torsdag 30 oktober 2014

Feminister, ha överseende med mej.

När jag läser feministiska blogginlägg, vilket jag gör då å då, och i synnerhet när jag läser kommentarerna under så förstår jag hur mycket slavinna jag är under det patriarkaliska samhället.
Låter jag högtravande, det är inte meningen. Låt mej förklara lite kort...

Jag läste tex det här utmärkta inlägget som handlar om reaktionen hos skribenten när okänd man tar kontakt. Ögon som möts i kvällen på en perrong, steg som styrs åt ditt håll.
Hon känner obehag, hon gör sej onåbar. Sätter hörlurar i öronen, ser åt ett annat håll, håller en stram kroppshållning. Avvisar förebyggande, så gott hon kan.
Bloggerskan spekulerar i varför hon reagerar så och drar exempel som jag tror varje kvinna känner igen.
Män som är påstridiga... särskilt under alkoholrus. Som blir tjatiga i att höras, i att ta på en, i att få ett telefonnummer, en kram för att gå osv.
Män som har svårt att ta ett nej helt enkelt och som blir irriterade över att deras uppmärksamhet och krav inte gillas.

Jag känner igen allt hon skriver, men jag GÖR nog inte som hon.
Jag skrattar när en man säger något även om jag inte tycker det är roligt.
Jag ålar mej ur fysiska närmanden, ofta med ett leende eller ett skämt.
Jag accepterar i hög grad att män tar på mej, på armen eller handen eller annat hyfsat oskyldigt område även om jag inte vill.
Jag småpratar med fulla killar på krogen som envisas med att komma fram och störa tjejgäng även om jag mest har lust att ta på stonefacet och säga GÅ! 


Varför?
Jag vet inte...
Jag är nog fostrad så. Å jag försöker vara artig och trevlig mot människor som är trevliga mot mej även om deras trevlighet inte är önskad.
Och i vissa situationer kan jag nog vara lite rädd, det kan kännas säkrare att bete sej som "gullig tjej" än "bitschig kvinna."
Men jag förstår allt mer att detta är något som händer alla kvinnor.
Känslorna inför det är något alla av tjejer har gemensamt.
Och när det hamnar i ett större sammanhang, inte bara lilla mej, då blir det än mindre okej.

Har ni sett bilden på tjejen som filmar sej själv när hon går genom stan och får motta div komplimanger? Den finns överallt, i kvällstidningar och på sociala forum.
Det visslas, det sägs snygging, ha en bra dag. Hej där fining. Wow och så vidare i oändlighet.
Min första reaktion var (ja, förlåt) att det var väl bara gulligt?!
Vem blir inte glad av lite förtjusta tillrop, haglande komplimanger och killar som vill prata?
Det kan göra hela min dag att få en komplimang som känns uppriktig eller av en lite för lång blick följt av ett brett leende inne på Coop.
Jag tycker nog att det är en del av det sociala spelet, åtminstone så som jag lärt mej spela det.
Men så tänker jag efter... Man kan ha en dålig dag, vara ledsen, orolig.
Ska en kvinna inte kunna ta sej mellan punkt A och punkt B utan att hennes utseende kommenteras och värdesätts gång på gång på gång av okända män.?

Jag tror ärligt talat att de flesta män fattar noll å nada av sådana här resonemang.
Deras liv är inte fyllda av alkoholdoftande främmande kvinnor som gnuggar en svettig kropp mot dom som man i baren. De har förmodligen aldrig varit med om att sitta en gäng grabbar för att planera kommande grabbresan och bli störd av en väldigt överförfriskad kvinna som hellre vill klappa på dem och säga att deras rumpa är snygg.
De har aldrig blivit tittade på av någon som ser ut att vilja belägra dem.
Jag minns på en fest för många år sen. En kille jag kände stod å pratade med en för mej vilt främmande kille och jag klev fram, vände mej till den okända sträckte fram handen och sa mitt namn.
Han uppfattade förmodligen inte att jag eg kom för hans kompis eftersom jag vände mej till honom först.
Jag kommer fortfarande ihåg hans blick. Hur han ointresserad svepte med blicken över mej för att säga ett "uttråkat jaha" på min presentation och att demonstrativt vända sej bort.
Jag kände mej som nåt katten släpat in (lite bortgjord) och han... han var väl inte van vid att okända inte helt attraktiva kvinnor tog kontakt och störde mitt i ett samtal.
För killar VET inte.

Manliga kommentar under den här typen av diskussuiner brukar vara från början allmänt oförstående.
Herre gud, de vill ju vara vara snälla. Men i motståndet växer något och tonen hårdnar.
Vi BORDE vara tacksamma, vi är BITSCHAR, Det handlar om ett he din satmara.
Och så kommer analyserna. Vilka tar sej i ton om detta?
Jo självklart flatorna, eller de fula, eller feminiserar som .hatar män, de som fått för lite kuk.
Därefter följer erbjudandet om sånt. Kuk. En rejäl våldtäkt. För att man är en slyna... en slyna som fan inte ens kan vara trevlig mot en kontaktsökande men.

45 år fyllda ska jag lova mej själv två saker i alla fall.
Aldrig skratta åt en mans tråkiga jävla skämt av artighet. Aldtig låta någon inskränka på min personliga sfär om det inte känns bra.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Det här behövde du inte be om ursäkt för! Jag har oxå varit den som skrattat till ickeroliga skämt, fnittrat mig ur ett ovälkommet tafsande och varit vänlig till män som avbrutit mitt samtal med män. Men jag gör det inte längre, för jag ser att det är en struktur, och jag vill inte min dotter ska behöva oroa sig över ovälkommen uppmärksamhet bara för att hon går utanför sitt hem. Jag måste visa henne att det går att hantera... För att citera Karins Konstgrepp: Ibland är dålig attityd rimlig attityd...

    SvaraRadera
  2. Oj, exakt så har jag själv tänkt och agerat. Vet knappt inte varför, särskilt när jag fortsatt skrattat bort och slätat över en situation när mannen för längesedan gått över gränsen till otrevlig eller hårdhänt.
    Jag ska banne mig också lova mig de sakerna! Och det sorgliga är att jag vet att det kommer bli skitsvårt.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Ett bra och tänkvärt inlägg A och precis som Freja säger är det inget att be om ursäkt för! Tvärtom - härligt att du känner att "aldrig mer!" Bravo!!

    Jag har inte accepterat att någon tar på mig eller ger mig oönskad uppmärksamhet - då har jag ofta väldigt högt frågat: "Hur menar du nu? Varför tar du på mig?" Eller ibland har jag greppat tag om kulorna och vridit om.. Men visst har jag också därför drabbats av öknamnen "isdrottningen" "surfitta" "bitch"... Men aldrig att jag tänker sluta med det!!

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare