måndag 29 juni 2015

Småbarnskriser och andra kriser


Jag har drömt om att bli Barnmorska mer eller mindre i snart tjugo år.
Jag fick först läsa Grundvux, sedan Komvux och slutligen Sjuksköterskeprogrammet för att kunna påbörja den resan.
Sedan tog det stopp. Jag fastnade i mitt jobb som sjuksköterska, i att vara trygg med mina uppgifter, en i gänget bland kollegorna och med att ha en lön.
Men intresset för obstetrik, sexologi och allt det där andra som kretsar nära kring barnmorskan har jag ändå fortsatt att fundera mycket kring.

Ett sådant där område som jag genom åren tänkt mycket på och där jag inbillar mej att det måste gå att göra mer är att förbereda det väntande föräldraparet på omställningen från att vara bara dom två, ett kärlekspar till att bli en familj.
Nu har jag aldrig arbetat på en mödravårdscentral så jag vet inte hur man jobbar med denna frågan men spontant känner jag "inte tillräckligt" eftersom så många par separerar under barnets första år.
Jag har ingen statistik på hur många, men alldeles för många är det, det har jag både läst om å upplevt själv.
På gott å ont har vi under några generationer gått från ett samhälle där man höll ihop alldeles hur jävligt det än var till att ge upp väldigt mycket enklare.

När två människor blir tre så blir det en belastning på kärlekslivet.
Jag generaliserar lite, det finns säkert par som aldrig varit lyckligare och mer sammansvetsade, men på det stora hela.
Livet förändras och ställs om 180°.
En ny liten människa kräver väldigt mycket tid, uppmärksamhet och kärlek.
Många kvinnor kan uppleva att när de tagit hand om barnet/ barnen hela dagen, ammat, tröstat, burit så finns varken ork eller lust kvar till att ge kärlek å uppmärksamhet åt ytterligare en person.
Hormoner är inblandade, ffa från moderns håll frigörs oxytociner som binder mamma-barn samman.
Sömnen blir inte vad den har varit med en bebis som vill äta var tredje-fjärde timma eller mer.
Prioriteringar ändras.
För att inte tala om hur förhållandet ändras. Många par är så uppslukade av barnet att det blir allt de talar om. Hur hen ätit/ bajsat/ sovit/ utvecklats/ kräkts/ jollrat.
Plötsligt en dag minns man knappat vad vi talade om innan? Gjorde innan?

Allt det här är så väldigt vanligt och det känns som om det borde gå att förebygga.
Som om dessa samtal är precis lika viktiga... eller rent av viktigare... än att lära sej profylaxandas.
Kanske är det svårt att föreställa sej denna intensiva tid med massor av bebisbärande och minimalt med sömn men det borde ändå gå att informera bort en del av oron och farhågorna det ger tänker jag.
Jag tror det är viktigt att finna rätt forum. Blandade föräldragrupper kanske inte är helt optimalt, för män kanske det blir lättare att diskutera sådana här frågor i mansgrupper.
Samtalen behöver kanske inte hållas på mvc lokaler, det kan kanske hållas i miljöer män är mer familjära och trygga med. Samtidigt som man spelar lite biljard, tar ett par öl...
Ja jag bara funderar...
Det kanske redan görs? Det kanske inte låter sej göras?
Men NÅGOT borde gå att göra för att förändra denna olyckliga å onödiga statistik.

Jag tycker och tror självklart inte att det är bra för någon... varken föräldrar eller barn... om två människor som är olyckliga tillsammans ändå envisas med att fortsätta.
Men jag tror att mycket kan vara avhjälpt av vetskapen att "det är så här det är".... trött, tjafsigt, turbulent, nytt, osäkert, ohippt. Att det är så för de flesta och ffa allt, om vi hanterar krisen välså kommer vi att gå stärkta ur den.
Om vi ändå försöker behålla närheten även om sexet stagnerar, om vi försöker prata om annat åtminstone en kväll i veckan än det bedårande barnet, om vi går i terapi innan det fullständigt brakar så BLIR det bättre.
Småbarnsåren GÅR över.

Birgitta Strömstedt sa en gång så (roligt å tragiskt på samma gång) om sitt äktenskap:
"De första femtio åren var värst, sedan har det gått riktigt bra." 

Kom ihåg. Livet är en strid. Sen dör man.

Puss/ Asta

"Rent osympatisk i ditt svartvita raljerande."


Jag och Cissi Wallin blev en smula... oense på hennes blogg i diskussionen om lämna bort små barn till nannys å barnvakter.
Jag läser hennes blogg ganska regelbundet. Varför vet jag inte riktigt, hon bloggar ju på en mammasite och därför mycket om småbarn så vi befinner oss på olika plats i livet. Vi är inte heller särskilt lika på andra sätt och jag kan ofta bli irriterad på hennes egna kategoriska, provokativa sätt att skriva samtidigt som svar på tal bland kommentarer bemöts som om det vore näthat, troll och ren elakhet.
Jag har märkt att ofta, inte alltid, är det inom bloggvärlden som inom vilken kommunikation som helst. Bloggare som är hårda i tonen och raljerar över sina läsare får svar i samma ton.

Hur som helst, det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville mer skriva om hur andra (i detta fallet Cissi Wallin) kan uppfatta en och hur annorlunda man (i detta fallet jag) ser på mej själv.
Läs gärna hela inlägget, för min ton är inte oskyldigt blå heller.

"Har varit inne och kollat på din blogg pga kände på mig att du var nån slags självutnämnd proffsmorsa med en hög ungar som gärna klappar yngre mammor med ev bara ett barn på huvudet. Och bingo vad rätt jag hade. Har tyvärr svårt att ta en sån persons "konstruktiva" kritik på allvar."

Och...

"Du är ju rent osympatisk i ditt svartvita raljerande. Skrämmande att du jobbar inom vården där empati och ett inte kategoriskt sätt att se på folk känns ganska... Avgörande."

Självutnämnd proffsmorsa som klappar yngre mammor på huvudet och skrämmande att jag jobbar inom vården då jag kategoriserar människor och saknar empati alltså.
Mmmm.
Inte för att jag vill vara självgod på något vis men det är knappast så jag själv ser på mej och jag tror (men det är vad jag tror) inte att särskilt många som känner mej anser så heller.
Jag har en jävla massa dåliga egenskaper både som yrkes och privatperson men trångsynthet och empatibrist har jag aldrig upplevt hör dit.

Dock är det inte det jag vill ha sagt med inlägget, det här är inte dårens försvarstal, utan jag vill mer belysa hur olika man kan uppfatta en människa och hur olika man kan se på en sanning.
Det är rätt spännande.
Å det är lärorikt att se ur den andras perspektiv.
Säg att jag och min man börjar bråka så in i fanders om någonting. Någonting rejält som får oss att bli både förbannade å sårade.
Skulle vi därefter redogöra för händelsen för var sin vän, ord som sagts, upprinnelsen till bråket så skulle vi med största sannolikhet berätta två helt olika historier. Utan att någon ljuger.
Båda förhoppningsvis sanna, men sedda med olika ögon, tolkade utefter egna perspektiv.
Så är det i det lilla kriget hemma i köket (eller mellan en liiiten och en stooor bloggare) och så är det när Obama och Putin spänner musklerna.

Så... tillbaka till min del i "dramat."
Oempatisk och kategoriserande vägrar jag gå med på men nog kan jag ibland vara lite "syster duktig", nog kan jag innerst inne tycka att jag vet mer om barn efter att ha fyra vuxna "resultat" än vad en del (inte alla!!!) nyblivna morsor gör.
Jag kanske är mossig och omoderna, jag ÄR en annan generation av förälder, men jag tycker det är trams att tjata så mycket om behovet av egentid.
I min värld har små barn grundläggande behov. Punkt.
Ett sådant är att små barn mycket restriktivt skall lämnas bort, och när de gör det ska det vara till få personer de känner väl.
Det må vara vanligt med internatskolor, nannys och dagis från sex månaders ålder i andra länder, många har inget val då föräldraförsäkringen inte är vad den är här, men jag tror inte på det.
Jag tror att barn behöver kvantitet istället för kvalitet med sina föräldrar, jag tror att barn behöver känna att jag är viktig för den här familjens existens, utan mej fungerar den sämre.
Så ja, jag kan nog vara lite bessersmitter här.
Och att kritisera någons föräldraskap är kanske det känsligaste som finns.
Det vet jag själv, ingenting sårar mej så in i djupet av själen som när någon säger att jag inte varit en bra mamma.
Så kanske... förmodligen... borde jag ignorerat att C.W skriver med ett provokativt språk.
Kanske skulle jag simmat förbi det betet.
Jag har faktiskt inte med hennes familj att göra och bryr mej inte nämnvärt om den heller.
Kritiken känns personlig även om det är fenomenet som egentligen diskuteras.

Tillbaka till barnuppfostran.
Jag har alltid fostrat mina ungar till att se sin egen del i en konflikt.
Jag har aldrig varit den där mamman som fart ut så fort ungen kommit in och skrikit om att kompisen varit dum å gormat på andras barn.
Ja har tröstat, lyssnat men oxå uppmuntrat till reflektion.
Varför tror du hen gjorde så? Vad var din del i bråket? Kan man se på det olika?
Mina ungar kan fortfarande ta upp det, alltid detta reflekterande.
Men så funkar jag själv.
Det har en baksida... när ilskan lagt sej efter ett bråk får jag så gott som alltid dåligt samvete.
Men jag tror att man blir en helare människa om man kan se från olika sidor.

Puss/ Asta

torsdag 25 juni 2015

Preciiiiis som juni 2012.



Hemkommen från jobb, ska inom några minuter ligga till sängs för imorgon ringer "klockan" 05:00 utan barmhärtighet.
Jag ville mest säga hej. Huvudet tomt på inlägg för jag antar att ni inte orkar höra mej tjata om BB i vart enda inlägg.
Så... jag kollade bakåt i min blogghistorik. Till första året som jag bloggade här på Blogspot.
Valde dagens datum, alltså den 25:e juni 2012 och gissa vad jag skrev om då?
Jo, vädret.
Jag gnällde över vädret.
Jag hade en veckas semester kvar, det hade regnat de tidigare veckorna och smhi lovade regn även den sista.
Känns vääääldigt välbekant måste jag säga, med undantag för att jag inte har semester nu.
Men sommaren 2012 var sommaren vi hämtade hem Gottfrid som liten valp, i juli.
Vad jag minns så var det rätt härligt väder där så vi håller tummarna... håller tummarna för att även denna sommaren tar sej. Är en late bloomer som man säger om människor som blir snygga först i vuxen ålder.
Sommaren 2015 är inte vuxen ännu.

Det finns några få fördelar med kass sommar.

Det är nästan inga getingar (dessa bestialiska små monster), tror knappt jag sett en enda.
(Men å andra sidan dräller det av vidriga fästingar, tror aldrig jag plockat bort så många fästingar på hundar nåt tidigare år. Börjar så smått ångra att jag inte kört med nåt gift.)

