligt nu när kylan kommer alldeles oavsett hur många familjemedlemmar de lämnat efter sej. Missbruk och psykisk sjukdom kan drabba oss alla.
Vill du hjälpa så föreslår jag att du tar kontakt med första bästa soppkök, dessa anordnas av ett flertal organisationer och det är bara att googla. Svenska kyrkan och Frälsis bland annat gör ett utmärkt jobb.

Puss/ Asta

söndag 11 oktober 2015

Jag älskar det



Hejsan hoppsan vilken dålig bloggare jag gått och blivit.
Det beror på studierna. Tiden finns... jag sitter verkligen inte och läser dygnets alla timmar men jag har svårt att samla tankarna kring något annat. Jag tänker mycket på pluggandet och det finns säkert ett lärande i det med.

Nu ikväll har jag suttit en fyra-fem timmar med böckerna. Kom in i ett flow, det tar en stund för mej att hitta det där lugnet och koncentrationen jag behöver men ikväll kändes det som om jag fick till det.
Alltså, detta är bland det bästa jag har gjort!
Jag älskar det!
Det känns så vansinnigt lyxigt att få sitta i sitt hem och läsa om spännande å intressanta saker hela tiden. Även om jag VET att jag kommer få det bästa yrket på jorden (för mej) så känns det nästan som om jag inte vill att detta ska ta slut. Jag antar att det är det som kallan living my dream.
Vilken oerhörd ynnest det är att få bo i ett land där det är gratis att utbilda sej och där man kan göra det sent i livet.
Ja, det är ju inte gratis på så sätt att jag tappar arbetsinkomst, pensionspoäng, får låna pengar och så där men utbildningen är ändå gratis.

Påbörjat kanske den mest spännande kursen, Det normala barnafödandet som är oerhört brett och spänner från embryots och fostrets utveckling till moderns fysiologi till graviditeten till normal förlossning. Det är anatomi, fysiologi och en jäkla massa att lära innantill å det mesta är svinkomplicerat. Tusentals sidor som skall gås igenom och det kommer avslutas med en salstenta. Supernervöst men oxå det roligaste och det finns knapps nån bättre känsla än att öppna sin tenta, ögna igenom svaren och inse att man kan dem!
Så här ska läsas!
Här ska läsas för att klara tentan och här ska läsas för resten av mitt yrkesliv och jag ska bli GRYM på det.

Men självklart finns det annat i mitt liv. Jag har klippt mej, gjort nya fransar och köpt ett läppstift jag vråldiggar. Å jag har funnit en choklad för god för denna värld.
Jag har blivit förbannat på Alliansen i allmänhet och KD i synnerhet. Snacka oom svag styrning och felprioriteringar i ett läge när alla goda krafter behöver sluta sig samman.
Om någon av dessa ytterligheter tänkte jag skriva ett inlägg imorgon, vilket vill ni ha?
Önskar i nåt annat så hojta.

Puss/ Asta

måndag 5 oktober 2015

Delmål och slutmål för de kommande 3 timmarna



Här sitter jag å borde plugga.
Ja jag borde plugga men istället är jag barnvakt och kommer att vara det åtskilliga timmar framåt medan Mini är på möte med Familjerätten.
Jag har delmål och slutmål med den här förmiddagen.
Delmål:
Se till att ungen inte skadar sig.
Se till att min nya iphone förblir intakt.
Se till att jag inte blir tokig.
Slutmål:
Hålla ungen och mej själv vid liv tills mamman kommer.

Alltså små killar på 18 månader är SÅÅÅ intensiva!
Han pillar å river, plockar fram, tar saker han inte får lov att ta, vänder upp å ner på hundens vattenskål, klättrar på stolar (å just nu, river omkull stolar), piper, gnäller, låter, skriker, ropar.
Han slänger saker i toastolen, stoppar händerna i halsen för att kräkas, retar hunden, kastar kastrullock i klinkersen.
Att leka med någon av sina tusentals leksaker roar honom allra minst.
Och då gör jag inte mycket mer än passar honom.
Eloge till alla morsor som passar ett å etthalvt år gamla monster och samtidigt försöker bedriva någon form av vardagsliv (städa, tvätta, laga mat, träna, socialisera...)

