onsdag 30 september 2015

Jag tog med mej svärtan på semestern



Jag har badat i Medelhavet många gånger men aldrig med denna packning som jag hade med mej i år.
Bortsett från sex klänningar, tre par skor, två bikinis, hårspray och mascaror hade jag visst packat med den senaste tiden av mänskliga tragedier som vi läser om dagligen gällande flyktingströmmarna till Fort Europa.
Jag försökte att ignorera den där packningen. Denna veckan. Denna veckan som bara skulle vara glädje å avkopplingen, en efterlängtad semester efter en lång sommar av arbete å inför en hård termin av studerande.
Och jag skall inte göra mej till någon martyr!
Jag åt gott, drack iskalla Gin & Tonics, badade femtio dopp om dagen, pussade Noas solvarma kropp.
Jag hade det bra. Men packningen lämnade mej aldrig.

Det är, eller det var i alla fall för mej, omöjligt att inte gång på gång tänka på dem som flyr i samma hetta, över samma vatten som jag förlustade mej på och i.
Det var omöjligt att doppa fötterna i detta tjugosjugradiga vatten och blicka ut mot horisonten utan att tänka på att människor kanske i detta nu färdades i sjöodugliga båtar långt där ute.
Omöjligt att inte få en hård klump i magen när Noah fick en liten kallsup å skrek av rädsla, att inte jämföra med alla dessa drunknade barn.
Omöjligt att bära en sovande liten på värkande armar utan att tänka på dem som burit så mycket längre.
Omöjligt att inför en barsk tulltjänsteman lämna fram sitt pass, bli granskad å få passera utan att tänka på alla dem som hindras.
Omöjligt att inte jämföra. Min situation och deras.

Detta året hade någonting i mej förändrats. Jag tittade mej omkring i vattnet på alla som lekte med sina barn, kramades med sina älskade, lustfyllt flöt omkring och jag undrade, tänker å känner ni som mej? Är det möjligt att låta bli eller är ni lika plågade och splittrade som jag?
Jag tittade på alla människor som satt i restaurangen med överfulla tallrikar och bräddfyllda vinglas och funderade, röstar du på Sverigedemokraterna? Är du här men tycker att dom skall stanna där?
Det gick inte att låta bli.

Det känns som att det finns en betydligt större medvetenhet och tyckande hos svenskarna kring flyktingar i Sverige nu, kanske gäller det hela Europa.
För eller emot. Ja eller nej. Hårdare tongångar och mer polariserat.
Själv känner jag att jag, kanske av egoistiska skäl för att mildra den där ångesten, att jag måste göra något i den tid vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget. Jag måste göra någonting MER än att skänka pengar till UNHCR och skriva brandtal på en  blogg som ändå har begränsat antal läsare.
Jag tror att vi alla måste det. Jag behöver inte citera Astrid Lindgren här om det där med att vara människa å ingen liten lort för ni fattar, ni känner det ni med. Tror och hoppas jag.

Puss/ Asta

Jag har en gåva, jag har facit.



Jag kommer ur en missbrukande släkt. Benägenhet till att missbruka finns i mitt DNA.
Alkoholism eller narkomani kan aldrig vara ärftligt men känsligheten för det finns genetiskt och socialt och jag märker det på många sätt i min egen person.
Jag är en njutningsmänniska. Jag har svårt för långsiktiga mål. Jag går igång på quick fix.
Oron för att bli missbrukare har jag burit sedan jag var barn. Jag minns tidigt den rädslan och de tankarna som fanns hos mej när jag var kanske åtta-nio år.
Oron finns där än. Gör att jag säkert vaktar och oroar mej mer än vad andra gör över liknande saker och mönster hos sej själva.
En del forskning säger att har man mycket missbruk i familjen bör man helt avhålla sej från alkohol.
Jag gör inte det men jag reflekterar kring mitt drickande och känner ibland en viss skuld över den.
Jag har brutit med många mönster i mitt liv som finns hos min släkt.
Jag lämnade staden och skapade en fysisk distans som ung vuxen, det är det viktigaste jag gjort för mina barn, genom det slipper dem att identifiera sej som potentiella missbrukare
Jag skaffade mej utbildning. Jag har en egen försörjning. Jag har hållit ihop min relation osv.
Men jag känner aldrig att jag har klarat mej!
Jag känner att jag har klarat mej... hittills.
Stor skillnad.
Eller som husguden Lasse säger "Jag ber till Gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur." 

Min mamma har, som trogna läsare vet, ett omfattande och gravt missbruk av både alkohol och läkemedel.
Jag är på många sätt lik min mamma.
Inte främst till utseendet utan mer till inre egenskaper. Jag gestikulerar som henne, jag pratar som henne, jag går lätt upp i vikt som henne.
Jag använder dessutom insomningstablett varje natt, något som initialt gav mej stor ångest då det påminde om mamma och jag alltid skytt allt vad "psykmediciner" står för.
Jag tycker om öl, vin och drinkar.
Inte som mamma :) men ändå.
Det har hänt att jag druckit alkohol av fel anledning. För att jag är ledsen, behöver komma ner i varv, oroar mej för nåt.
Det är inte bra och jag vet det. Även denna likhet är ångestframkallande.
Det skiljer bara 18 år på mej och mamma.
För 18 år sedan hade hon inte större problem än vad jag har.

Som sagt, jag har klarat mej hittills.
När jag nu var på semester med mamma och... utan att gå in allt för djupt på detaljer... såg hur mamma mår och lever å hur det påverkar hennes fysiska och mentala hälsa samt hur "gammal" hon är rent kroppsligt. Hon ramlar lätt, hon kan inte ställa sej upp om hon sitter för djupt, hon måste ha stöd när underlaget är ojämnt osv.
Jag såg och den där rädslan jag burit i hela mitt liv förstärktes tills jag PLÖTSLIGT från ingenstans nåddes av en insikt (som ni kanske inte känner som häpnadsväckande men som jag tror/hoppas kan vara det för mej.)
Jag kände, istället för att se på det som ett hot så kan jag se på våra likheter som en tillgång.
En gåva.

Jag har facit.
Vi är tillräckligt lika varandra mamma och jag för att jag ska kunna se exakt vad jag har framför mej om jag inte fortsätter att varje dag göra aktiva val.
Jag behöver framför allt hålla greppet om följande...
Minska dosen på mina insomningstabletter.
Kontrollera alkoholen bättre innan den blir ett problem.
Inte låta vikten fara iväg med mej.
Fortsätta med mina promenader och min löpning.
För om inte... ja, då vet jag svart på vitt hur det går.
Många andra, min mamma, hade inte det facit.

Min starkaste drivkraft är att fortsätta vara frisk och att mina barn å mina barnbarn inte ska behöva se det jag ser med min mamma.
Jag vill maximera mina förutsättningar att leva ett långt friskt och starkt liv.
Jag vill vara ett stöd för barnen och inte en oro och jag vill vara en mormor å farmor som orkar.
Jag kan. För jag har facit.

Puss/ Asta

tisdag 29 september 2015

Asta recenserar Blue Village Althea Beach



Hemkomna efter en vecka på Cypern så tänkte jag recensera vår vecka.
Vi reste med Fritidsresor och bodde på hotell Blue Village Althea Beach som är fyrstjärnigt.
Vi hade förmodligen rummet med det bästa läget på hela hotellet.

Rummet i sej var inte något märkvärdigt. Litet, trångt och slitet.
Blue Village är en barnhotellkedja men rummen var inte särskilt barnvänliga.
Klinkersen blev förstås superhala när de var våta och kyl å ugn var i ögonhöjd för lilleman.
På ett ställe droppade det in vatten från taket och garderoberna luktade sunkigt.
Men det var rent å kanske 20 meter till Det stora blå med egna solstolar på vår gräsplätt så alla andra brister var förlåtna.

Åtminstone nästan.
Av någon anledning blev vi hemskt bitna.
Myggsticksliknande utslag i massor.
Först trodde jag att det var just det. Mygg. Såg ett å annat sådant fä.
Men sen fick jag för mej att det kunde vara vägglöss.
Har googlat bilder och läst symtom men blir inte klok på det.
Betten å klådan blir till ett klart minus. Men som sagt, kan inte svära på att det är hotellets fel.
Jag såg någon/ några andra med bett men de flesta såg helt oskadda ut.

Fritidsresors personal var hela tiden och utan undantag snortrevliga och alltid väldigt måna om att hjälpa till å underlätta på alla sätt.
Hotellpersonalen var oxå väldigt trevliga. En del korrekta men vänliga, andra mer familjära och pratglada.

Poolområdet var trevligt med en stor å djup pool och en barnpool med djup av 50 cm.
I den lilla hängde vi en del då vår lilla man föredrog poolen framför havet.

Stranden precis nedanför oss var liten och av sand.
Det var stenigt på sina håll men ändå relativt lätt att gå i och det blev snabbt djupt.
Havet var underbart men inte lika turkost som när vi var på Aya Napa.

Maten. Vi hade halvpension å åtminstone jag åt stadiga frukostar varje morgon.
Samtliga middagsmåltider intog vi på hotellet som hade stor bredd och mycket att välja på i sin buffé varje dag.
Maten var riktigt bra. Fast jag åt alltid Grekisk sallad med massor av oliver och tzatziki som grund och till det i huvudsak grillat.
Till barnen fanns en egen hörna med mer barnvänligt käk. Pommes, pasta och köttfärssås, nuggets och sånt.

Shoppingen i Fig three bay var inte mycket att jubla åt. Mest krimskrans, solskydd å sprit.
Mini köpte en sjal och jag en fotlänk i silvermen jag kollade tex efter nåt hårspänne/smycke och söta piercingar utan att hitta något alls (Tog igen shoppingen på Taxfree istället.)
Supermarketen var hyfsat välsorterad i sånt man kan tänkas behöva i sitt dagliga liv på semestern men inte mycket mer.

Nöjen. Ungefär som ovan. Tavernor och barer men nåt "håll i gång"  verkade det inte vara.

Barn/ handikappsvänligt. Hotellet i sej var ju vänligt och positivt till alla sina gäster.
Har inte "handikappsglasögonen" på mej men över lag så är det höga kanter, smala trottoarer, mycket sant, kuperad mark och annat som jag antar gör det besvärligt med rullstol eftersom det är det med barnvagn.
Å som sagt en barnfamiljskedja borde tänka liiiite på barnsäkerhet på rummen.


Snygga karlar fanns det i alla åldrar.

Summa summarum. En del områden (mat, personal, hav, pool, utsikt) höll toppklass... 4,5/ 5.
Andra saker som rum/hygien sämre, knapp 3/5.
Om jag skulle rekommendera det. Absolut.
Om jag själv skulle vilja tillbaka. Ja tack, gärna.

Puss/ Asta


Vi tar det bakifrån

 

Har mängder av inlägg i huvudet. De blandar sej huller om buller men jag tänkte att det kunde vara käckt om ni förstår något av allt mitt dravlande ( dravlande finns inte, stavningsprogrammet rekommenderade istället sönderavlade men om det har jag ingenting att säga i nuläget) med, inte sant?

Jag börjar baklänges och jag börjar med gnäll.
Märklig början kan man tycka men så gör vi ändå för det är det jag har närmast.
Hemresan.

Jag som aldrig är flygrädd hade dåliga vibbar kring hemresan redan dagen innan.
Jag började plötsligt minnas episoder ur tv serien Lost å annat konstigt.
För bekvämligheten skull hade vi betalt den lilla nätta summan av 105 euro för att checka in på hotellet. Vi hade packning på MINST 80 kg och mamma kunde inte bära och Mini (eller jag) var upptagen av Lilleman.
Fine. Klev upp klockan 07. Vi checkade in. Jag åt min sedvanliga frukost bestående av ägg, bacon, kaffe, juice, vitt bröd (ja, tänk så hemskt!), ost, marmelad och ett glas mousserande vin.
Sen tog vi ett sista dopp i The Mediterranean's 27 gradiga vatten.

11:00 på bussen. 45 minuter bussresa med åksjuk liten kille.
Framme på flygplatsen och innanför säkerhetskontrollerna upptäcker vi att någon jag glömt systemkameran på transferbussen. Efter sjutton samtal och klureri återfanns kameran och jag kunde hämta ut den (tack gud.)
14:40 skulle vi kliva på planet. Men medan vi alla stod där... några svettiga, andra längtande, någon rädd, ytterligare några trötta så meddelade kapten att höjdmätaren på planet var sönder och ingenjörer arbetade med att fixa till det. Om... hemska tanke... det inte gick så skulle en reservdel flygas in från London och förseningen bli större.
Noah var redan trött, hade inte ätit och kinkade på.
Jodå, klart som korvspad att planet behövde sin reservdel och vi fick likt en skock får transporteras till hotell.

Då tänker kanske den ovane resenären att okej, bagaget låses in någonstans så länge?
No no no.
Ner till ankomsthallen, checka ut 80 kg. Släääääpa det till transferbussen i gassande sol och 45 minuters bussresa till ett nytt hotell. Släääääpa av bagaget fram till detta hotell vilket kanske var... tja, 200 meter.
Jag höll på att börja gråta under detta mastodontarbete.
Mat. Upp på hotellrum.
Toktrött unge som vägrar sova å äta.
Kl 23 släääääpa bagaget till transferbussen. Åka 45 minuter med trötta barnet som nu tack å lov däckade.
Av på flygplatsen, slääääpa 80 kg. Genom incheckning. Passkontroller å annan skit.

Klockan var 01:40 när planet äntligen lyfte.
Jag är inte förtjust i att flyga när det är mörkt men jag orkade inte ens vara rädd.
Noah var duktig, han skrek HYSTERISKT kanske tio-femton minuter x två på hela flighten.
Av och äntligen vänta på bagaget med vittring på den egna sängen å äntligen lite sömn.
Nähä?!
Då kommer inte bagaget. SAS som har hand om bagaget har nämligen inte folk där.
Nä. För det var tydligen en stor överraskning att det skulle landa ett plan med över 350 passagerare som varit vakna i dryga dygnet.
Hallen var i upprorsstämning. Svintrötta människor är inte att leka med.
Två å en halv timma!!! senare hade vi fått bagaget.

Missade föreläsningen. Mannen kom för sent till jobbet. Ungarna på flyget var det mest synd om.
Å Gottemannen fick vänta ett halvt dygn mer än väntat.

Men men. Planet störtade inte. Jag har sovit några timmar. Musklerna värker men nu är vi hemma.

Puss/ Asta

lördag 19 september 2015

Segare än rumsvarm knäck



What a day!
Jag hade tänkt få så mycket gjort idag men jag har mest irrat runt å inte fått ett skit gjort.
Somnade vid halv nio i morse och brydde mej inte om att ställa klockan på typ ett vilket hade känts lagom för att vrida tillbaka dygnet. Jag sover ju så illa på dan ändå.
Men jag somnade å vaknade inte förrän klockan var halv tre.

Trots det. Halvt död idag.
Jag minns verkligen varför jag slutade att jobba natt.
Det är som värsta sortens baksmälla. Jag har känt mej trött, illamående, småirriterad, asocial, oförmögen att fokusera.
Kollade in skolarbetet men fick inte upp en enda vettig tanke i huvudet.
Kom aldrig ut med hunden.
Försökte packa å det gick ungefär lika bra... eller ja, dåligt... det.
Mini ska absolut ha med med 8 kg barnmatsburkar!!! och vägrar lyssna på motargument.
Så min plats för handbagage är därmed kraftfullt reducerad till typ pass, biljett å ett paket Toy.
Tack.

Jag har lackat naglar på händer å fötter.
Mina naglar gillar att vara student. Föreläsningar och bläddrande i collegeblock har gjort underverk som ingen dyr nagelolja i världen fixat.
Eller så gillar de helt enkelt bara frånvaron av handsprit.
Lackade med Minilack Depend nr 446 som såg så himla klatchigt ut i flaskan men som känns rätt B på. Skit samma, orkar inte göra om. Det är ett i-landsproblem av dignitet att ha fula naglar när jag fotar "fötter-i pool-vatten."
Handkrämen på bilden däremot är grym. Kul att Norge kan mer än pumpa upp olja och sno svenska sjuksköterskor.

Puss/ Asta

fredag 18 september 2015

Oceaner av tid kvar

 

Förberedelser inför resan. Det strukna är klart. Resten har jag typ mellan kl 13-19 på lördag att ägna mej åt.

Städa

Renbädda sängen

Se till att alla kläder jag behöver för resan är tvättat

Stryka

Hämta ut euro

Skriva packlista

Packa

Särskilt kontrollera pass, pengar, apotek

Färga håret

Raka här å där

Skriva ut biljetterna

Skriva hundinstruktioner till hundvakten

Fixa fransarna

Handla schampo, nezkaffe, tandkräm å annat som ska med

Mästra upp mamma

Försöka hinna njuta av att det är nu det händer 

Söndag. Gå å lägga mej senast 19:00. Ska upp senast 03:00

Oceaner av tid kvar...

Puss/ Asta 

Uppdaterad 19/9

torsdag 17 september 2015

Han är fulländad min karl



Det går inte en enda dag utan att jag känner tacksamhet och blir imponerad över hur jäkla sund min gosse Gottfrid är.
Inte väluppfostrad, inte dregelfri, inte utan irritationsmoment (... detta att kissa i lillmatte å husses sängar titt som tätt eller att väcka mej halv tre om nätterna för att gå ut och kissa, vad ÄR det?!)
Men varje dag häpnar jag över hur stadig, trygg och snäll han är min grabb.

Min förra hund... Märta mitt hjärta... var av en helt annan kaliber.
Hon var mitt ankare å min bästa vän. Mitt norr och mitt söder.
Mitt livs kärlek. Mitt livs stora förlust.
Hennes kärlek till mej och de sina sträckte sej till månen... och tillbaka igen,
men hon var rädd för allt å kompenserade det med massor av skärpa.
Jag kunde aldrig slappna av utomhus med henne. Fick alltid förbereda mej, mentalt planera varje möte å varje situation.
Hon blev bättre med åren, absolut, vi gjorde tillsammans ett fantastiskt arbete men så sent som någon vecka innan hon dog lyckades hon smita ut från vår inhägnade trädgård å skällande jaga efter en liten unge i femårsåldern.

Jag levde med det så tätt och så nära att jag fortfarande blir alldeles paff varje dag med hur enkelt det är med en hund som Gotteman.
På våra promenader hälsar han på dem som vill hälsa med vänligt vaggande svans och ignorerar resten.
I stort sätt alla hundmöten hanterar han med ett stilla lugn. Fast jodå, hannar som stirrar stint på honom måste han bemöta likadant men värre är det inte.
Idag gosade han med en okänd liten flicka. För några veckor sedan blev han påhoppad av grannens rabiata lilla dammopp till hund som till å med nafsade honom i ansiktet och han stod bara kvar.
Utan att varken fly eller ge igen. Oberörd.

Han hanterar oftast Noah helt fantastiskt.
Människovalpar i den åldern som slänger kastrullock rakt ner i klinkersen en meter ifrån honom och han öppnar bara ögonen. Blir han trött på gnäll å skrik går han in och lägger sej i ett annat rum.
Vid några tillfällen har han morrat mot Noah. Detta har varit medan han (hunden alltså) stått å ätit något extra gott och Noah kommit för nära.
Han har aldrig visat tillstymmelse till ett sådant beteende medan morsan... moi... är i huset.
Jag tror han helt enkelt tycker att jag är hans enda chef och i min frånvaro är valpen tillräckligt stor numera för att uppfostras. Oacceptabelt givetvis, men svårt för mej att påverka då det alltid sker när jag är borta.
Idag stod Gottfrid och käkade middagsrester som tydligen var riktigt smaskens. Pasta med sås av kyckling, dionsenap och lagrad ost. Jojo, han har italienskt påbrå.
Noah gick förbi... alltså FÖRBI... i vårt hus får man inte störa den hund som äter eller sover och jag såg hur Gottfrid spände kroppen. Så tittade han upp, mötte min blick och bar sedan med sej tallriken till bakom mej. :)
Jag tror att det här med Noah kommer ge med sej. Gottfrid är allt för vänlig å allt för sund för att ställa till med större problem.

Han är tre år nu. I mina ögon fulländat vacker trots att han är en rätt liten pojke.
Han är mitt lyckopiller.
Å lyckopiller kan ju faktiskt behöva gå ut å kissa mitt i natten.

Puss/ Asta

Det blir bra


Ja. Jo, jag medger det gärna. Jag ÄR en orolig själ.
Min trogna läsare Emma ska åka till Rwanda med sin son, ingen charter direkt och något helt annat än att slussas av krampaktigt leende skandinaviska ungdomar som tar emot direkt efter utcheckning å slussar från punkt A till punk B.
Precis innan jag slutade på Medicin mötte jag en timanställd, ung tjej i knappa tjugoårsåldern, som skulle resa jorden runt. Själv. Hennes föräldrar då? De tyckte det var roligt!
Det är inte direkt samma virke som en annan är gjord av.
Sen var mitt inlägg en smula självironiskt också. Jag ligger inte sömnlös av oro över att piloten ska vara självmordsbenägen eller salongsberusad. Det finns mer verkliga orosmoment än så när man åker med ett litet barn och en mor som är i psykisk och fysiskt dålig form.
Men visst, Ängslighet is my middlename.
Sedan kan, som vi diskuterat tidigare, mod se väldigt olika ut och även om jag aldrig lär kallas Lejonhjärta efter min död så har jag helt klart mina modiga sidor.
Som...
Ehh...
Ja, okej, jag kommer inte på nåt här å nu men det har jag.

Det märks att jag är trött. Oron slickar min hud som eld. Det fladdrar i magen.
Jag kan inte lokalisera ångesten, vet inte vad som oroar mej här å nu.
Men det är rätt typiskt.
Efter en skolvecka där det känns som om saker å ting faller på plats, där jag har haft fokus på att klara av uppgifter som måste bli avslutade innan resan och där jag klivit upp tidigt å somnat sent hela veckan kan jag andas ut lite grann. Jobb i morgon natt sen är plikterna klara.
Då kommer det. Oron, rastlösheten, den där diffusa känslan av skräck i kroppen.

Jag skiter i det nu. Orkar inte tänka och orkar inte älta.
Ikväll har jag sett på första omgången i SHL där Frölunda Indians med visst besvär vann över Rögle.
Jag har beställt en ny almanacka, jag har lagat mat, vallat hunden å myst med mina grabbar.
Imorgon är det bortsett från jobb nya fransar som gäller och en sista titt på skolarbetet.
På lördag när jag vaknar vill jag vara helt fri att ägna mej åt packning och skönhetsbestyr.
Snart sitter jag där. På altanen på Cypern. Med en kall Gin & Tonic.
28 grader där nu. 27 i havet. Det kan man leva med.
Det blir bra. Det BLIR bra!

Puss/ Asta


onsdag 16 september 2015

Jag bockar av



Hör ni, det regnar ute.
Hösten kom pang booom i år kändes det som.
Ena dagen klänning och sandalväder och plötsligt har jag börjat snegla på vinterjackan med allt mer lystna blickar.
Meeeeen, som av en gudomlig slump så sitter jag om fem dagar på ett plan till Cypern.

Av olika anledningar... hundratolv stycken på ett ungefär... har jag haft svårt att glädja mej åt resan.
Jag har inte alls längtat, sett fram emot, planerat, räknat ner så som jag brukar göra.
Jag har skjutit det framför mej. Oroat mej för högst verkliga scenarier och en hel del inbillade med å plötsligt är det nästan dags.

Ikväll har åtminstone två orosmoment släppt.
Jag har skickat iväg två examensarbeten vars deadline går mitt i min semestervecka.
Godkända eller ej har jag ingen aning om men jag har jobbat med ett flow i kväll som åtminstone kändes bra.
Jag har gjort en stor del av den gruppuppgift som oxå ska bli färdig under veckan så snart... snart... kan jag koppla av vad det gäller skolbiten.
Natten mellan fredag å lördag ska jag jobba på BB.
Det är typ tio år sen jag jobbade natt, jag har aldrig gått ett nattpass på BB (man är ensam barnmorska/ ssk då) och det känns som länge sedan jag var på BB nu.
Men det kommer gå bra. Jag har som intention att hålla liv i samtliga mammor, pappor å barn och sedan får resten bli som det blir.

Sen... lördag mitt på dan... när jag vaknat till (läs: stapplat mej upp i den hangover koma som tillhör nattarbete) så ska jag börja förbereda mej för ren semesterverksamhet.
Raka här å där, färga hår, noppa bryn, måla naglar, packa, väga väskan, packa om, väga väskan, packa om (...), skriva ett oändligt (och då MENAR jag verkligen oändligt) antal post it lappar där det står "MATA HUNDEN", "GÅ UT MED HUNDEN", "HUNDAR BEHÖVER OXÅ KÄRLEK", "NEJ, TILL GRUSPLANEN ÄR INTE NOG", "BYT GOTTFRIDS VATTEN FLERA GÅNGER OM DAGEN", "ÄVEN HUNDAR BEHÖVER KÄRLEK" till den hundvaktande sonen och på natten mellan söndag å måndag beger vi oss mot flygplatsen.

And off we go.
Låt oss hoppas att piloten varken är självmordsbenägen eller packad. Att Ryssland inte skjuter ner planet eller en religiös fanatiker spränger det i bitar. Att mamma inte får ett delirium och drunknar i poolen. Att jag inte får ett nervöst sammanbrott. Att Noah inte traskar iväg till havet på egen hand medan jag sitter på toa. Att jag inte blir akut sjuk. Att en vithaj inte irrat sej in i vår lilla badvik. Att maten inte innehåller salmonella. Att jag inte glömmer att packa med snus.

Ja. Det ska väl ordna sej.
Fotomotiv av klassiska snitt som "fot mot horisont", "läskande drink med sugrör i", "Asta håller in magen i bikinipose", "min frukost" utlovas.

Puss/ Asta

onsdag 9 september 2015

Studenten som vab'ade



Idag har jag varit mer... mycket mer... mormor än student.
Äldsta dottern kom hit med Ängla-Pängla igår och var redan i full färd med att dammsuga mormors skitiga golv när jag kom hem efter grupparbete med en klassis.
(Det är ett inlägg för sej när jag körde bil fem mil enkel väg på E6:an och ser in å virrade i centrum bland rondeller, vägkorsningar, rödljus och annat "stadsliknande." Halvt hysteriskt var det men jag
a.) dog inte b.) körde inte ihjäl någon annan c.) orsakade ingen seriekrock d.) ingen mindre krock heller e.) hamnade inte  på psyket f.) fick ingen panikångestattack. Okej då, kanske en liten en.)
Så gårdagen ägnades åt två små frön som busade, lät, ville ha samma saker, promenerade i snigeltakt, blötte ner sej i havet och... ja, den typen av stuff.

Idag var planen att jag tillsammans med Äldsta dottern skulle passa rackarungarna några timmar medan Mini var på möte och sedan hos frisören. Sen skulle jag plugga. Förbereda mej inför morgondagens muntliga redovisning.
Den planen sket sej.
Fem minuter efter att Mini återvänt från sina ärenden på stan och Noah lättad å lycklig fick återse sin mamma (ja, för han gillar mormor men efter 3-4 timmar så längtar han ändå efter sin mamma) så fick Mini ÄNNU ett migränanfall.
Hon har haft det dom sista månaderna. Det kommer någon gång i veckan/ varannan vecka och är fullständigt lamslående. Flimmer, fruktansvärd huvudvärk, ljud och ljuskänslighet, illamående och kräkningar. Hon kan alltså inte stå upp på benen när migränen kommer och det går lixom inte att ignorera och ta hand om en liten illbatting under tiden.
Så hon fick fly fältet. Till sängen och toastolen omväxlande och jag fick passa lillkillen.
Inte det lättaste en längre stund. Han ammas och bara så somnar han/ tröstas när han är riktigt ledsen.
Men vi gjorde väl så gott vi kunde Noah å jag med hjälp av stortösa och Änglastumpan.
Det gick bra. Blev bra. Men inte så mycket plugga eller förbereda sej nej.

Å nu är jag trött. Slut i rutan. Redo för sängen.
Jag har läst igenom, skrivit en mind map och så får det vara bra.
Jag är sällan särskilt nervös för muntliga redovisningar eller att tala i grupp.
Kul att det finns nåt som inte gör en skräckslagen.

Puss/ Asta

lördag 5 september 2015

Hjälp mej nu med det ytligaste av i-landsproblem.

Resan till Cypern närmar sej och här står jag med det ytligaste av i-landsproblem, nämligen vilka klänningar som ska få följa med. Samma sak varje gång jag ska ut å resa. Svårt att göra urvalet och sen tar jag alltid med mej för många ändå.
I år måste jag rensa hårdare eftersom Noah har så mycket som måste med i allt ifrån blöjor och barnmatsburkar till simpuffar å kläder.

Så hjälp mej här nu. Åtminstone hälften av klänningarna ska bort.
Jag har redan gjort första gallringen.
Vilka tycker du jag ska välja av de som återstår?
Skit i fotokvalitet, morgonrufsigt hår, brist på hållning med mera...

1. Ny klänning för i år fr Indiska



2. Ny klänning för i år från Lindex (brukar få mkt komplimanger för denna.)



3. Ny klänning för i år som jag fick i födelsedagspresent. Fr Indiska.



4. Fjolårsgammal klänning. Från Bon a part tror jag.



5. Ny. Från Indiska. Ser tristare ut än den är. Finess i ryggen.



6. Ny klänning. Från Indiska. Självklart annan bh under.



7. Flera år gammal favorit från Indiska.



8. Köpte i fjol. Från Indiska.



9. Kapp Ahl. Två år gammal tror jag.



10. Oj, knasig bild där. Från?! Lindex? Flera år gammal



11. Enkel men söt köpte i våras på Indiska.



12. Förra året. Indiska. Lite glammigare.



13. Enkel, tunn. Flera år gammal. Köpt på Indiska, present fr min Dotter nr II.



14. Solblekt från Indiska, två år gammal tror jag. Blir nog som "till stranden klänning."



Okej. Sju ska bort. Vilka tycker du jag ska ha med?

Puss/ Asta

Sverigedemokraterna, vilket parti som helst. Möt Kent Ekroth
















Puss/ Asta

fredag 4 september 2015

Snart ska jag doppa fötterna i Medelhavets ljumna vatten

Till höger bildar poolen en grotta med vattenfall.

Snart.
Om mindre än tre veckor skall vi åka hit.
Mamma, Mini, Noah och jag.
Jag känner en viss oro att åka nu när mamma är så sjuk, när jag är mitt i en utbildning och när jag har en vildbatting med mej till allt detta vatten. Och det tar emot att åka och njuta av Medelhavets ljumna vatten, att blicka ut mad ett hav, mitt i lyx å lättja och veta att där ute finns det båtar... fullsmockade med flyktingar.
Kommer jag kunna simma i det vattnet utan att tänka på det? Kommer jag njuta av solen utan att tänka på hur den bränner på öppet hav?
Troligtvis inte.

 

Men. Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag skänker pengar, jag stångas med Sd folk, jag skriver på för säkra vägar in i Europa och jag skulle gärna göra mer men jag måste samtidigt kunna få försöka... ja, försöka... njuta av semester och lycka.
Det borde ju vara normaltillståndet.
Det är inte jag som har det för bra. Det är flyktingarna som har det för dåligt.
Men visst, som förr kommer det inte att vara.

Bikini Bar vid poolen serverar smårätter och drycker.

Jag behöver semester efter att ha jobbat hela året och inför en intensiv termin i skolan.
Jag behöver få sova ut, få ta middagslurar, sätta mej vid dukat bord, läsa böcker, sippa på en GT, känna hur solen mjukar upp spända muskler.
Detta året reser vi för första gången med en liten och jag inser att även det kommer göra att det inte blir som tidigare.
Det gäller att vara alert alla hans vakna timmar och det kommer bli betydligt mindre fokus på att vara i solen å bli brun.

 

Förmodligen är det sista resan med mamma. Det är första med Noah.
Jag vill försöka ta till vara på det och ha det så mysigt som det bara går.
Äta å dricka gott, umgås och ha äkta kvalitetstid tillsammans.

 

Jag har ordnat hundvakt. Jag skriver packlista. Jag försöker bestämma mej för vilka klänningar som ska få följa med. Jag kikar på taxfree men inte heller det lär bli som förr, som student får jag försöka hålla i stålarna.
Innan jag åker skall jag ha två examinationsuppgifter, jag ska åka till Helsingborg-Helsingör med älskade vänner, jag ska jobba NATT på BB.
Sen åker jag. Med själen full av dåligt samvete men med intentionen att njuta för att jag är värd det.

Puss/ Asta

Nu har jag fått nog. Fuck u!



Medan Sverige samlar sej, sluter samman, öppnar sina hjärtan och sina plånböcker fortsätter Herr Anonym malande med sitt sektliknande avskyvärda förtal baserat på källor av "sånt han läst på nätet."
I vart annat inlägg säger han att Sd inte är rasister och själv skulle han hellre skaffa en filippinsk fru än en svensk (ja, tänk det kan jag tänka mej, det stämmer helt överens med mina tankar om hur Sd män är) och vart annat inlägg spyr han ur sej fruktansvärdheter om araber, "huckleförsedda kvinnor" och flyktingar.

Jag tycker illa om censurerade bloggar men NOG är fan e mej nog.
Du har förolämpat mej, mina läsare och det mänskliga släktet nog nu herr Anonym.
Vad ÄR du för en liten pissråtta till människa som hänger på en blogg du uppenbart inte har gemensam nämnare med en fredagskväll?
Jag borde tycka synd om dej men min empati räcker fan inte till.

Från å med nu kommer alla dina kommentarer att åka raka vägen ner i skräpposten.
Far åt helvete med dej!

/ Asta

Svenska folksjälen



Jag har sagt det många gånger och aldrig har det känts så tydligt som idag.
Sverige ÄR en solidarisk stormakt!
Vi har långa traditioner av att ta emot flyktingar och vi sluter upp stort i olika insamlingar av pengar till nödställda.
Idag väller tidningar och sociala medier över med omsorg, generositet och kärlek.
Enorma summor har på ett enda dygn samlats in. Droppar i det stora hav av behov så klart men ändå imponerande bra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och om alla gör något så blir det tillsammans bra.
Röda korset: 3 miljoner
Sverige för UNHCR: 8,1 miljoner.
Radiohjälpen: 5,6 miljoner.
"Vi gör vad vi kan" (privat initiativ): 6,3 miljoner.
Rädda barnen: 2 miljoner.

Berättelserna är många på nätet nu om olika insamlingar till flyktingboenden, hjälporganisationer, semestrande som hjälper till på plats.
Det är de goda rösterna. Det som är "typiskt svenskt" som dominerar debatten nu.
Låt oss fortsätta så.
Fortsätta skänka det vi kan av vårt överflöd, vår tid, vår omsorg om vår nästa.
Låt oss inte glömma bara för att den fruktansvärda bilden på lilla Ayan bleknar.
Han var bara en av tusentals lika tragiska offer.
Det senaste dygnet av välvilja fyller nog inte bara mej med ett hopp som var länge sedan jag kände.

Igår somnade jag gråtande.
Inte bara bilden av den drunknade lilla gossen störde min själsvila utan även alla dumma/ egoistiska/ rasistiska kommentarer. Oviljan att hjälpa, Sverigedemokraternas stora stöd, tjatet i en tid som denna om att vi ska folkomrösta kring flyktingmottagande gjorde mej så oerhört ledsen.
Fyllde mej med overklighetskänslor.
Vad är det här för land?
Vad är det för människor jag kallar mina landsmän?
Jag älskar mitt land men kan jag leva i ett land där en så stor del av befolkningen sympatiserar med ett rasistiskt parti?

Jag somnade utmattad och jag vaknade  av mej själv innan klockan sex med samma oro och sorg i bröstet.

Idag känns det bättre. Goda krafter ÄR i majoritet. Motståndet mot främlingsfientlighet och stängda gränser är stort och högljutt. Viljan att hjälpa överväldigande.
Vi har en statsminister och en utrikesministerier att vara stolta över.
Som tar frågan på allvar och som ihop med Tysklands Angela Merkel driver frågan hårt i Europa.
Det finns hopp.
Det finns ljusglimtar.

Slutligen vill jag fråga er kära läsare.
Jag har en återkommande Anonym som sprider vidrigheter i kommentarsfältet.
Jag har själv alltid tyckt att en blogg dör en smula av att censureras, bara släppa igenom granskade kommentarer, spärra vissa IP adresser osv.
Anonym skämmer ut sej och på sätt och vis påverkar han säkert fler tveksamma i all sin orimlighet än vad jag gör. Allt blir så uppenbart i hans ord.
Samtidigt får jag indikationer om att ni läsare tar illa vid er och själv kan jag känna att han stjäl en del kraft.
Så för mej är det tudelat.
Vad tycker DU? Ska jag låta Anonyms ord stå kvar eller ska jag helt kväsa av honom och förpassa honom till skräpposten?

Puss/ Asta

torsdag 3 september 2015

Bilden som skakar världen.


Facebook och kvällstidningslöp svämmar över av bilden av en liten pojke.
Han hette Ayan och var tre år. Nu är han död och uppspolad på en strand i Turkiet.
Drunknad i Medelhavets vågor.
Tre år och redan död.
Trots att vi vet att det är många, många som mister livet under sin flykt till Fort Europa, vi får näst intill dagligdags rapporter om katastrofer så griper bilden av den lilla gossen med de smala benen och blå skor oss alldeles särskilt.
Jag har sett den flera gånger nu. Jag kippar efter andan varje gång.
Den slår undan benen på mej och naglar sig igenom mitt själsliga försvar.
Treåriga Ayrans döda kropp är omöjlig att värja sej mot.
Jag kan inte förmå mej dela den här. Den gör för ont.

Synen på att denna typ av bilder delas och sprids över hela världen går i sär.
En del tycker att det är viktig information som vi är skyldiga att se. Att det är någon form av upprättelse för barnet som dog.
Andra finner det osmakligt att lägga ut bilder på en död människa.
Anser att det är respektlöst både mot den döda gossen och hans anhöriga samt att allmänheten inte ska få sådant upptryckt i ansiktet.
Att det blir ett frosseri i andras olycka.

Jag är splittrad.
Jag förstår båda sidor. Jag har delat bilder, tagit tillbaka, delat igen.
Men jag tror... jag tror... att det i grunden mer lutar över i att det finns ett värde i bilden och i de starka känslor den väcker. Det känns så.
För Ayans pappa som mist både sin son och sin fru till havet har det värsta redan skett.
För människor som mej som är övertygade om att en generös flyktingpolitik är enda moraliskt försvarbara linjen framåt och för övertygade, hjärntvättade Sverigedemokrater som tex Kent Ekroth eller "Anonym" som envisas med att hänga på min blogg och kväka ur sej dumheter spelar det kanske inte så stor roll.
Men för många andra, andra inte fullt lika övertygade, kan det spela stor roll.
Jag tror att en ruskigt bra bild, och det ÄR bilden av lilla Ayan, den kommer att i framtiden symbolisera hela den här vidriga tiden i människans historia så kan opinionen vända.
En bild som är så klockrent grym kan påverka ett helt folk. Kan vända vindar. Kan öppna upp samtal.
Och finns det en liten liten chans att så är fallet så är det värt det.

Ingen människa sätter sitt barn på en skranglig å överfull båt om inte havet ter sej säkrare än landet de lämnar.
Dessa människor, som i desperation flyr terror, krig och brutalitet, för att ge sina barn ett bättre liv besitter i all sin skräck en beslutsamhet och ett mod. Det är kapabla människor.
Europa måste agera och vi måste agera nu för ett flyktingmottagande det anstår en värld i kris och för säkra vägar hit.
Integration, bra bostäder, arbete och allt annat sådant som är viktigt för att nya medborgare skall få bra liv i sina nya länder får komma i andra hand. Här å nu gäller det i första hand att ge dessa människor säkerhet. Att flytta dem ur krig och ur hänsynslösa flyktingsmugglares klor.

Jag tror på människors godhet.
Jag tror på svenskarnas solidaritet.
Jag tror att vindarna vänder nu.
Om så sker, ja då är inte lilla Ayan och andra drunknade barn döda helt förgäves.

Puss/ Asta