Jag äter inte alls lika mycket glass. Glass är ju godast när det är varmt. En tre-fyra glassar har jag väl tryckt under våren till nu och det är rätt lite för att vara moi.
(Öl är oxå godast när det är varmt men dem dricker jag av nån anledning med friskt humör ändå.)

Mindre risk för malignt melanom.
(Men högre för allvarlig trötthet och depression i vinter.)

Färre drunkningstillbud.
(Vem fasen vågar bada nu? Simkunnig som icke simkunnig.)

Mer tid till att ligga inne, glo på serier å läsa böcker.
(Fast det är ju lixom höstens syssla.)

Lägre kostnader för solkräm å spontana "nu drar vi ner till stan å tar ett par öl."

Gott för Greklands knackliga ekonomi
(Svenskarna vallfärdar väl ditt nu kosta vad det kosta vill.) 

Bättre sömn när det är svalt och skönt i sovrummet.

Färre nya rynkor.

Äsch, jag kan inte lura mej själv, förmodligen inte er heller. Så jag går å lägger mej.
Sov sött.

Puss/ Asta


onsdag 24 juni 2015

Ung mamma, tänk vad jag fått försaka.



Jag är "ung mamma."
I hela mitt liv kommer jag att vara det.
Oxå när jag är åttiofem år och min yngsta plutta fyller sextio kommer jag att vara "ung mamma."
Jag fick mitt första barn när jag var 17 år, mitt andra när jag var 19, tredje som tjugoettåring och Mini när jag var tjugofem.
"Sladdisen" kom alltså ett antal år före medelsnittsmamman väljer att skaffa sitt första barn.

Det finns bitar i mitt liv som fattas. Som jag inte gjort, varit med om, överlevt.
De första unga vuxenåren när många reser, festar, byter partners, experimenterar som om det inte fanns någon morgondag.
Visst var jag vild i förpuberteten nånstans men mer på ett desperat, destruktivt och sorgligt sätt.
När jag fick barn så där tidigt sa alla att jag kommer att ta igen "det" senare i livet.
Ja, det har inte hänt ännu och jag har väldigt svårt att se mej själv dekadent liggande i armarna på lika festlystna karlar, shotandes diverse olika smaker av starksprit till ett pumpande sound av Avici klockan halv fyra på natten om några år heller.
Jag tror faktiskt inte det.
Jag trivdes aldrig med att vara barn, då kände jag mej ständigt maktlös, liten och rädd.
Jag trivdes heller aldrig som tonåring, det var frustrerande att andra skulle bestämma och besluta kring mej. Jag hatade skolan, jag ville flytta hemifrån, jag ville bli vuxen.
Å att vara vuxen är inte heller alltid en dans på rosor men det är helt klart min favoritperiod och något jag blir allt bättre på.
Jag blev verkligen vuxen tidigt. Fick mitt första lägenhetskontrakt två veckor efter att jag blivit myndig, flyttade in där med blivande maken och en bebis på ett halv år.
Kass ekonomi. Rätt ofta fick vi pantsätta kameran eller nåt annat för att ha råd med månadens räkningar.
Fick ytterst sällan barnvakt och lånade i princip aldrig pengar.

Det finns faktiskt ingenting jag saknar eller ångrar med att jag skaffade barn så tidigt.
Fick jag leva om mitt liv... nu är ju hela grejen med livet att man inte får det... så skulle jag kanske gjort vissa saker å val annorlunda men dit hör inte ett tidigt föräldraskap.
Det var tuffa år ekonomiskt när ungarna var små men inte så tuffa att vi inte klarade oss eller att vi led någon skada.
Det är som bekant betydligt lättare att leva med små marginaler från början än att plötsligt sänka sin ekonomiska standard.

Jag var ung och stark. Klarade mej på lite sömn.
Jag var kanske en smula ung och dum också, eller åtminstone lite naiv och jag gjorde lixom inte föräldraskapet krångligare än vad det behöver vara.
Som äldre förälder skulle jag kanske haft något bättre tålamod men å andra sidan säkerligen varit mer ängslig och jag vet inte riktigt vad som är värst.
Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Typ.
Och idag är det fantastiskt med vuxna barn. Det är fantastiskt att vara så jämna i åldrar, åren suddas ut mer å mer ju äldre de blir och även om de förvisso alltid kommer att vara mina ungar så är vi vuxna allihop. Inte som när man väntar längre med barn, vuxen- gammal.

Jag är vuxen men inte gammal. Jag kan fortfarande resa, jag kan göra det med mer förstånd och bättre ekonomi än vad jag kunnat som nittonåring.
Å den där dekadenta kvällen när jag shotar starksprit, åmar av mej kläderna på en bardisk, kysser en kvinna inför applåderande män och morgonen där på vaknar upp med en karl som jag skulle kunnat svära på att jag aldrig sett förut i hela mitt liv... den kvällen finns ju alltid kvar.
Om behovet skulle börja pocka på.

Puss/ Asta

tisdag 23 juni 2015

En fyrklöver som jag skulle vilja dricka vin med till långt in på natten


Jag HAR nåt som inte alla människor har!
Jag HAR en stalkerspärr.
Jag vet det, eftersom det faktiskt finns åtminstone fyra kändisar som jag är riktigt kär i och som jag faktiskt TROR att jag skulle kunna bli nära vän med.
Om de bara förstod sitt eget bästa. Om de bara på nåt sätt låtit mej komma nära,
helst då utan att jag ska framstå som någon efterbliven halv creppy stalker.
Å trots att jag vet det... vilka bundisar vi skulle kunnat bli... så gör jag inga som helst försök till att närma mej dom.
Fyra kändisar som jag, utan att känna dem privat, faktiskt vet att jag tycker om, på gränsen till svärmar för.
Gemensamt för dessa fyra är att de alla är både starka å sårbara, vackra men inte felfria och så där... innerliga på varsitt eget vis.
Två män. Två kvinnor.
Fyra människor som jag skulle vilja bjuda på middag, en å en eller samtidigt, och sedan prata, dricka vin, lyssna på musik och kanske dansa med hela natten.
Kan ni gissa vilka de är?
Det kan ni säkert, jag är varken särskilt hemlighetsfull eller dubbelbottnad.

Först ut. Jonas Gardell.
Jag äääälskar Jonas Gardell. Det känns som om han å jag är två bortkomna tvillingsjälar som i nån ondskefull oordning slitits isär. Å att vi båda (jo, jag tror det) liksom längtar efter den andra utan att kunna sätta ord på det.
Samtidigt är han allt som jag inte är. Så oerhört begåvad, konstnärlig, modig å vacker.
Rolig å djup på samma gång.
Åhhhh, vi skulle ha så mycket att prata om.
Eller ja, Jonas kunde prata. Och jag, jag kunde andäktigt suttit bredvid och lyssnat. 



Mona Sahlin. Kanske inte samma febriga förälskelse som till Jonas men min absoluta förebild inom politiken och inom vad det innebär att vara en god samhällsmedborgare.
Ingen är så illa omtyckt av rasisterna och homofoberna som Mona Sahlin.
Politiskt oerhört skicklig... kunnig, debattlysten, folklig och retoriskt skicklig.
Sann i att det hon för fram brinner hon för. Sd har kuppat och förstört frasen "på riktigt", annars skulle jag säga så om Mona.
Skulle ha så mycket att prata med henne om, i både det stora å det lilla.


Lasse så klart. Lars Winnerbäck, rockmusiker och husgud här hos oss.
Alla i min familj förutom maken lyssnar på honom här.
Det finns en text för varje känsla, varje oro, varje längtan.
En människa som kan skriva så måste ju oxå känna så och en sådan människa hade jag velat lära känna och komma nära.




Å sist kanske kvinnan jag är allra mest tokkär i.
Kvinnan som inte verkar ha några som helst begränsningar i vad hon är kapabel till.
Hon är rolig, hon är vacker, hon är skådespelerska som kan sjunga.
Hon får oss att skratta och att gråta å hon är vacker som fan... och ändå, ändå finns det där sköra hos henne.
Jag har lyssnat på många intervjuer av Mia, läst hennes bloggar och krönikor och jag känner väldigt mycket igen mej i bakgrund, sår, skörheten.
Henne skulle jag kunna bli både älskande till eller bästa väninna.
Hon kunde faktiskt få välja. Hur hon ville ha det.

Dessa fyra sk kändisar tycker jag så mycket om.
Den här fyrklövern skulle jag bjudit på middag och bag in box vin om jag bara fått möjlighet.
Vilka kändisar skulle du ha valt?

Puss/ Asta

Utgifter och inkomster



Många jag pratar med säger "Läs ändå. Skit i om du inte får betalt, läs i alla fall."
Även jag har tänkt så, "Va fan, de handlar om 1½ år av mitt liv, prioritera om, sug på ramarna då, det får det va värt."
Men så räknar jag lite på det. Lite snabbt så där.

Lån+ bidrag från CSN hamnar väl ungefär 10 000 kr med tillägg för att jag arbetat. I dagsläget får jag ut en lön på (å gud, jag har så grymt dålig koll), säg... 19 000 kr.
NIO TUSEN mindre/ månad under 1½ år.  Det känns inte precis som om jag skulle kunna spara så mycket pengar idag.

Vad skulle jag kunna dra in på? Vad är mina extravagansa?

Snus: 500 kr

Alkohol: 500 kr

Shopping: 2000 kr

Luncher/ hämtpizza: 300 kr

Fadderbarnen: 700 kr

Tiggarna: 400 kr

Läkare utan gränser: 50 kr

Eko/ finkött mm: 500 kr

Knappt 5000 spänn. Kanske kan jag vissa månader jobba lite men det är nog ffa första terminen. Sedan är det för fullt upp med praktiken. 
Fyra tusen fattas alltså, trots att jag dragit in på allt som är roligt och mycket som känns viktigt i livet.
Och då kostar dessutom studier, dvs jag får utgifter som jag inte har idag.
Litteratur (ja, jag vet att man kan låna en del men mycket måste oxå inhandlas), resekostnader till å från skolan/praktikplatser. Om jag inte får praktiken i Halland, vilket är ett högst trovärdigt scenarier åtminstone några av praktikerna så innebär det boende (vandrarhem el dyl), jag har redan kollat upp att skolan el sjukhuset på orten inte kan serva med sådant.
Utgifter som jag inte har idag.

Hur mycket jag än vill så är det inte bara att "göra det." 
Har ni tips å tankar så langa för all del över dem.
Låt oss brainstorma tillsammans :)
Kanske finns det någon fond för "medelålders kvinnor med brinnande intresse för barnmorskeri som aldrig tog chansen medan de var unga."

Puss/ Asta

måndag 22 juni 2015

Nu blev det rörigt i skallen.



Alltså, vad konstigt.
Jag har alltid gillat David Batra. Kanske inte så att han varit min favoritkomiker men ändå...
Jag har alltid tyckt att han varit rolig, kvick, verkat sympatisk som människa.
Så gick hans fru, Anna Kinberg Batra och blev mer känd och jag började fundera på det där, på dom två.

Anna Kinberg Batra har jag "inte alltid gillat." Varken tyckt är rolig, kvick eller ter sej sympatisk.
Tvärtom faktiskt, hon känns direkt iskall, högdragen och i allra högsta grad O-sympatisk.
Lite i samma klass som Filippa Reinfeldt.
Burr. Ryser lite inombords.
Å då har jag tänkt... kan (är det ens möjligt?!) att David Batra är så där varm å fin å klok som jag inbillat mej och samtidigt gift med en av landets främsta räpor?
Jag menar, par brukar vara relativt jämna.
Jämnsnygga, jämngamla, jämntrevliga.
Sällan är ena parten i ett par humanistisk och genuin medan den andra är motsatsen för då står de inte ut med varann och OM de gör det så måste de ha svårt för att hitta umgänge som gillar att hänga med dom båda.
Alltså, jag måste ha missbedömt David.
Så har jag tänkt.
Och inte bara David. Jag läste någonstans att Johan Glans och hans fru är nära privata vänner med paret.
Är alltså även Johan Glans en skitstövel? Trots att han verkar så ödmjuk å trevlig?

Så lyssnade jag igår på David Batras sommarprat och nnnjoo, jag gillar honom ännu.
Jag tycker fortfarande att han är fyndig, ödmjuk, självironisk på ett skönt sätt.
Att han verkar... ja, ganska sympatisk.

Så, frågan är om en trevlig snubbe kan vara gift med en riktig skata eller om det faktiskt är så att hans fruga, bortsett från att vi inte delar samma politiska syn, faktiskt oxå är trevligare än man kan tro?
Vad tror du?

Puss/ Asta

Första veckan på BB



Då så.
Då har jag arbetat sju av de senaste åtta dagarna och jag har gjort min första vecka "på egna ben på BB."
Inte så darrigt som jag befarat.
Kanske är det på grund av att jag jobbat så intensivt, men det känns som om jag varit där längre, som om det är åtminstone en månad.
Jag kom på det, med förvåning, när jag tittade i almanackan inför denna veckan att "oj, det har bara gått en vecka." 

Massor, massor har jag lärt mej. Många nya intryck har passerat.
Massor är så klart ännu nytt och ovant. Information kring vissa delar kan vara krångligt eftersom jag knappt vet själv. Annat vet jag precis men inte hur jag ska förklara.
Men jag tror det är klokt.
Det är bättre att erkänna för kollegor eller patienter att man inte vet istället för att spela allan å låtsas som om det regnar å att man kan något man inte kan.
Jag känner det inte som en prestigeförlust på samma sätt som den gången för tretton år sedan när jag var "ny på riktigt" inom yrket.
Något av det jag trodde skulle vara svårast, att ta blodprov på bebisar, är faktiskt lättast.
Eller ja, går jättebra. Jag hade... trots att det inte kändes så när jag började på BB... nytta av alla svårstuckna vuxna jag "övat" på innan i min karriär.

Det är för mycket att säga att jag är en i gänget bland personalen.
Det vore nog för mycket att hoppas på efter sammanlagt fyra veckor på ett nytt ställe.
Men så gott som alla är trevliga, snälla och inkluderande.
Undersköterskorna superproffsiga, där kan man hämta mycket kunskap genom att se å lära.
Å jag älskar att sitta och lyssna på barnmorskorna när de berättar om yrket, patienter å situationer de minns, hur saker förändrats.
Talade länge med en pensionerad barnmorska som jobbade sin tredje sommar efter pensionen.
Hon berättade att hon skrivit ner samtliga sina förlossningar i en (förmodligen flera) bok.
Decennium av barnafödande och kunskap!

Faktiskt är det så roligt att det just nu inte gör mej något att jag inte får någon semester i år.
Det var rätt länge sedan jag kände så inom mitt vanliga jobb.
Tankarna återkommer... så klart... till vad som kommer att hända till hösten.
Om det blir någon utbildning eller om jag återvänder till medicin och sommaren på BB blir som ett udda gästspel i min karriär.
För jag känner starkt att det är nu eller aldrig jag ska läsa!
Nu är jag i miljön, tar mina första famlande tag, lär känna människor, insuper atmosfären, låter intresset vakna och blomma ut igen som aldrig förr för obstetriken.
Läser jag inte i höst utan går tillbaka till medicin, då känns det som om jag ger upp det.
Som om det var denna chansen men inte riktigt ville sej. Inte nådde ända fram.

Jag tänker om... om om om om... jag kommer in, får betalt, börjar läsa så ska jag börja föra dagbok från första stund, i pappersform eller som ännu en blogg vet jag inte... vad tycker ni?
Jag känner att jag vill bokföra den här resan i sådana fall.
Minnas tankar, känslor, farhågor, handledare, patienter, glädje, framsteg och skräck.
Oavsett format så ska det vara vackert. En vacker blogg eller en vacker tjock anteckningsbok.

Puss/ Asta

fredag 19 juni 2015

En liten godbit till kaffet



Kit Harington. Född -86 i London.
Mest känd för sin roll som oäktingen John Snow i Game of thrones.

Låt er väl smaka och ha en fin dag!

Puss/ Asta

torsdag 18 juni 2015

Favorit i repris. Min Bucketlist som den ser ut idag.






1. Någon gång få äga en Fransk Bulldog.

2. Föda upp åtminstone en kull valpar.

3. Se och uppleva New York

 

4. Finna en vardag där löpning är en naturlig del.

5. Uppleva barnbarnen bli vuxna, starka, lyckliga individer.

6. Bo i en stuga vid havet.

7. Göra fler tatueringar.

8. Skriva å ge ut minst en roman.

 

9. Klappa en varg.

10. Arbeta med något ideellt, kanske flyktingar eller utsatta kvinnor.

11. Ha höns

12. Å en minigris.

13. Bli barnmorska

14. Eller öppna hunddagis/ hundpensionat.

15. Åka på safari och se vilda lejon mm

 

16. Simma med delfiner.

17. Se Norges berg å fjordar

18.  Hångla med en kvinna

19. Besöka en riktigt trovärdig spådam.

20. Leva minst en månad isolerad någonstans utan bredband med bara böcker, mat, vin och en hund.

21. Flyga propellerplan.

22. Å helikopter.

23. Ta dykarcertifikat

 

24. Vara stark utifrån å in.

25. Vara familjehem/ kontaktperson.

26. Bli gammal boende ihop med mina nära å kära.

27. Sluta med Zopiklon.

28. Bli duktig på att fotografera

29. Lära mej att prata engelska obehindrat å bra.

30. Vara med om när Noa gör SHL entré.

31. Få behålla mina föräldrar länge.

32. Bada i Islands heta källor.

 

33. Uppleva när Sverigedemokraterna åker ur riksdagen.

34. Se när världen blir en bättre plats med mer rättvis fördelning och färre krig.

35. Sippa uppleva en enda dag utan kaffe.

36. Finna inspirationen att sluta med snus.

37.  Äga minst en Dogue de Bordeaux till

38.  Lära mej att sjunga rent.

39. Uppleva Rom (staden alltså.)

40. Få dö knall å fall när jag är gammal å har gjort mitt.



Det som människor vanligtvis ångrar på sin dödsbädd är relationer som sket sej, samtal som inte blev av, försoning som aldrig inträffade. Att de spenderat sitt liv och upptäckt att den där karriären på bekostnad av kontakten med barnen var inte så käck.
Så först och främst önskar jag mej mycket gemenskap med dem jag älskar.
Att alla konflikter är utredda den dan och att när jag är död så vet dem... bortom allt... hur galet jag älskade dem alla.
Det och att jag och dom jag älskar får vara friska är det viktigaste. Utan det så spelar hela övriga listan inte någon som helst roll.

Vad står det på din bucketlist?

Puss/ Asta


Decemberöverenskommelsen och grundkurs i demokrati.


Överallt på sociala medier, i kommentarsfält till tidningsartiklar och då å då i den verkliga världen hör/ läser jag gnäll om och över Decemberöverenskommelsen.
Arga Sverigedemokrater och bittra Alliansväljare som inte kan komma över en förlust.
Ett massivt missnöje och ett jävla ältande om att demokratin är satt ur spel.
Sd väljare som är förbannade över att 13 % inte får bestämma över 87 % och Alliansens väljare (törs jag gissa att det i huvudsak är Moderatväljare?) som då gärna hade samarbetat med Sverigedemokraterna.
Så löd ju Sd's krav. Att fälla varje regering som inte går dem till mötes i invandrarfrågan.
Give them hell som Åkesson sa.

Idag när jag var ute och sprang lyssnade jag på P3 Dokumentär om John Hron.
En fjortonårig kille som 1995 blev misshandlad till döds utav fyra skinnskallar vid en sjö i Kode utanför Kungälv.
Nynazismen var stor i början och mitten av -90 talet, framför allt i Skåne, Göteborg och Bohuslän.
Ett särskilt fäste hade den i Kungälv, Kode, Ytterby.
En blond, blåögd fjortonårig kille vars pappa härstammade från ett annat land fick motta så mycket sparkar och slag för att därefter dumpas... fortfarande andades... i en sjö å dö, rättsmedicinaren trodde först att han blivit påkörd av ett tåg så svåra och omfattande skador hade han.
Nynazister. Vitt ariskt motstånd. Skinnskallar. Bevara Sverige svenskt rörelsen... eller ja, Sverigedemokraterna om ni så vill. Detta VAR Sverigedemokraterna 1995 när John Hron mördades.
Det var i det Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson gick med i 1995.
För att han under sin uppväxt känt sej utsatt bland av utlänningarna på sin skola.
Utlänningarna som vid granskning visade sej vara få till antalet och yngre än Åkesson.

Relativt ofta, jag skulle vilja påstå dagligen, läser jag upprörda röster som försvarar sitt parti Sd eller som påstår att "alla som röstar på Sd är inte rasister."
Jag har svårt att tro på det, men okej.
En kompromissväg är väl att alla som röstar på Sd vet att de röstar på ett rasistiskt parti alternativt är helt blåsta i skallen. Har inte indianerna i kanoten. Alla hästarna i hagen. Inte gafflarna i bestickslådan. Hjulet snurrar men hamstern är död. Osv.
Man kan tycka vad man vill om  Alliansen eller de Röd-gröna, deras ideologi och deras politik ser olika ut, men ett har de gemensamt. De är alla sju demokratiska partier som vilar på demokratiska grunder. (Nej, kom inte dragande med vad S gjorde eller borde ha gjort på -30talet, vi ar gjort avbön för det ordentligt.) Åkesson sitter på bästa sändningstid och försvarar valfilmen där kvinnor i slöja ställs mot våra stackars pensionärer.
Åkesson, hans partikollegor och hans partiprogram gör skillnad på människor, vill i princip stoppa människors möjlighet att söka asyl i tider när världen står i brand och förändra så olika medborgarskap är värt olika mycket.
Ett tag jiddrade han och höll på om att partiet breddats och att deras hjärtefrågor vid sidan av att göra livet surt för muslimer också brann för pensionärerna och försvaret.
Men sedan när det väl kom till kritan. När de väl skulle stå upp för sin politik så ställde de till politiskt kaos i riksdagen och röstade på Alliansens budget så att de reformer som skulle sättas in för att tex sänka skatten för pensionärer inte blev av.
De sket i de de där gamlingarna på äldreboendena som de talat så varmt om, för den enda viktiga frågan var... ta daaaa... invandringen.
Så mycket för "ta ansvar."
Så mycket för "på riktigt."
Det blev istället "Give them hell."
Decemberöverenskommelsen blev enda sättet att styra landet. För styras måste landet.
Sverige kan inte vänta medans ett gäng fd skinnheads å järnrörsintresserade försöker göra sandlåda av vårt parlament.
Även Alliansen förstod, hur mycket förlusten än skavde, att ett liknande läge skulle gälla även dem om de nästa val gick å vann.

Och nu en liten demokratikurs.
13 % är färre än vad 87 % är.
Största parti/ block väljer med vem eller vilka de vill regera.
"Men vi är ju flera tuuuuusen som bara ignoreras"
Ehhh, ja.
Förra mandatperioden var Alliansen störst och de struntade ganska högaktningsfullt i hur många som lagt sin röst på S, V och Mp.
Det är nämligen så det fungerar.
Varken de Röd-Gröna eller Alliansen vill ta Sverigedemokraterna ombord.
För att Sd är rasister, klåpare och för att deras smuts i så fall skulle falla oxå på dem.

Frågor på det?

Puss/ Asta

Offentliga familjegräl å en farsa som trillade av piedestalen

Ulf Lundell hävdar att dottern sprider en falsk bild av sin uppväxt och att han målas ut som ett fyllesvin.

Jag har inte sett Sanna Lundells serie Djävulsdansen som handlade om medberoende även om jag säkert borde. Jag har levt i beroende och medberoende hela mitt liv.
Men det blev bara inte av...
Nu har boken kommit och jag tänker att den ska jag åtminstone läsa.
Medberoende är ett behjärtansvärt ämne och Sanna Lundell en skicklig skribent.
Å vad det gäller ämnet har hon ju en del erfarenheter kan man väl lugnt säga...

Ulf Lundell, pappa till Sanna, har inte heller sett tvserien och ännu inte läst boken men han har fått citerat utdrag ur den som handlar om Sannas uppväxt med en alkoholiserad och oansvarig pappa som satte konsten, spriten och sej själv framför sina barn... menar hon.
Ulf Lundell håller inte med.
Ulf Lundell var under barn och uppväxtår min stora musik gud. Jag har lyssnat så många timmar, kan fortfarande så många texter utantill.
Men med åren har han verkligen sjangserat!
Jag talar inte om hans ålder eller utseende, dels för att jag tycker att människor ska ha rätten att åldras men oxå för att jag tycker... fortfarande... att han är en stilig karl. Han har nåt visst.
Nej, jag talar om hur han snackar ner folk till höger å vänster.
Hur han slår åt alla håll och verkligen inte bara uppåt som är något mer sympatiskt.
Han dissar journalister, han dissar programledare, kungafamiljen, feminismen, musiker... va, fan han sågar till å med Lars Winnerbäck utmed fotknölarna.
Till sist blir det inte kaxigt å rebelliskt längre, till sist blir det bara gnälligt och osympatiskt.
Och nu... nu kan han inte låta bli att såga sin egen avkomma Sanna i sin blogg och sin först fru som verkligen inte sagt något offentligt.
Han gör det på ett så fult, skitigt vis i sitt blogginlägg. Läs här.

Bland annat vill han tydligen ha cred för att han tog ansvar för sitt eget barn:
"Inte ett ord om att jag augusti 1992 tvingades ta barnens mor till akut mentalvård, då tog jag hand om lägenheter hus tre barn hund, och sen krävde jag vårdnaden om barnen och fick och tog hand om den vårdnaden under hela 90- talet och såg till att dessa barn fick varsin bostadsrätt."
Därmed borde hans supande, hans frånvaro, hans egoism vara förlåten då eller?Han bidrar dessutom med pengar ibland, eller HAR bidragit med pengar:
"Man kan skriva dumheter, sen kan man smsa och be om pengar. Som jag överför. Frihet och oberoende kostar. Bland annat pengar. Sannas söner har en far som kör Rolls Bentley Ferrari. Nästa gång det krisar får man vända sej dit."

Jag tycker det är skitigt. Jag gör det.
Jag tycker inte ens att Sanna Lundells serie/ bok går att jämföra med när Anna Wahlgren skrev en bok som var en uppgörelse med hela sin barndom. I det senare fallet var det en svidande kritik mot föräldern Anna Wahlgren (vilket jag här å nu varken säger var rätt eller fel) men i Sanna Lundells fall handlar det mer om en problematik, missbruk-medberoende, där hon ger exempel från sitt egna liv.

Jag tycker han är så futtig Uffe. Han hade väl glidit ner rätt bra från piedestalen innan han offentligt gör natt av sin egna dotter men nu ligger han definitivt på marken vad mej anbelangar.
Som förälder har jag flera gånger varit med om att jag å barnen minns saker på olika sätt.
I vissa fall saker som jag upplever som bagateller men som i deras hjärna blivit en jättegrej.
I andra fall saker som jag inte ens minns. Eller inte tror har hänt.
Det är för att vi alla upplever världen olika. Det är för att barndomsminnen för alltid blir sedda med de ögon man hade då.
Men som barn tycker jag alltid att man har en slags första tjing på sanningen.
Att man som förälder måste första det.
Hur det än var egentligen så är det ju så här ungen minns det.
Man kan prata om det men man kan inte förminska deras upplevelse.
Den är deras, hur tiden å idealen än var då.

Du gör bort dej Ulf Lundell som inte är stor nog att stå för dina misstag.
Det borde man kunna när man nu käftsmäller på allt å alla.

Puss/ Asta

onsdag 17 juni 2015

Min samlade föräldrakunskap






Cissi Wallin som har en liten skrutt till bäbis på fyra månader eller så listar 10 punkter om vad hon lärt sej sedan hon blev mamma, av föräldraskapet. Läs HÄR om du vill.
Jag har varit mamma lite mer än fyra månader och ser saker ur ett annat perspektiv.
Här är mina lärdomar.
Håll till godo. Printa ut. Bär med er i plånboken, sätt på kylskåpet eller tryck upp som affisch.

Med tiden blir "lustiga förlossningsanekdoter" så som att man råkat bajsa när barnmorskan på några decimeters håll inspekterade vaginan, att man mitt i krystningsarbetet vrålat efter en tandläkare eller under det sega öppningsskedet bad (enträget, vädjande, upprepat) om att få bli dränkt i bubbelpoolen att BLI just roliga anekdoter som man gladeligen å lätt fnissande berättar om.
Men det tar lite tid.

Dryga två decennium efter att jag fött barn så skulle jag faktiskt kunna tänka mej att uppleva det igen. Bara rent för upplevelsens skull. Å då hör jag nog till en av de mest förlossningsrädda kvinnorna genom tiderna. Men det tog som sagt 21 år. Inte 19. 

Åhhh ni som sitter där med era små gryn på under året, ni skulle bara veta hur less man hinner bli som fyrabarnsmorsa på dagisinfektioner, kruppnätter, bvc besök, smittkoppor, huvudlöss, springmask och annat otyg.
Jämförde jag just bvc med inälvsparasiter? Det var inte meningen.

Jag säger bara ett ord som får det att rysa av obehag utmed ryggraden.
Klassföräldrar. Både att vara det och att på föräldramöten befinna sej i samma rum som den typen av föräldrar som ser detta uppdrag som sitt livs stora mening.
Har du som småbarnsmamma svårt för när det blir dålig stämning bör du OMEDELBART BUMS börja träna på det.
När man sitter där på föräldramötet. Har varit klassförälder i någon av ungarnas klass de senaste 11 terminerna och läraren uppfodrande och sedemera allt mer desperat säger "Någon som kan tänka sej att vara klassförälder." Tystnad
"Ja, men någon måste vara det." Tystnad.
"Det är inte särskilt betungande." Tystnad.
"Kom igen, någon som kan tänka sej? Det är ju för baaaarnens skull" Tystnad.
"Ja, då får vi lotta" och man finner sej själv slänga upp den där näven och säga: "Ja, men jag tar det då" trots att man hemma lovat sej själv att hellre äta upp kattlådans innehåll än att bli klassförälder igen.

Varför det är så betungande?
Jag säger bara knattedisco! (Tänk gapiga barn, buffliga småkillar, någon som är utanför, någon som är ledsen, någon som slår sej, pop corn överallt och du som ska städa... oxå.)
Eller alla dessa blommor å presenter som lärarna ska ha till jul och sommaravslutningar, som det ska samlas in pengar till å som det alltid finns föräldrar som måste påminnas om... 25 ggr och till sist betalar man likväl för fyra-fem ungar själv.

Föräldrar på BB oroar sej för att barnet inte ska få i sej tillräckligt med mat.
Eller drabbas av plötslig spädbarnsdöd.
Mohahaha säger jag.
Det tar ALDRIG slut. Vad man som småbarnsmamma ännu inte greppat är att du kommer oroa dej för den här ungen tills du dör! Det är bara orsakerna som växlar. Plötslig spädbarns död blir att sätta i halsen, blir till att ramla, blir till att inte få kompisar, blir till... ja jag kommer att oroa mej för att ungarna inte ska klara sej på sin pension.

Första "mamma" är ljuvligt. När orden kommer ur barnens mun stannar världen lite av lycka.
När du sedan hört mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma ett hundratals gånger senaste halvtimman är det inte fullt lika ljuvt.

Lite samma fenomen är det med ungarnas teckningar, julpynt och pyssel.
De första femhundra är fina å sparas omsorgsfullt. Sedan vet du inte vart fan du ska göra av krafset.

Tonåringar som får alkohol hemma av sina föräldrar blir avdramtiserade och ungar som får cider utköpt av mamma låter bli att dricka för mycket.
....
Nej alltså, jag kommer inte på nåt toklustigt att skriva om det. Det stämmer inte. Även om det kanske stämde för dej eller din kompis så stämmer det inte. ALL samlad forskning visar på att barn som inte får dricka hemma eller utköpt av sina föräldrar dricker mindre, senare, bättre.
Jo. Säg inte emot. All forskning visar det.

Prata med era ungar. På nivån de förstår. Om allt. Jag pratade politik med mina treåringar.
Inte partiprogram givetvis men hur å varför.
Idag är ju tyvärr tex tiggare ett "bra exempel" på det. Att prata om orättvisa och solidaritet.
Så barn begriper.
Jag tror tystnad och undvikande är farliga grejer.

