Min första lektion i feminism

Min mamma var fjorton år när hon träffade min pappa som var sexton.
Hon var arton år när jag föddes och tre år senare blev hon tvåbarnsmamma.
Det som borde ha stannat som en ungdomsförälskelse dem emellan blev ett äktenskap.
Mamma var hemma med barnen.
Tog hand om oss, svabbade golv, höll sej snygg och såg till att ha maten klar när pappa kom hem från jobbet.
När mamma var tjugofyra gick pappa på fest och kom hem två dagar senare och berättade att han träffat en annan. Tack å hej.

Ja, det var 70-tal.
Mamma, som bara avslutat grundskolan, var plötsligt tvungen att ha ett jobb och en inkomst.
Det som skiljer 70-talet mot idag var att det var förhållandevis enkelt ändå att få ett okvalificerat arbete.
Så vi hamnade på dagis. Mamma började arbeta på dagarna och plugga på kvällarna.
Jag har ett å annat att säga om min barndom men i detta måste jag säga att jag beundrade henne.
Hon tvingades in i en situation, från en dag till en annan, och hon löste den.
Men särskilt lätt kan det inte ha varit.

Det var 70-tal och förorten.
Min mamma var inte ensam om att vara frånskild förälder, jag var inte ensam om att vara nyckelbarn.
Alla mina vänner (utom en) levde så och i samtliga fall hade ungarna ingen kontakt med farsorna som dragit.
Säkert underlättade det. Både för mamma och mej. Vi var inte unika. Alla hade det så.
Barn på den tiden, åtminstone barn där jag växte upp, tog mer ansvar än idag.
Jag gick bara på dagis. När jag började skolan så ville jag inte gå på fritids och då fick jag nyckel hem. Ibland gick jag med någon kompis hem, ibland gick jag till min mormor men ofta gick jag hem och gjorde eget mellanmål.
På kvällarna passade jag lillebror när mamma var på kvällskurser. Jag passade honom när hon gick över till nån väninna på kvällen eller ut och dansade ibland på helgen.
På gott och ont... mest gott... ges inte barn det ansvaret numera. Åtminstone inte en sju-åttaåring.

Mycket har min mamma och jag dividerat om under min uppväxt och sedan jag blivit vuxen men detta lärde hon mej tidigt. Att aldrig stå i beroende till en man. Att alltid se till att kunna klara sej själv. Hon sa det i ord men jag minns att jag redan som barn noterade hennes slit.
Hur trött hon alltid var. Hur ensam hon var. Hur hon stred, inte bara för att överleva utan oxå för att få det bättre och för sin rätt att vara någonting mer. Få en utbildning, lyfta sin ekonomi, träffa en ny man, få skratta och vara med vänner.
Det gör mej ont hur hennes liv blev... motsatsen till allt det där.
På grund av en man. Inte en älskare men en son.

Min mamma blev förtvivlad när jag som sjuttonåring stoltserade med att vara gravid.
Ja jävlar i min låda så besviken hon var på mej och hur jag fick veta det.
Jag var besviken på hennes brist på stöd och på hennes reaktion och jag skulle aldrig i livet ha bemött mina barn på samma sätt men jag kan som vuxen förstå.
Hon såg hur jag gick i samma smärtsamma fotspår som henne själv.
Snärjd i en ungdomsromans. Barn före utbildning. Pank och utan jobb.
Men hennes liv hade ändå satt spår i mej. Jag tog bara en omväg.
En omväg som jag aldrig kan ångra och som jag skulle gjort om ifall jag fick leva om mitt liv.

Puss/ Asta