Här står hon. Powermormor. Asta som jobbar starkt på att bli sin egen största supporter (lär inte bli så svårt, har inte någon annan men va fan, ni fattar vad jag menar.)
Med obefintlig midja och änglavingar... jo jo men oxå med lungor som pallar att springa sju kilometer.
För det var min runda idag. Sju kilometer, långa stycken på stranden.
Jag hade P1 dokumentär om Soran Ismael i lurarna och kände mej stark, lätt.
Andningen kändes skitbra.
Någonting har förändrats typ sista veckorna. Något som jag inte känt förra sommaren eller sommaren innan när jag kunde springa längre å snabbare.
Jag tycker att det är ROLIGT.
Inte bara skönt efteråt när det är avklarat utan kul just där å då när jag springer.
Och DET är den bästa känslan i världen, det som jag aldrig trodde skulle gå.
Idag sprang jag till å med OM en annan löpare. Det sa kanske mer om hennes fart än min för jag springer inte fort men ändå... känslan.
Smolket i bägaren var att när jag hade cirka en kilometer kvar hem började det göra ont i höger knä.
Gamla läsare minns kanske att det hände i fjol. Som från ingenstans kom en borrande intensiv smärta rakt in i höger knäskål. Det gjorde det omöjligt att springa vidare men försvann så fort jag började gå.
Smärtan dök upp pass efter pass redan efter någon kilometer och tillslut tappade jag motivationen och la ner.
Detta året har jag börjat väldigt försiktigt. Sprungit kort och ofta. Försökt bygga från grunden.
Bytt skor. Jag har inte känt någonting alls.
Men idag kom det alltså.
Inte så där intensivt som sist, jag kunde springa hem, men ändå samma "känsla."
Hoppas verkligen att det var en tillfällighet.
En gång är som sagt en gång medan två... ja, ni vet.
Äääälskar för övrigt mina Adidas supernova glide.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare