Det är på riktigt.

 

Postval. Inte post som i brev, post som i efter. Postval.
Luften gick ur mej efter valkvällens resultat och efter Löfvens... i mitt tycke... märkliga agerande.
Det är en konstig känsla. Detta att ha vunnit ett val men att vara besviken.
Att vakna upp dagen efter med en tung känsla i kroppen.

Miljöpartiet gjorde inte alls om framgångssagan från EU valet. Trots årets sommar med bränder och översvämningar. Vänstern gjorde inte heller det val många trodde de skulle göra efter sina krav på vinststopp i välfärden som delas av en stor del av befolkningen, en långt större del än Vänsterpartiets sympatisörer.
Egentligen blev det ett förlorat val för alla partier utom ett... Sverigedemokraterna och det sög musten ur mej.
13%!!! röstade på ett rasistiskt och homofobt parti. I min landsända är det ännu fler, siffrorna hålls nere lite tack vare Norrland och storstäderna.

Jag har läst och hört runt omkring mej stämningar av icke Sverigedemokrater som tycker att Sd och Sd's anhängare behandlas orättvist. Att det är ett demokratiskt valt parti och att det måste respekteras.
"Vi kan väl vara sams ändå?" "Människor måste få tycka olika!" "Jag känner många Sverigedemokrater som är jätte fina människor."
Ehhh, alltså förlåt mej men nej!
Det är en demokratisk rättighet att få rösta på vilket kalle anka parti som helst, men det är oxå min demokratiska rätt att få säga vad jag tycker om det.

Hur ska jag försöka få er att förstå?
Jag har pratat med vänner efter valet som bott här i många herrans år men som inte längre känner sej välkomna. De är inte "lite besvikna", de är inte ens kyligt förbannade som jag är. De är rädda, ledsna...
"Vart ska vi ta vägen? Mina barn har vuxit upp här. De känner Sverige som sitt land."
"Jag är muslim. Jag går inte runt och är aggressiv eller vill mörda folk, det är idioter som gör så, mördare inte muslimer."
"Ska vi inte hjälpa människor som flyr för sina liv, jag har flytt för mitt liv, vem av alla dessa rasister har flytt för sitt liv?"
Jag har tröstat gråtande människor med ursprung från andra länder. Strukit dem över ryggen, försökt övertyga både dem och mej om att majoriteten tycker inte så här. Trots allt tycker inte 87% av befolkningen så här. 87% är många fler än 13%.
Jag har tröstat homosexuella vänner som varit... förtvivlade. Där Sd sympatier splittrar familjer, klyver dem mitt i tu. Där de känner att de offrades för att deras röstande vänner eller släktingar medvetna om partiets homofoba politik ändå röstade för att "de är så jävla trötta på massinvandringen."
Det är på riktigt! Det handlar om riktiga människor som inte bara blir arga eller irriterade över att rasismen sitter som Sveriges tredje största parti. De är rädda, kränkta, övergivna.
Mina vänner. De jag tycker om och älskar.
Så kom inte här å snacka med mej om att jag är hård i tonen och inte respekterar folks fria val!

För 4-5 år sedan kunde jag faktiskt inte drömma om att ett parti som Sverigedemokraterna, med Sverigedemokraternas bakgrund och mylla men Sverigedemokraternas i princip dagliga skandaler där det hoppar rasistiska grodor skulle kunna bli Sveriges tredje största parti.
Nu?! Nu tror jag fan att vad som helst kan hända. Det skulle inte längre förvåna mej om Sd är riksdagens största parti 2018.
Minns Kent Ekroths ord järnrörsnatten till Soran Ismail. "Det här är mitt land, inte ditt. Vänta du till efter valet då blir det synd om dej."
Å i detta val sa han något liknande om den fria pressen efter att de som folkvalt parti nekade Expressen att delta på partiets valvaka. Där tweetar någon om att han inte kan stoppa media  och han svarar "Ha ha, det gör vi i sinom tid."
En obehaglig liten karl det där som verkar ha ganska tydliga visioner.

Så nej. Ni kommer aldrig få höra mej brista ut i We shall overcome... aldrig.
Aldrig!

Puss/ Asta