fredag 27 februari 2015

Tidigare liv



En klok kvinna... kalla henne medium eller spåkvinna om ni vill... sa en gång till mej att Märta (Nytillkomna läsare, det är min förra hund å mitt livs kärlek) och jag hade levt många liv tillsammans.
Att hon ibland var i fast form och annars min skyddsängel. Att hon kom till mej i liv när jag behövde henne.

Kvinnan berättade om ett av dessa liv. För länge sedan levde jag med en kontrollerande och aggressiv man. Vi var någon form av adel, bodde i alla fall flott, och han bevakade varje andetag jag tog.
Han hade en häst som jag stod nära och en kväll flydde jag på denna häst. Genom tät terräng tog vi oss fram, mannen och ett helt hov med karlar jagade oss men hästen tog sej fram utan att se särskilt mycket satte den ner hovarna precis rätt och räddade oss båda.
Den hästen var Märta.
Jag har levt mej in i den där historien så mycket att jag knappt minns vad spåkvinnan berättade och vad jag efteråt har fantiserat om.
Kan se och känna miljön. Kan se och känna skräcken. Kan se och känna kärleken till denna stora, modiga häst.

Ibland, rätt ofta sista året, är det som om ett minne fladdrar förbi.
Ogreppbart, jag får inte tag i det.
Det är ingenting som hänt mej i detta liv och ändå är det jag.
Det lilla lilla jag sett är en kvinna som diskat för hand och vrider ut en trasa.
Hon står vid ett fönster och ser ut. Hon är sliten, det känner jag mer än ser det.
Jag får för mej att det är Andra världskriget och i Tyskland.
Jag får känslan av att hon är tyska och att hon sörjer sitt folks dumhet.
Hon bor enkelt, spartanskt rent av. Hon har barn kring sej som inte är sina egna.
Jag har läst många böcker om Andra världskriget, sett många filmer.
Kanske mixtrar min hjärna med mej men i så fall på ett märkligt sätt.
Den släpper igenom bilder på en tiondels sekund. Det kan sedan gå veckor, sen ser/ känner jag det igen. Tyngden, tröttheten, sorgen.
Å denna trasa. Ingen disktrasa utan mer en smutsvit linnetrasa jag blött ner.
Det är vid disken, när hon vrider trasan och ser ut genom fönstret som jag hela tiden ser henne.
Det känns som om hon vill säga mej nåt viktigt!
Kanske pga den tid vi lever i nu när högerextremismen växer sej allt starkare.
Ju mer jag fajtas med troll och hatiska skribenter och kommentarer på nätet ju oftare ser jag henne.
De finns något starkt och okuvligt i henne trots tröttheten.
En bestämdhet.
Hon är ingen medlöpare. Hon låter sej inte varken förföras eller skrämmas av sin tid men hon ser vart det barkar.
Varesej det ÄR ett tidigare liv eller en ren fantasi så är det som en historia som behöver ut.
Något jag behöver prata om eller skriva ner.

Jag har varit med om oförklarliga ting.
Känt oförklarliga krafter kring mej. Alltid kärleksfulla... nå, en gång mötte jag ett argsint spöke... men annars, alltid trygghet å omhändertagande.
Jag tror å hoppas att jag har Märta med mej. Jag talar med henne ibland. Jag hör henne ibland,

Vad tror ni?

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. *ler* Ja, du vet ju vad jag tror och vad jag vet. Och det jag vet är jag helt säker på. För så är det. Och precis som i vårt liv just nu så är ju sådana här saker inte heller rättvisa - vissa har flera dimensioner, andra inte. Vissa har bättre utvecklade "känslor" för annat - andra inte. Och, tja, du vet :))

    kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare