torsdag 26 mars 2015

Stackars...


 


Hör ni, visst är det jobbigt med alla tiggare som sitter precis överallt?
Om jag springer igenom min lilla by så hinner jag stöta på en flera stycken av dem.
Utanför systemet, apoteket, utanför gallerian, utanför Coop och ICA.
De sitter vid parkeringen till mitt jobb.

Jag vill vrida på huvudet för att inte se.
Jag vill plocka upp min telefon och låtsas upptagen av ett samtal eller en sms konversation.
Jag vill titta ner i marken.
Även om utanförskapet och människor som faller mellan maskorna i Sveriges välfärdsnät alltid har funnits så har tiggarna från Rumänien i denna omfattning som de nu är här konfronterat oss med orättvisa och total fattigdom.
Här.
Inte på någon exotisk resa där vi är gäster utan här.
Mitt i vår vardag, mitt i vårt livspussel av att lämna ungar på dagis-jobba-köpa en klädtrasa på HM-in på Bolaget för en flaska rött-till ICA å vad ska vi äta till middag.
Å det ÄR obehagligt.
Jag tycker det också.

Jag vill vända bort blicken för jag vill inte se.
Jag orkar inte konfronteras med mitt överflöd och hens totala utsatthet.
Orättvisan och orimligheten.
Men jag tvingar mej själv att se. Att möta deras blick. Att säga "hej."
Jag försöker ge pengar men det blir inte alltid och aldrig lämnar det någon tillfredsställelse.
Tvärt om, ju mer kontakt ju större hål slits det i skyddsmuren mellan mej och hen.
Och så tror jag det är för många. Jag tror att många tycker att det är jobbigt med "dessa tiggare" för att det belastar vårt samvete och ifrågasätter våra val.
För att rättvisa är något som egentligen är djupt inpräntat i oss.

Sen finns det som förtjänar en alldeles egen plats i helvetet. Eller en riktigt usel lottning i livets tombola nästa gång.
De som föraktar. Spottar på. Skriker efter. Tänder eld på läger. Snor slantar. Sprider rykten och hat på nätet.
De som har så slutna hjärtan att de inte kan ta in hur det känns att sitta på en blöt filt i kylan, i regn å i blåst, och sträcka handen mot andra människor i hopp om en småslant.
De som vill stänga gränser, förhindra att fattiga utsatta människor ska få känna en gnista hopp för att det stör deras gatubild.
Det måste vara förfärligt att ha så lite empati.
Stackars er.

Puss/ Asta

1 kommentar:

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare