söndag 8 februari 2015

Bloggdalas bokcirkel recenserar "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt.



Jag går med tveksamma steg mot Bloggdalas torg denna afton. Nej, tveksamma är fel ord... osäkra, försiktiga steg... är kanske mer känslan.
Jag håller boken "Låt vargarna komma" tryckt mot mitt bröst som om det vore ett litet liv, något jag till varje pris vill beskydda.
Jag vet inte varför, men det känns så oerhört viktigt att de övriga Bloggdalaborna också tycker om boken. Eller åtminstone inte tycker illa om den. Som om den vore min, mitt eget verk.

"Låt vargarna komma" från 2013 är författaren Carol Rifka Brunts debutroman och den har tokhyllats världen över och vunnit massor av priser och utmärkelser. 
På baksidan står att läsa
"Låt vargarna komma" är en mångbottnad och gripande skildring av kärlek, sorg och vänskap, och ett New York under åttiotalets aidsepidemi.

I centrum för romanens handling står fjortonåriga June.
June som lever med sin mamma och pappa och sin äldre syster Greta i en förort till New York.
June som är lite speciell, funderar mycket och älskar medeltiden.
June som har en morbror som heter Finn och som är hennes enda riktiga vän, han som till fullo förstår henne och ser henne som den hon är.
Men Finn är sjuk, i slutstadiet av sin AIDS och när han dör lämnar han June ensam i en sorg som driver henne bort från sin familj och ut i den totala ensamheten.
Tills hon träffar Toby.
Toby är Finns "hemliga speciella vän"  som Junes övriga familj tar fientligt avstånd från.
Till en början känner June samma avstånd och samma aggression mot mannen som "dödade hennes morbror med AIDS" men snart växer en nyfikenhet och ett begär fram hos June.
Toby kan ge henne pusselbitar och minnen av Finn som June inte haft tillgång till.
En annorlunda vänskap växer fram. Till en början relaterad till att de både älskade Finn så högt och sörjer honom så djupt men så småningom för deras egen skull.
June lär sej saker om sej själv, sin familj och om livet som förändrar henne för alltid.

"Låt vargarna komma" är en ungdomsbok tror jag.
Den har ett väldigt enkelt språk men ett genialt enkelt språk.
Att läsa den är som att lyssna på June. Lyssna på en klok, sorgsen, lite speciell tonåring. Ibland smart, ibland omogen. Alltid äkta.
Jag log ofta när jag läste. Skrattade till lite åt Junes slutsatser och åt repliker som utväxlades
Det är en mångbottnad berättelser som handlar om flera saker samtidigt.
Om synen på AIDS smittade. Om vänskap och bekräftelse, om den första kärleken.
Det är en berättelse på flera nivåer om syskonstrid och syskonkärlek.
Om familj, den man föds in i och den man själv väljer.

Jag brukar inte gilla böcker "som vunnit massor av priser."
Jag vet inte varför. Kanske för att det är böcker som är mainstreem och inte sticker ut som gillas av den stora massan och sådan är inte jag.
Jag tyckte inte om den här boken.
Jag älskade den! Jag uppfylldes av den!
Trots att jag i vissa kapitel protesterade invändigt. Att jag nästan avskydde den äldre systern Greta en stund. Att Tobys närmande mot en ung flicka kändes märkligt initialt så älskade jag den och den vann över alla farhågor.
Detta är en fantastiskt kärleksroman för den handlar verkligen om kärlek, kärlekens påverkan, kärlekens makt, utan att vara en "kärleksroman."
Sist jag läste en "kärleksroman" som berörde mej på samma sätt var "En sorts kärlek" av Ray Kluun som jag läste för många år sedan.
Omslaget är bedövande vackert.
Titeln noga genomtänkt och förankrat. Jag älskar när författaren gör så, denna roman hade kunnat heta "Toby", den hade kunnat heta "Den första kärleken" eller "Morbror Finn."
Men "Låt vargarna komma" är noga genomtänkt och genomarbetat, som en röd tråd genom hela berättelsen. En alldeles egen guldstjärna för det.

Detta är en sådan där roman jag kommer tvinga på alla.
Mala och prata om.
Tänka på. Ömt vårda i minnet i åratal, kanske livet ut.
"Låt vargarna komma" är magnifik. Nåt av det bästa jag läst.
Betyget blir 5 solklara stjärnor.

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Åh, jag förstår din känsla och din kärlek till boken! Jag tyckte också om den - mycket! När jag väl kommit in i berättelsen kunde jag inte lägga boken ifrån mig utan läste den i ett sträck! Det fanns saker jag retade mig på - som Junes oförmåga att bli en egen person bredvid hennes syster, men så slog det mig att det var ju sådan man kunde vara när man var fjorton år och oändligt ensam i sin tonårskris. Så boken kändes äkta. Hela tiden. Äkta. Och bra.

    Kramar <3

    SvaraRadera
  2. Jag tror att jag hade för svårt att släppa föräldrarollen (hönsmamma som jag alltid varit) och försökte känna igen mig i föräldrarna vilket var helt omöjligt. Tror även att det beror mycket på vilken sinnesstämning man är i när man läser boken och min var helt fel. Jag gillade trots allt boken och hade aldrig någon tanke på att sluta läsa den, det finns mycket tänkvärt i den och massor av kärlek och jag gillar att systrarna trots allt hittar tillbaka till varandra.
    P.S Du måste berätta vad du tycker om "Den första lögnen"
    Kram och ha en trevlig söndagkväll!

    SvaraRadera
  3. Tyvärr är jag för trött i dag för att kunna ge boken en värdig recension, för jag tyckte väldigt mycket om den. Varm, inkännande, viktig och samtidigt lättläst så att det verkligen gick att plöja igenom den och bara njuta!

    SvaraRadera
  4. Sv: du undrade över hur jag fick så många kommentarer på mina inlägg... Ja, det är väl den delen av bloggandet jag måste vänja mig av med om jag ska kunna fortsätta. Jag älskar den dialog som bloggar kan ge upphov till, och det innebär att jag själv lägger massor av tid på att läsa och kommentera på andras bloggar. Så, när jag får 20 kommentarer har jag säkert läst och kommenterat på 50-100 bloggar själv... Det tar tid och ork, så jag får helt enkelt ställa in mig på att både besöken och kommentarerna kommer att minska hos mig framöver...

    SvaraRadera
  5. Fina fina Låt vargarna komma. Det här är faktiskt en av få böcker i min bokhlla som jag köpte efter att jag läst den för att jag inte kunde tänka tanken på att den inte stod i hyllan. Sen var ju också x publishings omslag så underbart vackert (gillar inte GIlla böckers lika mycket).
    Gillade vänskapen mellan June och Toby, att hon lyckas se förbi fördomar och sjukdom och se riktiga oby och lär känna den riktiga morbror Finn.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare