söndag 30 augusti 2015

Tänk om jag är normal?



Jag har tänkt på en sak.
Hur man tolkar kroppens signaler utefter tidigare erfarenheter och personlighet.
Jag till exempel har aldrig tyckt om att åka bergochdalbanor eller andra åkattraktioner på Liseberg (eller någon annanstans.) När jag var liten blev jag ofta hånad av både barn och vuxna för det.
Kompisarna tyckte man var en fegis, vuxna tjatade lite irriterat "Åk nu, alla barn tycker det är roligt, det är ju därför vi är här."
Bjud till lite för fan med andra ord.
Å jag har prövat men alltid tyckt att det är otäckt, dödsångestotäckt.
Min man frågade en gång varför jag inte tyckte om det och jag försökte förklara... jag blir rädd i backarna uppför, det pirrar och klämmer i magen, jag tappar luft.
Och mannen svarar att det är så det ska kännas, det är för den känslan attraktionerna byggs.
Något som jag tolkar som ångestfyllt tolkar andra alltså som lustfyllt å spännande.

Jag har genom mitt liv haft perioder när jag mått psykiskt dåligt.
Tonåren var hemska. Efter varje graviditet mådde jag allt sämre post partum och efter fjärde barnet hade jag mitt livs värsta depression.
Därefter har jag haft depressioner vid ytterligare några tillfällen eller åtminstone perioder av kraftig ångest. Sedan ett antal år äter jag antiidepressiv medicin och den ser jag ingen anledning att någonsin sluta med. Tror jag lär behöva det skyddet när jag går in i klimakteriet.
Det sägs att "Det som inte dödar härdar" men jag vet inte om jag kan hålla med om det.
Jag har absolut blivit en mer lyhörd människa med djupare empati och inlevelseförmåga för andra så jag vet inte om det är erfarenheter jag skulle vilja vara utan men dalarna i mitt liv har helt klart gjort mej rädd för att hamna där igen.
Ångest är kanske den mest dränerande känsla som finns, värre än fysisk smärta.
Jag vaktar noga på min kropp för att känna när ångest är på väg och kan ibland reagera/ tolka helt andra saker som ångest.
Tex så får jag hjärtklappning och skakningar av mina luftrörsvidgande inhalationer.
Då kan först hjärnan ropa: "Hoo hoo, ångest på ingång" men sedan kan jag tolka om och säga till kroppen att det inte är ångest utan bara en läkemedelsbiverkan som snart går över.

Inför varje ny händelse/ grej i livet känner jag av oro/ ångest.
Och hjärnan svarar direkt på fjärilarna i magen med att peppra mej med självsänkande tankar, sådana som säger att jag inte kan, att det inte kommer att gå, att jag är för korkad eller för gammal.
Mitt ok av missbrukarsläktingar ligger tungt och säger: "Bliv vid din läst, tro inte att du är nåt, du är inte som andra."
Fånigt, jag vet och jag ber den där rösten hålla käften men lik väl...
Men tänk om det är som med bergochdalbanan!
Tänk om alla känner det här suget i magen och tycker att det är skönt.
Ett tecken på spänning, att vara på G, att nu händer det.
Tänk om jag känner preeeecis som alla andra men bara tolkar det annorlunda?
Spelar det nån roll?
Kanske inte, men kanske går det i så fall att förklara för hjärnan, precis som när jag får biverkningar av astmamedicinen att allt är lugnt, så här ska det kännas.

Coolt.
Ska pröva genast.

Puss/ Asta

Min recension av sommaren på BB



Då har jag jobbat mitt sista pass på BB för denna sommaren.
Jag är nu officiellt tjänstledig från Region Halland och inskriven på Högskolan i Borås.
Anmäld till första kursen. Studieförsäkran är inlämnad.
Det känns... overkligt.
Spännande, roligt, läskigt men overkligt.
Svårt att greppa att det verkligen händer å att det händer nu.
Måndag-torsdag nästa vecka är det skola. 06-18 cirkus varje dag kommer jag vara borta.

Jag har haft en jättebra sommar trots bristen på semester!
Den har varit inspirerande å lärande. Det har varit ett rimligt arbetstempo.
Ett tempo där jag haft tid att prata med mina patienter, där saker å ting har fått ta den tid det tar och där jag i stort sätt aldrig gått hem med den där, för sjuksköterskor så välbekanta, känslan av att bara ha gjort en bråkdel av det jag borde.
Det har varit en sommar som fått mej att på riktigt vilja ta klivet till barnmorska.
Att istället för att trycka på "nej knappen" som så många gånger förr trycka på "ja."
Ja, jag tackar ja till min plats.
Jag tar med mej allt jag har lärt mej, alla fina föräldrar jag fått hjälpa att finna sej till rätta, alla söta bebisar jag fått pussa på.

Jag har känt mej väldigt väl mottagen av mina sommarkollegor.
Jag kan inte säga att jag helt kommit in i arbetsgruppen, det tar tid att få vänner å särskilt gamla vänner.
Det är klart att det är skillnad med mina gamla kollegor som känner mej utan å innan.
Som jag delat skratt å tårar med, blivit berusad tillsammans med, talat förtroligt ihop med, lunchat med, träffat privat. Å bitvis har jag saknat dom å det så det värkt i kroppen.
Men jag har blivit välkomnad å inkluderad och många av mina nya kollegor har tagit sej tid att ge pepp på vägen. Säga att de ser fram emot att ha mej som kollega, att det kommer gå bra, att jag kommer fixa det kanon, att jag ska ha roligt på färden.
En kollega sa idag "Sträck på dej, du ska bli barnmorska, du är på väg!"
En annan skrev på facebook å bad mej höra av mej om jag behövde pepp.
I will.
Det värmer så gott i hjärtat å i det där halvrisiga självförtroendet och jag känner att det är en arbetsgrupp med potential. En grupp där jag kan komma att trivas och där jag ser blivande vänner.

Nu ska det bli så himla roligt att få komma igång. Att få grotta ner mej i teori. Att plugga å lära mej en massa om sådant som jag varit intresserad av å brunnit för i hela mitt vuxna liv.
Inte alla förunnat att veta så klart tror jag. Å andra sidan hann alltså tanten närma sej femtio (okej, 46) innan hon fick tummen ur.

Puss/ Asta

fredag 28 augusti 2015

Jaja. Det finns värre saker.



Så där ja.
Då har jag försökt göra mej till å baka en kaka.
Det finns inte många promillen husmoderlighet i mej men när man gör sista passet på sommarjobbet så får man ju försöka bjuda till en smula.

Jag tänkte att jag bakar ingenting avancerat, jag gör en hederlig morotskaka.
Följde ingredienserna till punkt å pricka och kände mej rätt så nöjd med mej själv när den åkte tjoff in i ugnen.
På utsatt tid plockade jag ut den.
Bränd.
Ja, men det var då själva...
Nå väl. Den var inte bränd som i kolsvart så jag skalade bort kanterna och klafsade över frostingen.
Man får se det från den ljusa sidan.
Kakan kommer att räcka å ingen kommer besvära mej med att be om receptet.
I gengäld blir jag väl för alltid ihågkommen som sommarvikarien som var allmänt förvirrad och där till bjöd på knastertorr kaka då hon slutade.

Har haft en ledig dag som jag ägnat åt sedvanligt svenssonliv.
Ta med hunden så han får bada, städa upp hundrafemtiotusen gånger efter rackarungen, varit och förnyat mina fransar, käkat flottig pizza, skrivit ett gäng blogginlägg, läst några andra och inmundigat ett par öl.
Nu ropar sängen med allt högre röst på mej.
Maken är på after work och min andra karl... han med svans... snusar vid mina fötter.

Puss/ Asta

Ps. De där små gröna prickarna på kakan är inte mögel, där går till å med min gräns för misslyckade bakverk. Nej, det är skalet av en styck lime.
Blev inte riktigt som jag tänkt mej nä.

Sista orden till Anonym.


Jag har en svärson som är från Iran. Jag har ett barnbarn som är andra generationens invandrare.
Jag har vänner från Bosnien, Ungern, Thailand, Libanon, Chile.
Jag har kollegor från gud vet hur många länder.
Jag har vänner som är lesbiska, en vald bror i livet som är bög.
Jag är kvinna. Jag har tre döttrar.
Jag har en mormor i vars hem man tog emot flyktingar efter Andra världskriget där nazisterna slitet ut deras tungor, klippt av kroppsdelar, slagit dem, mördat deras anhöriga, svält dem halvt till döds.
För mej är det personligt!
För mej är Sverigedemokraternas politik, sättet de benämner mina nära å kära på, personligt.

Det väcker en oförsonlighet hos mej.
Ett agg. En respektlöshet.
Jag sympatiserar inte med Alliansens politik eller sätt att se på människan men jag respekterar dem, jag har vänner inom egentligen alla parti utom Kd.
Det är skillnad.
Samtliga partier inom sjuklövern står för en demokratisk syn på sin omvärld (även om jag erkänner att Kd särskilt på sistone fiskat i jävligt grumligt vatten.)

Den som röstar på Sverigedemokraterna är inte med nödvändighet rasist.
Men den som röstar på Sverigedemokraterna måste med nödvändighet inse att hen röstar på ett rasistiskt och homofobt parti.
Det är ett val.

Så till dej Anonym som hela tiden återkommer och sprider skitsnack på min blogg.
Detta är sista gången jag kommenterar dej eller det du skriver.
Din argumentation och din kvinnosyn stinker. Jag har min bild alldeles klar över vilken liten ömklig figur du är.
Jag säger aldrig något för att mina vänner tycker si eller så.
Jag skiter i om jag tappar ansiktet.
Om Sd så får 98% av rösterna i nästa riksdagsval så får de aldrig min.
Mitt förakt för dej och dina gelikar är personligt!

Jag älskar mitt land.
Jag är svensk sedan så många generationer bakåt jag kan överblicka.
Och så pass mycket vet jag om Sverige och svenskarna att de vindar av intolerans och främlingsfientlighet som blåser genom riket nu är inte ett nationellt särdrag.
Tvärtom är svenskar kända för klokhet, eftertänksamhet, solidaritet med sin omvärld.
Det är du... ni... som inte passar in här.

/ Asta

På riktigt



Sverigedemokraterna- ett parti för vanligt folk.
Ett parti som lyssnar på den lilla människan.
Ett parti, som vid sidan av invandringen, har åldringsvården som sin hjärtefråga.
Ett parti som menar vad de säger På riktigt.
Sverigedemokraterna, det enda oppositionspartiet.

Hallååååå, är det någon hemma?!
De brister vi ser i vårt gemensamma samhälle beror inte på varesej flyktingarna eller kostnaderna för dessa.
Vi har under de åtta senaste åren levt med en Alliansregering som sänkt skatter för MILJARDER och som spelat roulett med svensk välfärd. Sålt vårdcentraler och andra samhällsnyttiga instanser som jobbats ihop med skattemedel för att sedan se det säljas dyrt rakt ner i miljonärernas fickor.
Vi har haft en regering under två mandatperioder som faktiskt sett en vinst med klassklyftor då de menat att armod blir en sporre till att arbeta mer.
Sjukförsäkringen har blivit ett hån och en stupstock vilket resulterat i att fler människor än någonsin fått söka socialbidrag och klara sej på minimumbelopp.
Gällande i princip alla försämringar som Alliansen genomfört "för vanligt folk" har de haft Sverigedemokraternas support. De har varit ett duktigt lydparti så kom inte här och låtsas att ni ömkar "vanligt folk."

Alla ni som röstar på Sd för att protestera mot etablissemanget, ni har inte tänkt till.
Ni är som vilket borgligt parti som helst plus ett par skopor rasism å homofobi och minus kunskap, erfarenhet och känsla för demokrati.
Alla ni som protesterar, vill ni verkligen bli representerade av Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. Vill ni ha en statsminister som säger "Give them hell" till svenska folket och våra demokratiska spelregler och en justitieminister som heter Ekroth med egen erfarenhet av att kalla folk för blatte och hora å svinga järnrör?
Alltså på riktigt?!
När ni nu ruskat om och lekt färdigt?
Har ni förtroende för att dessa herrar klarar av att sköta Landet Sverige?
Är ni redo att rösta för en styrning som gör skillnad på vi och dem?
På riktigt?

Då tycker jag synd om er.

Puss/ Asta

Mot dumhet slåss Gudarna förgäves.


 

Det var sjuttioen stycken människor som kvävdes i den där lastbilen som hittades i Österrike.
SJUTTIOEN människoliv varav fyra barn. Överlevande barn som förlorat sina föräldrar.
Antalet flyktingar som dör på Medelhavet stiger för varje år.
Igår lyssnade jag på P1 där en talesman för Frontex som sa att normalt går vi denna tiden in i "vintersäsong" för flyktingar vilket brukar innebära att färre väljer havsvägen då havet är oroligare och farligare än på sommaren.
I år tror man inte på en sådan minskning eller omdirigering av flyktingströmmarna då dels gränserna på land bevakas hårdare och dels situationen i Syren och Libyen är så desperat att människor inte vågar stanna och vänta på bättre tider å lugnare vatten.
Europa kan med andra ord fortsätta att se fram emot flytande döda barn i de vatten vi svenskar åker till för att turista och roa oss kring.

Jag har egentligen sagt allt jag ville säga i mitt inlägg som jag skrev igår.
Jag känner en sådan sorg, maktlöshet och ilska över att det ska få lov att vara så här.
Över diktaturer och krig som gör att människor behöver fly först och främst.
Som tvingar människor att fly.
Men raseriet gäller Europas oförmåga och ovilja till att ta det ansvar som krävs.
Att mitt i denna humanitära katastrof växer ett parti som Sverigedemokraterna.
Mitt i all denna tragik sitter människor i Sverige, där det inte varit krig på över 200 år, och gnäller över sin egen situation och säger att vi inte har råd.
Råd?
Råd???
Människor flyr för sina liv, med barnen på sina ryggar, de lämnar allt och alla och de ger sej ut på farliga vägar för att överleva och vi har inte råd?!
Samma människor gnäller på sjukvården, på pensionerna, på att ROT minskas till 30%, på att en fulltank på bilen kostar ett par tior mer, över att få betala lite mer i skatt med en sosseregering. 
Det är synd om dem! Därför kan vi inte hjälpa.
De vet minsann, de har gått i "Livets hårda skola."
Bland svenska män (ffa på landet) är Sd näst största parti.
Tack gode gud för kvinnorna, tack gode gud för väljare i större städer.
Jag får fan spader. Det känns som att jag håller på att bli sinnessjuk av ilska.

Vi kan som rikt, stabilt land göra mer. Vi får ta den akuta situationen nu.
Men framför allt kan andra länder oxå ta sitt ansvar.
Jag skäms för Danmark och Finland.
Finnarna som genom nutidshistorien i så hög grad skickat sina barn hit, sökt sej till Sverige i hopp om ett bättre liv, de säger nej till människor som flyr för sina liv.
Det är så jävla pinsamt att jag mår illa.

Puss/ Asta

torsdag 27 augusti 2015

NU måste det förändras, nu!



Här om dagen fann man en fiskebåt med plats för 10-12 fiskare lastad med 600 flyktingar på Medelhavet. Femtio stycken av dem fann man  i lastutrymmet kvävda.
Idag hittades en lastbil med ett femtiotal kvävda flyktingar i Österrike.
Det börjar bli vardagsmat nu, dagsrapporter där män, kvinnor å barn hittas döda i sin desperation undan krig och terrorn.
Skamlösa flyktingsmugglare som erbjuder rena dödsfällor ut kan inte stoppa migranterna.
Kraften är så stor, rädslan för det som de flyr ifrån så överväldigande att desperationen driver dem till att försöka. Risk att dö avskräcker inte för dö lär de göra om de stannar i alla fall.
Det är inga siffror. Det är människor! Liv! Döda barn som flyter runt i havet!!!

Ungern bygger stängsel som skall bemannas med poliser, helikoptrar och hundar för att hålla flyktingarna borta.
Nyligen utfärdade Makedonien undantagstillstånd då det kom så många flyktingar samtidigt att man försökte stänga gränserna och tvinga tillbaka flyktingarna in i Grekland igen med tårgas å batonger.
Idag har det varit möte inom EU... igen... och det talas om hårdare tag mot flyktingsmugglare och bättre bevakning av EU's yttre gränser.

En dag, sanna mina ord, kommer framtidens generationer att hålla oss alla ansvariga och svaret skyldiga för vad vi gjorde under denna stora humanitära katastrof.
Vi ser de största flyktingströmmarna sedan Andra världskriget och de enda europeiska länder som tar något som liknar ansvar är Tyskland och Sverige.
Rika länder i vår närhet som Danmark och Finland skämmer ut sej i sin ovilja till att hjälpa till och i sin signalpolitik att "hit är ni inte välkomna." En växande skara svenskar röstar på Sverigedemokraterna som i princip vill stänga Sveriges gränser.
Hur tänker ni?
Hur har ni mage att gnälla på era pensioner eller vad det nu är och neka människor som sett delar av sin familj mördas å våldtas skydd?!
Ett haltande svenskt skyddsnät som ändå och egentligen inte har ett skit med flyktingarna att göra.
Å även om det hade det. Även om det kostade, pengar å möda, så hur kan ni neka när även ni inser konsekvenserna.
Inte NÅT har ni gjort för att förtjänas att födas här. Ni har haft ren å skär tur.
Fy fan för er!

EU är i första hand ett gemensamhetsprojekt. Dagens politik i Europa är inte bara osolidarisk mot alla människor som flyr, det är osolidariskt mot de länder som gränsar till oroshärdarna eller som är första europeiska land. Libanon som tagit emot 1,5 miljoner flyktingar. Grekland. Italien.
Detta är galenskap och detta måste få ett slut!

Ingen människa är illegal. Det är varje människas rättighet att fly och att söka asyl.
När världen är oroligare än den varit på sjuttio år behöver vi samlas, hjälpas åt och banne mej om jag inte citerar Fredrik Reinfeldt... "öppna våra hjärtan."
Legala vägar in i Europa nu!
Möjlighet att söka asyl i ambassader på plats! Åk ner och rädda människor nu! Slopa Dublinförordningen om att söka asyl i första land, det är osolidariskt och orimligt att Grekland, Italien, Libanon ska dra ett sådant lass!
Europas samtliga länder måste hjälpas åt NU. Med tvång om så (patetiskt å sorgligt nog) krävs.

Nu! Vi måste förändra nu!

Puss/ Asta

tisdag 25 augusti 2015

Lånade en roman på BB



Jag har läst en bok som jag lånade från jobbet på BB. Tydligen hade författarinnan själv lämnat den och jag fick den i handen av en kollega med orden "Nåt för en blivande barnmorska att läsa."
Romanen heter "Öppna dörrar" av Liv Eriksson.
Det är en sann berättelse, en biografi, om en resas väg till att bli kvinna.
Ung och äventyrlig reser hon med en väninna till Tunisien och förälskar sig i en man tillhörande Beduinerna.
Det är en roman om deras kärlek, om att göra val bortom konventionerna men framför allt om att få barn och att föda dem utan smärta.
En berättelse som ifrågasätter vårdandet av den gravida och födande kvinnan då graviditet och förlossning är naturliga tillstånd. En berättelse som menar av modern förlossningskonst tagit ifrån kvinnan modet och hennes egna naturliga kraft.
En berättelse som förespråkar att tro på sin förmåga och att styra vårt födande, själva bestämma när barnet skall komma å om det skall vara smärtsamt eller ej.

Som roman var den si så där.
Det känns som ett amatörsverk.
Jag har dessutom svårt att känna någon samhörighet med författarjaget.
Vi är väldigt olika.
Hon är våghalsig, ja vårdslös, jag skulle nästan vilja säga ansvarslös.
Hon föder barn utomlands under knappa förhållanden, kör runt med småbarn en bil i öknen, har ingen bilbarnstol.
Hon litar så innerligt på sej själv, på att hennes inre röst är riktig och hon struntar i både mödravård och i sjukhusförlossningar. Hon håller sej inte ens i Sverige. Flera av barnen föder hon utan barnmorska närvarande.
Det provocerar mej. Det retar upp en försiktig, akademiskt skolade kontrollfreak som mej.

Men, jag är glad över att jag läste boken för den väckte mycket tankar hos mej om den gravida och födande kvinnan.
Hon får mej att undra? Är det möjligt att välja att förlossningen inte ska göra ont?
Är det möjligt att se på sammandragningarna som varma kärleksfulla kramar?
Kan en mor verkligen säga åt sin barn, att idag får du faktiskt ta och komma ut?
Liv Eriksson påstår detta.
Själv har jag fött fött mina fyra barn under varierande plats på helvetesskalan.
1:a med petedin, lustgas, bäckenbottenbedövning och skäll från barnmorskan.
2:a på en ABC klinik utan medicinsk smärtlindring. Badade. Det var allt.
3:e badade jag och fick lustgas på slutet
4:e bad jag tidigt om EDA och shit pommes frites vad bra den var,
Och jag har vrålart om att få gå hem, om att få bli dränkt, om att alla i rummet är idioter, om att min make inte ska få någon mat, om att jag ska bajsa, att jag har tandvärk
Hade det varit möjligt för mej att möta de tilltagande sammandragningarna som "kärleksfulla kramar."
Kan alla kvinnor det med rätt stöttning och inställning?

Om mindre än en vecka börjar jag skolan och det ska bli så spännande att se hur det kommer förändra mej och mina tankar på graviditet och förlossning.
Angående Liv Erikssons inställning kan jag IDAG känna att vi har den låga barn och mödradödligheten vi har tack vare noggranna mödravårdskontroller och ett högt säkerhetstänk kring förlossningen.
Väldigt mycket kan gå fel som enkelt och utan större fara åtgärdas tack vare ordentlig på koll och att kvinnan är på sjukhus.
Men jag tänker oxå att för en kvinna som är frisk och som har haft en normal graviditet är förlossningen ett naturligt förlopp.

Det här är inte en bok jag skulle rekommendera hej vilt, som sagt särskilt bra skriven är den inte.
Men för dej som är extra intresserad av graviditeter, förlossningar, alternativa liv och andra kulturer kan den absolut vara läsvärd.

Puss/ Asta


fredag 21 augusti 2015

Lugn å fin.


Jag blir så trött när det talas om vad flyktingar kostar Sverige. I synnerhet när det är Sverigedemokraternas siffror som är något HELT annat än vad regeringens ekonomer räknat på.
Jag kan inte minnas att det gnälldes och ylades i närheten av så mycket sist vi tog emot den största flyktingvåg vi hittills sett. Den i början av -90 talet när kriget på Balkan härdade.
Sverige, svenskarna och våra nya medborgare redde upp det fint och idag så skulle vi som land knappast ha klarat oss utan de här människorna. De arbetar och betalar skatt inom alla områden i samhället, inte minst vården.
En generös flyktingpolitik är främst en solidarisk skyldighet!
Vi ska glädjas över att vara ett land människor flyr TILL och inte ifrån.
Vi har fått det alldeles gratis. Vi har inte förtjänat att födas här.
Men en generös flyktingpolitik är något mer. Det innebär en temporär kostnad som på sikt kommer att göra vårt land starkare och rikare. Det är en investering.

Jag blir så LESS på människor som försöker göra/ beskriva Sverige som sämre än vad det är.
Som jämför med andra länder och snackar ner sitt eget.
Det är ofta Sd'are som gör så. Som menar att Sverige urholkats bara pga invandringen.
Men det är inte invandrarnas fel att Sverige inte längre är ett folkhem.
Det kallas utveckling, modernisering på ont å gott, globalisering, urbanisering och åtta år av Alliansstyre.

Ändå. Trots det. Fortfarande.
Vi får väldigt mycket välfärd för pengarna.

Vi har fortfarande en vård som står sej i världsklass. Trots sjuksköterskebrist.
Det gnälls å klagas på vården men i få länder serveras medborgarna så kvalificerad vård som här till så låg kostnad.
En medelålders man ramlar ihop med en hjärtinfarkt på en trottoar. Han blir hämtad av en ambulans, under färden får han rullande akutsjukvård. Väl på sjukhus genomförs en bypas operation.
Hela bröstkorgen sågas upp. Hjärtat plockas ut. Det ockluderade kärlet byts ut mot en ven som samtidigt el strax innan har plockats ut från patientens vad. Hjärtat läggs tillbaka i bröstkorgen.
Kickas igång. Allt stentas ihop.
Mannen får tillbringa sina första fyra-fem dygn på specialiserad hjärtavdelning med all övervakning som finns att uppbringa. Sedan ytterligare några dagar på hemsjukhuset. Under tiden får han mediciner, mat, provtagningar, undersökning, utbildning, dygnet runt vård, omvårdnad.
Skrivs ut som ny och betalar en vårdavgift. 180 spänn el vad den nu kostar.

Vi lever i världens mest jämställda land. Vi har en föräldraförsäkring som andra länder bara drömmer om. En fantastisk barn och mödravård.
"Höga våldtäktssiffror" ropar rasisterna. Ja, inte för att de bryr sej om kvinnor annars men visst... det är obehagligt.
En anledning till att vi har högre frekvens av våldtäkter är att vi klassar fler händelser som våldtäkt.
Det finns länder där det fullständigt rycks på axlarna om våldtäktsmannen är maken, sexköparen eller om kvinnan varit berusad.

Äldre människor kan absolut ha det bättre. Jag håller med.
Och alla vi i medelåldern har väl funderat ett par gånger på hur det ska bli med vår pension så småningom.
Men vi har ändå pension, vi har äldreboenden med service dygnet runt, vi har en massa förmåner och rabatter som äldre får ta del av.
Vi har ett samhälle som tar hand om äldre om det inte finns några anhöriga som kan eller vill.
Det har inte alla länder.

Kriminalitet.
Vi är fortsatt förskonade. Och en stor del av brottsligheten minskar.
Den kriminalitet vi ser öka beror på segregation och fattigdom, bland svenskar så väl som invandrare.
Men fortfarande är det så att gott å väl nittio procent av alla invandrare har aldrig varit misstänkta för något brott.
De sköter sej.
Siffran för ickedömda etniska svenskar är någon procent högre.
Tittar man på Finland som ofta förs fram som ett föregångsland för rasisterna så har de fler mord/ år än vad vi har.

Mycket kan göras bättre men jag är väldigt stolt över väldigt mycket.

Puss/ Asta

En del beröm värmer extra



Jag har, som en del av er vet, en till blogg. En ny blogg. En blogg där det är tänkt att jag ska dokumentera det som komma skall. Mitt studentliv. Min väg till att bli barnmorska.
Men även om den bloggen är public så är det nästan ingen som läser den. Ännu i alla fall.
Och den ÄR mycket smalare. Kommer inte att handla än så mycket mer än just det...
Klasskamrater, lärare, teknikstrul, pendlarångest, tentor och kanske omtentor, praktikplaceringar, skräck inför dessa, handledare... förhoppningsvis rättvisa och uppmuntrande, min utveckling, min glädje, mina tvivel.
Massor kring detta men inte om livet i övrigt.
Men nån enstaka gång blandas bloggarna. Därför att Asta är (snart) student och studenten är oxå Asta.
Som nu. Nu tänkte jag skriva något litet om detta, om barnmorskeridrömmar, här.

Jag har en vecka kvar att jobba på BB och jag tror att jag sparar på det inlägget, att recensera hur sommaren varit, tills dess att det är över. Inte nu på måndag men nästa måndag smäller det.
Uppropet.
Jag längtar. Bävar också men det är mest längtan.
Mest positiva känslor som spänning, lust, längtan, iver, glädje, stolthet.
Förstå hur många år jag velat det här`!
Till mej själv säger jag att "Det gör ingenting om det inte går. Det gör ingenting om du inte klarar av det/ om det inte passar dej, det är ingen prestigeförlust att hoppa av och gå tillbaka till sjuksköterskeyrket."
Men det är klart att det är!
Det är klart att det skulle kännas som ett stort jävla nederlag, att inte passa in i sin dröm.
Men trots mina svaga sidor, för dem har jag, så är jag oxå envis som en skäggig get och jag tror inte att jag kommer slänga in handduken oavsett hur ont det gör.
Ont gör det, det har jag förstått.
Många barnmorskor på mitt jobb vittnar om att utbildningen var en svinjobbig tid i livet.
Nåt de aldrig skulle vilja vara utan men heller aldrig göra om.
Jag är beredd på det men väljer glädjen så länge jag kan.

Jag har fått en hel del feedback av patienter. Alltså, de som är nöjda, de andra säger väl ingenting :)
Det är ju så där med komplimanger och beröm att de har lite olika klang beroende på vem som säger dem. Det är så klart alltid roligt att höra att man gör något bra, besitter något bra, ser bra ut men vem som säger det spelar stor roll.
Jag har alltid fått beröm av patienter. Inte jämt, kanske inte oftare än någon annan, men regelbundet.
Alltså jag pratar om när jag jobbade som syrra på Medicin.
Fått höra att jag är bra på att lyssna, att jag är snäll, att vårt samtal hjälpt, att de känt sej trygg med mej.
Roligt så klart men nu när patienter på BB säger det så känns det extra. Jag blir så löjligt glad och rörd när de som en mamma sa idag "Du har varit underbar" eller här om dagen en pappa "Detta var det bästa samtalet här hittills" eller när de kramar en så där varmt och viskar "Tack, tack för allt." 

Förstår ni?
Jag försöker inte bara malla mej :) Vi HAR av naturliga skäl väldigt nöjda, lyckliga patienter på BB och jag är övertygad om att de andra oxå får beröm men att jag får det, att vissa tycker att jag varit extra bra, att de bondat lite mer med mej... det gör mej lycklig.
Det bekräftar mej!
Att jag kanske tänker rätt, att jag kanske har vad som krävs, att jag kan passa som barnmorska.
Det är så klart där det svåra oxå kommer att ligga. I att denna känsla är så skör, vingarna så bräckliga och i att det inte kommer krävas mycket för att få mej att tro att jag inte kan, borde, är lämplig.

Vad tror ni?
Kan det gå?

Puss/ Asta

onsdag 19 augusti 2015

Olika sorters familjer.

 



Jag fick en kommentar på fejjan kring mitt inlägg om hur Noah fostras av två generationer kvinnor som var intressant, man kan uppenbarligen se olika på situationen, och eftersom jag är medveten om att "kommenterarens" sätt att se på livet är vanligare än mitt så utvecklar jag gärna.

Mini bor här och har bott här med Noah sedan han föddes.
Nej, Noahs pappa bor inte här längre, jag tänker inte kommentera det mer än så.
Vi är en familj. Vi är två hushåll i ett.
Mini är Noahs mamma. Jag är hans mormor.
För mej... oss... är det inget konstigt.
För många andra är det desto märkligare och jag får hela tiden försiktiga undringar:
De bor hos er... jämt alltså?
Har de bott hos er heeela tiden?
Men de söker lägenhet?
Oj! 


Det är i Sverige vår boendeform är ovanlig. I stora delar av världen bor man så här.
Å nej, inte "bara i Afrika" som någon kommenterade en gång, även i södra Europa är det vanligt.
Relativt få i Sverige tycker generationsboende med en äldre förälder som behöver sällskap är något konstigt.
Men att ett vuxet barn bor, inte hos utan MED, sina föräldrar är suspekt.
Jag gillar uttrycket: It takes a village ro raise a child.
Jag är helt övertygad om att barn mår väl av att leva nära olika generationer, att ta del av olika värderingar. Det är inte ett dugg synd om varken Noah eller hans mamma... och inte om mej heller.
Tvärtom.
Här finns alltid någon som har tid. Någon som har ork. Någon som har tålamod.
Här finns alltid en famn att krypa upp i. Någon som har lust att läsa saga eller leka lite.

Ja, jag fostrar Noah. Självklart!
Vi lever under samma tak.
Jag passar honom ibland, inte särskilt långa stunder, men när hans mamma duschar, kanske behöver vara själv å se en film, har ont i huvudet och behöver vila. Självklart blir det att jag ser efter honom mer än mina andra barnbarn men det är inte jag som har huvudansvaret.
Men jag har ett eget liv. Jag jobbar mycket, jag gillar sovmorgnar, jag har hund som behöver ut, jag tycker om att läsa och hänga vid datorn.
Hans mamma har ansvaret. Jag tar vid när jag vill eller det behövs.
Hans mamma har så klart något slags veto på uppfostran.
Jag kan inte hitta på vilka tokigheter som helst.
Hon bestämmer tonen men jag säger ändå till honom/ avleder honom från sådant som är viktigt för mej. Som hunden, att han får vila å äta ifred.

Mini är en mycket viljestark, kärleksfull, fin mamma.
Hon har betydligt mer tålamod och fantasi än vad jag hade som småbarnsmamma.
Hon är smart, stark och har ingen navelsträng att klippa.
Hon vill bo här med Noah medan han är liten för det ger henne en bättre ekonomi så hon slipper lämna honom på förskola när han är så liten för att jobba och vara ifrån sin son hela dagarna.
Jag tycker hon har rätt!
Egen inkomst och förmåga till försörjning är absolut den viktigaste jämställdhets/ kvinnofrågan.
Men att offra några år, när barnet är litet, ser jag inga som helst problem med.
Om det är vad man vill.
Utöver att hon lever under samma tak med sin son som jag gör så är hon på alla sätt självständig.
Tvättar, städar, lagar mat, ringer sina egna samtal till myndigheter mm.

Folk (å nu syftar jag inte enbart på kommentaren här) får tycka vad de vill.
Jag tycker det är märkligt hur vårt sätt att leva kan provocera och väcka så mycket frågor.
Har vi inte kommit längre?
Familjer är inte längre mamma, pappa, barn.
Det kan vara mamma, mamma, barn. Pappa, pappa, barn. Mamma, vän, barn. Pappa, barn.
Och uppenbarligen mamma, mormor, morfar, barn.
Vi trivs. Oss passar det.
Å Noah?! Ja, han har definitivt dragit en vinstlott i livets tombola.

Puss/ Asta


Skumt förnuft



Sunt förnuft.
Det hör man ofta eller hur? Svänger sej med det själv emellanåt kanske?
Alltid presenterat som något bra. Som det rätta. Som en inre och ofelbar kompass.
Sunt förnuft. Ibland synonymt använd med magkänslan.

Sunt förnuft i arbetslivet.
Sunt förnuft i politiken och då kanske i synnerhet flykting och integrationspolitiken.
Sunt förnuft i barnuppfostran.

Problemet är att det används av båda sidor, för varje typ av åsikt.
Det sunda förnuftet är nämligen ingenting annat en den samlade uppfostran/ lärdom vi gjort i livet.
Den som är uppfostrad i ett hem där intoleransen och köksbordsrasismen råder anser att sunda förnuftet säger att vi inte kan vara hela världens socialbyrå. Att sunda förnuftet säger att man inte kan blanda kulturer hur som helst. Sunda förnuftet säger att vi ska prioritera svenskarna.
Den som är uppfostrad och uppväxt i ett mer humanistiskt hem där konsekvensdiskussioner har förts åberopar samma sunda förnuft för att vi i världens största flyktingkatastrof så klart måste hjälpa, att vi berikas av andra kulturer, att vårt välstånd bygger på hjälp utifrån. 

