Vad kul att ni tycker så mycket

Skrev ett inlägg här om dagen kring föräldraskap då och nu samt kring det relativt nya ordet "egentid" när man har små barn å där tyckte ni till. Kul! Det är inte så ofta det blir diskussioner i kommentarsfältet och det kan jag sakna.

Jag har här valt ut två kommentarer... 

Jag tänker, angående egentid, att en skillnad på dagens och gårdagens föräldrar är att man är engagerad på ett annat sätt idag. Då tänker jag på barn från något år och upp. Jag och de småbarnsföräldrar jag känner har väldigt höga krav på oss själva. Vi vill vara intresserade och engagerade. Vi sitter med våra barn när de leker, tittar på tv, vilar. Vi frågar, är nyfikna och visar vår uppmärksamhet. Vi vill inte att barnet ska konkurrera med något annat, vi vill vara 100% närvarande. Kanske på ett annat sätt än för 20 år sen. Där med ökar behovet av EGENTID. För vissa komma ut på stan i klackar. För mig räcker det att få sitta ifred i soffan en timme. "Spring och lek medan mamma..." finns inte riktigt. Gott och ont med nu och då... det är på olika sätt. En tanke. Kram din Emelie.

Intressant ämne! Jag hade svårt att förstå att någon ville vara utan sitt barn för tjugo år sedan, när jag själv hade småbarn, och jag har svårt att förstå det i dag. Och jag håller inte alls med Anonym ovan. Jag tror att vi var mer närvarande med våra barn för tjugo år sedan än vad många föräldrar är i dag - att döma av hur många som är uppkopplade i dag. Det var inte vi, utan barnen fick odelad uppmärksamhet. Men sedan tror jag också att det varierar mer mellan individer än mellan generationer. Och mellan klasser. Jag, som har en hel del kompisar i överklassen, kan bara konstatera att det anses jättekonstigt att inte lämna bort sina barn bland dem!Emma.

En sak som jag fastnade för i ert tyckande var det här med närvaro.
Emelie skrev att dagens föräldrar är närvarande på ett annat sätt, att de ständigt lyssnar/ frågar/ pratar med barnet medan Emma skrev att hon upplevde sin tids föräldraskap som mer närvarande då vi inte satt å häckade i smartphones dagarna i enda.
Jag kan hålla med båda och samtidigt se att det fanns (såklart) individuella skillnader då som nu.

Som jag skrev i inlägget så har jag i mångt och mycket ändrat uppfattning sedan jag själv var småbarnsmamma. Tiderna förändras och vi med dem. Förhoppningsvis blir vi en smula klokare och ödmjukare med åren och sedan går allt i cykler.
Är övertygad om att dagens småbarnsföräldrar kommer kritiseras och debatteras när deras telningar växer upp.

När jag som sjuttonåring blev mamma för första gången så hade jag aldrig hållit i en bebis.
Jag hade inga småbarn omkring mej och jag hade en mamma och en mormor som kom med idéer som kändes vansinnigt främmande utifrån min känsla kring hur jag ville möta detta lilla nya liv.
Jag läste Anna Wahlgrens "Barnaboken."
Redan på den tiden, alltså sent -80 tal så ifrågasatte jag mycket av det hon skrev.
Allting passade inte mej. "Sova hela natten" tekniken kändes näst intill som barnmisshandel för mej som instinktivt ville samsova tex.
Men framför allt två av hennes teorier tog jag till mej.
Att ge ett spädbarn mat, mer mat och ännu mera mat. Hon beskrev det nyfödda barnet som en utomjording som inte talade vårt språk eller alls förstod vår kultur. Det var livrädd för att bli övergivet och att svälta ihjäl och därför skrek det.
Svaret skulle därför bli... och helst innan frågan var ställd... jag finns här, jag tar hand om dej, du sla få mat.
Så! Jag ammade och bar, ammade och bar, ammade och bar.
Och tror fortfarande fullt och fast på att så skapas trygga bebisar.
Det andra som hon sa som verkligen fastnade var att människor (och barn hör så vitt jag vet dit) har ett behov som är högre och viktigare än att bli älskade, ETT behov och det är att få tillhöra.
Att vara en del av flocken. Att få känna att jag behövs. Utan mej fungerar den här familjen sämre eller inte alls. Jag har min plats här.

Jag har alltid föraktat ordet kvalitetstid när det kommer till föräldraskap.
Lika lite som ungar behöver sina föräldrar som kompisar behöver de kvalitetstid av sin mamma o pappa.
Barn behöver kvantitetstid. Att få vara med. Omkring. Mycket. På allt.
Så jo, jag får hålla med Emelie som kommenterade att på min tid så fanns man inte alltid vid sidan av sitt barn ständigt lyssnande, inkännande, bejakande utan barnet levde med och vid sidan om.
Självklart tycker jag att barn ska bli lyssnade på och bemötta med respekt men de måste oxå kunna leka själva eller med andra barn, ta ett nej, stöta på patrull.
För jag tror att man kan bli lyssnad på FÖR mycket. Jag tror att en människa som får inbilla sej att "jag är universums mitt" för mycket stöter på patrull i mötet med annat småfolk som lärt sej precis samma sak.
Så jo, rätt ofta fikade jag med väninnor eller städade eller läste en bok medan ungen gjorde nåt annat.
Och kanske är det därför, som Emelie spekulerar i, som jag inte hade samma behov av egentid.

Spännande diskussion. Å alltid lär vi oss något av varandra över generationsgränserna.
Slutligen kan vi nog enas om att alla föräldrar gör så gott de kan utifrån sina egna resurser och det dom tror är bäst. De flesta ungar klarar sej fint trots ett eller annat misstag eller övertramp från föräldern. Å imorgon kommer det vi tänkt idag vara fel igen. 
Vad tänker du?

Puss/ Asta