lördag 31 januari 2015

Hönan och ägget. Eller synen på barnuppfostran.



I veckan kom en stor undersökning som visar att pojkar som fostrats till att hålla fast vid gamla könsmönster och machoideal löper betydligt större risk att agera våldsamt i nära relationer och att själva råka ut för våld.
Egentligen säger det kanske sej själv, men ni som studerat vet att allt måste bevisas genom studier och vara evidensbaserat.
Kort sagt, inte bara flickor/ kvinnor förlorar och hotas av patriarkala mönster utan även pojkarna och männen.

Man kan tro olika om hönan och ägget.
En del (jag) tror att en hel del av de könsmönster vi har är genetiskt och orsakat av biologi och hormoner även om en hel del är sådant som vi medvetet och omedvetet prackar på våra ungar.
En del tror att alla könsmönster är inlärda och skapade av kultur och samhälle.

Jag tycker inte att det där spelar så stor roll, vad man tror orsaken är.
Det som spelar roll är att vi blir medvetna och att vi vuxna... föräldrar, mor/farföräldrar, lärare, omgivande vuxna... gör vad vi kan för att kompensera de egenskaper som brister.
Att flickor inte ständigt smickras över att vara söta utan oxå kompetenta och tävlingsfokuserade.
Att pojkar uppmuntras till samarbete och kommunikation och får lära sej att visa känslor.
Ja eller tvärtom om det nu är tvärtom. 
Att helt enkelt ge barn tillgång till så stora världar och så många känslor som möjligt.
Att bu eller bä och allt däremellan är okej.

Studier visar att utvecklingen går långsamt vad det gäller jämställdhet.
Unga kvinnor tycker fortfarande att utseende är viktigast.
Unga män tycker att det är viktigt att vara starka och att stå upp för sin kvinna och sej själv.
Den tredje pappamånaden stöter på patrull.
Trots vetskapen om att ojämställdhet gör oss olyckligare, fattigare och ensammare.
Även om jag känner att jag är betydligt mer genusmedveten som mormor än vad jag var som småbarnsmamma, och även om mina barn tänker på ett annat sätt än vad jag gjorde, så går det för långsamt. Vi behöver politiska styrmedel för att förändra attityder.
Politiska styrmedel är mäktigare än vad man kan tro. Nu finns ingen parlamentarisk enighet för att dela föräldraledigheten rakt av och inte heller någon folklig men det fanns stort motstånd och stor misstro mot förbudet av barnaga när Sverige som första land i världen lagstiftade mot det 1979.
Skulle ungar få uppföra sej hur som helst nu?
Skulle föräldrar inte ha rätt att fostra sina ungar?

Idag råder det väl relativt stor konsensus kring att det är fel att slå barn.

Hela världen.
Jag vill ge mina barnbarn hela världen.
Jag vill att de ska få välja själva hur de vill se ut, vad de ska ha för intressen, yrken, vem de ska bli kär i.
För att göra de valen måste de tillåtas och uppmuntras att bli så kompetenta som möjligt inom så många områden som möjligt.

Det är inte lättare eller svårare än så.

Puss/ Asta

fredag 30 januari 2015

Nu bär jag barnen med mej alltid

Jag minns inte riktigt när jag gjorde min första tatuering. "Nallen som kramar hjärtat" symboliserande... just ingenting.
På den tiden kom man inte med önskemål till sin tatuerare. Man kom med en summa pengar.
"Vad får jag för femhundra spänn?"
"Tja, varsegod å välj bland tjejmotiven på sida 5 och 6 i min katalog"
svarade tatueraren.
En ros? En blåklocka? En hoppande delfin? Eller en nalle som kramar ett hjärta.
Jag var då mest nalleflicka tydligen.

Jag gillade väl den i början. När alla andra oxå hade menlösa små bilder föreställande ingenting alls av värde men på senare år så har jag nästan skämts för den.
I mitt huvud har jag massor av önsketatueringar men de måste betyda någonting.
Idag och helst oxå om trettio år. Vara något jag kan stå för, som är viktigt, nu å då.

Så igår var sista gången jag såg och lät fota min arm med "Nalle kramar hjärta."




Min nya tatuering har jag grunnat på ett tag.
De viktigaste rollerna i mitt liv är den som mamma och mor/farförälder.
Jag ville ha en symbol för det. Å att rada upp femtioelva namn kändes inte så läckert.
Jag menar, det kan ju bli ett par barnbarn med fyra ungar.

Till slut kom jag fram till att fjärilar får symbolisera mina barn och barnbarn.
Fjärilar är vackra. Står för någonslags lätthet, rörelse, framåtskridande.
Är nästan lite drömska.
Insekter. Men oerhört vackra.
Efter en del sökande kom jag fram till att en kille som heter Robert Duphorn skulle få göra dem.
Han är välkänd i min stad. Erfaren. Trygg. Grym, ffa på porträtt.
Gå gärna in å kika på hans sida på facebook.

Robban ritade upp fjärilarna på ett ungefär på frihand. Stödlinjer. Rörelser.
Sen satte han igång. Tre timmar tog det sammanlagt och då gick säkert en halvtimma åt till diskussion, ritande, iordningsställande av allt han behövde.



Å här är den alltså klar. Barndelen är klar.
Äldsta flickan, dotter nr II, sonen och Mini.
Barnbarnen skall sättas på plats om en dryg månad.
Jag är sjukt nöjd!
Möjligen möjligen kunde första fjärilen varit något pyttelite större men det är ingenting jag stör mej på. Jag tycker den är råvacker och den sitter så att den tål att byggas ut å fyllas på så mycket det behövs. "Barnbarnen" kan ju få trilla både framåt bysten och bak mot ryggen.

Ont?
Ingenting. Det var verkligen stor skillnad att göra dessa jämfört med Märtatatueringen som sitter i nacken.

Visst är den fin?!

Puss/ Asta



torsdag 29 januari 2015

Mina fånigaste rädslor.



Två av mina döttrar är extremt rädda för spindlar. Alltså svenska små ofarliga pluttespindlar.
Min tredje dotter har närmast fobi mot hunddregel.
Jag kan hånskratta åt det där men egentligen bär vi väl alla en eller annan helt nödig rädsla med oss.

Själv är jag tex jätterädd för getingar och jag kör bara bil på vägar som jag känner.
Detta med bilkörningen är något jag verkligen vill förändra för som det är nu har jag ju bara ett halvt körkort.
Jag kör till mitt jobb å runt här i stan men inte längre. Att köra till en eller igenom en storstad som Göteborg känns helt orimligt.
Jag har aldrig övat upp det självförtroendet, det känns som om jag inte kan och min make påpekar ständigt vilken usel och livsfarlig förare jag är vilket säkert plockat ner självförtroendet ytterligare.

Fast både bilkörning och getingar kan ju vara farliga. Det är inte samma sak som dregel eller svenska spindlar.
Här är mina allra fånigaste rädslor...

Att pengarna ska vara slut när jag betalar med kort i affären.
Har hänt någon enstaka gång och vi är inte rika men kontot är sällan helt länsat. Ändå är det en viss oro så fort några veckor efter löning passerat.

Mössen, när de springer på innertaket.
Å då är det inte rädsla över att de ska förstöra/ bli en sanitär hälsofara. Nej det är att de förökar sej i tiotusentals och ska falla ner i nyllet på mej.

Att gå över broar.
Kom från ingenstans en dag för ett tjugotal år sedan mitt på en bro och sedan dess består det.
Numera får jag nästan höjdskräck om jag ställer mej på en stol.

Egentligen allt som jag är ovan vid.
Oron för allt. För att åka bort, för att ev byta jobb, för... allt. Väl sammanfattat.

Rädd för att bli rädd/ ångest för att få ångest.
Ja, det är märkligt. Det är som om jag frågar mej "Blir du inte rädd nu?" i en situation där jag brukar bli det. Och så blir jag det.

Klimakteriet.
Ända sedan jag "slapp ur" puberteten har jag varit rädd för nästa hormonkatastrof.
Somliga är känsliga för det andra inte, jag har reagerat i både pubertet och efter förlossningarna så jag hör definitivt till de som reagerar hårt på hormonförändringar.

Att bli kremerad. Eller begravd hel. Jag vet att jag är död. Jag lär inte märka det.
Det går kanske in under rubriken "Egentligen allt jag är ovan vid" för jag brinner ju inte upp dagligdags.

Rädd för att folk ska bli arga på mej.
Ändå sticker jag ut hakan och utsätter mej för det hela tiden. 
Knipa igen är tydligen inte ett alternativ. Kanske är jag mer rädd för att vara tyst? Att inte påtala det som skaver eller känns orättvist?

Att på krogen eller "borta hos folk" gå på toa och ha toalettpapper dinglande kvar ur trosan där bak.
Har hänt ja.

Vad har du för fåniga rädslor. Strunt i krig, ond bråd död och att bada bland vithajar nu.
Jag vill höra de där andra. Neuroserna.

Puss/ Asta

Lojalitet

I mitt anställningskontrakt står det tydligen att jag "ska vara lojal mot arbetsgivaren."
Vad betyder det?
Vad betyder och innebär ordet "lojal"?
Lägger vi inte alla in olika betydelse i ord?
Lojal för mej är kanske inte det samma som lojal för dej.
Jag diskuterade idag på en arbetsplatsträff formuleringen med min närmsta chef.
Det var tydligen bara mej den stack i ögonen. Någon nickade och hummade medhållande när jag pratade men bara jag verkade upprörd.
Hon drog exempel. Att beskriva sin arbetsplats som positiv. Att tänka på vad man skriver på facebook. Å även här... på en liten blogg... antar jag.
Jag vet inte hur viktig den där lojaliteten är för min arbetsgivare och hur hen eventuellt skulle kunna bestraffa bristen på den men precis som jag sa till min närmaste chef så känner jag lojalitet gentemot patienterna i första hand, gentemot min profession och mitt uppdrag som sjuksköterska i andra hand, gentemot mina kollegor i tredje hand och sedan i viss mån mot min närmsta chef.
Mot Regionen känner jag ingen lojalitet. Inte vad jag menar och känner för ordet.

På mitt sjukhus har man betalat ca 20 miljoner kronor för bemanningssjuksköterskor sista året.
Tjugo miljoner av skattepengar!
Det saknas 100 sjuksköterskor på huset. Operationer får ställas in. Avdelningar stängas ner.
Det pågår överhuvudtaget ingen egentlig diskussion om HUR sköterskeflykten skall stoppas.
Inte när det kommer till lön i alla fall. Någon slags enkät skall tas fram kring varför man väljer att stanna eller gå.
Idag fick vi veta att det beslutats från den högre ledningens håll att första linjens chefer, dvs avdelningscheferna, förlorat mandatet att förhandla om ersättning vid övertid.
Enl mitt fackliga avtal har jag rätt till att förhandla om ersättning ifall jag blir tillfrågad om övertid.
Något annat än kval övertid har aldrig varit aktuell.
Nu tas det bort. Det blir ingen kval ersättning (om du inte redan arbetar heltid eller får arbeta dubbelpass, då sker det automatiskt efter 8 timmar.)
Vad kan det kosta i förhållande till bemanningsföretagens kostnad?
Hur tror de (ledningen) att ett sådant sparbeting tas emot av oss som fortfarande stannar, som fortfarande kämpar på och försöker rida ut stormen?
Har de noll i inlevelseförmåga?
Samma ledning, Biträdande personalchef Mats Bunse, gick i veckan som var ut i den stora morgontidningen här och sa att "Sjukhusledningen har absolut kontroll. Vi har en del hyrpersonal inne, men tendensen är att det går neråt."
I nuläget vet vi inte hur det blir. På min avdelning finns en sju-åtta ssk kvar. Sannolikt får vi stänga, eventuellt får ytterligare avdelningar oxå stänga eller dra ner på platser.
Samma Bunse säger enl HN "När vi hyr in sköterskor är det alltid oplanerat medan läkare kan vara planerat."
Vi har haft bemanningssköterskor på min avdelning som gått hos oss under flera schemaperioder i rad.
Hur är det oplanerat?
Det är rent ljug i ansiktet på skattebetalarna och det är ett hån mot oss som arbetar.
Jag kan omöjligt uppbåda någon lojalitet mot en arbetsgivare som beter sej så här.

I går var en riktig skitdag på jobbet. Varför ska jag inte gå in på här för det var en personlig konflikt, där jag kände mej överkörd och orättvist behandlad.
Idag brast det. Mitt framför kollegor och än värre inför min student som jag är tänkt att entusiasmera inför yrket.
Det var som att jag bara inte orkade mer. Mer bakslag, fler som säger upp sej.
Egocentriskt och barnsligt kände jag bara "Faaan, varför lämnar ni oss? Varför lämnar ni mej med det här kaoset?"
Jag vet ju. Jag VET.
Jag vet att de flyr den dåliga lönen, den stressiga arbetsmiljön, det sjunkande skeppet men det var så det kändes. Jag önskar dem allt gott.
Ensamheten grodde i mej när jag å min närmsta chef diskuterade begreppet "lojal mot arbetsgivaren" på mötet å ingen annan sa nånting och exploderade när jag insåg att hälften jag nu pratar med är snart borta.

Det är en skitdag. Nu har jag skrivit om det. Ses det som ilojalt mot arbetsgivaren får de väl sparka mej då. I kväll känner jag att jag skiter i vilket. Faktiskt.

Puss/ Asta

tisdag 27 januari 2015

Asta recenserar på egen hand "Barnmorskan i Hope River" av Patricia Hartman



På bokens baksida står det: Barnmorskan Patience Murpy har en livsuppgift, att vägleda mödrar genom förlossningens plågor och hjälpa barn till världen. I 1930-talets karga West Virginia är fattigdomen utbredd  och behovet av hjälp stort. Patience tar jobbet som ingen annan vill ha, hjälper dem som behöver det mest och som inte har några pengar att betala med. Men Patience bär på en hemlighet så fruktansvärd att hon tar avstånd från alla som vill komma henne nära.

Jag har plockat upp den här boken många gången och förstrött läst på baksidan men lagt tillbaka den.
Fått lite Harliqiunvibbar, kanske ffa av det där avslutet "bär på en hemlighet så fruktansvärd att hon tar avstånd från alla som vill komma henne nära."
Till slut köpte jag den i alla fall. På Pocketshop i Göteborg när jag var påväg hem från dottern förra måndagen. Alla titlar jag velat läsa där var redan lästa.
Jag köpte den och började läsa på tåget hem och fastnade direkt.

Barnmorskan i Hope River är allt utan banal och fånig. Det är en historiskt roman som noggrant beskriver tiden kring och efter Första världskriget. Det är en bok om fattigdom, klassklyftor, rasfrågor, fackföreningsrörelsen och barnmorskerollen i den tiden.
Barnmorska i Hope River är Patricia Hartmans debutroman. Författarinnan har över trettio års erfarenhet av yrket som barnmorska vilket märks väldigt tydligt. Realismen är bokens starkaste drag.
Det är trovärdigt utan att bli allt för insnöat på medicinska termer.
Språket är enkelt, väl enkelt kanske, det är inga större finesser men det är historien som bygger romanen och trots många och stora ämnen känns allt genomarbetat och starkt.

Huvudpersonen Patience är en ung stark kvinna som redan sett och upplevt många av livets hårdaste förluster. Det är ingenting ovanligt i dessa tider med hög barnadödlighet, lungsot, farliga arbetsplatser och annat elände.
Tidigt blev hon föräldralös, två gånger har hon mist män hon älskat och ett barn har dött i hennes livmoder.
Hon är efterlyst och har fått börja om, ensam och på ny plats, men med ett yrke i händerna som hennes vän och beskyddare, den äldre Mrs Kelly lärde henne.
Olika händelser leder till att en yngre svart kvinna, tonåringen Bitsy, får flytta in till Patience och assistera henne vid de många förlossningarna. Något som inte ses med blida ögon hos alla.

Det frossas aldrig i Patience svåra minnen. Snarare är det konstaterande, att livet inte var enkelt för något, och historien varvas med nuet. Med livet som ensam kvinna på landsbygden och med arbetet som barnmorska i rasmotsättningarnas USA.
En modig kvinna med skinn på näsan men som aldrig känns präktig eller helylle.
En kvinna som är märkt av sin bakgrund men som tar för sej och har ett stort mod och som bryter mot konventionerna.
En kvinna som begått flera brott, som stulit men som ändå har hedern i behåll.
Samtliga stora ämnen i romanen... rasism, fackföreningsrörelsen och mödravård... ligger mej varmt om hjärtat sedan innan och bidrar kanske till att jag finner boken lite extra, extra bra men jag tror att alla kan läsa den med stort intresse.

Detta är en stor roman. En fantastisk berättelse som jag rekommenderar alla. 
Jag har läst den så fort jag hunnit, jag har tänkt på den i stunderna emellan och jag kommer att sakna den väldigt nu när den är slut.
Patience känns vid det här laget som en nära vän jag ogärna vill släppa.

Betyg 5. Solklart 5.

Puss/ Asta

lördag 24 januari 2015

Skeptisk är bara förnamnet.


Mamma å mommo tjatade om pulkatur och att gå ut å leka i snön.



Jag var mycket skeptisk...



Mamma drog i snöret å vi gav oss iväg.



Sa jag att jag var skeptisk? Inget tjoande och "Detta är väl rooooligt Noah" i världen kunde ändra den känslan.



Efter 2½ minut hade jag definitivt fått nog.
Som tur va lyfte mommo upp mej och bar in mej igen.



Bläää för snö säger Noah.

Att ljusna det dunkla

 

Jag kan göra så konstiga saker. Jag kan känna så märkliga ting.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag är ensam om det.
I vardagen, i det som kallas livet, så försöker man att göra det som är rätt och riktigt.
Följa sin inre kompass. Den där medfödda eller inlärda inre moralen.
Vara en god människa.
Vara snäll. Unna andra. Vara storsint.

Ändå kan jag ibland känna... agg.
Jag kan känna att jag vill platta till, ta bort det där självbelåtna leendet på någon, sticka till en liten pik där det är som naknast. Där jag vet att blottan sitter.
Jag kan reta mej på, irritera mej, bli rent förbannat irriterad.
På skitsaker. På sådant som jag inte har med att göra.

På det sista känner jag att jag har haft så bra inre samtal med mej själv.
Ibland är det ju så. Man lyckas lite bättre med någon del av sin karaktär.
Kanske maten. Kanske träningen. Å så nu då, mina inre samtal.
Där jag är både patient och terapeut.
Där jag beskriver känslan, utan att linda in, be om ursäkt eller försköna.
Precis så som den känns.
Och där jag kan svara mej själv.
"Okej, du känner så? Vad i det provocerar dej? Vad i hens nöjdhet/ tacksamhet/ stolthet/ avstånd eller vad det nu må vara provocerar dej."
Å så tittar jag på det.
Fram å tillbaka.
Och sen är det borta.
Ilskan rinner av mej. Sorgen likaså.
Jag ser det för vad det är.
Å det är ju rasande kostnadsekonomiskt jämfört med att gå å prata med ett proffs :)

För egentligen vet jag ju att ingen människa kan jämföra sej med någon annan.
Att jag inte blir sämre för att någon annan lyckas eller bättre för att hen misslyckas.
Att jag inte blir smalare/ snyggare/ starkare/ modigare/ mer begåvad utefter hur någon annan är.
Jag har ingen anledning att känna mej varken mer eller mindre nöjd med mitt för att du är nöjd med ditt.
Jag är jag.
Du är du.
(Jag vill betona att jag inte pratar om en person här utan att det handlar om livet i stort.)

Ibland blir jag ledsen eller arg över att någon väljer bort mej. Eller felaktigt dömer mej.
Men när jag tittar på det, så där naket, ärligt och dubbelt.
Mitt "arg-ledsna jag" och mitt terapeutiska jag så kan jag se att det är själva bortsorterandet det handlar om och inte personen i sej. Personen i sej kanske jag själv skulle valt bort.
Alla kan inte älska alla här i världen gäller även andra och inte bara mej.
Det har självklart med tidiga minnen att göra.
Med att som barn ha blivit bortvald. Utprioriterad. Ratad.
Då var det i högsta grad ett hot. Fråga om liv och död. Den där kärleken.
Det handlar egentligen om då även om det är nuets upplevelse som väcker känslor.

Jag ville bara säga det.
Att jag är rätt så duktig just nu.
Duktig på att se andra i milt ljus. Duktig på att förstå andras kamp. Duktig på att låta andra må bra och lyckas oavsett vad jag själv har för åsikt om deras val. Att glädjas.
Å samtidigt bra på att uppskatta mej själv. För vad jag är, har, kan och förmår.

Godnatt på er. Sussa tryggt.

Puss/ Asta

fredag 23 januari 2015

Det kommer bli dyrt som satan att snåla. Ett sjukvårdspolitiskt inlägg.


I veckan som gått har det på nyheterna talats mycket om att antalet sjukskrivningar ökar och att det framför allt handlar om kvinnor och psykisk ohälsa.
Kvinnor inom kvinnobranscher orkar inte med sina jobb. De blir sjuka av sina arbetsplatser.
Exempel på kvinnobranscher är skola, vård och omsorg.
Områden som under Alliansens åtta år vid makten inte har... ja, hur ska jag uttrycka mej?
Områden som under Alliansens åtta år vid makten inte har prioriterats.
Allianspartiernas förespråkare säger ju motsatsen. Tvärtom har skola, vård och omsorg aldrig tilldelats så mycket pengar som under deras år, det har aldrig satsats så.
Men många med mej upplever nog att det där är bluff å båg. Trixande med siffror, för det är samtidigt så att ihopkopplade larm ljuder allt högre kring vad välfärden har fått betala.
Skolan och förskolan rapporterar om större barn och elevgrupper.
Äldreomsorgen om missförhållande med våra äldre.
Socialarbetare om hemlösa och kring missbrukare som inte får den vård de har rätt till.
Och så vården då.
Det är där kvinnorna arbetar. Det är framförallt där kvinnor blir sjuka.
Unga, starka, kompetenta människor som inte orkar arbeta heltid och som går sönder av stressen som deras urholkade resurser åstadkommer.
Även om inte inlägget handlar om Sverigedemokraterna, för de kan inte få kidnappa varje samtal eller diskussion, så vill jag vara tydlig med att denna krakelerade välfärd inte har med flyktingmottagandet att göra. Det har med de miljarder å åter miljarder som har satsats på att bland annat sänka skatterna. Det har med den medvetet förda politik att vidga samhällsklyftorna som Alliansen gick till val på och sedan också genomförde att göra. Punkt.
 
Själv känner jag bäst till vården, det är därför jag nu utgår från den.
Jag tror att om gemene man kände till hur personalpolitik genomförs så skulle de bli rädda!
Sjukvård och sjukhusen är inte "vilka företag eller vilken bransch som helst."
Det är en samhällsbärande funktion. En funktion som bara måste fungera i ett samhälle.
Vi kommer alla på ett eller annat sätt vara beroende av vården. När vi föder barn, när vi eller våra nära blir sjuka, när våra anhöriga blir gamla.
Sjukvården angår oss alla.
Sjukvården i Sverige är fortfarande på många sätt i världsklass.
Jag hör, så gott som varje dag, patienter och anhöriga som förvånat konstaterar att "alla gnäller på vården men jag tycker den är fantastisk, tycker ni är fantastiska."
Men under mina tretton år som Sjuksköterska så har den stadigt urholkats och försämrats.
Det satsas för lite pengar och/ eller det satsas inte på rätt saker.
De sista sju-åtta åren har mitt yrkesliv (och vad värre är, även mina chefers verksamhet) gått ut på att släcka tillfälliga bränder. När elden stillar sej på ett ställe flammar den upp på nästa.
Under åren... nya projekt, nya satsningar, nya stora planer och flammande förhoppningar som tillslut allesammans utmynnar i ett... ingenting.
Det bidde en tumme.

Låt mej konkretisera det senaste exemplet.
Under åratal har det varit brist på medicinplatser. Så ser det ut i hela landet.
Det har även varit brist på sjuksköterskor. Få eller inga sökande till utannonserade tjänster och bemanningsföretag som fått lösa ekvationen.
Två problem som hänger ihop.
Men nu skulle det alltså lösas.
Ett förslag, så bra att till och med jag som vid det här laget är rätt desillusionerad, blev entusiastiskt. De befintliga medicinavdelningarna skulle minska med fyra platser för att göra dem mer hanterbara.
Ytterligare en medicinavdelningarna skulle öppnas.
Avdelningarnas olika inriktningar skulle förändras och anpassas mer efter behovet.
Allt såg mycket bra ut. Planerna började genomföras. Den nya avdelningen slog upp sina portar.
Men!!!! Man vägrade fortsatt att höja några löner eller att erbjuda högre löner till de tjänster som skulle tillsättas.
Resultatet blev att trötta, slitna, en hel del psykiskt nedsatta sjuksköterskor började söka sej andra tjänster. En slutar, två slutar, när fem slutar har ett hjul sats i rörelse och medarbetare tittar sej ängligt efter livbåtar.
Några kollegor gick till andra landsting, några till kommunen, en del till andra avdelningar inom kliniken.
Inte minst till den fina nyöppnade medicinavdelningen.
Där lönen var bättre, tempot lugnare.
På min avdelning som är värst drabbad av våra fem medicinavdelningar har fjorton sjuksköterskor sagt upp sej inom loppet av ett halvår. Det innebär att vi dagtid är en... tja, sju-åtta sjuksköterskor kvar.
Resultatet så här långt då...
Fem medicinavdelningar som alla har luckor med vakanta tjänster de inte kan fylla.
Få söker och ingen tackar ja till jobb. De vet att stressen är hög och lönen usel.
Hade man gjort precis det man sa. Öppnat en avdelning till och sett till att klara bemanningen/ höjt lönerna/ gjort sej attraktiva så hade även arbetsmiljön påverkats med mer luft i systemet och mindre enheter.
Jag menar, man har ändå pyntat upp... var det 18 miljoner för bemanningssköterskor sista året?!
Men nej. Pengar till höjda löner finns inte.
Nu skvallras det om att stänga min avdelning istället.
För hur bedriva patientvård dygnet runt med sju ssk dagtid och två-tre på natten???
Släcka en brand. Se en annan eld ta fart.

Man behöver inte vara sjukhusdirektör för att förstå att om annonser gått ut i våra lokala halländska tidningar samt i Göteborgs morgontidning med löfte om 25 000 kr i ingångslön för nyfärdiga och efter kompetens för de andra så hade vi haft kö av sökande till tjänsterna.
Man kan... uppenbarligen... vara landstingspolitiker och inte inse att det i längden blivit mer kostnadseffektivt och kompetenssparande än att släcka bränder med bemanningssköterskor, turbyten och inbeordringar.

Jag beskriver min avdelning, min klinik, mitt sjukhus nu.
Samma situation gäller mer eller mindre hela landet och i synnerhet inom medicin som inte på samma sätt som kirurgi och ortopedi kan planera sina patienter.
Gruppen av äldre är stor och växande. Gamla människor slukar mer sjukvård.
Politiker med ansvar för vård inom alla nivåer lovar hög tillgänglighet och stor säkerhet.
Å samtidigt flyr sjuksköterskorna.
Hur går det ihop?

Puss/ Asta. Legitimerad Sjuksköterska och snart inom sjukskrivningsstatistiken igen.

måndag 19 januari 2015

Mojmojs dag



Idag har tanten varit ute i stora världen. Jodå, tågbyten och grejer.
Jag har varit hemma hos äldsta dottern och barnbarnet Ängla och hälsat på.
Helt slut i rutan är jag nu för jag är fortfarande inte helt kurant och idag var första dagen på över en vecka som jag inte sovit middag.

Men det har varit en fantastisk dag.
Jag får ju inte lägga ut några bilder på Ängla-Pängla så ni får tro på mitt ord när jag säger att hon är nåt så vansinnigt söt. Hon ser verkligen ut som en liten ängel eller som en älva kanske.
Hon väger mindre än vad Noah gör trots att hon är ett å etthalvt år, späd och finlemmad, hon har en sky av blont hår kring sej, stora stora ögon.
Och så är hon så där timid å söt och flickig så man smäller av. Sin feministmorsa till trots :)
Hon bär dockor på höften, hon klappar händerna förtjust, hon gömmer sej bakom mamma eller tittar finurligt under lugg.
Å nu säger hon mormor. Eller mer bestämt, mojmoj.
Det går inte att förklara vad det ordet gör med en förrän man upplevt det.
Förrän en ljuvlig liten varelse sträcker sin lilla hand mot min och säger "Kom mojmoj."
All kärlek finns där ju redan. Sen första gången man såg dem.
Men det är i "mojmoj" som man blir mormor.
Svårförklarat men underbart.

Ängla-Pängla. Hon har alltid varit försiktig. Vaksam. Blyg och lite svårflirtad.
Men det är som om hon besitter all världens visdom. Som om hon har en gammal själ.
Det har varit en fantastisk dag.
Det är härligt när vi är många med, hela bullriga familjen, men så här på tu man hand tinade Änglass mod upp bättre.
Trots att jag bara ville slita upp flickungen i knät och pussa på henne så höll jag mej lite på avstånd i lekarna med henne och undan för undan tinade hon upp. Kröp närmare, sökte min blick, gav mej allt större leenden och tog min hand.
Innan jag gick kunde jag pussa henne rakt på munnen å hon bara skrattade.
Så... stort att nå fram.

Jag gillar både människor och djur som är lite... kräsna i sina kontakter.
De som inte översvallande älskar allt å alla från första stund.
Dem man får förtjäna kärlek av.
När vi var hos uppfödaren första gången och skulle titta på Gottfrid sa uppfödaren om en av tikarna "Bry er inte om henne, hon är lite reserverad mot främlingar. Lite blyg"
De andra hundarna, och i synnerhet Gottfrids mamma hälsade glatt och kröp upp i knät så fort de fick chansen och när det gällde valp var det precis en sådan glädjestolla jag ville ha som mamma till valpen.
Men den andra tiken hon smög runt oss, höll noggrann koll på oss på lite avstånd.
Jag pratade lite med henne på håll men lät henne vara.
Å så rätt som det var när vi satt i trädgården och drack kaffe så kom hon, fanns vid min sida och körde nosen i min hand.
En sådan kontakt, det är en ära.

Jag vet inte, kanske är det bara hundmänniskor som förstår jämförelsen mellan den försiktiga hundtjejen och lilla Ängla.
Det har varit en fin dag. En sådan man kommer minnas tror jag.
När isen bröts med "mormors flicka."

Då jag kommer hem möts jag av världens största leende och framsträckta längtande armar av "mormors kille" och det... det var minsann inte heller så dumt.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "En sannolik historia" av Karin Alvtegen.



Igen! tänker kanske ni.
Jo men visst förstår ni, nu har jag läst ut en bok till som skall recenseras.
"En sannolik historia" av Karin Alvtegen.

På omslaget står "I En sannolik historia möts två olyckliga människor som upptäcker att vi faktiskt kan ändra på vårt sätt att se på tillvaron och det finns helt andra val att göra i livet än de vi kanske först tror."
Vi får möta Helena, en kvinna mitt i livet med trasig barndom och ett nybliven skilsmässa i ryggen.
Hon och hennes man flyttade till Helenas barndomssmultronställe i Norrland i hopp om något nytt å bättre men äktenskapet gick i krasch och kvar finns Helena med sin tonårsdotter och en massa sorg.
Vi får även möta finansmannen Anders som hamnar på hotellet av en slump efter att något dygn tidigare genomfört ett ogenomtänkt självmordsförsök.

Karin Alvtegen är ju en favorit hos mej. Jag har läst de flesta av hennes böcker och "Fjärilseffekten" som jag läste i fjol är en av de bättre romaner jag läst. På topp 10.
Kanske hade jag därför för höga förhoppningar...
Det känns som om jag har läst den här romanen förut.
Som om jag känner igen den bitvis, karaktärerna, sensmoralen.

Det är absolut ingen dålig historia. Jag är definitivt underhållen och läser den ganska fort.
Längtar efter den på kvällen.
Alvtegen kan sitt konsthantverk men det känns som att den är halv. Men den lämnar mej ändå med ett litet förvånat "Jaha."
Det är som att karaktärerna inte får komma i full blom. Som om jag velat att hon berättade nåt mer, något annat om dem.
Det känns förutsägbart. Ungefär som när man ser en halvintressant film och halvvägs in i handlingen inser att man sett filmen förut fast med andra skådisar.

Det är en godkänd bok. Absolut. En stark 3:a.
Men av Alvtegen förväntar jag mej mer.

Puss/ Asta

söndag 18 januari 2015

Tankar på återträffen.


Jag har precis sett Anna Odells "Återträffen."
Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mej. Mer tror jag. Tycker inte den blev särskilt bra.
Ändå väckte den känslor svåra att värja sej mot.

För alla har vi gått i skolan.
Alla har vi på ett eller annat sätt varit en del av den där hierarkien.
Mobbad, mobbare eller betraktare/ acceptanter.

Jag var ett litet och osäkert barn. Jag var redan då rädd för det mesta.
Jag hade få vänner. Jag var klumpig och kunde varken hoppa rep eller spela boll.
Jag var därtill inte särskilt söt. Tvärtom fick jag ofta höra.
Under första hälften av min grundskola så befann jag mej i något slags tveksam acceptans.
Fick vara med (men det kvittade om jag lät bli.) Hade kompisar (som hade mer spännande vänner.)
Minns mej själv som tyst och räddhågsen.
Från fyran-femman ändrades något.
Hur exakt det gick till minns jag inte men plötsligt fanns det tre tjejer som stod ännu lägre i rang än mej.
Erika, Monika och Jessica.
Jessica och jag var lite vänner. På fritiden vill säga. I skolan mobbade jag henne lika mycket som de andra tjejerna.
Det var mest glåpord. Knuffar. Jag tog deras skor och hystade upp på skoltaket.
Erika hade någon slags sjukdom som gjorde att hon inte växte el utvecklades som vi andra.
Hon såg ut och var i storleken som en femåring också när vi gick i sexan och hade kommit upp i puberteten.
Jag var inte snäll!
Jag minns de andra klasskamraternas beundran. Deras hejarrop. Hur jag gjorde saker som de kanske inte vågade. Hur jag var okänslig och obrydd ifall läraren pratade med min mamma om mitt beteende.
Jag vill inte skylla ifrån mej. Verkligen inte.
Men jag var så på marginalen till utstött själv och det hade aldrig hänt om inte de andra gillande sett på. Klappat mej i ryggen när jag gick förbi. Hejat på mej.

Jag har varit i kontakt med samtliga efteråt. Som ung vuxen.
Jessica. Erika. Monika.
Monika förlät mej direkt på en klassträff. Lite för enkelt.
"Tänk inte på det, det var länge sen. Det är lugnt"
Jessica ringde jag upp. Hon var väldigt tveksam. Sa att hon uppskattade att jag ringt men visste inte vad hon skulle göra med mitt "förlåt."
Erika mötte jag på en spårvagn. Hon var direkt aggressiv och flög på mej.
Rev i mitt hår, slog mej. Sparkade och skrek.
Några år senare fick jag höra att hon tagit livet av sej.
Inte bara till följd av mej och de andra som var elaka i klassen får man hoppas, men inte fan hjälpte vi till.

Vad vill jag med mitt inlägg.
Det är ingen bikt och ni kan egentligen varken fria eller fälla.
Jag tror att jag vill säga att gruppdynamik är verkligen känsliga grejer och i synnerhet när man är barn.
Jag tror oxå att det är viktigt att se mobbaren. Självklart ska den mobbade ha allt stöd och stöttning i världen, men att oxå det är lika viktigt att se förövarna.
De är själva marginaliserade. Trygga, säkra, älskade barn hamnar inte där.
Det är dem som lever på gränsen. De som i brist på utseende, bollsinne eller charm måste hävda sitt "mod" och sin plats på andra sätt.

Hela min barndom längtade jag bort. Längtade efter att bli vuxen.
Att vara barn och tonåring kan på alla sätt vara lika jävligt som det kan vara himmelskt.
Som vuxen är jag trygg. Som medelålders än mer trygg.
Jag känner uppriktig och stor skuld för de som föll offer för mej under min skoltid.
Jag önskar att jag kunde göra det ogjort. Att jag varit klokare. Starkare.
Men jag vill oxå ta lilla Asta i handen.
För fy fan, det var inte lätt att vara henne heller.

Puss/ Asta

Tveksam premiär

 

Direkt när jag beställt så ångrade jag mej.
Jag tror egentligen inte på "sånt här."
Men det har fått många och goda recensioner så jag testar. Du kan läsa mer/ beställa här

Behandlingen som ska få håret att växa och bli tjockare betydligt fortare än normalt.
Idag tvättade jag och balsamerade håret för första gången med Bells schampo och balsam.
Det luktade lite skumt, särskilt schampot och det sved lite i hårbotten efteråt. Inte farligt alls men det kändes annorlunda än andra schampon.
Mitt hår var idag 41 cm långt. Jag ska mäta det varannan vecka och se om nåt händer.
Redovisning följer såklart.

Är det någon som har prövat?

Puss/ Asta 

lördag 17 januari 2015

Kör på en stulen lista för dej som inte får nog av Astainformation



Vad tror du på?
Tror? Det varierar. Det har med dagsformen att göra.
Ibland tror jag på min egen förmåga... andra stunder inte alls.
Ibland tror jag på en allsmäktig Gud å skyddande änglar. Andra stunder... not so much.
När jag ser in i ett litet barns ögon, i Noahs klarblå eller Änglas mörkmelerade så tror jag på att människan föds god. Med omtanke, förmåga till att älska och att älskas.

Vad räds du?
Jag räds så mycket. Jag är kanske de räddaste människa jag mött.
Men även det har dagsform. Ibland räds jag allt, andra stunder väldigt lite.
Rent privat handlar det om hälsa och om mina barns liv och lycka.
Jag har många gånger köpslagit med Gud (utan att då veta om jag tror) att hen kan låta vad som helst drabba mej så länge hen skonar mina barn. Vad som helst men inte det.
I ett större perspektiv räds jag den överexploatering vi utsätter jorden för.
Jag räds för ett hårdnande klimat mellan vi och dom.
Jag räds för att bli bitter när jag blir gammal för allt jag aldrig gjorde eller ens försökte.

Vad vet du?
Jag vet att allt är till låns. Att livet är bräckligt som fan och när som helst kan förändras.
Att idag och just nu faktiskt är allt vi säkert har. Jag vet det av erfarenhet från mitt yrke och livet i stort.
Jag vet att jag vore ingenting utan mina barn. Eller jag vore någon helt annan, någon jag inte känner.
Jag vet att jag alltid kommer sätta barnbarnen främst från o med nu och att jag så länge jag överhuvudtaget mäktar med kommer att ha hund.

Vad hoppas du?
Jag hoppas att den Rödgröna regeringen ska vrida landet och människors medvetande tillbaka till när solidaritet var något fint och när samhället åtminstone försökte hålla ihop.
Jag hoppas att livet ger mej svaren. Hur jag ska välja och vad jag ska göra.

Vad längtar du efter?
Att det lugnar ner sej på jobbet. Att Sd fortsätter att backa i opinionsmätningarna.
Att det blir en fin sommar. Att jag kommer igång med springandet. Att vi alla, oxå du som läser, får må bra.

Vad grät du för sist?
Förr grät jag alltid. För ingenting. Numera gråter jag ganska sällan.
Jag grät när jag läste "Låt vargarna komma."
För mej själv eller för det hemska jag ser i världen knyter det sej lixom bara.
Till en hård arg, orolig klump.

Vad har du för hårfärg till naturen och vad har du för färg nu?
Till naturen råttfärgat i någon obestämd nyans mellan blont och brunt. Fast nu är det väl mestadels grått under färgen.
Jag har sedan länge färgat det mörkt brunt, det ser nästan svart ut.

När skrattade du sist?
Även det gör jag mindre. Alltså tokskrattar. Jag skrattar åt/ med Noah och Gottfrid varje dag men så där så jag nästan kissade på mej?
Det var nog när mannen sökte på förbjudna sidor efter droger, just for fun. Alltså inte droger för skoj skull utan sökte för skoj skull och hamnade på "För dej med riklig hårväxt." Min man har tappat väldigt mycket hår på skulten och det är vansinnigt känsligt så det var ett sånt där hysteriskt och skadeglatt skrattanfall där maken till en början skrattade med och sen sa i allt surare röst "Sluta nu, så roligt var det inte!" Vilket så klart fick mej att skratta än mer.

Vilken låt nynnade du på idag?
Nyss så träffade jag en krokodil och sen Guldet blev till sand.
Allt till Noahs stora lycka, han är HELT tondöv stackars gosse.
Bred repertoar får man ju säga iaf. 

Vad gör dej arg i vardagen?
Att läsa rasistiska inskränkta Sd hyllande inlägg på nätet. När det är så där riktigt jävla stökigt hemma. När jag ber maken om hjälp och blir ignorerad. Men mest Sd faktiskt.

Vad har du för åsikt som skiljer sej från flertalet andra?
Jag skulle tro att jag är lite mer Pk än de flesta. Å när jag på allvar tycker att bensinskatten ska höjas rejält brukar folk bli sura. Det är nog den av mina åsikter jag får minst gehör för.

Vem är ditt frikort?
Får jag bara välja ett?
Jack Nicholson tror jag då eller Persbranth

Vad drömmer du om?
Att hoppa av hamsterhjulet. Att kunna leva på landet ihop med barn och barnbarn.
Ha hundinackordering, liten uppfödning och kanske en liten butik.
Ha en minigris och höns och leva mer i samklang med mej själv och det som verkligen är viktigt för mej.

Hur många människor älskar du?
Inte så många. Jag tycker om många, jag förälskar mej lätt men att älska... det är djupare.
Kanske en handfull bortsett från mina barn och barnbarn. Max.

Hur många älskar dej?
Färre. Barnen hoppas jag.

Hur många avskyr du?
Det är lite dagsform på det men inte många. Tycker illa om en hel del. Avskyr åsikter eller beteenden, men avskyr personer... tja, några stycken.

Vem har du fått höra att du är lik?
Jill Jonsson har en hel del sagt, förmodligen har de rätt allvarliga synfel. Caroline af Ugglas, tja mer men jag tror det är ffa utstrålningen. Göran Hägglund om du frågar min man.

Har du gjort något oförlåtligt?
Ja det har jag nog. Vad jag själv tycker är oförlåtligt och vad andra tycker är det är kanske inte samma sak.
Men jag har absolut gjort illa andra människor på sätt som inte går att göra ogjort.

Puss/ Asta 





fredag 16 januari 2015

Att vara å se ut som är skilda ting.



Ofta får man höra att riktiga kvinnor har kurvor eller hur?
Det är bara det att det inte duger med hull lite hur som helst.
Det duger inte att vara allmänt plufsig.
Nej kurvorna ska sitta på rätt ställe. Tänk timglas. Tänk Marielyn Monroe.

Ungefär på samma sätt tänker jag om den inre tanten i mej.
Henne jag ofta hyllar.
Hon som vågar ta ton, vågar vara obekväm och inte är (lika) angelägen om att vara älskad i alla läger.
Tanten som bemöts med en viss respekt av yngre kollegor och som inte behöver låtsas som om hon inte föredrar hemmakvällar framför utekvällar.

Men när det kommer till den synliga tanten är det annorlunda och inte riktigt. lika bekvämt.
Att klippa håret riktigt kort, att färga det riktigt rött, att bära vissa kläder.
Det finns många fysiska attribut där gränsen är hårfin.
Det kan vara rockigt, lite anarkistiskt och eget.
Det kan precis lika gärna vara ett tecken på att man tappat greppet och ser ut som en snart pensionsfärdig socialarbetare.

Jag önskar att jag kunde strunta helt i det där.
Jag älskar mina barnbarn och är så stolt över dem, men jag är inte redo att se ut som en mormor.
Jag undrar när jag blir det?

Puss/ Asta

torsdag 15 januari 2015

Asta recenserar på egen hand "Etthundra mil" av Jojo Moyes.



Jag har läst på egen hand. Jo jo mensan.
"Etthundra mil" av Jojo Moyes.

Jess Thomas, en driftig optimistisk ensamstående tvåbarnsmamma med ständigt dålig ekonomi stöter ihop med IT miljonären Ed och de slår följe etthundra mil.
På bokens omslag står "Etthundra mil är en roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle, en skildring av en familj som försöker behålla hoppet" och visst, så är det, men det är än mer en kärlekshistoria.
En klassisk kärlekshistoria med det odödliga temat "mannen av börd och kvinnan av folket" förpackat lite snyggt på 380 sidor.

Det är den tredje romanen jag läser av Jojo Moyes och den jag tyckt allra mest om.
Det är ingen "stor roman" som för alltid biter sej fast men det är en historia att tycka om.
Den är som en riktigt bra feelgood film med lagom mycket twist och förvecklingar och med romanfigurer som är lätta att tycka om och känna med.
Jess är heroisk stark när hon navigerar mellan städjobb, pubjobb, sina barn och en aldrig sinande ström av utgifter.
Dottern Tanzie som är en udda liten fågel med glasögon, hemmasydda kläder och en överjordisk hjärna för matematik.
Nicky som är tonåring och egentligen inte Jess biologiska barn, även han udda. Utan matematisk begåvning men med en känslighet och smink kring ögonen.
Ed som förvisso är rik men ändå mänsklig och lätt att sympatisera med.
Å så hunden Norman. Stor, dreglig och fisig.
Bara det :)
Det är en sådan där roman som är lätt att läsa, där man inte oroar sej över om man missat något viktigt eller rört ihop karaktärerna. En sån där bok som åtminstone jag kan längta till.
Å allt behöver inte vara svårt och komplicerat.

Jag gillade den och rekommenderar den varmt.
Betyg 4:a.

Puss/ Asta

Jag vet att jag inte borde men...

Jag vet att jag inte borde...
Jag får sånt jäkla dåligt samvete när jag gnäller (å jag känner mej som mormor som var något av en mästarinna i ämnet) men nu gör jag det i alla fall. Gnäller.
Jag vet att det finns miljoner människor det är mindre synd om och flertalet av dem har nog inte ens en så ynklig inställning som jag.
Min Lena som inte ens blev trettiofem. Min Nina som har cancer och bär det som en amazon.
Min frisör som berättade om en barndomsvän med småbarn som fått ALS.
Själv är jag... förkyld.

Har varit sjukskriven sen i måndags för detta. Snuva, hosta och allmän trötthet i kroppen.
I morgon var det tänkt att jag skulle börja jobba. Det kändes... någolunda igår och i morse.
Men så var jag iväg och klippte mej och orken bara stendog.
Bihålorna började värka igen. Inga jävla treo i världen hjälper mot det.
Jag har antagligen inte bihåleinflammation men jag har ärr i bihålorna efter tidigare långdragna inflammationer och därför orsakar minsta lilla täthet värk.
Å denna trötthet. En-två timmar av normal aktivitet och jag är kaput.
Jag sover kanske 15-16 timmar per dygn.
Det kändes eländigt att behöva sjukskriva sej över helgen med.
Jag vet att jag sätter kollegorna i klistret, att jag framstår som besvärlig för chefen och kanske snackas det bland kollegorna men jag orkar inte riktigt bry mej.

Så nu när jag ändå gnäller så väljer jag att passa på...

Jag mår pyton.

Hur jag än sover är det för lite.

Hemmet ser ut som sju svåra år.

Kylskåpet är tomt.

Det är ett jävla väder.

Jag ids inte ens gå ut med hunden.

Ja det är djurplågeri.

Jag känner mej som världens ensammaste.

Men orkar inte med nån.

Knappt ens mitt hjärtegull.

Hur är det möjligt att en kvinna som fött fyra barn nockas av en förkylning.

Sa jag att jag har ont?

Sa jag att min Cocillana är slut och att lungorna vrider sej ut å in om nätterna?

Å nu kan jag koras till Århundradets tristaste blogg

... det är ju oxå ett jävla pris att vinna.

Puss/ Asta

onsdag 14 januari 2015

Det handlar om rikets prioriteringar för mej, inte om hushållens.



Blondinbella tycker det är dags att vi monterar ner våra fördomar kring att anlita städhjälp.
Du kan läsa hennes inlägg här, men det går i stort sätt ut på att städhjälp kostar ca 480 kr gången (3 h) och att det är en prioriteringsfråga. Ungefär samma summa som när en familj väljer att köpa hem pizza till hela familjen.
Hon menar att det är ett "ärbart yrke" och att det är våra fördomar som gör att vi ser ner på städerskan och dem som anlitar henne.
Blondinbella är långt ifrån ensam om att resonera så här. Under Alliansens tid har allt fler ur undre medelklassen börjat leka  medelklass. Vardagliga fullt fungerande kök renoveras om till restaurangkök. Småruffiga badrum till spaanläggningar.
Det åks till Thailand över julen. Huslån på dryga tre millar är inget märkligt och upp på det ska det vara tjänstefolk. Inhyrd catering till kalaset, egen Dj på festen, studentpartyn som ett mindre prinsessbröllop, barnkalas med upplevelsetema å en liten städerska på fredagsförmiddagarna.

Jag skiter i vad folk gör med sin privatekonomi. Hur belånade upp till nocken de är.
När det kommer till skattepengar är det annorlunda.
Politik är att välja. Skattepengar skall prioriteras så klokt det går.
Dit hör inte subventionerad städhjälp för medel och överklassen. 


Den som verkligen skulle behöva städhjälp är alla ensamstående mammor.
De som sliter med lågavlönade yrken (kanske som städerska) och knappt får ekonomin att gå ihop en vanlig månad och än mindre när ungarna behöver nya vinterskor allihop eller när hon tvingas till en månad med karens.
Att sämre ekonomiskt bemedlade människor skulle unna sej pizza för fyrahundra spänn i veckan är så förmätet. Både att tro att det är möjligt och att liksom anta att det är höjden av fattighetsnöje... pizza.
Det de här kvinnorna behöver är hjälp med att klara vardagen, att något jämna ut villkoren för sina ungar. De är så långt ifrån att ha råd att mötas av någon annans skurade golv och putsade speglar.
Någon i Bb kommentarsfält skrev att "om städhjälp nu är fel för att alla inte har råd så kan vi ju stänga biografer och skönhetssalonger också eftersom fattiga inte har råd med det."
Det är kanske tur att ni inte ser mitt drypande sarkastiska elaka leende kring tankarna om den människans förmåga till inlevelseförmåga.
Självklart ska arbetet lokalvårdare inte förbjudas och självklart måste pöbeln och dess wannebeliga få lov att nyttja dessa tjänster men de borde banne mej få betala för den själv.
Skattepengarna behövs till annat. Väldigt mycket mer.
Skattepengar skall läggas på skola, vård och omsorg.  På att jämna ut samhällsvillkor, inte att vidga dem.

De arbetstillfällen som RUT genererar är väldigt dyra arbeten. Det är inte rimligt att ett arbetstillfälle kostar miljoner. Åtminstone inte när det kommer till att serva unga friska människor. Jag kan tänka mej RUT i en snävare mer socialt serviceinriktad form.
Det är oxå arbeten som "vem som helst kan göra (men bara inte har lust)"
Det är inte samma sak som att sätta upp bärande väggar eller byta avgassystem.
Subventionerade ROT tjänster är en annan sak. Det genererar pengar in i systemet.
Vi behöver bygga bostäder, vägar osv.
För mej handlar det alltså inte om s t ä d n i n g utan om fördelningspolitik.

Puss/ Asta

tisdag 13 januari 2015

Vad sätter för spännande rubrik på detta? Äsch, är ett dagboksinlägg rätt å slätt



En liten uppdatering. Ett litet dagboksinlägg så här strax innan jag går och sussar.
Sussar igen skulle jag väl säga för fytti fanken vad denna förkylning suger musten ur mej.
Hur mycket snor är möjligt för en människa att producera egentligen?
Jag har faktiskt ingen aning men jag tippar ändå på att jag håller mej någonstans kring världsrekord.
Snyter mej ständigt och ska skona er från konsistens och färg. Alla jobbar ju faktiskt inte inom vården.
På nätterna är det hostan som är värst. Å självklart har jag söpit slut Cocillanan så nu är det Fisherman (Fis Herman brukar jag säga) och jag. Nätterna igenom.
Å andra sidan kompenserar jag det genom att sova middag två-tre gånger på en dag.
Men nu känns det ändå som att det börjar vända liiiite och saaaakta.

Jag var vid havet idag. För hunden måste ju ut även om jag är sjuk.
Egon må har gett sej av men det blåser ändå här på västkusten må jag lova.
Jag älskar ju havet vid alla årstider. Inte minst så här års.
Att stå, rätt klädd, vid ett brusande hav och se/ höra hur vågorna slår mot stenarna är som manna för själen. Havet är liksom större. Större än dej å mej. Havet skiter i politik, i terrorister, i oväntade räkningar, i manliga förkylningar. Havet bara är. Kräver sin plats. Skrämmer och tröstar.
Mäktigt.

Min shoppinglust har kommit av sej.
Det var väl ungefär så här års i fjol den gjorde det oxå?
Då när jag lovade köpstopp och sen nästan handlade i mer rasande fart än jag gjort tidigare.
Kanske är det för att jag är sjuk?
Men det är länge sedan jag spontanshoppade något nu.
Jag bläddrar uttråkat i olika websidor, får upp reklam, erbjudande och olika rabatter... kläder, smink, skor, smycken och känner bara... näää.
Det är bra!
Bra så länge det varar.
Allt jag vill ha nu är min tatuering och mina fransar.
Hur är det med er, har vårshoppinglusten drabbat er ännu?

Jag läser det jag orkar. Har läst ut Bloggdalas bok som ska recenseras i februari.
Håller på att läsa "Ett hundra mil" av Jojo Moyes,
Det finns människor jag känner, bloggsystrar jag har, som läser 200 böcker på ett år.
Jag läser i snitt kanske 20-25/ år. Å betraktar mej som en erfaren läsare.
Helt galet vad dom hinner med. Är fett avundsjuk på den koncentrationen.
Hur mycket läser ni?

Puss/ Asta 

Glädjedödaren här igen.


... Jag märker att ni tycker att jag är en riktig glädjedödare. Inlägget nedan har förvisso bara genererat två kommentar hittills men jag har fått några kommentarer på facebook med.
Å som sagt, jag vet inte riktigt själv vad jag tycker.
Jag tror inte på att alla kan allt de vill. Jag tycker att det är en lika stor floskler som carpe diem.
Alldeles oavsett hur mycket jag skulle kämpat, tränat, velat å blött näsblod av ansträngning så skulle jag inte kunnat bli någon ny Peter Forsberg eller Helene Sjöholm.
Jag tänker på alla små hårt kämpande ungar (ofta pojkar) som kämpar å kämpar med sin lagidrott i hopp om NHL eller spanska ligan men så småningom sorteras de, får olika speltid å bänkas och inse att nä... de dög inte.
Jag tänker på generationer av gymnasieelever som skrålar om den ljusnande framtiden på ett flak med drömmen om att sy kläder som Jennifer Lopez ska bära eller att leda nästa stora talk show.
Fast världen ser ju inte ut så där. Är det då snällt att som förälder låtsas som det?

Ibland läser man om människor som satsat allt och förverkligat sina drömmar.
De som gjort slut med pojkvännen, sålt allt de äger och gett sej av.
Seglat jorden runt, öppnat ett hippt svenskcafé mitt i New York, designat kläder som varenda A-kändis suktar efter att bära. Eller bara byggt sej en liten hydda längst en paradisstrand och blivit tjena hallå med lokalbefolkningen.
Härligt så klart.
Ändå kan jag inte låta bli att undra hur många krossade drömmar det går på varje lyckad.
Hur många som återvänder. Skuldsatta. För ingen var särskilt intresserade av deras finska pinnar bakade med svenskt vetemjöl in The Big Apple å Lopez sket fullständigt i deras kreationer.
Så de kommer tillbaka. Får börja om med nån tvåa i Fruängen å ett pissigt jobb i korvkiosken på torget. 
Framgångssagorna är roligare att läsa om.
Att Barack Obama blev president trots att han är svart är såklart häftigare än att Mona Sahlin inte blev statsminister för att hon var kvinna.

I USA är tankesättet synonymt med att vara amerikan.
Landet där allt är möjligt, bara man kämpar tillräckligt hårt.
Någonting i magen vänder sej på mej.
Det är inte det att jag missunnar den lilla människan som det går bra för, som vågade tro sej själv om mer och drömma större. Zlatan. Zlatan som vägrade vara förortsunge och inordna sej under ett rasistiskt bemötande. Zlatan som tränade, tränade å tränade och som nu är bland de bästa i världen på sitt yrke. Zlatan som är miljardär.
Nej, det är mer att jag lider med alla som inte når dit.
Alla har inte samma möjligheter. Det gäller varesej vi pratar om fotboll eller en akademisk karriär.
Varesej vi talar om att bli president eller starta framgångsrika företag.
Hockeykillar kommer ofta från hockeyfamiljer. Läkare är ett annat yrke som "går i släkten."
I Paradise hotel är arbetarklassens ungar med.
Nej, det är inte hugget i sten men alla har inte samma förutsättningar.
Läshuvud, tradition, begåvning, talang, stöttning, kontakter, pengar...

Jag känner att jag glider lite i ämnet eller i ämnen som tangerar varandra men förstår ni vad jag fiskar efter?
Glädjedödare som jag är.

Puss/ Asta

måndag 12 januari 2015

Fostra med drömmar eller realitet?



Vi brukar skoja här hemma om att Noah ska bli framgångsrik hockeymålvakt.
I Frölunda så klart.
Vi är ju hela familjen hockeynördar och framför allt "morfar" gör vad han kan för att väcka samma intresse i barnbarnet. Ju förr desto bättre.
Så vi skojar om att han tränar benen för sina stora uppdrag i hoppgungan och vi puttar snusdoser mot honom och jublar när han fångar dem, allt medan vi smider drömmar å Noahs räkning.

Fast det är ju på skoj så klart. Han får bli intresserad av precis vad han vill.
Hockey. Fotboll. Isdans, konstsim, agility eller körsång. Bara han tycker att det är roligt.
Bara han får vänner och trivs med livet.

Men jag tänker lite på det där som så många föräldrar sagt till sina barn "Allt du vill kan du! Du kan bli vad du vill!"
De stora framgångsrika människorna med spännande jobb... rockstjärnor, idrottshjältar, skådespelare... berättar ofta hur de blev uppmuntrade där hemma.
Men alla andra då? De som inte blev nåt stort, de som inte blev kända och tjänade massor av pengar på sin hobby utan de som sliter som undersköterskor på något äldreboende, går på soc för att alla jobb är för kvalificerade, jobbar på nån träfirma med monotona uppdrag.
Fick inte de någon uppmuntran hemma eller är det helt enkelt så att alla inte kan skriva bästsäljande böcker eller spela in skivor som säljer guld?
Jag vet inte... Jag har nog sagt så där. "Allt du vill kan du bli" men om vi ska vara seriösa så vet vi att så är det inte. Alla är inte Zlatan.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så är något av de bästa val jag gjort (bortsett från ungarna så klart) att börja studera. Den där känslan av att stå  utan arbetslivserfarenhet, utbildning, barnomsorg eller körkort och vara hopplös har etsat sej fast i mej.
När jag äntligen bestämde mej för att börja plugga såg jag tre vägar.
Statsvetare. Journalist. Barnmorska.
Statsvetare gick bort med en gång. Dels kändes det lite mer diffust än de andra, mer "hobbybaserat" men oxå omöjligt i en småstad.
Kanske var jag något mer intresserad av att bli journalist än att gå till vården.
Men jag talade med yrkesvägledare och fick klart för mej att inom vården skulle jag aldrig behöva vara arbetslös, de skrek efter folk. Inom journalistiken finns det ungefär dubbelt så många utbildade som det finns tjänster.
Eller ja, det var så då i alla fall och jag tror att det ser liknande ut nu.
Utbildningen i sej var fantastiskt, det är roligt att läsa på högskolan, men det jag är nöjd med är mer och större än att jag är Legitimerad Sjuksköterska.
Det är att ha släppt sargen och att inte längre vara hopplös.
Att ha en kompetens, en lön, en sinnesfrid i det att jag är ekonomiskt betrodd.
Att jag kan ta ett lån, teckna abonnemang osv.

Jag valde det trygga. Jag valde en utbildning som garanterat skulle ge mej ett jobb och en karriär.
Jag hade barn att försörja och jag ville känna mej ekonomiskt oberoende av min man.
Rätt eller fel? Jag vet inte.
Jag älskar ju att skriva. Jag är intresserad av samhället. Men mitt yrkesliv hade varit väldigt mycket osäkrare. Alla är (tack å lov) inte Janne Josefsson.
Min makes bror är omåttligt begåvad inom konst över lag och inom grafisk design i synnerhet.
Han har gått alla de fina skolorna, inte bara i Sverige. Han har haft prestigefyllda uppdrag.
Utformat kända varumärken, bokomslag, skivomslag mm.
Men det är svårt att göra pengar. Det finns ständigt yngre och hungrigare bakom som gör det för att synas och som skiter i att få betalt precis som han gjorde en gång.

Det jag menar och det jag vill säga utan att helt veta själv är, är det så schysst att uppmuntra sina barn till att följa sina drömmar och till att tro att de kan allt de vill när det faktiskt inte är så.
Borde de inte istället uppmuntras till att studera över lag, men ffa där de har möjlighet att få en inkomst och en möjlighet till självständighet?
Gymnasielinjerna är fulla av unga med drömmar... hemifrån peppade... som vill bli fotografer, programledare, producenter, stora bloggare, skådespelare, modeller, krönikörer, berömda silversmeder, fotbollsproffs.

Så... hur gör ni med era ungar? Berätta hur du tänker.
Uppmuntrar dem att bli Zlatan eller att skaffa sej ett yrke att lita på?
Det är banne mej ingen lätt fråga.

Puss/ Asta

lördag 10 januari 2015

Min hjälte just nu

Fosterlands programledare Fredrik Önnevall.

Imorgon, söndag, kl 20:00 på Svt 2:an sänds första delen av Fosterland, en dokumentärserie om nationalismen I Europa. Fredrik Önneval reser runt med sitt team och talar med människor som själva beskriver sej som nationalister.
Jag tror att den kan bli mycket intressant.

Fredrik Önnevall är för övrigt, redan innan jag sett serien, min hjälte.
När tvteamet var i Grekland träffade de en femtonårig pojke som var flykting från Syrien.
Pojken var i sällskap av andra flyktingar, vuxna män, men ingen anhörig.
Desperationen var hög och det sätt som stod till buds att ta sej ut ur Grekland och vidare i Europa var att från en höjd hoppa ner på lastbilar som kom körande på vägen, gömma sej, och på så vis komma ur landet.
Ett väldigt farligt sätt att fly på även för en vuxen man.
Där och då i Grekland frågade pojken Fredrik Önnevall om han kunde hjälpa honom till Sverige där han hade släktingar.

Föreställ er den situationen. Att vara ute på ett uppdrag som journalist... för Sveriges television dessutom. En journalist uppdrag som är att observera och beskriva den verklighet de ser.
Inte att agera i den.
Föreställ er en stund att då få denna fråga av ett barn.
Det krig som måste ha förts i Önnevalls huvud mellan förnuft och moral.
Mellan brukligt och ansvar. Mellan vad som är rätt och fel.
Önnervall tog i alla fall på sej uppdraget och pojken fick uppehållstillstånd i Sverige.
Mer om detta kommer jag... och ni... att få se i dokumentären.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat! Om jag fått samma fråga under ett uppdrag som sjuksköterska eller kanske som turist.
Om frågan ställts till mej som person... som enda person... och mitt svar för alltid påverkade barnets framtid.
Jag hoppas att jag skulle haft samma mod som Önnevall. För det är klart att påföljderna kunnat bli många och priset högt.
Men som Önnevall själv beskrev i en intervju jag hörde på radion. Han visste mycket väl om vilka påföljder som kunnat bli aktuella om han klev utanför sin roll som journalist och valde att agera som enskild medmänniska. Men han visste oxå att om han valt annorlunda skulle han hela sitt liv fått leva med att han... just han... sa nej till att hjälpa det här barnet som inte hade något annat hopp, någon annan som kunde hjälpa.

Fredrik Önnevall är min hjälte just nu. Han är mitt ljus i en rätt hård värld.

HÄR hittar ni en chatt med Önnevall. Som vanligt får blodet att sjuda. Väldigt många är mer bekymrade över att "Sverige inte kan hjälpa alla... faktiskt" och att Önnevall "är en människosmugglare och brottsling."

Puss/ Asta

Vad som retar gallfeber allra mest på mej i surret just nu



Rasism och islamofobi
Helt klart "ämnet" som stör mej mest. Å här verkar ju finnas blomstrande förutsättningar för att få fortsätta vara förbaskad. Svenskarna verkar konvertera till Rasismen i parti å minut och saker som var otänkbart att yttra högt för bara några år sedan är nu fullt legitimt.
"Muslimerna" är vår tids stora hot, det kan till å med folkvalda riksdagsledarmöten säga nu för tiden.
"Muslimerna" får skulden för allt och ingenting precis som judarna fick på -30 talet.

"SD- är- som- vilket- parti- som- helst" tjatet
Besläktat ämne jag vet, men hit räknar jag även alla de som inte röstar på Sd men som säger saker i stil med att "Det är mobbing om inte alla får va med", "Nu har ju tusentals svenskar röstat på dem", "Sverigedemokraterna är inte alls rasister, de vill föra en ansvarsfull invandring", "Homofober? Ja, men folk måste få tycka som de vill i en demokrati" osv.
Den här gruppen, den här formen av dumhet, gör mej nästan mer förbannad än de som är öppet rasistiska.

Jämlikheten har gått för långt
Nyligen fick min man ett spel över att han sett en "Fru gårman skylt." Han ondogjorde sej över att "nån stackars kvinna blivit kränkt." Han är inte ensam. Många (i synnerhet vita, medelålders män) tjafsar om ordet hen och om att det var bättre förr. När män fick vara män och kvinnor kvinnor.
Exakt vad menar dem? När kvinnor inte kunde skilja sej från sin man utan fick ta all skit för att de sambeskattades el hon var hemmafru?
Kvinnor tjänar fortf i snitt miljoner mindre än män under ett yrkesliv, kvinnor tar fortfarande huvudansvaret för hem och barn, majoriteten av föräldradagar tas ut av kvinnor, flickor har högre betyg och är mer ambitiösa än pojkar men tjänar sedan mindre i alla fall.
En kvinna i veckan cirkus mördas av sin man och tiotusentals misshandlas.
Hemmet är fortfarande den farligaste platsen för en kvinna att vistas på.
Så hur exakt har jämlikheten gått för långt?!

"Det- är- så- synd- om- oss- som- har- varg- in- på- knuten" gnället
Suck. Majoritet i Sverige vill ha en livskraftig rovdjursstam. En del människor bor på landet där det finns varg. De får anpassa sej efter det. Precis som storstadsbor får anpassa sej efter sin situation.
Värmlänningarna får lägga pengar på att stängsla in sina djur, storstadsbor får lägga mer pengar på boendet. Jag kan inte släppa min hund längst gamla E6:an och värmlänningen kan inte släppa hunden i vargtät skog.
Gilla läget, anpassa dej eller flytta.

Bidrags Sverige
Borgarnas tjafs om att nu kommer inte arbetslinjen att gälla. Nu ska folk "gå på bidrag" istället.
Jag blir så trött. Vad är ett bidrag?
A-kassa är en omställningsförsäkring när en människa befinner sej mellan två jobb. En i förväg inbetald försäkring för att i händelse av uppsägning slippa gå från hus å hem.
Sjukpenning är oxå en försäkring. En garanti för att man som sjuk får en inkomst och kan tillfriskna/ dö i lugn och ro.
Socialbidrag är däremot ett bidrag för människor som faller mellan samhällets stolar och det är ett bidrag som ökat under Alliansens tid vid makten.
Men de riktigt stora och kostsamma bidragen är de som företagare som trots lysande siffror tilldelas för att istället för att anställa ta sej an praktikanter från AF. Det är de bidrag som den övre medelklassen tillsammans med överklassen kunnat tillskansa sej för att få hjälp att rengöra poolen eller städa hemma.
Så bidrags Sverige. Ja, vad är det egentligen?

"Allt- var- bättre- förr" tugget
Hörs från både män och kvinnor, företrädelsevis från -40 och -50 talen.
Allt var bättre på deras tid. Barnen var inte så snorvalpiga, kvinnorna inte så gnälliga, männen fick lov att vara karlar, ungdomar var inte så uppkäftiga. Lärarna fick lov att klappa till ungarna och ungarna i sin tur kunde leka med kottar å granar.
Alla kom i tid till jobbet, hade respekt för sin chef och varje söndag serverades långkok.

"Hundägare- bär- skulden- för- allt" pipet
Ja så känns det. Det gnälls över att hundar är lösa eller hundar är inte tillräckligt uppkopplade.
Det gnälls över hundbajs. Som om det vore det värsta som fanns.
Jag har trampat i hundbajs nångång och visst... så jäkla roligt är det inte. Men jag blir mer förbannad på allt detta glas som ligger överallt. Har haft en hund som skar upp tassen rejält.
För att inte tala om allt skräp människor lämnar överallt. Ölburkar, cigarettpaket, engångsgrillar.
Vad sägs om lite sunt förnuft och gemensamt visad hänsyn.
Å vissa människor är faktiskt så löjligt hundrädda att de istället för att lägga energin på att gasta på hundägare borde gå i terapi istället.

Facebookfascisterna
Denna grupp av människor som ständigt retar sej på andra, på bagateller på facebook.
Någon tycker att det skrivs för mycket politik, andra att det läggs upp oändligt med kattbilder.
Några blir stötta över att folk redovisar sina träningsresultat, andra tycker det är "skittrist" att se folks felknullade ungar.
Men sluta titta/ läs då! Välj dina fb vänner med större omsorg.


fredag 9 januari 2015

Gräshoppesvärmsarg

Jag är på intet sätt någon teologisk expert eller extraordinärt insatt i de stora världsreligionerna.
Ändå är jag väldigt övertygad om att Gud (om hen nu finns) är samma Gud och att resten bara är mänskliga tolkningar.
Och jag är lika övertygad att Gud (om hen finns) blir mycket förgrymmad, rent av så där gräshoppesvärmsarg, på människor som dödar andra människor i Hens namn.
I Bibeln står det... Du skall icke dräpa.
I Koranen står det... Att döda en människa är som att döda hela mänskligheten.

Det som har hänt... och händer i detta nu... i Paris är fruktansvärt.
Journalister mördade, en polis mördad, en gatsopare allvarligt skjuten och hittills idag rapporter om ytterligare dödade.
Terrorister har slagit till mot ett europeiskt land. I detta fallet radikaliserade fanatiska islamister.
Väldigt lite fokus läggs på huvudmännens (två bröder födda i Frankrike) uppväxt på barnhem eller vad deras tidigare narkotika missbruk gjort med dem.
Allt fokus läggs på religionen och att de är tränade av IS i Syrien.
Fine.
Vem orkar se på gärningsmännen som offer just nu?
När morden på Utöja skedde och Anders Breivik sköt ihjäl alla dessa människor diskuterades hans barndom, hans frånvarande pappa, hans labila mamma, hans ev psykiatriska diagnoser i oändlighet.
Det är skillnad.
Uppenbarligen.

Alla tankar till de mördade fransmännen och deras anhöriga. Alla tankar till det franska folket.
Jag vill verkligen betona det.
Samtidigt så inser jag med sorg i hjärtat att Europas rasistiska/ främlingsfientliga/ islamofoba rörelser nu kommer växa. Bli högljuddare och folkligare.
Gärningsmännen mördade kallblodigt oskyldiga människor i ett försök att skrämma den demokratiska världen till lydnad enl sina sjuka idéer, men den långvariga effekten tror jag kommer bli ett hårdnande klimat mot Europas muslimer.
Ett hårdare klimat mot människor som flyr exakt den här typen av galenskap i Syrien och som löper stor risk att också de bli mördade.
I förlängningen är de här bröderna alltså skyldiga till väldigt mycket mer.
Bröderna är inga muslimer. De är terrorister. Å de som främst kommer drabbas av deras gärningar är muslimer.
Jag förstår inte åsikter om att "Muslimska samfund och föreningar måste ta avstånd."
Varför det?
På vilket sätt är min iranska svärson eller många av mina utlandsfödda kollegor mer skyldig till attentaten än vad jag är?

Det hela är så hemskt och så tragiskt att jag saknar ord.

Puss/ Asta 

Puss/ Asta


onsdag 7 januari 2015

Fucka upp sina barns barndom



Lady Dahmer skriver här om dagen om rädslan att "fucka upp sina barn", eller ja, på finare svenska rädslan att trots goda avsikter förstöra sina ungar genom alla fel hon gör medvetet och omedvetet.
Tyvärr kan jag inte kommentera där då hon valt att block mej annars hade jag nog valt att skriva en moderligt kommentar till henne och alla hennes unga läsare som är rädda för samma sak.

Själv växte jag upp med en frånvarande pappa och en mamma som på många sätt och av olika anledningar brast i sin kärlek och uppmärksamhet till mej. När jag själv väntade barn hade jag de bästa intentioner. Jag skulle vara en kärleksfull, gränssättande, lyssnande, tålmodig mamma.
En uppmuntrande, äventyrslysten, bakande mamma.
Tror ni jag blev sån?
Ja.
Å nej.
Men jag tror knappt att det har funnits en mamma som inte känt den rädslan som Lady Dahmer beskriver. Det är fan så mycket svårare än man tror att vara perfekt. Den insikten nådde... åtminstone mej... bit för bit.
Någonstans halvvägs in i mitt föräldraskap insåg jag att jag a.) delvis upprepade samma mönster som min egen mamma och framför allt b.) gjorde helt nya misstag.

Så här med facit i hand. Eller ja, så här med vuxna barn, för vår relation kommer ju att fortgå, förändras, förädlas och utvecklas till den dagen vi dör
Så här med vuxna barn kan jag konstatera både att jag gjorde en massa fel och att det faktiskt inte är särskilt lätt att "fucka upp ungar." Det ska rätt mycket till. Man får lov att brista rätt ordentligt.
Samtidigt som väldigt få vuxna ungar inte vill korrigera något med sitt eget föräldraskap och kommer få lära sej samma läxa som jag. Att de gör nya misstag istället.

Barn pallar mycket mer än vi tror.
Man får bli arg. Sur. Butter. Man får till å med bli det utan anledning, bara för att man är så jäkla trött.
Jag tror faktiskt det.
Det viktiga är att säga förlåt och förklara.
Jag tror inte alls att barn tar skada av att se hela arsenalen av mänskliga känslor.
Av att mamma och pappa grälar, pappa gråter i duschen, mamma slänger i dörrar. Eller vad det nu kan vara.
Bara man förklarar sedan.
Bara grunden är trygghet, kärlek och kommunikation.
Ju äldre jag blir desto mer kan jag förstå och förlåta både mej själv och min mamma.
Vi gjorde säkert vårt bästa utifrån de förutsättningar vi hade.

Noah har haft RS virus och varit/ är förkyld.
Vi är fyra vuxna människor som hjälpts åt med honom och hemmet i övrigt.
Å vi är alla helt slut :)
Min Mini var 8 veckor när hon hade RS virus. Maken var borta på jobb halva veckorna och jag hade tre stycken småungar till att ta hand om. Ingen avlastning av morföräldrar.
Om jag var trött?
Jag minns inte.
Säkert. Å säkert var jag inte just de dagarna den där tålmodiga, roliga, pedagogiska morsan.
Men jag ger mej själv en klapp på axeln ändå.

Gör det du med.

Puss/ Asta

söndag 4 januari 2015

Bloggdalas bokcirkel recenserar "Bara människor" av Anne Liljeroth"

Bara människor

I Bloggdalas bokcirkel recenserar vi årets första bok "Bara Människor" av Anne Liljeroth.
Vald av Catharina som till å med fixade gratisböcker till oss alla från Hoi förlag via sina kontakter.
Lyxigt att hämta ut både denna och uppföljaren helt gratis. Det är vackra omslag.
Tack Catharina.

Jag tar Gottfrid med mej och hoppas att Freja lämnat katterna hemma, annars lär det bli ett fasligt liv kring lägerelden när jag går för att möta mina bloggsystrar.
Jag har med mej en stor termos kaffe och faktiskt så en flaska Bailey's så här på årets första träff att bjuda flickorna på.
Jag är mer av en likörtant än en kakmoster.
När det blir min tur att berätta vad jag tyckte om romanen säger jag ungefär så här...

"Bara människor" handlar om den framgångsrika journalisten Saga som efter många år i Stockholm beslutar sej för att flytta tillbaka till sin barndoms stad och köper en fastighet som är själva epicentrum för trauman hon bär med sej från sina ungdomsår.
Ingen känner igen henne, men hon känner igen dem alla och hon drivs av en plan och ett behov att skapa sej själv upprättelse av småstaden hon flydde och människor som sårat henne.
Journalisten i henne nystar i en härva som involverar många av dem som gjort henne ont, framför allt stadens starke man Bankdirektör Per Norder som är insyltat i bedrägerier och i skalbolag.

Historien berättas omväxlande av Saga själv och av de andra inblandade.
Sagas del är skriven i "jag form" något jag personligen tycker att få författare ror i land på ett bra sätt.
Dit hör dessvärre inte Liljeroth. Historien tappar fart i hennes stycken. Saga borde ha huvudstoryn men är den som intresserar mej minst.
Parallellt får läsaren pusselbitar från Sagas jobb, hur Per Norder är insyltad och på vilket vis de andra hör dit samtidigt som vi tar del av Sagas minnen och anledning till hennes sökande efter revansch.
Det sistnämnda är den mest spännande delen tycker jag, vad driver Saga? Vad har de egentligen gjort henne?

Jag är splittrad till boken.
Jag tycker stundtals att den är underhållande och att texten har bra flyt.
Jag kan känna med många av de sargade karaktärerna.
Men jag får ändå inte ihop det, just Saga blir... och förblir... så osannolik för mej.

Här har vi en stark och framgångsrik kvinna. Hon har varit krigskorrespondent på många platser i världen. Det har gått massor av år... och ändå väljer hon att komma hem, inte av längtan till sin barndomsstad utan av behovet att bli sedd som hon den nu är av en massa människor som gjort henne oförrätter.
Saga Widerbeck har gått åratal hos olika terapeuter för att hantera sina uppväxtår, det nämns på flera ställen i historien. Jag förväntar mej ett antiklimax. Någonting fruktansvärt.
Så får man som läsare äntligen veta.
Ett tvångstafs i soffan i skolans uppehållsrum. En förälskelse som bara vill ligga å som sedan dumpar henne efteråt. En äldre man som kallar henne tjock och tittar på hennes bröst.
Visst kan jag förstå hur sånt här kan stuka en ung flicka men jag har svårare att förstå hur det kan följa henne över hela världen, genom en framgångsrik karriär och driva henne till besluten att flytta hem och konfrontera dem alla. Tonåren är jävliga för de flesta av oss med sin skoningslösa jakt på att duga och vara omtyckt.Så gott som alla kvinnor kan känna igen sej i något eller flera att de patriarkaliska rättigheter pojkar och män tar sej mot flickor och kvinnor.
Även jag har lekt med tanken på att återuppsöka pojkar/ män från förr som gjort mej illa... bra mycket värre än det Saga drabbades av... och förstöra livet för dem. Tanken har slagit mej men därifrån till handling, därifrån till att planera/ flytta hela mitt liv...
Jag tänker att terapeuterna Saga träffat i sitt liv å flera gånger hänvisar till omöjligt kan ha varit ens lite bra.

Jag brukar bli irriterad på människor som recenserar böcker och som fäller historien för att karaktärerna i den inte reagerar så som de själva skulle ha gjort.
Det är det läsningen handlar om. Att möta nya världar. Lära känna nya människor. Som inte är som du.
Men karaktärerna i denna roman, och framför allt huvudpersonen själv, är allt för osannolik för att känslorna ska komma nära hos mej.

Betyg: stark 2:a el svag 3:a. Knappt godkänd med andra ord.

Nästa bok har jag valt. "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt. Recension den 8/2. 

Puss/ Asta

lördag 3 januari 2015

Vidriga läsare



Vad är det egentligen som gör att vissa bloggare har trevliga, snälla uppmuntrande läsare och andra bloggare har läsare som är rent ut sagt vidriga?
Visst, vissa bloggare har själva en aggressiv eller stöddig approach och då är det kanske inte så märkligt. Deras syfte är inte att berätta eller föra samtal för/med läsaren utan att provocera. Retas lite.
Som man ropar får man svar...

Men det finns bloggare, jag tänker tex nu på Vimmelmamman, eller Lotta som hon egentligen heter.
Lotta har en jättefin blogg som skiftar på det där sättet jag tycker om och själv försöker skriva på, mellan allvar och yta.
Hon verkar vara en fantastisk människa som gör massor för andra människor. Engagerar sej på riktigt i utsatta barn i fattiga länder och som blottar sina rädslor och tillkortakommanden.
Det finns ingenting provocerande alls över Lotta, om man nu inte retar sej på att hon är hyfsat framgångsrik, snygg, har en stilig man, en söt son, ett vackert hem och ett liv som hon verkar nöjd med.
Men uppenbart så är det inte alla som pallar så många framgångsfaktorer hos en medmänniska.
Under i princip varje inlägg så får hon spydiga, näsvisa, uppfostrande kommentarer kring hur hon klär sej, vad hon fotar, vilka val hon väljer och inte minst stavfel. Vissa av hennes läsare ääälskar att tala om för henne var det bör stå kommatecken istället för punkt och tvärtom.
Jag läser inte dagligdags och ffa inte kommentarerna men det är ständigt en "Moa" och en "Siv" som är återkommande i sin aldrig sinande kritik.
Är inte det fascinerande?
Hur människor kan sitta framför sina datorer och dag efter dag, vecka efter vecka följa en bloggare och så reta sej på allt hon gör. Upprepat skriva elakt och nedsättande, inlindat i något som ska framstå som "goda råd."

Själv gnäller jag på er ibland för att ni är dåliga på att kommentera men jag är samtidigt medveten om att jag har några av cyberrymdens allra finaste följare.
Väldigt väldigt sällan trollas det i mitt kommentarsfält.
Det är ibland nån stackars liten rasist som förirrat sej in till mej men det är inte särskilt ofta.
Kommentarer om att jag klär mej fult, börjar se trashig ut, skriver uselt, gör egocentriska val osv får jag aldrig. Har aldrig fått.

Puss/ Asta

Detta vill jag ha (å ska erövra) under 2015



En god kondition
För att nå dit finns bara (för mej) en väg och det är att börja springa igen.
Att börja springa och att hålla i det. Att försöka skita i tider och längd och fokusera på att få det gjort.
Jag har skrämmande dåligt flås som det är nu.

En stark kropp
Jag känner ständigt av att jag inte har en stark kropp.
Gottfrid hunsar med mej lite som han vill men framförallt så har jag nästan dagligen ont i ländryggen eller i nacken. Jobbet innebär mycket stå å gå och många lyft.
Därtill tycker jag att det är snyggt. Ja, jag erkänner det fåfänga motivet.
Förr låg min kroppsliga dröm i platt mage och fasta bröst.
Numera är det starka muskulösa armar som är mitt främsta mål.
En stark och vältränad rygg och lite synliga muskler på armarna DET vill jag ha.
Förmodligen är det väl gym som gäller. Å jag är så satans lat.
Men till en början tänker jag försöka göra armhävningar regelbundet.
Vi startar där.

En tatuering att vara stolt över
I slutet av denna månad skall den påbörjas i alla fall.
Jag har de inledande stålarna och jag har en bokad tid med en tatuerare jag har högt förtroende för.
Det ska bli spännande och kul.

Nya fransar
Till våren, i mars-april, ska jag börja med mina fransförlängningar igen.
Ja, det är dyrt och kanske onödigt. Men jag har råd och jag behöver inte köpa en massa nya kläder för jag har verkligen allt jag behöver å mer därtill.
Så planen är betydligt mindre shopping och flärdfulla fransar hela sommaren.

Självklart önskar jag mej hälsa, glada barn å barnbarn, en varm sommar, en lugnare arbetssituation men det är inget jag rår över på samma vis.
Har du nåt mål vad du vill ha under 2015?

Puss/ Asta

Bilden nedan. Ingen aning vem hon är men OJ vad jag skulle vilja ha hennes hår!



Falla fritt



Jag tackar och bockar ödmjukast för alla era fina kommentarer och visa tankar.
Två kommentarer väcker tankar som får bli till nya inlägg.
Vi börjar med Freja,

"Du vet, jag vet... Jag kände så i ett halvår innan jag blev sjukskriven. Jag sa nej till sjukskrivningar, jag fick massor av hjälp av min chef att stuva om på mitt jobb och minska min stress. För jag ville inte bli sjukskriven, jag visste att om jag blev det så skulle det bli fritt fall. Och precis så blev det. Rakt ner i botten. Jag tror jag är på väg upp nu, men helt utan ork, så det är mer ett stillastående. Jag har inger socialt sammanhang, det är vad jobbet stod för, nu är jag fritt hängande. Orkar inte besöka någon, ingen besöker mig. Utan FI skulle jag inte ha nått. Du vet bäst vad du behöver, och jag är ingen som kan ge råd, då jag gör fel för min egen del hela tiden. Men sök hjälp, på något sätt, försök inte lösa det helt på egen hand!"

Ja du Freja. Du fångar något som jag knappt fångat själv.
Rädslan att falla. Vetskapen om att falla.
Något jag inte visste någonting om vid min förra sjukskrivning. Något jag tror få förstår om de inte själva varit med om det.
Då, för två år sedan. Livet hade varit tufft i största allmänhet.
Hemma och borta.
På jobbet hade den här hysteriska vårdtyngden som råder än varit ett tag och då liksom nu var det oroligt i lägret. Många som slutade, bemanningsföretag som kom in, nya kollegor.
Så dog Märta och jag som stod med tårna krökta kring branten föll.
Först blev jag sjukskriven av en oförstående vårdcentralsläkare en vecka.
"För att reda ut mitt äktenskap."
Nånstans i mitt rabblande om hur jobbet sugit ut all kraft och min bästa vän dött nämnde jag att jag å min man inte talade med varann.
Det var det han hörde.
Sedan kom jag till en mycket erfaren och empatisk företagsläkare som direkt insåg vidden av mitt mående och sjukskrev mej två månader... till att börja med.
Känslan när jag gick ut från läkarmottagningen med mitt intyg, mitt bevis, på att jag mådde dåligt och var oförmögen att arbeta var mycket riktigt lättande.
Jag kände en enorm frihet.
Det blev fler månader som heltidssjukskriven men tillslut skulle jag ändå tillbaka.
Arbetsträna och så småningom tjänstgöra på deltid.
Å hade jag inte fallit innan så gjorde jag det nu.

Denna gången har jag något bättre förutsättningar.
Jag har gått i kognitiv terapi och har redskap därifrån och jag är under antidepressiv behandling.
Jag är inte deprimerad utan mina symtom är ren stress å ångest.
En överkänslighet för intryck.
Ljud, lukter, röra.
Överkänslig för tjat och överkänslig för krav.
Ändå är det så betydligt mer uthärdligt än att falla fritt.
Å falla fritt kommer jag att göra om jag erkänner, om en läkare bekräftar, att jag är sjuk.
Med näbbar å klor håller jag fast vid mina flosker.
Att jag är stark. Att jag kommer att komma igenom. Att andra kan.
Jag vet att det är mot sunt förnuft. Å jag vet att jag leker med en eld.
Att det som drabbade mej för två år sedan bara är en bris av hur utmattning kan se ut.
Det finns människor som blir så hjärnbrända att de inte kan äta själva.
Att de inte kan göra ett endaste dugg för de är apatiska.

Jag är rädd. Rädd om mej.
Det är därför jag jobbar på. Inte av plikt, inte av skuld mot kollegor eller arbetsgivare.

Puss/ Asta 

Nedan Melissa Horns "Falla fritt."

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt

 

Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt

 

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

 

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt


fredag 2 januari 2015

Jag orkar inte en gång till.


Det här med att "må dåligt på jobbet" är ett ämne som är svårt att skriva om tycker jag.
Jag har låtit bli, bara sipprat lite under ett tag men det ÄR rätt illa tyvärr.
Jag har inte velat skriva om det för jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag ska göra åt det.
Jag har tänkt att vad hjälper det att älta i bloggen? En del kommer säkert finna mej gnällig å skör och som en så "känslig liten människa" å andra kommer säga att jag skall sjukskriva mej direkt.
Men jag vet faktiskt inte om jag vill ha några råd...

Det är djävulskt på jobbet. Tungt som bara helsike. Särskilt en av grupperna suger energi, en grupp där jag varit placerad väldigt mycket.
Förr, för några år sedan, fanns det toppar å dalar i mitt jobb.
Det kunde vara intensivt under några månader... med sommarens nya oerfarna personal eller i vinterkräkstider men det fanns oxå perioder när det var lugnare.
Så är det inte längre.
Belastningen är hög precis hela tiden. Vi har patienter som ligger hos oss väldigt länge, vilket är en ytterligare belastning för man kommer nära på gott å ont, och patienterna har behövt så väl mycket medicinsk vård som omvårdnad.
Men det som slitit mest på mej är att avdelningen känns som om hela havet stormar.
Oroligt.
På kort tid har över 10 sjuksköterskor valt att sluta. Några av dem just nu mammalediga eller på andra tillfälliga uppdrag men nu försvinner de. Resten har bytt jobb till närmare sina hem, börjat plugga, prövar kommunen. En del försvinner till andra, lugnare, avdelningar på sjukhuset.
Vi är inte många kvar nu.
Vi som ska orka, bära, lära ut, skola in.
Å ingen söker tjänsterna så vad ska hända?
Ja, det vet ingen, inte ens cheferna men självklart spekuleras det. Om att stänga avdelningar, hur bedriver man vård utan personal?

Jag har en längre tid känt att min stressnivå i kroppen ökat.
Jag får svårare att somna om nätterna trots sömntabletter. Jag får hjärtklappning när jag släcker lampan. Jag går ofta upp efter en timma och tar ytterligare en sömnpilla.
Jag som skulle minska...
Jag vaknar på nätterna.
Jag släpper inte tanken på jobbet- på vissa patienter eller på vad som ska hända- även när jag är ledig.
Jag har blivit känsligare för ljud. Jag blir stressad och irriterad när flera pratar samtidigt eller på sånt som jag kan uppleva som tjat.
Det känns som starka varningssignaler. Signaler jag känner igen från när jag vart sjukskriven 2013.
Under mina sista arbetspass har jag fått ångest även på jobbet.
Känt en frustration när det minsta lilla krånglar, när jag får vänta på att datorn arbetar eller något sinkar. Sist började hjärtat slå våldsamt, trots en lugn fin grupp å ingenting att stressa upp sej över, att jag var tvungen att gå å lägga mej.
Ligga i vilorummet å andas så som jag lärt mej under KBT.
Tillslut somnade jag, sov tio minuter och sen klarade jag resten av dagen.

Tydliga symtom. Visst.
Problemet är bara VAD jag ska göra åt det.
För jag vill inte vara sjukskriven igen. Jag vill inte söka läkare. Skicka papper till försäkringskassan. Förklara för chefen. Fundera på vad mina kollegor tänker eller inte tänker.
Jag ORKAR INTE! Jag gör det bara inte!
Min chef är sjukskriven och vikarien orkar jag bara inte dra det här för.
Det är i sej ett symtom, detta att inte orka, inte mäkta med att ta tag i något.
Jag vacklar mellan att tycka att min kropp reagerar adekvat på en fullständigt ohållbar situation som gjort att majoriteten av mina kollegor sagt upp sej till att känna att jag är världens största fjant som mår dåligt... nu IGEN!
JAG känner människor som både jobbar som fan å går igenom personliga tragedier men som ändå orkar.
Människor har alltid jobbat hårt. Förr arbetade man 10-12 timmar sex dagar i veckan och inte fan sprang folk runt och blev utbrända. De snöt sej och jobbade på.
Jag vill betona att jag inte tänker så här när det gäller andra men när det gäller mej själv så känns det som om jag hittar på, överdriver och förstärker. Jag har ju alltid varit en sådan dramaqueen.
"Skärp dej och ändra inställning!" tänker jag.
Sov, promenera, tanka kraft när du är ledig och sluta tänk så jävla mycket på jobbet.
Gör det du ska/ hinner/ mäktar med och skit i resten.
Ta nedläggningen när den kommer.
Så tänker jag. Men kroppen lyder inte.
Tyvärr tror jag inte att dessa fem dagars ledighet som jag nu befinner mej i och har avverkat hälften av kommer att förändra någonting.

Jag vill vara stark! Vi skojade härom dagen en läkare å jag angående massuppsägningarna att "Jag stannar, jag är som en kapten. Den sista som lämnar det sjunkande skeppet" och så gjorde jag en sådan där flott honnör.
Jag orkar verkligen inte med något psykbryt nu. Jag behöver jobba, jag behöver få fortsätta känna glädjen till mitt jobb som konstigt nog finns mitt i kaoset och jobbet behöver sannerligen mej.
Jag vill inte vara henne man pratar om... "Nu är hon sjukskriven igen. Hon pallar inte för det här."
Jag vill... jag vill besegra den här skiten. Ta mej samman helt enkelt!

Men va fan. Annars mår jag toppen! :)

Puss/ Asta