En gång i tiden hade jag egna småmonster.
När vi var nyinflyttade i Falkenberg var sonen 18 månader. Då hade jag dessutom en treåring och en femåring... å en valp modell större. Jag hade på vardagarna ingen avlastning för mannen jobbade borta.
Hur orkade jag?
Hur orkar alla kvinnor i den situationen?
Tja, det kom ju inte över en eftermiddag så jag antar att jag vande mej successivt och jag visste inte om något annat liv. Jag minns det inte ens som särskilt jobbigt, men det kan ju vara minnet som spelar mej ett spratt där.

Noah är den goaste som finns i hela vida världen och jag älskar att vi lever tillsammans men det är sååå intensivt och jag blir totalt slut av att passa honom några timmar.

Jag tror jag ska sätta på killen lite kläder å gå ut så han får röja lite.

Puss/ Asta

söndag 4 oktober 2015

Klimakterie å annat underbart

 

Som trogna läsare säkert vet om har jag numera ytterligare en blogg som bara avhandlar min väg mot att bli barnmorska. Där skriver jag om utbildningen och min känslomässiga resa på vägen.
Det är ingen blogg jag gör "reklam" för och länkar på ex facebook. Det är mer som en dokumentation för mej själv och den som hittar dit å vill läsa är välkommen.
Men då å då blir det ett ord om utbildningen även här.

Vi är i slutet på den andra kursen. Sexuell och reproduktiv hälsa.
Vi läser om kvinnans livscykel, just nu om klimakteriet och olika gynekologiska cancerformer och jag känner starkt hur hypokondrikern i mej vaknar till liv.
Borde ha gått till barnmorskan för flera år sedan för byte av en uråldrig spiral och lite suspekta symtom som nu med alla böcker framför mej framstår som dödshotande.
Ska ringa på måndag!!!

Klimakteriet har skrämt mej i åratal.
Jag hade en djävulskt jobbig pubertet, jag har mått sämre å sämre efter mina förlossningar och jag är uppenbart känslig för hormonförändringar. Det talar för att inte heller klimakteriet blir en dans i parken.
Klimakteriet är en lång period, längre än puberteten, och sträcker sej ofta över 10-15 år.
Förmodligen har min redan börjat med nedsatt fertilitet genom nedsatta och uteblivna ägglossningar.
Menopausen, alltså den sista menstruationen, inträffar för svenska kvinnor någonstans mellan 45 år och 58 år. Genomsnittet är 52 år.
Stora oregelbundna blödningar drabbar flertalet av kvinnor som är i klimakteriet.
Likadant är det med de vasomotoriska symtom som värmevallningar, huvudvärk och svettningar ffa nattetid. De nattliga svettningarna stör nattsömnen och bidrar till en mängd sidoeffekter som trötthet, energilöshet, nedstämdhet osv.
Slemhinnorna blir torra och sköra av östrogenbristen vilket i sin tur bidrar till trängningar, ökade urinvägsinfektioner, smärtor vid samlag.
Klimakteriet är en fysisk och psykisk resa mot förändring och någonting nytt för alla kvinnor.
Efter menopaus ökar risken mångdubbelt för ex. hjärtkärlsjukdom, benbrott då skelettet snabbt urkalkas och depressioner.

Det är ju inte så man jublar precis?!
Vad kan man göra åt skiten då?
Tja, det vanliga som nu blir än viktigare.
Äta och dricka bra, försöka få till sin sömn, motionera, finna glädjeämnen man kan vila i.
Vikten blir av än större betydelse. En medelålders kvinna bör varken vara för smal eller för överviktg då båda tillstånden får konsekvenser.
Rökning sänker östrogenhalten ytterligare och urholkar skelettet än mer.
Sen finns ju östrogen.
Efter att ha läst intensivt om klimakteriet i ett par dagar nu så känner jag ingen tvekan.
Östrogen är inte riskfritt men rätt använt är hälsofördelarna många fler än riskerna
Jag kommer inte att tveka att använda det när jag väl är där.

Puss/ Asta

Varit i helvetet å vänt.



