Jag
Min 45 års kris om ni så vill och vi börjar med alkoholen.
Jag har länge funderat över det här med alkoholen och i vilken utsträckning den finns med i våra liv.
Så fort någonting ska vara festligt, roligt, ledigt, somrigt, mysigt så är den där som en av de allra viktigaste beståndsdelarna.
Så fort vi ska grilla, fredagsmysa, umgås, träffa vänner, koppla av, äta gott, ses.
Åtminstone för mej och i min vänkrets. Ja jag ser det även på facebook. Hela tiden.
Och jag tycker allt det där. Det gör jag verkligen, min invändning var att jag tyckte det lite för mycket.
Jag tyckte att den extra omsorgsfullt lagade maten på fredagen fodrade sitt lena rödvin.
Att parmiddagen absolut måste inledas med en härlig drink.
Att sommarsolen blev dubbelt så skön med en kall öl i näven och så vidare.
Jag tänkte... Herre gud! Det måste väl funka lika bra med selleri. Eller med läsk.
Därtill har jag min megabelastning av missbruk i mitt DNA. Med näst intill fler släktingar som missbrukar än som brukar. Med en personlighet som går i gång på snabba belöningar och njutningar.
Med åren har jag haft allt lättare för att bli bakfull. Redan efter två glas vin har huvudet och kroppen känts tung dagen där på.
Som ytterligare anledning så kände jag att jag dövade en hel del tankar och känslor med alkohol.
Inte så att jag söp eller missbrukade, inte alls men jag kunde ta ett tryck på bag in boxen "för att jag var trött, för att det varit en jävla dag." Jag kunde "dricka på" lite på parmiddagarna för att inte sitta å reta mej på gubben som blev allt mer yvig och skämtsam arrogant å bredbent med vin innanför västen.
Ibland var det en tröst. Ibland en belöning.
Jag ville känna. Jag ville se vad som hände när jag kände.
Så någon gång sen vinter slutade jag tvärt att dricka alkohol.
En hel del "hände."
Och samtidigt inte så mycket.
Fram till sent i somras drack jag ingenting, total nolltolerans.
Det gick ganska enkelt faktiskt. Jag var himla pepp och bara ibland kunde jag bli lite sugen när maken drog ur vinkorken då vi skulle sätta oss till bords med en god middag.
Lite sugen men inte värre än när det vankas fika på jobbet och jag bestämt mej för att inte äta den.
Samtidigt har det varit min absolut mest asociala sommar.
Jag har tagit mindre initiativ och jag har helt klart blivit mindre inbjuden.
En del har uttryckt att jag blir tråkigare utan alkohol.
Det är lite jobbigt, nästan obekvämt med någon som envisas med att vara nykter.
Min känsla för det är närmast "jaha."
Jo men faktiskt. Det är helt okej att någon annan tillfrågas om krogbesök, en tur på stan eller en grillkväll.
Jag har varit rätt ensam i sommar, bortsett från min familj och även om det är ett konstaterande så är det ändå med viss förvåning.
Fast ändå nåt jag är glad över att veta om.
Jag har tänkt mycket. Känt mycket.
Ett tag kändes hela mitt liv som falskt och på låtsas. Ett tag ville jag göra upp, göra om allting.
Där har jag landat lite nu. Jag ser det jag ser, jag känner det jag känner och jag vet om det.
Det räcker.
Det har varit skönt att inte bädda in, inte mjuka till kanter, inte lulla kring.
Se.
Å nu?
Jo jag är fortfarande nykter.
Eller ja, jag drack alkohol när mannen och jag var på en semestertripp till Helsingborg i somras.
Jag har druckit ett glas bål hos pappsen, tagit en mellanöl i solen.
Inte absolutist. Jag är inte alkoholist där varje dropp är ett återfall men jag är väldigt väldigt restriktiv.
Jag vill lära mej fredagsmysa, parmiddaga och restaurangbesöka utan att dricka.
För att mys är mysigt, umgänge roligt och mat gott.
Den här typen av inlägg, när jag skriver om alkohol brukar generera rätt få kommentarer och då främst från dem som själva inte nyttjar alkohol. Jag är nyfiken på er, men jag är oxå nyfiken på er andra, för i min värld är ni fler, ni som dricker alkohol så som jag gjorde.
Puss/ Asta
jag tycker att jag är skitduktig. För jag har börjat dricka alkohol efter sådär en tjugo år som NÄSTAN absolutist. Dvs, om jag inte partade vilket jag har gjort sådär en gång vart tredje år eller så under de åren. Men sedan september förra året kan jag faktiskt tänka tanken att det vore gott med en strawberry daiquiri eller en mojito fast det är tistdag kväll och klockan är 22 och då tar jag mig en. Nu överdrev jag kanske lite men jag tog en igår och en förra månaden i varje fall. Har säkert druckit fyra fem mojitos under sommaren helt utan skäl. (skäl är altså fest, eftersom jag inte brukar tänka på alkohol utom vid fester där det förvätnas förekomma alkhol).
SvaraRaderaFör mig är det här en jätteförändring! inte för att jag har varit absolutist innan heller men jag har varit jävligt torr i det här avseendet.
Ett skäl är nog att jag som ung festade mycket innan jag fick barn. Som i sådär ganska mycket, det var inte ovanligt med fylla både fredag och lördag samma helg när jag var 15-17, senare hade jag en tid när det inte var ovanligt med fredag-lördag och någon vardag med för den delen. Så när jag fick barn vid 21 så kände jag mig bara jävligt KLAR med sprit och fylla, så jag la det på hyllan helt. Det gick några år och sen blev det en moralgrej, och en ansvargrej och en grej jag inte ville ägna mig åt så länge jag hade barn och sen gick det som bara hejsan. Tills nurårå. Och det kan bero på att det nu bara återstår en hemma, jag behöver inte alls ha samma kontroll som förr?
Jag håller med dig och tycker det är ett bra initiativ. Själv har jag dock inga som helst problem att vara nykter, både på parmiddagar och på festen. Kan ha med att göra att jag nyligen varit gravid och ammat. Då får man en lite annan syn på de hela.. Klart jag kan tycka att jag kanske hade haft "roligare" på festen men man känner sig kanske mognare. Ser andra saker, som du skriver. :)
SvaraRadera