måndag 30 mars 2015

Tänk så fint det var förr.



Åhh tänk så fint det var förr.
När kvinnor fick vara kvinnor å män fick vara män.
Innan genus, vänsterfeminister å annat tjafs.
Då visste man sina roller minsann å kvinnor sprang inte runt och skilde sej hela dagarna.

Nej, mer Sd åt folket tycker jag. De är det enda partiet som värnar socialkonservativa värden.
De värdesätter familjen (dvs mamma-pappa-barn), vill sambeskatta kvinnorna så de kan få vara i sitt rätta element (hemmafruar) och ta bort tjafs som statligt styrd föräldraledighet å självklarheten till abort.
I motsats till den muslimska mannen hyllar de kvinnan (om man bortser från tusentals fotsoldater och kommunpolitiker som på nätet kallar kvinnor för horor, luder, vänsterpack som förtjänar att bli gruppvåldtagna i alla hål. Men då är det inte den fina svenska kvinnan de talar om, då är det lättfotade töser som går på lokal, tar en drink, dristar sej till att ha en åsikt.)

Puss/ Asta

söndag 29 mars 2015

Giv them hell



Jo, jag såg också på Jimmie Åkessons besök hos Skavlans i fredags.
Självklart gjorde jag det.
Jag var skeptisk innan men tror att både jag å Åkesson missbedömde Skavlans.
Att vi förväntade oss mer myspys än det faktiskt blev.
Jag tycker att Skavlans gjorde ett utmärkt jobb. Jag tycker han var tuff.
Det fanns frågor jag tyckte saknades och följdfrågor han missade men på det stora hela.
En av de bättre intervjuerna med Jimmie Åkesson.

Det som jag framför allt tyckte att Skavlan gjorde väl var att visa för väljarna och svenska folket att Sverigedemokraterna ÄR ett enfrågeparti.
Inför både europavalet och riksdagsvalet försökte Sd torgföra sej som ett parti för "hela folket."
Jo jo, invandringen skulle förvisso strypas men försvaret skulle få mer pengar, pensionärerna var deras hjärtefråga, företagandet skulle bli enklare, skolan skulle tillsättas resurser. Det ömmades för undersköterskor och sjuksköterskor. Kvinnorna skulle med. Fram med mjuka värden.
Men så kom då den där dagen när Sverigedemokraterna gick emot rådande praxis i riksdagen och valde att inte rösta för sin egen budget utan för oppositionen och därmed fällde regeringen.
Sd utlovade med väldigt nöjda å skadeglada miner att de tänkte fälla varje regering som inte gick dem till mötes i invandrarfrågan.
Hon Skavlan bekände Åkesson att han absolut stod bakom denna hållning och i egenskap av partiledare tänkte fortsätta köra på den linjen. "Giv them hell" hade han sms'at hemma från sjukstugan.
Så mycket för att "Ta ansvar för Sverige", så mycket för "När vi säger att vi värnar om pensionärerna så menar vi det på riktigt."
Giv them hell. Dramatiskt minskad invandring är den enda ståndpunkten. Det enda de bryr sej om.
Hur är man då inte ett enfrågeparti?

Åkesson slingrade sej som vanligt kring alla hundratals uttalanden det finns från Sd folk... människor som faktiskt representerar både Sverigedemokraterna och Åkesson personligen... som sagt vidriga ting. Kallat invandrare för gräshoppor, kackerlackor och judesvin."De borde lämna partiet"
Men Åkesson kunde lika lite hos Skavlan som i någon tidigare intervju/ utfrågning redogöra för varför det bara gällde vissa (för honom oviktiga gräsrotspolitiker) och inte topparna i partiet.

Det här tjafset om marginaliserade besvikna väljare å på andra sidan vänstervridna Pk maffian är rent ut sagt fånig. Det vet alla.
Röstar du på ett fascistiskt parti vars ledare tycker att en reklamfilm där burkaklädda kvinnor med barnvagnar som springer ner en svensk pensionär med rollator "inte är ett dugg rasistisk, inte alls ställer folkgrupper mot varandra" och ett parti med tusentals högljudda nätsoldater som med partitoppens goda minnen hotar, hatar och säljer ut invandrare, homosexuella, kvinnor och meningsmotståndare ja då röstar du på ett rasistiskt parti!
Å vad är du då? Marginaliserad???
Knappast.
Stå upp för din skitiga människosyn istället!

Puss/ Asta

Att vara stark å svag


Jag tycker det kan kännas svårt att prata/ skriva om att må dåligt psykiskt.
Jag tänkte skriva psykisk ohälsa men ryggade för termen och valde "må dåligt psykiskt" istället.
Det känns som om jag blir /skulle kunna bli dömd eller åtminstone klassificerad efter det.
Att vara skör.
Att inte orka.
Att vara hon "som är lite känslig."
Jag vet inte varför jag känner så, för jag tycker inte så å resonerar inte så om andra, men när det kommer till mej vill jag inte ge andra den fördelen eller insikten.

Jag ser mej själv som en stark människa.
Jag har gått igenom mer än de flesta, tagit mej fram tämligen ensam och står pall för sådant andra inte skulle ha gjort.
En del av dem sakerna vädrar jag på bloggen, andra håller jag väldigt privat.
Det finns sådant som jag inte berättar varken för min man, mina barn, mina bästa vänner eller mina föräldrar. Tankar och upplevelser jag alltid burit själv. Som ingen vet om.
Jag vänder lätt på nederlag, eller jag reser mej igen på nio. Alltid.
En vän sa en gång till mej att hon aldrig sett någon bryta ihop så totalt och sedan skaka av sej det lika snabbt. Jag omorienterar mej. Det är en del av min styrka.

Samtidigt har jag nära till mina känslor. Igen väljer jag mina uttryck och skriver inte känslig utan "nära till..."
Med det menar jag att jag har lätt till skratt och tårar. Jag räds inte att prata med andra om sådant som är svårt. Att möta andras rädsla eller sorg.
Men jag vet ingen som är så orolig som mej. Ingen som blir rädd för allt och ingenting.
Allt som är nytt, allt jag inte gjort förut.
Jag kan bli totalnojig över situationer som andra bara rycker på axlarna åt.
Det är som om jag inte har någon starttid för att känna skräck.
Den slår på bara... bam. Ofta helt omotiverat.

Som trogna läsare vet har Jimmie Åkesson och jag något gemensamt. Vi äter antidepressiva läkemedel båda två. Serotoninsparande. Det tycker inte jag är känsligt eller pinsamt.
Cipramil som var föregångaren till Cipralex som jag har var läkemedelsbolaget absoluta flaggskepp och storsäljare.
När jag började med den behandlingen försvann all den här oron.
Jag blev visserligen inte särskilt glad ( eller ledsen) heller, men ffa försvann ångesten.
Över vad andra skulle tycka, över om någon var besviken på mej, om jag valt fel, om nåt kunde gå fel...
Det var lixom bara... beigt. Rätt likgiltig. Grät inte ens när jag såg sorgliga filmer.
Lugnt.
Somliga skulle kanske tyckt det var obehagligt att plötsligt vara någon annan, att inte känna igen sej själv, men jag tyckte det var sååå skönt.
Jag tänkte "Aha, det är så här alla andra är."
Tyvärr var det en biverkan som försvann och numera har jag bara ett visst ångestskydd av medicinen.
Jag fick mina tabletter på ångestindikation. Jag var inte deprimerad.

Imorgon är jag sjukskriven. Första dagen på den där avdelningen som jag inte ville vara på.
Första dagen å enda chansen att göra ett första intryck.
Jag har ältat, vänt och vridit på om jag borde gå ändå.
Sååå dåligt mår jag väl inte? Nu har jag ju slutat gråta hela tiden.
Men jo, jag mår faktiskt dåligt.
Jag behöver ett par dagar att landa... även om mina andra kollegor fixar omställningen galant.
Jag behöver sova, andas frisk luft, tänka och helst tala med en psykolog.
Även om jag är den enda på jobbet som behöver det.
Jag får väl helt enkelt finna mej i att jag just nu är... skör.
Åhh herre gud :)

Puss/ Asta

fredag 27 mars 2015

Oj


Livet är verkligen suspekt.
Det kan vända 180° på en halv sekund.
Åt båda hållen.

Idag har jag varit sjukskriven. För att det är piss på jobbet och för att jag är sund nog att inse att jag är farlig för mina patienter när jag är så ledsen. För det är ledsen jag har varit, inte sjuk.
Jag har haft nog med mej och alla mina tankar å inte kunnat fokusera som jag borde och måste kunna på mitt jobb.
Idag fick jag ett samtal från en chef på sjukhuset. Jag hoppades att det hade löst sej, att de tagit sitt förnuft till fånga.
Jag har i veckor vägt mellan två alternativ. Stanna eller gå.
Och så idag presenteras jag för ytterligare en väg.
Nåt jag aldrig ens funderat på. Ett alternativ jag inte trodde fanns.
Jag kan inte säga mer om det just nu. Det är inte klart... än.
Men efter att ha bespetsat mej på uppsägning, använda semesterdagarna till att vara ledig hela sommaren och söka skola/ nytt jobb till hösten så står jag plötsligt inför ett alternativ om ett sommarjobb... och ingen semester.
Än har jag inte fått det. Än har jag inte sagt ja men det är nåt HELT nytt.

Jätte jätte märklig känsla.
Roligt, spännande och vanvettigt läskigt.
Kan jag? Vill jag? Vågar jag?
Tankarna snurrar hela tiden och går inte att stänga av. Men visst är det väl skönt som omväxling att inte bara grina.

Har ni varit med om något liknande?
Detta att en dörr stängs och medan man stirrar på den så öppnas en lönndörr som man inte visste fanns.

Puss/ Asta

Breakdown. Det sista jag skriver om det.

 

Om man är den typen av människa som går runt och tror att man är något å lider av det så borde man verkligen testa att jobba för landstinget. Förr eller senare plockar de ur dej den illusionen.
Jag ska inte gå in på detaljer men igår slutade jag gå som katten kring het gröt.
Jag gick in till min chef och sa vad jag tyckte å tänkte och efter hennes reaktion (eller ickereaktion) på det fick jag nog.
För kollegor och patienters skull arbetade jag klart mitt arbetspass trots att jag mådde svindåligt.
Tårarna kom om å om igen och när jag kom hem sa Mini att det såg ut som om jag gråtit hela dagen.
Det hade jag nästan.
När jag kom hem hade jag ont precis överallt.
Jag tog Ibumetin för huvudvärk, Nitrospray för värk i bröstet, Atarax för oro, Zopiklon för att få sova.
Å sov gjorde jag. Stenhårt.

Nog är nog och just nu behöver jag en paus hur syster duktig jag än är.
Jag kommer att vara sjukskriven den veckan jag har rätt till utan läkarintyg och sedan får jag se.
Jag tänker sova, läsa, springa, promenera och andas. Jag tänker hänga med mina killar och jag ska kontakta facket, läkare och en terapeut.
Jag ska inte hänga allt för mycket vid datorn, jag ska inte hänga med på avslutningsmiddagen med jobbet utan jag ska försöka få distans. Tänka klart och tänka rätt.
Alla kriser är en möjlighet, det är förbannat svårt att se det mitt i stormens öga men så är det.
Vi får se vart jag hamnar. Vad som är tänkt för mej. Jag ska ta i tu med det när jag andats klart.
Jag är en psykiskt stark människa tack vare att jag har nära till mina känslor.
Jag är oerhört stresstålig så länge det handlar om "mycket att göra" men jag är allt sedan utbrändheten väldigt känslig för organisatoriskt kaos.

Detta är det sista jag skriver om jobbet på ett tag. Till de av mina kollegor som läser och i synnerhet de som går vidare till den andra avdelningen... Ta hand om er. Vi syns å hörs. I love U all.

Puss/ Asta

torsdag 26 mars 2015

Stackars...


 


Hör ni, visst är det jobbigt med alla tiggare som sitter precis överallt?
Om jag springer igenom min lilla by så hinner jag stöta på en flera stycken av dem.
Utanför systemet, apoteket, utanför gallerian, utanför Coop och ICA.
De sitter vid parkeringen till mitt jobb.

Jag vill vrida på huvudet för att inte se.
Jag vill plocka upp min telefon och låtsas upptagen av ett samtal eller en sms konversation.
Jag vill titta ner i marken.
Även om utanförskapet och människor som faller mellan maskorna i Sveriges välfärdsnät alltid har funnits så har tiggarna från Rumänien i denna omfattning som de nu är här konfronterat oss med orättvisa och total fattigdom.
Här.
Inte på någon exotisk resa där vi är gäster utan här.
Mitt i vår vardag, mitt i vårt livspussel av att lämna ungar på dagis-jobba-köpa en klädtrasa på HM-in på Bolaget för en flaska rött-till ICA å vad ska vi äta till middag.
Å det ÄR obehagligt.
Jag tycker det också.

Jag vill vända bort blicken för jag vill inte se.
Jag orkar inte konfronteras med mitt överflöd och hens totala utsatthet.
Orättvisan och orimligheten.
Men jag tvingar mej själv att se. Att möta deras blick. Att säga "hej."
Jag försöker ge pengar men det blir inte alltid och aldrig lämnar det någon tillfredsställelse.
Tvärt om, ju mer kontakt ju större hål slits det i skyddsmuren mellan mej och hen.
Och så tror jag det är för många. Jag tror att många tycker att det är jobbigt med "dessa tiggare" för att det belastar vårt samvete och ifrågasätter våra val.
För att rättvisa är något som egentligen är djupt inpräntat i oss.

Sen finns det som förtjänar en alldeles egen plats i helvetet. Eller en riktigt usel lottning i livets tombola nästa gång.
De som föraktar. Spottar på. Skriker efter. Tänder eld på läger. Snor slantar. Sprider rykten och hat på nätet.
De som har så slutna hjärtan att de inte kan ta in hur det känns att sitta på en blöt filt i kylan, i regn å i blåst, och sträcka handen mot andra människor i hopp om en småslant.
De som vill stänga gränser, förhindra att fattiga utsatta människor ska få känna en gnista hopp för att det stör deras gatubild.
Det måste vara förfärligt att ha så lite empati.
Stackars er.

Puss/ Asta

Jimmie är rumsren nu. Duuuuuttig pojk.




Om två dagar... på bästa sändningstid... sitter Jimmie Åkesson i mysfåtöljen och blir intervjuad av Skavland. Jimmie kommer att sitta där, mitt i fredagsmyset, och jag kan inte tänka mej annat än att detta stått högst upp på Sverigedemokraternas önskelista.

Sverigedemokraterna växer i opinionsundersökningarna. Detta samtidigt som en stor undersökning visar att vi svenskar är mer välvilligt inställda till flyktingar och att de allra flesta svenskar tycker det är viktigt att ställa upp solidariskt för människor som flyr för sina liv.
Knepig ekvation att få ihop.

Under tiden före Andra världskriget hjärntvättades människor under lång tid till att tycka att Judarna var längre stående varelser. Till att de var elaka, giriga, hade onda planer om att ta över världen. Att de spred sjukdomar, bestal tyskarna på sin identitet.
I Sverige har normaliseringen och acceptansen av rasismen skett.
Språkbruket och "det som får sägas" har förändrats sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Föraktet mot muslimer som kanske tidigare mumlades där hemma kan idag uttryckas med klar å ljudlig stämma lite varstans.
Den råare tonen, det ökande antalet hatbrott, allt tjafset om att "Jag är inte rasist men..." (och så kommer något jätterasistiskt ut ur munnen, det aggressiva fotfolket på nätet som hotar å hatar allt och alla. Allt ifrån invandrare till vänsterradikaler.
Det är Sverigedemokraternas förtjänst, det sker med deras goda vilja.
Jag tror inte heller att det är en slump att än brunare, öppet nazistiska partier, har vädrat morgonluft och syns allt oftare å i fler sammanhang. De har fått draghjälp av Sd och SD får i sin tur hjälp i att anstå som snäppet anständigare.
Samma andas barn, säkert med många starka vänskapsband sinsemellan.

Somliga vill tysta Sverigedemokraterna, ignorera dem,  hålla dem utanför samtalet.
Andra tror på att debattera bemöta deras felhoppsnickrade siffror, tvina dem att debatterara farthinderskontruktion, trängselskattsregler, framtida vägbyggen osv så det blir tydligt att Sd bara har en enda fråga som är viktig för dem... att hindra krigsdrabbade människor från att komma hit.

Jag vet inte riktigt vad som är rätt väg. Jag vet bara att jag är "sverigevän" och att jag vill slåss för typiskt sveska värderingare... hålla ihop, visa solidaritet, rättvisa.
Men visst är det otäckt, hur fort samhällsklimatet kan förändras?

Puss/ Asta


måndag 23 mars 2015

Trött på daltet



Jag tänkte att jag skulle berätta en liten måndagshemlis.
Sänker rösten å viskar: Jag tycker inte om Sverigedemokrater.

Ibland tänker jag, å ibland frågar folk, hur orkar du med att skriva om Sd och deras väljare så ofta, hur orkar du fortsätta vara så arg.
Svaret är att jag inte förmår motsatsen. Jag kan inte vara tyst.

Sverigedemokraternas väljare må vara en spräcklig skara människor från stad och landsbygd, som övergivit partier från både den röda och blå sidan. De är mestadels män men även en å annan kvinna. En del av dem är öppna rasister andra inte.
Sverigedemokraterna verkar fortsätta att öka varesej de kommer till tals eller inte, varesej Jimmie är där eller inte, vilka skandaler som än blossar upp.
Sverigedemokraternas väljare gör mej förbannad. Jag är trött på daltet!
Jag är less på att höra hur marginaliserade de känner sej. Trött på att försöka förstå.
Om väljarnas läst det allra minsta ur Sd's partiprogram, om de lyssnat någon jävla gång på vad deras företrädare säger så borde de förstå... och som väljare oxå acceptera... den vedervärdiga människosyn som partiet står för.
Mot människor som flyr för sina liv.
I synen på hur och när man räknas som svensk.
I vad de vill göra med våra demokratiska rättigheter.
I synen på kvinnan.
På homosexuella.
Vilket samhälle de vill ha.
Så mycket utrymme som Sverigedemokraterna fått i massmedia kan allt det där inte ha undgått någon som är i närheten av normalbegåvad.
Jag älskar mitt land, jag är med säkerhet hundra gånger mer patriot än flertalet av de där nötterna.
Det är Sd och Sd's värderingar som är ett hot mot det här landet, inte vår solidaritet.

Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på dessa väljare som inte reflekterar alternativt än värre inte bryr sej om vilken brun sörja som partiet kommer ifrån och vilket Sverige de på allvar vill starta.
Att människor inte lärt någonting av historien vad som händer när ett samhälle delar upp vi och dom och kollektivt ger en viss grupp skulden.
Judehatet på -30 talet har stora likheter med dagens islamofobi.
De är annorlunda, de har en ond plan, de är inte som oss, de vill ta över världen.

När mina barnbarn frågar mej vad jag gjorde under den här tiden skall jag åtminstone kunna svara:
Jag stod emot. Å jag var arg hela tiden.

Puss/ Asta

söndag 22 mars 2015

Fasansfull våraktivitet

Bandeau BH Vit
Jag vet inte hur det är med dej, men de flesta kvinnor säger till sej själva flera hundra gånger om dagen att de inte duger.
Kanske inte så tydligt som "Du duger verkligen inte bruden" men ändå...
Det är små suckande, små missnöjda konstaterande, små negativa tankar.
Ett grått hårstrå här, ett buskigt ögonbryn där. En valk här, en trång känsla där.
Tomma tuttar. Sladdriga lår. Rynkor. Putande mage. Slappa ögonlock.

Det vi tänker och säger till oss själva tillräckligt ofta blir till en  sanning. Jag har länge varit medveten om det och försöker... jag sa att jag försöker... att jobba med det där.
Varje morgon när jag står naken inför badrumsspegeln och den där sucken försöker pysa ur mej säger jag med högre röst saker som "Wow, jag har en stark kropp", "Tänk att den här magen har varit hem världens mest fantastiska människor." Ibland skäller jag på mej (vilket nog är kontraproduktivt för då är jag alltså både ful å dum) och säger "Skärp dej, det är mat du stoppat i dej, du har inte cancer."
Men det är hårt arbete och går verkligen inte automatiskt. Än.

Ett exempel på när det är som svårast är det jag gjorde idag.
Prova. Bikini. * Andas in å ut *
Det var inte många rara stolta tankar som flög genom huvudet om tuttarna där och då kan jag säga när jag blottade min vita lekamen inne i en Lindexprovhytt.
Provade en prickig överdel utan bygel (tillplattat) och en aprikos överdel med bygel (hej vad det pös ut i armhålan.)
Efter det fick jag nog å la ner det.
Varje vinter/vår är jag villig att ta ett fett banklån och slänga alla mina ideal och allt mitt vackra prat om att det är naturligt att åldras åt fanders. Jag vill lägga mej under kniven och få litervis med silikon inopererat under bröstmuskeln. Kosta vad det kostar vill.
Nu säger jag det EN gång och sedan börjar jag om med mitt peppande över hur stark, fantastisk och frisk min kropp är imorgon...
JAG SER UT SOM FAN UTAN KLÄDER. SOM 75+.

Har du handlat årets bikini än?

Puss/ Asta (som ska ut å springa imorgon.)

Åter från goa glada Göteborg (utan skottskador.)



Hemkommen efter dejt i väskustens vilda västern med min svägerska.
Det var två rätt trötta tanter som möttes, lite tilltufsade av livet för närvarande.
Vi möttes upp på centralstationen igår vid lunchtid och tog in på Hotell Scandic.
Svägerskan ville inte va med på bloggen så ni får hålla till godo med min välbekanta nuna.

Direkt när vi möttes och hade kramats klart gick vi å tog en "fika."
Hon tog en kaffe. Jag tog en öl.
Och sen bara vi andades!
Pratade, pratade, pratade.
Ingen av oss är tystlåtna precis och vi hade en massa som behövde vädras.

Efter "fikan" tog vi vägen om Indiska som jag så klart ville kolla in innan vi gick till hotellet.
Jag provade en massa plagg i min färgskala. Grönt, orange, rött. Klänningar, blusar och tunikor.
Plötsligt sträckte Sara in den här blusen som ni ser på bilden.
Blått är inte min färg men jag föll som en fura och känner mej jättefin i den.
Har den på mej ovan och där görs den mer rättvis, den är ganska mörk.
BRITTANY blus blå

Därefter tog vi oss genom ett blåsigt å kallt Göteborg till hotellet.
Checkade in, hällde upp varsitt glas vin, hon vitt å jag rött.
Vi tjötade ytterligare nån timme eller en å en halv innan jag kom med den smarta idén att "blunda fem minuter."
Två och en halv timma senare vaknade jag å klockan var över sju.
Hade sovit så tungt och dreglat snusspott på hotellkudden.
Vi finade till oss minimalt. För egen del drog jag på mej den nyinköpta blusen och släppte ut tofsen.

Vi gick till Restaurang Athena på Engelbreksgatan mitt emot Heden. Länk här.
Jag blev verkligen HELT såld.
Ett litet ruffigt ställe i en källarlokal. Sliten inredning, trångt mellan borden, många greker bland personalen.
Dofter från Grekland, värme, gemytlighet.
Där fanns både tapas och al a carte men vi valde tappas.
30 spänn styck... som hittat.
Själv åt jag grekisk sallad, kalamares med aioli, kycklingvingar, vitlöksmarinerade oliver och vitlöksbröd och blev knökmätt.
HIT skall jag ta mej igen och det rekommenderar jag alla som är i Göteborg att göra.
Ett tips är att boka bord för det var tjockt med folk å vi fick sitta i en trång bar och vänta ett tag... vilket förvisso var himla mysigt.

 

För en gång skull höll vi tyst och lät maten tysta mun långa stunder.
När stället stängde promenerade vi hem igen.
Sara som är van vid att lägga sej å sova vid niotiden sa exalterat att så här sent hade hon inte varit uppe sedan nyårsafton :)
Jag trodde aldrig att jag skulle somna men gjorde det i princip direkt och av Saras snarkande som hon nojjat så om hörde jag ingenting.

Idag frukostbuffé.
En schysst frukostbuffé är bättre än de flesta njutningar i livet. Åt av hjärtans lust och gick väl upp fem kilo innan vi styrde kosan hem igen.

Nu?
Trött. Nöjd över hockeyvinst. Livet med sina bekymmer är ikapp mej igen och jag står inför ett avgörande. Nåt jag måste sova på så jag inte handlar i affekt.

Hur var din helg?

Puss/ Asta

fredag 20 mars 2015

Hoodsen som politikerna glömde



Jag är sosse. Jag har det i blodet.
Men likväl... jag hörde Stefan Löfven intervjuas för Sveriges radio på Biskopsgården där de senaste gängrelaterade dödsskjutningarna inträffade på en krog här om dagen. Det senaste. Det har varit många skjutningar i de hoodsen de senaste åren.
Stefan Löfven pratade så fint om att alla måste hjälpa till, om att lösningen heter arbete och utbildning.
Så klart att det är viktigt. Självklart. Men det behövs mer än så. Är mer än så.

Har ni varit i Biskopsgården? Eller i Hjällbo?
Hammarkullen? Tynnered?
Göteborgs värst drabbade förorter. Det ser lika dant ut i alla större städer.
Det borde ta me fan vara kriminellt för politiker att göra så mot människor.
Att stillasittande se på ett sådant förfall.

unga röker braj utanför fritidsgården
tjackisen står och dyrkar nåt av låsen
polarns mamma gömmer systembolagspåsen
välkommen till mina områden
svär att alla här sitter fast i psykosen
in och ut, ut och in från kriminalvården
som politikerna glömde postkoden
välkommen till mina områden


Rader ur Kartellens mest kända låt "Mina områden", just hans områden var en förort i Stockholm.
Aldrig varit där men känner till miljön. Hopplösheten.
Jag tänker att människor som jag talar med här, uppvuxna under trygga förhållanden, i någon liten pittoresk småstadsskola, med en mamma å pappa, ett hus och kanske en sommarstuga, människor som vuxit upp så som alla människor borde få växa upp (Just det där mamma-pappa lägger jag mej inte i, det kan vara pappa-pappa eller mamma-mamma eller ja, trygga omständigheter) de kan inte förstå den här förortsmiljön.
Å politiker. Ja de är många gånger än längre ifrån det som är verklighet för väldigt många.
Jag tror inte Löfven med bästa välvilja kan leva sej in i hur det är att bo och växa upp i ett område där alla vuxna är arbetslösa. Där de flesta vuxna har psykiska problem och/ eller missbruksproblem.
En verklighet där den enda karriärsväg ungarna ser är gangsters med snygga brudar, blanka dyra bilar, gott om pengar.
Det bor väldigt mycket sanning i den gamla klyschan "Den som inte kan vara bäst på någonting kan i alla fall vara bäst på att vara värst."
Gängen och kriminaliteten erbjuder en gemenskap. En respekt. En chans.

I våra svenssonöron låter det helt absurt att skjuta en annan människa för en obetydlig ekonomisk skuld eller annan oförrätt.
Men för den människa som i hela sitt liv levt i den miljön och inhämtat alla sina referenser från den blir även våld vardag. Ingen ung människa börjar med att råna någon med ett tungt vapen.
Innan dess har det snattats, sen stulits, sen gjorts inbrott. Allt för att finansiera det flotta livet, droger och för att klättra i hierarkier.
I detta finns bara offer. Både i ett micro men oxå i ett macroperspektiv.

Men, alla människor som växer upp i Biskopsgården eller Hjällbo blir inte kriminella.
Det är sant. De allra flesta i dessa områden lever fattiga, strävsamma, skötsamma skitliv.
Samhället har svikit dem. Miljön är deprimerande, tryggheten obefintlig, skolorna slitna och segregerade. I vissa skolor är svenskar i minoritet, etniskt svenska barn bryter på "blattesvenska."
Socialdemokraterna har många och långa år av misslyckande med dessa områden och denna problematik. Alliansregeringen har medvetet och ytterligare ökat klyftor mellan fattiga och rika, mellan de som har allt och de som har ingenting.

Polisen kommer säkert hitta gärningsmännen som sköt inne på krogen och som dödade två personer och skadade fler, ändå var det tur för med den besinningslösa brutalitet gärningsmännen visade så kunde betydligt fler ha dött. Polisen kommer finna dem och det kommer leda till långa fängelsestraff.
Och?!
Ingenting händer ju. Krigen rasar vidare.
En kriminalreporter som följt händelserna i Biskopsgården under många år sa så klokt, "Detta är inget integrationsproblem, det är ett fattigdomsproblem. Detta är ett samhälle där man sedan länge slutat tro på förändring."
Det behövs bra skolor, det behövs engagerade lärare och upprustade fritidsgårdar och det behövs jobb. Visst, Löfven har rätt. Men det behövs oändligt mycket mer.
Hopp. Tilltro. Förtröstan.
Det skapas inte av ett statsministerbesök och vackra ord. Inte av några blomkrukor med pelagonier och ny färg på husfasaden.
För... nu citerar jag Löfven från valrörelsen "Någonting håller på att gå sönder med vårt land."
Det är nästan sant. Bara fel tempus. Något HAR gått sönder med vårt land.
Det måste lagas. Nu.

Puss/ Asta

Så fantastiskt fint stöd



Fredag kväll och prisa Gud! Äntligen sitter jag här med mitt glas rödvin.
Jag har varit sugen på det i flera veckor.
Frölunda lurade "döden" och får spela åtminstone en match till i alla fall.
Jag har proppat i mej lösgodis så där så det bränner på tungan av alla konstiga E-ämnen.
Det va väl det som är bra.

I övrigt är jag fortfarande rätt ledsen över att jag tvingas skiljas från mina närmsta kollegor och från den patientkategori jag kan bäst.
Ett tag igår trodde jag det skulle lösa sej, kände mej nästan helt säker, men nä...
Jag skriver sällan direkt kritik till någon specifik person på min blogg men just nu känner jag mej så otroligt besviken på min närmsta chef. Jag tycker beslutet är respektlöst och jag tycker att jag som mångårig trogen medarbetare förtjänar bättre. Punkt. Tänker inte skriva mer om just det här.

Däremot vill jag gärna hylla många i min omgivning som ställt upp för mej.
Som pratat, resonerat, argumenterat för min skull. Som är både upprörda och ledsna för min skull.
Jag har mött så mycket stöd från en massa olika håll.
Från chefer, läkare, sjuksköterskekollegor, undersköterskor och människor i min omgivning som jag aldrig kunnat drömma om.
För det är jag så oerhört tacksam. Rörd, stolt och glad.
Mitt i all bedrövelse är det faktiskt fint att se.
Tack!

Idag har varit en stressig dag på jobbet. Det var relativt okej till efter lunch sen kom det ena på det andra. Mycket att göra plus att man som syrra blir störd hela tiden. Kommunen ringer... det är före detta patienter, det är kommunsköterskor, läkare, sköterskor på andra enheter, anhöriga i drösar.
Så går nålar sönder, patienter får oväntat ont. Medicin ska skickas med någon som går hem.
Allt man påbörjas avbryts minst tre gånger. Två steg fram och tre tillbaka.
Å så tanken som inte är riktigt hundra där. Som delvis är mitt i ledsamheterna.
Var helt slut när jag kom hem.

Imorgon ska jag till Götelaborg för träff och övernattning med svägerskan.
Röj hela natten?!
Skulle inte tro det, det är två rätt trötta tanter som ska ses. Men ventilera ska vi, skratta ska vi.
Äta go mat, ta ett glas vin och kanske en drink ska vi.
Det blir bra.

Godnatt på er.

Puss/ Asta

torsdag 19 mars 2015

Tack ska du ha hej



Under de sista åren har jag stadigt blivit allt mer asocial på min fritid.
När barnen var små umgicks jag dagligen med vänner å kunde sitta i telefon i timmar.
Numera är jag helst hemma. Jag orkar lixom inte ta tag i det. Å jag träffar knappt nån, än mindre slår en signal för att kallprata en halvtimma.

Största delen av mitt sociala liv har jag på jobbet.
Det är där jag är de flesta av veckans dagar. Några av kollegorna har blivit privata nära vänner.
För att vi jobbat länge ihop, för att vi gått igenom tunga perioder tillsammans, för att vi har mycket gemensamt... eller som i Lillebrors fall, ingenting gemensamt men gillar varann ändå.
Nu ska det splittras.

Man kan tänka att sann vänskap klarar det där.
Vi fortsätter självklart att vara nära vänner för har man gillat varann så mycket så förändras inte det av att man befinner sej i olika lokaler. Vi får väl jobba på det.
Det låter självklart och rimligt men tidigare erfarenheter säger mej att det inte är så...
Jag har befunnit mej i massor av gruppkonstellationer genom åren med människor jag älskat och där vi vid uppbrott lovat varandra att hålla fast vid vänskapen... men det blir sällan så.
Man försöker i början men medan tiden går rinner vatten under broarna och livet förändras.
Inte minst för oss inom vården med så oregelbundna tider där en dejt på fler än två kan ta månader att få till.
Den vetskapen känns väldigt vemodig. Den vetskapen gör mej ledsen på riktigt.

Ibland känns det nästan lite tabu att prata om att vissa av ens kollegor är viktigare än andra.
En gång i tiden blev jag å ytterligare kollegor till å med inkallade till chefen för att vi var för tajta, för att andra kände sej exkluderade.
Jag har svårt att förstå det. Det säger sej själv.
Jag kan jobba med alla. Jag tycker om de allra flesta av mina kollegor.
Det finns enstaka jag har svårt för. Å det finns några som jag tycker om bortom jobbet.
Det är väl inget konstigt?
Är det inte så för alla?
Det innebär inte... självklart inte... att någon ska puttas ut eller känna sej övergiven.

Idag är en något lättare dag än igår. Men inte min bästa. Långt från min bästa.

Puss/ Asta

onsdag 18 mars 2015

Å andra sidan...



Krig

Svält

Barnadödlighet

Cancer

Terrorism

Rasism

Djurförsök

Organiserade hundslagsmål

Mödradödlighet

Barnmisshandel

Våldtäkter

Pedofili

ALS

Tsunami

Färjekatastrofer

Flygplansolyckor

Övergivna katter

Ebola

Växthuseffekten

Putins framfart

Alzheimers

Mobbning

Barn som dör före sina föräldrar

Djurmisshandel

Heroinmissbruk

Nattsvarta depressioner

... är värre.
Som jag brukar säga (mitt favoritordspråk) "Livet är en strid- och sen dör man."

Puss/ Asta 

Fuck denna jävla onsdag.



Denna dagen alltså. Denna dagen går till historien som en av de i-lands jävligaste ever.
Jag har jobbat dag och jag har inte varit någon bra sjuksköterska idag. Jag har varit allt för fokuserad på mej själv och mitt eget mående.
Ledsen.
Riktigt jävla skitledsen.
Så där "börjar gråta en gång i kvarten och får stänga in mej på expeditionen ledsen."
Varför går man inte hem då?
Varför är... förlåt mitt språk... rinnande ur analen allvarligare än rinnande ur tårkanalen?
Smittmässigt. Jo jag fattar men jag har varit lika satt ur spel.

Jag vet inte vad jag ska berätta här riktigt. Vissa saker ska inte vädras på en blogg.
Samtidigt är bloggen som jag skrivit innan en dokumentation, en slags dagbok för mej att spara och minnas. Lätt å svårt. Mörkt å ljust.

Vi kan väl säga som så här att dagen började med att jag blev inkallad till min chef och ytterligare en annan tjänsteman där jag fick försvara/ förklara ett jobb jag gjort och som de uppfattade som felaktigt.
Fick följande alternativ till att jag handlat "fel"... inkompetens, fusk eller att jag struntat i uppgiften.
Inget av alternativen kändes särskilt smickrande men det blev ändå ett lugnt möte där jag kände att jag svarade bra på frågorna jag fick.

Därefter fick jag försvara mej mot vad en anonym kollega (jag vet vem du är!) skvallrat och förvrängt om mej inte bara till min chef utan till ytterligare en person.
Ord stod mot ord och efteråt ansågs det utagerat men jag kände mej så fruktansvärt arg på den här kollegan.
Dels var det inte sant... eller ja, en fjäder var uppbyggd till en stor jävla kalkon och dels tycker jag att det är så fegt att springa till chefen å skvallra på sina jobbarkompisar för skitsaker.
Under förutsättning att ingen medicinsk eller bemötandefråga hotar patienter eller kollegors säkerhet eller välbefinnande så GÖR man helt enkelt inte så.
Alla kan vi inte älska alla här i världen men jag hoppas ta me fan att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnliga kollegor som ränner som skvallerbyttor till cheferna.

Nåväl, det där ovan var petitesser.
Därefter fick jag veta min placering. Vart jag ska jobba när avdelningen stänger om en å en halv vecka.
Jag blev inte placerad där jag önskat. Inte där de jag umgås privat med blivit placerade. Inte där de patienter jag arbetat hela min sjuksköterskekarriär med blev satta.
I ett läge där vi personal som jobbat länge kämpat med näbbar och klor och vår egen hälsa som insats för att rädda avdelningen, där det ändå fattas sjuksköterskor på båda avdelningarna vi fått söka så tas inte hänsyn till mitt uttryckliga önskemål.
Det är absolut inget fel på den avdelning där jag hamnar. Absolut inte, personalen är jättegulliga.
Det handlar inte om dem, det handlar om mej.
Det är absolut inget fel på dem av mina nuvarande kollegor som ska till samma avdelning som jag heller. Jag tycker om dem alla. Men jag står vissa kollegor närmare efter många år ihop och efter privat vänskap så självklart finns det både en kompetens och en trygghet i de konstellationerna.
Å jag är den av all personal som arbetat längst med njursjuka, det är ett slöseri att slänga bort min kompetens för att jag ska lära något helt nytt.
Ja, jag blev besviken helt enkelt. Besviken och jätteledsen.

När jag kommer ut till jobbparkeringen har jag fått en P-bot på 400 kr å precis nu förlorade Frölunda mot Luleå igen å är på väg ut ur kvartsfinalen.

Det är en riktig jävla skitdag på ren svenska. Magkatarr, huvudvärk, ångest ut i minsta nervtråd och en bedövande trötthet.
Men likt en boxare reser jag mej på nio. Det gör jag alltid.
Ta det som ett löfte eller ett hot vilket ni vill.

Puss/ Asta

tisdag 17 mars 2015

Från haremsbyxa till zopiklon



Den här lilla trasan har jag förälskat mej i på nätet.
299 kr på Indiska. Länk här. Omlottmodellen och draperingen gör att den smickrar de flesta figurer.
Vad jag sen ska med ytterligare en klänning till är tveksamt.

Det plagg som jag använde absolut mest förra året (å redan har börjat lufta igen) var ett par blå haremsbyxor från For good luck.
Dessa är från samma ställe och jag suktar efter ytterligare ett par men kan inte riktigt bestämma mej för vilken färg. Det lutar åt dessa, men skulle kunna bli ett par röda med. 420 pengar och länk här.
De är GRYMT användbara. Jag hade de både till vardags och till fint. Man kan ha dem som byxor men de är så stora i grenen att de funkar finfint som onepiece oxå.


NÅT får jag i alla fall unna mej, kanske båda, för jag har nåt flera viktiga delmål.

Jag har kommit igång med att springa igen (alltså gjort det fler än en gång och det vet ju alla att en gång är ingen gång men två.. det är faktiskt fem... gånger är en vana.)

Jag har sökt barnmorskeutbildningen till hösten och håller tummar å tår för att arbetsgivaren vill betala. Denna gången ska jag i så fall inte sjappa. Jag ska göra det. Jag ska nå målet... tretton år senare än beräknat men va fan, resan är en del av äventyret.

Jag har minskat min dos med insomningstabletten från 7,5 mg till 5 mg och planerar inom någon vecka att minska ytterligare.

Jag har nått mitt viktmål. 60 kg. Ja jag är inte lång...
Jag hade från början viktmål på 58 kg men trots daller och lite valkar kring midjan så näää.
Jag ser bara så jäkla gammal ut om jag blir för mager. Det får vara bra här.
Även om det bara handlat om 3-4 kg som slipats bort så är jag så jäkla nöjd.
De där extrakilona gjorde att allt satt åt å skavde. Nu är det väck och jag kan tacka vinterkräksjukan för minst ett av de där kilona. Allt ont, ja ni vet.

Mina ögonfransar är äntligen på plats å där ska de få stanna!
Jag har saknat dem hela långa vintern hur dyrt och onödigt det än är.
Jag känner mej fantastiskt mycket snyggare i dessa och med min färdiga tatuering upp till så är jag redo för allt vad vår och sommar har att erbjuda. Å det ska bli en hel del hoppas jag.

Har du köpt dej nåt fint och hur motiverar du dej till nya mål?
Vilket var ditt mest använda plagg förra sommaren?

Puss/ Asta

söndag 15 mars 2015

Vill du vara bitter?



Ord är värdeladdade. Ganska sällan laddade med samma värde för olika människor.
Lite som den där klänningen som hela internet (minus jag) gick bananas över... är den blå-svart eller vit-guld?!
Lady Dahmer skriver idag om bitterhet. Att hon är stolt över att vara bitter. Att hon längtar till hon själv blir än mer bitter. Att hon inte kan förstå hur någon kvinna inte kan vara bitter i vårt patriarkala samhälle.  "Men finns det nåt härligare eller roligare egentligen, än just en riktigt sur och bitter kvinna? Inga illusioner och fasader utan bara ren och krass realism och ofta kombinerat med att denne är jävligt trött på karlar."

Kanske laddar vi ordet bitter med olika innehåll? Kanske ser vi den där sura bittra kvinnan helt olika?
Inte alls säker på det för visso för vi tycker olika om mycket och jag släpper henne nu, hon var bara ett exempel på värdeladdning.
Själv ser jag på bitterhet som en rätt vedervärdig egenskap. Som något förgrämt, handlingslöst å med en ton av offer.
Jag har träffat många sådana kvinnor i min dag, levt med en väldigt nära, och jag tycker att det är en förpestande egenskap. Något som sätter sorti på hela stämningen. Något som sår dåligt samvete och tyngd i de som lever nära.
Själv säger jag rätt ofta att jag håller på att förvandlas till en arg tant.
För mej är arg tant något helt annat. En arg tant vet sitt värde, är medveten om sin erfarenhet och i kraft av den har hon/ tar hon sej rätten att reagera mot saker som är fel.

Jag är uppvuxen med bitterhet i morgongröten. Jag har det i mitt dna. Jag har till å med gått i terapi för att lära mej bemästra mina bittra drag. Bitter är något jag absolut inte vill bli, något mina barn aldrig ska kunna kalla mej ens bakom min rygg.
Då å då skjuter den fram i mej. Kring orättvisor jag tycker mej utsättas för. Kring oförrätter som aldrig riktigt kan förlåtas. Jag blir tyst, sluten, snörper på munnen.
Inte alls som när jag blir arg och blixtrar med ögonen och höjer rösten. Inte alls som när förbannade tårar tränger fram. Nej sluten. Svårnåbar. Knycker med nacken. Ger små nålstick.
Jag tycker inte om det!
Jag vaktar hårt på mej själv. Arbetar med att ta en stund på friska promenader att tyst älta för mej själv och sen välja någon av följande alternativ, släppa el bli förbannad.

Jag har numera ett rätt sansat humör, alla skulle inte hålla med, men jag var betydligt eldigare som ung.
Tände till lättare, var mindre analytisk och hade sämre tålamod.
Vi har alltid diskuterat livligt och högljutt i min familj. Gäster och barnens vänner har ofta tolkat oss som osams men för oss är högljudda å ibland lite fräna diskussioner ett komplement till sällskapsspelen. Ungarna har med eller mot sin vilja tränat upp sin retoriska förmåga.
Det mesta... inte allt... men det mesta som skaver och gör ont tar vi upp till diskussion direkt.
Jag vill inte vara sur/ arg/ besviken på ungarna i hemlighet och jag vill inte att de är det på mej heller.
Jag har fått nog av det. Nog av den där bittra tystnaden.
Jag blir orolig och ledsen över sådant som känns men inte uttalas.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

fredag 13 mars 2015

Gott å blandat



Minns ni mej?
Jag är inte den roligaste bloggaren nu för tiden.
Det fanns en tid när jag fnyste åt bloggare som inte producerade minst ett inlägg om dagen.
Jag berättade för Mini att jag har sådan bristande inspiration... vill skriva men vet inte om vad... och hon svarade sarkastiskt att "Du kan ju skriva om ditt underbara barnbarn. Eller om din fantastiska hund. Ett inlägg om en klänning från Indiska eller nej, jag vet... skriv om Sverigedemokraterna, det har du ju aldrig gjort innan."
Hmmm.
Ibland orkar man inte. Orkar inte samla tankarna till ett helt inlägg eller till att hålla tråden.
Det spretar hit å dit, en hel massa olika tankesnår och just ett sådant inlägg får ni stå ut med ikväll.

Jobbfronten:
Intet nytt och allt nytt från fronten. Min avdelning stänger vansinnigt nog ner den 30:e mars.
Om dryga två veckor alltså jobbar jag på en ny avdelning och med delvis nya kollegor.
Jag tror mej veta var men inte säkert med vilka.
Det är med blandade känslor. Mest sorg, vrede och oro. Över hur vi blivit behandlade. ÖVer hur patienter och skattebetalare blir behandlade. Över förbannad dumhet.
Det är sorg att mista flera av sina kollegor, min chef, allt vi stridit för och kämpat så hårt för att ro iland.
Men det är oxå en lättnad att veta. Att äntligen få besked om vad som ska hända.

Joggfronten:
Började vårens träning i måndags. Knappa tre kilometer som gick bra och gav mersmak. Har sprungit kortare sträckor fyra gånger denna veckan och känner mej på gång igen. Ska ta det varligt, skita i längder å tider och fokusera på att komma ut.

Vårinköp:
Shopping ointresset håller i sej. Någolunda. Fast två par skor har jag köpt. Båda från Tamaris. Båda röda. Ett par ballerina och ett par högklackade pumps. Se nedan.



Dagens gaddning:
Har idag gjort färdigt min "barn och barnbarn tatuering" Nu pryder fyra stora fjärilar och tre små min vänstra arm. Flick och pojkfärgade. Är väldigt väldigt nöjd, glad och stolt över den.
"Noahfjärilen" strax ovanför armvecket var inte skön att göra.



Min åsikt om Saudi:
Ja jag VET att det var en sosseregering som en gång slöt avtalet med Saudiarabien om militärsamarbete men likväl, jag är förbannat stolt över att vi äntligen har en regering som säger upp avtalet (även om jag inte är säker på att det var enligt Löfvens önskemål) och jag är än mer stolt över att vi har en utrikesministerier med ryggrad. 
Skit samma om det kommer att kosta pengar och arbetstillfällen, vissa ställningstagande måste man ändå ta annars är man som Astrid Lindgren sa ingen människa utan bara en liten lort.

Nyheter som ger mej hopp:
Denna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20462546.ab Gjorde min dag.
Önskade fler var sådana hjältar. Önskar att jag var en sådan hjälte.

Hockeyfeber:
Men ingen vettig människa har väl undgått att SHL har slutspel nu?
Å att Frölunda spelar kvartsfinal varannan dag mot Luleå i bäst av sju matcher?
Nej, tänkte väl det.
Hur det går? Tackar som frågar, vi var överlägset bäst i första matchen.
I år luktar det guld!

Mavalas nageljox:
Har väl hållit på en dryg vecka nu med Mavalas serum, fiberlack och täckningslack.
Märker ingen som helst skillnad. Än.

Vårkänslorna:
Är på topp. Vi har här på västkusten haft sol i många dagar nu och temperaturer mitt på dagen upp mot nio-tio grader. Dryga kylskåpsvarmt alltså, jo jag vet men soooolen, solen bränner riktigt när den kommer åt och isvindarna inte gör det.
I morse när jag åkte till tatueraren fick jag skrapa rutorna på bilen. Väl i stan såg jag en ung tjej komma cyklande i jeans och ärmlös topp. Sååå varmt är det inte, inte ens i Halland.

 

Å Sverigedemokraterna:
Ja de är fortfarande dumma i hela huvudet.

Njut av helgen ni som inte ska jobba å slita på en uppgiven avdelning med vinterkräksjuka patienter.

Puss/ Asta

måndag 9 mars 2015

Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där de flesta andra är bättre?



En liten fråga så här på kvällskvisten.
Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där ni är sämre än flertalet?

Jag har nog dessvärre lätt för det sistnämnda, att sänkas av vetskapen om att de andra är bättre än mej. I synnerhet om det skiljer mycket. Å skiljer det lite kämpar jag ofta för att komma i kapp.
Omedvetet... för NÄR det blir medvetet bannar jag mej själv... så jämför jag med andra och mitt värde bestäms i förhållande till det. I know, gott självförtroende och usel självkänsla.

På facebook är jag med i en löpargrupp som heter Lonsome runners, det är en grupp för löpare varesej man löper 4 meter eller fyra mil om dagen.
Jag lockades av det där när jag gick med, peppades från inlägg av dem som var några snäpp bättre och som kämpade inför att springa en halvmara.
Det råder en otroligt varm, omtänksam och inkluderande känsla i Lonesome runners.
Jag tror faktiskt inte jag varit med om motsvarande.
Men. I synnerhet nu under vintern har jag stressats (och känt mej skitkass) av alla entusiastiska uppdateringar om träningsresultat.
Det är människor som (på allvar!!!) med glädje ställer klockan på halv fem för att hinna springa en frusen mil innan jobbet.
Det är människor som (på allvar!!!) blir lyckligast i världen av att få ytterligare ett par springskor i present, trots att de redan har tolv par.
Det är människor som (på allvar!!!) springer en halvmara- 21 km som sitt dagliga pass och det finns dom som tycker marathons är för veklingar och springer sex timmar... i sträck!

Å dit kan jag aldrig nå. Vill nog inte heller.
Jag tycker löpning fem kilometer är långsamt, trist och skitjobbigt. Men jag vet att jag mår bra av endorfinerna efteråt och det ger resultat på kroppen, både rent fåfänga som hälsomässiga, som ingen annan idrott gett mej. Det rensar oxå skallen som ingenting annat jag prövat.
Men den här lyckan, den här känslan av att "riva av ett par mil är det bästa fredagsmyset i världen", den kommer jag aldrig att känna.
Även om det absolut finns utrymme och värme nog i gruppen för att jag ska kunna berätta om mina knappa 3 km idag på årets premiärrunda så känns det inte precis som nån prestation bland sådana atleter.
Idag funderade jag på att lämna, skrev ett inlägg på LR om det och fick jättemånga fina kommentarer så jag blir kvar. Inser att det är jag som har problem och inte Lonsome runners.

Men ur tusan blir man av med det där?
Att hålla på att jämföra sej.
Oavsett om det handlar om löpning eller något helt annat så har vi ju alla olika förutsättningar.
Vi är i olika ålder, har olika hälsotillstånd, olika bakgrund, intressen, tid osv.
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag inte kan eller ska jämföra mej med någon annan än mej själv.

Hur är det för er?

Puss/ Asta

Det blev ta mej tusan vår i år med



Alltså... solen!
Var har du varit hela mitt liv?
Det känns som evigheter sedan det där stora brinnande klotet visade sej och värmde mina kinder så som den gjort de senaste dagarna.
Allt blir verkligen lättare, roligare, vackrare.
Den allra första spirande våren är lika härlig och lika överraskande var enda år.
Det är som om jag invaggats i tron att mörkret aldrig mer ska släppa taget om oss.
Jag har varit ledig idag och... ja, en ledig dag till eller två hade väl inte gjort ont men jag känner ändå att jag fått så mycket energi av den här dagen, den 9:e mars 2015 som gick å aldrig kommer åter.

Jag började dagen med att springa. Det var premiärturen för i år och beslut om att börja igen har mognat och pockat på sista veckorna. Igår bestämde jag mej för att det skulle vara dags idag.
Oavsett väder och oavsett om jag orkade 200 meter.
Jag sprang nästan tre kilometer och hade säkert orkat enda hem men valde att bryta och gå sista biten.
Ville sluta med en kraftfull känsla och minnas den. Sträckan och känslan var ändå över alla förväntningar efter ett halvår av inaktivitet.
Var nog mer stolt över mej själv och prestationen idag än när jag sprang milen första gången.
De här första stapplande stegen är alltid de svåraste. Innan man vet att man kan.

Det blev en lång promenad med Gottfrid utmed havet sedan.
Lämnade vinterjackan hemma å tog bara en stickad tröja på mej.
Liiite kallt var det faktiskt, särskilt om händerna.
Jag vill nog att det ska vara vår mer än vad det är.

Jag har även ägnat dagen åt att ta hand om mej.
Raka benen, färga håret, noppa brynen, vårda naglarna.
Fötterna ser för jävliga ut men de gömmer vi för omvärlden ytterligare ett litet tag.
Det må låta ytligt men att vårda mitt yttre och ta hand om det som varit eftersatt ger mej sinnesro det med.

Har ni njutit av våren idag?

Puss/ Asta

Vem? Va? Nä, det vet jag inte...



För två år sedan drabbades jag av det som diffust kallas utmattningssyndrom.
En hopakok av jobbiga faktorer fick den berömda droppen att rinna över.
En osäker arbetssituation, stress, krånglande relationer och min själsfrände Märta dog.
Inte särskilt konstigt att benen svajade å hjärnan kokade där ett tag.

Nu är det efter långa stressiga år på jobbet med en arbetsbelastning from hell mer osäkert än någonsin.
Jag vet inte vart jag arbetar om två veckor. Jag vet inte med vem.
Jag hoppas att de symtom jag har är relaterat till detta för annars blir jag riktigt rädd.

Jag har på senaste tiden fått en hel del... motsatsen till komplimanger för mitt yttre.
Många har sagt saker som att jag ser äldre ut, blek ut, trött. Är du ledsen?
Och jag har börjat glömma. Jag har ta me fan fått teflonskalle.
Så var det inte när jag var utbränd sist, då vart jag disträ och kände en osäkerhet, jag fick dubbelkolla mej själv ständigt.
Nu glömmer jag bort. Minns inte överhuvudtaget.

Jobbet fungerar faktiskt.
Jag kommer ihåg mina patienter. Jag kommer ihåg dropp som skall sättas, antibiotika som skall ges, urin som ska mätas, piller som skall administreras.
Men det är som om hjärnan fixar detta och precis ingenting mer.
Jag glömmer tv program jag sett.
Jag glömmer människor jag träffat. När kollegor talar om tidigare medarbetare eller patienter så är det i många fall helt blankt. Som om jag aldrig mött dem.
Jag glömmer var jag ställt bilen.
Jag glömmer att jag har glasögonen på mej och letar efter dem.
Jag går ut ur facebook och loggar sedan in direkt för att "se vad som hänt på facebook" och kommer först då på att jag just kollat och loggat ut.
Jag glömmer vem jag tjänstgjorde med dagen innan och vem jag hade sällskap med från parkeringen.
Ja allt.
Kan man verkligen BLI sån av stress?

Puss/ Asta

söndag 8 mars 2015

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "Vanliga människor glömmer och går vidare" av Anne Liljeroth



Då var det dags för Bloggdalas systrar att återigen samlas för att recensera månadens bok.
Denna gång en fortsättning på Anne Liljeroths "Bara människor" som heter "Vanliga människor glömmer och går vidare." Recensionen av första boken finner du här. Jag var inte så där väldigt imponerad.

Nu har jag alltså återvänt till journalisten Saga och en del andra av de karaktärer som var med i första boken.
Det är ett år sedan första boken utspelade sej, när Saga kommit tillbaka till sin barndomsstad och via en serie artiklar gör upp med och avslöjar oegentligheter från många av stadens invånare.
Ett journalistiskt uppdrag där ekonomiskt svindleri inom bankvärlden avslöjas men oxå en personlig vendetta för Saga.
När "Vanliga människor glömmer och går vidare" börjar så har Saga precis släppt en bok om en av stadens original. Den nu döda skolstäderskan Viola Andersson.
Hon utför små frilandsuppdrag för lokaltidningen och lugnet borde ha lagt sej... om det inte vore för att hon fortfarande får hotfulla meddelanden.
Hänger de samman med boken hon har gett ut? Eller är människor rädda att hon ska rota i något som hon ännu inte fått kännedom om?
Anders Månsson är en ny karaktär i boken. En stilig karl med rötter i staden som återkommer efter att ha bott på andra platser sedan ungdomen. Vem är han och vad vill han?
Den gamla bankdirektören som Saga naglade fast med sina artiklar ger sej till känna via ett fax till en konkurrerande journalist och plötsligt framstår Saga som som oprofessionell och hafsig i sitt arbete.

Ja, jag har lite svårt att redogöra för handlingen.
De första femtio sidorna håller jag på att ge upp.
Om första boken inte imponerade på mej så känns den här än värre.
Betydligt mer av plikt än intresse läser jag vidare.
Och faktiskt tar historien sej. Kanske för att jag struntar i att analysera den medan jag läser.
Skiter i onödiga detaljer eller fåniga bispår. Jag bara läser för att få det gjort, för att komma igenom de 366 sidorna och långsamt väcks mitt intresse till liv.

Huvudstoryn. Vem som hotar och varför, vem som hjälper bankdirektören och varför... det där blir jag inte så himla intresserad av. Stundom känns det inte som om Liljeroth är särskilt intresserad av den heller. Det blir aldrig nån "wow, var det så det hängde ihop effekt" av det.
Däremot fängslar Liljeroth mej mer och mer med sina personporträtt. Det känns betydligt mer genomarbetat än i första boken.
Saga som jag i första boken inte tyckte hängde ihop eller verkade trovärdig blir mer begriplig.
Ett antal andra karaktärer väcker oxå mycket tankar och nyfikenhet.
Jag tycker de är fint utmejslade. Tonåringen Milla är lite FÖR arg. Jag har i allafall sällan skådat en sextonåring som är så egocentriskt förbannad på allt å alla, men i övrigt.
Det känns som om författaren i denna fortsättningsromanen lägger mer krut på relationer och persongalleri.

Det känns som om "Vanliga människor glömmer och går vidare" inte är avslutande och att det skulle kunna komma en sådan. Å vet ni, då skulle jag faktiskt kunna tänka mej att läsa den!
Det trodde jag inte på sidan 38 ska jag säg :)
Betyg: klen 3:a

Ps. Sagas vän Anna som är kommunpolitiker är... som av en slump... rätt så lik Bloggdalas egen kommunpolitiker Ergo.

Puss/ Asta


lördag 7 mars 2015

Kommentarer som får mej att vilja sniffa lim



Jag har skrivit om det förut. Jag stör mej som FAN på vissa bloggkommentarer.
Själv har jag (så gott som) bara snälla läsare numera. Jag har haft min beskärda del av troll jag med men sista åren har jag varit väldigt förskonad. Det är en å annan SD nisse som förirrar sej in hit emellanåt och lämnar lite bajsspår efter sej.
Men Vimmelmamman, ja jag har sagt det förr och orkar inte dra igen varför jag tycker att hon verkar vara en härlig människa och har en trevlig blogg.
Mitt inlägg handlar inte om henne nu utan om hennes läsare. I stort sett dagligen är det någon eller några som skriver något spydigt eller nedsättande.
Idag... jag vet inte om man får lov att kopiera andra bloggares kommentarer så jag beskriver istället för citerar... skrev Vimmelmamman om att hon kanske kommit in i klimakteriet och beskrev lite symtom. Inget kladdigt, närgånget, privat alls utan typ oregelbunden mens, svettas nattetid osv.
En "Maria" läxade då upp henne över varför hon vädrar en sådan sak på sin blogg. Har hon ingen gynekolog, mamma, vän att fråga? VAD är (detta hemska) syfte?

Jag blir så fruktansvärt provocerad av denna typ av kommentarer och kvinnor människor.
Jag känner mej som en obstinat trettonåring som typ vill sniffa lim framför sina föräldrar på en parmiddag bara för att jävlas. Jag känner att jag vill skriva en massa superduper privata saker om kroppsvätskor och annat och gärna lägga upp bilder med hängpattarna fladdrande i vinden och länka till den kommentaren.
Åsiktsyttringar som denna "Maria" uppvisar plockar verkligen fram det sämsta hos mej.
Men istället för att sniffa lim... in your face så tänkte jag beskriva syfte 1 A med en blogg.
En blogg är att skriva ner EGNA tankar efter EGET huvud och utifrån sina EGNA värderingar kring vad den EGNA bloggen skall innehålla.
Bloggläsarens syfte 1 A är att läsa bloggar som de finner INTRESSANTA av en eller annan anledning.
Punkt!

Det här med bloggeri kan man minsann tycka olika om vilket ju är fantastiskt!
Det ger alla som vill möjligheten att blogga om just sina intressen och eller värderingar och det ger en obegränsad mängd bloggar att välja och vraka mellan som läsare.
Här finns något för den feministiska läsaren, den klädintresserade, hårintresserade. För sminkentusiasten, djurvännen, fotonörden. Här finns de politiska bloggarna, träningsbloggarna, dietinläggen. Här finns de öppna dagböckerna, mammatankarna, singelbruttorna.
Här finns bloggar för musikintresserade. Eller för fågelskådaren. För baknissen. För svampplockaren.
För den som är intresserad av massmördare eller sällsynta sniglar.
Välj å vraka.
Men välj nån du gillar. Ingen du känner att du måste klaga på/ läxa upp/ förändra var enda dag.

Själv tycker jag att det är skittrist att läsa bloggar där det bara är glättigt. Jag tröttnar på ämnesbloggar som skriver om samma sak dag efter dag. Jag vill ha variation, jag vill åtminstone ana vem människan bakom bloggen är. En opersonlig blogg blir ointressant. Men det är jag det.
Själv har jag en blogg där jag försöker blanda högt å lågt. Ljus å mörker. Flärd med svärta.
Jag försöker skriva en blogg som är personlig men ibland tangerar den det privata och det är okej.
Det mesta jag lämnar ut på bloggen, även om barndomssår och övergrepp, är sådant jag skulle kunnat berätta för en trevlig okänd människa på tåget på väg någonstans. Å så vill jag se på er läsare, de av er jag inte har någon relation till.
Som vänner jag inte riktigt känner.
Läs eller gå vidare.

Man kan absolut ha olika åsikter.
Det händer inte så ofta i mitt kommentarsfält att det blir livlig debatt, sista tiden så har jag fått glad om någon vill säga nåt, men när det händer så tycker jag bara att det är roligt.
Att ni tycker. Att vi tycker olika ibland. Att det argumenteras och debatteras.
Men det är inte samma sak som att lämna en kommentar bara för att vara taskig.

Vad tycker ni?
Är det jobbigt när en blogg är personlig?
Varför drabbas vissa bloggare av troll å andra inte?

Puss/ Asta

Ps. Nu ska jag vädra en högst privat åsikt.... håll i er.
Det var ta me fan skandal att inte Kristin Amparo gick vidare till finalen. Resten var dynga jämfört med henne.

torsdag 5 mars 2015

En av de tyngre kvällarna i min yrkeskarriär


Jag har så svårt att formulera tankarna ikväll, proppfull av känslor som jag är.
Kanske är det en god indikation på att jag borde låta bli. Saker tänkta och sagda i affekt blir sällan bra eller ens rättvisa.
Men nu är ju bloggen inte bara er att ta del av utan även någonting eget, en dokumentation och dagbok över mitt liv så därför dristar jag mej ändå.
Idag har det nämligen "hänt" nåt som rör upp mycket känslor och oro i mitt liv.
Som om själen inte hade nog. Som om min hjärna inte gick på högvarv innan.

Jag har varit Sjuksköterska i 13 år. Jag inledde min karriär på 4A där jag gjorde min sista praktik.
Efter att ha varit där i fyra-fem år totalrenoverades avdelningen och vi var alla fantastiskt stolta å glada över vår arbetsplats.
Någon månad efter det beslutade sej dock dåvarande sjukhusledning att stänga vår avdelning som en del i besparingarna.
Hela medicinkliniken blev i uppror. Det protesterades. Demonstrerades. Skrevs insändare. Vi intervjuades. Vi gjorde riskanalyser. Vi kallade till krismöten. Vi påtalade slöseriet med skattebetalarnas pengar.
Det var ju redan ont om platser. Vi hade så gott som alltid fullt. Hur kunde man då stänga ner 29 platser?!
Men ingenting vi gjorde eller sa påverkade beslutet. Den nya avdelningen stängdes och där någonstans började kaoset med ständigt för få medicinplatser.
Att slå ihop två avdelningar var inte lätt. Vi tvingades flytta mot vår vilja och mottagande avdelning tvingades göra sej av med halva sin personal för att bereda plats för oss och våra betydligt tyngre patienter.
Det tog åratal innan vi fogades samman till en avdelning och fullt ut såg varandra som kollegor.
Innan vi slutade vara vi å dom och gick mot samma mål.
Men till sist blev vi det.

Sedan dess, och i synnerhet de sista åren, har medicinkliniken på mitt lilla sjukhus varit hårt belastat med ständig platsbrist och överbeläggningar. Inte minst min avdelning har varit riktigt tung med svårt multisjuka patienter.
Ändå har jag i stort sätt alltid tyckt om min avdelning. Det finns stunder när jag varit trött på mitt jobb, än fler stunder när jag varit trött på sjukhusledningen och de politiker som beslutar ovanför våra huvuden men jag har alltid gillat 5B.
Vi har en alldeles speciell känsla hos oss som många vittnat om.
Humor, högt i tak och en stor omtanke om varandra.
Det har varit okej att bli arg, vi har kunnat gråta inför varandra, vädra oro och stress.
Men framför allt har vi skrattat mycket och gärna.
Vi har en värme mellan oss som känns unik.
Jag har fantastiska kollegor och jag har en avdelningschef som jag tycker mycket om.

Stressen och arbetsbelastningen har ändå lett till stor personalomsättning.
Nya kollegor har inte orkat särskilt länge och slutat. Belastningen på oss gamla å erfarna har blivit stor när mer å mer ansvar lagts på oss kring rutiner, studenter, inskolning och "uppstädning."
Nyrekryteringen har varit svår och bemanningssköterskorna många.
Vi har länge flaggat för fara utan något större gehör.
Å när hjulen börjar snurra.... tre som slutar blir fem. Fem som slutar blir åtta. Åtta som slutar....
För några månader sedan kändes det ändå som om ledningen lyssnat.
Det presenterades ett förslag om att gamla nedstängda 4A skulle öppnas upp igen för att frigöra fler nödvändiga platser (no shit) och övriga medicinplatser skulle minska med 4 patienter för att få en ökad ro på avdelningarna.
Patientklientelet skulle ändras, utbildningar och fortbildningar skulle till.
Jag vädrade ett slags hopp. Morgonluft.
Detta skulle kunna fungera. Under förutsättningen att lönerna som erbjöds i annonserna var vettiga skulle det faktiskt kunna det.

Idag fick vi besked om att min avdelning skall stänga!
29 medicinplatser med möjlighet till 8 telemetripatienter (hjärtövervakning som det redan idag är stor brist på och som inte går att flytta hur som helst) försvinner.
Vi personal skall fördelas på två andra avdelningar i huvudsak. Grannavdelningen och den nyöppnade 4A.
Än en gång skall vi splittras och fösas in i andras lokaler och personalsammansättningar.
Man väljer dessutom att stänga en avdelning där det, förvisso, finns ont om personal men där rutiner, arbetsordningar, checklistor och kompetens finns inarbetat medan den helt nyöppnade avdelningen ska vara kvar.
Förstår ni nåt av mitt svammel?
Vi är alltså inte ens tillbaka på ruta noll platsmässigt eller "personal nöjdhetsmässigt" utan flera steg på minus.
Så mycket onödigt lidande för personal som strävat. Så enormt mycket bortkastand kompetens och medarbetares goda vilja.
Beslutet togs dessutom... som så många andra beslut senaste åren... hastigt och lustigt.
Detta scenario var för en månad sedan "otänkbart", i morse fick min närmaste chef i princip beskedet: Verkställ! 

Det har varit en tung dag på jobbet. Alla har varit ledsna. Några av oss har gråtit.
Hos mej gryr en känsla av att "jag går dit de säger åt mej, gör mitt jobb, skiter i resten och tar emot min lön."
Kanske nödvändig för att överleva? Men en livsfarlig inställning för vilken arbetsgivare som helst då den nödvändiga lojaliteten försvinner.

Politikerna fortsätter förstås att hävda att patientsäkerheten är hög. Vem som helst kan begripa att den egentliga förloraren är inte främst jag eller någon av mina kollegor, det är patienterna.
Invånarna i norra Halland som blir sjuka och behöver snabb, engagerad och kompetent vård.

Puss/ Asta


Desperata behov kräver desperata åtgärder

Därför har jag inhandlat...

och


Min nagelhistoria är följande...

Var nagelbitare under hela min barndom och tonårstid. Gnagde tills fingertopparna var blödande stumpar.
Slutade bita på naglarna stegvis likosm mitt rökstopp. Det vill säga, de första åren med ständiga återfall, men någonstans kring tjugofem var jag fri.

Fick med tiden fantastiska naglar. Långa, starka, smidiga.
Fick ständigt frågan om de var "riktiga" och en manikyr sa att hon sällan sett naglar av sådan kvalitet.
Jag skötte om dem och duttade med dyra oljor, kvalitetsfilar och krämer.
Men så plötsligt så började de krångla.
Skiva sej, torka ut, gå av.
Under de senaste fyra-fem åren har jag prövat massor av olika knep, huskurer och produkter med endast... i bästa fall... tillfälliga resultat.

Nu är mina naglar sämre än någonsin. Trots att jag klipper och slipar ner dem delar de sej och de är så torra att jag kan skrapa av nagelbädden! De luckrar upp sej. Nagellack sugs upp av nageln.
Så idag köpte jag preparat som kostade 300 spänn.
Mavalas serum och nagelförstärkare (som består av en fiberbas och ett skyddslager.)

Någon som har prövat?
Utvärdering kommer så klart.

Puss/ Asta

onsdag 4 mars 2015

Så länge sedan. Alldeles nyss.


Fastnade i facebooks fotoalbum. När Gottfrid var liten. Medan Märta fanns.
Det känns så länge sedan å ändå... ändå alldeles nyss.
Två tankar (bortsett från att jag har/ har haft jordens ljuvligaste hundar) är dominerande.
Hur har jag överlevt utan Märta?
När blev Gottfrid stor?

Jag är medveten om att denna typ av inlägg med gamla foton kanske egentligen mest uppskattas av mej själv men va fan... Håll till god eller bläddra vidare.



Augusti 2012 både ovan å nedan.
En liten valp som miljötränades i stan och tyckte världen var så stor så stor.



Märta och Gotteman. Å den där madrassen som rullades ut å in vareviga dag.



Mina vackraste



Valpen växte. Vad kan han vara här? fyra månader?
Nu mera bär jag sällan på honom.



Tog med mobilbilden nedan för att den är så härlig. Visar så mkt personlighet.
Gotteman som glatt skuttar åt samma håll å Märta som skulle bestämma allt själv.



Min teletubbies. Mitt ankare. 



Dotte bäbis. Mini säger att jag åldrats så mycket på dessa åren, att jag blivit rynkigare å äldre.
Pff. Härligt med ärliga människor.



Dotteman. Nåt halvår drygt. Gudasänd.



Asta recenserar på egen hand "Gatukatten Bob" av James Bowen



Bok två från årets bokrea utläst.
"Gatukatten Bob" av James Bowen.

Detta är James egen berättelse om hur han som dagligt kämpande gatumusikant utplacerad i en träningslägenhet och inskriven på metadonprogrammet i sin kamp att bli kvitt ett heroinberoende stöter på den hemlösa intelligenta katten Bob och om hur de slår följe.
Två trasiga själar som hjälper varandra att läka.

I boken får vi följa en gryende vänskap och en framväxande kärlek.
Vi får ta del av James kämpande med att få mat på bordet och att hålla sej undan trubbel och vilken effekt Bobs vänskap och behov av beskydd och omsorg har på honom.

Det är... hur ska jag säga?
Jag tyckte att det var en rätt trist läsupplevelse.
Det är ett torftigt språk, det är mycket uppräkningar och upprepningar av vardagsting och historien står långa stycken och stampar.
Ändå ger ju boken något.
Jag om någon vet hur kärleken till ett djur kan läka sår och jag om någon förstår det där speciella som inte alla får uppleva om hur ett djur och en människas själar liksom hakar fast i varandra för alltid.
Bob verkar vara en ljuvlig kille och James är rätt charmig han med.
Godhjärtad och strävande.
En söt pojk med sårigt hjärta som sätter ett djurs behov framför sina egna.
Svårt att inte smälta där.

Jag är otroligt glad över James och Bobs kärlek och helande kraft för varandra.
Men rent läsupplevelsemässigt hade jag kunnat ta del av historien via en artikel istället.

Betyg: 2 och då för den rara historien.

Puss/ Asta

Ibland ljuger jag för mina närmaste



Precis. Jag har inte haft hjärta att berätta för Gottfrid att han är adopterad.
Jag låter honom leva i villfarelsen att han är min biologiska valp och dessutom en blåblodig prins.
Å hur skulle jag kunna kläcka ur mej det nu?! När han är 21 hundår snart.
Vissa lögner växer en över huvudet helt enkelt.

Äldsta flickans första hamster var en traumatiserad liten varelse. En pojke sa de i affären.
Efter två dagar i vårt hem födde gossen en kull ungar... som hon moderligt bet ihjäl.
Dessutom hugg hon vilt efter alla barnafingrar som stoppades in mellan spjälorna i buren.
Dottern fick då överta grannens hamster som barnen där tröttnat på medan vår arga pojkflicka fick åka "till ett hem för gamla hamstrar där den fick springa på gräsmattor och ha det skoj hela dagarna."
Dottern köpte den förklaringen.

När Mini var liten och bråkade brukade jag lyfta på luren, slå några siffror på måfå och därefter låtsas att jag talade med Trollemor i skogen. Jag informerade henne om att jag hade hennes unge här, Trollungen, och att hon kunde få tillbaka henne vid lunchtid.

Under många år smygrökte jag för både barn och vuxna i mitt hushåll.
Jag kan säga att jag efter det kan ALLA ursäkter en tonåring någonsin skulle kunna komma på för att lukta rök och samtliga knep som finns att uppbåda för att minska/ kamouflera röklukten.

Vad tuggar du på?
Ingenting?
Men du luktar godis ur munnen!
Nej det gör jag inte! 


Att skrytljuga om att man modigt badade, bland isflak om så behövde, som tradition 1:a maj varje år som ung är lite dumt när man har en make som man varit ihop med sedan yngre tonåren.
"Vilka år tänker du på då?" brukar han försmädligt fråga för att avslöja mitt fabulerande inför andra.

Som undanflykt till fredagskvällen sexuella inviter av maken fungerar alltid "Usch, det går magsjuka på jobbet, jag mår faktiskt lite illa." Bättre preventivmedel el lustdödare finns inte.

Lögnaktiga skata tänker kanske ni...

Å andra sidan ljuger jag för mej själv oxå.
Ofta i samband med shopping, då kan jag smälla i mej de mest häpnadsväckande historierna och argumenten för varför jag inte bara vill utan faktiskt måste handla just det här.
Har jag dessutom avstått att köpa något precis innan så har jag tjänat dom pengarna och herre gud, med intjänade pengar är man väl värd nåt roligt.
Så! Jag är oxå drabbad.

Puss/ Asta


tisdag 3 mars 2015

Män är ju så mycket rakare och enklare


 

Både Elaine och Lady Dahmer skriver på temat om huruvida män är enklare och rakare i sin kommunikation å därmed enklare att umgås med då de inte blir så kränkta över allt och ingenting.
Vad tycker du?
Umgås du hellre med killar där allt inte behöver vara så himla hänsynstagande hela tiden?
Där man kan säga som det är?

Alltså...
Jag vet inte om jag håller med om dessa beskrivningar som man alltid har hört om kvinnor kontra män.
Om vi generaliserar duktigt nu så HAR ju kvinnor och män olika sätt att kommunicera på, men det vet i fan om jag tycker män är enklare. Tvärt om.
Män har (vi fortsätter att generalisera, jag säger det inte fler gånger nu, men är medveten om att undantag finns) oftare en ytligare kontakt.
En jargong som på ytan kan låta rakare, direktare och råare men så fort det kommer till något mer och något som på något vis berör är de amatörer jämfört med oss kvinnor.
Medfött eller inlärt så är vi kvinnor ofta betydligt mer socialt begåvade. Vi läser av stämningar, vi tar hänsyn, vi kan anpassa vår kommunikation till mottagaren på ett annat vis.

Jag har nog alltid känt mej mer tillfreds bland kvinnor. Lillebror är den första man som kommit mej riktigt nära som vän av alla karlar jag mött och inte ens mellan oss är kommunikationen alltid enkel.
Vi har fått slipa. Anpassa oss. Jag lärt mej att rycka på axlarna mer, han att ibland backa när jag säger att det gått för långt. Men när jag säger/ tycker det måste jag fortfarande vara mycket tydligare än med i stort sätt vilken kvinnlig vän som helst.
Att umgås med män, och framför allt män i grupp, tycker jag ofta är direkt jobbigt.
Den grabbiga, lätt sexistiska stämningen som uppstår i de sammanhangen, känns både mossig och besvärande.
Bland män känner jag mej ofta bedömd utefter yta och knullbarhet för att tala klarspråk, och jag skäms för att säga det, men jag anpassar mej ofta efter det.
Uppför mej mer behagfullt och charmerande.

Jag berömmer mej ofta för att vara en rak person.
Men det här med att vara rak kan man se väldigt olika på. Vad som menas med begreppet.
Att vara rak och ärlig är för mej inte att säga allt man tycker. Det är att mena det man säger.
Rätt stor skillnad.
Jag känner... både män å kvinnor... som själva uppfattar sej som så förbannat härliga och raka men som i mina ögon mest är elaka. Som hoppar på folk. Som snackar skit. Som faktiskt mobbar.
Jag behöver inte berätta att jag tycker du har fula ungar, skriver en skittråkig blogg, verkligen har blivit gammal sista året, är rätt kass på ditt jobb, önskar att du bytte arbetsplats, ser ut att ha gått upp 10 kg över vintern eller vad det nu må vara.
Men jag kanske inte måste ljuga och säga det motsatta heller om jag nu inte tycker det.

Skitsnack har jag verkligen mött hos båda könen.
Det finns minsann en jäkla massa skvallertanter med snopp oxå.
Att skvaller å skitsnack skulle vara en kvinnlig egenskap tycker jag är bullshit.
Om män nu vore så mycket bättre på det här med kommunikation så varför har så få män riktigt nära vänner?
Varför har vi kvinnor lättare för att tala om svåra saker, öppna upp, skratta, kramas och gråta tillsammans?
Sånt finns det forskning på. Att vi kvinnor lättare överlever och kommer över skilsmässor, dödsfall och andra stora kriser för att vi har bättre byggda sociala nät.

Puss/ Asta