I fredags skulle jag ha pluggat och jag sa envist nej till Minis alla inviter om att åka till GeKås.
Den lilla mannen hade vuxit ur sina skor, pyjamasar och mycket mer.
"Jag måste läsa" svarade jag i allt surare ton till jag insåg att jag ändå inte kunde koncentrera mej å vi drog mot shoppingparadiset.

Jag HAR älskat att gå på GeKås. Jag har älskat ett smockfullt Femmanhus i adventstider.
Men jag har uppenbarligen förändrats. Troligen i samband med min utmattning för ett gäng år sedan för de sista åren så avskyr jag istället trängseln, det stora utbudet, alla intrycken.
Det går bra en stund, första halvtimman- timmen men sen stiger hjärtfrekvensen lika snabbt som irritationen.

För er som aldrig varit på GeKås så kan jag berätta att det är en stor mental prövning om man har det allra minsta anlag för stress.
Det är gigantiska lokaler där det är prylar överallt. Precis överallt.
Mellan alla prylar går smala gångar och likt en jättestor myrstack ringlar människor med kundvagnar runt i dessa gångar.
Det ÄR ett annorlunda klientel av kunder som dominerar GeKås än andra stora affärer.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men de är fruktansvärt irriterande.
Många går runt i dessa smala gångar med blicken fäst någonstans i fjärran som om de befann sej på en sommaräng med all tid å space i världen och stoppar upp.
När du... som helst vill ta dej ut ur varuhuset de närmaste tre timmarna... sagt "ursäkta mej" femhundra gånger så brinner det lätt till i skallen.

Mini sa att jag tillslut såg psykiskt sjuk ut. Jag körde vagnen i ett rasande tempo med risk för en å annan hälsena att ryka och jag hade mord i blicken.
Mini hör till klientelet av shoppare som älskar att vara på GeKås. Hon kan stå i en halvtimme med två olika varor och säga "ska jag ta den eeeeeller den", "denna är brun å fluffig å denna är stor å grön", "aftonbladet eller expressen", "liggande eller stående kamel", "jaaaa, vilken kaaan vara bäst?"
Jag har aldrig varit så nära att dumpa min avkomma på plats.
Efter räkmacka, kaffe å Hoff (troligen hade Hoff mest med saken att göra) hade pulsen gått ner åtminstone några slag.

Hade inte tänkt handla något särskilt men det är omöjligt att komma ut därifrån tomhänt.
Det blev schampo, balsam, ugnplåtspapper. dagkräm, en billigt nagellack, fotkräm, två tröjor 50 kr styck, årets första julklapp, en liten present till Ängla (å en likadan till Noah), ett hårspänne, en billig almanacka och kanske något mer.
Och innan jag kom ut hade jag visst... hoppsan... handlat två stycken Iphone 6 med.
Både min å Minis gamla 4S höll på att ge upp så det var inte så mycket impulsköp som det kanske låter.

Nu ska det dröja innan jag åker tillbaka. Fyttifan.

Puss/ Asta 

torsdag 1 oktober 2015

Varning för SEUF

Image

SEUF outdoor är ett danskt företag som jag tidigare aldrig varit i kontakt med men i mitten av augusti så köpte ( å betalade) jag en Fjällräven Kånken no 2 efter att ha hittat den några spänn billigare där via Pricerunner.
Jag hade förväntat mej att få den till skolstarten den 31:e augusti.

Men den dröjde. Å dröjde. Å dröjde.
Jag fick upprepade beklagande mail.
Så kom den äntligen till utlämningsstället och jag gladde mej över att åtminstone kunna ha med den till Cypern.
Men se då hade de inte skrivit mitt efternamn på paketet och därmed kunde inte ICA lämna ut det.
Jag försökte med posten. De kunde inte hjälpa mej.
Jag ringde till SEUF. De svarade inte.
Jag mailade SEUF och fick då ett spydigt svar om att jag inte lämnat mitt efternamn och att saken skulle ordnas till men jag fick själv betala frakten till Danmark och tillbaka igen.

