Fyra är alltid fler än två

I lördags döptes Noah.
Prästen sa en sak som är alldeles sann. Ja, han sa förmodligen många sanna saker, men en sak sa han som jag själv tänkt på.
Det lilla barnet är välsignad med en egenskap som vi vuxna bit för bit har tappat bort, den enorma förmågan att ta emot kärlek.
Vi vuxna runt omkring honom känner ju av detta, vi känner hans öppna kanaler till sitt hjärta, och vi kan inte nog fylla det.
Ett litet barn kan fascinera ett helt rum med människor.
Alla tittade på Noah, alla ville känna på honom, bära honom, lukta på honom, få honom att le.
Alla står vi där med överfulla hjärtan av kärlek.

Det är en ynnest för att barn att få födas in i ett sådant sammanhang.
Inte bara födas till Sverige, ett av världens tryggaste och rikaste länder, utan oxå in i all denna kärlek.
Han bor med fyra människor... mamma, pappa, mormor och morfar... som älskar honom mest i världen. Han har en morbror som ofta är hemma och som pussar å bär så mycket han kan.
Han har mostrar som avgudar honom.
En farmor och en farfar. En farbror.
Gammelmormor, gammelmorfar, gammelfarmor och alla andra.
Han går från famn till famn, förvissad om kärlek var han än hamnar.
Förvissad om kärlek från båda könen och från olika generationer.

Jag vill ju ge honom allt. Å jag köper en massa.
Men störst av allt är ändå kärleken. Denna kärlek som han badar i.
Jag skulle plocka ner månen om han bad mej.
Jag ska bli hans bundsförvant i livet, alltid på hans sida.

Det finns barn som förvägras kärlek. I oförstånd får man hoppas.
Föräldrar som bråkar och använder barn som slagträ. Mor- eller farföräldrar som inte får tillträde.
Det är att stänga dörrar för sitt barn. Det är att ta ifrån sitt barn gåvan att vara älskad av flera.
Jag är inte av tron att ett barn behöver en styck mamma och en styck pappa för att bli helt.
Kärlek kan se olika ut.
Men två som älskar är alltid mer än en. Fyra som älskar alltid fler än två.

Noah får hela världen av kärlek.

Puss/ Asta