onsdag 1 april 2015

Nedsatt psykologiskt immunförsvar helt enkelt... simpelt as that.


Snälla människor i min närhet frågar mej "varför är du ledsen, är det jobbet du tänker på", men så är det inte. Visst är jag ledsen över att min avdelning fått stänga ner, att jag å mina kollegor splittrats och att det slutade så fel med chefen, visst är jag det men ångesten är nåt annat.
Denna ångest som har fyllt varenda jävla cell sista tre-fyra dagarna, som bokstavligen har befolkat mej. Det är stor skillnad på att ha någon timme ångest och på att vara förföljd av den varenda minut.
Det märkliga är att det är svårt att förstå och acceptera.
Jag vill liksom skärpa mej. Det är bra nu! Lägg av!
Men orken är slut.
När jag är fysiskt sjuk försöker jag inte lägga av. Allergin är ett utmärkt exempel.
Jag är allergisk mot en jäkla massa saker. All form av pollen, kvalster, mögel, häst, fåglar.
Men jag är oxå allergisk mot sådant som i det vardagliga och under vinterhalvåret knappt märks, som hund, katt, damm.
När pollensäsongen slår till och gräs å gröda gror då får min kropp fullt upp, trots alla mediciner i världen. Då bryts hela mitt motstånd ner och plötsligt reagerar jag även mot Gottfrid.
Lite så tänker jag att det är med själen just nu.
Jag är utmattad psykiskt. Förut var jag ledsen, med snart en vecka hemma kommer ångesten.

Jag gör vad jag kan för att bemästra den.
Jag har varit ute idag på både spring och Gotterunda. Frisk luft och motion är bra mot ångest.
Endorfiner.
Jag sover mycket, minst en middagslur per dag och jag byter mycket av datortiden mot att läsa.
Jag äter bra och regelbundet och låter kroppen slippa 5:2 just nu.
Är noga med att ta mina mediciner som jag ska.
Jag tänker på hur jag andas och försöker så mycket jag kan att andas genom näsan.
Igår shoppade jag. Visserligen en bikini så där försvann det pluset men ett par billiga fina örhängen fick oxå följa med hem.
Ja, kort sagt. Jag gör allt som jag erfarenhetsmässigt vet lindrar... men med ganska klent resultat.

Varje kväll hoppas jag att imorgon ska vara en bättre dag. Hittills har imorgon bara blivit sämre.
Idag när jag sprang tänkte jag "Om livet ska va så här nu, om det inte går över...är det då värt det, vill jag verkligen vara kvar då?"
Men än så länge tycker jag att det är värt det och fördelen jag har nu mot mitt yngre jag är att jag vet att det går över. Kanske inte imorgon men det går över.
På fredag börjar jag jobba igen å jobbar hela påsken. På den nya avdelningen, dit jag inte ville. Hur framtiden blir vet jag förhoppningsvis snart och då ska ni oxå få veta.
Vi får se om jag pallar, just nu är det rätt viktigt för mej att jag gör det.
Nästa tisdag ska jag fylla på mina fransar igen, nåt så fåfängt mår jag väl av i stunden i allafall och på onsdagen ska jag för första gången på många år gå till en psykolog.
Jag... längtar kan jag säga. Hur mycket jag än tycker om mina nära kan jag varken prata eller förklara för dem hur det gör ont.

Lämnar er med mitt favoritordspråk som tröst i natten "Livet är en strid- och sen dör man." :)

Puss/ Asta


2 kommentarer:

  1. Låter bra att gå till psykolog när man behöver mer/annorlunda prat än det man kan få från närstående. Det ser jag som en del i att man tar hand om sig på ett bra sätt. (Som du ju verkar göra.)

    SvaraRadera
  2. Vad ska man skriva. Att ha ångest är inget vidare. Att ha ångest dygnet runt har jag inte upplevt och önskar att jag slipper det. Hoppas det går över snart!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare