måndag 21 juli 2014

Att välja det normativa

 

Jag har läst... och hört... kritik riktas mot tesen i "Liten konstbok i konsten att bli lesbisk" kring att våga bejaka sin inre flata och kring påståendet att sexualitet i de flesta fall inte är någonting man väljer utan helt enkelt skolas in i från mängder av håll. Det heteronormativa samhället.
Kritiken går då ofta ut på att detta är att säga samma sak som många konservativt troende gör när de säger att de skall "bota" den homosexuella med bön.

Personer som säger så har inte alls tänkt till.
Tills alldeles nyligen (och i vissa fall fortfarande) innebär ett homosexuellt leverne och ställningstagande risker, utanförskap och hånfullhet.
Det innebar att ta strid. Det innebar att kanske uteslutas ur sin familj, kompiskrets eller jobbgemenskap. Det innebar att riskera att få stryk på öppen gata.
Det var alltså inte något val som fattades hejsan hoppsan.
Den minoritet av de som inte har anlag för bisexualitet, där sexualiteten inte är statisk är alltså... rimligen... betydligt högre bland den homosexuella delen.
Där har det kostat. Å kostar fortfarande på sina håll.
Det innebär en uppoffring att inte omslutas av det heteronormativa.

Redan som små barn uppmuntras vi in i normalitetens fålla.
Små barn av motsatt kön som leker, håller varandra i handen eller pussas kallas förtjust för kärlekspar. Får frågan om de ska gifta sej när de blir stora? Om de är kära?
Två små flickor som beter sej lika dant, eller två små killar som alltid vill vara tillsammans får skrockande höra "Vilka fina kompisar ni är."
Å så håller det på. Genom leksaker, sagor, filmer.
Genom reklam, massmedia, sport.
Olika kön= romantik. Samma kön= vänskap.
Vi behöver inte alls vara varken homofoba eller särskilt inskränkta för att inte ha tänkt bortom den där heteronormativa världen.
Men väldigt många av oss skulle... jag säger skulle kunna tända på/ bli förälskad i någon av samma kön.

Själv har jag aldrig haft något förhållande med någon kvinna. Aldrig haft sex eller ens kysst någon heller. Min närmaste lesbiska erfarenhet vad när jag som femton-sextonåring skulle sova över hos en någolunda ny tjejkompis, vi skulle bada ihop (sånt har jag gjort både förr och senare) och hon försökte smeka mej.
Jag for upp ur badet som om hon kört upp en raket ur ändan på mej och tog mej hem det snabbaste jag kunde. Vi talade aldrig om det, men vänskapen tog slut relativt snart efter det.
Sen har jag haft väninnor, väninnor som jag framför allt i början av vår vänskap känt känslor som liknar förälskelse för. Förälskelse så till vida att jag sett henne i ett skimmer... upplevt henne som vacker, smart, rolig, begåvad, underbar och ofelbar. Den sexuella biten har saknats men det är kanske inte för att den inte varit möjlig, jag kan se det nu, utan för att jag inte förväntade mej den. Inte såg den för alla heteronormativa "träd."

Det är absolut ingenting fel på att välja vara hetero. Det är ju trots allt enklare på så många vis.
Funkar det så funkar det och har man funnit en man som man är kär i så är det bra, har man funnit en karl som är omtänksam och jämställd så är det väl ännu bättre.
Men att tänka tanken är inte farligt någonstans.
Jag lovar.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Heja dig! Precis så tänker jag med, och har svarat de som kommenterade hos mig!

    SvaraRadera
  2. Jag förstår inte varför människor runt oss ska placeras in i "normala" fack....ALLA är ju normala, en bok kan knappast ändra min sexuella läggning men förhoppningsvis ge mig en större förståelse... Jag har träffat både "bögar", "lesbiska" och de som opererat om sig till till det andra könet, både män och kvinnor =) Finns inget som helst konstigt i det...Jag kan känna en sorg över deras levnadsöden då de förlorat så många år (oftast i sin ungdom) innan de kom fram till sina beslut att vara den de ÄR....kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare