tisdag 3 juni 2014

Två hundar i hushållet...


Jag fick en fråga av fina Nilla som jag viker till ett inlägg, det vore kul om andra läsare med erfarenhet av frågan kunde ge er syn oxå för att svara henne.

Måste fråga bara..-.
Står (ev) i begrepp att skaffa en kompis till min hund Milo, 1år o 3 mån. 17 mån när ev ny valp anländer.
Ny kull med samma föräldrar som till Milo... känns lite tätt inpå - samtidigt är jag svårt sugen , då detta troligen är sista kullen denna tik får... Killarna blir alltså syskon då.
Och Milo har ett underbart temprament! Lättlärd, nyfiken, receptiv, glad i andra - både hundar o människor, dock litet mått av "integritet" kanske...väldigt mkt "myshund" o väldigt mkt präglad på mig...
Bara höra om du i all hast kan skriva ner de tydligaste för - o nackdelarna som DU tycker med en resp två hundar?
Eller nån av dina läsare som har erfarenhet?
Såklart merkostnad i mat, utrustning, försäkring etc - men är mera intr av om det finns mkt erfarenhet av "svartsjuka" mellan hundarna? Om de är för nära i ålder+ el är det tom en fördel om båda har "barnasinnet" kvar?
Blir min fina gosehund mindre "barn" o mera "hund" om du förstår hur jag menar?? ;-) Kan man generellt säga att hundar är lyckligare flera ihop / mår bra av sällskapet av en annan+ Är det vanligt att den äldre hunden blir mera "vaktig" o ska ta den lilla i försvar...etc etc
Tacksam för svar:)


Vill börja med att betona att jag verkligen inte är någon expert på ämnet och att det är relativt korta perioder i mitt långa hundägarliv som jag haft två hundar samtidigt.
Första gången med min Baron. Han var några år när jag tog över en äldre tik som var lydig och "färdigtränad." Henne hade jag i ungefär 2 år.
Märta å Gottfrid hann jag ha ungefär ett halvår ihop innan hon dog.
Jag är lite i samma situation som du Nilla. Gottfrids mamma väntar valpar och jag förmodar (?) att det är hennes sista kull. Jag tycker oerhört mycket om den tiken. Dels exteriört men framförallt hennes mentalitet. Hon är väldigt öppen och glad i folk för att vara en Dogue de Bordeaux och hon har satt stor prägel på åtminstone Gottfrid men förmodligen på fler av sina avkommor.
Men... jag är fattig, jag har fullt upp med livet och Gottfrid känns lite för ung så valp passar inte riktigt nu. Ändå är det en stress att "tåget med Ebba går" och det lär bli än värre när valpbilderna kommer.

När jag skaffade Gottfrid hade jag i början och framför allt i väntans tider dåligt samvete för Märta.
Hon å jag var så tajta och jag insåg att tiden för henne kommer delas i två.
Det är svårt att säga hur svartsjuk hon blev för samtidigt som vi hämtade hem valpen blev hon låg å tjurig men det visade sej att hon var akut sjuk och hade livmodersinflammation. Hennes tillbakadragande berodde alltså på smärta.
Märta var en vass hund, osäker innerst inne, och hon hade få lekkamrater. Tre-fyra andra hundar hon accepterade. Hon tryckte ner alla andra rakt ner i backen, tikar som hanar.
Med Gottfrid blev hon ett under av tålamod.
Hon lekte med honom, hon lät honom hänga med sina sylvassa tänder i öronen, halsskinnet och svansen.
Det tog några dagar, kanske en vecka innan hon lät honom sova med henne.
Ibland, när hon låg hos mej kunde hon markera med bara blicken att "nu håller du dej undan ungjävel" och respekterade han inte det så gjorde hon ett markerande.
Men aldrig att hon bet eller skadade honom.

Jag tycker nog att Märta levde upp med en valp i huset.
Hon älskade att leka med honom och att visa honom hur han skulle vakta.
Fast visst påverkade det hennes och min relation en del. De två blev en enhet dit jag delvis inte nådde in.
Gottfrid dyrkade Märta. Iakttog henne ständigt och sökte hela tiden hennes stöd och sällskap.
Han såg henne däremot aldrig som "mamma", blev han rädd eller hon gick för långt bort kom han till mej.

Jag har egentligen aldrig haft nån dröm om att ha två hundar.
En hund uppfyller mitt behov av sällskap, skydd, kärlek, tidsfördriv, träning och vänskap.
Men det var fascinerande hur mycket glädje de hade av varann och hur länge Gottfrid faktiskt saknade Märta när hon försvann.
Han har ett större behov av gos och lek än vad jag känner att jag hinner ge honom och han skulle säkert bli galet lycklig av en ny kompis.
Det är den stora fördelen, sällskapet å glädjen de har av varandra.
Jag tror att en stor flock av både människor och en lekkompis gör en hund lyckligare. Även om tiden med mamma får delas. När det sedan kommer till en större flock hundar, tre-fyra eller mer så är det svårare har jag fått för mej. Då kickar flockinstinkter in på ett annat sätt.
Är så oerhört tacksam över att jag hade Märta som hjälp och stöd där i början.
Jag kunde lämna Gottfrid ensam med Märta ett par timmar redan när han var liten valp och fick börja om ensamhetsträningen när hon dött.
Och... jag hade aldrig överlevt utan Gotteman när Märta gick bort.

Nackdelen då?
Två hundar är mer än en+ en hund. I synnerhet om man skaffar valp.
Den vuxna har behov av motion och långrundor, valpen av miljöträning och det blir dubbla promenader.
Har du tiden? Orken?
Ofog som den äldre hunden har för sej kommer valpen med stor sannolikhet att ta efter.
Idolskapet går lixom inte att konkurrera med.
Märta med sina egenheter hann inte lära Gottfrid av sina sämre sidor så som utfall mot andra hundar och sin reservation mot människor vi mötte utomhus.
Det som gör att jag tycker Gottfrid är för ung är att han fortfarande sticker när han är lös... efter vilt, katter och fåglar. Det är lätt hänt att valpen tar efter där.
Han kan även i koppel dra (å är ju djävulskt stark) när han ser något av detta.
Nu minns inte jag vad Milo är för ras men Dogue de Bordeauxer blir mogna och vuxna väldigt sent och en 2 åring (som Gotte) har inte mognat klart.
Jag tror inte det är nödvändigt, men en fördel, om de har det.

Vad säger ni andra? Nån viktig aspekt jag glömt ta med.
Hoppas du fått lite känsla för hur det kan vara med två hundar i hushållet. Sen är varje hund... och hundpar... unikt.
Fundera och låt både hjärta å hjärna bestämma. Känns det bra så kör tycker jag.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Jag som har två hundar som funkar bra ihop känner att jag har svårt att se mig själv med bara en hund i framtiden. Dom har sån glädje av varann. Min äldsta hund var en mardröm att lämna ensam när vi bara hade honom - han blev Bandit Houdini! Han åt sig till och med genom vår ytterdörr och smet! Han gjorde allt i sin makt för att rymma så han kunde hitta mig. Sen en dag när han var på rymmen så blev han stulen av nån som tyckte han var fin. När vi väl hittade honom bestämde jag mig för att skaffa sällskap till honom. Han var då nästan 2,5 år. Det bästa beslutet jag någonsin tagit! Bandit blev ju inlämnad halvt ihjälsvulten med sina syskon till 'pounds' (vet inte om Sverige har någon motsvarighet till statliga hundräddningsorganisationer) när han var nyfödd. Han bodde där tills han var 11 veckor och jag adopterade honom. När han blev adopterad bodde jag med en kompis som hade en bordercollie - det var nog den hunden som uppfostrade Bandit till att bli världens klokaste hund. Problemet var ju att när vi sen flyttade hade ju han inte varit ensam en endaste dag i sitt 1,5-åriga liv så han fick ju typ panik! När vi sen skaffade Leon blev han hur harmonisk som helst! Och han har fostrat Leon hyfsat oxå (i den mån Leon kan bli fostrad - han är inte särskilt smart haha)
    Dom är båda två fantastiska med barn och de flesta andra hundar (dom är ju kastrerade som alla hundar som blir adopterade från pounds), dom älskar varandras sällskap och motionerar sig mycket själva genom lek och spring hela tiden.
    Nackdelen är kostnaden - helst med två så stora hundar som jag har. Och att jag inte kan gå med dom själv om jag har Tora med mig då dom drar en del och jag inte kan hålla dom om vi möter andra hundar om jag har henne att hålla koll på oxå. Är jag själv går det bra (hyfsat) men vågar inte riskera med henne. Och så är det DUBBELT med hundhår och dregel överallt!
    Men oxå DUBBELT så mycket kärlek!
    Och Bandit är fortfarande min lilla bebis -det har inte ändrats!

    SvaraRadera
  2. Jätteintressant att läsa - trots att jag tycker som jag gör om djur. Det här är ju saker jag aldrig funderat kring, men det är alltid kul att försöka sätta sig in i andras situation.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Å TACK snälla Asta o Nina!! (Och Ergo Sum:)
    Tycker att du Asta, är så sund i dina tankar om hundägarskap, - om det mesta faktiskt! :-) - därav frågan... Jag tar tillvara era synpunkter o tänker ett varv extra!
    Svårt när hjärtat säger en sak (å det där himla "tåget" med de perfekta kullföräldrarna håller på att gå...) å sen hjärman en annan... Står inför en del husrenovering, iofs ej så mkt mitt projekt som makens, men vill absolut ha tid med BÅDA hundarna separat om det nu skulle bli så...
    Tack för bra synpunkter!

    SvaraRadera
  4. Underbar bild på er tre förresten! Kärlek<3

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare