tisdag 7 april 2015

Fixa med sin yta, är det okej?


Bild: Googlad från nätet. Snygga fransar tycker jag. Lagom. 

Idag har jag varit och fyllt på mina fransar.
Efter att ha pysslat med det förra sommaren å sedan pausat hela vintern så är jag så galet glad över att ha börjat igen. Jag trivs... jag ser piggare, snyggare å mer naturlig ut med dem då jag ofta slopar sminket.
Dyrt? Jo vars, det är det ju. När jag först hörde talas om fransförlängning och en kollega hade det så kändes det som galet mycket pengar, 500 spänn var tredje vecka.
Det kan man göra mycket (annat) för.
Mina är ganska naturliga. Jag har varken superlånga eller supertäta men jag tycker det är snyggast men alla ser det inte ens trots rätt många pengar då för en vanlig arbetare.
Jag resonerar som så att jag vill och jag har råd. Punkt.
Förändras något av det så får jag nöja mej med de högst medelmåttiga fransar som jag fick av naturen.
Jag shoppar inte lika mycket/ sliter mindre på miljön och jag skänker bort mer pengar än så till välgörenhet.
Det är mina motiv.

Relativt ofta i kvinnosammanhang... fikarum, bloggar, dammiddagar osv pratas det om diverse korrigeringar av utseendet. Allt ifrån botox och fillers till plastikoperationer.
Jag är splittrad i frågan.
Jag kör med fransförlängning. Hade jag haft råd och inte jobbat inom patientnära arbete så hade jag nog fixat gelénaglar och extensions oxå... men sen?!
Jag tycker att alla ska få göra som de vill. Jag dömer ingen som lyfter tuttar eller fyller igen rynkor, tvärtom är jag lite lätt avundsjuk och nyfiken.
Men för egen del...
Jag har fyra barn. Jag har som så många andra mammor klantat mej å klagat över vikt å valkar när de var små men jag har ändå haft som intention att lära dem att man duger som man är, att det är okej att bli äldre, att kroppens huvudsyfte är att fungera och inte att vara snygg.
Det skulle kännas som hyckleri att skaffa sej ett par bröst som ser ut att tillhöra en nittonåring då (men gudarna ska veta att jag prisgooglat och funderat genom åren.)
Jag tänker så här (vad det gäller mej själv... me, my self and I) att jag vill för egen del se bra ut men jag vill se ut som min ålder.
Jag har snart en dotter på trettio, jag har tre barnbarn, det är okej att ha rynkor och slapp hud då.
Kanske inte kul men livets naturliga gång och det finns massor av vackra äldre kvinnor.
Framför allt vill jag vara frisk och stark, inifrån och ut. Orka med livliga barnbarn och starka hundar.

Jag försöker säga till min kropp varje dag att den är fantastisk som håller sej frisk och tar mej framåt.
Tänk på att om du sitter å gnäller å sörjer över att du är trettio år så är du snart fyrtio och femtio...
förhoppningsvis.

Vad tycker du och var går din gräns för skönhet och fusk med den samma?

Puss/ Asta

Bild: Sextioåriga ursnygga Lena Ohlin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare