"Hur har du det med Märta tankarna nu?"

Fick en kommentar i enkätinlägget där jag frågar vilka ni... mina läsare... är. Gå hemskt gärna dit och svara när ni läst klart detta inlägget. Ni finner det HÄR om ni inte orkar scrolla (se så lätt jag gör allting för er.)

"Hur har du det med tankarna om Märta nu?"
Jag blev lite rörd. Rörd därför att denna läsare förstått någonting inte många gör.
Hur oerhört speciell Märta var för mej och hur saknaden efter henne fortfarande finns kvar drygt 1,5 år efter hennes död.

Ja, hur har jag det med Märta tankarna?
Jag saknar henne fortfarande. Varenda dag pratar vi om henne här hemma. Varenda dag tänker jag på henne.
Sorgen är snällare numera, mer som en saknad. En ensamhet.
Men oxå en tacksamhet över att ha fått vandra i samma fotspår som denna mycket speciella själ i nästan åtta år.

Jag jämför tyvärr ofta Gottfrid och Märta.
Det är orättvist och fel, för de är två olika individer å går inte att jämföra.
Men det blir oundvikligen så när man har med samma ras att göra.
Vissa egenskaper å beteenden har de båda som är väldigt rastypiska.
Vakten. Humorn. Kärleken. Styrkan. "Fram-till-varje-pris-mentaliteten."
Men det mesta är olika.

Märta var ett hormon å känsloknippe. Gottfrid är stadig och stabil.
Märta kunde man aldrig riktigt veta vad hon skulle ta sej för. Gottfrid är förutsägbarheten själv.
Märta var rädd för allt. Gottfrid är inte rädd för något.
Märta var opålitlig bland folk hon inte kände. Gottfrid ignorerar dem han inte känner.
Märta älskade sin flock och den var utökad till inte bara familjen utan oxå andra släktingar och nära vänner. Gottfrid älskar i princip bara mej.
Märta var intelligent, uthållig, nyfiken. Gottfrid bryr sej om mamma, allt som kan jagas och tikar. Punkt.
Ser någonting krångligt eller svårt ut är det helt enkelt inte värt det resonerar Gotte.
Märta var mitt ankare, Gottfrid är min bäbis.
Stor kärlek till dem båda, men på olika sätt.

Märta levde "precis lagom länge" för Gottfrid.
Hon hann ge honom en grundtrygghet och en viss hundfostran.
Men hon hann inte överföra sin obefogade vaktinstinkt gentemot folk å fä på promenader och hon han inte lära honom alla hyss hon kunde.
Gottfrid är en mycket bättre hund än vad Märta var. Jag älskar honom... oändligt.
Men Märta var min själsfrände.

Ibland... rätt ofta... när jag och Gottfrid går vår vanliga runda nedför grusvägen, samma runda som jag alltid gick med Märta så springer han tre- fyra meter framför mej. Å då hör jag hur en hund går bakom.
Många gånger har jag vänt mej om blixtsnabbt för att se vem som kommer och för att kalla till mej Gotte... men ingen är där.
Ibland tänker jag att det är Märta som går där, två steg bakom mej så som hon alltid gjorde när hon levde.
Jag vill tro att hon är vår skyddsängel och att hon ser efter oss alla.
Jag måste tro på att vi ses igen.

Under tiden njuter jag av den här killen. Mannen i mitt liv. Som älskar mej tillbaka så oerhört mycket mer än vad jag förtjänar.
Det är en ära att få dela fotspår med honom med.
Hon var min själsfrände. Han är min gudasände.

Puss/ Asta