Jag blev topp tunnor rasande.
Jag hade visst skrivit mitt efternamn men kunde inte bevisa det.
Efter några ordväxlingar fram å tillbaka mellan mej och "Rasmus" på SEUF där jag skrev mitt efternamn med versaler åkte väskan tillbaka.
För två dagar sedan fick jag äntligen beskedet att den var sänd mot Sverige och idag mail om att den kunde hämtas ut.
Tror ni att mitt efternamn stod på denna gång?
Tror ni jag fick ut på mitt paket?
Tror ni att jag jag fick ett raseriutbrott som höll på att ge mej en stroke på ICA?
Svar: Nej. Nej. Ja!

Så nu har jag åter mailat "Rasmus", inte direkt i ett trevligt tonfall och fortsättning följer.
Men mitt råd... om du nu är sugen på en röd Fjällräven Kånken no 2 är att lägga på den hundringen det kostar att beställa från ett seriöst företag.
Gha!!!!!

Puss/ Asta

Att resa med liten kille




Jag är sååååå glad att vi kom iväg på den här resan.
Även om det periodvis var jobbigt å trots att det är lite skönt med höst, vardag å min egna säng så skulle jag för allt i världen inte vilja ha den ogjord.
Att resa med en liten kille på arton månader som man älskar så hjärtat nästan går sönder ÄR en upplevelse på alla sätt och jag kan tycka att det är så sorgligt att han är för liten att kunna komma ihåg denna "kärleksresa" som för alltid är etsad i mitt bröst.
Titta på den här bilden!
Den är så vacker tycker jag. Och våra blickar avslöjar all den kärlek som strömmar mellan en liten man å hans mormor.
Den dagen jag inte finns mer så hoppas jag att han kan se på bilder som denna å även om han inte minns så kan han se vad vi två delade.


Att resa med Noah var olikt allt annat jag gjort.
Det blev inte särskilt mycket slappa eller vila. Jag brukar läsa en 5-6 romaner på en vecka utomlands, i år blev det en halv.
Det var ett intensivt umgänge.
Att leva tre personer i en liten etta sätter ljus på sådant som normalt inte blir några större konflikter men som i trängseln irriterar mer. Tänker på mej å Mini då.
Så som att hon lägger prylar överallt, aldrig plockar bort, låter Noah härja mer än vad jag gör.
Det visar på mina brister. På hur tålamodet krymper när jag är varm, svettig å inte får tillräckligt med space.


Noah hade svårt att sova. Han åt dåligt. Fick trugas att dricka.
Det märktes på honom när han var hungrig å törstig men själv förstod han inte å tvärvägrade.
Sen blev han ju sjuk med. Snuvig och febrig.
Det gjorde inte mat/ sov situationen bättre.
Han röjde i kylskåpet å i ugnen som var i ögonhöjd och det var ett evigt passande och tjatande.
Nej, nej, nej. Inte röra. Inte klättra. Ställ tillbaka den. Stäng där. Nej, nej, nej.
Han blev trött av värmen ibland, så där trött så han slängde sej på marken å vrålade.
Rädd för att bada djupt efter nån kallsup och tvärsur när han togs ur poolen oavsett hur länge han fått bada.
Jag såg på andra barn på hotellet å det var likadant för dem.
1,5-2 år är egentligen lite ungt tror jag för att resa. Barnen kring tre år verkade klara av omständigheterna bättre.


Ändå var det som sagt underbart!
Underbart med värmen, havet, maten och underbart med lilla Noah.
Om möjligt så kom vi varann ännu närmare på den här veckan.
Somna ihop, vakna ihop, bada, leka, kramas, busa och trösta.
Bära till musklerna skriker och sen bara ligga å titta på detta lilla underverk till liv när han sover.

En av de större upplevelserna under resan var när Noah träffade Bamse för första gången.
Bamse är Noahs idol och han har otaliga klädesplagg och böcker med den dopade lille björnen.
Han ser på Bamsefilm en liten stund varje dag.
Bamse å hans vänner finns ju på Bluestars hotell.
När Bamse för första gången uppenbarade sej blev Noahs ögon klotstora och hakan föll ner.
Jag hade inte kunnat se lika förvånad ut om ett UFO landat på altanen.
Han stirrade med öppen mun, pekade med hela armen, skrattade tills det övergick i gråt.
Bamse! Här!
Kramas vågade han inte men han gjorde en high five med Bamse och mormor... ja, hon vågadee minsann dra vargen i svansen!

Om två år drar vi igen.

Puss/ Asta