Det samma gäller... faktiskt... känslor.
Det är inte farligt att visa dom. Varesej positiva eller negativa.
Att bli glad, ledsen, arg, vara trött. Bara man förklarar och ber om ursäkt om man varit dum.

Välj dina strider.
Det tar tid att lära sej. Gjorde för mej i alla fall, men jag var å andra sidan småbarnsförälder under en annan tid. Med tiden slutade jag att vara så konsekvent. Konsekvens var ett viktigt ord i barnuppfostran på min tid.
Men om ungarna kommer med ett bra argument? Varför ska man då stå på sej bara för att?
Det gör man ju (för förhoppningsvis) inte med andra vuxna.
Bli arg och ta fighten men bara då det är viktigt och behövs. Annars kan man tjata öronen av barnen.

Väldigt få sjuttonåringar sover mellan mamma och pappa.
Kan vara skönt att minnas när dubbelsängen är full av småbarn i olika åldrar och kanske en å annan hund/ katt upptill.
Och ja, samsovning är bra för barn tror jag. Amning värt att kämpa så in i helvete för om det behövs. Potting, not so much.
Lite subjektivt tyckande där. Eftersom det är min blogg och mina åsikter

Jag har lite drygt sjutusen tips kvar att ge men jag tror jag stannar här för ni ska ju orka läsa oxå.
Å affischen blir i annat fall vääldigt stor.
Att vara mamma är och förblir mitt livs viktigaste roll.

Puss/ Asta


Hiss eller diss för komplimanger?



På bloggar jag läser, men även i den riktiga världen där jag bor, diskuteras med jämna mellanrum det här med komplimanger.
Inom många kretsar, inte minst när man talar om barnuppfostran, anses komplimanger eller positiv feedback över utseende, egenskaper och utfört uppdrag nästan som lite fult.
Ja, dåligt i alla fall.

Själv älskar jag att få komplimanger... och jag har lätt för att ge komplimanger.
Jag hittar inte på... att nån är snygg i håret eller har en fin tröja, tycker jag inte det så säger jag ingenting.
Å själv är jag inte så jävla nogräknad på vad man berömmer mej för.
En komplimang som känns ärligt menad är lika rolig att få varesej det handlar om utseende eller utförd prestation.
De allra, allra finaste komplimangerna sparar jag i hjärtat som dyrbara smycken höll jag på att skriva, skrev jag visst, klyschigt men faktiskt sant.

Jo, jag förstår det där när man kommer till barnen. Till viss del.
Att flickor ofta får komplimanger för sitt utseende och pojkar för att de utfört något, och att risk finnes att man som vuxen skapar både ett behov av att få höra det där igen och någon form av prestationskrav.
Att en utebliven komplimang... en dag när ingen säger att du är söt eller varit en duktig pojke... blir till komplimangens motsats, en slags tyst negativ feedback.
Numera skall ju medvetna föräldrar inte säga "vilken fin teckning" när barnet ritar utan mer "oj, visst är det en båt, vart ska den segla?" Inte säga "Vilket vackert halsband du har" utan "Har du sett vad halsbandet glittrar."
Jag förstår andemeningen men känner att det... ibland... kan gå till överdrift.
Jag tror att bekräftelse, andras gillande och erkännande är något djupt mänskligt.
Jag tror att det finns i oss från att vi är små att vi vill bli sedda och uppskattade, att veta att någon tycker vi är världens finaste.
Precis som jag tänker kring övrig barnuppfostran handlar det mer om att lyfta alla sidor hos båda könen på barnen. Att pojken oxå kan vara världens sötaste och flickan få cred för hur stark hon är.
Att utjämna och kompensera.
Och självklart ska man inte överdriva höll jag oxå på att skriva, skrev jag visst.
Noah får nog höra 3226 ggr per dag att han är världens finaste och 2896 ggr dur duktig han är.

Som sagt, själv älskar jag komplimanger och jag tar inte fysiska komplimanger av män som sexistiska. Berättade i ett inlägg för länge sedan om en manlig kollega som noterat att jag gått ner i vikt för det syntes över häcken.
Läsares reaktioner blev att de skulle "klappat till honom" eller åtminstone fräst nåt ilsket men jag... jag, blev nog mest glad faktiskt.
Herre gud, allt måste väl inte vara så allvarligt?!
Om vi kallar detta för sexuella trakasserier så vad ska vi ta fram för artilleri när det verkligen är det?!
Idag sa en okänd kvinna till mej "Åh, vilken vacker klänning du har" och jag kände hur hela jag sken upp. Jag tycker om den, vad roligt att hon oxå gjorde det.
Lite tidigare hade jag fått en ännu roligare komplimang.
En annan av sommarvikarierna på BB frågade mej om jag jobbat där även förra sommaren för jag "verkade så lugn och hade sån koll."
Ja, men ni VET (ni, om några vet) hur jag våndats över att vara ny, känna mej tafatt, inte kunna, kanske inte fixa det så jag blev så himla glad!

Jag hade kunnat ge henne en puss rakt på mun.

Hur tänker du kring komplimanger?

Puss/ Asta

måndag 15 juni 2015

Del 768




... Del 768 i ämnet: Positivt tänkande.
Har fått två kommentarer, en på bloggen å en på facebook, som jag skulle vilja dela med mej av och grunna lite kring.

Elin skriver: Hade precis tänkt gå in och kommentera ditt inlägg om positivt tänkande nu. Jag förstår också att man kan påverka sitt liv genom sitt tänkande, men jag tycker aldrig att man riktigt får veta hur. Hur ska man kunna börja tänka positivt? När de andra tankarna bara kommer? Hur ska man kunna vara positiv om större delen av ens tillvaro är ett mörkt kaos? Jag har som tur är det väldigt bra nu och har haft en lång bra period och då är det såklart enklare att välja glädje. När jag varit deprimerad eller stressad av jobb - not so much. Och ändå kan jag ibland fastna i negativa känslor även nu, vad jag än försöker peppa mig själv med så stannar känslan kvar. Hur gör man då, rent praktiskt, när oroakänslan slagit sig till ro i hjärtat oavsett vad jag säger till mig själv? Ibland känner jag (och har för mig att jag läst om också) att affirmationer man verkligen inte tror på har motsatt effekt om man inte kan börja tro på dom, de blir ytterligare ett misslyckande. De som talar sig mest varma för positivt tänkande tycker jag alltid tar så triviala exempel, som att när jag inte hittade nyckeln på morgonen så försökte jag att inte bli stressad utan tänka att den kommer fram och sedan hittade jag den! Det bekräftar att det där med att tänka positivt mest är för de som redan mår ganska gott och har ganska små problem...
Och jag förstår din känsla! Hatar också att vara ny och kan inte slappna av innan jag ska in och prestera jobbmässigt och socialt i nya sammanhang. Men det låter ju i alla fall att de ska vara glada att de får ha dig där och om det var jag som skulle föda/precis hade fått barn hade jag känt mig jättetrygg med dig, precis så som du beskriver dig!


Therese skriver: Jag blir nästan lite provocerad av folk (oavsett titel & cv) som påstår att man kan tänka sig lycklig. Hade man kunnat det så hade vi väl inte haft några psykiska sjukdomar i princip? Tycker uttalanden som hans förlöjligar och förminskar dåligt mående och psykisk ohälsa.

Mmmm.
Trots mina predikningar i ämnet så kan jag inte låta bli att hålla med.
Jag tror att flertalet av människor som talar i ämnet, så väl inom professionen som rena hobbypsykologer, är människor som till sin läggning har lätt för positivt tänk och som inte är särskilt ängsligt eller depressivt lagda själva.
Människor som kanske inte har någon personlig erfarenhet av ångest som uppstår ur väldigt lite eller ur ingenting alls. När den där oroskänslan sprider sej i magen, axlarna automatiskt dras upp, andningen hamnar högre upp i bröstet, i mitt fall börjar vissa fingerleder värka.
Tankarna mal, hur mycket man än vill sluta så är de där, mal och förstör och gör ont.
Att känna en viss stress över att man måste hem till svärmor på söndag eller en irritation som inte ger sej över p-boten man fick igår är inte samma sak.
Det är inte heller samma sak att känna befogad rädsla, sorg el ångest.
Sorg över en förlust, en skilsmässa el ett dödsfall, är naturligt.


Så vad göra?
Om ångest eller olustkänslor inte bara uppkommer då å då som en del av livet utan blir något som äter upp allt för mycket av din kraft och energi då bör man söka vård tycker jag.
En läkare eller en psykolog bör ha gjort en bedömning.
När jag själv började med mina antidepressiva och sökte vård hamnade jag först hos en jätteduktig psykolog. Bortsett från att prata så gjorde hon en mängd tester på mej där jag fick svara ja eller nej och där jag fick gradera olika symtom å känslor.
Hon kom då fram till att jag inte hade särskilt höga poäng/ hög sannolikhet för depression men att jag hade väldigt höga poäng för ångest.
Därefter fick jag träffa en läkare som bedömde att med min typ av ångest var det osäkert om antidepressiv medicinering skulle hjälpa men att jag gärna fick pröva.
Jag kände effekt av den behandlingen redan inom 4-5 dagar. Cipralex är en av de snabbast insättande anidepressiva som finns.
Jag upplevde väldigt bra effekt av Cipralex första tiden, på senare tid... eller kanske mer periodvis... är det som att den hjälper sämre eller knappt alls. 


Jag har även i mitt liv gått i terapi under flera perioder.
Senast gick jag på kognitiv beteende terapi, det som kallas KBT.
I huvudsak började jag där för mina sömnproblem men vi talade oxå väldigt mycket om min förmåga att fastna i negativa spiraler och att jag blev fast i ett ältande.
Jag fick då en uppgift som är väldigt vanligt förekommande inom KBT.
En läxa som gick ut på att lära mej "älta på utsatt tid."
Kort går det ut på att du skriver ner saker på varsin lapp som gör dej ledsen, orolig, arg, bitter.
Du lägger lapparna i en burk.
Sen bestämmer du en tid, helst samma tid varje dag, tex kl 18-18:30.
Då sätter du dej i ett lugnt rum, ifred och öppnar din burk.
Du läser lapp för lapp. I mitt fall nu skulle det tex kunna stå "saknar mina kollegor", "känner mej korkad när jag inte kan", "oroar mej för framtiden"
Du läser, låter alla negativa känslor komma. Blir arg, ledsen, orolig, ångestfylld mm mm.
Lapp för lapp.
När halvtimman gått lägger du tillbaka lapparna i burken och stänger den.
Ältarstunden är över.
Om du därefter börjar oroa dej/ tänka arga tankar/ känner ångesten komma smygande så säger du resolut till dej själv "Jag vet att jag känner så där, det är okej men inte nu, imorgon kl 18:00 får jag ta tag i det."
Om det funkar?
Inte på mej. Jag tyckte det var skitsvårt. Jag är dålig på att styra tankar.
Det kändes fånigt att ta ältarstund när jag var glad och det var inte så lätt att stämma möte med min ångest och få den att vänta till ett visst klockslag.
Men det är en vanlig KBT övning och träning ger kanske färdighet.
Jag fick även lära mej att andas. Djupt in genom näsan, ut genom munnen.
Lugna andetag, släppa ner axlarna, släppa spänningarna i käken, bli tung, andas.
Det gör jag fortfarande och det fungerar bäst innan ångesten kommer, när jag bara börjar bli lite spänd. 


Bäst effekt på min ångest måste jag nog ändå säga att löpningen har.
Nästan hur stor ångest som helst försvinner medan jag springer och lugnet sitter ofta kvar efteråt, ibland upp mot 4-5 timmar.
Jag tror det finns något biologiskt i det där. Ja, man bränner adrenalin och man tillförs endorfiner.
Vår hjärna är fortfarande våra förfäders när vi levde ett farligt liv på savannen.
Då drog ångestmekanismerna igång... ett jävla sympatikuspåslag... till följd av hot från tex något stort farligt djur. Kroppens signaler svarade och gjorde urtidsmänniskan beredd på kamp och/ eller flykt.
Idag hotas flertalet av oss svenskar inte av en argsint buffel men kroppen reagerar likadant.
Kroppen vet inte om det är en buffel eller ett nytt socialt sammanhang som utlöser ångesten så alla signalsubstanser är de samma.
Att då springa. Fly. Det ger ett naturligt svar på den känslan. Med endorfiner som belöning när du är i säkerhet.
 

Att lära sej tänka positivt tar tid tänker jag.
Jag har hållit på med mitt tankemönster och besvärats av ångest sedan barnsben.
Ett sådant stort fartyg svänger du inte 180° på en gång.
Det fungerar bäst medan jag redan ÄR relativt lugn och välmående och jag tror det finns en vits med att träna mest då och sedan kanske bara göra det enkelt medan man inte mår bra för att det inte ska bli så som Elin beskriver "ännu något man misslyckas med."
Längst har jag kommit i mina positiva tankar kring utseendet. Jag klankar ner mycket mindre på mej själv.... min vikt, mina valkar, rynkor, häng mm... nu än tidigare.
"Tjatet" om att jag är stark, frisk å vad min kropp fixat å hjälpt mej genom åren med börjar ge resultat.
I andra bitar av min brist på självkänsla har jag inte nåt lika långt, men jag fortsätter att öva, fortsätter att försöka bejaka allt det jag har som är fantastiskt. Att lägga skulden där den hör hemma, allt är inte mitt fel.
Mina tacksamhetstankar (som jag ständigt tjatar om) är en väldigt bra övning. 


Men jag tror också att man måste vara mottaglig och TRO på det. Befinna sej på rätt plats rent mentalt.
Jag har alltid fnyst åt självhjälpsböcker och hittills aldrig orkat läsa klart en enda och det är ju egentligen samma sak.
Ska affirmation fungera så måste man tycka att det är spännande och tro på att det är möjligt, och sedan beväpna sej med en jävla massa tålamod. 


Puss/ Asta

söndag 14 juni 2015

Sommarlista

 

Jag har sett lite olika upplagor av sommarlistor men äsch, jag kör min egen.
Listor är alltid roliga och ju fler som hänger på, desto roligare blir dom.

1. Ditt bästa sommarkäk?
Sill, gräddfil å nypotatis eller grillat. Äter mycket vattenmelon.

2. Favoritdrinken?
Caipirinha.

3. Å om du inte dricker den så föredrar du?
Är en öltjej och särskilt på sommaren.

4. Är bada nåt för dej?
Gärna. Men det måste vara över 20°c i vattnet.

5. Hur klär du dej helst?
I haremsbyxor eller klänning, har väl åtminstone... ehhh, sex-sju nya klänningar för i år.

6. På midsommar gör du, ja vad då?
Jobbar. Hela helgen.

7. Vilken blir årets sommarplåga?
Inte en susning. Lyssnar inte särskilt mycket på musik.

8. Vad är det värsta med sommaren?
Allergin tror jag.Ihållande dåligt väder på lediga dagar.

9. Sommardjur du gärna ser mer av?
Kossor. Jag älskar kossor.

10. Sommardjur som gärna får brinna i den eviga elden?
Getingar och fästingar. Helt vidriga.

11. Vilka planer ser du mest fram emot?
Har (ännu) ingen sommarfest, konsert eller annat roligt inplanerat. Hög tid att börja leta sånt med andra ord. Ser i nuläget mest fram emot att utnyttja mina lediga dagar och hoppas på sol å lugn då.

12. Vad grillar du helst?
Entrecote eller fläskkarré.

13. Vilka böcker ska du läsa?
Har en hel del jag inte läst här hemma men ingen sån där bok som "Åhh, nu har den äntligen kommit." Har ni några måsteböcker som ni vill tipsa om?

14. Vem ser du fram emot att hänga med?
Mest mina grabbar å Ängla. Hoppas vara lite mer social denna sommaren än förra.
Har över lag umgåtts väldigt lite med folk sista året.

15. Vilka "sommarmåsten" vägrar du att missa?
Försöker lyssna så mycket som möjligt på sommarpratarna. Äter massor av jordgubbar.
Lugna kvällspromenader ner till havet med Gotteman.

16. Vilka diton missar du gärna?
Weels and wings. Trängas på stranden bland barnfamiljer. Bada i för kallt vatten. Svettas under kvalmiga nätter.

17. Vad äter du helst för glass?
Kulglass i tantsmaken romrussin  eller Nogger.

18. Hur ser årets bikini ut?
Gröna blad på den ena, den andra är svart med vita prickar.

19. Hur är bikiniformen?
Jag har en form... och två bikinis.

20. Vad är det bästa med när sommaren tar slut?
Väldigt mycket. Mår bättre i min allergi, hockeyn drar igång igen, Bonde söker fru lika så, semester och Cypern i september, älskar ju över lag hösten med dess färger, dofter å lugn.

Puss/ Asta

Inte alltid så jävla enkelt.



Jag skrev ett inlägg om att välja glädje (två inlägg ner) här om dagen.
Ett inlägg kring att det finns forskning på att ju mer positivt vi försöker se på tillvaron ju gladare blir vi. Att det går att lära hjärnan att bli mer lycklig genom att välja känsla, styra tankar, kväva bitterhet å annat otrevligt.

Man kan väl säga att vissa dagar är det lättare att tro på det där med affirmation och positiv tankekraft än andra.
Det är söndag kväll efter en intensiv helg. En helg som innehållit det mesta.
Alkohol, gemenskap, alla sorters känslor.
Imorgon väntar inte bara måndag utan oxå min första dag på BB som färdighospiterad.
Jag ska alltså klara mej själv.
Ska vi ta en halv minut å låta det sjunka in?
...
Själv.
På egna ben.
Jag har satt skräcken på paus under helgen men nu börjar det bli allt svårare att hålla den ifrån sej.
Jag jobbar sju av de närmsta åtta dagarna. Är jag inte död efteråt så bör jag väl åtminstone vara lite varm i kläderna kan man tycka.

Det är alltså nu jag ska plocka fram det där. Det där positiva.
Jag är en kompetent sjuksköterska.
Jag har bred livserfarenhet.
Jag har fött fyra barn.
Alla råd jag någonsin gett Mini när hon har undrat över något med Noah har BVC sköterskan, sjukvårdsupplysningen å barnläkaren verifierat/ sagt samma sak.
Jag är socialt kompetent.
Jag är erkänt bra på att ta människor.
Jag är lugn, trygg och säker.
Ingen förväntar sej att jag ska kunna allt.
Jag slipper kaoset på Medicin.
Jag är där jag vill vara.


Ja, men alltså om jag ska vara ärlig så går det "så där", det är som om hjärnan sitter där uppe och säger "Nä nä nä nä, den lätta gick jag inte på. Du är fullkomligt livrädd och det vet både du å jag."
Å sjuksköterska som jag är så tänker jag praktiskt å medicinskt... "Det var fan vad oroligt det här var då, om jag skulle ta å dubbla mina Cipralex? Det känns faktiskt som om det behövs."
Typiskt sjuksköterskor. Självmedicinerar.
En apotekare sa faktiskt det när jag var på apoteket och hämtade ut Zopiklon.
Han började förklara biverkningar och jag sa att jag är sjuksköterska och då svarar han:
"Detta måste vara en typisk sjuksköterskemedicin. Alla sjuksköterskor jag känner äter sömntabletter."
Ler här.
Alla sjuksköterskor jag känner äter kanske inte Zopiklon eller Cipralex men nog är vi överrepresenterade alltid.

Nej, det är inte så lätt för en ängslig gammal ångesträv att lura sej själv till lugna, positiva, kaxiga tankar. Inte alls särskilt lätt faktiskt.
Å... nu viskar jag lite här för detta skäms jag för en smula... ibland undrar jag varför jag gjorde det.
Avstod fyra veckors semester, min trygga plats i gruppen, att kunna åka till jobbet å känna mej lugn i magen för detta? Jag kommer med all sannolikhet inte få betalt och då är jag till hösten tillbaka på ruta 1 bara något mer själsligt sliten än innan.

Jag önskar så att jag inte var sån här. Jag har önskat det i hela mitt liv. Nästan mer än vad jag önskat bort min svåra allergi.
Jag önskar att jag var en sådan där trygg, stadig människa som såg varje utmaning som en möjlighet och som tyckte ovisshet var spännande å kul.
Som struntade i vad andra tyckte eller än bättre, som tog för givet att andra skulle älska mej å tycka att jag var fantastisk.

Bah!

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell



Jag har precis läst ut Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar."
Detta epos över alla homosexuella män som slogs för att få leva sitt enda liv och som dog som flugor under -80 talet i det som kallades Bögpesten. AIDS.

Romanerna om den unga Benjamin, uppvuxen i Jehovas vittne, som förälskar sej i den levnadsglada Rasmus från en liten by i Värmland där homosexualitet är otänkbart, de är mer än en kärlekshistoria.
Berättelsen om den excentriske Paul, om skådespelarämnet Bengt, den blyga pojken Reine, paret Seppo och Lars-Åke är större än just en berättelse.
Den är sann och den är en nutidshistorisk skildring av ett Sverige i skräck inför ett virus som dödade unga människor och vad den skräcken gjorde med alla oss andra. Med föräldrar, präster, sjukvårdspersonal, journalister.
"Torka aldrig tårar utan handskar" bör höra till den obligatoriska litteraturen i högstadiet och är allmänbildning, något vi alla bör tagit del av.
Mitten av -80 talet. Det var alldeles nyss.

 

Jag lägger ner boken när jag läst den och så gråter jag.
Tårarna stockar sej sedan länge i bröstet och nu kommer dom.
Allihopa.
Jag gråter för historien som jag nyss läst ut. För kärleken och för kärlekslösheten.
För dessa unga människor som blev avvisade och förvisade av sina egna föräldrar, vänner och släktingar bara utifrån vilka de var. Vilka de älskade.
Händer det verkligen ännu? Kan det fortfarande vara svårt att komma ut? Är vi inte förbi allt sånt... tramseri?
Lillebror påstår att det fortfarande sker, att det ännu kan vara svårt och jag känner mej som en blind, det är en verklighet och en syn som jag inte kan begripa.
Som mamma vore det en stor skräck att mitt barn blev tillsammans med någon som inte var snäll mot hen. Eller att mitt barn aldrig fann någon att älska som älskade tillbaka.
Men att på något sätt ta anstöt över att mitt barn älskar och älskas av någon av samma kön känns... väldigt märkligt. Som att säga upp kontakten med sitt barn för att den skaffar katt. Eller börjar jobba i en bokaffär.
Vilka hjältar de är, alla dessa män och kvinnor, som fått offra hela sina barndoms fästen för att få vara den som de är.

Jag gråter för mej själv. För att allt är känsloladdat och jobbigt idag och för att jag är så in i vippen själsligt trött.
Jag gråter, jag är ledsen och jag vill skriva ett oändligt långt kärleksbrev till Jonas Gardell som tack för berättelsen jag fått ta del av.

Puss/ Asta 

lördag 13 juni 2015

Tänk dej lycklig



Jag läste en artikel (HÄR för den intresserade) där Hjärnkirurgen Nisse Simonsson talar om studier som visar på att vi kan välja glädje. Studier som visar att hjärnan anpassar sej efter tankar och den som skrattar mer, ältar mindre och ser det positiva i livet... i allt det vackra som vi har... blir lyckligare människor.
Jag har ju skrivit många inlägg på ämnet... positiva budskap, le även om du inte är glad, upprepa peppande mantran, var din egen bästa vän, affirmation osv... och tycker att det ÄR väldigt spännande.
Jag är uppfostrad och uppväxt med en mormor som såg allt i mörka färger och som aldrig missade ett tillfälle att vara bitter, avundsjuk eller att göra andras problem till sina.
Genom dna eller social prägling har jag mycket av det där med mej i min egen personlighet, trots att jag tyckte genuint illa om de bitarna hos mormor, så finns det hos mej oxå.
Det finns studier som inte Dr Simonsson här tar upp som visar att förmågan till att känna lycka i mångt och mycket är ärftligt och att uppväxtmiljön eller förhållningssättet till detta spelar mindre roll.
Deppiga fakta så jag väljer att tro på att jag har förmågan att styra mitt tankemönster.
Kan du tala om för din hjärna (vilket jag VET att jag kan, att jag är kass, inkompetent, ful, rätt dålig som hustru, dotter och mamma ja då kan jag banne mej lära hjärnan det motsatta också.

Doktor Simonsson beskriver att människan av genetiska skäl har lättare för att känna pessimism än optimism. Under många år, i begynnelsen, levde människan i en farofylld miljö på den afrikanska savannen och våra grundläggande sju emotioner formade människan: glädje, rädsla, sorg, oro, ilska, skräck och äckel. Av dessa är endast glädje en positiv känsla och på många sätt har evolutionen inte kommit särskilt långt.

Hjärnans väg till glädje är alltså lite mer snårig än de andra.
Dr Simonsson menar att allt för många negligerar i positiva saker, i lyckande vi klarat av och i att hålla kvar i de där goda stunderna.
Jag tror oerhört mycket på det här.

Samtidigt kan jag bli en smula irriterad när jag läser artikeln. Som om det vore så lätt. Som om människor envisas med att välja oro, ältande, nervositet, deppighet.
Dr Nisse Simonsson samlar ihop sina tio bästa tips till att bli en gladare och mer framgångsrik människa. Och dom gör mej en smula irriterad... 

1. Glädje och lycka kommer från dina egna tankar.
2. Livet går i tankens riktning.
3. Man kan grubbla sig sjuk – och man kan tänka sig frisk.
4. Ge akt på vad du tänker – och spräng bort mörka tankar.
5. Du inte ska idissla – stäng av det negativa tänket.
6. Du bör sluta vara surmulen. Lägg undan dina sorger – och snart skiner du upp igen.
7. Du bör göra glada saker.
8. Välja bort energislukande surkartar.
9. Söka efter ett rejält gapskratt varje dag.
10. Världen är som den är – och du mår som du väljer att leva i den.

Alltså, det är inte så himla lätt alltid! Till å med lite cyniskt.
Det är inte att bara stänga av den sura kranen och så där ja, det var det.
En människa som är deprimerade eller mår psykiskt dåligt har kanske lite svårt att bara huxflux lägga undan sorger och stänga av de negativa tankarna.
Jag har prövat KBT för det, att älta mindre- bli gladare, men det är svinsvårt.
Kan tänka mej att det kan kännas som en hån att mitt i sin egna fucking jävla överlevnad leta gapskratt dagligen och "sluta vara surmulen."

Men alltså bortsett från det. Om forskningen nu  hyfsat entydig visar på att vi, i väldens mest trygga men antidepressionsknaprande land, där majoriteten av alla sjukskrivningar inte har med den fysiska hälsan att göra, är förmögna att själv välja vad vi vill känna så är det väl väl värt ett par försök?
Jag ska verkligen träna!

Jag hade ju under lång tid som godnattritual att tanka minst tre men gärna fem positiva saker med dagen... med JUST den dagen... alldeles oavsett om den varit pest el kolera eller kanske kalasbra.
Jag fick inte lov att ta sånt som jag är glad över varje dag... du vet, lever i ett fritt land, inga naturkatastrofer, relativt trygg på alla vis. Jag fick inte heller bara upprepa samma sak varje dag... Noah, Gottfrid, Ängla... typ.
Nej, varje dags tacksamhetstankar skulle vara från  den specifika dagen.
Det var väldigt väldigt bra som nattrutin och hjälpte mej till mer glädje.

Idag tex.
Idag är jag tacksam över att Lillebror o jag äntligen träffades igen och hade en mysig dag tillsammans.
Jag är tacksam över att vi mötte Mini och Dotter nr II och deras familjer.
Tacksam (och stolt!!!) över mina fina barn.
Jag är tacksam över att det mestadels var gott väder.
Å att nu sitta med altandörren öppen och höra regnet smattra utanför medveten om att jag jag snart ska krypa till sängs.
Jag är tacksam över att jag idag fått min korisonspruta och nu förhoppningsvis känna mej mindre allergisk.
Jag är tacksam över kall öl å mat på uteservering och jag är tacksam över att Gottman redan ligger där uppe i vår säng å nannar.

Vad är du tacksam över just idag och vad tycker du om tankarna i inlägger rent generellt?

Puss/ Asta



Pridedag i bilder.



Kanske världens vackraste flagga. Flaggan som symboliserar att vi alla är lika värda och äger rätten att vara vem vi vill och älska den vi önskar.



Pridelackade naglar på tant Asta


 

Vackraste Mini. Blir lycklig av att bara se på denna vackra, godhjärtade unga kvinna.



Några till som jag älskar. Mini, svärsonen, min snygga dotter nr II, ännu en svärson å lillebror som äääälskar arbete.





En slagen hjälte som redan avverkat två Falkenbergs Pride.



Trångt i tåget innan avfärd.
Bubbliga, pratiga, sociala människor. Pride GÖR nåt med oss alla.



My brother and I. Är vi syskonlika tycker ni?

Puss/ Asta



Ett inlägg att bli illa omtyckt för



Jag vill börja med att säga att jag är precis lika ledsen och bedrövad som så många andra svenskar idag över nyheten att den försvunna Lisa Holm är funnen och identifierad avliden.
Jag följde sökandet via olika nyhetsmedier många, många gånger per dag.
Jag hoppades, önskade och våndades med henne och hennes närstående så som så många andra.
Med stigande vånda och allt mindre hopp.

Minns det. Minns starten på mitt inlägg nu när jag fortsätter.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad det är med Lisa Holms tragiska öde som upprör och engagerar så. Visst är det vansinnigt tragiskt, fruktansvärt och oacceptabelt att en ung kvinna cyklar hem från sitt arbete sen eftermiddag men aldrig kommer hem, aldrig kommer någonstans någon mer gång.
Men vad är det som gör att vi känner så starkt?
Hela Sverige verkar mer eller mindre ledsna och i någon slags chock.
I mitt flöde på facebook återfinns nyheter, stödgrupper, hyllningar till Lisas ära.
En tyst minut hölls nationellt idag klockan 18.
Människor beskriver hur de gråter, tänder ljus, sörjer.

Kvinnor dödas hela tiden.
I mitt huvud flashar den unga kvinna som dog i vintras-våras nångång, hon som blev skjuten i en bil tillsammans med två unga män och där två andra unga män, bekanta till offren, greps dagen där på.
Där spekulerades det kring relationerna mellan offer-gärningsmän, motiv, bevisläge.
Den unga kvinnan, i artonårsåldern om jag minns rätt, var media och sociala medier rätt ointresserade av. Grabbarna (offer å förövare) hade känt varann sedan de var små.
Tjejen hade bara otur av att vara på fel plats vid fel tillfälle, kanske som många andra tjejer kär i fel kille.
Men där... ingen sorg. Ingen tyst minut.
Cirka 20 kvinnor om året mördas av sina egna män eller andra närstående män enl BRÅ.
Långt fler misshandlas och lever under skräckliknande förhållanden. I Sverige. Ett av världens absolut mest jämställda länder.
Rubrikerna är inte många, intresset hos utomstående väldigt lågt.

Alla dessa kvinnor är döttrar. Kanske mödrar. De lämnar sörjande anhöriga och förtvivlade närstående efter sej. Alla dessa kvinnor är var och en en tragedi, lika stor som den Lisa är för hennes kära.
Så varför drabbas vi... som land... av denna kollektiva sorg just nu? Just för Lisa?
Igen, utan att på något sätt förringa Lisas fall, så slår mej tanken att många av dessa som är aktiva på sociala medier och skriver "kram", Kärlek", <3," Tänder ett ljus", "Ber för din själ" och allt vad det är inte rycker på axlarna över att mängder av kvinnor å deras barn dör på Medelhavet.

Det intresserar mej. Denna aspekt av det mänskliga psyket. Vad som triggar igång. Vem som får sympatierna.

Vila i frid Lisa.

Puss/ Asta


fredag 12 juni 2015

I dag har jag varit mormor i två år.

Mönstrad topp - 100% Bomull
Idag fyller mormors hjärtegull Ängla två år och jag har varit mormor lika länge.
Jag minns fortfarande känslan precis när jag fick det här lilla pyret i min famn för första gången.
Allra första barnbarnet. Allra första gången.
Det är nåt speciellt.
Hjärtat fyllde hela bröstkorgen. MITT barn, min förstfödda, som fått ett barn.
Svårt att förklara men helt obegripligt stort.

