Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.
Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.
Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner.
Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack.
Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden.
Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...
Puss/ Asta
Å jag är avundsjuk på att du nu gått och blivit "en sådan där löparmänniska". :D Jodå, så visst finns det någon som är avundsjuk på dig också, precis som du är avundsjuk på dem de andra för deras ännu större engagemang. Hej från soffan med en hand i en hemmakvällpåse! :) Kram, Maria
SvaraRaderaHahaha, underbar kommentar. Tack! Kram
RaderaEn fråga bara, av ren nyfikenhet.Tror du inte att det kan hjälpa att inte lägga ut dina löpningsresultat på Fb. Att det ökar känslan av att "det här gör jag för min egen skull. Inte för någon annans och jag jämför bara med mig själv". Eller känner du att det skulle sänka motivationen? Att du liksom behöver bli peppad? Hur tänker du kring detta?
SvaraRaderaKram din Emelie.
Tja, dels är jag ju en bekräftelsetorsk så hejarropen är så klart roliga men mest är det faktiskt för att inspirera andra. Känner flera som börjat springa för att jag... JAG av alla människor... faktiskt kan. Så mina framsteg å motgångar är för att peppa andra. Kram gumman.
RaderaOch så är monkan tillbaka i bloggeriet igen... *ler*
SvaraRaderaJag kommer ALDRIG att tycka att löpning är roligt. Och jag kommer aldrig att springa/jogga ett maraton. För jag tycker inte att det är kul. Alls. Någonsin. Detta trots att jag joggat i en fem års tid nu. Och faktiskt till och med kommit "sub30". Jag är glad för de människor som vill göra det, men mig kvittar det verkligen lika. Däremot håller jag verkligen med om det där med att träning faktiskt håller galenskapen i schack lite.. Jag har gått från att aldrig träna till att faktiskt träna 3-4 ggr/veckan. Och det gör att jag orkar mer och mår bättre.
Jag tycker att du är jätteduktig och gillar Marias kommentar här ovan :)) Men jag kommer nog inte bry mig ett dugg om huruvida du springer ett maraton eller inte. I min värld säger det ytterst lite om en människa. Då säger det mer om dig att du är en så klok antirasist!
Kram på dig vännen!