Femtio tunga nyanser av grått

Jag är så trött på att vara sjuk.
Även om det inte är något dödligt, ingen köttätande bakterie, ingen autoimmun sjukdom som angriper kroppens muskulatur, ingen cancer eller annat livsfarligt så är jag less på att avverka typ en förkylning i månaden med tillhörande bronkitbekymmer.
Näsan rinner konstant, huden kring näsan ömmar, slem i luftrören, hosta, herpesutslag, förkylningsblåsor i munnen, svårt att sova, andfådd och fans moster.
Å när jag mår så här... när jag mått så här ett tag... då växer hornen fram i pannan och jag känner mej lite alldeles extra förbannad på allt å alla.
Inte så att jag oprovocerat skulle gå fram å slå nån på käften. Mer så att sånt som jag normalt suckar lite över, sådana som normalt har förmågan att reta upp mej lite får jag en överhängande lust att göra kalsonggreppet på.
Vi vet suga tag i baksidan av kalsongen å dra allt vad man orkar till de skär in i anus och kulorna får sej en rejäl kläm.
Lite så.

Jag har varit ledig i fyra dagar men sjuk under hela tiden och knappast njutit av det.
Eftersom jag nyligen var sjukskriven för exakt samma symtom en hel vecka så får jag i alla fall pallra mej iväg å försöka jobba. Har en häääärlig sexdagarsvecka framför mej. Jobbhelg å hela skiten.
Sååå taggad! Not.

Men om jag ska försöka se nyanser i det gråa. Fifty shades of grey som nu är så inne så har jag fått mycket tid med världens goaste Noah och världens goaste Gottfrid.
Jag har till den pälsklädda killens glädje tillbringat mycket tid i sängen och vi har sovit både för och eftermiddagslurar tillsammans.
I går på alla <3 dag var jag och moffa barnvakt åt Noah när föräldrarna var å käkade pizza och bowlade och det gick strålande. Han hann inte ens fundera över att de var borta.
Han tog en middagslur sovandes på mej i en dryg timma och jag fick ligga där i soffan med armarna om honom och snusa i hans fjuniga huvud.
Sånt skapar kärlek och minnen. Åtminstone för mej. Han lär ju tyvärr inte minnas den sovstunden när han är stor.

Att sova, vila, ligga nära är alltså det ljusa i den grå geggan nu.
Vilket osökt för mej till en kommentar jag fick angående att maken och jag har skilda sovrum.
Säkert är det så, att samsova med den man lever ihop med har fler betydelser än de rent sexuella.
För bestämma sej för ett ligg kan man ju göra ändå. På andra platser och vid andra tillfällen.
Men själva sovandet tillsammans och den närkontakt det ger är viktig och något går förlorat när man inte gör det.
Lätt att säga, svårare att göra. För att sova i ett svinvarmt sovrum med någon som snarkar, viftar, slänger och flämtar är inte heller en hit för romantiken.

Hur har ni det mitt i vabruari?
Håller ni på att förgås av kylan, mörkret, snoret och tristessen eller njuter ni av sprakande spisar och semlor?

Puss/ Asta