Det blir ju jätteknäppt när jag inte får lägga ut några bilder på henne, men jag får respektera det.
Det blir konstigt när Noah syns dag ut å dag in men aldrig de två andra.
Well well.
Jag har skickat henne en liten present (se bild), ringt å grattat (så himla kul nu när man kan börja göra så, ha en kontakt utan att ses) och på söndag är det dags för kalas med mera presenter.
Snäckan hade haft en mysig dag med sin pappa å varit på Mc Donalds å i leksaksaffären.

Ängla-Pängla är en sån liten fröken. Liten, späd och pimpinett. Finlemmad med svepande hår och nästan alltid klänning.
Hon är försiktig och blyg fortfarande å det är bara i bra stunder (när hon är mätt, utvilad å på bra humör som jag kan lyfta upp henne eller traska iväg en bit från hennes morsa utan att hon protesterar höggradigt.)
Detta trots att hennes mamma är väldigt genusmedveten.
Noah bonkar å slår, sliter å drar. Älskar att vara med morfar när det ska snickras å brötas.
De är två barn, två individer å man kan kanske inte dra så stora biologiska växlar utifrån just dom men de ÄR väldigt mycket flicka och pojk.
Ängla är fantastiskt smart.
Kan fokusera på högläsning för äldre barn, kan pussla, pratar en massa, kan räkna till fem, sjunga och dra slutsatser som känns som väldigt tidigt för en tvååring.
Det är fantastiskt att ha fått två så olika små människor som man får kalla sej mormor till.

Blygheten å avståndet gör att vi inte riktigt känner varandra ännu.
Jag ser fram emot att bygga en relation till henne/ med henne. Längtar. Vill bli världens bästa mormor.
När blygheten släpper och vi får utrymme å luft att göra saker på tu man hand.
Det är det vardagliga jag längtar efter.
Åka å bada, fika på café, mata kossorna med äpplen, baka en kaka, krypa upp i sängen och läsa bok eller mysa i soffan med en film.
Tids nog.

Tills dess. Älskade, älskade unge jag har kärlek nog för oss båda.
Vi ses på söndag.

Puss/ Asta

Vilken härlig dag tra la la laaa



Åhhh vilken härlig eftermiddag vi gick å fick.
Eller ja, det kanske varit vackert väder hela dagen, vad vet jag, jag har jobbat och varit instängd hela dagen. Sista hospiteringsdagen jo men visst ser ni. Jag sätter skräcken inför måndagens egna ansvar på paus över helgen.
Hur som haver, ut kom jag på sjukhusparkeringen kring klockan tre och äntligen sken inte bara solen, det var varmt oxå!
Fredag. Fredag minsann.
Jag åkte vägen om "gröna butiken" och köpte mej några sådana här, Rosé cider.
Klart godaste cidern om ni frågar mej.

Så åkte jag hem. Mannen var ännu inte hemkommen. Mini å Noah låg och sov å själv struttade jag ur alla kläder förutom bh och trosa, knäppte upp en burk och la mej väl tillrätta i solstolen där jag sedan låg kvar nån timma eller lite mer med Gotteman liggande i skuggan bredvid mej.
Mumma för själen. Som jag längtat.
Å lite färg fick jag allt. Åtminstone på överläppen där jag... med ålderns intåg... tydligen skaffat mej trippeltpigment så nu ser det ut som om jag har en frodig mustasch.
Ja ja. Det är väl smällar man får ta antar jag.

Mannen kom hem. Småskruttarna vaknade. Svärsonen grillade och livet fortsatte att vara så där himla bra.

I morgon är det prinsbröllop. Det antar jag att ingen har missat?
Jag är på intet vis någon rojalist men jag är nog en smula romantiker och jag tycker att Carl-Phillip och hans Sofia är rätt fina ihop och ser himla kära ut så jag är glad för deras skull.
Kan till å med sträcka mej till att det ska bli kul att se alla vackra klänningar men DET behöver inte vara direktsänt på något vis eller ens i rörlig bild. Det räcker så fint på nätet efteråt.
Jag tycker det är liiiiite overkill när Aftonbladet på nätet har en nedräkningsklocka fram till vigseln sekund för sekund.
Hallå! Räkna alla kvinnor som får söka vård för att deras karl misshandlat dem istället. Eller alla människor som drunknar i Medelhavet i sitt hopp (och sin förtvivlan) efter trygghet. Eller... ja, nåt annat viktigt.
Visst jag förståååår människors behov av förströelse oxå men denna nedräkning kändes bara för tramsigt.
I alla fall. Imorgon är en stor dag i min lilla stad, och för min del då inte i huvudsak för att prinsen nu skall bli monogam utan för att vi ska ha Pridefestival.
I fjol blev det så vansinnigt lyckat med strålande väder, kanske nyhetens behag och människor som verkligen gick man ur huse.
Imorgon... på dagen, vilket det är tal om för min del även om festligheterna varar inpå småtimmarna... så lovar smhi molnigt å sol och ca 20°c.
Låt oss alla hoppas att de talar sanning.
Jag har, dagen till ära, målat naglarna i pridefärger och sitter i detta nu med hjälpmedel för att dölja min grå utväxt.
Jag kände att grått hår och mustasch... det blir lite väl Conchita för min smak. Muschen å regnbågsnaglarna får räcka.
Vi stighta människor behöver ju inte ta i från tårna för att vara delaktiga i festyran.

Puss/ Asta


onsdag 10 juni 2015

Ska jag bli jordemor tro?



I tisdags var jag på intervju angående att jag sökt betald vidareutbildning till Barnmorska.
Jag fick sitta ner med de två chefer som jag har på BB samt med chefen från en gynekologisk avdelning, den sistnämnda "känner" jag lite grann eftersom hon till relativt nyss arbetade som syrra å vårdplatskoordinator.
Den ena av cheferna frågade om jag tyckte det kändes jobbigt att de var tre stycken men ingen av dem är nya för mej så det kände jag inte alls.

Jag fick veta att sex-sju stycken sökt den här möjligheten att läsa till Barnmorska med betalning och att de hade en, kanske två platser.
Jag vet åtminstone två stycken andra, mycket kompetenta sjuksköterskor, som sökt och som arbetar inom kliniken och mitt mod sjunk rätt rejält.
Det måste vara ett delikat men svårt val för dessa tre chefer att besluta vilka som skall få platserna så vida de inte i förväg har någon favorit.

Jag fick svara på en mängd frågor.
Varför jag vill bli Barnmorska? Vad jag tror förväntas av en sådan? Vilka kvaliteter jag har som är lämpliga? Hur jag ser på Barnmorskans yrke? Vilka skillnader jag kan se mellan att vara Sjuksköterska och Barnmorska samt om jag kommer att läsa även om jag inte får utbildningen betald.
Det var ungefär vad jag förväntat mej.
Efteråt kändes det... så klart... som att jag skulle kunna gjort bättre ifrån mej och tryckt mer på ditten eller datten men... asch, vi får se.
Jag tror inte att jag får det, sådan är känslan och intuitionen, och jag tror inte det bara är min vanliga pessimism som smittar. Jag tyckte mej kunna läsa det i ansiktet å på kroppsspråket på de tre cheferna. 

Jag är stolt över att vara Sjuksköterska. Jag tycker att det är ett... tungt/lågbetalt/stressigt jobb... men också ett ständigt utvecklande å lärande jobb.
Jag är intresserad av människor, jag räds varken fysisk kontakt eller svåra ämnen och det är fantastiskt att få hjälpa en patient till någonting bättre, varesej det handlar om god och ömsint omvårdnad av en döende patient eller alert hanterande av akut dålig patient.
Jag har trivts med min roll, med mitt yrke, med mina patienter och min avdelning men jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av hjärtan eller njurar. Jag hade lika gärna kunat jobba med blodsjukdomar eller magar.
Med obstetrik och i viss mån gynekologi är det skillnad. Jag ÄR intresserad.
Jag har plockat fram min gamla bok från grundutbildningen i ämnet och läst den såpass mycket att jag förmodligen skulle kunna skriva en tenta i ämnet imorgon.
Jag läser och läser om vissa bitar, jag slår upp saker, jag blir frustrerad över att mycket inte står med för det är ju ingen bok för barnmorskestudenter, den är till för grundutbildningen till Sjuksköterska.
Jag ser oerhört mycket fram mot utbildningen och nästan mest de teoretiska bitarna för att jag tycker ämnet är så spännande.
Så har jag aldrig känt inom sjuksköterskeriet.

Jag har många kvaliteter som man behöver som Barnmorska tror jag.
Jag är som sagt genuint intresserad av ämnet. Jag är en fysisk person och det finns inget yrke som är intimare och mer fysiskt än att vara nära en naken födande kvinna som blottar både sin kropp, sina instinkter, sin fruktan och sin kraft. Att där massera, hålla om, undersöka, andas tillsammans, det kräver en mognad i att förtränga sin egen personliga sfär.
Jag är inte rädd för att möta ångest eller aggression. Jag vågar stå kvar och hålla fast blicken i sådana lägen.
Under min grundutbildning och hela min karriär är det det som jag alltid fått mest cred för, mitt bemötande av patienten och min förmåga att läsa av och anpassa bemötandet.
Sen har jag genom mina år inom akutmedicin, där jag jobbat mycket kvällar då doktorerna inte är på avdelningen och ofta tillsammans med oerfarna kollegor utvecklat min kliniska blick, min förmåga att agera snabbt när det behövs, att jobba metodiskt och att söka doktorn när jag behöver hen.
Det är barnmorskans stora självständiga ansvar som tidigare skrämt mej och som... jag erkänner... fortfarande delvis gör så.
Det FÅR inte gå fel. Man FÅR inte göra en felaktig bedömning. Man FÅR inte missa något.
Men jag tänker att ett visst mått av ödmjukhet kanske inte är fel heller.
I nuläget kan jag inte. Som ny kommer jag att vara just ny och får be erfarna kollegor om hjälp och jag är varken dummare eller smartare än andra barnmorskor som jag känner.

Samtidigt skrämmer utbildningen mej.
Den är tuff, både teoretiskt och praktiskt. Teorin känner jag att jag fixar.
Studentrollen känns läskigare. Handledare som jag klickar med å som förmår ge mej den där stöttningen och självförtroendet känns som a och o.
För barnmorskor kan vara ett hårt släkte och som student har man mycket att bevisa.
Kommer jag läsa om jag inte får betalt?
Tveksamt som jag sagt tidigare. Hur klarar man sej på så där lite pengar?
Lån, bilar, Mini å hennes familj.
Fransarna slopar jag icke men kläder får jag väl låta bli där ett tag, men GÅR det?
Skulle vi klara oss om jag fick ut sju och ett halvt tusen?

Säg nåt peppande! :)

Puss/ Asta