Rätt för mej

Hon hade precis fyllt sjutton när hon blev gravid. Hon hade hoppat av gymnasiet efter att ha skolkat sej igenom en halv termin. Hon hängde ihop med en jämnårig kille, de hade sagt att "de lika gärna kunde va ihop ett tag."
Den positiva urinstickan fick alla att förfäras. Mamman att mala om abort, mormodern att läsa sina egna gamla dagböcker där hon förtvivlade samma öde.
Barnet kunde omöjligt behållas, det förstod hon väl själv?!
De hade ingen lägenhet, inga pengar, inga jobb. De var bara barn själva.
"Ni skulle förstöra barnets liv!" "De kommer ta barnet ifrån er." "Du kommer ångra dej! Jag ångrade mej" sa både mamman och mormor.
Vänner reagerade likadant. Övrig släkt.
Barn?! Är ni inte kloka. 

Men hon och han tvivlade aldrig. Tvekade aldrig. Gladde sej från första stund.
Oförstånd må hända, men de oroade sej aldrig. Inte en stund.
Allt skulle lösa sej. Herre gud, hur svårt kunde det vara?
I januari, efter fjorton timmars aktivt värkarbete, föddes en flicka med svart hår å platt näsa.
Ett barn som rymde hela världens visdom i sin blick och som gjorde henne hel.
Gjorde mej hel. Öppnade oceaner av kärlek som jag tidigare inte förstått fanns.
Jag väntade visst miljoner av år på denna enda minut. 

Gammelmormor var 19 år när mormor föddes, mormor var 18 år, mamma var också arton och jag var alltså ett år yngre bara.
Jag har tänkt mycket på min mamma, mormors och gammelmormors reaktioner och i efterhand förstått att det var sina egna liv de sörjde, sina egna liv de bannade när de resonerade, vädjade, bad, krävde, försökte hota mej till abort.
Men jag var inte dom.
Jag har aldrig ångrat mej att jag blev mamma så tidigt.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om det igen.

Min äldsta dotter gjorde allt by the book.
Träffade pojkvän, utbildade sej, sparade pengar, fick fast tjänst, gifte sej och skaffade slutligen barn.
Hon gott å väl vuxen, hennes man lite till.
Min yngsta gjorde mer som sin mor. Som sin mormor. Som sin mormorsmor. Som...
Hon var visserligen 19 och det är stor skillnad på att vara nitton å sjutton men i övrigt lika oförberedd, lika "olämpligt."
Men min upplevelse av att bli mamma ung, av att få ett barn, var annorlunda än mina släktingar och jag kunde kanske delvis därför glädja mej å uppmuntra å längta från första stund och säga med all min mognad och erfarenhet att "Allt löser sej" vilket det oxå gjorde.

Noah har verkligen bara tillfört sina föräldrar och övriga familjen ren lycka.
Å den pojken går det sannerligen ingen nöd på varesej materiellt, intellektuellt eller kärleksmässigt.
Få barn på denna jord är så trygga som han.

Orätt för dej kan vara rätt för någon annan. Så är det faktiskt.

Björn Afzelius sjung en gång (Ni får snuttar ur texten här, vill ni läsa hela finns den här
...Ändå står snart de vuxna där och pekar, ut den riktning de tycker man ska ta.
Alla drömmar de själva har förvägrats, vill de förverkliga genom sina barn...
... Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ.
Vem kan säg till någon annan hur lyckan ser ut, vem kan säg vad nån annan vill bli...
... Vill du bli respekterad av din avbild, så får du visa din avbild respekt....

Puss/ Asta