Helloooo vardag

Japp då var det vardag igen.
I slutet av min första semestervecka. Regn och min första rejäla kontakt med min ständiga och lika oälskade sommarpolare... allergin. Det kliiiiar i ögon, näsa, hals och jag känner mej andfådd bara av att röra på mej.
Jag har röjt upp lite i köket som såg ut som sju svåra år med Noahs matrester på bord å golv, en massiv disk och skräp i mängder å leksaker överallt.
Jag passade Noah under tiden för hans mamma var ute å sprang (heja.)
Inom mej bubblar irritationen och stressen. Över att inte få någon ro, någon sol, någon semesterfeeling.

Ibland... jag vill betona att det är IBLAND... korta, korta stunder kan jag känna att trångboddheten tär och att jag är för gammal för detta eviga passandet det innebär att leva med en liten man på 1 år.
Han är blixtsnabb och överallt (å ingenstans) på nolltid. Han river ut saker, drar ner saker, pillar där han inte ska.
Hans mamma och jag har med tanke på att vi är olika generationer en förvånansvärd samsyn vad det gäller barn men jag är nog mer för att begränsa och se efter medan hon låter honom röja och städar (kanske) upp sen.
Hela huset är småbarnsanpassat med bortplockade bänkar, tomt i fönsterkarmar, dörrar är stängda och grindar finns i trappan både där uppe å här nere, men det finns ändå enstaka saker jag inte vill lägga undan och som lillplutten inte får pilla på.
Jag är betydligt mer effektiv och har större simultanförmåga än vad Mini har.
Under halvtimmen jag passade Noah städade jag dessutom köket, kokade nappar å bryggde kaffe. Han lekte där jag såg honom.
Men å andra sidan så har jag bara lillen korta stunder och hon har det här passandet hela dagarna.

Jag önskar inte att dom ska flytta. Jag vill betona det för alla olyckskorpar som kraxade högt när Mini var gravid och som sa att det kommer bli såååå jobbigt. Jag känner mej fortfarande privilegierad som fanken som får vara med om detta, knyta så starka band till mitt barnbarn och se en ny liten människa utvecklas varje dag.
Jag skulle fortfarande tycka att det var superduper tungt om de flyttade för jag saknar både Mini och Noah inom några timmar om jag/ dom är borta.
Men ett generationsboende hade varit bättre på sikt, det hade varit drömmen. Två boende i ett eller två hus på samma tomt. Trygghet å närhet men samtidigt möjligheten till privatliv.


Nu har jag gnällt färdigt. Fått sitta i fred en kvart å druckit min andra mugg kaffe.
Nu känns det bättre.
Jag tror jag ska försöka svida om till springkläder och lunka ner till stationen där jag ställde bilen igår inför Göteborgsresan. Det kan kanske vara nån halvmil dit. Det bör jag fixa om inte allergin bråkar alldeles med mej.
En rejäl dos endorfiner kommer göra mej gott.

Hörs om en stund.

Puss/ Asta