Vi måste prata med pojkarna.

Jag ser inte på Big Brother, jag tycker programidén är idiotisk och den lockar i första hand arbetarklassens barn. Den tindrar som en ädelsten med löften om att skandaler och naken hud kan ta dej hela vägen till berömmelse.
Se bara på Carolina Gynning.
Lite sex i tv, ett par sekunder av flashade bröst och sen kan du göra karriär inom preeecis vaaad du vill! 

Nåväl, nu var det inte Big Brother som programidé jag skulle prata om utan om mäns sexuella övergrepp mot kvinnor... ja, igen.
Händelsen i Da House var tragisk på alla sätt men det kan i de bästa av fall leda till fler samtal med och mellan pojkar å män. Med söner, bröder, polare.
För er som har missat händelsen handlar det om att två killar stänger in sej med en tjej och tjatar/ pressar/ påtrycker om en avsugning. Hon skall helt enkelt inte få komma ut innan hon haft den i halsen.
Detta kablas ut i direktsändning!
De två manliga deltagarna sparkas ut från tvserien och huset, de riskerar nu någon form av åtal.
Kvinnan har fått stöttning av en psykolog.

Jag skulle önska att jag blev chockad. Att vi alla kunde förklara det med att det uppstått nån form av psykologisk delirium inne i det där huset men så är det inte.
Sånt här händer var enda helg.
Det händer på fester, det händer i pojkrum, det händer på nollningar och i andra sammanhang där unga människor (företrädesvis, tyvärr kan det hända senare med) vistas och framför allt där alkohol intagits.
Det händer inte för att tjejen hade för kort kjol, flirtade med förövaren innan, var berusad, hade sexuell erfarenhet! Det händer för att pojkar och män inte lärt sej gränser, inte förstår och respekterar ett nej.
Vems fel det är törs jag inte svara på? Jag tror curlande föräldrar är ganska oskyldiga i det här sammanhanget för jag tror att det alltid varit så här.

När jag som ung blev utsatt för övergrepp, när jag till och med blev utsatt för en våldtäkt av två äldre killar som band fast mina ben, höll fast mina armar, turades om att ta för sej så fattade jag inte att jag blivit våldtagen.
Våldtagen? Det blir man väl av en läskig okänd gubbe som hoppar fram i mörkret bakom en buske?!
Inte av killar som man känner, som man varit förälskad i innan det skedde, som man sett upp till, tiggt som en hundvalp att få vara med, tagit en cigg med efteråt medan de torkade tårarna och med skratt i rösten sa "Nä men, blev du ledsen? Vi skojade bara. Hade det lite skönt. Visst var det skönt?"
Å man nickade å torkade tårarna och kände sej som en nolla och en mes som inte förstod lekens regler, som gjort bort sej och börjat grina. Tänk om de berättade vilken tönt man var?!
Jag berättade inte för någon. Jag skämdes när jag mötte killarna i kvarteret senare.
Inte förrän jag blev vuxen förstod jag. En våldtäkt kräver inte per automatik rädsla för att mista livet.
En våldtäkt är när man sagt nej och inte respekteras utan tvingas/ pressas till sex.
Jag är inte ens övertygad om att killarna i det läget förstod vilket övergrepp de utsatte mej för.
Visst, lite småtaskiga och lite grabbiga kanske de var... men hallå, en våldtäktsman?! De är ju sjuka i huvudet. De våldtar ju för fan.
Jag känner så många kvinnor som befunnit sej någonstans i mitten av vad jag gjorde i det där pojkrummet i Högsbohöjd i början av -80 talet och var kvinnan från BB befann sej.
Så många! Där tjat övergått till tvång, där att backa inte funnits som en accepterad väg ut, där de gått med på, okejat trots att det inte känt bra och efteråt mått skit men fått hålla masken.

Gråzonen mellan vad som är jävligt tjatigt och vad som är ett brott må vara luddig för unga människor.
Därför ska pojkar lära sej... banne mej att de ska! att respektera andra människors röst.
Ett nej är ett nej men det räcker inte, de ska ta me fan lära sej att vänta på ett ja tack!
Riktiga män får till å med ett snälla före...
Vi måste prata med våra unga pojkar i vår närhet om detta. Vi måste prata om vad som är manligt och ändra på den typen av matchoideal som råder.

Puss/ Asta