Sunt förnuft är inte starkare än din barndom och uppväxt, inte starkare än dina förebilder i livet.
Sunt förnuft och magkänsla präglas oxå av din självkänsla. Hur mycket du tror om dej själv.
Min magkänsla talar ofta om för mej att saker inte går, att jag bör akta mej, sitta nöjd, låta bli.
Ibland har den rätt, jag är stolt över min intuition. Men relativt ofta har den fel och beror just på rädsla. Att inte tillräckligt tro att man räcker till. 

Bygg dina åsikter och beslut på fakta. Strunta i det där skumma förnuftet.

Puss/ Asta

Uppfostrad av två kvinnor.



Lilla Noah växer upp med två kvinnor av olika generationer.
Ja, han växer upp med en morfar med men morfar har mest tagit rollen av att vara bästa kompis.
Två generationers kvinnor som uppfostrar.
Det kan bli splittrat (tro mej, jag vet, jag är uppfostrad så) men jag tänker att det kan oxå bli väldigt bra.
Dubbelbra lixom.

Noahs mamma ligger väldigt nära mej i synen på uppfostran. Vi tänker i grunden väldigt likt.
Vi är "stränga" på olika sätt och vi är tålmodiga på andra.
Större delen av uppfostran tar ju Noahs mamma, jag går å lägger mej ibland när jag inte orkar med honom.

Jag är mer eftergiven i att följa hans önskan. Tex om han inte vill sitta i vagnen utan gå.
Jag har oftast mer tålamod för att ströva fram i ettårstempo.
Jag ger med mej när han vill in ut, följa med i duschen, se på mej då jag bajsar eller vad det kan vara.
Däremot är jag "rejälare" när jag säger till kring Gottfrid.
Gottfrid ska respekteras och lämnas ifred om han äter, dricker eller vilar.
Gottfrid ska inte bonkas på (även om Noas små nävar knappast gör ont) och inte kastas saker på trots att de är mjuka.
Jag har svårt för trotsskrik rakt ut och jag är mer känslig för att klabba med maten än Noahs mamma.
Visst, ettåringar äter inte fint men de behöver inte vända upp å ner på muggen med mjölk heller.

När jag tänkt på mej själv som mormor innan jag fick barn tänkte jag mej som en frizon från uppfostran och regler. Glass till lunch och sova när man somnar. Bus å lek.
Men det blir ju en helt annan sak när "hos mormor" oxå är hemma.
När vi har vardag ihop, 365 dagar om året.

Jag tror att jag säger "nej" mindre ofta nu än till mina egna barn.
Dels för att jag lärt mej att välja mina strider men även för att så här små barn förstår inte ordet, inte ordet i sej.
Så jag säger "nej"och låter det få konsekvenser. En rejäl hurring upp till!
Nej, nu skojade jag så klart. Men att flytta det som inte får röras, avleda uppmärksamheten till något annat.
För mej är det självklart att föräldrar och andra vuxna kring barnet ska fostra.
Gör inte föräldrarna som älskar barnet det kommer någon annan som inte älskar att göra det så småningom. Barn måste som alla andra passa in och foga sej till regler och trivsel.
De måste lära sej visa hänsyn.
Men! man kan inte begära något av ett barn som den inte förstår.
Att ryta nej till en unge som inte begriper skapar inte lydigare barn, det skapar osäkerhet.

Jag följer debatten som pågår på sociala medier jämt å ständigt kring barnuppfostran.
Fri, pedagogisk, genus, handfast, enligt sunda förnuftet eller vad det nu må vara.
Och ofta finner jag mej på den rejälare skalan.
Regler måste finnas. Hänsyn måste vara något fint att lära sej.
Det blir kaos i skolorna om klassen består av 25 stycken nippertippor som fått lära sej att "min åsikt är allt som räknas" men...
MEN... varför klagas det alltid på små barn och dess föräldrar?
Själv tycker jag att brötiga ungdomar kan vara nog så irriterande.
För att inte tala om överförfriskade män i grupp som är allt från pinsamma till högljudda, från jobbiga till obehagliga.
När ska flygplansarrangörer och hotell erbjuda resor fria från dessa?!

Puss/ Asta





tisdag 18 augusti 2015

Brinnande begär.



Jag får ofta helt orimliga begär till saker!
Alltså prylar till mej själv.
Jag har inget vackert hem och är inte typen som köper ljuslyktor, trasmattor eller nya soffgrupper i tid å otid och inte heller måste jag äga det senaste inom tekniken. Min Ajfån är flera år å gör lite som den vill och det är jag okej med.
Men annars. Ofta kläder. Eller skor.
När jag väl övertalat mej själv till att köpa det där åtråvärda, efterlängtade, det jag inte kan leva efter så är det inte ens säkert att jag använder det eller vill ha det.
Löpbandet sprang jag på tre-fyra gånger á 10 min eller så, Fast den fick jag förvisso sålt för samma peng som jag köpte den.
Mina Vivofit var lika dan. Fattade aldrig riktigt hur jag skulle använda den. Det kunde bero på att en lite pryl fattades,aintstick(?) men bara att jag inte ens försökte få fram ett nytt visar på mitt intresse.
Jag har massor av klänningar som jag kanske använt två-tre gånger.
Ändå har jag så svårt att stå emot när det där brinnande begäret vaknar.
En fix idé. Plötsligt får jag för mej att jag vill ha nåt och sen kan jag inte släppa det.
Det känns... faktiskt... nästan lite sjukligt.

Nu har jag fått för mej att för att kunna fortsätta andas måste jag ha den här!
Fjällrävenryggan de lux.
Den röda är snygg... alla är snygga... men denna är nog min favorit.
Säljs bland annat hos Naturkompaniet, länk HÄR och denna modell kostar stadiga 1199 kr.
När jag var liten och gick i skolan var det töntarna som hade Fjällräven.
Nu kan jag inte tänka mej nåt coolare. Å den blir bara snyggare av att bli använd och se lite sliten ut.
Jag tänker att jag MÅSTE ha den nu när jag ska börja skolan.
Att kånka böcker och block i.
Att se så där studentig ut i.
Men tolvhundra spänn?!
VILL HA, VILL HA, VILL HA.

Jag shoppar för mycket.
Denna månaden har jag redan köpt mej ett par jeans. En blus. En höstkepa. Lite kläder till Noah då han växer ur allt i en gräslig fart. Ett par Rayban till sonen när han fyllde år. Plugggrejer för 350 spänn. Uteluncher x flera. Maken å jag brände en tusenlapp en helt vanlig måndag förra veckan.
Lätt prylar för 4000 spänn. Så en ryggsäck på det?!
Det låter ju vansinne men jag är Mästarnas mästare på att övertala mej själv.
Jag tänker på sånt jag tänkt handla innan men låtit bli... sparade pengar.
Jag tänker på utlandsresan nästa månad och att jag får dra ner på taxfree... sparade pengar.
Jag tänker på att jag får en sommarbonus, fem tusen ut, för att jag jobbat hela sommaren... sparade pengar.


Sajten är öppen här på datorn, väskan ligger i kundkorgen, ett klick från att beställas.
Tell me no!!!

Puss/ Asta

fredag 14 augusti 2015

När nyheter når igenom



Det är eländes, eländes elände i tidningarna och på nyheterna dag in och dag ut.
Tänk vad vi moderna människor tar in varenda dag med vår stenåldershjärna.
Det sägs att bara i en enda dagstidning får vi mer information om vår omvärld än vad en bonde fick under en hel livstid för hundra år sedan.
Ibland kan man... jag... känna att jag är kall.
Tragedi efter tragedi, jag läser men registrerar inte riktigt, tar inte in.
Mord, skjutningar, överfulla flyktingbåtar som sjunker.

Men så ibland når det mej, tränger igenom.
Jag läste om ettåringen som försvann från sin tomt i Umeå.
Polis tillkallades och ett stort sökpådrag drog igång mindre än en timma efter att barnet försvann.
Gossen hittades i älven. Inte drunknad, ännu inte död men på intensiven och läget är mycket kritiskt.
Från att jag läste att han försvann har jag regelbundet kollat in kvällstidningarna via min telefon på jobbet.
Tyngden över den lilla pojkens allvarliga tillstånd, över den sorg, oro och skuld hans föräldrar måste känna vill inte lämna mej. Etsar sej fast.

Kanske för att jag har Noah här hemma i nästan samma ålder.
Kanske för att han bara för några dagar sedan trillade i vattnet vid strandkanten, hamnade under ytan innan jag fick lyft upp honom.
Kanske därför det hamnar så nära.
Förr var det barnen. Nu är det barnbarnen.
Jag vet inte hur/ om jag skulle orkat leva vidare om något hände dem.

På tal om filtrering. Perception.
Jag läste en gång en studie, har glömt var och hur stor trovärdighet den hade men den handlade om män och kvinnors empati när vi läser nyheter.
Den visade att kvinnor reagerar med empati i följande ordning: Djur som far illa, barn, kvinnor och sist män.
Hos män fanns ingen skillnad. De reagerade lika mkt/ lite gällande alla grupperna.
Lite intressant och när jag ser mej omkring i min bekantskapskrets så stämmer det rätt bra.

Natten är snart här.
Jag ska upp och jobba tidigt.
Noah sover. Jag känner ett närmast plågsamt behov av att få trycka hans varma, levande, mjuka kropp mot min en stund.

Puss/ Asta

torsdag 13 augusti 2015

Sträck på er systrar


Bilden vald, inte utefter att jag är sminkad utan utefter att jag ser stark å sund ut.
Så här vill jag känna och se på mej själv.


För inte så länge sedan var min största skräck med att bli äldre den att inte längre bli sedd som kvinna.
Att bli passerad i vimlet utan att någon man vände sej om efter mej och att i andra, förbipasserandes, ögon bli sedd som tant.
Avsexualiserad på nåt vis. "Där kommer en tant."
Jo, jag kände så. Ett enormt obehag inför vad som komma skulle.
Var mer rädd för det än krämpor och sjukdomar.

Och nu?
Är jag botad från denna bisarra skönhetsidé om att vi bara är någonting värda så länge främmande män finner oss attraktiva?
Bara tanken är ju sinnessjuk egentligen, men ändå sååå vardag för många kvinnor.
Det är viktigt för så många av oss vad omgivningen tycker å tänker om vårt yttre, vi är fostrade så i en utseendefixerad värld och vi är medvetna om att de flesta människor på en tiondels sekund gör bedömningen av en människa de möter eller som passerar.
Man el kvinna? Ungefärlig ålder. Tjock el smal? Och så placerar vi dem någonstans på snygghetsskalan.
Åtminstone innan man blir tant. Då går bedömningen på en hundradels sekund istället och blir till...
En tant punkt.

Är jag botad?
Tja, jag är under tillfrisknad kan man säga. Inte alltid där än men på väg.
Jag tror att dagens tant har förändrats på gott å ont mot den som fanns förr och bland det som är ont är att inte ens vi helt och hållet kan slappna av från snygghetsen även om den är lindrigare.
Vi... dagens tanter... måste aktivt jobba med oss själva och vår självkänsla.
Den där befriande känslan av att inte bry sej har inte kommit automatiskt till mej, jag har fått jobba på den. Jobba med tankarna och DET har gett resultat även om jag ibland fortfarande faller igenom.
Min kropp är absolut FAB!
Den har under större delen av mitt vuxna liv utsatts för rökning, minimalt med motion och rätt allvarlig astma.
Den har burit och i smärta fött fram fyra av jordens mest fantastiska människor.
Den har försett dem med mat sammanlagt 2½ år ungefär.
Den klarar av att arbeta heltid inom ett av de erkänt mest stressiga jobb som finns.
Den är nästan alltid frisk. Krånglar sällan. Jag har så gott som aldrig ont.
Den kan gå, sitta, sova, bära barnbarn, hålla stark å envis hund.
Den kan springa en mil. Den är prydd med vackra tatueringar.
Jag är stolt över den! Vad okända förbipasserande män (eller kvinnor) tänker om den är tämligen ointressant.

Jag läser ofta Kitty Jutbrings blogg och hon skriver inte sällan om sitt dåliga självförtroende och om olika komplex.
Och visst kan jag känna igen. Helt jävla botad är nog svårt att bli.
Visst suckar jag inombords över hängbröst, en allt mer oelastisk hy i ansiktet, obefintliga magrutor å allt vad det är nångång ibland. Mycket mer sällan nu, men ibland.
Det är viktigt att erkänna det med.
Det får lixom räcka med att vi västerländska kvinnor "ska" vara så jävla ungdomliga och vackra hela tiden, vi kan inte dessutom skuldbelägga den som försöker eller känner att den inte lever upp till det.
Det är inte Kitty ( eller andra nojande kvinnors) fel att de känner som de gör!
Det har med en helt vansinnig syn på skönhet, slankhet, ungdom att göra.
En retuscherad verklighet vi matas med överallt där inte ens världens vackraste kvinnor duger utan att fixas till.

Sträck på er systrar. Sträck på er och tänk på allt ni kan och allt ni klarar.

Puss/ Asta

onsdag 12 augusti 2015

!

Som sagt...

Skrämselhicka och premiärdopp




Ledig dag och vet ni vad?
Jag har badat. Utomhus. I Sverige.
Vi var ute med hund å barnbarn och Gotte brukar ju bada året om. På vinterhalvåret går han bara i strandbrynet och skvätter lite. På sommaren simmar han, gärna och länge.
Solen bröt fram genom molnen precis som vi kom ner till vattnet och både jag å Noah bestämde oss för bada.
Noa var lite kvickade än jag. Stapplade i och medan jag fortfarande satt fast i ena byxbenet faller han framåt och kommer under ytan.
Fasen vad läskigt det är!
Han sprattlade inte, plaskade inte, lät inte.
Han bara låg där med huvudet under vattnet.
Det tog ju bara nån sekund eller två förstås innan jag var där och fick upp honom.
Han fick en kallsup drog efter andan och skrek men jäklar vad skraj man blir.
Hur blixtsnabbt och hur snabbt det går att drunkna för ett litet barn!
Jag hade i princip kunnat stå bredvid med blicken nån annanstans och ingenting märkt.

Sen var inte Noah så himla sugen på att bada mer.
Jag gick i själv och fick efter några kärringnigningar till slut doppat mej och då var det faktiskt gött.
Jag simmade å plaskade runt en god stund med Gotteman.
Vid ett tillfälle hämtade jag Noah och bar ut honom men han uppskattade inte vatten mer idag och höll mej krampaktigt runt halsen.
Det var kanske en god läxa för oss alla. Vi fick se hur snabbt det kan gå och lillkillen som innan varit helt sjövild blev oxå lite skrämd.

Sen ar jag och köpte födelsedagspresent till sonen som fyller 25 år imorgon.
Vad tusan köper man till en kille i den åldern? En kille med rätt schysst inkomst, små fasta utgifter och som redan unnar sej det han vill ha i klädväg, krogliv, datorprylar.
Födelsedagsbarnet svarar "jag vet inte" när man frågar vad han vill ha och hans pappa är aldrig till nån hjälp kring nåt sånt här. Billigt är bra tycker han.
Nå väl, jag har köpt nåt. Tror inte han läser min blogg, är i det närmaste hundra på det men man vet aldrig så jag skriver inte vad.
Gick en vända på Lindex oxå.
Älskar att det börjar komma in höstkläder.
Köpte mej ett par jeans, som de på bilden. Lite utsvängda. Avslappnad look.

Nu ikväll har jag varit på kvällsrunda med hela gänget och därefter sprang Mini och jag en runda.
Det var grymt tungt ikväll. Knät gjorde lite ont och andningen var kass hela vägen.
Luften tung av slaget gräs.
Men nu har man varit lite nyttig i allafall.

Puss/ Asta


tisdag 11 augusti 2015

Att misströsta



Trött som jag är efter att ha varit uppe sedan strax efter klockan fem har jag suttit å häckat vid datorn någon timma nu. Hängt på facebook där jag bland annat är med i diverse antirasistiska grupper.
Många av dem lägger ut skärmdumpningar av kommentarer från tidningar på nätet och andra grupper i facebook.
Där härjar Sverigedemokraternas väljare fritt.
Ofta är sådana här antirasistiska grupper allt för hänsynsfulla och bluddrar efternamn och ansikte på hatarna men inte här i den senaste jag läste.
Där kommenteras en ung tjej som heter Matilda och som har uttalat sej negativt om Sd.
Det är inte precis sakargument.
Nej, tre män och en kvinna uttalar sej om vilken hora/ slyna Matilda är.
Hur hon förtjänar att våldtas av en somalisk sjörövare och att hon är en landsförrädare vars namn skall kommas ihåg.
Med sina nunor, för å efternamn, finns de där. Hatar. Hatar för att Matilda kritiserade.

Jag läser hundratals sådana här kommentarer varje dag.
Håll dina vänner nära och dina fienden närmre ni vet...
Dess teman är återkommande. Utlänningar kallas alla möjliga skällsord.
Allt ifrån svartingar, pedofiler, parasiter till mångkultursberikare och terrorister.
Deras våldsamma dna påpekas alltid liksom väldigt ofta deras kvinnosyn.
De borde stympas, brännas, slås ihjäl, buntas ihop, skickas hem, dränkas.
Kvinnor som står upp för allas lika värde är horor, slynor, naiva skökor.
De borde gruppvåldtas, skändas, hängas ut.
Plötsligt är det inte så jävla noga med den där kvinnosynen.

Alltså hundratals kommentarer om dagen läser jag. Utan att leta.
Sverigedemokraterna ÄR inte vilket parti som helst, Sverigedemokraternas väljare är inte vilka som helst.
Det finns rötägg inom alla parti men inte i den här omfattningen och inte på det här viset.
Inte så att de hänger på nätet och önskar att folk ska sprättas upp/ våldtas.
En å annan kvinna. En å annan med utländskt påbrå men mest vita kränkta små skitar till män.

Ibland önskar jag hett att jag i nästa liv ska bli lesbisk.
Ibland blir föraktet mer än jag orkar bära.
Män... många män... får mej att må illa.
Sd har i alla undersökningar en bra bit över 23%. Huvudsakligen män.
De kan bli Sveriges näst största parti. Skulle till å med kunna bli störst till 2018.
Jag har slutat bli förvånad. Jag har börjat ge upp hoppet om det här folket.
Samtidigt vet jag att alla män är inte så här.
Det finns fina män oxå.
Män som inte hotar, hatar, kränker.
Män som inte förminskar kvinnor ner till bara yta.
Män med empati, intelligens och med tillräckligt stor självkänsla för att inte hålla på och vifta med pitten stup i kvarten (bildligt talat.)
De finns, jag vet ju det, men alla dessa kommentarer får mej att misströsta stort.

Puss/ Asta

måndag 10 augusti 2015

Matar troll i skymningen

"Fan vad det är osexigt och okvinnligt när kvinnor blir bittra. De som protesterar högs brukar vara gråhåriga kvinnor vars bäst före datum passerat eller rabiata batikhäxor. Sådana kvinnor vill inte män ta i med tång ens. Så varför går ni omkring och tror att ni ska bli våldtagna??? Pinsamt!"

Jag fick ett par kommentarer, förmodligen från samma lilla människa (ids inte kolla upp IP adressen i detta nu) som jag först hade tänkt strunta i att kommentera vidare, mata inte trollen ni vet men,,,
Inlägget är inte till honom egentligen. Inlägget är viktigare än så.
Innan denna kommentaren ovan på ämnet kvinnofrid så fick jag även kommentarer på två andra inlägg om rasism och Sverigedemokraterna.
Klassisk Sd retorik om att "massinvandringen för hundratals miljarder" (de är inte så noga med siffrorna eller källhänvisning de där små trollen) genererar att Sjuksköterskor inte kan få vettiga löner och flyr vården, att cancerpatienter inte får den vård de är berättigade till, att tågrälsarna går sönder och tåg spårar ut mm.
Allt förfaller tack vare invandringen. Allt skulle vi ha råd med, om det inte vore för invandringen.
Å jag är för frisk och för korkad för att förstå. Men tids nog kommer jag att bli varse och ångra att jag inte röstade på Sd.
Jo jo. Säkert.
När helvetet fryser till is eller nåt sånt.

Och sedan kommer det då, för Sd svansen är lika förutsägbar som att det regnar på midsommar och töar på jul i södra Sverige, kvinnoföraktet.
Kommentaren ovan.
Den att gråhåriga kvinnor som mej vill inte män ta med i tång ens.
Knullbarhet.
Nu diskuterades aldrig min sexualitet. Inlägget som besvarades var ingen kontaktannons.
Det var ett inlägg om bla Lisa Holm och kvinnan som mördades i motionsspåret.
Det var ett inlägg kring hur mkt tid å möda vi i all omsorg lägger på att lära unga kvinnor att agera rätt, anpassa sej, skydda sej, miniminera riskerna för överfall.
Å svaret var alltså att vi som gapar högst är ändå oknullbara.

Låt mej få upplösa dej herr Anonym Sd drägg om följande...
Jag har aldrig haft någon pervers längtan efter att få bli våldtagen av ett Sd drägg.
Inte ens i mina allra mest skruvade sexuella fantasier.
Där utöver handlar inte våldtäkter om sex. Våldtäkter är maktutövande.
Det handlar om ursäkter till män som tar sej rätten att söndra och härska.
För att de har liten pitt, inte blev ammade av sin mor eller vad vet jag om hur dessa arma hjärnor blev som de blev.
Jag har ingen aning om våldtäkt främst drabbar unga attraktiva kvinnor men jag tror inte det.
Som sagt, våldtäkt är våld och inte sex.
Och hur som helst skrevs inlägget för alla kvinnor. För mina döttrar. Barnbarn.
För att jag önskar dem en bättre värld än den som är nu och önskar dem starkare, finare män än sådana som du.
Men det är klassisk Sd retorik. Klassisk Sd kvinnosyn.
Obekväma kvinnor som blir hotade med antingen våldtäkt eller vad som i deras ögon förmodligen är värre, att ingen man kommer vilja ha henne.
Och för övrigt, vad vet du om hur män tänker???
Du är knappast nån själv men du kanske känner någon?

Sverigedemokrater kan uppdelas i två kategorier.
De som är så jävla rädda för allting och
De som vill att Sverige ska vara så som det var 1950.
De ser faror och hot överallt. Alla brister kan skyllas på "det nya" eller "de nya."
Själv är jag mycket mer rädd för att den här typen av människor ska få representera Sverige.
Inte nog med att Sverige som land kommer att göra bort sej, det kommer gå åt helvete med allt.
Det finns nämligen inga "hundratals miljarder" att tjäna på strypt invandring.

Ni som röstar på Sd och som på allvar menar att ni bara är "bekymrade medborgare som vill att invandringen tas tag i" (suck), till er har jag en fråga.
Vill ni på allvar bli representerade av ett parti som talar så här till kvinnor?
Som spyr ur sex homofoba grodor?
Som räknar på "hundratals miljarder"?
Vill ni det???

/ Asta

söndag 9 augusti 2015

Skärp er för fan


Sjuttonåriga Lisa Holm blev mördad på väg hem från jobbet.
En tjugoettårig kvinna blir mördad på en löptur sen eftermiddag.
Det sänder budskapet och bekräftar varje kvinnas rädsla...
Akta dej!

Många män... inte alla... men många män blir upprörda av meningar som:
"Alla män är potentiella våldtäktsmän."
Många män... inte alla... lägger mer möda på att argumentera emot det påståendet och att känna sej kränkta som grupp än på att försöka begripa vad det står för.

Alla män.
Så måste en kvinna tänka. Så tänker de allra flesta kvinnor. Så har vi blivit fostrade, så fostrar vi våra döttrar.
Håll ihop nu när ni är ute.
Ska du verkligen gå ut så där (visa så mkt hud)?
Drick inte för mycket.
Vakta över din drink.
Låt dej inte bjudas av okända män.
Jag kan hämta.
Ta ingen svarttaxi!
Följ inte med någon okänd.
Gå inte där det är mörkt.

Eller som Upplands Väsby polisen sa angående den mördade tjugoettåriga kvinnan:
Spring inte med hörlurar på. Det är DITT ansvar!

Alla män våldtar inte. Alla män är inte kapabla att mörda.
Men alla kvinnor måste kalkylera med risken i varje möte med varje man.
Tänka på hur hon uppför sej, vilka bakdörrar som finns.

Jag är så jävla less på det!
Jävla karlar... lägg av!!!
Jag är så trött på att i världens mest jämställda land går det för långsamt, mördas kvinnor i sina egna hem, våldtas kvinnor för att de går ensamma, fostrar vi flickor att akta sej istället för pojkar att skärpa till sej.

Det är vi kvinnor som ropar, protesterar, brinner.
Var är alla fina, sunda män?
Varför hörs ni så dåligt?
Varför vänder ni ert agg mot "feministerna" som klumpar ihop er istället för mot era egna vänner å bröder som uttrycker sej sexistiskt eller överskrider gränser?
Jag är så jävla trött på er.
Jag är så jävla trött på att jag och mina döttrar inte ska kunna röra sej fria och orädda i stan eller i skogen.
Alltså, skärp er för fan!

Puss/ Asta

lördag 8 augusti 2015

Isn't it ironic?



Sverigedemokraterna har allt sedan de kom in i riksdagen haft ett stort inflytande i allas våra liv.
Även om de övriga partierna inte velat ta i dem med tång och inte heller förändrat sin egen politik särskilt mycket gällande flyktingfrågorna (åtminstone inte förrän nu i eftervalsdebatten.)
Men ändå i allas vår vardag.
För det talas om invandring, flyktingpolitik och eu emigranter mer än något annat politiskt område bland människor.
Det talas om det som om det vore den viktigaste frågan i vårt land.
Sverigedemokraterna har fått debatten precis dit de vill där det ventileras, debatteras och tycks om precis hela tiden kring invandringen. Allt verkar hänga på denna.
Som om inte vår miljö och klimathotet är mer angeläget?
Arbetstillfällen. Bygga bostäder. Få skolan att fungera. Vårdpersonal att sluta fly sina arbeten.

Fokuset hamnar så märkligt tycker jag.
ISIS ska diskuteras och förfasas över i tid å otid. Inte då främst ISIS brutalitet och dåd.
Nej, ISIS möjlighet att ta sej hit, eller att från början höra hit.
Det finns ingen ende på vilken rädsla och förskräckelse det sår.
Vem har mest att frukta?
En och annan fasansfullt mördad journalist som får enorm massmedial uppmärksamhet
Jo visst, men vilka drabbas främst av ISIS? Eller av terror över huvud taget?
Muslimer. De som flyr.
Å samma svenskar som tydligast förbannar och ängslas över ISIS är ofta de som mest vill stänga våra gränser.
Isn't it ironic?

EU emigranter/ romer väcker oerhört mycket känslor.
Är jobbiga att se. Jobbiga att möta.
Skitiga är de med.
Hur är vi funtade om vi tycker det är ett större problem att vi tvingas se misär än att misären finns?
Hur kan det upprepas att tiggeriet är organiserat när "bevis" för detta gång på gång slås sönder och när, de som borde veta (polisen och andra myndigheter) förnekar detta.
Ett visst organiserat samarbete (som att åka i gemensam buss, dela bostad mm) är inte samma sak som organiserad brottslighet.
Jag har studerat tiggare många gånger under relativt lång stund och knappt någon ger. Enstaka kronor ramlar ner i den där muggen.
Det verkar inte allt för... lukrativt.
Under de senaste 18 månaderna har 74 brott mot eu emigranter anmälts. Alltså anmälts.
Hur är det möjligt att det pratas så lite om det?
De är människor precis som vi. De har bara haft oturen att födas någon annanstans.
Du har inte gjort ett skit för att födas här.
De är av kött å blod, de har barn där hemma som inte har mat i magen eller skola att gå till.
Människor som tänder eld på tält och husvagnar? Som misshandlar, hotar, spottar på andra människor?
Varför talas det så lite om sambandet mellan Sverigedemokraternas svartmålande av romer och vad deras svans utför för illdåd?
När människor av utländsk härkomst begår brott eller uppvisar dåligt uppförande så gapas det högljutt om kultur och religion.
När svenskar tänder eld på människors temporära bostäder viftas det bort med att det är "enstaka galenpannor"
Isn't it ironic?

Vi i Sverige är vana vid invandring.
Vi har byggt vårt välstånd så.
Vi har hanterat stora kvantiteter av flyktingar förut. Under balkankriget.
Det gick utmärkt.
Solidaritet, nyfikenhet och inkluderande har varit Sveriges styrkor.
Då finnar, jugoslaver, ungrare.
Nu längre bort i från.
Flyendes över minfält och öknar. Över stormiga hav i små båtar.
Å vi diskuterar att det är ett problem för OSS.

Sverigevänner. Isn't it ironic don't you think?

Puss/ Asta


fredag 7 augusti 2015

Sverigedemokraternas kampanj, laglig eller ej?



Ja NÅT måste ju även jag säga om Sverigedemokraternas felstavade kampanj som ska föreställa vända sej till utländska turister. Kampanjen ingen kan ha missat där SD ber om ursäkt för det organiserade tiggeriet och den oreda turister kan förvänta sej utsättas för.
NÅT måste jag ju säga om det raseri som kampanjen väckt och de demonstrationer som rivit ner budskapen på flera platser samt hur vissa experter anser att protesterna gynnar Sverigedemokraterna.

De kritiker som inte är Sd anslutna menar att protesterna bara gynnar Sverigedemokraterna.
Kritikerna menar att Sd's budskap är må hända rasistiskt och osmakligt men inte olagligt.
Nej, väldigt mycket har gillats och varit lagligt genom historiens gång.
Slaveriet, Hitlers Nazityskland, Apartheid... det blir inte mer rätt för det.
Allt som är lagligt är inte per automatik rättfärdigt eller moraliskt försvarbart.

Bilden ovan... testet... är klockrent.
För PRECIS så verkar det vara just nu.
Ingenting spelar någon roll.
Sverigedemokraterna växer oavsett.
De kan tystas ner, de kan debatteras med, de kan få hållas, de kan bli protesterade emot, de kan göra bort sej, deras fotfolk kan uttala rena hot och uppmaningar till mord och precis INGENTING skadar Sd. De bara fortsätter växa.
Det är som om hela svenska folket fått nåt jävla virus i dricksvattnet som gör dem okänsliga för källkritik, benägna till populistiska lösningar, blinda för idioti, hatiska och egoistiska... åtminstone bland män.

Sverigedemokraterna skulle på fullt allvar kunna bli Sveriges största parti.
Den här fjanten till man, som gick med i ett parti som fortfarande heilade, kan bli landets nästa statsminister. Deras tillväxt verkar vara en jävla naturlag som inte påverkas av någonting.
Så ni som finner reklamen lika osmaklig som jag... protestera!
Riv ner. Skriv insändare. Höj tonen på fikarasten. Säg ifrån. Vädja till intellekt och medkänsla.
Åtminstone så kan jag i en galen tid behålla min självrespekt.

Puss/ Asta

Här är jag.



Kanske undrar någon var jag är?
Vad jag gör?
Varför jag inte bloggar?
Kanske är det inte en jävel som noterat att jag dröjt längre än vanligt.

Näää.
Jag vet inte.
Det är allt och ingenting.
Det är att jag jobbar hela tiden och när jag kommer hem kräver pojkarna min uppmärksamhet.
Det är att när jag var ledig sist så var Äldsta dottern och Ängla här under ett roligt, givande men intensivt ledigt dygn och sen var det jobb igen.
Det är att min mamma är så jäkla dålig å jag får inte tag i henne.
Det är att min bror ringt min telefonsvarare sju gånger på två dagar och att skalet... skyddet... jag har byggt upp för att skydda mej själv inför det här att min bror finns å inte finns krackelerar liksom känslorna för mammas mående.

Mamma blir sämre å sämre (hur det nu är möjligt) och kan i princip dö vilken minut som helst (eller inte.)
Inför det känner jag...
Ilska...
Jag är så arg på henne! Så arg för att hon "lämnar mej" så här, för att hon förstört sitt liv. För att hon ljuger, förnekar, slingrar sej. För att hon inte lyssnar, inte bryr sej om vad jag säger. För att hon väljer spriten och tabletterna framför mej å barnbarnen.
Sorg...
Sorg för att jag ser att min mamma försvinner allt mer. För att hon egentligen är förlorad och det ska till ett jävla mirakel för att hon ska överleva det här ens på kort sikt.
Sorg för att det inte räckte med att min brors liv gick åt helvete utan även mammas.
Dåligt samvete...
För att jag inte finns där. Inte gör någonting. Bara ser katastrofen ske.
Dåligt samvete för att jag är den enda hon har och jag gör ingenting mer än tjatar å gnäller.
Oro...
Oro för att det när som helst, vilken minut som helst ska ringa någon och säga att mamma är död.
Ambivalens...
Viljan att göra något. Att ta hit henne. Inse att det inte går.
Att låta henne fortsätta. Å inse att det kommer förfölja mej för alltid.
Rädsla...
För hur det ska bli. Om hon får fortsätta missbruka och leva. För hur det blir när hon dör.
För att jag har samma gener och har klarat mej hittills men hur länge?
Jag är på många sätt min mors dotter och allt jag vet är att jag i detta nu har hyfsad koll på mitt liv.
"Jag ber till gudarna om nåd. Det kan vara jag som står på tur."

Förmodligen blir det inget Cypern i september så som bestämt. Att mamma, jag, Mini och Noah skulle åka.
Mamma är för dålig, jag har ingen aning om hur jag skulle våga/ orka ha en så sjuk människa under mitt ansvar i en vecka långt hemifrån samtidigt som jag ska dela min tid med en ettåring.

Sorgen över min bror och att vi inte har haft kontakt på tjugo år finns alltid inom mej.
99 dagar av 100 håller jag den på så långt avstånd att det känns som om det inte handlar om mej.
Att det är någon annan, nån jag läser om i tidningen som mist sin bror till drogerna och till en psykisk diagnos. Jag är så van. Så blasé.
Men så ringer han plötsligt. Jag hör hans röst. Hans ord.
Jag kan inte värja mej.
Jag inser att inte ett skit är glömt, läkt eller förlåtet.
Skrapas skorpan bort blöder såret med full kraft.
För hans skull. Min. För vad som kunde blivit. För vad det gjort med vår mamma.

Jag känner mej väldigt, väldigt, vääääldigt trött. Och som alltid när jag är så där trött så tvivlar jag på allt!

Puss/ Asta